1. No category

NGŨGĨ WA THIONG’O
OM ICKE VETEKORNET
Översättning Torsten Hansson
Modernista
STOCKHOLM
Förord
Finns det en huvudperson i Om icke vetekornet [A Grain of Wheat, 1967]? Ngũgĩ wa Thiong’os tredje
roman och genombrottsverk, låter oss följa en lång rad individer under den epok som ledde fram till
Kenyas självständighet. Berättarperspektivet växlar oavbrutet. Den kunde alltså betecknas som en
kollektivroman.
Å andra sidan har vi Mugo. Det är hans mardröm om vattendroppen som vill tränga igenom ögat
som inleder romanen, och redan tidigt blir han tillfrågad om att hålla tal vid det snart förestående
firandet av Kenyas självständighet. Det är det här uppdraget, och Mugos till en början svårbegripliga
ångest inför uppdraget, som knyter samman romanens många trådar.
Mugo är alltså ett slags huvudperson, samtidigt som Ngũgĩs ärende tycks sträcka sig långt utöver en
enskild individs öde. Historiskt finns det en stark koppling mellan romangenrens framväxt i Europa
och den liberala individualismen. Samtidigt har romanförfattare i bland annat afrikanska länder ofta
brottats med denna individualism, som stämmer dåligt med lokala livsförhållanden. I stället har man
betonat kollektivets betydelse.
Enligt en känd och kontroversiell teori formulerad av den amerikanske litteraturvetaren Fredric
Jameson, ägnar sig »tredje världen-författare« till och med av nödvändighet åt att berätta »nationella
allegorier«. Ett land som Kenya på sextiotalet – så lyder Jamesons marxistiska tankegång – befinner
sig inte i samma fas av kapitalistisk utveckling som västerländska nationer, vilket innebär att
kollektivets kamp för att bilda en nationell gemenskap har företräde framför individens
självförverkligande.
Jameson har kritiserats från många håll, och dagens starka framväxt av diaspora- och migrantlitteratur
skapar problem för den nationella förståelsen av litteratur, men hans teori ger en ingång till Om icke
vetekornet. Romanen markerar dessutom Ngũgĩs egen övergång till en marxistisk samhällssyn (som
han i allt väsentligt behållit).
Det rör sig dock om en marxism med en pessimistisk postkolonial knorr. När han arbetade med
romanen, under sin tid vid universitetet i Leeds, läste Ngũgĩ för första gången Frantz Fanons Jordens
fördömda. Fanons bok hade ett enormt genomslag på sextiotalet och blev känd som tredje världens
»revolutionsbibel« – men en stor del av Jordens fördömda handlar i själva verket om hur antikoloniala
revolutioner kan slå fel. Den kom därmed att förändra Ngũgĩs förståelse av den antikoloniala kampen
och utmaningen att bygga en ny nation.
Här hittar vi en nyckel till det ambivalenta berättandet i Om icke vetekornet. Det tar sig uttryck
dels i den nämnda glidningen mellan individ och kollektiv, dels i en tidsmässig glidning mellan nuet
och den antikoloniala kampen. Först som sist rör det sig om en känslomässig ambivalens:
Mugo stirrade på en stolpe rakt framför sig; han försökte fatta vad Gikonyo egentligen hade sagt. Han
hade alltid haft svårt att fatta beslut. Han ryggade tillbaka instinktivt från att sätta i gång något,
eftersom han inte från början kunde säga vart det skulle leda, och lät sig i stället driva in i händelser
[…] Något av denna djävulska förtrollning tycktes lysa i hans ögon nu. […] Ett leende spred sig
långsamt över Mugos mun. Det kunde ha uttryckt glädje, hån eller bitterhet. (30-31)
*
Mugos inre ambivalens får sin förklaring så småningom, men den motsvaras av ett motsägelsefullt
känsloläge i romanen som helhet. Enkelt uttryckt slits den mellan den heroiska, hoppfulla berättelsen
om motstånd – här upphöjs historiska gestalter som Harry Thuku och Jomo Kenyatta till nationella
hjältar – och ett betydligt mer dämpat presens, strax före självständigheten och det ögonblick då man
ska ta ansvar för sin frihet.
En viss historisk kontextualisering kan behövas för att förklara detta. Det som i dag är Kenya
koloniserades av Storbritannien under några korta, intensiva och brutala decennier från 1895 framåt. I
allt väsentligt täcks Kenyas kolonialtid in av en enskild människas livslängd. Ändå hann Kenya bli en
utpräglad bosättarkoloni. Det gynnsamma klimatet på högplatån lockade engelsmän och andra – Bror
och Karen Blixen, till exempel – att söka lyckan där. Det vill säga: den brittiska staten såg till att
frikostigt stycka upp land som såldes billigt till ditflyttande européer. Land där andra människor hade
levt i generationer.
Afrikanernas erfarenhet av att berövas inte bara sin autonomi utan själva jorden förenar det
koloniala Kenya med andra bosättarkolonier som Rhodesia (Zimbabwe) och Sydafrika – och särskiljer
det från andra brittiska kolonier, exempelvis Guldkusten (Ghana) och Nigeria. Det är ingen slump att
det krävdes en väpnad kamp för att frigöra Kenya, Zimbabwe och Sydafrika; det gjorde det inte i
Ghana och Nigeria. Det är i bosättarkolonierna konflikterna har varit som bittrast.
Epicentrum i den koloniala exproprieringen av landet var det bördiga Rift Valley, där gikuyu-folket
bor. Det var också där som den så kallade Mau Mau-rörelsen växte fram, till synes ur intet, på
femtiotalet. Deras väpnade attacker mot farmare och polisstationer spred skräck bland engelsmännen.
Reaktionerna nådde närmast hysteriska proportioner och under det långa undantagstillståndet 1952–60
använde sig den brittiska imperiemakten av hela sin aktningsvärda arsenal av repressiva metoder,
inklusive kollektiva bestraffningar, koncentrationsläger och tortyr. Mot slutet av femtiotalet tillät
britterna en viss afrikansk representation i Kenyas parlament, men inget kunde till sist hindra att
landet utropade sig självständigt i december 1963.
Denna historiska erfarenhet utgör klangbotten i Om icke vetekornet. De sammanflätade berättelserna
om Gikonyo, Kihika, Mumbi, General R., doktor Lynd, John Thompson, Karanja, med flera, tecknar
en bild – en i våra nutida ögon provocerande maskulin bild – av hur en kolonial övermakt långsamt
undergrävs.
Men här finns också en tidigare erfarenhet som är nästan lika viktig: andra världskriget, då
koloniala undersåtar i likhet med General R. skickades ut i världen för att strida sida vid sida med
engelsmännen mot ondskans makter. Andra världskriget, som utkämpades mot en av historiens mest
rasistiska regimer, klädde av de europeiska kolonialmakternas dubbla bokföring: i Europa stred man
för demokrati, i kolonierna rådde rasistisk despoti. Mau Mau-upproret, liksom hela efterkrigstidens
avkolonisering, hämtade näring ur detta avklädande.
Så långt, i skildringen av lägren, av Mugos motstånd, av martyren Kihika, verkar Om icke vetekornet
uppfylla förväntningarna på en antikolonial, nationell allegori. Men så har vi historien om Mugos
förräderi: individen Mugo visar sig oförmögen att uppfylla den symboliska roll man pådyvlar honom.
I en läsning av Om icke vetekornet menar Simon Gikandi [professor vid Princeton, innovativ
forskare på den afrikanska romanen, red. anm.] att det är just här, i Mugos oförmåga att allegoriskt
axla det nya, fria Kenyas kollektiva identitet, alltså i romanens växling från ett allegoriskt till ett
ironiskt berättarmodus, som romanens postkoloniala prägel framträder. Den är inte, i sista hand, ett
firande av den antikoloniala kampen, utan en meditation över en misslyckad eller hejdad
avkolonisering. Tydligast blir detta i berättelsen om parlamentsledamoten som snuvar Gikonyo på det
stycke land han hoppas kunna köpa – där hittar vi fröet till Ngũgĩs senare och ymnigt förekommande
satirer över det postkoloniala (och nykoloniala) Kenyas maktpampar och roffarkapitalister.
Sett i backspegeln utgjorde Om icke vetekornet en kulmen på den första perioden i Ngũgĩs
författarskap. Då var han fortfarande starkt präglad, liksom andra i samma afrikanska
författargeneration, av en brittisk litterär tradition. I romanen märks det särskilt, förutom i de bibliska
allusionerna, i den intertextuella dialogen med Joseph Conrad. Här finns ekon av såväl Lord Jim, Med
andra ögon och inte minst Mörkrets hjärta.
