1. No category

Jag trodde det var Hassan som ringde, det busringande radioprogrammet där intet ont
anande människor lurades för att lyssnarna skulle kunna skratta på deras bekostnad.
Så förlåt om jag lät avvaktande, rentav stram när jag fick samtal från Sveriges Ingenjörer.
Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle komma på fråga för detta fina pris.
Gradvis under samtalets gång så växte dock min tilltro, det lät ju seriöst.
Och glädjen gick som en tryckvåg genom kroppen när jag lagt på luren och insikten sjönk in
att jo, detta är på riktigt.
Jag är måttlöst stolt, hedrad och ödmjuk över att få ingå i samma sammanhang som tidigare,
beundransvärda pristagare.
Jag kan inte förneka att min glädje rentav kryddas av ett litet stänk triumf.
För jag har framlevt stora delar av mitt yrkesliv i opposition, stundals rentav motvind
Det är kanske en spegling av vår tids prioriteringar att man betraktas som lite konstig på en
nyhetsredaktion när man envisas med att rapportera om natur och miljö.
Jag är alltså journalist.
Redan som åttaåring visste jag vad jag ville bli. Jag satt hemma och gjorde tidningar, de var
uppbyggda precis som traditionella nyhetstidningar med inrikes, utrikes, familjesida etc. Bara
det att alla som förekom i mina tidningar var djur.
För jag hade tidigt också ett intensivt intresse för djur och natur. Jag växte upp i Lyckeby
utanför Karlskrona. Där fanns inte så mycket att göra på 70-talet, mer än att vara ute. Att
vara utomhus i mina gamla hemtrakter är att ha nära till skärgård och ekhagar, stränder, åar,
ängar och skogar. Det är att vara omgiven av skönhet. Denna omvärld präglade mig och jag
hade redan som liten en stark känsla för att naturen är värdefull och behöver värnas.
Men att det skulle gå att kombinera journalistiken och naturen, det hade jag inte kunnat
föreställa mig förrän det hände. Jag var reporter på Expressen och i början av 90-talet växte
en medial miljövåg. Alla stora redaktioner skaffade sig särskilda miljöreportrar och även
Expressen gjorde bedömningen att det här var något att satsa på.
Så en tjänst som miljöreporter inrättades. Det var bara en som sökte - så det var klart att jag
fick jobbet.
Övriga på redaktionen hade möjligen bättre självbevarelsedrift.
För att Expressens ledning bestämt sig för att satsa på en miljöreporter, det var inte
detsamma som att nu skulle Expressen satsa på miljö.
En tidning, särskilt en kvällstidning, görs på natten. Då var Expressen Nordens största
dagstidning med enorma resurser. Mycket av allt som skrevs kom aldrig in i tidningen, en
medveten överproduktion för att nattlaget skulle kunna bygga tidningen på det allra bästa
materialet.
När gänget på natten slipade på löpet och ettan, så kan ni ju tänka er hur infertila uttrar eller
sopåtervinning hävdade sig mot bankrån eller fejkade bikinibilder på kronprinsessan.
Hur gör man överhuvudtaget kvällstidning av miljö och natur?
Hur gör man reportage till naturfilmer?
Hur gör man naturreportage i regionalnyheter?
Dilemmat har varit detsamma var jag än verkat, jag har fått uppfinna olika vägar för att nå ut,
beroende på vilken arena jag haft för stunden.
Jag har gjort många misstag. Men på vägen trimmade jag nyhetsnäsan, att se vad som är
angeläget, som betyder något för mottagaren, hur man berättar så att det berör.
Miljöjournalistik är svårt. Det man har att berätta är ofta så skrämmande att mottagarna
knappt vill veta, vare sig det handlar om klimatförändringar eller tjuvjakt. Berättarteknik är
kanske viktigare i detta sammanhang än någon annanstans. Att bjuda på känsla och
engagemang och att visa möjligheterna, de goda exempel som faktiskt finns, utan att på
något sätt förminska de problem vi står inför har varit mina återkommande redskap.
Tänk till exempel på Afrika. Nyhetsförmedlingen därifrån handlar till överväldigande stor del
om krig, korruption, svält och tjuvjakt.
