Ledarprofilen

Ledarprofilen
Eddie Olsson
Tack Linkan för att du gav mig chansen att låta er ta del av en påbörjad resa genom ”AG-världen”!
Som sagt så ser jag gärna bara min resa som påbörjad. Det finns några fler Manlig AG gymnaster
därute i Skåne som har en långt längre resa än mina 23 år inom idrotten, Men tyvärr är de inte längre
så många som jag skulle önska!
Min resa började i GK Salto (Malmö) som 8 åring. Den största och förmodligen Enda anledningen till
att jag testade på gymnastik var min syster Nina, som då tränade KvAG (Kvinnlig Artistisk Gymnastik) i
GK Motus. Jag tyckte det verkade roligt när jag några gånger följde med för att hämta och lämna min
syster i Sofielundshallen, som då 1994 var nästintill helt ny. Jag fick två kända profiler för Lingvallen
och skånsk gymnastik som tränare, Magnus ”Jeppa” Jepsson och Patrik ”Hinken” Hansson.
Jag tror mig komma ihåg att jag redan då hade bra koll på att jag inte var någon större talang för
artistisk gymnastik, men tyckte om det individuella arbetet och att jobba hårt. Min vilja och ambition
var det som drev mig och jag har senare i livet förstått att just det var min ”talang”.
Patrik slutade ganska snabbt som tränare och Jeppa var den som formade mig som person mellan
åldern 10–15 år. Jeppa var en bra coach eller kanske snarare vägledare genom min uppväxt. Många
värderingar och tankar jag har kommer från honom och den tiden vi hade tillsammans i Salto, men
jag ville mer än vad jag tyckte jag kunde få i Malmö och GK Salto. Många killar slutade med AG under
den här tiden och när klubbens sista senior, Fredrik Pierrville, slutat efter VM i Kina 1999 så började
jag fundera på alternativ för att kunna satsa på ”riktigt”.
Det var då jag hängde på Christian Bjärntoft, en klubbkompis, till Halmstad och tränade med
Halmstad Frigymnaster. Varje lov packade vi väskorna och bokade in oss hos olika kompisar i
Halmstad. HFG hade en stor satsning med många ungdomar, juniorer och även Sveriges bästa
gymnast, Anders Pettersson.
Hemma i Malmö hade en viss Ronnie Carlén börjat hjälpa till som tränare. Det finns säkert lika många
historier om Ronnie som han själv har skapat men jag ska berätta en som är 100% sann.
Året var 2001 och jag var 15 år. Jag hade under 1–1,5års tid åkt till Halmstad och HFG för att få mer
träning, fler träningskompisar och en bättre träningsmiljö helt enkelt. Samtidigt hemma i Malmö så
jobbade jag på och hade alltid en viss Ronnie som trodde på mig fullt ut, alltid peppande och intalade
mig att jag kunde bli bra. Det var inte alla i föreningen som trodde på mig, speciellt inte som Ronnie,
det gjorde mig säker på min sak. Jag skulle fortsätta satsa på gymnastik och även göra flytten till
Halmstad.
Flytten till Halmstad tillsammans med Ronnies intalande om att jag kunde bli bra på artistisk
gymnastik har lagt grunden till där jag är idag. Jag är helt säker på att utan flytten och Ronnies
ständiga peppande så hade jag inte fortsatt med gymnastik.
Under åren i Halmstad så fick jag lära mig otroligt mycket om manlig artistisk gymnastik och hur
sporten ska bedrivas för att nå framgång. Det var tack vare Anders Petterssons satsning mot OS 2004
som jag också kunde få ta del av hans tränare Alexander Manyakines erfarenheter och grunder från
den ryska skolan.
För mig blev det svårt att bli en riktigt duktig AG gymnast. Min vilja och ambition var hög och jag
jobbade hårt för att bli duktig, men det var mycket av det grundtekniska som inte var på plats när
Alexander började jobba med mig. Eller som han uttryckte sig en gång när vi båda var frustrerade
över mitt dåliga kretsläge:
”Eddie, du har tränat fel i 8 år! Nu tar det oss dubbel så lång tid att rätta till detta, sedan kan vi börja
arbeta”
Alexander uppskattade alltid mitt hårda arbete och tyckte om att träna mig av den anledningen och
för att jag lyssnade på honom. Vi kom bra överens och är än idag som tränarkollegor inom landslaget
väldigt goda vänner. Så kommentaren är än idag ett gott skratt för oss båda!
Bland annat den kommentaren, andra värderingar och tankar från Alexander har format mitt arbete
som ledare idag.
”Gör rätt från början, det tar dubbel så lång tid att rätta till något” är något jag försöker jobba med
varje dag på golvet som tränare.