Till skillnad från till exempel nigerianen Chinua Achebe, vars skrivande avtog efter sextiotalet,
har Ngũgĩ varit oavbrutet produktiv i över femtio år. Det innebär också att hans författarskap har flera
markerade faser. Den viktigaste vändningen kom på sjuttiotalet när han engagerade sig i teatern,
började skriva på gikuyu, och blev fängslad under Daniel Arap Mois styre. Sedan dess har kan skrivit
fiktion enbart på sitt modersmål, gikuyu, och med utgångspunkt i lokala, muntliga berättarformer. Det
är dock en annan historia. Den kan följas bland annat i Djävulen på korset, som också utges i denna
serie svenska översättningar av Ngũgĩ wa Thiong’o.
STEFAN HELGESSON
Vidare läsning:
Simon Gikandi, Ngũgĩ wa Thiong’o [2000]
Abiola Irele (red.), The Cambridge Companion to the African Novel [2009]
Fredric Jameson, »Third-World Literature in the Era of Multinational Capitalism«, Social Text
15 (1986), s. 65–88.
Ngũgĩ wa Thiong’o, Drömmar i krigets skugga (övers. Jan Ristarp, 2012)
Russell West-Pavlov, »The Politics and Spaces of Voice: Ngũgĩ’s A Grain of Wheat and Conrad’s
The Heart of Darkness«, Research in African Literatures 44.3 [2013], s. 160–175.
Till Dorothy
Även om handlingen i denna bok utspelas i dagens Kenya, är alla de deltagande personerna
uppdiktade. Det är dock oundvikligt, att namn som Jomo Kenyatta och Waiyaki nämns; de är en del av
landets historia och institutioner. Situationen och problemen i framställningen är emellertid verkliga –
ibland alltför smärtsamt verkliga för de bönder, som kämpade mot engelsmännen, men som nu ser allt
de kämpade för hamna någon annanstans.
NGŨGĨ
Leeds
November 1966
Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det
du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn,
kanhända något annat.
1 Kor 15:36
Innehåll
Kapitel ett
Kapitel två
Kapitel tre
Kapitel fyra
Kapitel fem
Kapitel sex
Kapitel sju
Kapitel åtta
Kapitel nio
Kapitel tio
Kapitel elva
Kapitel tolv
Kapitel tretton
Kapitel fjorton
Karanja
Mugo
Warui, Wambui
Harambee
Kapitel ett
MUGO kände sig nervös. Han låg på rygg och tittade upp i taket. Sotiga tussar hängde ner från
taktäckningen av ormbunksblad och gräs. En klar vattendroppe hängde och dallrade över honom. Den
växte och blev smutsig, allt eftersom den sög upp sotflagor från taket. Så började den dra sig mot
honom. Han försökte sluta ögonen. De ville inte gå ihop. Han försökte flytta på huvudet; det var som
fastkedjat vid sängbotten. Droppen blev större och större, allt eftersom den drog sig närmare hans
ögon. Han ville skydda ögonen med händerna; men händer, fötter, hela hans kropp nekade att lyda
honom. Mugo samlade sig i förtvivlan till en sista ansträngning och vaknade. Han låg kvar under sin
filt, fortfarande orolig, rädd att en droppe kallt vatten skulle genomborra hans ögon. Filten var hård
och sliten; taglet stack honom i ansiktet, på halsen, överallt där kläderna inte skyddade hans kropp.
Han kunde inte bestämma sig för, om han skulle gå upp eller inte. Det var varmt i sängen, och solen
hade inte gått upp ännu. Gryningen skymtade svagt genom väggens sprickor. Mugo prövade en lek,
som han brukade ta till, när han vaknade på natten eller tidigt på morgonen och inte kunde somna om.
I mörker eller skymning förlorade de flesta föremål sina konturer, och former flöt in i varandra. Leken
bestod i att han försökte urskilja de olika föremålen i rummet. Men den här morgonen hade Mugo
svårt att koncentrera sig. Han visste att det bara var en dröm, men ändå frös han vid tanken på en kall
droppe, som föll ner i hans öga. Ett, två, tre. Han drog av sig filten. Han tvättade sig i ansiktet och
tände elden. Han fann lite majsmjöl i en säck bland hushållsredskapen. Han satte det på elden i en
sufuria, satte till vatten och rörde om med en träslev. Han tyckte om att äta gröt på morgonen. Men
alltid, när han gjorde det, mindes han den halvkokta gröt han hade ätit under fångenskapen. Vad tiden
går långsamt, vad allt upprepar sig, tänkte Mugo. Dagen, som låg framför honom, skulle bli likadan
som gårdagen och dagen innan.
Han tog en jembe och en panga för att falla in i den dagliga rutin, som han kommit in i sedan han
lämnade Maguita, hans sista fångläger. För att komma till sitt nya stycke shamba, som låg på andra
sidan Thabai, måste Mugo passera de dammiga bygatorna. Och som vanligt upptäckte Mugo, att en
del kvinnor hade gått upp före honom, att några redan var på väg tillbaka från floden med sina svaga
ryggar dubbelböjda under vattenspänner, lagom tillbaka för att laga te eller gröt åt man och barn.
Solen var uppe nu, och skuggorna av träd, hyddor och människor föll redan långa och smala.
»Hur är det med dig en sådan här morgon?« ropade Warui till honom, när han kom ut ur sin hydda.
»Jag mår bra.« I vanliga fall skulle Mugo ha fortsatt, men Warui verkade angelägen att få prata.
»Du ger dig på jorden tidigt?«
»Ja.«
»Det är det jag alltid har sagt. Sätt i gång medan jorden är mjuk. Om solen finner dig i gång redan,
så blir arbetet inte svårt. Men om den kommer till shamban före dig – jojo.«
Warui, som var en av byns äldste, hade svept sig i en ny filt, som framhävde hans rynkiga ansikte
och de gråa hårtofsarna på hans hjässa och hans spetsiga haka. Det var han som hade gett Mugo den
markbit, som han hade nu och odlade lite mat på. Hans egen mark hade beslagtagits av
myndigheterna, när han satt i fängelse. Även om Warui tyckte om att prata, hade han kommit att
respektera Mugos tystlåtenhet. Men i dag såg han på Mugo med ett nytt intresse, till och med nyfiket.
»Som Kenyatta säger«, fortsatte han, »detta är verkligen dagar för Uhuru na Kazi.« Han gjorde ett
uppehåll och skickade i väg en salivstråle mot häcken. Mugo stod generad över mötet. »Och hur står
det till med din hydda? Är den klar för Uhuru?« fortsatte Warui.
»Åh, den är i ordning«, sa Mugo och lämnade Warui med en ursäkt. Medan han fortsatte genom
byn, försökte han räkna ut meningen med Waruis sista fråga.
Thabai var en stor by. När den uppfördes kom den att omfatta flera åsar: Thabai, Kamandura,
Kihingo och delar av Weru. Och fast det nu var 1963, hade den inte förändrats mycket sedan den dag
1955 när de grästäckta taken och lerväggarna sattes upp i all hast, medan den vite mannens svärd
hängde hotande över folks halsar för att skydda dem från deras bröder i skogen. Några hyddor hade
fallit samman, ett par hade rivits. Men ändå kunde byn bibehålla en obruten ordentlighet; på avstånd
såg den ut som en jättelik gräsmassa, från vilken rök steg mot skyn som från ett brännoffer.
Mugo gick med huvudet lite framåtböjt och stirrade i marken som om han skämdes för att se sig
omkring. Han upplevde mötet med Warui på nytt, när han plötsligt hörde någon ropa sitt namn. Han
ryckte till, stannade och stirrade på Githua, som kom emot honom stapplande på sina kryckor. När han
kom fram till Mugo sträckte han upp sig i givakt, lyfte sin slitna hatt och ropade:
»Vid Den Svarte Mannens Frihet! Jag hälsar dig!« Så bugade han sig flera gånger med komisk
vördnad.
»Är allt – står allt väl till med dig?« frågade Mugo, och visste inte riktigt hur han skulle ställa sig.
Vid det här laget hade några barn samlats och skrattade åt Githuas löjliga uppträdande. Githua svarade
inte genast. Hans skjorta var i trasor, och hans krage lyste svart av smuts. Hans vänstra byxben var
uppvikt och fäst med en nål för att täcka benstumpen. Helt oväntat tog han Mugo i handen:
»Hur mår du, min herre? Hur mår du? Jag är glad att se – att se dig gå så tidigt till din shamba.
