1. No category

BON 57 SOMMAR 2011
BON 57 SOMMAR 2011
Ann-Sofie Back
Atelje s/s 11.
FRÅN
SVÅRFLÖRTAD
TILL
FÖR FÖRISK
Beverly, bostonterriern som gått på
valpskola i England.
Ann-Sofie Back har övergett både London
och sin gamla, trotsiga estetik. Nu gör
hon skamlöst attraktiva kläder som vill
behaga. Bon får audiens hemma hos
Sveriges nya skönhetsdrottning.
Pynt från Ann-Sofies bröllopsfest. ”Vi har skåpen fulla
med konstiga kottar och förgyllda porslinsapor”.
100
Text av Elin Unnes
Fotografi av Mathias Sterner
Modefotografi av Annika Aschberg
Mode av Naomi Itkes
101
BON 57 SOMMAR 2011
N
är Ann-Sofie Back var 12
år blev hon av med oskulden. Hon satt i
sina föräldrars hus i Stenhamra med en
modetidning mellan de skrubbade knäna
när hon plötsligt fick syn på ett modefoto. Modellernas kjolar hade blåst upp,
Marilyn-style, så att deras trosor syntes,
och Ann-Sofie drabbades av det buddhisterna kallar satori, världsinsikt. Precis
som när Adam och Eva åt av äpplet och
blev skamset medvetna om sina nakna
kroppar skulle Ann-Sofie i sin tur aldrig
mer kunna låtsas att kläder bara var något som skyddade mot väder och vind.
Hon hade stirrat ner i avgrunden och
avgrunden hade stirrat tillbaka. Hennes
ögon hade öppnats och hon har inte blinkat sedan dess.
Det är i alla fall historien hon berättar
i en intervju efter att hon nominerats till
Swiss Textiles Award 2007. Men när jag
frågar henne om det har hon inget som
helst minne av händelsen. Ann-Sofie
Back är nämligen extremt glömsk. I stället berättar hon en annan historia, som
också har med skam att göra. Men den
återkommer vi till lite senare.
För just nu sitter hon framför mig på
sitt nya kontor i Stockholm, rosig i ansiktet precis som jag tänker mig att hon
var då, som tolvåringen hon inte längre
minns. Hon fyller snart 40 men skrapar
med foten i golvet som ett trotsigt barn
och lutar huvudet så djupt mot handen
att hela armen försvinner i cendréfärgat
hår. ”Alltså det här med att komma hem
till mig, du förstår inte, inte ens folk jag
känner får komma dit.” Den lilla svartvita
bostonterriern Beverly tittar vresigt upp
på mig, men jag får ändå en känsla av att
hon väldigt gärna vill att jag ska ta den
fuktiga bollen som hon trycker mot mitt
ben.
Vid nästan samtliga tillfällen vi ses
upprepar Ann-Sofie att hon inte alls är en
särskilt privat person, trots att alla bevis
pekar på motsatsen. Hon har bytt bort sitt
unika efternamn mot ett mer anonymt för
att kunna vara inkognito, under perioder
har hon undvikit att bära legitimation,
hon finns inte på Facebook och drömmer
om att lämna civilisationen. Det gör det
svårare att luska ut vad som egentligen
hänt med henne – för något är det – de
senaste två åren.
Hur kommer det sig att Ann-Sofie
Back har övergett inte bara London
utan även sin nästan ideologiskt färgade estetik, att hon helt osentimentalt ersatt sin gamla huvudlinje med den
nya exklusiva Ann-Sofie Back Atelje,1
och börjat utforska något som skulle
kunna uppfattas som ytlig skönhet? Och
vad är det som är så hemligt med hennes
lägenhet?
Ann-Sofie, som aldrig kallas Anso, i alla
fall inte så att hon hör, låter sig inte ens
luras av den erkänt mest effektiva journalistiska metoden som finns: vin. Hon vet
hur man vårdar ett glas vitt som om det
vore de sista dropparna vätska på jorden.
