1. No category

bok två
fatta eld
suzanne collins
Översättning av Lena Jonsson
~ Till mina föräldrar Jane och Michael Collins
Och mina svärföräldrar Dixie och Charles Pryor ~
Del I
Hungerspelstrilogin består av:
Hungerspelen
Fatta eld
Revolt
fatta eld
Originaltitel: Catching Fire
© Suzanne Collins 2009
First published by Scholastic Press, New York, USA 2009
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm
Översättning: Lena Jonsson
Cover image: Original Mockingjay artwork by Tim O’Brien.
Adapted by Scholastic UK.
Cover image reproduced by permission of Scholastic Ltd.
Sättning: Bonnier Carlsen
Typsnitt: Indigo Antiqua Pro Text och Trajan Pro
Tryckt av ScandBook, Falun, 2013
isbn Fatta eld 978-91-638-7867-1
www.bonniercarlsen.se
gnistan
kapitel 1
Jag håller hårt om pluntan trots att värmen från teet för länge
sedan läckt ut i den iskalla luften. Mina muskler är hårt spända
mot kylan. Om en flock vildhundar dök upp nu skulle jag inte
ha en chans att hinna klättra upp i ett träd innan de anfaller. Jag
borde resa mig, röra på mig och mjuka upp mina leder. Men i stället sitter jag lika orörlig som stenen under mig, medan gryningen
börjar lysa upp skogen. Solen kan jag inte kämpa emot. Jag kan
bara maktlös se på medan den släpar in mig i en dag som jag
fasat för i månader.
Mitt på dagen kommer alla att ha samlats vid mitt nya hus i
Segrarbyn. Då har reportrarna, kamerateamen och min gamla
eskort Effie Trinket anlänt från huvudstaden till Distrikt 12. Jag
undrar om hon fortfarande har på sig den där fåniga rosa peruken
eller om hon ståtar med någon annan onaturlig färg särskilt för
segerturnén. Det finns andra som kommer att vänta där också:
Betjäningen som ska passa upp på mig under den långa tåg­resan.
Assistenterna som ska preparera mig och försköna mig inför
mina offentliga framträdanden. Min stylist och vän Cinna, vars
fantastiska kreationer gjorde att publiken började lägga märke
till mig i Hungerspelen.
Om jag fick bestämma själv skulle jag helst vilja glömma spelen
helt och hållet. Aldrig tala om dem och låtsas att hela tävlingen
bara var en mardröm. Men segerturnén gör det omöjligt. Turnéns strategiska placering halvvägs mellan de årliga spelen är
regeringens sätt att hålla fasorna i färskt minne. Vi i distrikten
ska inte bara påminnas om vilket järngrepp vi sitter i, vi tvingas
• 9 •
dessutom att fira det under segerturnéerna. Och i år är jag en av
showens stjärnor. Jag måste resa från distrikt till distrikt och stå
framför de jublande folkmassorna som i hemlighet avskyr mig,
jag måste se ner i ansiktena på dem vars barn jag har dödat …
Solen envisas med att fortsätta stiga så jag tvingar mig upp på
fötter. Alla leder klagar och mitt vänstra ben har varit domnat så
länge att jag måste gå av och an i flera minuter för att återfå känseln
i det. Jag har varit i skogen i tre timmar men eftersom jag inte gjort
några egentliga försök att jaga kommer jag att återvända tomhänt.
Det spelar inte längre någon roll för min mor och min lillasyster
Prim. De har råd att köpa kött från slaktaren i centrum även om
vi allihop föredrar färskt vilt. Men min bäste vän Gale Hawthorne
och hans familj är beroende av vad jag kan förse dem med. Jag
kan inte svika dem. Jag påbörjar den en och en halv timme långa
vandringen för att kolla våra fasta snaror. Förr, när vi gick i skolan,
hade vi tid att kolla snarorna, jaga och samla växter på eftermiddagarna och ändå hinna tillbaka för byteshandel i centrum. Men
nu när Gale har börjat jobba i gruvan – och jag ändå är sysslolös
hela dagarna – har jag tagit över jobbet.
Vid det här laget har Gale stämplat in på jobbet, tagit den
åksjuke­gungande hissen ner i jordens innandöme och står redan
och hackar i stenkolsskiktet. Jag vet hur det är därnere. Varje läsår
gjorde hela klassen studiebesök i gruvan. När jag var liten var det
bara obehagligt med de klaustrofobiska tunnlarna, den unkna
luften och det kvävande mörkret som omgav oss. Men efter att
min far och flera andra gruvarbetare dödats i en explosion kunde
jag knappt tvinga mig själv in i hissen. Jag fick fruktansvärd ångest inför det årliga besöket. Två gånger blev jag så sjuk att min
mor höll mig hemma eftersom hon trodde att jag fått influensa.
Jag tänker på Gale. Det är bara i skogen han lever upp, ute
i den friska luften med solsken och rent, porlande vatten. Jag
förstår inte hur han står ut. Eller … jo, det gör jag. Han står ut
eftersom det är enda sättet att skaffa mat till hans mor och två
yngre syskon. Och jag har hinkvis av pengar, bra mycket mer än
som behövs för att livnära båda våra familjer, men han vägrar
ta emot ett enda öre. Det var svårt nog att få honom att gå med
på att jag jagar åt dem, fastän han säkerligen skulle ha försett
mor och Prim med mat om jag blivit dödad i spelen. Jag säger
att han gör mig en tjänst, att jag blir galen av att bara sitta still
hela dagarna. Ändå överlämnar jag aldrig jaktbytet medan han
är hemma, vilket inte är svårt att undvika – han arbetar tolv
timmar om dagen.
Enda gången jag verkligen kan umgås Gale nu för tiden är om
söndagarna när vi ses uppe i skogen för att jaga tillsammans. Det
är fortfarande veckans bästa dag, men det är inte som förr, när vi
kunde prata med varandra om allt. Till och med det har spelen
förstört. Jag hoppas hela tiden att allt så småningom ska bli som
vanligt mellan oss, men innerst inne vet jag att det är omöjligt.
