Vi hade tur med vädret! Långritt i Bergslagsskogarna 26-27

Vi hade tur med vädret!
Långritt i Bergslagsskogarna 26-27 juni 2012
Måndag eftermiddag. Regnet öser inte ner, det forsar okontrollerat. 35 mm på mindre än 2 timmar.
Idag skulle vi ha startat årets långritt men tack vare Tessans fölunge är jag fortfarande hemma och
packar. För imorgon bär det av till Fragg norr om Norberg. Och SMHI är försiktigt optimistiska – kan
kanske bli bättre väder. Fast egentligen finns det bara dåliga kläder muttrar jag och packar regnbyxor
också, för säkerhets skull.
Tisdag morgon och bilen är fullpackad. Konstigt att man måste ha hela bohaget med för två dagar i
sadeln. En pålle lastad, den andra har ingen lust. Kanske inte så konstigt när transporten är grannens
och den normalt används att köra får med. Men en halv timme senare är vi på väg mot äventyret,
långritt på Bergsmansbygds Rid- och Körleder.
Lederna är belägna i området mellan Söderbärke, Fagersta, Norberg och
Hedemora, till ytan lite mer än 4 kvadratmil. Ledkartan visar på
imponerande dryga 20 mil leder. Verkligheten är än mer imponerande,
närmare 30 mil uppmärkta leder på omväxlande grusvägar och
skogsstigar.
Framme i Fragg på Norrgården upptäcker jag att jag som bor närmast
kommit sist. Alla andra hann dit medan jag lastade lilleman. Jaja, så kan
det vara. Värdfolket Göran och Eva har tagit väl hand om ridkamraterna
och halva hästskaran vilar förnöjt i sjöhagen redan. Ut med hästar ur
transporten och sedan parkering.
En stund senare är vi du och bror med varandra, fast vi bara setts alldeles hastigt i tävlingssammanhang, kaffet bryggs och kartan studeras ivrigt. Här ska ridas!
Redan från första stund har vi tagits om hand av Ingemar Udd som är en av eldsjälarna i
ridledsprojektet. Han har lovat möta upp i Spjutsbo för lite information om området. Frågan är – var
ligger Spjutsbo? Vi finner sjön Spjuten på kartan och vår värd Göran berättar att det är en väg vi ska
följa, inte en liten stig, så glada i hågen ger vi oss av; Johan på Jimmy, Ann på Grandi, Tessan på Funi
och jag på Skjoni. Och det regnar inte!
Ute ur Fragg stöter vi på första orienteringssvårigheten: här finns en ledmarkör, men den leden finns
inte på kartan! Efter en stunds konferens och besiktning av topografin och intilliggande sjöar kommer
vi fram till att ”vår” väg måste vara längre bort. Och mycket riktigt, snart är
vi på väg i rask takt, 7,5 km/h, kan väl inte bli annat med Skjoni i gänget,
suck. Men Jimmy tycker det är roligt och snart är alla fyra hästarna rejält på
hugget.
En stund och flera ledkorsningar senare hittar vi Ingemars bil vid en vacker
glänta. Detta visar sig vara Spjutsbo – en gammal utgård, sedan länge riven.
Här finns en jättemysig rastplats med vattenhink och bänkar och fin utsikt
över sjön Spjuten. Ingemar berättar om stället och lite om leden också,
mycket intressant.
En kaffekopp och en macka senare är vi i sadeln igen, denna gången i 20
km/h, gissa vilka som rider först? Och så blir det lite fel. Vi får vända och
rida tillbaka, så går det när man har roligt i galoppen. Johan har problem
med sadelväskorna, dragkedjorna håller inte så innehållet ramlar ur. Lite
meck och sedan rider vi längs en härlig skogsstig med Grandi i täten, bättre
ordning på farten blir det.
