”Somliga tycker det är självklart att hamna på en plats där de vill vara. Så har det inte varit för mig. Jag har alltid känt att jag måste jobba jättejättehårt, aldrig slappna av, aldrig vila, om jag ska komma nån vart. Jag kommer från ett underhuggarläge där inget är gratis.” Anna Vnuk – dansaren som vågar skämmas Hon gör dans av sex. Hon har dansat praktisk solidaritet.Och gerilladans. Möt Anna Vnuk, dansaren och koreografen som blir modig av att tänka på döden. Text: agneta persson Foto: Niklas Maupoix V i kan se henne framför oss: sex år, tio år, femton. Alltid i rörelse, ständigt dansande, i luciatåget, på trottoaren, i köket, hela tiden på väg längre och längre bort från där hon är. En glad unge som lever i sin egen fantasivärld, alltid på scen och i ständigt rampljus. Den korta, mörka tjejen från Hertsön i Luleå är en stjärna som ska nån annanstans. Hade det här varit på film skulle vi höra Patti Smith sjunga I’m gonna be so fucking big and I’m gonna get out of here. Många år senare, en onsdag morgon på Hisingen i Göteborg. Klockan är halv tio och Anna Vnuk håller på att svimma. Hon går långsamt mot Backa teater, blir omjäktad av studenter som ska till Chalmers. Gravid i sjätte månaden, blodvärdena är dåliga, blodtrycket lågt. I natt blev det dessutom för lite sömn. Hon behöver snart lägga sig raklång på golvet, dricka te med extra mycket honung. Till Backa veckopendlar hon från Stockholm ett par månader för att koreografera fem skådespelare och två dansare i sin senaste dans- och teaterföreställning KÖTT. Den handlar om sex. På ett sätt är det en löjlig aktivitet, säger hon, och samtidigt är det något som handlar om själens innersta längtan. Det är en resa som pågår hela livet. – Om man verkligen lyckas erövra sex, om man lyckas spränga sig utanför mallen, då är det som en egen privat sexuell revolution. Den tycker jag är jättejättespännande. Det tycker jag är i linje med att göra upp med att man ska dö en vacker dag. Det tar tid och jag ser fram emot att bli äldre. ”Femton centimeter …” I dag ska KÖTT-scenen ”storleken” repeteras. Skådespelarna Alex och David ska dansa med varandra och varsitt måttband. Dansen föregås av ett bekymrat måttande av hur lång en snopp kan vara. ”… det kommer aldrig att gå.” Anna instruerar hur de ska måtta i luften, dra bandet längs nacken, om varandra, trassla in sig utan att trassla. – En, två, tre, fyr. ”Det är min ambition att inte hävda mig i dansstycket och inte visa alla led jag har tänkt. Sånt har bara med ens egen fåfänga att göra, att det ska märkas hur smart man är. Det är bland annat viktigt utifrån ett klassperspektiv, att kunna prata med så många som möjligt.” Alex och David gör sitt bästa för att hänga med i Annas viga rörelser. Funkar inte det ena hållet så sväng åt det andra i stället, instruerar Anna. Det är ingen proffsdans som ska till, det är känslan. Den blir bäst när man utgår från de egna förutsättningarna. – Fem, sex, sju, ått. Kul! Jag tycker det känns superbra! Good work! KÖTT blir en besvärande show. Publiken uppmanas att ta med skäms-kudden och komma. Anna dansade iväg och ingen blev förvånad. Kom in på Balettakademien i Stockholm när hon var sjutton och hoppade av gymnasiet hemma i Luleå. Blev sämst i klassen när dans inte längre handlade om fantasi utan om teknik. Fantasin, det var ju det som var hennes grej. Anna kände sig värdelös och höll sig med nöd och näppe kvar. Vad skulle hon annars göra? Hankade sig sen fram på Arbetsförmedlingens praktikplatser. Som en av sju horor i Glada änkan i Säffle, som technodansare på ett varuhus, som gogodansare i en