Emma Hallendal
3/2-2017
Berättelse
Genre: Äventyr
Äventyret
William red nedför kullen på hästen Blixten. Han hade vinden i sitt svarta hår
och kläderna fladdrade runt honom, han hade svarta drängkläder. Hans bruna
läderstövlar blänkte i solen och han hade ett snöre till en hatt runt halsen.
Själva hatten hängde på ryggen och guppade lätt när han red fram. Blixten var
en stor elegant häst med vit man och ljusbrun kropp. Solen höll på att gå ned
vid horisonten och färgade himlen med en orange färg.
William och Blixten var på väg till slottet, som låg på andra sidan en stor klyfta,
för att ingen obehörig skulle kunna komma över. Dom var på väg dit för dom
hade nämligen sett ett par banditer smyga omkring vid västra kanten av
kungariket. William och Blixten red över en kulle till och där såg dom det,
slottet. Det var ett ståtligt slott som var gjort av vit sten och hade två höga
torn, med blå flaggor på. En stor mur ringlade sig runt slottet och utstrålade
stor makt. På muren stod det kanoner som var till för att slottet inte skulle bli
anfallet obeväpnat. Plötsligt halkade Blixten och gled ner för kullen. William
skrek till av förvåning och Blixten gnäggade oroligt.
-
Lugn, gubben, sa William och klappade Blixten på halsen.
Hästen lugnade sig lite och slutade gnägga. William kände att Blixten
fortfarande var spänd och klappade honom lite till.
-
Vad var det där egentligen? undrade William och tittade bakåt.
Där i gräset fanns det en liten blöt fläck. Han backade Blixten för att titta
närmare. När han gjorde det såg han att den blöta fläcken var blod. Någon
hade varit skadad när den var här. Han tittade lite längre fram och såg att det
var en fläck till ungefär fem meter bort. Han red fram till den och såg en till
med samma avstånd. Det är ett spår av blod, tänkte han. Han började
galoppera efter spåret och såg att det ledde mot slottet. William ökade farten,
han måste hinna ikapp den där personen innan den hann fram till slottet. Han
Emma Hallendal
3/2-2017
Berättelse
Genre: Äventyr
såg på spåren att det blev tätare och tätare mellan blodfläckarna, personen
hade börjat blöda mer och mer. Lite längre fram på vägen såg han en häst i
full galopp. Han såg även att det var från den blotet kom. Eller rättare sagt
från personen som satt på hästen. Figuren på hästen var liten och kurade ihop
sig i sadeln. William manade på Blixten och red fram och stannade några
meter framför den andra hästen.
-
Halt, ropade han.
Den andra hästen stannade precis innan den krockade in i Blixten. Figuren på
dess rygg lyfte långsamt huvudet. Plötsligt tittade William in i ett par blåa,
ilskna ögon.
-
Vad var det där bra för, ropade personen.
William kunde höra på rösten att det var en tjej. Tjejen fällde bak sin luva och
brunt lockigt hår föll ner över hennes axlar. William kunde inte få fram ett ord,
han öppnade och stängde munnen som en fisk, men inga ord kom ut.
-
Hallå, lyssna på mig. Flytta på dig! fräste hon och då kunde WIlliam
plötsligt prata.
-
Varför ska du till slottet? fräste han tillbaka.
-
För att jag måste prata med kungen, sa hon lite lugnare.
-
Är det du som blöder? frågade William.
-
Nej, jag blöder väl in…, började hon, men hejdade sig när hon såg
pölen som höll på att bildas på marken under hennes högra ben.
-
Vem är du? undrade William.
-
Elin, sa hon kort.
Nu hade hon lugnat ner sig och William såg hur hon slappnade av lite i
sadeln. Hennes blåa ögon hade blivit vänligare, men hon var fortfarande på
spän. William möte trotsigt hennes blick och rättade ryggen. Han sa med
högtidlig röst:
-
Okej, Elin. Vad ska du i slottet att göra?
-
Jag måste prata med kungen, har jag ju sagt, svarade hon. Hon hade
brutit
Emma Hallendal
3/2-2017
Berättelse
Genre: Äventyr
den högtidliga tystnaden som hade bildats emellan dom.
-
Och vad skulle du kunna ha att berätta som intresserar kungen? sa
William
och struntade i att låta högtidlig, det var ingen ide längre.
-
Vincent har setts till uppe i bergen, sa Elin. Vincent var en ökänd bandit.
Han hade inte setts till på flera år. Att han nu hade det var ett stort problem.
-
Okej du kan få ta dig till slottet, men jag följer med dig, sa William. Nu
var
det flickan tur att räta på ryggen och titta William i ögonen. Den här gången
var det William som van, ögon kampen, och Elin tittade bort först.
-
Okej då, sa hon motvilligt.
-
Bra, sa William och log mot henne. Dom började långsamt skritta fram
på
den lilla stigen. Det började bildas små blodfläckar efter dom från Elins ben.
-
Vi borde linda om det där så att det inte droppar så mycket, sa William.
Han
stannade sin häst och gled långsamt ur sadeln och ned på marken. Han gick
runt Elins häst, hon hade också stannat, och böjde sig ned för att titta på Elins
ben. Det var ett ganska djupt sår och det såg ut att komma från en pil. Flickan
hade dragit ut den istället för att bryta av den, William tyckte det var bra det
var det man skulle göra. Om pilen skulle ha suttit fast kunde det ha blivit
infekterat. William drog loss en bit av sin byxa och lindade den runt Elins ben.
-
Tack, sa Elin.
-
Ingen orsak, svarade William, jag tycker att vi fortsätter nu. Han tittade
sig
oroligt omkring och insåg sen att dom hade lämnat ett spår bakom sig och att
någon kunde förfölja dom.
-
Vi måste skynda oss innan någon har fått syn på spåren du har lämnat,
sa
Emma Hallendal
3/2-2017
Berättelse
Genre: Äventyr
William och gick tillbaka till sin häst och satt upp i sadeln. Han tittade
anklagande på Elin och hon stirrade tillbaka.
-
Är det mitt fel nu? undrade Elin argt, det är väl ändå inte mitt fel att
någon sköt mig i benet?
-
Vi hinner inte bråka nu, sa William, precis då hörde han ljudet av
hästhovar bakom sig.