KULTUR & NÖJE / 19
SMÅLANDSPOSTEN
måndag 6 mars 2017
Soldater i segerstämning ute på slagfältet i kanonrök. Pjäsen Stenjätten hade urpremiär på Regionteatern Blekinge Kronoberg i Växjö i lördags.
FOTO: LINA ALRIKSSON
Stenjätten, en saga om en ring – ett
skådespel om makt och uppror
● Sten och kanonkulor. Fattighjon och patroner, spyor, handtral-
lor och riktigt skitgöra. Regionteaterns premiär på Stenjätten tar i
för folk och fosterland. Motståndet estetiseras inte!
TEATER
Premiär: Stenjätten av Jan
Käll
Regionteatern lördag
Tid 2, 5 tim inkl paus
Regi: Richard Turpin
Scenografi: Zofi Nilsson
Kompositör: Stefan Johansson
Producent: Jan Dzedins
Skådespelare: Sara Turpin,
Greger Lindqusit, Anna
maria Käll, Lilja Fredriksson,
Bengt Dahlberg, Olof Bergström
Sa någon att det var bättre
förr? Fråga Sten Stensson.
Han och hen är den ständige tidsresenären i folklustspelet Stenjätten. Ett både
fiktivt och sant svep som
spänner över gott och väl
femhundra år. Det är inte
utan att jag svettas. Både
för min egen del och med
tanke på skådespelarnas
gärning – de fem: Sara
Turpin, Greger Lindquist,
Anna Maria Käll, Lilja Fredriksson, Bengt Dahlberg
och Olof Bergström är på
scenen i stort sett hela
tidsresan.
De klär av och på varandra, viker ut och in den
smarta scenlösningen
med konstruktionen av en
handloppa i jätteformat.
En typ av origami som de
spelar ut i olika vinklar.
Symboliskt fungerar den
bra: Det här är utvik av
tidstablåer. Det är fotfolket och allmogen som står
i fokus, bönderna, hjonen,
de fattiga mot överheten.
Mot eller med, men mest
mot.
Det är landsbygdens förutsättningar och villkor
gentemot Kungens påbud,
eller Dackes, budkavlen
som gick genom Småland
1542.
Det är överleva,
det är stenbrytning och
svält, list och ränker, det är
burleskt så att det går överstyr, men sedan viks loppan ånyo och publiken får
finna sig i ett sjuhelvetes
anamma. Mor Anna som
är gravid hela tiden blir så
satans arg att hon drar tarmarna ur kroppen på den
som hotar hennes lilla
överlevnadsvillkor. Stackas Sten!
Gång på gång, scen efter
scen möter vi konflikten
mellan överhet och underställt folk. Krig och nöd.
Ett par skådisar har dialekten med sig, som Greger Lindquist och Olof
Bergström, medan andra
får jobba mer. En av tablåerna efter första akt är en
rockande Tegnér. Han
som ville tvinga folk i Dädesjö att riva sin kyrka.
Här kommer burlesken
igen – och äger.
Vi påminns om att människan har sina kroppsöppningar och de används
rikligt. Jag tycker att andra
akten har en bättre smidighet och sammanhållning. Men det är svårt att
faktiskt fila ner bedömning så pass rappt som
detta medium kräver. Ett
par scener drar ut lite väl
på grannlåten. Medan
några är suveränt underhållande och visar på hur
lite världen ändå har för-
ändrats. Fogden och kronofogden. Den lilla människan mot statlig överhet.
En ring av betydelse bär
historien framåt. Lyckoring för någon, olycka för
den andre… Jag tänker att
Stenjätten är ett slags Sagan om ringen, med undertiteln: Hela Sverige ska
leva. Eller? Historien, skriven av Jan Käll tar avstamp i ett upphittat brev
från en ursinnig mjölkbonde från Ronneby som
tog strid mot LRF. På scenen får han sota. Tankarna
går till dagens kriminella
gäng. Tysta och slå. Hota.
Makten har sina lakejer.
Ibland är sångerna och
texterna så starka och påminner mig om Nationalteatern.
En scen, som först känns
lite pretto, men som jag sedan fängslas av i den här
långa, maffiga föreställningen är scenen när Ulrika Stålhammar, frivillig
Smålandsartillerist avslö-
jas som kvinna under uniformen. Hon får också
sota. Med sitt liv. Får skulden för hela arméns nederlag, blott för att hon
gift sig med en kvinna… Så
mycket finns instoppat i
denna uppsättning att en
nästan inte mäktar med
det. Kostym imponerar,
scenografin. Ibland är det
för mycket av allt, men så
är det också av historiens
egen kompott. Och en portion historielektion testar
kunskapens gränser. Jag
får erkänna att minnet sviker. Det gör däremot inte
skatteverket. Vilket sista
scenen tydligt visar. Hur
ska det gå för nästa generation Sten? Och som en liten knorr: jag vet exakt hur
en stenjätte ser ut. Det
finns nämligen en bevarad
i min egen hembygd. Den
har redan överlevt många
småbönders strävan att
klara livet på landet. Står
där som en relik över allt
som tagits upp ur jorden.
TINA KRISTINA PERSSON