Det går inte att vrida klockan tillbaka.
Fällorna ger bra utdelning: åtta kaniner, två ekorrar och en
bäver som simmat in i en ståltrådsanordning Gale själv designat.
Han är fenomenal när det gäller snaror. Dem riggar han med
småträd som han böjt ner så att de rycker bytet utom räckhåll
för rovdjuren. Han kan balansera stockar med hyperkänsliga utlösningsmekanismer i form av kvistar och fläta rymningssäkra
korgar att fånga fisk i. Medan jag går från snara till snara och
varsamt gillrar var och en på nytt tänker jag att jag aldrig kommer att kunna kopiera hans förmåga att balansera en fälla. Jag har
inte heller hans känsla för var bytet korsar stigen. Det kräver mer
än erfarenhet, det måste vara en gåva man föds med, på samma
sätt som jag kan lägga ner ett djur med första pilen, även när det
är nästan nermörkt.
När jag väl är framme vid stängslet som omgärdar Distrikt 12
står solen högt på himlen. Som alltid lyssnar jag ett ögonblick,
men det hörs inget surr av elektricitet från gallret. Så är det nästan alltid, trots att strömmen egentligen ska vara påslagen dygnet
• 10 •
• 11 •
runt. Jag ålar mig genom hålet under stängslet och kommer upp
vid Ängen, bara ett stenkast hemifrån. Från mitt gamla hem. Vi
får ha kvar huset eftersom det officiellt sett är bostad åt mor och
min lillasyster. Om jag skulle dö här och nu blir de tvungna att
flytta tillbaka hit. Men till dess är de nöjda och belåtna med att bo
i det nya huset i Segrarbyn och det är bara jag som använder den
lilla stugan där jag växte upp. För mig är det här mitt riktiga hem.
Nu går jag dit för att byta kläder. Fars gamla skinnjacka byts
mot en fin yllekappa som alltid känns för trång över axlarna.
Mina slitna jägarkängor byter jag mot ett par dyra maskintillverkade skor som mor tycker är mer passande för en person i min
ställning. Jag har redan stuvat undan pil och båge i ett ihåligt
träd i skogen. Trots att tiden rinner iväg tillåter jag mig själv att
sitta ner en stund i köket. Det känns övergivet utan eld i spisen
och duk på bordet. Jag sörjer mitt gamla liv här. Vi hade knappt
så vi klarade oss, men jag visste var jag hörde hemma och hade
min bestämda plats i det tätt sammanvävda tyg som var vårt liv.
Jag önskar att jag kunde få det tillbaka, för så här i efterskott
inser jag hur tryggt det var, jämfört med hur det är nu, när jag är
rik och berömd och myndigheterna i huvudstaden hatar mig så.
Ett ylande läte vid bakdörren kräver min uppmärksamhet.
Jag öppnar den och hittar Smörblomma, Prims skabbiga gamla
hankatt. Han tycker nästan lika illa om det nya huset som jag
och sticker alltid sin väg när min syster är i skolan. Vi har aldrig
varit särskilt förtjusta i varandra, men nu har vi fått ett nytt band
mellan oss. Jag släpper in honom, matar honom med en bit bäver­
fett och kliar honom till och med mellan öronen ett tag. »Du
är anskrämlig, det vet du va?« frågar jag. Smörblomma puffar
på min hand för fler smekningar men vi måste ge oss av. »Kom
här.« Jag hystar upp honom med en hand, tar min jaktväska i
den andra och bär ut båda ut på gatan. Katten sliter sig loss och
försvinner bakom en buske.
Skorna klämmer mina tår medan jag går med krasande steg
längs den kolstybbstäckta gatan. Jag genar längs gränder och över
bakgårdar och är framme vid Gales hus på nolltid. Hans mor Hazelle ser mig genom fönstret där hon står lutad över diskbänken.
Hon torkar händerna på förklädet och försvinner för att möta
mig vid dörren.
Jag tycker om Hazelle. Respekterar henne. Den explosion som
dödade min far tog även hennes mans liv och lämnade henne
ensam med tre pojkar. Bara några dagar efter olyckan födde hon
sitt fjärde barn. Mindre än en vecka efter nedkomsten var hon
ute på gatorna, på jakt efter arbete. Gruvan var inget alternativ
eftersom hon hade ett spädbarn att ta hand om, men hon lyckades
få bykjobb hos en del av stadens köpmän. Gale, som med sina
fjorton år var äldsta barnet, blev familjens huvudförsörjare. Han
var uppskriven för tesseras som berättigade dem till en mager
ranson säd och olja i utbyte mot att hans namn nedtecknades på
några extra lotter vid slåtterceremonin. Dessutom var han redan
på den tiden skicklig med sina snaror. Men det räckte inte långt
för en familj på fem personer, så Hazelle fick gno vid tvättbrädan
tills fingrarna blödde. Om vintrarna var hennes händer så röda
och spruckna att de blödde vid minsta beröring. Så skulle det
fortfarande ha varit om det inte var för salvan min mor kokar
ihop åt henne. Men Hazelle och Gale är fast beslutna att tolvårige
Rory, tioårige Vick och fyraåriga Posy aldrig någonsin ska behöva
skriva upp sig för tesseras.
Hazelle ler när hon ser mitt jaktbyte. Hon tar bävern i svansen
och känner på dess vikt. »Han blir fin i en gryta.« Till skillnad
från Gale har hon inga problem med vår jaktöverenskommelse.