Uhuru na Kazi. Ha! Ha! Ha! Till och med på en söndag. Jag skall säga dig, att innan
undantagstillståndet var jag själv likadan – innan den vite mannen gjorde detta med mig med sina
kulor, kunde jag arbeta med båda händerna, min vän. Mitt hjärta dansar av glädje, när jag ser din
energi. Uhuru na Kazi. Jag hälsar dig, min hövding.«
Mugo försökte dra tillbaka sin hand. Hans hjärta slog hårt, och han kunde inte komma på något att
säga. Barnens skratt ökade hans förvirring. Så ändrade Githuas röst sig plötsligt:
»Undantagstillståndet förstörde oss«, sa han med gråt i rösten och gick plötsligt därifrån. Mugo
skyndade vidare och kände mannens ögon i sin rygg. Tre kvinnor, som kom från floden, stannade när
de såg honom. En av dem ropade något, men Mugo varken svarade eller såg på dem. Han rörde upp
lika mycket damm som en löpare. Ändå gick han bara och frågade sig själv: »Vad är det för fel med
mig i dag? Varför ser folk plötsligt så nyfiket på mig? Har jag fått skit på mina ben?«
Snart var han vid änden på huvudgatan, där den gamla kvinnan bodde. Ingen visste hur gammal
hon var: hon hade alltid funnits där, ett välkänt inslag i den gamla såväl som i den nya byn. I den
gamla byn hade hon bott med sin son, som var dövstum. Gitogo, det var pojkens namn, talade med
sina händer och ackompanjerade ofta detta med gutturala läten. Han var snygg, kraftigt byggd, populär
i Gamla Rung’ei centrum, där unga män brukade fördriva tiden med prat hela dagarna. Då och då gick
de ärenden för butiksägarna och förtjänade några småmynt »bara för att ha i fickorna för att hålla
byxorna varma«, som någon vårdslöst uttryckte det. De brukade skratta och säga, att mynten skulle
kalla till sig andra (sina släktingar, grabbar!) så småningom.
Gitogo arbetade i restauranger och köttbutiker och bar ofta tunga bördor, som andra undvek.
Viskningar som gick runt i Rung’ei och Thabai sa, att åtskilliga unga kvinnor hade känt tyngden av de
lemmarna. På kvällen köpte Gitogo mat – ett halvt kilo socker eller ett halvt kilo kött – och tog hem
till sin mor, som lyste upp så att hennes ansikte såg ungdomligt ut trots alla sina rynkor. En sådan son,
en sådan man, brukade folk säga, rörda av den dövstummes ömhet mot modern.
En dag vaknade folket i Thabai och Rung’ei och fann sig omringade av svarta och vita soldater
med gevär i händerna och av stridsvagnar, som man inte hade sett på vägen sedan Churchills krig mot
Hitler. Rök från skott syntes i skyn, och folk höll sig för magen. En del män låste in sig på avträdena;
andra gömde sig bland säckar med socker och bönor i butikerna. Andra försökte smyga sig ut ur
staden mot skogen bara för att upptäcka att alla vägar till friheten var avskurna. Folket fördes samman
till den öppna platsen mitt i staden, marknadsplatsen, för utfrågning. Gitogo sprang in i en butik,
hoppade över disken och höll på att ramla över butiksägaren, som låg hopkrupen bland de tomma
säckarna. Han fäktade med armarna, utstötte förvirrade läten och såg sig hemlighetsfullt om och
pekade mot soldaterna. Butiksägaren stirrade dumt och oförstående på Gitogo. Plötsligt kom Gitogo
ihåg sin gamla mor, som satt övergiven i hyddan. För sitt inre såg han scener fyllda av ondska och
blod. Han rusade ut genom bakdörren, hoppade över ett staket och ut på fälten, skrämd av de faror som
hotade hans mor. Brådska, hem, mor: bilderna flög genom hans hjärna. Bara hans styrka kunde skydda
henne. Han såg inte att en vit man låg gömd i en skogsdunge. »Halt!« ropade den vite. Gitogo fortsatte
att springa. Något träffade honom i ryggen. Han kastade upp armarna i luften. Han föll platt på magen.
Kulan hade av allt att döma träffat i hjärtat. Soldaten lämnade sin plats. Ännu en Mau Mau-terrorist
nedskjuten.
När den gamla hörde nyheten sa hon bara: Gud! De som var där sa att hon inte hade gråtit. Eller
ens frågat hur hennes son hade dött.
Sedan han återvänt från fånglägret hade Mugo sett den gamla många gånger utanför hennes hydda.
Och varje gång hade han känt sig uppskakad, precis som om den gamla hade känt igen honom. Hon
hade ett litet ansikte, fullt av rynkor. Hennes ögon var små och blixtrade ibland till av liv. Annars såg
de för det mesta livlösa ut. Hon bar pärlor runt armbågarna, flera kopparlänkar runt halsen och
kauriliknande tennbitar runt anklarna. När hon rörde sig klingade det som från en get med bjällror.
Men det var hennes ögon, som oroade Mugo mest. Han kände sig alltid naken, granskad. En dag
tilltalade han henne. Men hon såg bara på honom och vände sedan bort ansiktet. Mugo kände sig
avvisad, men ändå rördes han till medlidande av hennes ensamhet. Han ville hjälpa henne. Känslan
värmde honom. Han köpte lite socker, majsmjöl och en knippe ved i en av Kabui-butikerna. På kvällen
gick han till kvinnans hem. Det var mörkt i hyddan. Rummet var kalt, och en kall vind ven genom
hålen i väggarna. Hon sov på golvet, nära elden. Mugo kom ihåg, hur han hade brukat sova på golvet i
sin tants hydda och dela elden med får och getter. Han brukade krypa intill och kura ihop nära getterna
för att hålla värmen. På morgonen var hans ansikte och kläder täckta av aska, och händer och fötter
var insmorda med getspillning. Medan han tänkte på detta, kände Mugo hur kvinnan betraktade
honom med en blick, som glimmade till av igenkännande. Han rös plötsligt vid tanken, att hon kanske
skulle ta på honom. Han sprang ut, fylld av avsmak. Kanske låg det något ödesdigert i hans kontakt
med den gamla?
Denna tanke fyllde honom i dag, när han återigen kände att han ville gå in i hyddan och tala med
henne. Det fanns ett band mellan dem, kanske för att hon levde ensam, liksom han. Han tvekade i
dörren, beslutsamheten försvann, och han fann sig själv skynda bort, rädd att hon skulle kalla honom
tillbaka med sitt svagsinta skratt.
När han var på sin shamba, kände han sig helt tom invärtes. Marken bar ingen gröda, och det
förtorkade gräset, gakaraku, micege, mikengeria, bangi – och solen kom landskapet att verka sjukt och
trist. Jemben kändes tyngre än vanligt; den obearbetade delen av shamban verkade oändlig för hans
ovilliga muskler. Han grävde en stund – kände ett behov att kasta vatten och gick bort till en häck nära
stigen. Varför hade Warui, Githua och kvinnorna uppfört sig så mot honom? Han upptäckte, att hans
blåsa hade lurat honom. Bara några droppar sipprade fram, och han stirrade på dem, som om var och
en av dem fascinerade honom. Två unga kvinnor, klädda för att gå i kyrkan, kom tätt förbi, såg en man
fumla med sin grej, och fnittrade. Mugo kände sig fånig och tvingade sig att gå tillbaka till sitt arbete.
Han lyfte jemben och lät den falla ner mot marken; lyfte den igen, högg i igen. Marken kändes
mjuk, som om där fanns mullvadsgångar alldeles under ytan. Han kunde höra hur den torra, ihåliga
jorden föll ner. Damm yrde upp, fyllde luften omkring honom och satte sig i hår och kläder. En gång
fick han ett dammkorn i ögat. Han la snabbt ifrån sig jemben i ilska och gned sig i ögat. Det sved till,
och bägge ögonen fylldes med tårar. Han satte sig ner: han brukade tycka om att arbeta i jorden – vart
hade arbetsglädjen tagit vägen, den som han brukade känna innan undantagstillståndet?
Mugos far och mor hade dött fattiga och lämnat honom, deras enda barn, i en avlägsen kvinnlig
släktings vård. Waitherero var änka och hade sex gifta döttrar. När hon var full brukade hon komma
hem och påminna Mugo om den saken.