Vi kommer till några blöthål och sedan till DIKET. Alla hästar går snällt över,
särskilt Funi som tycker att diken är till för att hoppas ordentligt över och
det gör han. Tur att Tessan är duktig! Vidare mot Trollberget och Lindbacken. Uppåt går det, högre
och högre. Halvvägs på Lindbacken stöter vi på björnspår, lite läskigt faktiskt. Men hästarna bryr sig
inte då själva björnen har gått sin väg. Det blir varmare och på nervägen finner hästarna ett bra
vattenställe så vi tar drickspaus.
Tempot är fortsatt högt och vi bestämmer att inte utmana ödet utan ta den kortare
vägen hem. Bra är nog det för ”långa” vägen fann vi inte.  Istället kommer vi fram
vid den gamla Linden – ett träd med rötterna i 1600-talet, alltså länets äldsta träd.
Trots blixtnedslag lever trädets ena sida fortfarande.
Vår nästa stig är en mysig gräsväg som leder ut vid Dullbo. Där beundrar vi
näckrosdammarna och blir lite, lite fuktiga i en kort skur. Strax är vi på nästa gräsväg
och Jimmy ökar farten igen (inte helt ivrigt påhejat av hela sällskapet) men strax tar
det stopp – en älg! Den har blivit skrämd av en skogsmaskin och springer
raskt över hygget framför oss. Hästarna hejdar sig lite men bestämmer
snart att den var ofarlig och traskar vidare. Snart är vi tillbaka vid
Spjutsbovägen, vid en av de många korsningarna.
Väl framme vid Fraggbyn bestämmer vi att vi ska leda hästarna sista
biten, Zeb Macahan och vi andra mer eller mindre hjulbenta.
Hagen vi lånar en mycket praktisk sådan, med lång
strand, så det går fort att tvätta av hästarna. Sedan är
det MAT som gäller! Johan tar grillkommandot, Ann
korkar upp vinet och sedan är det party. Mot
kvällningen kommer Göran och funderar om vi vill åka lite flotte – alltså
motoriserad badbrygga. Jag tar med gitarren och så blir det flottsång under en
riktigt vacker regnbåge. Tre och en halv regndroppe senare drar vi oss mot
nattkvarteret – skuffen på Volvon – varmt och myggfritt.
Onsdag morgon inleds dramatiskt. Morgonpigga jag gör som jag brukar, hästarna före kaffet. (Alla
andra är kvar i Volvosömnen.) Isisarna kommer piggt töltande för dagens ranson av betfor och
vitaminer. Jimmy står i andra hagen och viftar sömning. Grandi ligger väldigt still. Grandi är 27 år.
Det gick fort igår i 4 ½ timme men inte gick det väl så fort? Hallå Grandi! Vakna! Vakna! VAKNA! Shit,
ingen telefon och Ann sover fortfarande. Undrar om veterinär Torbjörn i granngården vaknat än?
VAKNA HÄST! Blåser honom i örat, rycker i mulen. Ingen reaktion. Blåser igen – var det en lätt
ryckning i ögonlocket? En fjärt. Yes! Grandi öppnar ena ögat. – Varför står du där och väsnas, undrar
han? En stund senare står han upp och ruskar på sig och min puls går sakta ner…
Dags för kaffe och frukost. Ann har vaknat och får ta del av mitt morgonäventyr med Grandi. Hon tar
det med Pite-lugn. Jaja. Vi lånar Evas fantastiska badrum – går inte att beskriva, måste ses. Rött.
Jultomten Ann väcker de snälla barnen i den tredje Volvon och
frukostbestyren tar fart.
Då kommer Pressen. Tydligen inte var dag man ser TREC-ryttare på
ridleden. Västmanlands Nyheters utsände antecknar så pennan glöder allt
om TREC och långritt. Vi pratar och äter och planerar dagen i samma svep.
Dagens ridtur planeras sydöst ut, mot Norberg. Hästarna fixas (Jimmy
väcks) och till slut är vi på väg. Idag är det Tessan som är
orienteringsansvarig och tur är det visar det sig.