»Bra skinn också«, svarar jag. Jag blir lugnare av att vara
hemma hos Hazelle och diskutera jaktlyckan så som vi alltid har
gjort. Hon häller upp örtte åt mig och jag slår tacksamt mina
frusna händer om muggen. »Vet du, när jag kommer tillbaka
från turnén funderar jag på att ta med mig Rory ut någon gång
efter skolan. Kanske lära honom skjuta.«
• 12 •
• 13 •
Hazelle nickar. »Det vore bra. Gale har tänkt göra det, men
han har bara sina söndagar och jag tror han helst vill ägna dem
åt dig.«
Hur fånigt det än är så kan jag inte hejda rodnaden som blossar
på mina kinder. Det finns knappt någon som känner mig så väl
som Hazelle. Hon vet precis vilka band som finns mellan mig och
Gale. Jag är övertygad om att många utgick ifrån att vi skulle gifta
oss så småningom, även om jag själv aldrig tänkte på det. Men
det var före hungerspelen, innan min medspelare Peeta Mellark
tillkännagav att han var vansinnigt förälskad i mig. Romansen
mellan oss blev nyckeln till vår överlevnad inne på arenan. Det
var bara det att för Peeta handlade det inte alls om taktik och för
egen del vet jag inte vad det var. Men numera vet jag att det inte
var något annat än smärtsamt för Gale. Det gör ont i bröstet på
mig vid tanken på att Peeta och jag måste visa oss som älskande
igen under segerturnén.
Jag stjälper i mig teet fastän det är för hett och skjuter ut
stolen från bordet. »Jag måste gå. Måste göra mig presentabel
för kamerorna.«
Hazelle kramar om mig. »Njut av maten.«
»Absolut«, säger jag.
Min nästa anhalt är Hällen, där jag förr alltid brukade idka
byteshandel. För många år sedan var Hällen ett stort kolmagasin.
När det övergavs började det användas för illegal handel och till
slut övergick det till att bli distriktets svarta marknad. Och jag
lär väl höra hemma bland de andra halvkriminella elementen
som idkar byteshandel där. Genom att jaga i skogen runt Distrikt 12 bryter jag mot åtminstone ett dussin lagar och riskerar
dödsstraff.
Trots att ingen någonsin säger något om det, så står jag i skuld
till folk på Hällen. Gale har berättat att Flottiga Sae, den gamla
gumman med soppköket, startade en insamling för att sponsra
mig och Peeta under spelen. Det var inte meningen att det skulle
spridas utanför Hällen, men en massa andra hörde talas om det
och lämnade bidrag. Jag vet inte exakt hur mycket det handlade
om, men alla gåvor inne på arenan är omåttligt dyra. Såvitt jag
vet kan det ha varit deras bidrag som gjorde att jag överlevde.
Det känns fortfarande underligt att dra upp ytterdörren med
en tom jaktsäck, utan något att byta med, och i stället känna
penningpungen tynga mot höften. Jag försöker handla från så
många stånd som möjligt och sprider ut mina inköp av kaffe,
bullar, ägg, garn och olja. Till sist köper jag tre flaskor brännvin
av Ripper, en enarmad kvinna som råkat ut för en gruvolycka
men hittat ett smart sätt att överleva på.
Spriten är inte till min familj. Den är till Haymitch, som var
handledare åt Peeta och mig i spelen. Han är vresig, våldsam
och full nästan jämt. Men han gjorde sitt jobb – mer än sitt jobb
– genom att se till att spelen för första gången fick två segrare.
Så vem Haymitch än är, står jag i skuld till honom också. För
alltid. Jag köper spriten eftersom hans tog slut för några veckor
sedan. Då drabbades han av abstinensbesvär, skakade och skrek
åt skräckinjagande saker bara han kunde se. Han skrämde livet
ur Prim och ärligt talat var det inte så kul för mig heller att se
honom i det tillståndet. Efter det har jag liksom bunkrat dricka
om det skulle bli så att han får ont om det på nytt.
Överste fredsväktaren Cray rynkar pannan när han ser mig
med flaskorna. Han är en äldre man med några få silverfärgade
hårslingor kammade i sidled över ett högrött ansikte. »Det där
är för starka grejor för dig, flicka lilla.« Han borde veta. Bortsett
från Haymitch har jag aldrig träffat någon som dricker så mycket
som Cray.
»Äsch, mor använder det till mediciner«, säger jag likgiltigt.
»Ja, det kan nog ta kål på det mesta«, säger han och daskar ett
mynt i bordet för att få en egen flaska.
När jag kommer fram till Flottiga Saes stånd hoppar jag upp
och sätter mig på disken och beställer lite soppa som ser ut att
• 14 •
• 15 •
vara en blandning av kalebass och bönor. En fredsväktare som
heter Darius kommer fram och beställer en skål medan jag äter.
Han är en av mina favoriter bland brottsbekämparna, en av de
där som egentligen aldrig utnyttjar sin ställning och oftast går
att skämta med. Han är antagligen runt tjugo men verkar inte
mycket äldre än jag. Med sitt leende och det röda håret som
spretar åt alla håll ger han ett pojkaktigt intryck.
»Borde inte du sitta på ett tåg?« frågar han mig.
»De hämtar mig vid middagstid«, svarar jag.
»Borde du inte se lite bättre ut«, viskar han högt. Trots mitt
dåliga humör kan jag inte låta bli att le åt att han retas med mig.
»Kanske en rosett i håret eller så?« Han snärtar till min fläta och
jag slår bort hans hand.
»Oroa dig inte. När de är färdiga med mig kommer du inte att
kunna känna igen mig«, säger jag.
»Bra«, säger han. »Och visa lite distriktsstolthet för en gångs
skull, miss Everdeen!« Med låtsat ogillande ruskar han huvudet
mot Flottiga Sae och går tillbaka till sina vänner.
»Jag vill ha tillbaks den där skålen«, ropar Flottiga Sae efter
honom, men hon skrattar och verkar inte särskilt angelägen. »Ska
Gale vinka av dig?« frågar hon mig.
»Nej, han fanns inte med på listan«, säger jag. »Men jag träffade
honom i söndags.«
»Han borde ha hamnat på listan. Han är ju din kusin och allt«,
säger hon syrligt.
Det där är ännu en lögn hopkokad av regimen. När jag och
Peeta var bland de sista åtta överlevande i hungerspelen skickades
reportrar ut för att göra personliga reportage om oss. Alla hänvisade reportrarna till Gale när de frågade efter vänner till mig.
