1. No category

Greven av Monte Cristo
av Alexandre Dumas
Dantes sitter fången i en cell i slottet If. Mellan hans cell och cellen
bredvid går en hemlig gång. Hans medfånge har just avlidit ...
En liten stund därefter hörde Dantes ett ljud som när man prasslar med lärft.
- I kväll skall det verkställas, befallde guvernören.
- Hur dags? frågade fångvaktaren.
- Mellan tio och elva.
- Skall man vaka vid liket?
- Ånej, vad tjänar det till? Stäng dörren, som om han ännu
levde. Det är allt som behövs.
Åter avlägsnade sig steg, rösterna avtogo i styrka, bullret av
dörren med dess knarrande gångj ärn och gnisslande reglar nådde
Dantes öron.
Varsamt lyfte den unge mannen upp stenen och såg med spanande blickar in i den gamles rum. Det var tomt. Dantes steg upp
ur hålet.
På sängen låg en säck av grovt tyg, i vilken konturerna aven lång
och stel skepnad otydligt avtecknade sig. Det var Faria i sin
svepning. Allt var således slut. En kroppslig skilsmässa hade ägt
rum mellan Dantes och hans gamle vän. Han kunde inte längre
skåda dessa ögon eller trycka denna hand. Faria, den gode kamraten, fanns nu endast i hans minne. Han satte sig vid huvudgärden,
och försjönk i bittra och sorgsna tankar.
- Om jag kunde få dö, sade han, skulle jag säkert återfinna
honom. Jag har inte själv kraft att fly. Jag kommer .nog inte
härifrån på annat sätt än Faria.
lärft tyg vävt i tuskaft
118
Vid dessa ord blev Dantes orörlig och hans ögon vidgades.
Hastigt förde han handen till sin panna, som om han fått svindel,
gick några varv i rummet och stannade slutligen framför sängen.
- 0, vem inger mig denna tanke? frågade han sig själv. Eftersom det blott är de döda som kommer ut härifrån, så må jag
intaga den dödes plats.
Utan att ge sig tid till eftertanke, lutade han sig ned över
säcken, öppnade den med Farias kniv, tog den döde och bar in
honom i sitt eget rum, lade honom i sängen och täckte över hans
huvud med samma linnetrasa om Edmond själv brukade begagna.
Sedan höljde han noga över kroppen med täcket. Därefter gick
han tillbaka till den gamles rum, tog nålen och tråden från gömstället, kastade av sig sina trasor för att bärarna skulle känna den
nakna kroppen i säcken, kröp själv in i denna, lade sig i samma
ställning som den döde förut legat och sydde till säcken från
Insidan. Han hade sin plan färdig. Han tänkte gå tillväga på
följande sätt:
Om bärarna under färden märkte att de buro en levande i
stället för en död, skulle Dantes genast med ett kraftigt snitt av
kniven öppna säcken, begagna sig av deras överraskning och fly.
Men om de förde honom med sig till kyrkogården och begrovo
honom, skulle han låta det ske och sedan under nattens mörker
arbeta sig upp genom den lösa mullen.
Timmarna gingo under ångestfull väntan. Slutligen hördes steg
i trappan. Dantes samlade allt sitt mod och höll andan.
Dantes förmodan att de två dödgrävarna nu kommo för att
hämta honom övergick till visshet när han hörde bullret av båren
som de satte ned på golvet. Dörren öppnades och genom säckväven såg han två skuggor närma sig sängen. En tredje väntade vid
dörren med en lykta i handen. De två som gått fram till sängen
fattade tag i var sin ände av säcken.
- Att den där gamle magre gubben var så tung trodde Jag
aldrig, sade den som lyfte vid huvudet.
- Har du knutit om? frågade den som tog i fötterna.
- Jag är väl inte så dum att jag skaffar oss en onödig tyngd att
bära på. Jag knyter om däruppe.
Dantes undrade inom sig vad det var man skulle knyta om.
