Triple Excellence
Triple Excellence The Little Match Girl Passion Musik DAVID LANG Scenografi och ljus PATRIK BOGÅRDH Kostym RACHEL QUARMBY-SPADDACCINI Koreografi PONTUS LIDBERG Kom ni döttrar Musik STEFAN LEVIN och JOHANN SEBASTIAN BACH Kostym och rekvisita DIANA ORVING Ljus PATRIK BOGÅRDH Koreografi GIOVANNI BUCCHIERI Tyll Musik MIKAEL KARLSSON Scenografi/video ALEXANDER EKMAN, TOM VISSER Ljuddesign ALEXANDER EKMAN, MIKAEL KARLSSON Kostym BREGJE VAN BALEN Ljus TOM VISSER Koreografi ALEXANDER EKMAN Denna uppsättning hade premiär på Kungliga Operan 27 april 2012. Roller, rörelser och räkning Ett samtal med premiärdansarna Anna Valev, Nadja Sellrup och Marie Lindqvist. R epetitionerna är i full gång inför urpremiären på Triple Excellence. Tre av Kungliga Balettens premiärdansare, som dansar i var sin balett, tar sig tid att berätta om de tre verken. Först dyker Anna Valev upp, hon gör huvudrollen som Flickan i The Little Match Girl Passion med koreografi av Pontus Lidberg. Jag undrar hur mycket av H. C. Andersens saga som finns kvar. – Pontus har valt att göra flickan väldigt, väldigt ensam. I baletten bryr sig ingen om henne, precis som i sagan. Men i baletten dyker det också upp en pojke. Han är den första som verkligen ser henne. När han försvinner blir hon lika ensam igen. Det är första gången som Anna Valev dansar en balett av Pontus Lidberg. Hon upplever The Little Match Girl Passion både som en abstrakt balett och en handlingsbalett. – Pontus har ett mjukt och vackert rörelsespråk. Och det är väldigt speciellt att dansa till sång, ibland förstärker orden själva rörelsen. Om någon sjunger om hennes små fötter, så tänker man ju direkt på dem. Jag rör mig periodvis väldigt lite jämfört med de andra. Små, små rörelser som understryker hennes totala ensamhet. Detta blir 42-åriga Anna Valevs sista produktion som premiärdansare i Kungliga Baletten, snart väntar pensionering. Då har hon varit 25 år i huset och dansat sedan hon var nio år. Jag undrar hur hon upplever sin roll som dansare nu jämfört med förr. – Det är stor skillnad; i dag har jag ett mycket större känslomässigt register att plocka ifrån. Numera kommunicerar jag hela tiden med koreografen. Jag vill veta varför han eller hon vill göra på ett visst sätt. När man var ung stod man mest och lyssnade, säger hon och tänker efter en liten stund innan hon fortsätter. – Den mentala biten har också blivit lättare med åren. Man tar det inte lika hårt om en föreställning inte går perfekt. Anna Valev har alltså gjort de flesta roller i dansvärlden och säger att hon alltid har varit mest intresserad av att tolka personligheter, som titelrollerna i Romeo och Julia eller i Fröken Julie. Och en handling skadar inte, tycker hon. – Jag vill ha en början och ett slut! konstaterar Anna Valev innan hon måste iväg. Det dröjer inte länge förrän Nadja Sellrup, nästa premiärdansare, dyker upp. Hon har just avslutat repetitionen av Kom ni döttrar, ett dansstycke där Giovanni Bucchieri är koreograf och där musiken delvis har hämtats ur Bachs Matteuspassionen. – Kom ni döttrar har så mycket hjärta och själ, nästan som ett grekiskt ödesdrama. Även om den saknar direkt handling så handlar den mycket om individer och deras relationer. Man kan säga att relationerna är handlingen, säger hon och fortsätter: – I baletten bryter Giovanni upp det klassiska kroppsspråket, men är ändå väldigt mån om att behålla den klassiska estetiken. Nadja Sellrup och Giovanni Bucchieri har känt varandra länge, bland annat gick de på Svenska balettskolan tillsammans. Själv började hon arbeta i Kungliga Baletten 1994, sedan blev det några år utomlands; Victor Ullate Company, Madrid och Compania Nacional de Danza. 2007 kom hon tillbaka till Kungliga Baletten och är numera premiärdansare. Anna Valev och Ylva Helander repeterar. 2 3 Hon ser Kom ni döttrar som ett mörkt verk, som plockar fram starka känslor som smärta, eller att bli lämnad ensam. Kanske obesvarad kärlek. – Man blir väldigt blottad som person i det här verket. Vi är ju oss själva. När Bucchieri spelade upp inledningskören från Matteuspassionen för henne första gången för ungefär ett år sedan och berättade om sin idé, blev hon djupt gripen. Först gjorde de en uppsättning med kompaniet Stockholm 59° North, som även åkte på turné. Denna version är en omarbetning, men den mäktiga körsatsen ur Matteuspassionen finns kvar. – Jag kan uppleva musiken som en stor våg som man dansar i och när man är mitt i den vågen kommer nästa och nästa. Det är oerhört vackert, men samtidigt krävande. Man skulle nästan kunna dansa ihjäl sig i den här musiken, säger hon innan det är dags att gå vidare till påskfirandet. Intervjun sker nämligen på skärtorsdagen. Efter en stunds väntan dyker Marie Lindqvist upp, hon har just avslutat repetitionen av Tyll i Målarsalen. Hon började arbeta i Kungliga Baletten 1988, blev premiärdansare 1993 och hovdansare 2004. Jag frågar henne om hennes roll i Tyll, som någon har kallat en balett om klassisk balett. Koreografen Alexander Ekman gör där en personlig odyssé i den klassiska balettvärlden, därav verkets titel. För Marie 4 Lindqvist är det också första gången hon dansar ett verk av honom, ett samarbete som varit fyllt av skoj och humor. – Tyll har onekligen en komisk ådra. Samtidigt är Alexander noga med att vi dansare ska göra allt på största allvar. Varenda litet steg, säger Marie Lindqvist. Det komiska inslaget är påtagligt redan under en tidig repetition som jag bevittnar, där dansarna ligger utspridda över golvet och fäktar med armarna. Ibland räknar de högt, och det slår mig hur sällan man hör röster under ett dansverk. För dansarna själva är dock räkningarna vardagsmat, det räknas från första repetition och till sista föreställning. – När man står på scenen räknar man ofta tyst för sig själv, det märker ju aldrig publiken. Vissa baletter är bara räkning från början till slut, man räknar för att orientera sig och tajma in andra dansare. Lindqvist tycker att det känns befriande de gånger hon slipper att räkna och bara kan finnas i musiken. Men då måste man ha lärt sig musiken så väl att det aldrig uppstår den minsta tveksamhet. – Efter två decennier som premiärdansare så är skillnaden från de stora dramatiska baletterna till de mer moderna abstrakta den att det krävs en helt annan slags utmaning och lyhördhet för att uttrycka något mer abstrakt genom kroppen, än att ha en självklar porträt�tering som leder en igenom hela verket. Det känns fantastiskt att jag genom alla mina år har fått möjlighet att uttrycka mig i olika former. Eva Clementi Programredaktör på Kungliga Operan Motstående sida: Andrey Leonovitch och Nadja Sellrup. Ovan: Marie Lindqvist. Nästa uppslag vänster sida: Nikolaus Fotiadis, Anna Valev; Katariina Edling, Anna Valev, Ylva McCormac. Höger sida: Oscar Salomonsson, Anna Valev. 