Men att ha Gale som bästa vän rimmade illa med min romans
inne på arenan. Han var för stilig, för manlig och inte det minsta
villig att le och spela trevlig inför kamerorna. Men vi är väldigt
lika, typiska Sömmenbor. Mörkt hår, olivfärgad hud, grå ögon.
Något snille utsåg honom till min kusin. Jag visste inget om det
förrän vi kom hem. På perrongen vid tåget sa mor: »Dina kusiner
längtar så efter att få träffa dig!« När jag vände mig om stod Gale
och Hazelle och alla barnen där och väntade på mig. Vad kunde
jag göra annat än att spela med?
Flottiga Sae vet att vi inte är släkt, men till och med en del som
har känt oss i åratal verkar ha glömt att vi inte är det.
»Jag önskar att allt vore överstökat«, viskar jag.
»Jag förstår«, säger Flottiga Sae. »Men du måste igenom det
för att det ska vara över. Bli inte sen nu.«
Det börjar snöa lätt medan jag går mot Segrarbyn. Det är en
dryg halvkilometer från torget i centrum, men det känns som
en helt annan värld. Byn är ett eget litet samhälle, byggt runt en
vacker allmänning med prunkande blombuskar. Den har tolv
hus, varav nio alltid har stått tomma. Alla husen är stora nog att
rymma tio sådana stugor som den jag växte upp i. De tre som
används tillhör Haymitch, Peeta och mig.
De hus som bebos av min familj och Peeta ser varma och inbjudande ut. Det är tänt i fönstren, det ryker ur skorstenarna
och ytterdörrarna är prydda med färgglada sädeskärvar inför den
kommande skördefestivalen. Haymitchs hus däremot ger intryck
av att vara övergivet och vanskött, trots att det är en förvaltare
som sköter om det. Innan jag skjuter upp ytterdörren stålsätter
jag mig mot den motbjudande upplevelse som väntar.
Jag rynkar näsan på en gång. Det luktar avskyvärt. Haymitch
vägrar låta någon annan städa och gör ett dåligt jobb själv. Under
åren har odörer av sprit och spyor, kokt kål och bränt kött, otvättade kläder och musspillning blandats till en stank som får mina
ögon att tåras. Jag vadar genom en röra av gamla förpackningar,
krossat glas och ben mot det ställe jag vet att jag kommer hitta
Haymitch. Han sitter vid köksbordet med armarna utbredda över
bordsskivan, ansiktet i en pöl av sprit och snarkar så hela huset
skakar.
• 16 •
• 17 •
Jag petar honom på axeln. »Upp med dig!« säger jag högt, för
jag har lärt mig att det inte finns något skonsamt sätt att väcka
honom. Snarkandet upphör, som om han undrar vad som står på,
men snart snarkar han vidare. Jag knuffar honom hårdare. »Upp
med dig, Haymitch. Det är turnédag i dag!« Jag tvingar upp
fönstret och tar några djupa andetag av den friska luften. Med
fötterna rotar jag igenom soporna på golvet och hittar en kaffepanna av plåt som jag fyller vid diskhon. Elden i spisen har inte
slocknat helt och jag lyckas lirka liv i de få glödande kolbitarna.
Jag häller lite malt kaffe i pannan, så pass mycket att det ska bli
en stark och bra brygd, och sätter pannan på spisen.
Haymitch är fortfarande död för omvärlden. Eftersom inget
annat har fungerat fyller jag en balja med iskallt vatten, häller det
över hans huvud och studsar utom räckhåll. Ett gutturalt djuriskt
läte stiger upp ur hans strupe. Han flyger upp och sparkar sin stol
tre meter bort samtidigt som han svingar en kniv. Jag glömde
att han alltid sover med kniv i handen. Jag borde ha bänt den ur
hans grepp men jag har haft mycket att tänka på. Han spottar
ur sig svordomar och hugger i luften några gånger innan han tar
sitt förnuft till fånga. Efter att ha torkat ansiktet på skjortärmen
vänder han sig mot fönsterbrädan där jag sitter uppflugen för att
kunna göra en snabb sorti.
»Vad håller du på med?« sluddrar han.
»Du sa åt mig att väcka dig en timme innan kamerorna kommer«, säger jag.
»Va?« säger han.
»Din egen idé«, envisas jag.
Nu börjar han minnas. »Varför är jag alldeles blöt?«
»Jag lyckades inte skaka liv i dig«, säger jag. »Du vet att om
du vill bli gullad med ska du be Peeta.«
»Be mig om vad då?« Blotta ljudet av hans röst får det att
knyta sig i magen på mig av otrevliga känslor som skuld, ledsnad
och rädsla. Och längtan. Jag kan lika gärna erkänna att det finns
lite av den varan också. Men den har för mycket konkurrens för
att någonsin kunna ta överhanden.
Jag ser på Peeta som går fram till bordet där solljuset från
fönstret lyser upp den gnistrande nysnön i hans blonda hår. Han
ser stark och frisk ut, så olik den sjuke, svältande pojke jag kände
inne på arenan. Det märks knappt längre att han haltar. Han
lägger en limpa nybakat bröd på bordet och håller ut handen
mot Haymitch.
»Jag skulle ha bett dig väcka mig utan att ge mig lunginflammation«, svarar Haymitch och överlämnar sin kniv. Han drar av
sin smutsiga skjorta, blottar en lika solkig undertröja och torkar
sig med den del av skjortan som inte blivit blöt.
Peeta ler och sköljer Haymitchs kniv i sprit från en flaska på
golvet. Han torkar rent bladet på nederdelen av sin skjorta och
skivar brödet. Peeta håller oss alla med nybakat bröd. Jag jagar.