Ja, problemen är stora på många håll. Men samtidigt har länder över nästan hela södra
Afrika enats om att öppna sina gränser, riva oändliga mil stängsel och åter låta djurlivet
ströva fritt, följa regnen enligt urgamla mönster. Initiativet kallas Peace Parks, Fredsparker,
utifrån tesen att ju mer människor har att vara rädda om tillsammans, desto starkare är
motiven att hålla sams. I gränslandet mellan Sydafrika, Mocambique och Zimbabwe har vi nu
ett skyddat, sammanhängande vildmarksområde stort som Belgien och fler liknande
gränslösa parker finns eller är planerade. Visionen är att djurlivet ska kunna ströva fritt från
Victoriasjön till Kap, från Atlanten till Indiska Oceanen.
Ett exempel till:
Ja, tigern har balanserat på utrotningens brant i decennier trots alla insamlade pengar och
bevarandeprogram. Hur många artiklar om Kinas jakt på skinn, skelett och tigerklor har vi
inte läst? För några år sedan klämtade verkligen domedagsklockan när lägstanivån någonsin
noterades – 3 800 tigrar, totalt.
Men då tog sig tigerländerna samman, samlades runt ett gemensamt program och för första
gången på hundra år ökar nu antalet tigrar i världen igen.
Dessa, de goda historierna, är viktiga ingångar för att kunna berätta om alla de sammanhang
där det inte går särskilt bra alls. Jag har nu överlevt 25 år som natur- och miljöreporter - fast
tveklöst skulle jag ha haft en mer framgångsrik karriär och tjänat mer om jag inte envisats
med att hålla på med naturen.
Så ska detta tolkas som att jag haft ett tungt yrkesliv?
Tvärtom.
Jag har haft den största förmån man kan önska – jag har haft mening.
Jag har fått berätta om det som för mig är det allra viktigaste, jag har fått undersöka det som
intresserar mig mest, fått se så mycket fantastiskt och uppleva så mycket.
Nu står här och försöker smälta att det var inte Hassan som ringde, det var på riktigt, det här
med Miljöpriset.
Varpå jag vill tacka Sveriges Ingenjörer för det värdefulla stöd ni därmed ger till
miljöjournalistiken, genom att tillmäta den betydelse så som ni nu gör genom detta pris.
Journalistikens villkor hårda idag. I jakten på snabbare, billigare, fler klick har de publicistiska
värdena trängts tillbaka. Möjligheterna att läsa på, att specialisera sig, granska och fördjupa
sig, dom möjligheterna har kraftigt försämrats på de flesta redaktioner.
Vad det kommer att innebära för människors allmänbildning, för politiken, för natur och miljö,
det återstår att se.
Själv har jag idag dom bästa möjligheter att helt hänge mig åt vår tids stora ödesfrågor.
Jag är numera chefredaktör för Världsnaturfondens tidning WWF Eko, där vi berättar om
natur och hållbarhet och om Världsnaturfondens viktiga arbete, här hemma och runt om i
världen.
Nu som förr försöker jag visa de goda exemplen. Utgångsläget stämmer förvisso till djupaste
eftertanke:
- förra året var det varmaste någonsin sedan man började mäta.
- antalet ryggradsdjur på jorden har halverats sedan sjuttiotalet, WWFs Living Planet Report ,
som också berättar att 90 procent av världens fiskebestånd är överfiskade. 129 miljoner
hektar skog har försvunnit sen 1990, det är en yta som Sydafrika, där skogen växte har vi
idag framför allt soja- och oljepalmsplantage.
Men:
- samtidigt av världens länder enats om FN:s globala hållbarhetsmål och ett klimatavtal.
- er yrkeskår visar med massiv kraft hur innovativa lösningar öppnar för en koldioxidfri
framtid, vi är redan på god väg.
- och massor med människor tycker det är fullständigt självklart att minska sin miljöbelastning
så mycket de kan och värna om djur och natur.
Snart är det dags för WWFs Earth Hour, världens största klimatmanifestation. Förra året
deltog 179 länder och hundratals miljoner människor engagerade sig.
Det visar vad vi kan göra, när vi gör det tillsammans.
Det är sådant jag jobbar med idag.
Jag har flera gånger fått frågan om det inte var svårt att ge upp min identitet som oberoende
journalist och ”gå över till andra sidan”, börja arbeta för en organisation.
Inte ett dugg, kan jag säga. Världsnaturfondens övergripande mål är en framtid där
människan lever i harmoni med naturen.
Det är ju precis det jag jobbat för i alla år.
Stort tack till Sveriges Ingenjörer för att ni såg det – och ville belöna min strävan.