5 6 7 The Little Match Girl Passion: Koreografin Den lilla vågen på havet Studion 20120410 kl 11.30: Bakom hemliga trappor och vindlande vrår uppenbarar sig plötsligt Studion på Operans vind. Ur speglarna i salen reflekteras siluetterna av Riddarholmskyrkans gotiska torn. På den gråkalla dansmattan står Anna Valev som Flickan och får visioner om värme i en duett med Oscar Salomonsson. Koreografen Pontus Lidberg visar fullt ut hur han vill ha det; rullar på golvet, kröker knäna. Så fylls rummet av fyra sakrala stämmor. Paret möts i en hastig omfamning, innan ett långt sammanhängande stråk fyllt av mänsklig närhet. Dansen är mjuk, följsam och flödande. Välkommen tillbaka till Operan! – Tack. Jag var här som dansare men det har hänt otroligt mycket på de här tolv åren sedan jag lämnade Operan. Jag började på Svenska balettskolan när jag var tio år och sedan hade jag parallella banor med dansare i samma årskull. Men i dag är jag på en helt annan plats. Jag har arbetat i många olika länder och det är som en totalt annan resa. Så det är intressant att vara tillbaka. värme när hon tänder stickorna. Jag har inte följt det där alls, i stället får hon visioner om mänsklig kontakt på olika sätt. Det är heller inte meningen att man ska uppfatta verket som en dansad saga. Snarare som en abstraktion och förhoppningsvis ett slags poesi över sagan. – Musikverket är som ett sångspel liknande någon Bach-passion. Men i stället för Jesu lidande har David Lang valt ”Flickan med svavelstickorna.” Vissa sångtalade partier kan vara berättande och ibland är det sånger med känslomässiga fragment av ord som upprepas. Jag har samarbetat med David i flera år och jag bad honom om råd kring musik till det här uruppförandet. Då föreslog han just det här verket, som vann Pulitzer-priset för några år sedan. Det har varit låst för koreografi tidigare, men han ville att jag skulle göra ett dansverk till hans musik. Så musiken är grunden till hela dansverket? – Ja, och det är fyra röster som bär en röd tråd framåt. Stycket är avskalat men samtidigt väldigt känslosamt. Jag vill inte använda ordet minimalistiskt, men musiken är både repetitiv och väldigt varierad. Vill du att dansen ska förmedla samma känslor? – Här står en individ mot en grupp. Min tanke är att mänskliga öden kan vara väldigt specifika, men att det i det stora hela bara är en liten händelse Hur mycket har du tänkt på Operan när du skapade The Little Match Girl Passion? – Varje gång jag kommer till ett nytt kompani tittar jag på dansarna och anpassar nivå och stil efter dem. De flesta yngre dansare här känner jag inte till. Det är ett ännu mer eklektiskt danskompani i dag jämfört med när jag var här med dansare från väldigt många olika länder — en väldigt varierad grupp med många olika kvalitéer. Hur influerade tonsättaren David Lang din balett? – Verket bygger löst på H. C. Andersens ”Flickan med svavelstickorna.” I sagan får Flickan visioner om julbord, mat och Pontus Lidberg under repetition. 8 9 bland oräkneliga. Om vi går tillbaka till temat: sagan handlar ju om ett barn som fryser ihjäl för att ingen bryr sig. Det kanske var meningen när H. C. Andersen skrev sagan att läsaren ska tänka på att en del har och andra inte har. Inte för att vara pessimistisk, men jag tror snarare att kommentaren i det här verket blir att den här lilla vågen på havet bara är en av många pågående — och att vi människor är ganska självupptagna och snabbt glömmer bort. tillföra något kreativt. Men det är inte samma sak som att skapa ur ingenting, vilket jag alltid har varit intresserad av, oavsett form. Det blev snabbt tydligt för mig att det passar mig mycket bättre. Om jag tittar tillbaka har det inte varit en linjär resa, det har gått i olika hastigheter och i olika länder. Men jag var otålig. Jag ville göra det nu. Min första fristående produktion skapade jag för tolv år sedan på Kulturhuset i Stockholm. Sedan dess har det rullat på. Vad tycker du kännetecknar dina produktioner? – Jag tror att det finns en estetik som man känner igen och som jag har utvecklat under lång tid. De senaste åtta åren har jag också ofta arbetat med samma team av scenograf och ljussättare. Dessutom jobbar jag med min egen kropp, det ger viss information till koreografin. Mitt rörelsespråk formar fortfarande mina verk, självklart i olika grad beroende på vilka dansare jag jobbar med. Du har landat i USA sedan några år tillbaka. Hur fungerar det att kombinera uppdrag från New York till Norrland? – Jag delar min tid mellan USA och Sverige. Men jag jobbar över hela världen i dag, så det spelar egentligen mindre roll var jag är. Jag får vara med om väldigt mycket och får möjlighet att skapa dansverk över hela världen, men det är samtidigt ganska slitsamt. Du är med andra ord högst fysiskt närvarande under dina repetitioner? – Absolut. Men som sagt, det är olika. En del dansare ger mycket tillbaka och tar tag och formar sin egen dans. Andra gör inte alls det. Hur mycket skapar du direkt med dansarna i sal? – Jag ger dem alltid chansen, och jag föredrar dialog. Det gör också processen rikare för mig, så att jag kan få tillbaka både oväntade idéer, lösningar och rörelser. Jag kan planera hur mycket som helst, men jag vet inte hur det kommer att bli förrän bara några dagar innan premiär. Har du kvar din egen grupp Pontus Lidberg Dance? – Min projektgrupp med upp till åtta dansare fortsätter. Just i år har vi ingen premiär, men i stället har jag blivit konstnärlig ledare för det nutida danskompaniet Morphoses i New York. Vår hemmascen är Joyce Theatre i New York och vi kommer på turné till Sverige i höst. Men först ska jag åka till Le Ballet du Grand Théâtre i Genève och sätta upp min nutida version av Giselle. Avslutar Pontus Lidberg och tar en stor och stärkande klunk kaffe. Lars Collin Kulturskribent Du har också gjort några prisbelönta dansfilmer. Hur separerar du konstformerna? – Det är helt olika att göra dans för film och scen. Jag tycker om båda formerna. Men det finns oändligt många fler valmöjligheter med film, där dansen är en ingrediens av många som är mer likvärdig andra komponenter som bildberättande och regi. De scenverk som jag är mest nöjd med har samma helhetstänkande som mina filmer. Men man kan inte vara lika detaljerad på scen. Var det en speciell händelse som fick dig att ta steget från att dansa till att koreografera? – Nej, jag gjorde dansverk redan på Svenska balettskolan. Som dansare är man ibland bara ett kugghjul i ett maskineri; man blir tilldelad en uppgift som man ska utföra på bästa sätt — och ibland 10 11 H C Andersens saga om flickan med svavelstickorna P å nyårsafton begav sig en liten fattig flicka barfota ut i snön för att sälja svavelstickor. Men ingen ville köpa av henne. Den genomfrusna flickan såg hur nyårsfirande pågick i husen och kände doften av stekar. Hon vågade inte gå hem eftersom fadern skulle ge henne stryk då hon inte sålt en enda svavelsticka. Flickan kröp upp i ett hörn mellan två hus, fötterna var redan blåa av köld. För att värma sig tände hon svavelstickor och i ljuset av dem såg hon vackra syner, dukade middagsbord, varma kaminer och familjeliv, men varje gång elden slocknade försvann också synerna. Flickan sträckte händerna mot stjärnorna, och i ljuset av ännu en sticka fick hon se sin döda mormor. Det var den enda som varit snäll mot henne. I sin iver att mormor inte skulle försvinna tände flickan eld på alla sina stickor. Då lyfte mormor upp flickan på sin arm och tillsammans flög de mot himlen. Nästa morgon hittades den lilla flickan ihjälfrusen, med ett leende på läpparna och med en bunt brända svavelstickor i handen. ”Den lille Pige med Svovlstikkerne.” skrevs 1846. Hampus Gauffin, Daniel Norgren-Jensen, Bence Jancsula, Joakim Adeberg, Calum Lowden, Nikolaus Fotiadis. 