Han bakar. Haymitch dricker. Vi har våra egna små sätt att hålla
oss sysselsatta och undvika att tänka på tiden som deltagare i
hungerspelen. Det är inte förrän Peeta gett Haymitch skalken
som han ens ser på mig. »Vill du ha en bit?«
»Nej, jag åt på Hällen«, säger jag. »Men tack ändå.« Rösten
låter inte som min egen, tonfallet är alldeles för formellt. Så
låter jag varje gång jag talar med Peeta efter att kamerorna
slutade filma vår lyckliga hemkomst och vi återvände till våra
riktiga liv.
»För all del«, svarar han stelt.
Haymitch kastar ifrån sig skjortan någonstans i röran. »Brrr.
Ni två måste allt värma upp ordentligt före utsändningen.«
Han har naturligtvis rätt. Publiken förväntar sig att få se samma par turturduvor som vann hungerspelen, inte två människor
som knappt kan se varandra i ögonen. Men jag svarar bara »Ta ett
bad Haymitch« och svingar mig ut genom fönstret. Jag landar på
marken och går tvärs över allmänningen mot mitt hus.
Ett snötäcke har hunnit lägga sig på marken och jag lämnar
• 18 •
• 19 •
fotspår efter mig. Vid ytterdörren stannar jag till för att befria
mina skor från snöslasket innan jag går in. Mor har arbetat dag
och natt för att göra allting perfekt för kamerorna, så det är en
dålig tidpunkt att lämna spår på hennes blanka golv. Jag hinner
knappt kliva innanför dörren, förrän hon kommer och tar tag i
min arm som för att stoppa mig.
»Oroa dig inte, jag tar av dem här«, säger jag och lämnar mina
skor på dörrmattan.
Min mor skrattar konstigt och andfått och tar den fullpackade
jaktväskan från min axel. »Det är bara snö. Har du haft en trevlig
promenad?«
»Promenad?« Hon vet att jag har varit i skogen halva natten. Sedan får jag syn på mannen som står i köksdörren bakom
henne. Det räcker med en blick på den skräddarsydda kostymen
och det kirurgiskt perfekta ansiktet för att jag ska förstå att han
är från huvudstaden. Något är på tok. »Det var mer som att åka
skridskor. Det börjar verkligen bli halt därute.«
»Du har fått besök«, säger mor. Hennes ansikte är för blekt
och jag kan höra nervositeten hon försöker dölja.
»Jag trodde inte att de skulle komma förrän vid middagstid.«
Jag låtsas inte märka hur ängslig hon är. »Har Cinna kommit
tidigare för att hjälpa mig i ordning?«
»Nej, Katniss, det är …«, börjar mor.
»Den här vägen, om ni vill vara så vänlig, miss Everdeen«,
säger mannen i köket. Han pekar längs korridoren. Det känns
konstigt att dirigeras runt i sitt eget hem, men jag begriper bättre
än att påpeka det.
När jag går ler jag lugnande över axeln åt mor. »Jag ska väl få
fler instruktioner om turnén.« De har skickat mig allt möjligt om
resvägen och om hur vi ska uppföra oss i de olika distrikten. Men
medan jag går mot dörren till arbetsrummet, en dörr jag aldrig
tidigare sett stängd, rusar en massa tankar genom mitt huvud.
Vem är där? Vad vill de? Varför är mor så blek?
»Stig bara på«, säger mannen från huvudstaden, som har följt
efter mig längs korridoren.
Jag vrider om den polerade mässingsknoppen och kliver in.
Min näsa registrerar motsägelsefulla dofter av rosor och blod. En
liten vithårig man som verkar vagt bekant läser en bok. Han håller upp ett finger som för att säga »Ett ögonblick, bara«. Sedan
vänder han sig om och mitt hjärta stannar till.
Jag ser rakt in i president Snows reptilögon.
• 20 •
• 21 •
I min värld ska president Snow beskådas framför marmorpelare
behängda med jättelika flaggor. Åsynen av honom skär sig mot
de vardagliga tingen i rummet – det är som att lyfta locket av
en gryta och få syn på en giftorm med huggtänder i stället för
stuvning.
Vad kan han ha här att göra? Mina tankar rusar tillbaka till de
andra segerturnéernas inledningsdagar. Jag minns att jag sett de
vinnande spelarna med handledare och stylister. Ibland har några
högt uppsatta statstjänstemän visat sig. Men jag har aldrig sett
president Snow. Han deltar bara i höjdpunkterna i huvudstaden.
Punkt slut.
Om han har rest ända hit från huvudstaden kan det bara betyda en sak: jag har allvarliga problem. Och om jag har det, har
min familj det också. Jag ryser vid tanken på hur kort avståndet
är mellan min mor och syster och den här mannen som avskyr
mig och alltid kommer att avsky mig. Det var jag som överlistade honom och hans sadistiska hungerspel och som gjorde
så att regimen tappade ansiktet. Det är mitt fel att hans välde
kommit i gungning.
Det enda jag gjorde var att försöka hålla mig och Peeta vid liv.
Att jag dessutom gjorde mig skyldig till en upprorshandling var
en ren slump. Men om regimen har bestämt att endast en spelare
ska överleva och man är djärv nog att utmana den regeln så är det
kanske i sig ett uppror. Jag kunde bara försvara mitt handlande
genom att låtsas vara så passionerat förälskad i Peeta att jag förlorade förståndet. Därför tilläts vi båda överleva och kunde bli
korade till segrare. Vi fick åka hem och fira och sedan vinka adjö
till kamerorna och bli lämnade ifred. Tills nu.
Jag vet inte om det beror på att huset är så nytt, att jag blir
chockad över att träffa honom eller att vi båda vet att han skulle
kunna få mig dödad på fläcken, men det är jag som känner mig
som en inkräktare – som om det vore hans hem och jag var en
oinbjuden gäst. Så jag varken hälsar honom välkommen eller
bjuder honom att slå sig ner. Jag säger ingenting. Faktum är att
jag uppför mig som om han verkligen vore en orm, och dessutom
giftig. Medan jag överväger hur jag ska kunna fly därifrån står
jag orörlig och släpper honom inte med blicken.