119
Man flyttade det förmenta liket från sängen till båren. Dantes
gjorde sig stel för att bättre spela rollen av död. Tåget med
lyktbäraren i spetsen satte sig i rörelse uppför trappan. Med ens
kände Dantes den friska och skarpa nattluften runt omkring sig.
Det var en oväntad känsla, på en gång underbar och plågsam.
Efter omkring 20 steg stannade bärarna och satte ned båren.
- Lys mig, ditt nöt! ropade den ene bäraren. Annars hittar jag
aldrig någon.
Dantes funderade över vad det kunde vara han sökte efter. Han
gissade på en spade.
Ett utrop av tillfredsställelse gav tillkänna att dödgrävaren funnit det han sökte. Strax därefter kände Dantes ett rep bindas så
hårt kring fötterna att det förorsakade smärta. Man satte sig åter i
rörelse med båren. Bruset av havet som bröt sig mot klipporna
hördes allt tydligare ju längre man gick.
- Det är ett förskräckligt väder, det är sannerligen inte gott att
vara på havet i natt, sade en av bärarna.
- Ja ja, jag fruktar att abben blir våt, sade den andre, varpå
båda brusto i skratt.
Dantes förstod inte riktigt meningen av detta skämt, men inte
desto mindre reste sig håret på hans huvud.
Kort därpå satte man ned båren, och Dantes kände att man
fattade säcken vid huvudet och fötterna och svängde den för att ge
den fart.
- Ett! räknade dödgrävarna. - Två! - Tre!
I det samma kände sig Dantes slungad ut i rymden, varefter han
sjönk ned genom luften som en skjuten fågel, och föll, föll med en
\
120
känsla av fasa som isade hans hjärta. Fastän han drogs ned aven
tyngd vid fötterna tyckte han att fallet räckte i oändlighet. Men
slutligen sköt han med ett ohyggligt plaskande som en pil ned i det
kalla vattnet. Ett rop av förskräckelse undslapp honom.
121
Dantes hade blivit kastad i havet, och han drogs mot djupet av
en trettiosexpunds kanonkula, som man fästat vid hans fötter.
Havet är slottet Ifs begravningsplats.
Räddad
Yr i huvudet och nästan kvävd hade Dantes likväl sinnesnärvaro
att hålla andan. Med kniven, som han i händelse av behov hela
tiden haft i sin högra hand, skar han hastigt upp säcken. Därefter
stack han ut huvudet och armarna, böjde sig ned och trevade efter
repet, som sammanband hans ben, och skar med yttersta ansträngning av det, just i det ögonblick han var nära att kvävas.
Men en kraftig stöt av foten höjde han sig därefter upp mot
havsytan. Men han tog sig endast tid att dra andan och dök strax
ned igen, ty framför allt gällde det nu att inte bli sedd.
När han kom upp andra gången var han minst femton meter
från det ställe där han kastats ned. Han vände sig om. Överst på
klippan såg han ett lyktsken och två skuggor. Han tyckte att
skuggorna oroligt lutade sig ned över havet. Med all säkerhet
hade dessa besynnerliga dödgrävare hört hans ångestskri.
Dantes dök på nytt och simmade. Under en hel timme fortfor
han att klyva vågorna i den riktning han en gång tagit.
- Om jag inte tagit miste om kosan borde jag nu vara i närheten
av ön Tiboulen, sade han för sig själv. - Men om jag misstagit
mig! - Jag skall likväl sträva så länge mina armar orkar något.
Med förtvivlad ansträngning fortsatte han att simma. Med ens
tyckte han att himlen, som redan var mörk, svartnade ännu mer,
och på samma gång kände han en häftig smärta i vänstra knäet.
Dantes sträckte ut handen och stötte emot något hårt, han drog
högra benet åt sig och vidrörde land. Nu såg han vad det var som
han tagit för ett moln. Framför honom reste sig en mörk klippmassa. Det var ön Tiboulen.