12 13 The Little Match Girl Passion: Musiken Skräcken och skönheten J ag ville berätta en historia, en särskild historia, nämligen ”Flickan med svavelstickorna” av Hans Christian Andersen. Berättelsen är skriven för barn och har liksom många sagor för barn den typiska kombinationen av skräck och moral. En fattig liten flicka som får stryk av sin far försöker förgäves sälja tändstickor på gatan och fryser ihjäl. Hon lyckas på något vis berättelsen igenom upprätthålla den kristna renheten, men det är inte en vacker saga. Vad som lockade mig i ”Flickan med svavelstickorna” är att dess styrka inte är handlingen, utan att den i alla sina delar – skräcken och skönheten – hela tiden laddas med sina motsatser. Flickans bittra nutid genomsyras av minnet av hennes ljuva förflutna, hennes fattigdom genomsyras av hoppet. Det finns ett slags naiv balans mellan hoppfullhet och lidande. Det finns många sätt att berätta denna historia på. Man skulle utan vidare kunna berätta den som en historia om tro eller som en allegori över fattigdom. Vad som alltid har intresserat mig, däremot, är Andersens val att berättar den som ett slags parabel, hur han gör religiösa och moraliska jämförelser mellan flickans och Jesu lidanden. Flickan lider, ratas av folkmassan, dör och blir förklarad. Jag ställde mig frågan vilka hemligheter som kunde avlockas historien om man drog dess kristna drag till sitt slut och uppenbarade dem, så som kristna kompositörer traditionellt har gjort med Jesu lidande. Det som är mest intressant med hur denna passionshistoria berättas är hur den kan rymma andra historier, till exempel folkmassans reaktioner, tankar om botgöring och uttryck för allmän sorg, chock eller ånger. Dessa är ett slags markörer för hängivenhet, hur vi reagerar på historien, och har till följd att publiken blir mer än åskådare av det sorgliga skeendet på scenen. Reaktionerna kan ta sig vitt skilda uttryck, i Bachs Matteuspassionen har vi allt från texter i de körpartier där åhörarna förväntades sjunga med, till rent påhittade rollfigurer som Zions dotter eller De troendes kör. Passionsformen, att berätta en historia som samtidigt kommenteras, placerar oss mitt i handlingen och ger historien en kraftfull oundviklighet. Mitt stycke kallas The Little Match Girl Passion och placerar H. C. Andersens ”Flickan med svavelstickorna” i Bachs Matteuspassionens format. Andersens historia interfolieras med min version av folkmassan och personernas reaktioner från Bachs musikstycke. Texten är skriven av mig, efter H. C. Andersen, H. P. Paulli (den förste översättaren av historien till engelska, 1872), Picander, (Christian Friedrich Henricis nom de plume, Bachs librettist) och Matteusevangeliet. Termen ’passion’ kommer från latinets lidande – passio. I mitt verk finns varken Bach eller Jesus, snarare så har den lilla svavelflickans lidande ersatt Jesus’, därmed lyft – hoppas jag – hennes lidande till ett högre plan. David Lang Kompositör Översättning Claes Wahlin Joakim Adeberg, Jonna Savioja, Daniel Norgren-Jensen, Bence Janscula, Nikolaus Fotiadis, Hampus Gauffin, Calum Lowden. 14 15 Kom ni döttrar: Koreografin Koreografiska kickar av Bach Stora balettsalen 20120410 kl 14.15: Klockan från Jakobs kyrka klämtar till en gång. I balettsalen är det sluttande golvet en påminnelse om stundande premiär på stora scenens lika lutande underlag. Så startar musiken och fem explosiva kroppar flyger genom salen. Johann Sebastian Bachs mästerverk Matteuspassionen löses snart upp i Underworlds klubbklassiker “Born Slippy.” Koreografen och regissören Giovanni Bucchieri instruerar intensivt den lilla ensemblen med mössan djupt nerdragen och en ny portionssnus i bakfickan. Välkommen tillbaka till Operan! – Tack. Jag dansade här i några år från att jag var 19, så det är roligt att vara tillbaka. Det är lite överraskande. Pontus Lidberg och Alexander Ekman är utpräglade koreografer med många verk i ryggsäcken, men jag arbetar inte riktigt på samma sätt. Vi är så olika alla tre, därför tror jag att det kan bli spännande. Jag har jobbat med så mycket olika alternativa saker och även gått på Teaterhögskolan i Stockholm och därför älskar jag att komma tillbaka till det här huset där folk sminkar sig och dör på scenen varje dag. Det är något vackert över det. Vad kretsar dansverket kring? – Första delen handlar mycket om Bach. Jag är fixerad vid Bach, jag är inte religiös men näst intill galen i Matteuspassionen. Bland det vackraste jag vet är just ”Kommt, ihr Töchter”, som är så härligt storslagen. Sedan stänger vi dörren till passionen och samplar och bygger om stycket till något modernt. Det är en hel del nyskriven musik, inklusive nya tolkningar av Bach. Jag vet ju också hur dansare sliter, så något av utgångspunkten var Nadja Sellrup, som är en riktig Almodóvar-figur. Den första filmakten heter just Nadja, medan den andra delen är en hämndhistoria. Tredje berättelsen fick heta Hervor, efter ballerinan Hervor Sjöstrand som dansade här på 1960-talet. För mig är historien om Hervor ett kammarspel på gränsen mellan patient och vårdare, mellan dröm och verklighet. Ska man se filmen eller föreställningen först? – Jag har inte satt någon gräns mellan konstformerna. Alla går att se var för sig. Jag ville heller inte göra film på scen, utan vill hålla föreställningen lite gammaldags. Det kan vara rent avantgarde att se balett, så jag ville göra ett avskalat verk med bara golv, dansare, musik Berätta om Kom ni döttrar! – Det är en del av en triptyk. De andra verken är långfilmen Come You Daughters, där jag lyft ut tre karaktärer som har med operan att göra, och sedan blir det skivsläpp med vårt band Sister. Jag har bandet tillsammans med Alexandar Maksic och Stefan Levin. Första singeln ut heter “the war is over” och används även en del i filmen och föreställningen. Det här har varit som ett experiment och lite av ett bokslut, men nu känner jag att de tre olika verken har kommit upp på samma nivå. Samtidigt gillar jag alla konstformerna lika mycket. Giovanni Bucchieri under en repetition. 