»Jag tror att vi kan göra det hela mycket enklare genom att
enas om att inte ljuga för varandra«, säger han. »Vad säger du
om det?«
Eftersom jag tror att min tunga har frusit fast och jag inte ska
få fram ett enda ljud, förvånar jag mig själv genom att med stadig
röst svara: »Ja, det skulle nog spara tid.«
President Snow ler och för första gången lägger jag märke till
hans läppar. Jag väntar mig att han ska ha ormläppar, det vill
säga inga alls. Men läpparna är överdrivet fylliga och huden för
hårt spänd. Jag kan inte låta bli att fundera på om han gjort om
munnen för att se mer attraktiv ut. Om så är fallet var det slöseri
med tid och pengar för han är inte ett dugg tilltalande. »Mina
rådgivare var oroliga för att du skulle vara besvärlig men du har
inga sådana planer alls, eller hur?« frågar han.
»Nej«, svarar jag.
»Det var vad jag sa åt dem. Jag sa att en flicka som är beredd
att gå så långt för att behålla livhanken, knappast skulle kasta
bort det vid första bästa tillfälle«, säger han. »Och sedan har hon
ju sin släkt att tänka på. Sin mor, lillasyster och alla dessa …
kusiner.« Sättet han dröjer på ordet »kusiner« avslöjar att han
vet att jag och Gale inte delar stamtavla.
Så där ja, nu ligger alla kort på bordet. Det är kanske lika bra.
• 22 •
• 23 •
kapitel 2
Jag är dålig på att hantera tvetydiga hot. Jag vill hellre veta vad
det är som gäller.
»Vi kan väl slå oss ner.« President Snow tar plats bakom det
stora skrivbordet av blankpolerat trä där Prim gör sina läxor och
mor planerar ekonomin. Han har lika lite rätt att sitta där som
någon annanstans i vårt hem – fast när det kommer till kritan
är det förstås han som råder över allt. Jag sätter mig framför
skrivbordet i en av de snidade trästolarna med rakt ryggstöd.
Den är gjord för någon som är längre än jag, så det är bara mina
tår som når ner till golvet.
»Jag har ett problem, miss Everdeen«, säger President Snow.
»Det problemet uppstod i samma ögonblick som ni tog fram de
där giftiga bären inne på arenan.«
Det var i det ögonblicket jag räknade ut att spelledarna hellre
skulle låta både Peeta och mig leva än att vi begick självmord och
spelen skulle ta slut utan någon segrare.
»Om överste spelledaren Seneca Crane hade haft något vett
skulle han ha sprängt dig i småbitar där och då. Men olyckligtvis
var han en smula sentimental av sig. Alltså sitter vi här nu. Kan
du gissa var han befinner sig?« frågar han.
Jag nickar, eftersom jag förstår av sättet han säger det på att
Seneca Crane har blivit avrättad. Lukten av rosor och blod känns
starkare nu när det bara är ett skrivbord mellan oss. President
Snow har en ros i kavajslaget, och det kan vara därifrån blomdoften kommer, men den måste vara förstärkt på genetisk väg
för ingen riktig ros stinker på det viset. Och blodlukten … ja,
jag vet inte.
»Efter det hade vi inget annat val än att låta dig spela färdigt
ditt lilla skådespel. Och du var ganska lyckad som den vansinnigt
förälskade skolflickan. Folk i huvudstaden lät sig övertygas. Oturligt nog var det inte alla i distrikten som gick på det«, säger han.
Jag måste ha sett lite förbryllad ut eftersom han forsätter: »Det
här känner du naturligtvis inte till. Du har inte tillgång till nå-
gon information om hur stämningen är i andra distrikt. Men i
flera distrikt tolkades ditt lilla bärtrick inte som ett uttryck för
kärlek, utan som trots. Och om en flicka från Distrikt 12, av alla
ställen, kan trotsa regimen och slippa undan oskadd, vad hindrar
då dem från att göra detsamma?« säger han. »Vad skulle kunna
förhindra till exempel ett folkuppror?«
Det tar en stund innan det sista sjunker in. När jag väl förstår
vad han har sagt, begriper jag också allvaret. »Har folk gjort
uppror?« frågar jag, både skräckslagen och på något vis upprymd.
»Inte ännu. Men det lär komma om inget görs. Och det har
hänt förr att revolter har lett till revolution.« President Snow
gnuggar sig på en punkt ovanför vänster ögonbryn, precis det
ställe där jag själv brukar få huvudvärk. »Har du någon som
helst aning om vad det skulle innebära? Hur många människor
som skulle dö? Vilka förhållanden de överlevande skulle behöva
tampas med? Vad folk än har för synpunkter på regimen nu, tro
mig: om regeringen släppte greppet om distrikten för aldrig så
kort tid skulle hela systemet kollapsa.«
Jag häpnar över att han är så rakt på sak, rentav uppriktig. Som
om han verkligen vill att invånarna i Panem ska ha det bra, fastän
inget kunde vara längre från sanningen. Jag begriper inte hur jag
vågar, men jag säger. »Systemet måste vara väldigt bräckligt om
en handfull bär kan rasera det.«
Han sitter tyst en lång stund och betraktar mig. »Det är bräckligt, men inte på det sätt som du tror«, svarar han så småningom.
Det knackar på dörren och mannen från huvudstaden sticker
in huvudet. »Hennes mor undrar om ni vill ha te.«
»Det vill jag. Jag tar gärna te«, säger presidenten. Dörren slås
upp och där står mor med en bricka. På brickan står porslins­
servisen hon tog med sig till Sömmen när hon gifte sig. »Ställ den
här, tack.« Han lägger boken vid skrivbordshörnet och klappar
på bordsskivans mitt.
Mor ställer brickan på skrivbordet. På den står en tekanna och
• 24 •
• 25 •
koppar, grädde och socker och ett kakfat. Kakorna är vackert
dekorerade med blommor i dämpade färger. Bara Peeta kan ha
gjort en sådan glasyr.