»Äckliga fruntimmer«, brukade hon säga och visa sina tandlösa käkar; hon betraktade Mugo stint
med ilsken blick, som om han och Gud hade konspirerat mot henne. »De kommer inte ens och hälsar
på mig – flinar du? – har du ingen kuk i dig? Gode Gud, se ett sådant otacksamt kräk jag har fått att ta
hand om. Om inte jag hade varit, hade du fått följa din far i graven. Kom ihåg det och sluta att flina!«
En annan dag kunde hon jämra sig över att hennes pengar var borta.
»Jag har inte tagit dem«, svarade Mugo och drog sig bakåt.
»Det är bara du och jag här i huset. Jag kan väl inte ha stulit dem. Så vem kan det då vara?«
»Jag är inte någon tjuv.«
»Påstår du att jag ljuger? Pengarna fanns här. Du såg mig gräva ner dem under den här stolpen. Se,
hur han bär sig åt, kryper bakom getterna.«
Hon var en småvuxen kvinna, som alltid gnällde att folk var ute efter hennes liv; de hade lagt
trasiga flaskor och råttor i hennes mage; de försökte förgifta mat och dryck för henne.
Och ändå var hon alltid ute och försökte komma över mer öl. Hon brukade tjata på manfolket från
hennes mans rika, tills de bjöd henne på något att dricka. En dag kom hon hem förfärligt full.
»Den där karlen Warui – han avskyr att se mig äta och dricka – det där självgoda – flinet – han –
smyger – hostar – som du – du – ge dig av till honom – du.«
Och hon försökte härma Waruis hosta; men när hon försökte gjorde hon en överhalning framåt och
föll; allt hennes öl och orenlighet kom ut på golvet. Mugo kröp ihop bland getterna och hoppades och
fruktade på samma gång att hon var död. Nästa morgon tvingade hon Mugo täcka spyorna med jord.
Den sura stanken stod honom i näsan. Avsmaken stod honom upp i halsen, så att han varken kunde tala
eller skrika. Hela världen hade gaddat sig samman mot honom, först för att ta ifrån honom hans far
och mor, och sedan för att lämna honom i händerna på den här åldrande ragatan.
Ju svagare hon blev, desto mer hatade hon honom. Vad han än tog sig till eller gjorde, så
förlöjligade hon hans ansträngningar. Så Mugo förföljdes jämt av föreställningen om sin egen
oduglighet. Hon hade ett sätt att anmärka på honom, kanske med en fråga om hans kläder, hans ansikte
eller händer, som fick allt hans självförtroende att falla sönder. Han låtsades inte bry sig om henne,
men hur skulle han kunna blunda för hennes sneda leende eller hennes blickar?
Det enda han önskade var att döda sin tant.
En kväll var han alldeles besatt av den vilda tanken. Han rasade invärtes. Den kvällen var
Waitherero nykter. Han skulle inte använda en yxa eller panga. Han skulle flyga henne om halsen,
strypa henne med sina bara händer. Ge mig styrka; Gode Gud, ge mig styrka! Han kunde se för sig hur
hon kämpade som en fluga, fångad av en spindel; han hörde hennes kvävda stönanden och rop om nåd.
Han skulle trycka till hårdare och hårdare, låta henne känna styrkan i hans karlnävar. Blodet rusade till
hans fingerspetsar, han kunde knappt andas, helt fångad av beslutsamheten och djärvheten i denna
handling.
»Varför stirrar du på mig så där?« frågade Waitherero, och skrattade dovt. »Har jag inte alltid sagt,
att du är en egendomlig människa, en sådan, som skulle kunna mörda sin egen mor, vad?«
Han blinkade. Hennes sätt att se rätt igenom honom gjorde ont.
Waitherero dog snabbt och oväntat, av hög ålder och för mycket sprit. För första gången, sedan de
gifte sig, kom hennes döttrar till hennes hydda, låtsades inte se Mugo och begravde henne utan vare
sig frågor eller tårar. Så återvände de till sina hem. Och så, egendomligt nog, började Mugo sakna sin
tant. Vem hade han nu, som han kunde kalla sin släkting? Han ville ha någon, vem som helst, som
kunde göra honom illa eller väl för släktskaps skull. Vem som helst, bara han inte lämnades helt
ensam, en utomstående.
Arbete på åkern skulle få ersätta hans ensamhet. Han skulle arbeta hårt, svettas, och med framgång
och rikedom tvinga samhället att acceptera honom. På det viset blev detta att bryta upp marken en
tröst för honom: att så frön och se hur de gröna bladen sköt upp och bröt igenom jordskorpan, att sköta
om plantorna, så att de mognade, och sedan skörda – allt detta blev delar av den tillvaro han skapade
åt sig själv, och det blev bakgrunden till hans himlastormande drömmar.
Men så kom Kihika in i hans liv.
Mugo återvände hem tidigare än han brukade. Han hade inte uträttat mycket och ändå var han trött.
Han gick som en som visste att han är skuggad eller iakttagen men som ändå inte vill avslöja detta
genom sitt sätt att gå eller uppträda.
På kvällen hörde han fotsteg utanför hyddan. Vem kunde hans besökare vara? Han öppnade dörren.
Plötsligt klarnade dagens hela ovisshet till fruktan och hat. Warui, äldsten, ledde gruppen. Bredvid
honom stod Wambui, en av kvinnorna från floden. Hon log nu och visade en tandlös underkäke. Den
tredje var Gikonyo, som var gift med Kihikas syster.
»Kom in«, hälsade han med en röst, som knappast dolde hans ängslan. Han ursäktade sig själv och
gick mot avträdet… Jag bryr mig inte om det längre… Jag bryr mig inte om det längre.
Han gick in i avträdet över latringropen och drog ner byxorna till knäna. Tankarna snurrade, och
han såg för sig besökarna, som satt i hans hydda. Gång på gång försökte han tvinga sig att göra något
ner i den illaluktande gropen. När han inte kunde, drog han upp byxorna igen, men han kände sig
fortfarande inte bättre. Han återvände till sina besökare, och först nu kom han ihåg, att han inte hade
hälsat dem välkomna.
»Vi är bara röster, som Partiet skickat till dig«, sade Gikonyo, sedan Mugo skakat hand med alla.
»Partiet?«
»Ja… bara röster från Partiet«, upprepade Gikonyo långsamt, och hans ögon lyste fascinerat över
hans mystiska meddelande.
Kapitel två
NÄSTAN alla var med i Partiet, men ingen kunde säga säkert när Partiet egentligen föddes. För de
flesta, särskilt de i den yngre generationen, hade Partiet alltid funnits där, ett centrum från vilket all
verksamhet utgick. Det bytte namn, ledare kom och gick, men Partiet fanns kvar, födde nya idéer,
växte sig starkare och starkare tills, när Uhuru grydde, dess inflytande sträckte sig från ena horisonten
över havet till den andra, som vilar över den stora sjön.
Folk brukade säga, att man kunde spåra dess ursprung tillbaka till de dagar, när den vite mannen
kom till landet, med Guds bok tryckt i sina händer som ett magiskt tecken på att den vite mannen var
Herrens budbärare. Hans tunga var täckt av socker; hans ödmjukhet var rörande. En tid tillslöt man
sina öron för Gikuyu-siaren som sade: Det skall komma ett folk med kläder som fjärilar. De gav
främlingen med den skållade huden ett ställe att uppföra en tillfällig boning. När hans hydda var
färdig, byggde främlingen ett annat hus flera meter bort. Detta kallade han Guds hus, dit människor
kunde gå för att be och offra.
Den vite mannen berättade om ett annat land långt bortom havet, där en mäktig kvinna satt på en
tron, medan män och kvinnor dansade i skuggan av hennes makt och mildhet. Hon var beredd att låta
denna skugga sträcka sig ut över Agikuyu.
De skrattade åt denne märkvärdige man, vars hud hade skållats så hårt, att allt det svarta hade fallit
av. Det heta vattnet måste ha trängt in i skallen på honom.
Ändå, hans ord om en kvinna på tronen väckte minnen i deras hjärtan, minnen långt ner från
historiens djup. På den tiden härskade kvinnor över allt land i Agikuyu. Män var egendomslösa, de
måste bara tjäna kvinnornas nycker och behov. Det var hårda tider. Därför väntade de på ett tillfälle
när kvinnorna skulle dra ut i krig. De planerade ett uppror och svor en hemlig ed, som band dem
samman i en gemensam strävan efter frihet. De skulle älska med alla kvinnorna så fort de kom
tillbaka, för förstod de inte att hjältinnorna skulle återvända hungrande efter kärlek och avkoppling?