Dantes tog sig upp på land, gick några steg framåt och föll
därefter ned på knä på den hårda klippan, som för honom var
behagligare än den mjukaste säng. Med obeskrivlig inre rörelse
tackade han Gud för sin räddning. Därefter somnade han av
utmattning.
122
Klockan kunde vara omkring fem på morgonen då han
vaknade.
- Om två eller tre timmar, tänkte Dantes, går fångvaktaren in i
mitt rum. Där finner han min stackars väns döda kropp, känner
igen den, ser att jag är borta och slår alarm. Antagligen hittar man
hålet och gången. Man kommer att förhöra dödgrävarna som
säkerligen hörde mitt rop. Genast skickar man ut båtar med
beväpnade soldater för att sätta efter den olycklige flyktingen,
som inte kan vara långt borta, om han kommit undan med livet.
I detta ögonblick, då ångesten på nytt satte sina klor i den,
stackars rymlingen, såg han vid udden av ön Pornegue ett litet
fartyg med vita segel sträva framåt i den grova sjön.
Dantes fattade genast sitt beslut. Han kastade sig åter ut i havet
och simmade i sned riktning mot fartyget.
- Nu är jag räddad! sade han för sig själv.
Denna övertygelse gav honom nya krafter. Långsamt och
omärkligt förkortades avståndet mellan fartyget och den simmande. När flyktingen kommit så nära att han trodde sig kunna bli
hörd, lyfte han sig upp på vågen och uppgav ett av dessa klagoskrik som nödställda sjömän låta höra.
123
Fartyget avbröt sin manöver och styrde kurs på honom, och han
såg att man satte en slup i sjön. Den roddes av två man och
närmade sig hastigt. Dantes ökade farten och simmade av alla
krafter.
Så ropade han åter. De båda roddarna fördubblade sina ansträngningar, och den ene ropade på italienska: - Mod! Ordet
hann honom i samma ögonblick som en våg gick över hans huvud
och drog ned honom i en skumvirvel.
Kort därefter föreföll det honom som om man fattade honom
vid håret. Sedan varken hörde eller såg han något. Han var
avsvimmad.
När han åter öppnade ögonen befann han sig på fartygets däck.
Hans första tanke gällde kursen. Han märkte till sin glädje att
man avlägsnade sig från slottet If.
Några droppar rom ur en flaska livade åter upp hans krafter
medan hans räddare voro sysselsatta med att frottera honom med
en filt.
- Vem är du? frågade den man som tydligen var skepparen.
- Jag är en sjöman från Malta, svarade Dantes på dålig italienska. Vi kom från Syracusa med vin. Ovädret överraskade oss i natt
och vi förliste vid klipporna därborta. Jag tror att jag är den ende
som överlevat. Jag tackar er, ni har räddat mitt liv, ty jag var
redan förlorad när en av era matroser tog mig i håret.
- Det var jag, det, sade den matros som ropat »Mod!«, en man
med öppet ansikte. Och det var hög tid, du höll just på att gå till
botten.
Dantes räckte honom handen.
- Ja, och jag tackar dig än en gång, sade han.
- Men sannerligen var det inte nära att jag tvekade. Med ditt
toviga skägg och långa hår såg du mer ut som en stråtrövare än
som en ärlig människa.
Dantes erinrade sig att han varken klippt hår eller skägg under
den tid han varit i fängelse.
- Ja, det beror på ett löfte, som jag givit madonnan del Pie de
Grotta när jag en gång var i livsfara, att på tio år varken klippa
slup en typ av roddbåt
124
hår eller skägg. I dag är just tiden för mitt löfte utgången, och det
var nära att jag drunknat på själva årsdagen.
- Nå, vad skall jag nu göra med dig? frågade skepparen.
- Gör vad ni vill! Jag är en tämligen duktig sjöman. Kasta av
mig i första hamn, jag får nog plats på något handelsfartyg.
- Känner du Medelhavet?
- Jag har seglat här ända sedan barndomen.
- Känner du till ankarplatserna?