En kväll när vi går hem från en pub på
Söder i Stockholm, där vi pratat om sex
och kämpat för att överrösta vinslinkor
och grogghaggor, säger jag att hon klarat
BON 57 SOMMAR 2011
sig jättebra, angående att vara självutlämnande i stället för motsträvig. Hon snärtar
till med luggen och utbrister: ”Du tror typ
att jag aldrig gjort det här förr!” Och det
är ju så klart löjligt. Ann-Sofie Back har
förmodligen svarat på fler intervjufrågor
i sitt yrkesliv än jag ställt i mitt. Hon har
varit svenskt modes affischnamn. Den
nya dekonstruktivismens it girl. Mer nittiotalsikon än Brainpool. En klädskapare
för det tänkande modeoffret. Sveriges
Margiela. Men ända fram till slutet av
nittiotalet svarade hon på intervjuförfrågningar via fax. Svaret var ”nej”. Motiveringen kunde vara till exempel ”tidningar
ger mig ångest”. Just det verkar inte ha
förändrats, skillnaden är att nu pratar hon
med dem ändå. Men hon avslöjar aldrig
”Jag kommer aldrig
göra vulgo-kollektioner eller gulligull-
kollektioner, men det
finns en poäng med att
det ska vara
attraktivt”
1
Atelje skrivs utan accent. När jag frågar om det blir AnnSofie förvånad, och säger att det nog bara är ett korrfel.
Men hennes man Fredrik, som gör all form till Back och
Ann-Sofie Back Atelje, berättar att det var Ann-Sofie själv
som sa åt honom att ”ta bort den där flugskiten” när han
gjorde loggan.
102
Svart sidenkostym,
vit topp i viskos och
silverörhänge AnnSofie Back
Atelje s/s 11, skor
stylistens egna.
103
BON 57 SOMMAR 2011
BON 57 SOMMAR 2011
” Jag tittar
sällan
på killar.
Jag bryr mig väldigt lite
om killar.
Jag bryr
mig ganska
lite om
tjejer också”
allt. Ledtrådar får räcka.
En av de ledtrådarna är alltså, nästan
alltid i Ann-Sofies fall, skam – ända sedan
uppväxten i förorten Stenhamra utanför Stockholm, dit hon flyttade med sin
mamma, terapeuten, och sin pappa, civilingenjören, när hon var sju. Där började
Ann-Sofie, som är ensambarn, i Kristofferskolan, kronan på svensk Waldorfpedagogiks hjässa.
– Ett av de viktigaste ämnena var att
klä sig i pastellfärgade lakan, springa runt
till pianomusik och flaxa med armarna.
Det gjorde vi jätteofta, minns hon.
Som elvaåring blev Ann-Sofie punkare,
i Polarn O. Pyret-långkalsonger med säkerhetsnålar, farmors högklackade skor
och smink. Men sitt verkliga modeuppvaknande hade hon redan i sjuårsåldern. I
alla fall så som hon minns det i dag.
– Jag skämdes för att min pappa inte
brydde sig om hur han klädde sig. När vi
skulle till hans snofsiga syster i Djursholm
var jag alltid tvungen att kolla att han inte
hade olika färg på strumporna, eller hål i
byxorna. Jag fattade bättre än han att folk
inte skulle prata med honom när vi kom
dit i så fall. Någonstans där började jag
förstå att man måste ljuga med kläder.
De där lögnerna – hur kläder inte alls
är ett sätt att visa vem man är utan ett sätt
att projicera en bild av den man önskar att
man vore – tog stor plats i Ann-Sofies tidiga kollektioner, när hon bodde i London.
Då använde hon ”vanliga” människor
som modeller, och tog för vana att vända
bak och fram på visningarna genom att
komma ut och vinka allra först.
Men innan hon når dit har hon fortfarande oceaner av skämmighet kvar att
uppleva – oceaner ur vilka droppar hela
tiden dyker upp som idéer i hennes kollektioner. Det kan vara kjolar där de pinsamma underkläderna syns, tyger som
försöker vara finare än de är eller kanske tröjor på avigan som skryter med en
enorm nacketikett på magen.
I sexan började Ann-Sofie i vanlig skola
och den skyddade verkstaden byttes ut
mot en verklighet där status var en helt
konkret maktfaktor. Ann-Sofie hängde
Svart ärmlös kavaj i
kashmir- och
sidenblandning med
guldpläterade detaljer
Ann-Sofie Back
Atelje a/w 11.
104
med den häftiga klicken (”Det gör jag
alltid”), lärde sig ducka i den gamla risiga
Saaben om hon såg någon hon kände och
klädde sig så modernt som möjligt.
– Det var ju inte några genier som gick
i den där skolan direkt. Stenhamra är en
konstig förort. Folk har pengar för att
de kanske äger ett ganska framgångsrikt
vägskyltsföretag.
Det är inga glamourösa pengar?
– Det är inga glamourösa pengar
och det är inte heller några intelligenta
pengar. Folk bryr sig väldigt mycket om
att ha den senaste tv-apparaten. Jag stod
liksom och tittade på och tyckte att det
var ganska töntigt, men samtidigt, om jag
ska överleva den här skiten så är det dem
jag är kompis med. Och så får jag göra det
bästa av det tills jag börjar i gymnasiet
och kommer från den här hålan.