16 17 och möjligtvis lite ljus. Jag har velat jobba med få dansare och sätta stort fokus på varje individ. Skapar du mycket i stunden i repetitionssalen? – Jag vet hur verket börjar, hur det ser ut i mitten och hur det slutar. Sedan vill jag inte veta hur vi tar oss dit. Jag lämnar mycket öppet. Jag ber dem inte att improvisera i flera timmar framför en kamera, men jag försöker ändå skapa för dem — och det går undan. Kom ni döttrar handlar framför allt om minnen: sådana jag har upplevt, aldrig mer vill uppleva och sådana jag önskar få uppleva. Därför är det också med stor hatkärlek som jag gör både verket, filmen och musiken. Jag försöker se det vackra i allting. Ända sedan jag var liten har jag varit fixerad vid att filma och bevara minnen. Vad har format dig mest? – Musiken! Jag klarar mig inte utan att få sitta vid pianot varje dag. Dessutom är jag en stor filmnörd som älskar allt från Chaplin, de Sica (neorealisten), Cassavetes, Almodovar till Trier och Bergman. Både film och musik har påverkat mig starkt: från Bach till Prince, Bowie, Dolly Parton och hiphop (som Wu Tang Klan). Jag kom tidigt till Cullbergbaletten och trots att jag var ganska busig hade jag turen att få dansa mycket. Mats Ek har varit viktig för mig. Han är en fantastisk konstnär, rättvis och dedikerad. Och hans ork: Mats kämpar hårdare än alla dansare i repetitionssalen. När jag var med som dansare i Orphée här på operan kunde han alla 80 namnen i ensemblen efter första dagen. I verket samarbetar du också med den unga kostymören Diana Orving. – Ja, hon är en välsignelse att jobba med. Diana är duktig och otroligt inspirerande. Hon gör också en modevisning här på Operan i gränslandet mellan konst och mode där hon tar befintliga plagg från kostymförrådet som ska kasseras, och moderniserar dem. Vad fick dig att ta steget ut till att koreografera första gången? – Det var när dansaren Jens Rosén, som också är konstnärlig ledare för Stockholm 59° North, hade sett vad jag hade gjort med film och frågade om jag ville skapa ett stycke för gruppen. Det skulle vara i ett litet sammanhang, men när jag väl var färdig med Cantus in the Nadja Sellrup. 18 19 memory of the dancing queen visade det sig bli premiär i Gijon i Spanien. Sedan fortsatte vi på en turné till Sydamerika och så gjorde jag en längre version som fick premiär i Montréal i somras — faktiskt med fantastisk respons och recensioner som var antingen underbara eller urdåliga. Antingen eller, sådant gillar jag. Är kickarna olika beroende på vad du gör? – För mig är det samma sak. Jag ser gärna ett släktskap mellan säg Puccini och Nino Rota eller Ennio Morricone. Eller som att Strindbergs ord kan vara besläktade med hip-hopen. Jag menar inte att allt måste vara lika enkelt. Men jag vill undersöka det, precis som jag gör med det här verket. Därför är det något av ett gesällprov inför mig själv att ro iland det här projektet. Efter det här ska jag filmatisera en svensk klassiker med arbetsnamnet Hallonstället. Vad är ordet dans för dig? – Som gammal vougedansare tycker jag att dans i sitt allra härligaste ursprung är när man står på en klubb och ser folk som har jobbat en hel vecka släppa loss på dansgolvet — hur det än ser ut. Det är dansglädje. Lars Collin Jeannette Diaz-Barboza, Oscar Salomonsson. Nästa uppslag: Andrey Leonvitch, Oscar Salomonsson, Jeannette Diaz-Barboza, Alina Lagoas, Nadja Sellrup. 20 21 Kom ni döttrar: Musiken Bach samplad T onsättaren Stefan Levin och koreografen Giovanni Bucchieri känner varandra sedan tidigare, inte minst genom olika dans- och musikprojekt. Den här gången fungerade Bach som en inspirationskälla. – Vi vill fånga den ödesmättade, men samtidigt högtidliga, stämningen i Matteuspassionen. Min ingång att abstrahera verket var att tänja ut och transponera ner delar av denna musik. Man kan se det som ”Bach betraktad genom ett förstoringsglas.” Bucchieri och Levin fastnade också för pianisten Glenn Goulds inspelning av Bachs klaverkonsert nr 3 och Stefan Levin gjorde därför en egen tolkning med Goulds högst personliga spelstil. – Jag ville skapa något mörkt, men ändå klart, något man kan gå in i. De lägre registren har en mjuk karaktär som skapar stora rum att röra sig i. 22 Stefan Levin använder bara akustiska instrument på inspelningen, även om de har bearbetats elektroniskt. Han använder sig av Bachs kompositionstekniker, och genom en sampler har han utvunnit nya klanger och former. Han är med under repetitionsarbetet och musiken finner sin form tätt ihop med koreografin. Från början finns ofta mer än dubbelt så mycket musikaliskt material än vad som kommer att höras i det färdiga dansstycket. Vad är speciellt med att komponera för dansare? – Ett dansverk innehåller ju både musikalisk och fysisk information, det gäller att ge plats åt både dans och musik. Det är så många skeenden i rummet: förloppet i tiden, kropparnas tempo, dynamik och energi i mötet med ljuden/musiken. Jag väljer mer och mer att ta bort ”onödig” information i musiken, förhoppningsvis ger det publiken mer plats att ta in dansarna och koreografin. Eller som en dansare uttryckte det: i vissa baletter får man inte plats för alla sextondelar. – Jag ser dansarna som musikaliska instrument, varje dansare måste skapa sin egen stämma. Det händer ofta att jag plockar bort instrument för att ersätta det med en dansare. Eva Clementi 23 Tyll: Koreografin Vackert, kort och abstrakt Målarsalen 20120403 kl 11.30: ”Se arga ut!” Koreografen Alexander Ekman har genomdrag av dansverket Tyll och får dansarna att flaxa som svanar, stampa otåligt på tåspetsarna, andas ansträngt och knäppa med fingrarna. ”It’s something almost religious about being a dancer,” mässar plötsligt en akademisk stämma ur högtalarna innan en skruvad strof ur Romeo och Julia manar till maffiga masscener. Koreografen ser nöjd ut. Välkommen tillbaka till Operan! – Tack. Det var nio år sedan jag jobbade här som dansare. Sedan dess har jag blivit koreograf. Det här är första gången jag arbetar med klassisk balett som vokabulär. Jag vet inte ens om jag ska kalla mig koreograf i det här stycket, kanske ”balettsamordnare,” ”balettorganisatör” eller ”balettarkitekt,” för det är inte riktigt mina steg. Varför ville du göra ett klassiskt verk? – Jag vet inte om man kan kalla det för ett klassiskt verk direkt, stegen är klassiska men ramen är modern. Jag kände dels att det var dags att prova något nytt och dels att utnyttja dansarnas klassiska teknik. Balett är så vackert när det görs bra. Jag ville absolut inte göra narr av den. Jag har ofta ifrågasatt klassisk balett, men just nu tycker jag att det är oerhört spännande att gå tillbaka till den här formen. Titeln Tyll antyder något slags metabalett… – Ja, precis. Vad är balett egentligen? Jag är fascinerad över att det i minsta detalj finns ett rätt eller fel. Vi som är utbildade vet direkt om något är bra eller dåligt, men publiken kanske inte exakt ser skillnaden. Dessutom gillar jag namnet… tyll… det är vackert, kort och ganska abstrakt. Jag ville inte ha något allt för beskrivande. Du brukar arbeta undersökande inför dina uppsättningar. Har det varit samma sak här? Alexander Ekman i repetionssalen. 