- Ja, det finns inte många ställen där jag inte hittar till och med
med förbundna ögon.
- Hör kapten, om kamraten här talar sanning är det väl ingenting som hindrar att han stannar hos oss? sade den matros som
ropat »Mod!«.
- Jo, om han kan allt han påstår, men i det tillstånd den
stackarn nu är, lovar man mycket som man inte kan hålla, svarade
skepparen.
- Jag skall hålla mera än jag lovat, svarade Dantes. Vart går ni?
- Till Livorno.
- Nå, i stället för att kryssa här och förlora dyrbar tid, varför
faller ni inte av?
- Då skulle vi köra rätt på ön Rian.
- Ni skulle gå förbi den på tjugo kabellängders avstånd.
- Tag rodret då, så får vi se vad du går för, uppmanade honom
skepparen.
Dantes ställde sig till rors, prövade genom en lätt tryckning fartygets känslighet, och när han fann att det lydde roder sade han: .
- Till brassar och boliner.
De fyra matroserna, som utgjorde besättningen, sprungo till
sina poster medan skepparen såg på.
- Hala! fortfor Dantes.
Matroserna lydde flinkt.
- Gör fast! Bra!
Den sista befallningen verkställdes liksom den förra och det
lilla fartyget närmade sig ön Rian och passerade den på tjugo
kabellängders avstånd.
brassar och boliner taljor och linor
125
- Bravo! ropade skepparen.
- Bravo! ropade besättningen.
- Låna den här raske gossen ett par byxor och en blus, Jacopo,
sade skepparen till den matros som dragit upp Dantes ur havet.
Jacopo, kröp ned i luckan och kom snart tillbaka med de båda
plaggen, som Dantes tog på sig med en outsäglig känsla av glädje.
- Behöver du något mer? frågade skepparen.
- En bit bröd och en klunk av den där förträffliga rommen
skulle smaka bra.
Man hämtade bröd åt honom och Jacopo lämnade honom
romflaskan. Dantes förde flaskan till munnen men hejdade sig på
halva vägen.
- Vad nu! Vad har de för sig på slottet If? frågade skepparen.
Ett litet ljust moln visade sig plötsligt kring tinnarna på den
sydliga bastionen av slottet If. Några sekunder senare nådde
dundret av ett kanonskott fram till fartyget. Matroserna sågo på
varandra.
- Vad betyder det? frågade skepparen.
- Troligen någon fånge som rymt i natt, sade Dantes. Det där
var väl larmskottet som man sköt.
Skepparen såg forskande på den unge mannen.
- Nå, än sedan, tänkte han. Förhåller det sig på det sättet är det
så mycket bättre. Jag har i honom fått en verkligt duktig karl.,
Under förevändning att vara trött bad Dantes få ställa sig till
rors. Från denna plats kunde han hålla ögonen på Marseillesidan.
- Vad är det för datum i dag? frågade Dantes-när han förlorat
slottet If ur sikte.
- Den förste mars, svarade Jacopo som satt sig bredvid honom.
- Vilket år?
- Vad för något! Frågar du vilket år? utbrast Jacopo förundrat.
Är det så märkvärdigt? menade Dantes. Jag blev så uppskakad
i natt att jag nästan förlorade förståndet. Mitt minne är alldeles
virrigt.
- År 1828, svarade Jacopo.
Det var precis på dagen fjorton år sedan Dantes häktades. Vid
bastion militärt fäste
126
1
nitton års ålder hade han förts som fånge till slottet If, vid trettiotre kom han ut därifrån. Ett smärtsamt leende krökte hans läppar.
Men strax efteråt blixtrade det till av hat i hans ögon när han
tänkte på de tre personer han hade att tacka för denna långa och
grymma fångenskap och han förnyade den ed han svurit i fängelset om obeveklig hämnd mot Danglars, Fernand och de Villefort.
Ur Greven av Monte Cristo
Översättning och bearbetning av Walter Nyquist
127