Vi hade tur med vädret! Långritt i Bergslagsskogarna 26-27 juni 2012 Måndag eftermiddag. Regnet öser inte ner, det forsar okontrollerat. 35 mm på mindre än 2 timmar. Idag skulle vi ha startat årets långritt men tack vare Tessans fölunge är jag fortfarande hemma och packar. För imorgon bär det av till Fragg norr om Norberg. Och SMHI är försiktigt optimistiska – kan kanske bli bättre väder. Fast egentligen finns det bara dåliga kläder muttrar jag och packar regnbyxor också, för säkerhets skull. Tisdag morgon och bilen är fullpackad. Konstigt att man måste ha hela bohaget med för två dagar i sadeln. En pålle lastad, den andra har ingen lust. Kanske inte så konstigt när transporten är grannens och den normalt används att köra får med. Men en halv timme senare är vi på väg mot äventyret, långritt på Bergsmansbygds Rid- och Körleder. Lederna är belägna i området mellan Söderbärke, Fagersta, Norberg och Hedemora, till ytan lite mer än 4 kvadratmil. Ledkartan visar på imponerande dryga 20 mil leder. Verkligheten är än mer imponerande, närmare 30 mil uppmärkta leder på omväxlande grusvägar och skogsstigar. Framme i Fragg på Norrgården upptäcker jag att jag som bor närmast kommit sist. Alla andra hann dit medan jag lastade lilleman. Jaja, så kan det vara. Värdfolket Göran och Eva har tagit väl hand om ridkamraterna och halva hästskaran vilar förnöjt i sjöhagen redan. Ut med hästar ur transporten och sedan parkering. En stund senare är vi du och bror med varandra, fast vi bara setts alldeles hastigt i tävlingssammanhang, kaffet bryggs och kartan studeras ivrigt. Här ska ridas! Redan från första stund har vi tagits om hand av Ingemar Udd som är en av eldsjälarna i ridledsprojektet. Han har lovat möta upp i Spjutsbo för lite information om området. Frågan är – var ligger Spjutsbo? Vi finner sjön Spjuten på kartan och vår värd Göran berättar att det är en väg vi ska följa, inte en liten stig, så glada i hågen ger vi oss av; Johan på Jimmy, Ann på Grandi, Tessan på Funi och jag på Skjoni. Och det regnar inte! Ute ur Fragg stöter vi på första orienteringssvårigheten: här finns en ledmarkör, men den leden finns inte på kartan! Efter en stunds konferens och besiktning av topografin och intilliggande sjöar kommer vi fram till att ”vår” väg måste vara längre bort. Och mycket riktigt, snart är vi på väg i rask takt, 7,5 km/h, kan väl inte bli annat med Skjoni i gänget, suck. Men Jimmy tycker det är roligt och snart är alla fyra hästarna rejält på hugget. En stund och flera ledkorsningar senare hittar vi Ingemars bil vid en vacker glänta. Detta visar sig vara Spjutsbo – en gammal utgård, sedan länge riven. Här finns en jättemysig rastplats med vattenhink och bänkar och fin utsikt över sjön Spjuten. Ingemar berättar om stället och lite om leden också, mycket intressant. En kaffekopp och en macka senare är vi i sadeln igen, denna gången i 20 km/h, gissa vilka som rider först? Och så blir det lite fel. Vi får vända och rida tillbaka, så går det när man har roligt i galoppen. Johan har problem med sadelväskorna, dragkedjorna håller inte så innehållet ramlar ur. Lite meck och sedan rider vi längs en härlig skogsstig med Grandi i täten, bättre ordning på farten blir det. Vi kommer till några blöthål och sedan till DIKET. Alla hästar går snällt över, särskilt Funi som tycker att diken är till för att hoppas ordentligt över och det gör han. Tur att Tessan är duktig! Vidare mot Trollberget och Lindbacken. Uppåt går det, högre och högre. Halvvägs på Lindbacken stöter vi på björnspår, lite läskigt faktiskt. Men hästarna bryr sig inte då själva björnen har gått sin väg. Det blir varmare och på nervägen finner hästarna ett bra vattenställe så vi tar drickspaus. Tempot är fortsatt högt och vi bestämmer att inte utmana ödet utan ta den kortare vägen hem. Bra är nog det för ”långa” vägen fann vi inte.  Istället kommer vi fram vid den gamla Linden – ett träd med rötterna i 1600-talet, alltså länets äldsta träd. Trots blixtnedslag lever trädets ena sida fortfarande. Vår nästa stig är en mysig gräsväg som leder ut vid Dullbo. Där beundrar vi näckrosdammarna och blir lite, lite fuktiga i en kort skur. Strax är vi på nästa gräsväg och Jimmy ökar farten igen (inte helt ivrigt påhejat av hela sällskapet) men strax tar det stopp – en älg! Den har blivit skrämd av en skogsmaskin och springer raskt över hygget framför oss. Hästarna hejdar sig lite men bestämmer snart att den var ofarlig och traskar vidare. Snart är vi tillbaka vid Spjutsbovägen, vid en av de många korsningarna. Väl framme vid Fraggbyn bestämmer vi att vi ska leda hästarna sista biten, Zeb Macahan och vi andra mer eller mindre hjulbenta. Hagen vi lånar en mycket praktisk sådan, med lång strand, så det går fort att tvätta av hästarna. Sedan är det MAT som gäller! Johan tar grillkommandot, Ann korkar upp vinet och sedan är det party. Mot kvällningen kommer Göran och funderar om vi vill åka lite flotte – alltså motoriserad badbrygga. Jag tar med gitarren och så blir det flottsång under en riktigt vacker regnbåge. Tre och en halv