Ödet skötte resten; kvinnorna blev med barn; inget motstånd mötte maktövertagandet.
Men det var inte slutet på kvinnomakten i landet. Många år därefter uppstod en kvinnlig ledare,
som härskade över ett stort område i Muranga. Hon var skön. Fram och åter svängde hon sina runda
höfter i dansen; hennes flätade hår steg och föll efter henne i takt med hennes steg. Detta, tillsammans
med hennes blixtrande vita tänder, fick män att smacka med läpparna och rulla med tungorna av
begär. Unga och gamla, alla hängde de skamlöst kring hennes hov och hoppades. Wangu Makeri
utvalde åt sig unga krigare, som blev föremålen för andra, mindre lyckligt lottades svartsjuka och
avund. Hon uppvaktades av ännu flera. Man missade aldrig en dans, där hon skulle uppträda. Många
längtade ivrigt efter att fånga en skymt av hennes lår. Så kom den kväll då Wangu Makeri gick för
långt, säkert eggad av den beundran hon väckte, eller kanske för att tillmötesgå deras skamlösa
längtan. Hon tog av alla sina kläder och dansade naken i månskenet. För en kort stund påverkades
männen av den makt, som ligger i en naken kvinnokropp. Månljuset spelade över henne: extas, en
blandning av smärta och glädje låg över hennes ansikte. Kanske kände hon som de andra, att detta var
slutet: en kvinna visade sig eller dansade aldrig naken för allt folket. Wangu Makeri, den sista stora
kikuyu-kvinnan, fick lämna sin tron.
Det där med Jesus kunde de inte förstå först, för hur kunde det vara så, att Gud lät spika fast sig på
ett träd? Den vite mannen talade om en kärlek som övergick allt förstånd. Större kärlek hade ingen
visat, läste han från sin lilla svarta bok, än att någon ger sitt liv för sina vänner.
De få, som lät sig omvändas, började tala om en tro, som var främmande för landets seder. De
trampade på heliga platser, för att visa att intet ont kunde vederfaras dem som skyddades av Herrens
hand. Snart började man se, att den vite mannen hade börjat att i hemlighet skaffa sig mera land för att
tillgodose de behov, som hans ställning skapade. Han hade redan rivit ner den grästäckta hyddan och
byggt ett mer permanent hus. Landets äldste protesterade. De såg bortom den vite mannens leende
ansikte och kunde plötsligt se en lång rad av andra röda främlingar, inte med Bibel utan med svärd.
Waiyaki och andra krigarhövdingar tog till vapen. Järnormen, som Mugo wa Kibiro hade talat om,
slingrade sig snabbt mot Nairobi för att lägga under sig inlandet fullständigt. Kunde de påverka den?
Ormen höll sig kvar, föraktfullt skrattande åt deras ansträngningar. Den vite mannen med
bambukäppar, som spydde eld och rök, slog tillbaka; ekot av hans hotfulla skratt dröjde kvar i folkets
hjärtan, långt efter det att Waiyaki hade gripits och förts ned till kusten, bunden till händer och fötter.
Senare, sade man, hade Waiyaki begravts levande i Kibwezi, med huvudet pekande ner mot jordens
centrum, en levande varning för dem som i kommande tider kunde utmana den kristna kvinnans hand,
vars skugga nu sträckte sig över både land och hav.
Ingen märkte det den gången; men när vi blickar tillbaka kan vi se, att Waiyakis blod hade i sig ett
frö, ett korn, som födde ett politiskt parti, som hämtade det mesta av sin styrka ur sina band med
jorden.
Under tiden sprang nya ledare fram ur missionsstationerna, ledare som avstod från att äta det goda
från Faraos bord och i stället valde att skörda gräs och göra tegel tillsammans med sina medbröder.
Därför såg man i Harry Thuku en man med ett budskap från Gud: gå till Farao och säg till honom:
släpp mitt folk, släpp mitt folk. Och folket svor att de skulle följa Harry genom öknen. De skulle dra
åt sina bälten om midjan, beredda att utstå törst och hunger, tårar och blod, tills de satte sin fot på
Kanaans strand. De flockades till hans möten, väntade på att han skulle ge dem sitt tecken. Harry
fördömde den vite mannen och förbannade den välvilja och det beskydd, som nekade folket dess land
och frihet. Han förvånade dem med att läsa upp brev till den vite mannen, brev där han i klara ord
redogjorde för folkets missnöje med skatterna, med tvångsarbetet på de vita jordägarnas marker och
med soldaternas tvångsförflyttningsplaner, som efter det första stora kriget lämnade många svarta
utan både hem och land kring Tigoni och andra platser.
Harry sade till dem att gå med i Partiet och finna styrka i samverkan.
De talade om honom i sina hem; de sjöng hans lov på kaféerna, på marknadsplatserna och på
vägen till de nu självständiga kikuyu-kyrkorna på söndagarna. Varje ord från Harrys mun blev en stor
nyhet och gick vidare från ås till ås tvärs över landet. Man väntade på att något skulle ske.
Bondeupproret stod för dörren.
Men den vite mannen sov inte. Unge Harry slogs i kedjor och undgick nätt och jämnt den grop, där
Waiyaki blivit levande begraven. Var detta det tecken de väntat på? Människor flockades kring
Nairobi; de svor en ed att stanna dag och natt utanför residenset, tills guvernören själv gav dem deras
Harry tillbaka.
Warui, som då var en ung man, gick till fots hela vägen från Thabai för att deltaga i marschen. Han
skulle aldrig glömma den stora händelsen. När Jomo Kenyatta och Partiets andra ledare arresterades
1952, mindes Warui marschen 1923.
»De unga borde göra det för Jomo, som vi gjorde för Harry. Jag har aldrig sett något som kan mäta
sig med den långa raden av män och kvinnor«, förklarade han och drog sig stillsamt i skägget. »Vi
kom från åsar här, åsar där, överallt ifrån. De flesta av oss gick till fots. Några hade ingen mat med
sig. Vi delade varje smula vi hade med. Jag upplevde en stor kärlek. En böna föll till marken, och
genast delades den bland barnen. I tre dagar var vi i Nairobi, och med blod skrev vi våra löften att
befria Harry.«
På fjärde dagen började de röra sig framåt, sjungande. Poliserna, som väntade på dem med
bajonetter på sina gevär, öppnade eld. Tre män sträckte upp armarna i luften. Det sades, att de
kramade jorden med sina knutna händer, när de föll. En ny salva skingrade folkmassan. En man och en
kvinna föll med blodet sprutande. Folk sprang åt alla håll. Efter bara några sekunder hade den stora
folkmassan skingrats; ingenting fanns kvar, utom några lömska åskådare, som stod utanför residenset.
»Något gick fel i sista stund«, sa Warui, och slutade att fingra på sitt skägg. »Kanske, om vi hade
haft spjut…«
Bondeupproret hade misslyckats; bilden av den kristna kvinnan, vars hand hade gjort slut på
stamkrigen, gick i graven. Hon skulle vila i frid nu.
Unge Harry sändes till en avlägsen del av landet.
Partiet förtvivlade en tid. Men det var just vid denna tid, som mannen med den brinnande blicken
dök upp. Bara några få kände honom då. Men senare skulle han ju bli känd över hela världen som Det
Flammande Spjutet.
Mugo gick en gång till ett möte, som Partiet anordnade i Rung’ei, för att man sa att Kenyatta, som
nyss hade återvänt från den vite mannens land, skulle tala. Fast mötet skulle börja först på
eftermiddagen, fanns det knappt en plats att slå sig ned på i hela marknadsplatsen vid tiotiden. Det
stod folk på butikstaken. De hängde i träden som klasar av gräshoppor. Mugo hade fått en plats, där
han hade en god överblick över talarna. Gikonyo, som då var en välkänd snickare i Thabai, satt någon
meter ifrån honom. Bredvid snickaren satt Mumbi. Man sade att hon var en av de vackraste kvinnor,
som bodde på de åtta åsarna. Några kallade henne Wangu Makeri för hennes skönhets skull.