Den tänkta vägen har rustats för timmerkörning och är belagd med riktigt
otäckt grovt grus. Inte alls lämpligt för hästhovar. Mitt i en kurva får vi
nytt naturbesök – en liten grävlingsunge, riktigt morsk är den och fräser
åt de stora hästarna. Uppför nästa backe kommer nästa svårighet – var
är vi egentligen? För nu är det nya ledskyltar igen och jag har ju glömt att
plocka på mig distansmätaren. Efter en stunds dividerande bestämmer
Tessan att vi ska ta den mysiga vägen åt höger. Jag håller med eftersom
förra gången jag red denna sträcka såg vägen ut som just åt höger. Men det var 10 år sedan. Rätt
snart får vi klart för oss att vi är helt fel. Men vad gör det, vägen är underbar. Till slut kommer vi väl
fram någonstans! Lite äventyr skadar inte. Tessan får stilpoäng för orienteringen.
Surhålen är täckta med spångar som hästarna efter lite övertalning kliver på, uppför och nerför
backarna går det i härlig terräng. Så småningom kommer vi till Bredtjärnen och
vet var vi är. På nästa stig möter vi på en ruskig bro, så det blir avsittning och
en stunds bensträckare, följt av frukt- och kisspaus.
Det grämer oss lite att vi missade Galgbacken, men Ingemar har berättat att
det bästa spökstället finner vi på återvägen vid avrättningsplatsen på Håberget.
Några dikesrenar senare är det lunchpaus. Skjoni och jag delar en macka med
parmaskinka och sedan delar han en blåbärsmuffins med Tessan. De andra
hästarna mumsar gräs, helt oväntat. Ingen häst vill dricka, för många båtar vid
stranden och vi hade glömt ta med en vattenhink.
Vidare mot Norberg hittar vi en jättefin gräsväg till och vi får tölta/trava en kortis. Nästa väg är
föremål för grusbeläggning så vi får samsas med grusbilarna, inte helt Jimmys melodi, men snart är vi
förbi och på väg mot spökbacken.
Halvvägs upp upptäcker Ann att Grandi blöder i munnen, han har bitit sig i kinde när han tuggat
kvistar. Vi får göra lite omstrukturering, bort med bettet, på med Skjonis grimma och sedan är Grandi
som ny igen. Full fart uppför! Och uppför och ändå mer uppför. Till slut är vi vid
vad som måste vara själva spöktillhållet, men spökena har nog sommarledigt
för där är lugnt och skönt. En bit ner stöter vi på Civilisationen. Telefonerna
fungerar och vi har kontakt med Facebook. Dock kortvarigt, för snart är vi i
radioskugga igen. Men nu har hästarna fått vittring på hemväg och tempot
ökar. Värmen stiger också och Funi börjar söka efter vatten, men inget vatten
är nåbart – för höga stränder, för sumpigt. Hinken fattas igen! Ett måste nästa
gång.
Snart är vi åter i Fragg och hästarna får vatten och hagvila några timmar. Vi tar en skön
avslutningsfika med Eva och Göran och kommer överens om snart återseende.
En kort summering: ridleden är ett fantastiskt projekt. Men lite förvirrande, då karta och verklighet
inte stämmer överens. Det finns nog mer än 30% mer led i verkligheten än på kartan så det är en bra
plan att ha med ett vanligt grönsaksblad som referenskarta när man rider. Kompass är ett måste!
Människorna som bor längs leden ställer upp på ett fantastiskt generöst sätt och det finns många bra
tankar om övernattningsställen, mobila hotell och annat kul. Den som vill hästturista kan njuta av de
fina bergsmansgårdarna utefter leden, B&B och bra hagplatser. Det finns även möjlighet att hyra häst
och rida med guide. Den som vill jobba TREC har ändå bättre möjligheter då man kan rida miltals
utan att korsa sin egen väg en enda gång.
Och vi hade i alla fall väldig tur med vädret!
Vid knapparna,
Susanne Bågenfelt