regndroppe senare drar vi oss mot nattkvarteret – skuffen på Volvon – varmt och myggfritt. Onsdag morgon inleds dramatiskt. Morgonpigga jag gör som jag brukar, hästarna före kaffet. (Alla andra är kvar i Volvosömnen.) Isisarna kommer piggt töltande för dagens ranson av betfor och vitaminer. Jimmy står i andra hagen och viftar sömning. Grandi ligger väldigt still. Grandi är 27 år. Det gick fort igår i 4 ½ timme men inte gick det väl så fort? Hallå Grandi! Vakna! Vakna! VAKNA! Shit, ingen telefon och Ann sover fortfarande. Undrar om veterinär Torbjörn i granngården vaknat än? VAKNA HÄST! Blåser honom i örat, rycker i mulen. Ingen reaktion. Blåser igen – var det en lätt ryckning i ögonlocket? En fjärt. Yes! Grandi öppnar ena ögat. – Varför står du där och väsnas, undrar han? En stund senare står han upp och ruskar på sig och min puls går sakta ner… Dags för kaffe och frukost. Ann har vaknat och får ta del av mitt morgonäventyr med Grandi. Hon tar det med Pite-lugn. Jaja. Vi lånar Evas fantastiska badrum – går inte att beskriva, måste ses. Rött. Jultomten Ann väcker de snälla barnen i den tredje Volvon och frukostbestyren tar fart. Då kommer Pressen. Tydligen inte var dag man ser TREC-ryttare på ridleden. Västmanlands Nyheters utsände antecknar så pennan glöder allt om TREC och långritt. Vi pratar och äter och planerar dagen i samma svep. Dagens ridtur planeras sydöst ut, mot Norberg. Hästarna fixas (Jimmy väcks) och till slut är vi på väg. Idag är det Tessan som är orienteringsansvarig och tur är det visar det sig. Den tänkta vägen har rustats för timmerkörning och är belagd med riktigt otäckt grovt grus. Inte alls lämpligt för hästhovar. Mitt i en kurva får vi nytt naturbesök – en liten grävlingsunge, riktigt morsk är den och fräser åt de stora hästarna. Uppför nästa backe kommer nästa svårighet – var är vi egentligen? För nu är det nya ledskyltar igen och jag har ju glömt att plocka på mig distansmätaren. Efter en stunds dividerande bestämmer Tessan att vi ska ta den mysiga vägen åt höger. Jag håller med eftersom förra gången jag red denna sträcka såg vägen ut som just åt höger. Men det var 10 år sedan. Rätt snart får vi klart för oss att vi är helt fel. Men vad gör det, vägen är underbar. Till slut kommer vi väl fram någonstans! Lite äventyr skadar inte. Tessan får stilpoäng för orienteringen. Surhålen är täckta med spångar som hästarna efter lite övertalning kliver på, uppför och nerför backarna går det i härlig terräng. Så småningom kommer vi till Bredtjärnen och vet var vi är. På nästa stig möter vi på en ruskig bro, så det blir avsittning och en stunds bensträckare, följt av frukt- och kisspaus. Det grämer oss lite att vi missade Galgbacken, men Ingemar har berättat att det bästa spökstället finner vi på återvägen vid avrättningsplatsen på Håberget. Några dikesrenar senare är det lunchpaus. Skjoni och jag delar en macka med parmaskinka och sedan delar han en blåbärsmuffins med Tessan. De andra hästarna mumsar gräs, helt oväntat. Ingen häst vill dricka, för många båtar vid stranden och vi hade glömt ta med en vattenhink. Vidare mot Norberg hittar vi en jättefin gräsväg till och vi får tölta/trava en kortis. Nästa väg är föremål för grusbeläggning så vi får samsas med grusbilarna, inte helt Jimmys melodi, men snart är vi förbi och på väg mot spökbacken. Halvvägs upp upptäcker Ann att Grandi blöder i munnen, han har bitit sig i kinde när han tuggat kvistar. Vi får göra lite omstrukturering, bort med bettet, på med Skjonis grimma och sedan är Grandi som ny igen. Full fart uppför! Och uppför och ändå mer uppför. Till slut är vi vid vad som måste vara själva spöktillhållet, men spökena har nog sommarledigt för där är lugnt och skönt. En bit ner stöter vi på Civilisationen. Telefonerna fungerar och vi har kontakt med Facebook. Dock kortvarigt, för snart är vi i radioskugga igen. Men nu har hästarna fått vittring på hemväg och tempot ökar. Värmen stiger också och Funi börjar söka efter vatten, men inget vatten är nåbart – för höga stränder, för sumpigt. Hinken fattas igen! Ett måste nästa gång. Snart är vi åter i Fragg och hästarna får vatten och hagvila några timmar. Vi tar en skön avslutningsfika med Eva och Göran och kommer överens om snart återseende. En kort summering: ridleden är ett fantastiskt projekt. Men lite förvirrande, då karta och verklighet inte stämmer överens. Det finns nog mer än 30% mer led i verkligheten än på kartan så det är en bra plan att ha med ett vanligt grönsaksblad som referenskarta när man rider. Kompass är ett måste! Människorna som bor längs leden ställer upp på ett fantastiskt generöst sätt och det finns många bra tankar om övernattningsställen, mobila hotell och annat kul. Den som vill hästturista kan njuta av de fina bergsmansgårdarna utefter leden, B&B och bra hagplatser. Det finns även möjlighet att hyra häst och rida med guide. Den som vill jobba TREC har ändå bättre möjligheter då man kan rida miltals utan att korsa sin egen väg en enda gång. Och vi hade i alla fall väldig tur med vädret! Vid knapparna, Susanne Bågenfelt