bur uppe i taket. Lika förnedrande alltihop. Men så började det rulla på. Anna genomförde sina egna projekt och folk började känna igen hennes namn. Inte för att hon är världens bästa dansare, det finns enligt henne själv många som dansar mycket bättre, men för att hon lyckades få andra med sig och sen nå ut till vanligt folk. Gerilladansen till exempel. Det var hon, två till och en bandspelare som åkte runt på måfå i Sverige och trängde sig på med tio minuters dans. De våldgästade tvättstugor, lagerlokaler, Ikea, travbanor, dagis, flygplatser, järnverk, skatteskrapan i Stockholm, Wall Street i New York. Överallt utom hos Livets Ord drogs det undan bord och bjöds på kaffe. Anna fick Birgit Cullberg-stipendiet, dansade på Dramaten, Rikstea54 DAGENS ARBETE DECEMBER 2010 tern, Parkteatern, Dansens Hus. Fick sommarprata i radio. Fick berätta till punkt. – Nånting i mitten saknas. Det är inte tillräckligt köttigt. Skådespelarna är på fackmöte och Anna passar på att träffa sin konstnärliga rådgivare Emma som hon skrivit manus tillsammans med. Vissa saker behöver tonas upp, andra skruvas ner. Repliker ska filas, ord vägas. – Vi måste försöka få in ordet ”kött” nånstans. – Hmm. ”Köttet fräser och kokar”. ”Allt kött är hö”. Vad heter det när man bankar på kött? Bankar man? Anna skriver tyst i ett block och läser sen högt för Emma. – Så här då, ”lustigt att man kan känna så mycket inför kött, det är ju bara kött och nerver. Att köttet här inte kan fungera när det andra köttet är där.” KÖTT kommer att bli en besvärande show. Publiken uppmanas att ta med skäms-kudden och komma. Åtminstone skäms alla inblandade när de repeterar. Det hela är väldigt pinsamt. Och det är jätteskoj. Det ska brännas, då blir det fysiskt. Det är då det blir bra. Insikter. Hon letar efter dem, vill få större tillgång till sig själv. Jakten på pusselbitar att foga samman till vad det innebär att vara människa. Klass, jämställdhet, politik. Sitt eget ursprung. ”Jag funderar aldrig på var jag kommer ifrån, men det händer att andra gör det”, sa hon i sitt Sommarprogram i radio 2004. Två år senare blev hon mamma och allt det där ändrades. Nu tänker hon jättemycket på sin rotlöshet. På hur hon vill ge sin son en släkt och på hur dålig hon är på att veta hur man gör. På sitt indiska ursprung och hennes biologiska pappa som hon till sist bröt kontakten med. Anna är det planerade resultatet av en omöjlig förälskelse. Hennes svenska mamma och indiska pappa skulle aldrig kunna få varandra, det visste de från början. När de träffades hade han redan lovat att ”Det finns en jättestor kraft i att dans inte är ord. Ord kan vara ett hinder innan man kommit till insikt. Jag har blivit inspirerad till att förändra mitt liv genom att uppfatta saker och ting på annat sätt än genom ord.” gifta sig med en annan kvinna hemma i Indien. Men ett barn kunde de få, och så kom Anna. För hennes pappa blev hon en familjehemlighet som varken nya frun eller Annas tre halvsyskon som så småningom föddes, skulle veta något om. Det dröjde nitton år innan Anna fick kontakt med sin pappa. Alltid på hans villkor. Aldrig på hennes. Hon förstod och res- »Jag vill inte längre vara en oäkting, en hemlig bastard.