24 – Ja, vi bjöd in folk att titta på balett. Sedan fick de ett frågeformulär där vi ville få reda på hur de såg på balett och fick genom det många synvinklar på balett. Sen har jag använt mig av Jennifer Homans Apollo’s Angels för att lära mig lite och få inspiration och en inblick i balettens historia. Senaste verket du gjorde i Sverige var helaftonsbaletten A study of entertainment för Cullbergbaletten. Är det skönt med något mindre nu? – Jag vet inte om det här känns så mycket mindre… Operans lokal är ståtlig och ganska krävande den med… A study of entertainment var en bra tankeställare, jag insåg att jag har ett enormt ansvar som konstnär – och att jag måste vara medveten om den energi som skapas i rummet och hos publiken. Ibland känns det som att jag skapade ett slags monster som spred sig i salongen. En kompis berättade att han fick svårt att sova. Jag fick dåligt samvete och mådde dåligt. Det var otroligt lärorikt. Hur stort inflytande har dansarna i dina verk? – Det är lite olika, med balett är det annorlunda mot modern dans. Här har jag 30 dansare framför mig och det blir lite svårt att fråga var 25 och en hur de känner och mår. Men jag tror att det är lite av min styrka som koreograf att skapa just de här gruppscenerna. Men jag är alltid öppen för idéer och förslag till mina verk. Varför valde du att samarbeta med kompositören Mikael Karlsson? – Jag träffade Mikael i New York för två år sedan. Och nu blir det här det fjärde verket vi gör tillsammans. Mikael är väldigt begåvad och har arbetat och skrivit musik för många kända ensembler, som International Contemporary Ensemble. Han har även skrivit filmmusik till en rad filmer samt jobbat med Kleerup och Lykke Li och Mariam Wallentin. Eftersom det är en balett om balett inspirerades vi mycket av klassisk balettmusik. Det finns en cirkusdel i verket med ett danspar som kommer in och levererar balettricks. Där har vi tryckt in en musikalisk del och samlat kända finalstycken. Det är något av en kommentar om baletten som cirkus. Samtidigt (skrattar han) ger vi publiken valuta för pengarna. 26 Kommer Ekman-konnässören att känna att Tyll bär ditt namn? – Jo, det tror jag absolut. Det är balettsteg inramade i modern scenografi. Det är roligt och väldigt absurt att kunna blanda den här strikta formen med mänskliga beteenden. Det ska inte vara roligt, det är inte meningen. Men när man blandar vardagliga rörelser och beteenden med balett ser man vilken strikt konstform det är. Jag har en otrolig respekt för dessa dansare som har ägnat sina liv åt denna underliga, svåra konstform. Du brukar smälta in konstformer som film, teater och populärkultur. Hur blir det i Tyll? – Vi kommer att ha tre gigantiska LED-skärmar på scenen som fungerar som scenografi och ljussättning. Samt text av Jennifer Homans och diverse inspelade ljud av dansarna. Jag har arbetat med ljudet av tåskorna och skapat rytmer genom koreografin. Så ja, visst är det många element och dimensioner med i stycket. 27 Konst bör vara underhållande, har du sagt. Inkluderar det också balett? – Ja absolut! Men frågan är väl vad vi egentligen menar med underhållning i dag. Om jag går och ser en föreställning vill jag glömma bort mig själv för en stund eller bli förundrad, upplyst, inspirerad, ja, helt enkelt känna något. Sen hur skaparen väljer att lösa detta spelar absolut ingen roll för mig! Jag tror vad som helst kan vara underhållande beroende på hur det görs. Koreografen William Forsythe är fantastisk på att stoppa in sina konstnärliga, intellektuella kommentarer — samtidigt som han är så bra på att lotsa publiken genom en underhållande föreställning. Balett är väldigt underhållande för att det har en hög svårighetsgrad. I Tyll gör Jordan-Elizabeth Long 33 piruetter! (i Svansjön är det 32), och även om jag har sett det förut är det lika spännande varje gång… ska hon klara det?!! Vet du exakt när det blev mer intressant att skapa ett verk i stället för att själv stå på scen? – När jag gjorde mitt första verk för NDT i Holland fick jag en sådan adrenalinkick när jag hörde publikens skratt och reaktioner och jag insåg att jag faktiskt kunde förändra energin i ett rum. För mig är det så konst ska fungera. Jag insåg också att det är otroligt svårt att göra en föreställning, kanske för att koreografen är en av få konstnärer som måste skapa på plats tillsammans med dansarna. Målare, kompositörer, skulptörer, författare och så vidare, sitter i lugn och ro och skapar själva. Så det krävs inte bara talang och bra idéer – man måste också kunna få 30 dansare att lyssna och förstå vad dom ska göra. Det kan vara fruktansvärt läskigt och ansvarsfullt att stå framför en grupp och skapa ibland, fast samtidigt en ren lycka när vi skapar tillsammans. – Jag gillar att se koreografen som en sorts kulturell doktor. Vi kan ju vara lika viktiga, konst har den möjligheten. Jag gick och såg en föreställning i Holland för några månader sedan och lämnade salongen med ett stort leende på läpparna. Jag mådde så mycket bättre och blev påmind om hur viktig konsten kan vara för oss i våra liv. Tillbaka i Målarsalen repeterar Alexander Ekman en duett för Marie Lindqvist och Gina Tse, som snart formar sig till en livs levande instruktionsbok för balett. Svisch! In i salen formligen flyger ett ungt danspar. Till ackompanjemang av lager på lager av uppskruvad klassisk balettmusik och ensemblens ivriga påhejanden snurrar de snart så snabbt att en svalkande vind viner genom luften. Lars Collin Ovan: Marie Lindqvist, Gina Tse. Vänster: Andrea Kranesova, Katariina Edling, Desislava Stoeva, Elisa Fossati, Alina Lagoas. 28 29 Tyll: Musiken Att sy musik till dans Mikael Karlsson, hur kom ni på idén att göra Tyll? – Idén var Alexanders. När han och jag jobbar ihop på dansstycken så är grundkonceptet för det mesta hans. När han sedan presenterar konceptet för mig, så skriver jag musik kring vad han tänkt sig. Jag är, för att låna Tobias Pickers analogi om operakompositörer, lite som en skräddare. Jag ska se till att stycket fungerar, att musiken passar i alla sömmar, att rätt färger presenteras på rätt ställen, och att varje söm är sydd, haute couture-style, för hand av mästerliga hantverkare. När allt är klart skall musiken kännas som en ofrånkomlig del av stycket. Stycket ska fungera endast med den musik som det använder sig av. Har du haft någon särskild inspirationskälla? – Inspirationskälla för musiken till Tyll är bland annat balettmusik från musikhistorien, Tjajkovskij och herrarna. Vi ville ta teman från de mest kända baletterna och baka ihop dem till någonting lite tyngre och smutsigare än den hovmusikliknande källan. Det förekommer tunga beats, oljud och ljud, röster, skrapljud, trasiga stråkkvartetter och en professor från New York University. Ibland låter det som cirkusmusik, ser du likheter mellan balett och cirkus? – Visst