»Vilken välkommen syn. Vet ni, det är lustigt hur ofta folk
glömmer att presidenter också måste äta«, säger president Snow
älskvärt. Det verkar få i alla fall min mor att slappna av en smula.
»Vill ni ha någonting annat? Jag kan laga till en stadigare
måltid om ni är hungrig«, erbjuder hon.
»Nej, det här är perfekt. Tack så mycket«, säger han med ett
tonfall som talar om att hon bör avlägsna sig. Mor nickar, ger
mig en blick och går. President Snow häller upp te åt oss båda,
samt grädde och socker i sin kopp och tar god tid på sig att röra
om. Det känns som om han har talat färdigt och väntar på att
jag ska svara.
»Jag menade inte att starta några uppror«, säger jag.
»Jag tror dig. Och det spelar ingen roll. Din stylist visade sig
vara profetisk när han valde din garderob. Katniss Everdeen,
flickan det slog gnistor om, du har visat dig vara den glöd som
obevakad kan växa till en löpeld som förintar Panem«, säger han.
»Varför dödar du mig inte nu, helt enkelt?« far det ur mig.
»Offentligt?« frågar han. »Det skulle bara ge elden mer
bränsle.«
»Arrangera en olycka, då«, säger jag.
»Vem skulle gå på det?« frågar han. »Inte du, om du såg på.«
»Säg bara vad du vill att jag ska göra, så lyder jag«, säger jag.
»Om det ändå vore så enkelt.« Han tar upp en av de blomsterprydda kakorna och granskar den. »Underbar. Har din mor gjort
de här?«
»Peeta.« Och för första gången klarar jag inte att möta hans
blick. Jag sträcker mig efter mitt te men sätter ner det igen när
jag hör koppen skramla mot fatet. I stället tar jag hastigt en kaka.
»Peeta. Hur mår ditt livs kärlek?« frågar han.
»Bra«, säger jag.
»Hur snart insåg han exakt hur likgiltig du är?« frågar han
och doppar kakan i teet.
»Jag är inte likgiltig«, säger jag.
»Men kanske inte så betagen i den unge mannen som du låtit
Panem tro«, säger han.
»Vem säger det?« frågar jag.
»Jag«, säger presidenten. »Och jag skulle inte vara här om jag
var den ende som hade mina tvivel. Hur står det till med den
stilige kusinen?«
»Jag vet inte … Jag vill inte … « Min strupe snörs åt, så illa
tycker jag om att tala med president Snow om två av de människor
som betyder mest för mig.
»Berätta nu, miss Everdeen. Honom kan jag lätt döda, om
inte vi kommer fram till en lyckad lösning«, säger han. »Du
gör honom en björntjänst genom att försvinna ut i skogen med
honom varje söndag.«
Om han vet om det, vad mer vet han då? Och hur vet han
det? Många skulle kunna berätta för honom att Gale och jag
tillbringar våra söndagar med jakt. Vi dyker ju upp i slutet av
varje söndag med fulla jaktsäckar och det har vi gjort i åratal.
Den intressanta frågan är vad det är presidenten tror pågår i
skogarna utanför Distrikt 12. De kan väl inte ha spårat oss ute
i skogen? Det verkar uteslutet att vi skulle ha varit förföljda, åtminstone av människor. Kameror? Tanken har aldrig slagit mig
förrän nu. Skogen har alltid varit vår trygghet, utom räckhåll för
regimen. Där har vi känt oss fria att säga vad vi tycker och vara
oss själva. Åtminstone före spelen. Om de har bevakat oss sedan
dess, vad har de då sett? Två människor som jagar och samtalar
som landsförrädare, ja. Men inte ett förälskat par, som president
Snow verkar antyda. Det kan ingen anklaga oss för. Om inte …
Om inte …
Det hände bara en gång. Det var snabbt och oväntat, men det
hände.
• 26 •
• 27 •
Det gick flera veckor efter det att Peeta och jag kom hem innan
jag fick träffa Gale ensam. Först vidtog det obligatoriska firandet:
En bankett för segrarna med bara de högst uppsatta som gäster.
En ledig dag för hela distriktet med gratis mat och underhållare
från huvudstaden. Paketdagen, den första av tolv, då matpaket
delades ut till alla i hela distriktet. Den dagen var den bästa. Alla
hungriga ungar från Sömmen sprang omkring och viftade med
äpplemosburkar, köttkonserver och till och med godis. I hemmen fanns sådant som var för tungt att bära; säckar med säd och
oljedunkar. En gång i månaden i ett års tid kommer alla att få
ett nytt paket. Det var en av de få gångerna det faktiskt kändes
bra att ha segrat.
Det var så många ceremonier och föreställningar, så många
reportrar som följde minsta rörelse jag gjorde under alla tillställningarna och dokumenterade alla mina tacktal och alla kyssar
Peeta och jag utväxlade inför publik, att jag inte hade något som
helst privatliv. Efter ett par veckor lugnade allt äntligen ner sig.
Kamerateamen och reportrarna packade ihop och åkte hem. Relationen mellan Peeta och mig blev så sval som den fortfarande är.
Min familj slog sig ner i huset i Segrarbyn. Vardagen i Distrikt 12
återgick till det normala – arbetarna till gruvan och barnen till
skolan. Jag väntade tills jag trodde att kusten var fullkomligt klar
och sedan steg jag upp flera timmar före gryningen en söndag
och gick ut i skogen utan att berätta det för någon.
Det var fortfarande så varmt väder att jag inte behövde någon
jacka. Jag packade med mig en väska fylld med extra god mat,
kall kyckling, ost, bageribröd och apelsiner. Nere vid mitt gamla
hus tog jag på mig jägarkängorna. Som vanligt var staketet inte
strömförande och det var enkelt att smita ut i skogen och hämta
min båge och mina pilar. Jag gick till Gales och mitt ställe, där
vi hade ätit frukost tillsammans på morgonen den slåtterdag då
jag skickades iväg till spelen.
