Foto: Göteborgs Stadsmuseum Sammanfattning D en 6 maj 1737 utfärdades en kungörelse från Göteborgs rådhus, där det tillkännagavs att de av denne stadens invånare, som hava fattiga och synnerhet fader- och moderlösa barn sig bekanta, måste nästkommande torsdag, den 12 maj kl. 10.00 på förmiddagen infinna sig själva jämte barnen här på rådhuset, varvid om vars och ens villkor och beskaffenhet så väl som själva antagningen närmare skall bli undersökt och förordnat. En vecka senare var de första barnen antagna, fem pojkar och tolv flickor i åldern 6-11 år. Så började en verksamhet som fortfarande pågår men som idag helt inriktar sig på att ge bidrag till barn- och ungdomsverksamhet. Vid den tiden hade Göteborg runt 15 000 invånare. Många var fattiga, det saknades bostäder och antalet värnlösa, föräldralösa barn var stort. Någon kommunal fattigvård eller kommunala skolor fanns inte i någon stor skala. Och trots att det var lag på att alla städer skulle inrätta ett barnhus saknades det i Göteborg. Genom ett initiativ av tre ledande män i staden, biskopen Jacob Benzelius, apotekaren Frantz Martin Luth och läkaren Matthias Schildt, samlades det in tillräckligt med pengar för att kunna starta ett barnhus. Det drevs i liten skala i hyrda lokaler innanför vallgraven. Barnen var helinackorderade och fick mat, kläder, husrum och undervisning i kristendom, skrivning och räkning. Både pojkar och flickor undervisades också i ullspinning efter det sätt, som brukas vid väl inrättade Fabriquer och dessutom i andra Manufakturslögder. Det var en kombinerad skol- och slöjdundervisning, som syftade till att göra barnen till dugliga samhällsmedborgare. När de slutade skolan, för pojkar vid 14 och för flickor vid 15 års ålder, hade de lätt att få anställning, pojkarna som lärlingar hos hantverkare och flickorna som tjänstepigor. För att trygga Barnhusets ekonomi anordnades ett lotteri där överskottet, som uppgick till 11 000 daler silvermynt, tillföll Barnhuset. Ett särskilt kungligt brev föreskrev också att Barnhuset skulle få tullmedel, det vill säga några ören för varje tunna salt sill och för varje kaffelast som fördes in i staden. Allt fler barn behövde tas om hand och tack vare generösa donationer från kända göteborgare som Niclas Sahlgren, Vincent Beckman och Sven Rehnström kunde en stor tomt köpas in vid nuvarande Stampgatan dit verksamheten flyttade. 1808 brann huset ner men byggdes upp igen. Femtio år senare brann också den byggnaden ner. Det bestämdes då att den nya fastigheten inte skulle uppföras i trä utan i det gula holländska tegel, som var på modet då. Det blev en stilren byggnad ritad av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd. Huset finns fortfarande kvar på Stampgatan 20 men är ombyggt till kontorsändamål. Byggnaden rymde ett 30-tal barn mellan 7 och 15 år. De inte bara bodde i huset utan fick också sin undervisning där. Skoldagen började klockan sju med gemensam morgonbön. Lektionerna fortsatte sedan, med uppehåll för middag och vila, fram till klockan halv åtta. Förutom de vanliga skolämnena, med en timmes kristendomsundervisning varje dag, förekom både tyska och engelska. Barnhuset hade egna lärare, som bodde i fastigheten tillsammans med sina familjer. Barnen var enhetligt klädda. Pojkarna i blå livrock med rött foder, röd infattning i sömmarna och samma slags uppslag, blå strumpor om vardagarna och röda om söndagarna samt vita hattar. Flickorna hade kjolar och tröjor i samma slags tyg, röda uppslag och röd infattning samt blå mössor; fyra skjortor respektive särkar till varje barn och skor efter nödtorften. Barnen fick inte lämna barnhusets tomt utan särskilt tillstånd med undantag av söndagseftermiddagarna. Då fick de lämna huset men måste vara tillbaka till aftonbönen klockan åtta. 1924 sålde Barnhuset fastigheten till Pripps Bryggerier och köpte Bö herrgård där barnhemsverksamheten fortsatte fram till 1940. Till skillnad mot tidigare fick inte barnhemsbarnen separat skolundervisning utan gick i folkskolan tillsammans med andra barn. De behövde inte heller utmärka sig genom att gå i enhetliga kläder. Men ändå bildade barnhemsbarnen en grupp som höll samman och skilde sig från andra barn. De började och slutade varje dag med gemensam andakt och varje söndag gick hela skaran till gudstjänsten i Örgryte nya kyrka. Sommaren 1940 lades barnhusverksamheten ner, mycket på grund av rädslan för kriget. Folkskolebarnen i Göteborg, även barnhusbarnen, evakuerades med sina lärare till landsbygden. Den egentliga barnhusverksamheten återupptogs inte och efter 200 år var dess historia slut. I stället hyrde barnavårdsnämnden i Göteborg Bö herrgård och fortsatte barnhemsverksamheten i kommunal regi fram till 1992. Barnhuset inriktade i fortsättningen sin verksamhet på att lämna bidrag till organisationer som arbetar till förmån för barn och ungdom. Till en början var beloppen ganska blygsamma men efter att Bö herrgård sålts till Göteborgs kommun 1983 ökade de väsentligt. 2009 uppgick stiftelsekapitalet till ett bokfört värde av 94 miljoner kronor, marknadsvärde 147 miljoner kronor. Stiftelsen delade ut närmare fyra miljoner kronor till föräldrakooperativ, friskolor, idrottsföreningar, scoutkårer och kristen barn- och ungdomsverksamhet. Stiftelsens verksamhet har förändrats sedan den bildades för drygt 270 år sedan men stiftelsen finns kvar och är Göteborgs äldsta, fortfarande fungerande enskilda institution. Utdrag ur boken ”Stiftelsen Göteborgs Barnhus 1737-2010. Barnhusets verksamhet och insatser för barn och ungdomar under närmare trehundra år” Redaktör: Lisa Björklund