105
A
nn-Sofies mellannamn är
Linnea. Det kommer från hennes biologiska farmor. Den pappa som Ann-Sofie
kallar pappa fick hon när hon var tre.
När hon fyllde 23 gjorde hon, en gång för
alla, slut med sin blodspappa. Han levde
ett kringflackande liv med sin nya familj,
och Ann-Sofie brukade hälsa på ett par
gånger om året.
– Jag åkte till Västervik, Vindeln, Norrtälje och andra konstiga ställen. Det var
alltid död svensk småstad och jag var en
så total gäst i verkligheten att det tog mig
flera dagar att lugna ner mig efter de där
resorna. Mina halvsyskon var jättesympatiska, hans fru var snäll, men jag kom på
att jag inte tyckte så mycket om honom.
Då kände jag att ”nä, fan jag skiter i det
här”. Det var inte dramatiskt eller något,
men jag sa upp kontakten. Han ringde för
två år sedan, han trodde att jag ville ha
kontakt med honom. Men det ville jag
inte. That’s it, sedan dess har jag inte pratat med honom.
I slutet av nittiotalet anställde Jonny
Johansson en 28-årig Ann-Sofie Back på
sitt växande jeansföretag Acne. Då jobbade redan Fredrik Josefsson där, som programmerare, och han minns fortfarande
första gången han fick syn på Ann-Sofie:
”Hon satt vid ett bord och åt frukost, och
jag gick fram för att säga hej. Hon tittade
upp på mig som om hon tänkte ’Vad är
det här för jävla idiot?’, sedan tittade hon
bort. Hon svarade inte ens.”
Ett och ett halvt år senare, efter många
fruktlösa ansträngningar och en dråplig
incident med en kaninkostym, gav Fredrik upp sina försök att göra Ann-Sofie
till sin flickvän. Och, helt i linje med all
ragglogik, har de nu varit ett par i elva år,
och gifta i två. Under hela den tiden, fram
tills för två år sedan alltså, hade AnnSofie minst ett halvt liv i London, dit hon
flyttat för att utbilda sig till modeskapare.
Knarkade du mycket då?
– Ha ha, nä!
Men… det var väl Saint Martins du gick?
– Ja, det var förvånansvärt lite knark på
Saint Martins på den tiden. Det var jävligt
städat och min klass var ganska redig.
Först vantrivdes Ann-Sofie i London.
Hon kände ingen, inte en enda person,
och bodde i mögliga råtthål där folk försökte bryta sig in på nätterna. Men i och
med slutkollektionen på Central Saint
Martins 2001 blev hon Sveriges modekändis utomlands. Det är typiskt att hon
– vars föräldrar aldrig motiverat henne
eller ens brytt sig om vad hon haft för sig
– är den som är ambitiös nog att bryta sig
fri från ett litet lands begränsningar. Att
det är hon – som säger att hon aldrig lärt
sig att pleasa folk, som knappt ens vet hur
man gör – som i slutändan ändå gör det
alla vill ha.
BON 57 SOMMAR 2011
Trots tolv år i London blev Ann-Sofie
aldrig någon förhatlig utlandssvensk. Hon
behöll hela tiden hyresrätten i Stockholm
och den enda i familjen som pratar svengelska är Beverly.
Beverly. Denna förtjusande, snörvelmorrande, humörmässigt helt obestämbara lilla hundråtta, som utan koppel följer Ann-Sofie vart hon än går.
Beverly, som vaktades av Säpo medan
matte åt lunch med prinsessan Victoria
och som får Ann-Sofie att spotta och fräsa
över hur osofistikerat Sverige är: ”Hon
har varit på Vogue-fester i London, men
hon får inte gå på en bar i Stockholm?
Det är ju absurt!”
Beverly, som Ann-Sofie inte ville skulle synas på bild tillsammans med henne
själv i DN eftersom hon oroas av kidnappningsrisken. När jag frågar Ann-Sofies man vad jag borde prata med henne
om svarar han ”Hunden”.
Varför heter din hund Beverly?
– Det beror också på mitt dåliga minne.
När jag skulle skaffa hund var jag i kontakt med väldigt många uppfödare parallellt, och jag fick för mig att just den här
valpen hette Beverly. Jag tyckte att det
var konstigt att uppfödartanten döpt min
valp åt mig, men samtidigt är det så svårt
att döpa hundar. Det blir lätt antingen för
coolt eller överdrivet töntigt. Vad heter en
hund liksom? Fido typ. Eller, om det är en
chihuahua, Rocky. Så jag vande mig vid
Beverly. Sedan visade det sig att det var
uppfödaren själv som hette Beverly. Hon
tyckte att jag var så jävla märklig som
döpt min hund efter henne.