finns det likheter. All musik som ska framhäva någonting annat än sig själv blir inte sällan cirkusliknande. Maxeffekt på kortast tid. Det gäller filmmusik lika mycket som det gäller balett och cirkusmusik. Alexander valde att behandla coda-musiken från klassikerna, och de sektionerna är rätt hysteriska. Det ska pumpas ut energi och handklappande, man ska riktigt bombarderas av cymbaler och fanfarer medan dansarna visar sina käckaste trick. Operor innehåller da capoarior, konserter innehåller oftast en cadenza, och baletter har codor. Fyrverkeri helt enkelt! Om den estetiken och attityden inte andas Daniel Norgren-Jensen, Hugo Therkelson, Katariina Edling, Minji Nam, Gina Tse. 30 cirkus så vet jag inte vad som gör det. Alexander tar det hela ett steg längre så klart. Vilka kända baletter kan man hitta fragment ifrån? – Paquita, Svansjön, Romeo och Julia, Nötknäpparen och en del andra. Hur ser du på klassisk balettmusik? – Den mesta klassiska balettmusiken från “den gamla goda tiden” är komponerad med ett ideal i kikaren: att vara vacker, illustrativ och emotionell. Detta gäller den stora merparten av klassisk musik innan Verdi, som introducerade ”det fula” i operamusik och helt plötsligt gav plats för musik som äcklar, upprör och skräms. Balettmusik verkar inte riktigt ha gått den vägen. Modern dansmusik är naturligtvis en helt annan femma. Där används moderna tekniker och ett fritt tänkande kring ljud som är minst lika vågat som vilket modernt klassiskt stycke som helst. – Klassisk balett är en produkt av sin tid, och man måste förstå dess estetik utifrån detta. Man kan inte klandra Weber för att han inte var mer Webern. Jag tycker att klassisk balettmusik oftast är rätt härlig och svulstig, som musiken i en gammal Hollywoodfilm. 31 Tyll innehåller både inspelade röster, dansarnas röster och musik: vad är din tanke med detta? – Alexander och jag vill att musiken ska ta en mer aktiv del än vad ett vackert ackompanjemang innebär. Man ska aldrig bli för bekväm. Ibland kommer kritisk information i form av ord, ibland som musikcitat, ibland genom gester eller genom sättet på vilket en musikalisk komponent krossas sönder av min ljudproduktion. Vi är så vana att blanda traditionell musik med noise numera. Matmos, The Aphex Twin, Japansk noisemusik, John Cage, sampling, The Books… Alla dessa ingredienser är relativt vanliga i de flesta genrer numera, och så länge de inte överskuggar musikens egen styrka och integritet ser jag ingen anledning till att ett balettsoundtrack ska bestå endast av melodi, rytm och harmoni. De är grundpelarna, precis som balettpositionerna i klassisk balett är ingredienserna till någonting som kan kläs i miljoner olika ljud. Vad är speciellt med att komponera för dansare? – Det beror väldigt mycket på vilka dansare eller koreografer jag jobbar med. Ibland är musiken endast en ljudmassa som triggar dansarna, ibland berättar musiken en historia som dansen inte berättar, ibland ska det bara vara vackert och ibland, som när jag jobbar med Alexander, är musiken mycket nära bunden till dansen. Alexander förstår rytm otroligt väl och står inte och räknar blint till åtta utan att förstå exakt vad som händer rytmiskt. Det är inte sällan som Alexander sjunger eller klappar en rytm till mig när jag skriver musik; så formar jag musiken runt hans rytm. Ibland improviserar han lite klappade eller dansade rytmer som jag spelar in och förvränger. Vi har båda en förkärlek för synkoper och rytmisk enkelhet som helt plötsligt bryts sönder till en rätt komplex rytmisk kontrapunkt. En stabil bakgrund som framhäver ojämnheter. – I musik för dans behövs ofta en regelbundenhet (eller en total avsaknad därav). Visst kan man dansa till Pierre Boulez eller Charles Wuorinen, men det blir oftast rätt platt – akademiskt och grått. När musik blir tillräckligt komplex halkar den över något slags tröskel och blir otydlig eller ofrivilligt enkel igen. Alexanders dansstycken har ingenting med akademisk komplexitet att göra. De talar ett annat språk, så musiken till de styckena bör låta likaledes. Hans stycken beror oerhört på timing och puls. En precision mot en väldigt tydlig bakgrund. Jag vill förstå vad Alexanders stycke säger och få musiken att gå i led med hans vision. Hur rör sig dansarna i Kungliga Baletten? Vi får se vad som händer! Du har gjort hel en del filmmusik, finns det likheter? – Det finns likheter i och med att människor tolkar visuella element på vissa sätt genom sociala mönster i lyssnandet och genom upprepade pavlovska situationer i biofilm och på teatern. Dans är oftast mer abstrakt än film, och lutar sig därmed mot musiken för mer än känsloförstärkning, vilket onekligen oftast är musikens uppgift i film, oaktat om musiken bejakar eller går emot det visuella. Jag tycker väldigt mycket om att skriva för dans eftersom den gör musiken mer konkret än den annars är, utan att behöva tilldela den en historia eller absolut betydelse (som är fallet med filmmusik). Filmmusik är, generellt sett, förenklande. Jag älskar filmer och filmmusikuppdrag där musiken tillåts vara mer otydlig eller komplex än den normalt sett är. Jag tror att det finns gott om utrymme för icketraditionellt användande av musik inom båda fälten. – Musik för dans utgår från puls och struktur. Musik för film utgår från minuter och sekunder samt association. De är rätt olika på det sättet. Dansmusik måste dessutom fungera live. Det måste infinna sig en stämning i salen, jag måste tänka på hela upplevelsen i rummet. Det är otroligt spännande och för det mesta svårt, men väl värt mödan. Eva Clementi I mitten Jordan-Elizabeth Long. 32 33 Biografier Patrik Bogårdh, scenografi och ljus i The Little Match Girl Passion och ljus i Kom ni döttrar, har arbetat med teater, dans och opera i 15 år på ett flertal teatrar i Sverige och utomlands. På Stockholms stadsteater har han utfört nära femtio produktioner, bl a gjorde han ljusdesignen i Strindbergs Fröken Julie i regi av Helena Bergström och Cabaret i regi av Colin Nutley. 