En timma senare började mötet. Man fick då veta att Kenyatta inte skulle komma. Men där var
många talare från Muranga och Nairobi. Där var också talare från luostammen i Nyanza – för att visa,
att Partiet hade brutit igenom stamgränserna. En talare, som fick kraftiga bifallsyttringar, var Kihika
från Thabai. Han talade inte längre om sådant som att sända brev till den vite mannen, som man hade
gjort på Harrys tid.
»Detta är inte 1920. Vad som behövs nu är handling, ett slag som känns«, sa han, medan kvinnor
från Thabai slet sina kläder och sitt hår och skrek av förtjusning. Kihika, en son av deras eget land, var
en av de utvalda hjältarna, som skulle befria dem. Mugo, som hade sett Kihika på åsen flera gånger,
hade aldrig kunnat misstänka, att den mannen hade en sådan kraft och kunskap. Kihika målade upp
stammens historia, hur den vite mannen hade kommit, och hur Partiet hade uppstått. Mugo sneglade
på Gikonyo och Mumbi. De släppte inte Kihika med blicken; det var som om hela deras liv hängde på
de ord, som föll från hans läppar.
»Vi gick till deras kyrka. Mubia, klädd i vitt, öppnade sin bibel. Han sade: ›Låt oss falla på knä
och bedja.‹ Vi knäböjde. Mubia sade: ›Låt oss sluta våra ögon.‹ Vi gjorde så. Ni vet att hans ögon var
öppna, så att han kunde läsa bokens ord. När vi lyfte upp vår blick igen, såg vi att vårt land var borta
och det flammande svärdet stod på vakt. Mubia, han bara fortsatte att läsa och bönföll oss att samla
våra skatter i himlen, där mott och mal intet förstör. Men sina skatter samlade han på jorden, vår
jord.«
Folk skrattade. Kihika skrattade inte med dem. Han var en småväxt man med en kraftig stämma.
Medan han talade långsamt och med eftertryck på de ord han ville framhäva, pekade han mot jorden
och mot himlen, som om han ville taga dem till vittne på att vad han sa var sant. Han talade om den
stora uppoffringen.
»En dag skall komma, när broder skall överge broder, och en moder sin son, när du och jag har
hört kallelsen från ett land som häver sig som i storm.«
Mugo kände sin strupe snöras samman. Han kunde inte applådera ord som inte berörde honom.
Vilken rätt hade en sådan spoling, säkert yngre än Mugo själv, att tala sådana ord? Det var förmätet.
Kihika hade talat om blod, som om det var vatten som flyter i en flod, tänkte Mugo och kände hur det
vände sig i magen på honom, när han såg blod för sig och tyckte sig känna blodstanken. Jag hatar
honom, sade han för sig själv och såg skrämd på Mumbi, undrade vad hon tänkte. Hennes blick var
fortfarande fäst vid brodern.
Allas ögon var riktade mot estraden. Mugo kände ett styng av svartsjuka, när också han vände sig
och såg på talaren. För ett ögonblick möttes deras blickar, eller i alla fall inbillade Mugo sig det, och
kände sig skyldig. Under en bråkdel av en sekund tycktes både folkmassan och hela världen insvepta i
tystnad. Det fanns bara Kihika och Mugo. Något steg upp i Mugo som en befrielse, något som var som
en darrning av skräck och hat.
»Vaken och bedjen«, sa Kihika och påminde sina åhörare om det stora swahiliordspråket:
Kikulacho Kiko nguoni mwako.
Kihika levde själv efter de ord om uppoffring, som han hade talat till folkmassan. Strax efter det att
Jomo och de andra ledarna hade arresterats i oktober 1952, försvann Kihika till skogen, för att sedan
bli ledare för en handfull unga män från Thabai och Rung’ei, som samlades kring honom.
Kihikas största triumf var den berömda erövringen av Mahee. Mahee var en stor polisförläggning i
Rift Valley, i hjärtat av vad som i många år hade kallats Vita Högländerna. Mahee var också ett
genomgångsfängelse för män och kvinnor, som skulle föras till olika koncentrationsläger. Från sitt
centrala läge försåg Mahee andra, mindre polis- och militärposteringar i Rift Valley med vapen och
ammunition. Mahees vallar avtecknade sig sköna och vaksamma över en av de vackraste dalgångarna
i landet. Vallarna steg trappstegsformigt upp mot höglandet: en serie mindre kullar, några avskurna
upptill, några med en kitteldal på toppen, några med vulkankratrar, som var insvepta i dimmor och
mystik.
Den här natten var dalen insvept i mörker med undantag för ljusen kring Mahee. Allt var tyst.
Eftersom själva namnet Mahee var en garanti mot varje anfall, hade de vita officerarna vant sig vid ett
liv i lättja, och vaktstyrkan, som följde deras exempel, hade redan druckit och gått och lagt sig och
bara lämnat kvar en handfull vakter för syns skull. Plötsligt skars tystnaden på en gång av ljudet från
horn och trumpeter, lurar och skrammel från plåtburkar. Inifrån fängelset svarade man med att ropa
Uhuru. Vakthavande officeren, som väcktes av väsendet efter att ha somnat in av whisky, sträckte sig
instinktivt efter telefonen, medan han försökte utföra konststycket att på samma gång telefonera och
dra på sig byxorna. Handen som lyfte telefonluren släppte den plötsligt, och samtidigt föll byxorna till
golvet. Telefonledningarna var avskurna, Mahee kunde inte få hjälp från posteringarna runtomkring.
Tagna med överraskning gjorde poliserna endast svagt motstånd, när Kihika och hans män stormade
in. Några poliser klättrade över vallarna och satte sig i säkerhet. Kihikas män bröt sig in i fängelset
och ledde ut fångarna i nattens mörker. Förläggningen sattes i brand, och Kihikas män återvände
snabbt till skogen med nya förstärkningar av män, vapen och ammunition för att fortsätta striden i en
skala, som ingen kunnat drömma om på Waiyakis och Unge Harrys tid.
Kihika blev känd som Den Vite Mannens Skräck. Man sa att han kunde förflytta berg och befalla
ner åska från himlen.
Man satte ett pris på hans huvud.
Den som kunde få tag i Kihika, död eller levande, skulle få en stor belöning.
Ett år senare greps Kihika ensam i utkanten av Kinenie-skogen.
Kunde nyheten vara sann? Mannen som kunde förflytta träd och berg, mannen som kunde förflytta
sig själv miltals, krypande på magen över sand och taggiga snår, måste vara onåbar för den vite
mannen?
Kihika utsattes för tortyr. Några sa att en flaskhals drevs in i hans kropp genom ändan, medan de
vita männen i specialkommandot försökte tvinga ur honom skogens hemligheter. Andra sa att han
erbjöds massor med pengar och en fri resa till England för att skaka hand med den nya kvinnan på
tronen. Men han nekade att tala.
Kihika hängdes offentligt, en söndag, vid marknaden i Rung’ei, inte långt från den plats, där han
stått och ropat på blod från himlen, blod att vattna frihetens träd. En styrka, sammansatt av milismän
och poliser, drev med piskslag folket från Thabai och andra åsar till att komma och se
upprorsmannens kropp hänga i trädet och ta lärdom.
Men Partiet levde vidare och växte, som folk brukade säga, av såren på dem, som Kihika lämnade
efter sig.
Kapitel tre
»VI skall inte stanna länge«, sa Gikonyo efter en stunds tystnad. »Vi kom egentligen för att tala med
dig om Uhuru-festligheterna på torsdag.«
När man såg Gikonyo, kunde man knappt tro, att det var samma man, som för tretton år sedan hade
väckt de andra unga friarnas vrede genom att gifta sig med Mumbi: vad hade Mumbi sett hos honom?
Hur kunde en så vacker kvinna med öppna ögon välja fattigdomen? Nu, fyra år efter sin återkomst från
fångenskapen, var Gikonyo en av de rikaste i Thabai. Han hade nyligen köpt två hektar åkermark; han
ägde en butik – Gikonyo General Stores – i Rung’ei; och så sent som i går hade han köpt en begagnad
lastbil för sin verksamhet. Till råga på allt hade han valts till ordförande i lokalavdelningen av Partiet,
en belöning, sa man, för hans manliga vilja som inget fångläger kunnat bryta. Gikonyo var respekterad
och beundrad som en symbol för det, som alla ville vara: okuvligt självständig, idogt strävande efter
framgång i allt vad han företog sig.
»Vad – vill ni egentligen?« frågade Mugo och lyfte blicken mot Warui.