« pekterade att hon måste hållas hemlig, tyckte inte att det var något problem. Tills hon själv fick barn. I samma ögonblick Valter föddes försvann förståelsen. – Jag vill inte längre vara en oäkting, en hemlig bastard. Nu när jag är mamma kan jag inte fortsätta med det oärliga. Kanske kan jag en dag förstå igen. Jag hoppas det. Vi ser henne framför oss igen. Fortfarande i rörelse, fast inte längre på väg bort. Snarare framåt. Alltid i förändring. Hon dansar för arbetarklassen, hon gör dans om att bli lämnad, om byråkrati, om politik, om sex. I Kära Medborgare dansar hon praktisk solidaritet som går ut på att låtsas vara någon annan. Den största formen av solidaritet måste vara att i djupet av sin fantasi försöka förstå hur det är att gå i andras skor, resonerar hon. Sånt tänker hon extra mycket på i dessa Sverigedemokrattider, att man aldrig får glömma att alla är människor med egna Har namn från Indien och Slovakien ª Namn: Anna Malini Vnuk. Anna efter sin svenska mamma, Malini efter sin biologiska indiska pappa, Vnuk efter sin slovakiska pappa som hon ser som sin riktiga pappa. ª Ålder: 36 år. ª Yrke: Dansare och koreograf. ª Bor: I Stockholm. ª Familj: Sambon Jens och sonen Valter, fyra år. ª Aktuell med: Dans- och teaterföreställningen KÖTT som spelas till och med den 26 januari på Backa Teater. drömmar. Att det är när man avhumaniserar folk, när man ser invandrare som en oformlig massa, eller en asylsökande som ett ärende utan ansikte, som man skapar grogrund för fascism. Det hela är egentligen väldigt egoistiskt. Hon utgår alltid från sig själv och där hon är i livet just nu. Det är en ständig resa i personlig förändring, hon kliver ur varje uppsättning lite annorlunda. Föreställningen Kära Medborgare fick henne att se människor hon tidigare inte lagt märke till. Hon som tyckt att hon varit intresserad av alla insåg nu att blicken slentrianmässigt dragits till dem som sticker ut, som är attraktiva, som har roliga skor. Och ”Anna Vnuk sätter upp Cats” handlar inte alls om Andrew Lloyd Webber-Cats. Jo, de första tio minuterna, då dansar hon Cats på sitt eget vis. Men sen, sen blir hon lämnad av sin kille och därför handlar resten av föreställningen om det. Om att bli lämnad. Publiken gråter. Efteråt kommer många fram och berättar om sina egna separationer. Det är världens bästa försvar, att göra sin egen grej, att skapa allt själv från första början. Då finns det inget att leva upp till, då är hon helt säker. Sen är det upp till publik och kritiker att tycka att det är bra eller skit, men ingen kan i alla fall bli besviken. Det gör henne osårbar på scenen. Och vad skulle ett misslyckande egentligen spela för roll? I det långa loppet ska man ju ändå dö. – Just när man ska skapa, när man blir rädd och tror att man inte duger, då är det bra att tänka på döden. Att livet är ganska kort. Konsten kan förändra hela världen men just jag är en liten prutt. Så det är inte så farligt. ‡ Anna om … ª Konsten: Den är civilisationens grundpelare. Det är den som håller oss ifrån att slå ihjäl varandra. Det finns en jättestor kraft i konsten. ª Politik: Jag har röstat rött i hela mitt liv och kommer att fortsätta med det, men det har varit en kris för mig att alliansen haft så bra politiker. Jag har saknat den röda sidan, alla har varit jättetorra. Det hade varit roligt med lite mer sinnlighet och poesi, lite mer Obama. ª Böcker: Jag idealiserar människor som läser. Ser mig själv sit- ta i sängen med glasögon och två böcker på gång, men det blir inte så. Läser bara när jag är helt ledig. Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare, och Doris Lessings Gräset sjunger, är två starka läsupplevelser. ª Film: Gärna amerikanska sjuttiotalsfilmer. ª Tv: Ser allt på femman och trean. Tycker dokusåpor som Ullared är genuint bra, sånt ger en bra bild av Sverige. ª Detalj: Dansade med Kristian Luuk på Melodifestivalen 2008. Kristian Luuk och Anna Vnuk dansade på Melodifestivalens scen. Foto: SVT DAGENS ARBETE DECEMBER 2010 55