2012 stod han för scenografi och ljusdesign i koreografen Ruslan Stepanovs balett Carmen på Vanemunie Teater, Estland. Han har samarbetat med koreografen Pontus Lidberg i flera verk, bl a Warriors på Norrlandsoperan 2011, Shakespeare in Motion på Det Kongelige Teater i Köpenhamn 2010 och Afternoon of Petrushka på Vanemunie Teater i Estland 2010. Han stod även för ljuset i operan Byrgitta, regi av Karl Dunér, på Vadstena-Akademien 2003. Under 2012 har han gjort ljusdesign i Människor i månsken på Stockholms stadsteater i regi av Birgitta Egerbladh. The Little Match Girl Passion och Kom ni döttrar är första samarbetet med Kungliga Baletten Bregje van Balen, kostym i Tyll, född 1971 i Haarlem, Holland, utbildades vid Nationale Ballet Academie i Amsterdam. Började dansa i Nederlands Dans Theater II 1990 och fortsatte i NDT I 1992. Efter danskarriären vidareutbildade hon sig till kostymdesigner. Sedan dess har hon t ex arbetat för Nederlands Dans Theater I och II, Den Norske Ballett, Göteborgsoperans balett, Hamburgballett, Den Kongelige Ballet och Iceland Dance Company. Hon har arbetat med koreografer som Patrick 34 Delcroix, Jorma Elo, Medhi Walerski, Gustavo Ramirez Sansano, Kaloyan Boyadjiev, Alexander Ekman, Johan Inger, med flera. Hon gjorde även kostym i regissören/koreografen Jo Strømgrens Den hypnotiska tapeten på Malmö stadsteater. Tyll är hennes första samarbete med Kungliga Baletten. Giovanni Bucchieri, koreografi Kom ni döttrar, är född i Linköping och utbildades till dansare vid Svenska balettskolan och till skådespelare på Teaterhögskolan i Stockholm. Han har bl a dansat i Kungliga Baletten och Cullbergbaletten där han har gjort roller som Prinsen i Mats Eks Törnrosa och Romeo i Birgit Cullbergs Romeo och Julia. Han lämnade Cullbergbaletten för att arbeta som musiker och är nu aktuell med en kommande skivinspelning med sitt nya band Sister. Numera arbetar Bucchieri under sitt produktionsbolag som han har tillsammans med Stefan Levin och Aleksandar Maksic under namnet Sisterproductions. De producerar musik, film och föreställningar. 2011 koreograferade han Stockholm 59° North i baletten Cantus in memory of the dancing queen. Kom ni döttrar är hans första koreografi för Kungliga Baletten och är en del av ett större projekt som innefattar en långfilm och ett musikalbum under namnet Come You Daughters. Alexander Ekman, koreografi Tyll, född i Stockholm 1984 och utbildades vid Kungliga Svenska balettskolan 1994-2001. Han dansade i Kungliga Baletten 2001-2002 och på Nederlands Dans Theater II (NDT II) 2002-2005. Han fick sitt genombrott som koreograf i Cullbergbaletten med verket The Swingle Sisters vid en internationell tävling i Hannover 2006. Samma år gjorde han även koreografi, scenografi och musik till Flock Work för NDT II samt koreografi i Okänd Art? för projektet Cullberg Växtverk. 2009 samarbetade han med Mats Ek i Schimmelpfennings Hållplats på Stockholms stadsteater. Året därpå gjorde han koreografin i La La Land och Episode 17 för Göteborgsoperans Balett samt ett verk för Cedar Lake Dance Company i New York. Då skapade han också Cacti (vilken nominerades till Swan award) för NDT II, ett kompani där han är huskoreograf fram till 2013. Ekman har även gjort dansfilmen 40 m under (2010), undervisat/koreograferat på Juilliard School i New York och koreograferat för Ballet de l’Opéra du Rhin, Frankrike, Bern Ballet och Ballet Junior de Genève i Schweiz, IT-Dansa i Spanien, Iceland Dance Company, Den Norske Ballett, Compania Nacional de Danza, Spain, Boston Ballet och Stockholm 59° North. Tyll är hans första koreografi för Kungliga Baletten. Mikael Karlsson, musik Tyll, född 1975 i Halmstad, uppvuxen i Gävle och Stockholm och sedan 2000 bosatt i New York. Han har en masters-examen i komposition vid Aaron Copland School of Music, en skola där han numera själv undervisar. Hans verk har bl a framförts på Carnegie Hall, Lincoln Center och MoMA i New York. Han har samarbetat inom vitt skilda områden, t ex med artister som Lykke Li och Kleerup, konstnären/fotografen François Rousseau, filmskaparna Barbara Hammer och Bruce LaBruce, sångerskan Mariam Wallentin men också med Cedar Lake Contemporary Ballet, American Contemporary Music Ensemble (ACME), Alan Pierson och Claire Chase. Under 2012 har han bl a gjort musiken till koreografen Alexander Ekmans Left Right Left Right, för Nederlands Dans Theater II. Han har fått en rad utmärkelser i USA och har gett ut flera album, bl a “dog” (2006) Privacy (2008) EPs Instead (2008) och Seven Eight (2010). Tyll är hans första uppdrag för Kungliga Baletten. Anna Valev. 35 David Lang, musik The Little Match Girl Passion, fick 2008 Pulitzer-priset för denna komposition som var ett beställningsverk för Carneige Hall tillsammans med Paul Hillier och dennes Theatre of Voices. Bland senare verk märks reason to believe med Trio Mediaeval och Norska Radiosymfonikerna, eller writing for water tillsammans med London Sinfonietta och filmregissören Peter Greenaway. Cd-inspelningen av The Little Match Girl Passion vann 2010 en Grammy för bästa mindre ensemble-inspelning. Lang är också en av grundarna till New Yorks musikfestival Bang on a Can. Detta är hans första uppdrag för Kungliga Baletten. Stefan Levin, musik i Kom ni döttrar, har etablerat sig som tonsättare för scenisk musik, det senaste decenniet med fokus på dans. Han har samarbetat ett flertal gånger med Cullbergbaletten och Stockholm 59° North. På Kungliga Operan har han medverkat med musiken till baletten Som om av Johan Inger, som framfördes på jubileumsföreställningen till Birgit Cullbergs 100-årsdag. Samarbetet med Giovanni Bucchieri resulterar även i musik till en långfilm och ett album med premiär/release våren 2012. Levin är utbildad på Musikhögskolorna i Göteborg och Malmö och har studerat komposition bl a för Sven-Eric Johansson och Hans Gefors. Pontus Lidberg, koreografi The Little Match Girl Passion, med uppdragsgivare i Europa, Asien och USA, skapar Pontus Lidberg dansverk för både scen och film som framförs över hela världen. Han har vunnit en mängd internationella utmärkelser och priser, nyligen utmärkelsen “Creative Promise in 36 holm. Hon har tidigare gjort kostym för Giovanni Bucchieris Cantus in memory of the dancing queen (2010). Kom ni döttrar är hennes första samarbete med Kungliga Baletten. Dance” från The Vilcek Foundation i New York. Han har gjort dansfilmen The Rain från 2007. Hans dansverk har även visats på scener och av danskompanier i Sverige och Norden, t ex Den Kongelige Ballet i Danmark, Den Norske Ballett, NorrDans, Skånes Dansteater, Stockholm 59° North, Teater Vanemuine i Estland, samt produktioner av den egna gruppen Pontus Lidberg Dance på Norrlandsoperan, Moderna Dansteatern och Dansmuseet, för att nämna några. De senaste åren har Lidberg arbetat med att sammanföra dans och film, senast med dansfilmen Labyrinth Within, med originalmusik av Pulitzerprisbelönade kompositören David Lang, som vann Juryns pris vid Court-Métrange Film Festival i Rennes, Frankrike 2011 samt Best Picture vid Dance on Camera Festival i New York 2012. Han har varit Artist In Residence vid The Joyce Soho och Baryshnikov Arts Center i New York och skapat verk för Guggenheimmuseet. Lidberg Dance gjorde sin New Yorkdebut med Faune på Fall For Dance Festival på NY City Center hösten 2011. Detta är första uppdraget för Kungliga Baletten Diana Orving, kostym i Kom ni döttrar, med bas i Sverige arbetar hon som kläddesigner och med installationer och scenkonst. För sina designkläder har hon erhållit ett flertal priser. Hon har haft visningar och installationer i Beijing, Berlin, Köpenhamn, St Erme i Frankrike (Performing Arts Forum) och Stock- Rachel Quarmby-Spadaccini, kostym The Little Match Girl Passion, brittiskfödd, bosatt i Frankrike där hon arbetar som kostymskapare för dans och film. Hon har