Är Beverly en stor del av ditt liv?
– Ja, det är hon. Verkligen. Jag har aldrig tyckt om hundar, men nu tycker jag i
stället att katter är helt värdelösa.
Ha ha, du är en djurkappvändare.
– Att ha katt är som att ha en medelkomplicerad krukväxt. Jag fattar inte ens
vad jag fick ut av det. Att ha hund är helt
sjukt. Man har den där lilla jäveln efter sig
hela dagarna. Någon som bara: ”Vad gör
du? Vad gör du? Vad ska vi göra nu?” Jättekonstigt. Fast roligt också.
BON 57 SOMMAR 2011
” Det visade sig att det
var uppfödaren själv som
hette Beverly.
Hon tyckte att
jag var så jävla
märklig som döpt min
hund efter henne”
N
ågonting har alltså hänt med
Ann-Sofie Back. Under de senaste två
åren har hon lämnat London, blivit sambo och etablerat sin hund och sitt företag
på ett nytt kontor i Stockholm (det som
ser ut som ett näpet rum från gatan men
döljer långa katakomber fulla av medarbetare). Hon har blivit designchef på
Cheap Monday, lanserat den upphöjda
huvudkollektionen Ann-Sofie Back Atelje och gjort ett estetiskt lappkast.
För länge sedan sa Ann-Sofie att vem
som helst kunde producera hennes kläder
– konceptet var alltid viktigare än själva
plagget. Nu låter hon tillverka Ann-Sofie
Back Atelje på samma franska fabrik som
Lanvin och Balmain. Halsband gjorda
av gamla hoptrasslade Chanelväskremmar har ersatts av exklusiv handsömnad
inuti plaggen och skrädderi som närmar
sig couture. Hennes senaste kollektion för
Ann-Sofie Back Atelje
(a/w 2011) är inspirerad
av bilar. Kollektionen är
full av förföriska trompel’oeil-skuggor och klänningar med öppna ryggar
Sängen hittade Ann-Sofie och Fredrik i Oregon på sin
bröllopsresa och lät skeppa hem till Stockholm.
106
(Ann-Sofie beskriver dem som ”cabbade”). Priserna har justerats efter nivån på
hantverket. Från 4 000 upp till omkring
40–70 000 kronor för de dyraste plaggen.
Underkollektionen Back har däremot blivit billigare.
Utöver allt detta – och trots att hon
fortfarande är mer konceptuell än 98 %
av världens övriga designer – sätter hon
numera plagget först, inte idén.
Det här är förändringar ungefär lika
sannolika, och omvälvande, som om gud
plötsligt skulle slå ut med händerna och
säga: ”Jag är ledsen, jag är inte säker
längre, Lilit kan ha varit bruttan ni skulle
satsat pengarna på.”
Och så har hon gift sig. I rådhuset. Efteråt hade hon och Fredrik fest hemma i
hyresrätten på Södermalm.
Vem var det som friade?
– Fredrik, första gången. Det var julafton, vi var och hälsade på hans familj och
skulle bara ut och köpa batterier till digitalkameran. Precis när vi var på väg in
på Ica stannade han till och sa: ”Du, vill
du gifta dig med mig?” Jag röt bara ”Inte
nu!” och stövlade in i affären. Jag blev så
jävla sur. Vi stod utanför hans föräldrars
lägenhet i -10°och skrek åt varandra i en
timme. Sedan var det bara in och fira jul.
Vi pratade inte om det där på flera år.
Och sedan friade jag.
För att få det ordentligt gjort?
– Nä, för att ge igen. Så jag gjorde det
över telefon. Helt jätteoromantiskt. Jag
ringde upp honom och sa bara: ”Jag har
funderat ett tag nu, och jag säger ja.” Då
hade han ändrat sig och ville inte gifta sig
med mig längre. Men det är en alldeles för
lång historia. Nu är vi gifta i alla fall.
Medan du bodde i London var du alltid
”Ann-Sofie Back, för svenskt mode, i världen!”
Du var den svenska modeexporten. Men samtidigt är det nu, sedan du flyttat hem, som du
verkar ha nått nästa nivå…
107
BON 57 SOMMAR 2011
BON 57 SOMMAR 2011
Marinblå plisserad
klänning i sidengeorgette
med guldpläterade
detaljer Ann-Sofie
Back Atelje a/w 11,
skor stylistens egna.
