Björn Berg i Alf Henriksons sällskap Bildurval och redaktionell text: Catharina Grünbaum 1 Den inte särskilt avancerade reflektionen att småborgare ingalunda tycks vantrivas med sin tillvaro fastän medierna anser att det är just vad de bör göra, gestaltas i bild med flera bottnar av ironi. Några arga unga representerande Kulturen bär på en tavla som återger en vad de menar falsk idyll: konstverkets titel lyder ”Inferno”. Den dubbla ironin ligger i att de avbildade städande småborgarna faktiskt tycks ogrumlat nöjda i sin förortslägenhet med 60-talsinredning (se på detaljerna!), så långt från Strindbergs husliga helvete som tänkas kan (”Tråkigt nog” 1971). Den panteistiska föreställningen att ”allt är ett” illustrerar Alf Henrikson med iakttagelsen att ugnar och kylskåp säljs i samma affär och att Jesus och Djävulen båda kan åkallas av samma person. Björn Berg i sin tur illustrerar versen med något som närmast liknar en gobeläng där ett himlens och ett helvetets andeväsen fejdas i ett mycket vardagligt jordiskt kök. Tråkigt nog Den fryntlige småborgarn tycks vara glad och trivs med det liv han fått föra, ehuru han läst i sitt tidningsblad att det kan han omöjligt göra. DN 9.3.1971 Allt är ett Ugnar och kylskåp, syster kär, säljs märkvärdigt nog i samma affär, och Jesus och Djävulen, broder i tron, åkallas ofta av samma person. DN 19.4.1972 8 9 ”Hastigt och lustigt” har Alf Henrikson satt som rubrik på ett nonsensinfall med mera ord än innehåll – han publicerar den också under pseudonym. Motivet är en österländsk saga, och Björn Berg har skapat en sådan med figurer i ett gåtfullt sammanhang, som på orientaliska miniatyrer eller mattor. Hastigt och lustigt Massornas slagsmål om potten. Den ensamme vinnaren i totalekonomin försöker ändå proppa i sig mer än han förmår svälja. En jägare gick sig att jaga. Då kom där en kvabbso på vägen. Det är en österländsk saga, en orientalisk sägen. Hon var ytterligt oförvägen och tog honom hastigt av daga. Det var en lärorik saga, en mycket beaktansvärd sägen. PYTTSAN CALVEBO DN 21.2.1988 10 Under avtalsförhandlingarna Många har det bättre, men ingen har det bra ty den som har det allra bäst kan inte bättre ha. DN 12.2.1971 11 Reseskildrarna var hemma. En gång drog han jorden runt i ett snabbt svep, tillsammans med journalisten Torsten Ehrenmark, men lägger man ihop färderna till nära och avlägsna länder och världsdelar, med reportrar eller på egen hand, utgör jordenruntresan bara en mindre sträcka. Hur han hann med alla sina teckningsuppdrag är ofattbart. Under reportageresorna med en rad av Dagens Nyheters journalister iakttog Björn Berg förundrad skribenterna som bara betraktade, för att formulera texten vid ett senare tillfälle. ”Tecknaren tecknar i raseri”, skriver han i ”Tecknare i tid och otid”. ”Som en kulspruta sprutar. Desto stillsammare skrider skriftställaren fram. Nästan frånvarande inväntar han texten.” Han skriver också om mödan att reportageteckna – att börja först när bilden finns inom honom, inte gå för fort fram, bygga upp bilden, hitta det karakteristiska i motivet. I vimlande folkmassor känner han hur en glashuv sluter sig om honom och han förvandlas till Ritmaskinen Berg. Med Alf Henrikson for han genom Östtyskland och Ungern till Turkiet och Grekland, till Italien för att möta etruskisk och romersk kultur, till Spanien, där Alf skaffat sig ett hus, till Frankrike, Island, Finland och Norge. Och dessutom på en rad uppdrag i Sverige. Reportageteckningarna är direkta, motiven är fångade på plats, somliga hastigt nedtecknade, andra noga genomarbetade. Men genregränsen är tydlig. De dekorativa inslagen från historieböcker och dagsverser har ingen plats i ögonblicksbilderna av verkligheten. Däremot händer det att en och annan reportagebild dyker upp som illustration till en dagsvers. ”Och vi fick till vår häpna förundran ett oväntat bad i Asklepios evigt flödande vatten.” (Alf Henrikson) Reportern och tecknaren i Termini Imerese på Sicilien, 1973. De nio första åren på Dagens Nyheter tecknade Björn Berg hemma på redaktionen åt reportrar som flängde