Waruis liv sammanföll på ett sätt med Partiets historia; han hade varit med på Unge Harrys möten,
hade hjälpt till att bygga folkets egna skolor och lyssnat till Jomos tal på tjugotalet. Warui var en av
de få, som i den unge mannen, som alldeles nyss varit en i Nairobis kommunala förvaltning, såg en
man som av ödet bestämts att få stor makt.
»Han kommer att uträtta stora ting«, brukade han säga om Jomo. »Det syns i hans ögon.«
Warui såg mot eldstaden. Där stod en sotig oljelampa på stenen.
»Vi från Thabai måste också spela vår roll i dansen«, började han, och hans röst, fast lågmäld,
fyllde rummet. »Ja, vi måste dansa till denna sång på det vis vi känner till. För det får aldrig bli sagt,
att Thabai förringade namnen på de söner, som hon miste i kriget. Nej. Vi måste få dem att stå upp –
till och med från de döda – att dela denna stund med oss. Mitt folk, finns det en sång, som är skönare
än friheten? I sanning, vi har väntat på den under många sömnlösa nätter. De av oss, som fått gå före,
som inte förunnats att se solen i dag, ja, till och med de, som än skall födas, alla måste de taga del i
vår fest. Den dagen, när vi håller Wiyathi i vår hand, vill vi alla dricka ur samma kalebass – just det –
dricka från samma kalebass.«
Wambui var inte så gammal, fast hon mist de flesta av sina tänder. Under undantagstillståndet bar
hon hemliga budskap från byarna till skogen och tillbaks igen till byarna och städerna. Hon kände till
de underjordiska rörelserna i Nakuru, Njoro, Elburgon och andra platser i och utanför Rift Valley. Det
berättades hur hon en gång bar en pistol bunden vid sitt lår, långt upp mot skrevet. Hon var klädd i
långa, vida och tunga kläder, en bild av armod och ålderdomssvaghet. Hon skulle ta pistolen till
Naivasha. Av en ren händelse blev hon plötsligt fast i en av dessa tillfälliga militär- och
polisoperationer, som landet hemsöktes av. Det blev snart hennes tur att visiteras. Hennes tänder
började värka, hon förvred munnen och stönade, saliven strömmade fram ur mungiporna och rann ner
på hakan.
Kikuyu-polisen, som skulle undersöka henne sa på swahili: Pole Mama, mumlade några andra
tröstande ljud och fortsatte visitationen. Han startade uppe från bröstet, rotade i hennes armhålor, och
arbetade sig neråt mot de vitalare delarna. Plötsligt började Wambui skrika, och mannen avbröt sig
förvånad.
»Dessa dagars barn«, började hon. »Har de ingen skam längre? Bara för att den vite mannen säger
till dig, så kan du ge dig till att peta på din mors… den kvinna, som födde dig? Ja, ja, jag skall lyfta
upp mina kläder, så att du får se din moder, den är så gammal; du får väl se, vad du får för glädje av
det under resten av livet.«
Hon började faktiskt samla ihop sina kläder för att visa sin nakenhet. Mannen vände ofrivilligt
bort blicken.
»Ge dig av härifrån«, röt han till henne. »Nästa…« Wambui berättade aldrig det här för någon, log
bara hemlighetsfullt.
»Det är precis som med våra förfäder, som alltid hällde ut lite öl på marken, innan de själva
började dricka«, sade Wambui nu. »Varför gjorde de det? Det var för att de alltid mindes deras andar,
som finns där nere. Inte heller vi får glömma våra söner. Och Kihika var en man, en stor man.«
Mugo satt stel på sin stol. Warui betraktade lampan, som lade hyddan i ett kusligt halvljus.
Wambui vilade sina armbågar på knäna och höll hakan i sina kupade händer. Gikonyo såg frånvarande
ut i luften.
»Vad vill ni?« frågade Mugo med något av panik i rösten. Plötsligt hördes en ljudlig knackning.
Allas ögon vändes mot dörren. Nyfikenheten förhöjde spänningen. Mugo gick till dörren.
»General!« utropade Warui, så fort de nya gästerna trätt in.
Mugo gick bakom de två männen. Den ene var lång, slätrakad, och med kortklippt hår. Den kortare
bar sitt hår flätat. De var ett par av frihetskämparna, som nyss kommit från skogen, sedan Uhuruamnestin utfärdats.
»Var så goda och sitt – på sängen«, hälsade Mugo dem, och blev förvånad över sin egen röst. Så
gammal – så rostig… i dag… i natt… allt är så underligt… jag blir rädd för folks utseende och
rörelser… fast riktigt rädd är jag ju inte… en sådan man som jag… hans liv betyder ju inte så
mycket… och… och… Gode Gud… jag bryr mig inte om det… jag bryr mig inte… inte… De nya
männens ankomst hade brutit spänningen i hyddan. Alla talade nu. Hyddan fylldes av ett lågt, ivrigt
mummel. Wambui förklarade något om Uhuru-förberedelserna för mannen med det flätade håret. I
skogen kallades han löjtnant Koinandu. Den högväxte var generalen, General R.
»Ett offer! Ett offer!« utropade Koinandu och skrattade. »Låt mig få äta av köttet. En hel bagge. I
skogen åt vi bara bambuskott och vilda grisar.«
»Vad vet du om offer?« avbröt Wambui, och föll in i skrattet.
»Å, visst offrade vi – grisar – och åt upp köttet efteråt. Vi bad två gånger om dagen och en extra
gång före varje expedition för att rycka vapen från någon europeisk gård. Vi stod vända mot Mount
Kenya:
Mwenanyaga vi ber dig skydda våra gömställen.
Mwenanyaga vi ber dig breda ut ett lätt moln över oss.
Mwenanyaga vi ber dig skydda oss framifrån och bakifrån mot våra fiender.
Mwenanyaga vi ber dig att göra våra hjärtan modiga.
Thai thathaiya Ngai, Thaai.
Vi sjöng också:
Vi skall aldrig vila
Utan land,
Utan verklig frihet.
Kenya är ett land av svarta människor.«
Alla hade slutat att tala och lyssnade till Koinandus sång. Och den sorgsna undertonen i orden stämde
inte med hans muntra uppträdande. Det blev plötsligt tyst, en besvärande tystnad. Det här är
alltsammans overkligt… Snart vaknar jag upp ur en dröm… Min hydda är tom igen, och jag är lika
ensam, som jag alltid har varit… Gikonyo hostade torrt. Warui började tala.
»Fryser du? Det är som jag alltid har sagt. Dagens ungdom orkar inget längre. De klarar inte den
minsta lilla sjukdom. Vet ni att på vår tid kunde vi ligga nätter igenom och vänta på Masai? Vinden
ven mot våra halsar. Våra kläder var genomsura av dagg. Ändå hörde du ingen hosta på morgonen.
Ingen, inte ens barnen.«
De två frihetskämparna såg på Warui. De hade varit i skogen i över sju år. Men ingen sa emot
Warui.
»Vad spelar det för roll att bedja?« frågade General R. plötsligt. »Det hjälpte inte Kihika. Han
läste till och med sin bibel varje dag, och hade den med sig vart han gick. Vad jag aldrig kan förstå är
detta: Varför kunde inte Gud viska ett ord – bara ett enda ord – för att varna honom för fällan?«
»En fälla?« frågade Gikonyo hastigt. »Menar du, att Kihika blev förrådd?«
»I radion sa man, att han hade tillfångatagits i en strid, där många i hans grupp stupade«, sa
Wambui.
General R. tog tid på sig, innan han tillfredsställde den nyfikenhet som väckts. Han stirrade
frånvarande i golvet.
»Just den dagen skulle han gå för att träffa någon. Han gick ofta ensam för att speja eller för att
likvidera någon farlig person som Robson, distriktsofficeren. Men han berättade alltid för mig, vad
han tänkte göra. Den här dagen sa han ingenting. Han verkade väldigt ivrig, nästan uppspelt. Men han
blev ilsken så fort någon avbröt honom. Och han brukade aldrig glömma att ta med sin bibel. Men just
den här dagen tog han den inte. Kanske tänkte han inte bli borta länge.«
General R. fumlade i sina fickor och fick tag i en liten bibel, som han räckte till Gikonyo. Warui
och Wambui sträckte sig fram, ivriga som små barn. Gikonyo bläddrade igenom den lilla bibeln och
dröjde kvar vid verser, som strukits under med svart och rött. Hans finger darrade lätt. Han stannade
vid Psaltarens 72:a psalm, där hela två verser var understrukna.