– Ja, så är det. Sedan jag flyttade tillbaka har jag kunnat bygga mitt företag
på ett annat sätt, jag har kunnat rekrytera
rätt personer. Jag har haft råd. I London
var jag av ekonomiska skäl alltid tvungen
att ta in nyutexaminerade personer som
jag lärde upp. Allt de visste var vad jag
visste, och jag är ju självlärd när det kommer till produktion och sälj. Nu är det inte
så längre.
Så det är därför du börjat göra Ann-Sofie
Back Atelje nu?
– Ja, det beror på Anders Berggren,
min designassistent. Han jobbar i stort
sett heltid med huvudkollektionen – det
är vad som krävs, för att höja kvaliteten
och nivån – och så gör jag Back själv. Vi
har inte haft det upplägget förut, och det
är därför jag kunnat göra Ann-Sofie Back
Atelje nu.
Det är roligt att du har en gruva full med
assistenter. Som en sweatshop.
– Ah, du menar kuriosagrottan! Det låg
en second hand-butik i lokalen tidigare,
och då satt det en konstig rosa pil där,
med texten ”Kuriosagrottan”. Det är där
Anders har sitt kontor nu, i kuriosagrottan.
En annan sak som hänt sedan du flyttade
hem är ju att du fått ett, vad säger man, låtsasbarn?
– Ha ha, ett styvbarn kanske?
En väldigt ung rumskompis?
– Precis, vi delar lägenhet med en
14-åring.
Hur är det?
– Han har ju funnits i Fredriks liv så
länge vi känt varandra. Men för mig kan
det vara ganska slitigt. Jag har inga syskon, jag har aldrig suttit barnvakt, jag har
aldrig hållit i en bäbis, eller spädbarn eller
vad det heter. Det är lite trixigt.
Man ska ju inte fråga kvinnor sådant, men
nu gör jag det ändå. Vill du ha barn?
– Nej.
Vad tycker du om barn?
– Jag är inte så intresserad av dem. Har
aldrig varit. Vissa av dem antar jag kan
vara söta ibland, kanske?
Möjligtvis, om de är från någonstans i Asien.
– Jag bryr mig inte så mycket om dem.
Men det är väl också typiskt för en djurfnattsmänniska. Det är inget jag någonsin
drömt om, men å andra sidan älskade jag
ju också katter förr.
Jag är inte den enda som märkt förändringen. I år, strax efter att månen passerade Saturnus, fick Ann-Sofie Back sin
första recension på Style.com. Tim Blanks
var översvallande positiv. Han jämförde
Ann-Sofie med Miuccia Prada och beskrev Ann-Sofie Back Atelje a/w 2011
108
Tavla föreställande Fredrik, målad av hans farfar.
som imponerande och felfri.
Även om hennes kläder alltid gjort sitt
jobb (Ann-Sofie Back gör dig snygg) så
har de ofta varit aviga och ibland svårburna. Men nu ser plaggen så åtråvärda ut
att till och med stureplansbruttor spetsat
webböronen. Elin Kling till exempel, som
bloggade om hur hon fotades i Ann-Sofies halsband under vårens modevecka i
New York och glatt svarade ”Javisst!” när
fotografen storögt frågade om det var en
riktig piercing. Halsbandet, som ser ut att
gå rakt igenom halsen, är en del av AnnSofie Back Atelje s/s 2011, en kollektion
inspirerad av porrfilm. Ball gags har blivit
till kristalliga spännen, det våta har sköljt
över en hel klänning som på ett obegripligt realistiskt – och snyggt – sätt verkar
klibba fast på kroppen, en ring penetrerar
ett finger som penetrerar en ring. Vartenda plagg är som en direkt komplimang till
hud, ben och kropp.
Skammen är fortfarande central, bilkollektionen inspirerades till exempel
av de där gamla skämmiga skrothögarna
som Ann-Sofie brukade ducka i hemma i
Stenhamra. Hennes ursprungliga inspirationskälla har inte förändrats, ändå är allt
bakochfram. Fulsnyggt har blivit klassiskt
vackert. Svårburet har blivit lätt. AnnSofie, som måste tvinga sig själv för att
kunna se sin design genom någon annans
ögon, verkar nu göra trevande försök att
tillfredsställa.
Hon erkänner att hon inte har några
problem att vara inkonsekvent. Ena dagen kan hon vara en oerhört förstående
chef, nästa dag kan det vara som att prata
med en vägg som det står ”Skyll dig själv,
109
pucko” på. Den här inkonsekvensen, att
hon utan några uppenbara bekymmer
kan byta en estetik mot dess motsats, kan
så klart ha att göra med att det som en
gång var svårt och provokativt nu blivit
en naturlig del av modevärlden, dels tack
vare just Ann-Sofie, vilket gör att hon
själv tvingas vidare. Det kan också ha att
göra med att hon är tvilling, det mest schizade av alla stjärntecken. Eller så skulle
det kunna vara så att hon helt enkelt inte
minns vad hennes ideal brukade vara.