Tyvärr så klarade Anders aldrig att kvala till OS 2004 i Aten. Kvalet gick hösten 2003 i Anaheim och
efter att Anders kommit hem och lagt skydden på hyllan så var jag nästintill igen i en förening utan
AG gymnaster. Alexander fick ett erbjudande att flytta till Stockholm och börja som tränare i
Brommagymnasterna. Jag hade inga tankar på att flytta till Stockholm så efter att ha avslutat med ett
ganska uselt SM 2004 i Helsingborg så slutade jag som gymnast. Mitt facit som aktiv AG gymnast
blev, ett SM silver i hopp, ett JSM brons i mångkamp och ett UNM brons i lag.
Jag flyttade hem till Malmö (Lund) för att studera ekonomi och göra karriär. Men på något sätt så slet
gymnastiken mig tillbaka ganska snabbt. Det är jag idag väldigt glad för. Mest tacksam är jag för det
gäng med tränare som så totalt snöat in i AG världen.
I spetsen av dem var Johannes Gustavsson, Fredrik Pierrvielle och Fredrik Järnkrants. Det hade
påbörjats ett arbete i Sverige att utbilda och förnya MAG:s träningssystem med hjälp av Dieter
Hoffman (kanske världens mest framgångsrika tränare). Gänget av tränare från Motus-Salto hoppade
på tåget och gjorde nu allt för att nå toppen.
Jag var inte svårövertalad att följa med på den resan, det blev totalt tre enveckasutbildningar med
herr Hoffman (Steg 1, 2, 3) fantastisk utbildning som kompletterade och utvecklade mycket av den
kunskap jag fått av Alexander från tiden i Halmstad. Därefter gick det inte lång tid från att studierna
var pausade till att en deltidstjänst i GK Motus-Salto tillsammans med arbete på Länsförsäkringar
Bank var min vardag.
Men jag var inte helt nöjd med detta, jag kunde nämligen många av mina arbetsdagar på banken
sitta och fundera på träningsplanering, progression av övningar mm… Vilket så klart inte gjorde det
svårt för mig att tacka ja till jobbet som idrottskonsulent för MAG på det centrala kansliet i
Stockholm, som jag, tack vare distansarbete, kunde göra samtidigt som en halvtidstjänst gick till att
träna grabbarna i Malmö.
För att fortsätta min utveckling som tränare och leva vidare enligt mottot ”gör rätt från början eller
låt det ta dubbelt så lång tid att rätta till det” så har jag genom åren konstant intalat mig att jag kan
för lite och måste lära mig mer. I början av min tränarkarriär åkte jag på en fantastisk resa genom
Schweiz tillsammans med en mycket likasinnad Daniel Sundell från Hammarbygymnasterna. Det var
tack vare vår nya vän Dieter Hoffman som vi fick denna möjligheten. De hade fantastiska
träningsmiljöer med många anställda tränare och vi fick med oss många tips hem att arbeta vidare
med. På detta sätt har jag sedan fortsatt resa ut från Sverige och till de länder i Europa som
toppresterar.
Jag har också fått möjligheten via SvGF att utbilda mig på högsta internationella nivå på FIG
(Federation International Gymnastic) Academy utbildningar. Efter den senaste utbildningen i
Frankfurt, Academy Level 3, FIG:s högsta utbildning så klarade jag att prestera på en nivå som ger mig
det så kallade Brevet, något som jag är den första svenska MAG-tränaren att lyckas med. Så om jag
fick möjligheten att berätta om vilken icke talang jag var som gymnast, får jag nu också skryta lite om
denna merit, som jag är extremt stolt över.
Så jag hade mitt drömjobb i tre år, sedan kom omorganisationen av SvGF.
Som tur var för mig löste Motus-Salto en intressant tjänst i föreningen som innebär att jag idag
jobbar en del med marknad och olika projekt samtidigt som jag står på golvet den andra halvan. Jag
har också förmånen att ha blivit anförtrodd uppdraget som ansvarig för juniorlandslaget i MAG.
Denna chans har jag fått genom bra arbete i MAG:s Utvecklingsgrupper och noggrant och hårt arbete
med de klubbgymnaster jag tränat som gjort att de håller en hög nivå idag.
De viktigaste sakerna jag tagit med mig genom min påbörjade gymnastikkarriär är att om du gör rätt
från början, tror på dig själv, har rätt träningsmiljö, aldrig tror du kan allt så kommer du väldigt långt.
Så tack, Ronnie, för att du fick mig att tro på att jag kan nå dit! Jag kommer aldrig nå min dröm som
gymnast, men som tränare lever drömmen och ser till att jag fortsatt jobbar hårt för att nå den!
Jag lämnar nu över ordet till en gymnast, tränare, utbildare som valt en väg genom
gymnastiken som inte är den vanligaste, Fredrik ”Pilis” Pihlqvist!