»Vad betyder de där röda strecken?« frågade Wambui, nyfiken och respektfylld.
»Läs ett par rader«, sa Wambui.
Gikonyo läste:
»Han skaffe rätt åt de betryckta i folket,
han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.
Ty han skall rädda den fattige som ropar
och den betryckte och den som ingen hjälpare har.«
Återigen följde en djup tystnad. Så fortsatte General R.:
»Kihika blev faktiskt aldrig densamme igen, sedan han skjutit Robson. Och det är därför vi har
träffats här i kväll.«
Hela tiden hade General R. stirrat mot en och samma fläck på väggen. Och han talade lågt, valde
sina ord, som om han ställde varje fråga till sig själv. Så fäste han plötsligt blicken på Mugo. Och alla
de andras ögon vändes mot Mugo.
»Jag tror att du var den, som gömde Kihika den natten. Det var därför du sedan blev arresterad och
sänd till ett fångläger. Är det inte så? Vad vi vill veta är detta: Talade Kihika om för dig, att han skulle
träffa någon från den här byn – en vecka senare?«
Mugo kände en klump i halsen; om han försökte tala, skulle han bara få fram ett skrik. Han
skakade på huvudet och stirrade framför sig.
»Nämnde han inte Karanja?«
Mugo skakade på huvudet igen.
»Det var allt vi ville veta. Vi trodde kanske att du kunde hjälpa oss.« General R. återgick till sin
förra tystnad.
»Konstigt, konstigt, vem kunde ha trott…« började Warui och avbröt sig. Wambui verkade mera
intresserad av bibeln än av General R:s nyheter.
»En bibel! Man skulle kunna ha trott att hans far var präst…« jämrade hon. »Vår son skulle ha
blivit präst…«
»Han var en präst… Vår frihets överstepräst«, sa Warui.
Gikonyo skrattade osäkert. Wambui och löjtnant Koinandu föll in i skrattet. Mugo och General R.
skrattade inte. Åter löstes spänningen. Gikonyo hostade och klarade strupen.
»General, Ni har nästan fått oss att glömma varför vi kom hit«, sade han, nu affärsmässigt som en
som inte har tid med formaliteter. »Men jag är glad att Ni kom, för det här berör Er också. Partiet och
dess ledare här i byn anser det vara en god tanke att hedra sina döda. På självständighetsdagen skall vi
minnas om dem från vår by och från åsarna häromkring som miste sina liv i kampen för vår frihet. Vi
får inte låta Kihikas namn dö. Han skall leva i våra minnen, och historien skall bära hans namn till
våra barn i kommande tider.« Han gjorde ett uppehåll och såg rakt på Mugo, och de följande orden,
som var riktade direkt till Mugo, var fyllda av öppen beundran. »Jag ska inte gå in på detaljer – men vi
känner ju alla till den roll du spelade i rörelsen. Ditt och Kihikas namn kommer alltid att vara
förknippade med varandra. Som generalen sade, du gömde Kihika, utan att frukta för ditt eget liv. Här
och i fånglägret gjorde du för Thabai, vad Kihika gjorde ute i skogen. Därför har vi tänkt ut, att på
denna betydelsefulla dag skall du leda offret och ceremonierna till minne av dem som dog för att vi
skulle få leva. De äldste kommer att sätta dig in i ritualernas detaljer. För dig blir talet det viktigaste.
Vi kommer att anordna ett stort möte vid marknaden i Rung’ei, kring den plats där Kihikas kropp
hängde i ett träd. Du skall vara dagens huvudtalare.«
Mugo stirrade på en stolpe rakt framför sig; han försökte fatta vad Gikonyo egentligen hade sagt.
Han hade alltid haft svårt att fatta beslut. Han ryggade tillbaka instinktivt från att sätta i gång något,
eftersom han inte från början kunde säga vart det skulle leda, och lät sig i stället driva in i händelser
eller bli knuffad in i dem av någon ond och mystisk kraft; han drev fram på omständigheter som på en
våg och vilade mot vågkammen, skrämd men fascinerad av ödet. Något av denna djävulska
förtrollning tycktes lysa i hans ögon nu. Hans kropp var stilla, som död.
»Vad säger du?« frågade Wambui, lite otålig över Mugos stirrande. Men Warui fångades alltid av
människors blick, och han brukade säga om Mugo: Han har en framtid, en stor framtid. Skulle inte jag
veta det. Man kan se det på hans ögon. Nu sa han:
»Du behöver ju inte prata hela dagen. Jag har sett folk förstöra bra tal, för att de hållit på och prata
tills de var alldeles torra i munnen. Ett enda ord för att röra sinnena – det är allt. Som det du sa den där
gången.«
»Jag förstår inte«, sa Mugo till sist.
»Vi i Thabai vill hedra våra hjältar. Vad är det för svårt i det?« frågade Warui.
»Jag förstår hur du känner dig«, sa Gikonyo. »Du vill vara ensam. Men kom ihåg en sak: det är
inte lätt för en man att bli lämnad ensam i ett samhälle, särskilt inte för en man i din ställning. Nej, du
behöver inte bestämma dig nu. Men vi vill veta ditt svar snart, det är bara fyra nätter kvar till den 12
december.«
Medan han talade, reste sig Gikonyo för att gå. De andra reste sig också. Gikonyo tvekade ett
ögonblick, som om en outtalad tanke dröjde sig kvar hos honom.
»Det var en sak till. Du vet, att nu när regeringen kontrolleras av Partiet, tillåter den folket att utse
hövdingar. Avdelningen här vill att du företräder vårt område, när den tiden kommer.«
De gick ut.
Ett leende spred sig långsamt över Mugos mun. Det kunde ha uttryckt glädje, hån eller bitterhet.
Besökarna hade lämnat dörren på glänt. Han stängde dörren och satte sig på sängen. Så småningom
började meningen i vad Gikonyo hade sagt att lysa upp det mörka djup av oförstående som fyllt
honom. Vad vill de? Vad vill de egentligen? Han upprepade frågan för sig själv och höll huvudet i
händerna för att lugna sig.
Utanför Mugos hydda skildes skogskrigarna från Gikonyo, Wambui och Warui. De två delade en
hydda i andra änden av byn. Hyddan hade köpts åt dem av Partiets lokalavdelning.
»Tror du han kommer att hjälpa oss?« frågade Koinandu plötsligt.
»Vem?«
»Den där mannen.«
»Åh, Mugo. Jag vet inte. Kihika nämnde honom knappt. Jag vet faktiskt inte om han kände honom
riktigt.«
De gick resten av vägen utan att säga något. Koinandu fumlade efter tändstickor för att tända
oljelampan. Han hade fina drag, var ljushyad, och stora ådror stod ut på hans händer och i hans
ansikte. General R. satt på sängen, försjunken i tankar. Koinandu stod och stirrade in i elden.
»Hur som helst måste vi avslöja förrädaren«, sa General R. som för att fortsätta det tidigare
samtalet. Hans röst var låg och fylld av grym beslutsamhet.
Koinandu svarade inte genast. Han kom ihåg den dag Kihika hade gått ut för att inte återvända.
Kihika förde befäl över mer än trehundra män, som var uppdelade i grupper på femtio eller till och
med tjugofem. Grupperna levde åtskilda, i olika grottor, runt Kinenie-skogen, och kom bara
tillsammans för större operationer, som vid erövringen av Mahee. Koinandu förvånades alltid över
Kihikas fullständiga förakt för fara för sin person. Hur han hade haft ihjäl distriktsofficer Robson hade
redan blivit en legend i lägren kring Longonot, Ngong och till och med i Nyandarwa. Koinandu kände
en nästan religiös beundran för Kihika. Vid sådana tillfällen svor han: »Jag lämnar honom aldrig. Jag
svär vid Gud i höjden, att jag aldrig skall lämna Kihika. Jag trodde inte på någonting. Han gav mig en
tro.« Ja, Kihika hade gjort honom, som bara var en kock, till en ny människa, genom att visa honom de
svartas makt. Koinandu hade känt detta den dagen de erövrade Mahee. Medan de väntade på Kihikas
återkomst, kände han tydligt de svartas makt inom sig. Senare hade de sänt ut spejare, som kom
tillbaka och rapporterade att en stor operation pågick.
Meddelandet spred sig. General R. gav sina män order att förbereda en snabb reträtt till Longonot,
deras andra stora gömställe. De fick veta att Kihika hade arresterats. Njeri grät. Han själv, som också
var en man, kunde inte hålla tårarna tillbaka.