Jag tänkte att vi skulle prata lite om våld.
– Ska vi? Där ser man.
Du gör en porrkollektion, en skräckfilmskollektion och en bilkollektion. Alla har våld
som gemensam nämnare.
– På vilket sätt då?
Skräckfilmen är ju självklar. Bilar är våldsamma, inte bara olyckorna, utan även kraften de rör sig med. Och en del hävdar ju att
det finns ett element av våld inbyggt i porr.
Har du en våldsfetisch?
– Det är ju det jag inte har. Det låter jättebra, det här du kommer med, men det är
helt enkelt bara lättare med teman som är
hittiga. Plastikkirurgi, när jag visade den
kollektionen, det var inte så hittigt. Det
var nog svårt för modevärlden att inte
uppfatta det som kritik. Displayteknik, du
kan tänka dig hur svårt det var att skriva
en intressant pressrelease om den kollektionen. Jag börjar förstå det mer och mer
nu. De senaste säsongerna har jag försökt
välja teman som är tydliga, och våld kanske är tydligt.
Det kanske inte är din våldsfetisch, utan
samhällets: Saker som innehåller ett element
av våld är mer kittlande, och du är lackmuspappret som suger upp det. Men finns det i så
fall en koppling mellan våld och mode?
– Ja, det finns det nog. Kvinnoideal, eller smalhetsideal, det är ett våld man begår mot sig själv. Absolut.
Känner du att sex är närvarande i det du
gör?
– Vaddå?
Sex!
– Åh. Det har ju varit ett problem för
mig, att det inte har varit det. Att det jag
gjort inte varit tillräckligt kvinnligt eller
BON 57 SOMMAR 2011
sexigt eller feminint. Det har jag fått höra
många gånger.
Det var därför jag undrade om du tycker att
du gör sexiga kläder.
– På senare år har jag försökt att aktivt tänka på att det ska bli sexigare, eller
attraktivare. Och det tror jag är bra. Jag
tror att kläderna blir bättre när jag för in
det tankesättet i min process. Jag kommer
aldrig göra vulgo-kollektioner eller gulligull-kollektioner, men det finns en poäng
med att det ska vara attraktivt. Det är
utmaningen för mig nu – att skapa något
som tilltalar både mig och en större skara
människor. Det är obekvämt och det gör
mig osäker, men det är vad jag måste göra
för att utvecklas.
Du säger att skam ofta är en utgångspunkt
för dig. Samtidigt bryr du dig inte om vad folk
tycker. Är inte det motsägelsefullt?
– Jag tror jag skämdes konstant från
att jag var fyra fram till att jag var 18. Sen
slutade jag. Men det är klart att det finns
kvar i mig. Jag har bara gjort skammen legitim, genom att använda den.
Hur reagerade folk på porrkollektionen?
– Det var inte en jävel som höjde på
ögonbrynen. Det är ju annars något jag
haft problem med. Att det är konstiga
modeller, eller att mitt modeskapande
innehåller en inbyggd kritik mot modevärlden. Men porrkollektionen, den slank
bara förbi.
Gillar du porrfilm?
– Nej, det gör jag inte. Jag är nog egentligen ganska pryd.
Vad blir du attraherad av?
– Min senaste kollektion, Ann-Sofie
Back Atelje a/w 2011, tycker jag är oerhört attraktiv. Jag kan också tycka att det
är attraktivt att vara värdig, att man har
tänkt själv och att man inte klär sig för en
man.
Hur tycker du att en snygg kille ser ut?
– Jag tittar sällan på killar. Jag bryr mig
väldigt lite om killar. Jag bryr mig ganska
lite om tjejer också.
Här blir vi avbrutna eftersom de som
sitter bredvid oss, på puben vi gått till
eftersom det är en av få som släpper in
modehundar, använder chips till att skopa
upp Guinness ur sina pints för att kunna
mata Beverly. Ann-Sofie går från fnittrig
till isdrottning med onda ögon på en sekund och alla drar åt sig fingrarna. Sedan
vänder hon sig obekymrat tillbaka och
fortsätter precis där hon slutade.
– Jag vill inte säga att det är insidan som
betyder något, för den bryr jag mig inte
heller om. Jag är vansinnigt onyfiken.
A
ndra gången vi ses har AnnSofies erkänt nyckfulla humör slagit om.