hit och dit i världen. Han fick förlita sig på foton, muntliga skildringar, arkivbilder, konstböcker och vad man annars kan komma över. En och annan tur inom landet hade det blivit, men först 1961 20 ”ansågs jag mogen att författa reseräkningar från riktiga utrikesresor, precis som de stora skrivande pojkarna och flickorna”, skriver han i ”Tecknare i tid och otid”. Det resande som sedan följde blev desto intensivare. Betraktar man katalogen över hans utflykter i världen undrar man när han över huvud taget Landskap i Chianti. (”Hos etruskerna”) 21 ”Vårt antika modersmål” (1989) är en etymologisk ordbok med Alf Henriksons lika lärorika som självsvåldiga urval av lånord från latin och grekiska. Som introduktionsbild har Björn ”i sin enfald”, som han själv skriver, funnit på att presentera språkhistorien som en stafett från antiken till i dag, med tävlingar på antika vaser som förebild. Av någon anledning kom teckningen aldrig med i boken. I ett inledande avsnitt till boken presenterar Alf Henrikson ett antal korta texter som nästan uteslutande består av klassiska lånord. Björn Berg kommenterar på sitt sätt. Till texten ”Dementi” (på nästa uppslag) gör han en liten bildberättelse. Antika figurer i klassiska poser har han ju återgivit i hundratals teckningar från friser och vaser, men Xantippa får här – förgäves – försöka rubba Sokrates sinneslugn med en alldeles vardaglig koreografi, alltmedan filosofen förblir semper idem, ständigt densamme. Språkhistoriens lopp. (”Vårt antika modersmål.”) 26 27 ”Pytheas resa till Thule” (1985) är titeln på en bok som lurat en och annan läsare att tro att Alf Henrikson översatt en reseskildring från antiken. Fylld med historiska fakta är boken om den grekiske sjöfararen som på 300-talet f. Kr. företar en färd till den höga Norden ändå inte annat än lögn och förbannad dikt, eller, som den kategoriseras, ”prosafiktion”. Pytheas själv har av Björn Berg försetts med sin upphovsmans drag. Alf Henriksons studier i antikens litteratur ledde honom att dra igenom alla Platons skrifter från 300-talet f. Kr. ”Jag hade endast läst enstaka bitar förut av denne författare, och den närmare bekantskapen var en oväntad upplevelse. Jag tyckte inte om Platon, jag fann honom tvärtom avskyvärd, han retade mig med sitt förfärliga idealsamhälle, han gjorde mig riktigt arg – och han har dock varit död i tvåtusentvåhundra år!” (”Hävdateckningar” s. 177) Alf Henrikson som Pytheas, den av honom själv uppfunne antike skepparen. ”Dementi. Xantippa karakteriserade aldrig Sokrates med den legendariska och ofta citerade sentensen Semper idem, ty latinet var inte hennes force.” (”Vårt antika modersmål.”) 28 Alf Henriksons mestadels stoiska lugn brister vid mötet med Platon. 29 Svensk historia Tecken för treenigheten, till skydd mot onda makter. Motiv från kyrka, 1200-tal. Klostret i Vadstena var enligt Birgittas direktiv ett dubbelkloster för både munkar och nunnor. En broder tar sig friheter. ”Att någon alltid måste göras ansvarig för det sorgliga som händer tycks vara en princip i Västgötalagen.” 34 Ett skott i baken . Gustav II Adolf, bliven tämligen fet, deltar i ett försök att storma Danzig. Kungen skriver i ett brev att ”efter i sådana occasioner något varmt tillgår, blevo Wi ock med ett skott sargade i baken”. 35 Regnet skvalade. Löven dalade. Alla fåglarna miste sin röst. Nu är det höst. (”Anacka”) Ottar Vendelkråka, om vilken Alf Henrikson skrivit både prosa och vers. Zoo Helt utan förebilder är dock de ”spralliga gubbar”, som Alf Henrikson ibland efterlyste till sina verser, som i ”Zoo” härbredvid. Spralligast är de så kallade passbitarna – figurer, hus, djur – infall som Björn i hundratal sprutade ur sig och som än i dag används på Namn och Nytt-sidan. Även dagsverserna kunde få teckningar av den här karaktären, ibland mer, ibland mindre knutna till innehållet. 108 Dubbelörnen har lagt sina ägg och ruvar argt i sitt rede. Göta lejon ger dägg åt sin ättelägg under aldrig vikande vrede. Griparna sitter på lagårdstak med stjärten fram och näsan bak och kraxar på den lede. DN 22.1.1975 109