arbetat med Pontus Lidberg sedan 2004. De har använt fiberoptiskt ljus i Light in a Night’s Coat för Den Norske Ballett (2005), en dansade björn i naturlig storlek i verket Exit, pursued by a bear för De Kongelige Ballet (2010), och klänningar som uteslutande framställts av tygremsor i Förvandlingar för NorrDans (2008). Hon har även arbetat med Anu Sistonen, Jo Strømgren, Tero Saarinen, Joëlle Bouvier, Yann Bridard, Carolyn Carlson och Larrio Ekson. Bland hennes kostymskapelser för film kan nämnas Adieu Berthe av Bruno Podalydès (2011), Vous n’avez encore rien vu av Alain Resnais (2010), ON/OFF av Black Box (2011) eller Eden Log. The Little Match Girl Passion är hennes första arbete tillsammans med Kungliga Baletten. Tom Visser, ljus i Tyll, född 1980 i Irland och uppvuxen i en irländsk teaterfamilj började han arbeta med teater vid arton års ålder och sex år senare inledde han sitt samarbete med Nederlands Dans Theater. Sedan dess har han skapat ljusdesign åt koreografer som Alexander Ekman, Johan Inger, Crystal Pite, Stijn Celis, Medhi Walerski, Lukas Timulak och Joeri Dubbe. Han har också skapat egna konstinstallationer och interaktiv media. Detta är hans första uppdrag för Kungliga Baletten. AdiLiJiang Abudureheman. 37 Biographies Giovanni Bucchieri, choreographer Kom ni döttrar, was born in Linköping. He trained as a dancer at the Swedish Ballet School and as an actor at the Stockholm Academy of Dramatic Arts. He has performed with the Royal Swedish Ballet and with the Cullberg Ballet, for example as the Prince in Mats Ek’s Sleeping Beauty and as Romeo in Birgit Cullberg’s Romeo and Juliet. He left the Cullberg Ballet in order to work as a musician and is about to release a recording with his new band Sister. Bucchieri now produces music, films and stage performances through his own production company, Sisterproductions, which he runs together with Stefan Levin and Aleksandar Maksic. They produce music, films and performances. In 2011, he choreographed Stockholm 59º North in Cantus in Memory of the Dancing Queen. Come You Daughters is the first work he choregraphs for the Royal Ballet. It is part of a project that includes a feature film and an album entitled Come You Daughters. Alexander Ekman, choreographer Tyll, born in Stockholm and trained at the Royal Ballet School 1994-2001. He performed with the Royal Swedish Ballet 2001-2002 and the Nederlands Dans Theater II (NDT II) 2002-2005. He won the International Competition for Choreographers in Hannover 2006 with his choreography of The Swingle Sisters for the Cullberg Ballet. Also, in 2006, he did the choreography, set design and music for Flock Work for 38 the NDT II and the choreography for Okänd art? for the Cullberg Växtverk project. In 2009 he collaborated with Mats Ek in Schimmelpfenning’s Hållplats at Stockholms stadsteater; the following year he did La La Land and Episode 17 for the Gothenburg Opera Ballet, a work for the Cedar Lake Dance Company, New York, and Cacti for the NDT II, where he is choreograph in residence until 2013. Ha has also made the dance film 40 m under (2010), taught/choreographed at the Juilliard School, New York and choreographed for the Ballet de l’Opéra du Rhin, France, the Bern Ballet and the Ballet Junior de Genève, Switzerland, IT-Dansa, Spain, the Iceland Dance Company, The National Ballet of Norway Compania Nacional de Danza, Spain, Boston Ballet, Sydney Dance Company and Stockholm 59° North. Tyll is his first commission for the Royal Swedish Ballet. Pontus Lidberg, choreographer The Little Matchgirl Passion. With commissions in Europe, Asia and the US, choreographer Pontus Lidberg creates dance works for both stage and film that are performed all over the world. He has won numerous international awards and prizes, recently an award for Creative Promise in Dance from The Vilcek Foundation in New York. He has made the dance film The Rain 2007, choreographed works for major dance companies such as The Royal Danish Ballet, The Beijing Dance Theatre, The Norwegian National Ballet as well as locally in Sweden for NorrDans, Skånes Dansteater, Stockholm 59° North and productions for his own group Pontus Lidberg Dance at Norrlandsoperan, The Modern Dance Theatre and The Dance Museum, to name a few. In recent years, Pontus Lidberg work has brought together dance and film. His latest dance film, Labyrinth Within, with original music by Pulitzer-winning composer David Lang, won the jury prize at the Court-Métrange Film Festival in Rennes, France in 2011 and Best Picture at the Dance on Camera Festival in New York in 2012. He has been Artist In Residence at The Joyce Soho, and The Baryshnikov Arts Center in New York and has created for the Guggenheim Museum. Pontus Lidberg Dance made his New York debut with Faune at the Fall For Dance Festival at NY City Center in 2011. This is his first commission from the Royal Swedish Ballet. Översättningar Katarina Trodden, Claes Wahlin Alina Lagoas. 39 Musik i Triple Excellence The Little Match Girl Passion Musik David Lang (inspelning av Theatre of Voices under ledning av Paul Hillier (Harmonia Mundi). Förlag G. Schirmer/Edition Wilhelm Hansen. Kom ni döttrar Musik Stefan Levin och inspelade delar ur: 1. Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach: ”Kommt ihr Töchter”, Philharmonia Choir and Orchestra, London, dirigent: Otto Klemperer (EMI classics). 2. Johann Sebastian Bach: Klaverkonsert nr 3 i D-Dur, Adagio, Glenn Gould, Columbia Symphony Orchestra (Sony Classical). 3. Underworld: ”Born Slippy” NUXX (Junior Boys Own). 4. Depeche Mode ”Behind the wheel.” 5. Dolly Parton: ”I will always love you.” Tyll Originalmusik, musikcitatbearbetning, surroundmix: Mikael Karlsson. Video – Framepool Stock Footage. Bearbetade citat från baletterna Nötknäpparen, Romeo och Julia. Svansjön, Paquita. Stråkar framförda av Mivoskvartetten. Röster Alexander Ekman, Mikael Karlsson, Marie Lindqvist, Gina Tse. Samplingar från följande inspelningar: 1. Radioprogrammet Fresh Air där Terry Gross intervjuar Jennifer Homan, radiokanal: NPR, USA. 2. Mikael Karlsson – ”Five Four” – flöjter och altflöjter av Claire Chase, piano och bas Mikael Karlsson. 3. Léon Minkus musik till baletten Paquita, inspelning Sofia National Opera Orchestra, Boris Spassov, dirigent (Cappricio). Omslagets främre insida: Aleksandar Maksic och Marie Lindqvist. Omslagets bakre insida: Oscar Salomonsson, Anna Valev. SPELÅRET 2011-12: XVII Teaterchef, operachef och ansvarig utgivare Birgitta Svendén Balettchef Johannes Öhman Chefdramaturg Stefan Johansson (tjl) Dramaturg Katarina Aronsson Teknisk chef Kurt Blomquist Kostym-perukchef Michael Glas Ljus-ljudchef Patrik Becker Verkstadschef Jonas Lundquist Redaktör Eva Clementi Layout Claes Wahlin Foto Alexander Kenney, Hans Nilsson Tryck EO Grafiska Dekor, kostym och mask är tillverkade vid Kungliga Operans ateljéer i Gäddviken och operahuset. 40
© Copyright 2024