Hon är mer defensiv. När hon ställer den
hypotetiska frågan ”Behöver ett så litet
land som Sverige verkligen mode på den
nivå som jag och Sandra Backlund gör”
håller jag med. ”Vad fan säger du!?” skäller hon tillbaka, bara halvt på skämt, och
jag blir så stressad att jag genast måste
börja prata om en ny miljöbok som heter
Do We Need Pandas? Det är först i efterhand jag inser att det är jag som är otrevlig. Ann-Sofie Back är ingen panda. Hon
är en extremt viktig del av svenskt modes
ekosystem.
Ann-Sofie har på sig en vit skjorta, en
svart kjol med hög slits och svarta slingbacks med nerhasade, svarta sockor i.
Hon påminner lite om Kim Gordon, från
BON 57 SOMMAR 2011
konstrockbandet Sonic Youth, när hon
står framför mig på Cheap Mondays nålfiltsmatteprydda kontor och berättar att
hon flyr. Hon läser dåliga böcker, tittar
på skit-tv, fantiserar om ett momsbefriat
liv i en liten timrad stuga i Oregon, vad
som helst hellre än att behöva deala med
hur hennes nya jobbkombo – 50 % på det
egna företaget och 50 % designchef på
den multinationella jeansjätten – håller
på att mala ner henne. I februari i år visade hon underkollektionen Back i Stockholm, dagen efter hade hon en stor upp
till bevisning med Cheap Monday och till
sist var det huvudkollektionen, uppföljaren till Ann-Sofie Back Ateljes bejublade
första, som skulle presenteras i London.
Dagen efter åkte hon och Cheap Monday-teamet till New York på en sex dagar
lång researchresa. När Ann-Sofie kom in
i en enorm vintagebutik i Brooklyn svimmade hon nästan. Faktiskt, fysiskt. De
som jobbar med henne hade laddat upp
med proteinsnacks och vattenflaskor för
att kunna följa med i Ann-Sofies robottempo, men det var hennes egen kropp
som gav upp först.
Jag har en kroppsuppfattning jag döpt till
”Big Bird” som är min fiende. Har du någon
kroppstyp som du försöker klä bort?
– Jag tycker väldigt illa om när partiet
mellan midjan och knäna blir för kvinnligt. Men jag blir ofta väldigt förvånad
när jag får syn på mig själv i spegeln. Helt
plötsligt vaknar jag en morgon och bara:
”Vad in i helvete är det som pågått här?!”
Det där med att mellanpartiet är kvinnligt,
är det något du märkt av mer med åldern?
– Jo, absolut. Jag vet också att min
” Det var ju inte några genier
som gick i den
där skolan direkt.
Stenhamra är en konstig
förort. Folk har pengar
för att de kanske äger ett
ganska framgångsrikt
vägskyltsföretag”
110
Beige klänning i ull och
guldpläterat skärp med
trähölje Ann-Sofie
Back Atelje a/w 11.
111
BON 57 SOMMAR 2011
mamma hade en kurvig period i åldern
37–55. Det är ett problem att jag ibland
inte känner mig hemma i min egen kropp,
att den inte representerar mig. Men jag
är ganska bra på att blunda för det också.
I stället kan jag bli besviken på mig själv
när jag ser att jag går på något konstigt
sätt. Att jag inte ser värdig ut, utan bara
skyfflar mig fram genom livet.
Kollar du på America’s Next Top Model?
– Ja. Jag är så nöjd med att jag har nailat vem som vinner de senaste tre–fyra säsongerna. Jag vet vem som är en modell!
Jag kan det där nu. Från att ha jobbat med
feta dvärgar – som folk sa när jag använde
riktiga människor i mina visningar – till
att jag kan titta på de där 20 tjejerna, och
veta vem som kommer vinna.
Jag gissar alltid på den kutruggiga med utstående öron som åker ut i tredje avsnittet.
– Men en gnutta av det utseendet funkar. Det är en fin linje däremellan, och
det är den jag lärt mig se. Förut tyckte jag
bara ”knäpp som knäpp”. Nu har jag fattat exakt var gränsen går, när något blir
för knäppt för alla andra.
Du använder bara ”riktiga” modeller för
huvudkollektionen nu?
– Ja, sedan 2006.
Sedan MQ började med feta dvärgar.
– Precis, då kände jag att det blev för
trångt i det hörnet. Jag slutade när jag
märkte att det skrevs för mycket om modellerna, och bara två rader i slutet om
kläderna. Jag var tvungen att ändra på
det, att välja vad som var viktigast. I det
här fallet kunde jag inte förändra världen.