Jag väntade i minst två timmar. Jag började tro att han gett
upp hoppet om mig under de veckor som gått. Eller att han inte
längre brydde sig om mig. Kanske till och med hatade mig. Och
tanken på att förlora min bäste vän för alltid, den ende jag någonsin anförtrott mina hemligheter åt, var så smärtsam att jag inte
stod ut. Inte ovanpå allt annat som hänt. Jag kände mina ögon
tåras och min hals snöras åt som den gör när jag blir upprörd.
Sedan lyfte jag blicken och där stod han, tre meter bort, och
bara såg på mig. Utan att ens tänka studsade jag upp och slog
armarna om honom med ett konstigt läte, en halvkvävd blandning av skratt och gråt. Han höll mig så hårt att jag inte kunde
se hans ansikte, men det gick en lång stund innan han släppte
mig och det var bara för att jag hade fått en så otroligt högljudd
hicka och var tvungen att dricka något.
Den dagen gjorde vi samma saker vi alltid gjort. Åt frukost.
Jagade­och fiskade och samlade växter. Pratade om folk i distriktet. Men inte om oss själva, inte om hans nya liv i gruvan eller
min tid på arenan. Bara om andra saker. När vi kom fram till det
hål i staketet som ligger närmast Hällen, tror jag att jag verkligen
trodde att allt skulle bli som förut, att vi skulle kunna fortsätta
som vi alltid gjort. Jag hade gett Gale allt vilt att handla med
eftersom vi ändå hade så mycket mat. Jag sa åt honom att jag
tänkte strunta i Hällen fastän jag sett fram emot att gå dit. Mor
och Prim visste nämligen inte ens att jag gått ut för att jaga och
undrade säkert var jag var. Medan jag föreslog att jag skulle fortsätta att vittja hans snaror tog han plötsligt mitt ansikte mellan
sina händer och kysste mig.
Jag var helt oförberedd. Efter alla timmar jag tillbringat ihop
med Gale och sett honom prata och skratta och se bister ut, skulle
man kunna tro att jag visste allt som fanns att veta om hans läppar. Men jag hade inte föreställt mig hur varma de skulle kännas
mot mina egna. Eller att hans händer, som kunde rigga de mest
invecklade snaror, skulle kunna snärja mig lika lätt. Jag tror att
jag gav ifrån mig något slags läte långt bak i strupen och jag har
• 28 •
• 29 •
ett svagt minne av att jag vilade mina hårt knutna händer mot
hans bröst. Sedan släppte han mig och sade: »Jag var tvungen att
göra det. En gång åtminstone.« Och så var han borta.
Trots att solen var på väg ner och min familj skulle bli orolig
satte jag mig vid ett träd intill stängslet. Jag försökte bestämma
mig för vad jag tyckte om kyssen, om jag hade gillat den eller tagit
illa vid mig, men allt jag egentligen kunde minnas var trycket
från Gales läppar och doften av apelsin som fortfarande satt kvar
på hans hud. Det var meningslöst att jämföra den med de många
kyssar jag utväxlat med Peeta, för jag hade fortfarande inte listat
ut om någon av dem räknades. Till slut gick jag hem.
Den veckan tog jag hand om fällorna och lämnade köttet hos
Hazelle. Men jag träffade inte Gale förrän på söndagen. Jag hade
funderat ut ett helt tal om att jag inte ville ha någon pojkvän och
att jag aldrig tänkt gifta mig men det slutade med att jag aldrig
behövde hålla talet. Gale betedde sig som om kyssen aldrig hade
hänt. Kanske väntade han på att jag skulle säga något. Eller kyssa
honom tillbaka. I stället låtsades jag också som om inget hade
hänt. Men något hade faktiskt hänt – Gale hade rivit en osynlig
barriär mellan oss. Med den hade alla mina förhoppningar om
att kunna återgå till vår gamla okomplicerade vänskap krossats.
Hur jag än försökte kunde jag aldrig mer se på hans läppar på
riktigt samma sätt.
Allt detta far genom mitt huvud under det ögonblick då president Snows blick borrar sig in i mig direkt efter hans hot att
döda Gale. Så dumt av mig att tro att regimen helt enkelt skulle
strunta i mig när jag väl återvänt hem! Visserligen kände jag
inte till att det skulle kunna bli uppror. Men jag visste att de
som hade makten var arga på mig. I det läget borde jag ha varit
extremt försiktig, men i stället har jag ignorerat Peeta och låtit
hela distriktet begripa att jag mycket hellre vill vara med Gale.
Och ur presidentens synvinkel har jag på det sättet utmanat regimen. Genom min oförsiktighet har jag utsatt både Gale och
hans familj och Peeta och min egen familj för fara.
»Snälla, gör inte Gale illa«, viskar jag. »Han är bara min vän.
Det finns inget annat mellan oss. Dessutom tror alla att vi är
kusiner nu.«
»Jag är bara intresserad av hur det påverkar dynamiken mellan
dig och Peeta och därigenom stämningen i distrikten«, säger han.
»Det kommer vara som vanligt under turnén. Jag kommer
vara kär i honom, precis som förut«, säger jag.
»Precis som du är nu«, rättar presidenten.
»Precis som jag är nu«, bekräftar jag.
»Det är bara det att du kommer behöva göra det ännu bättre
om revolterna ska kunna avstyras«, säger han. »Den här turnén
är din enda chans att styra in utvecklingen på ett annat spår.«
»Jag vet. Jag ska. Jag ska övertyga alla i distrikten om att jag
inte trotsade regimen, utan bara var galen av kärlek«, säger jag.
President Snow reser sig och torkar sina svullna läppar med en
servett. »Sikta högre för att inte misslyckas.«
»Vad menar ni? Hur kan jag sikta högre?« säger jag.
»Övertyga mig«, svarar han. Han släpper servetten och tar upp
sin bok på nytt. Jag ser inte på honom när han går runt bordet,
så när han viskar i mitt öra hoppar jag till. »Jag känner förresten
till kyssen.« Sedan stängs dörren med ett klickande efter honom.
• 30 •
• 31 •