Vad kollar du mer på för tv?
– Gordon Ramsay. Om jag har en yrkesmässig förebild så är det han. Han får
alla att jobba åt hans håll, trots att han är
som han är. Jag fattar inte hur han gör det.
Han är min förebild. Han och Britney.
Va, är det sant!?
– Nä.
Du har gått från att kritisera modevärlden
till att i stort sett utforska skönhet. Har du
svikit dina gamla ideal?
– Nej, jag tycker att jag till slut, verkligen, börjar komma på lösningen. Att
jag kan förena mina ideal med någonting
som en större grupp människor också kan
tycka är vackert. Jag kan vara mindre in
your face och bry mig mer om slutprodukten också, inte bara idén eller konceptet. Det är kläder liksom. Och jag vill göra
kläder. Jag vill inte vara konstnär. Jag har
kommit på det nu. Och så är jag mindre
övertygad om att jag har rätt nu för tiden.
Jag tycker det är coolt att du är så sur. Hur
blir man det?
– Åh herregud, det där har jag fått höra
ofta.
Men hur blev du det?
– Jag vet inte, men jag kommer ihåg en
grej från när jag gick på Kristofferskolan:
Där fick man vara precis hur som helst.
Det var aldrig någon som sa till en att
ändra på sig. Sedan, när jag började i vanlig skola, började folk fråga ”Varför är du
BON 57 SOMMAR 2011
” När vi skulle till min
pappas snofsiga syster
i Djursholm var jag alltid
tvungen att
kolla att han
inte hade olika färg på
strumporna, eller hål i
byxorna. Någonstans
där började jag förstå
att man måste ljuga
med kläder”
så sur?” eller ”Blev du sur nu?”. Och bara
för att man var sur så hade man fel, och
det betydde att man skulle ändra på sig.
Jag tyckte det var jättekonstigt. Så jag har
bara fortsatt att vara sur.
T
ill slut lyckas jag ändå, med metoder som skulle ha imponerat på en fem
i tre-raggande snubbe, följa med AnnSofie hem. Det är mysigt. Vardagsrummet
är turkost och i sovrummet står en säng
gjord av råa trästammar. Soffan är mjuk
och Ann-Sofie tassar omkring barfota
och säger ”Go to your spot” eller ”Come
here” till Beverly, som gått i valpskola i
England. Och jag får för första gången se
henne dricka ett helt glas vitt vin.
Du, det är en sak jag undrat jättemycket
över. En av mina favorittröjor är en svart,
genomskinlig t-shirt. Det är en drapering på
framsidan...
– Jag vet vilken det är, från s/s 2008.
Och på ena sidan hänger en stöldmärkning…
112
Svart blus i sidenorganza
med silverdetalj i ryggen,
svarta byxor i viskos- och
ullblandning samt bälte i
plexiglas och läder
Ann-Sofie Back
Atelje s/s 11.
– Har du snott den?!
Ha ha, nä! Jag tänkte att den kanske var en
del av plagget. I min hjärna hängde det ihop
med ett koncept: Man försöker fejka ihop en
personlighet genom sina kläder, men det kommer alltid att hänga ut någon liten grej som
avslöjar en. Samtidigt har jag alltid haft en
gnagande känsla av att det kanske bara var
en miss, att butiken bara glömt att ta bort
stöldmärkningen. Men sedan tänkte jag att
det kanske var konceptet, att jag liksom skulle
bli tvungen att möta min egen osäkerhet i det
här plagget.
– Men vad fan… De har bara glömt
att ta bort stöldmärkningen i butiken.
Någon gång, för väldigt länge sedan, var
det en designidé, att ha stöldmärkningar
på plagg. Men den typen av koncept, de
ligger ju faktiskt väldigt långt tillbaka i tiden. Jag jobbar inte med dem längre.
Okej, då tar jag bort den nu.
– Gör det. Men alltså, den kollektionen
kom ju för flera år sedan. Har du gått runt
med den sedan dess?
Ja.
– Stackars mänska
Fotografi Annika Aschberg | CameraLink
Mode Naomi Itkes | LinkDetails
Make up Anya de Tobon för Chanel Cosmetics | LinkDetails
Hår Mike Lundgren | LundLund
Modell Michaela Hlavackova | Elite
Fotoassistent Gustav Almestål
Stylistassistent Lap-See Lam
Retusch Bonso.se
Till hösten släpps Ann-Sofie Back Atelje a/w 2011 med
biltema samt en ny Back-kollektion. Ann-Sofie Back är
även ansvarig för samtliga nu tillgängliga Cheap
Monday-kollektioner (förutom jeansen).
113