Långfredag Predikan på Långfredagen 2014 i Gräshagskyrkan, Jönköping (SvK). Kära bröder och systrar i Kristus Jesus, För oss alla är det viktigt att inte se Långfredagen som den mörkaste, mest smärtsamma och sorgesamma dagen under kyrkoåret. De fyra evangelisterna återger alla Jesu övergång från liv till död, men med skillnader i beskrivningen. Hos Lukas ropar Jesus med hög röst: ”’Fader, i dina händer lämnar jag min ande’. När han sagt detta slutade han att andas” (Luk 23:46; jfr Matt 27:50; Mk 15:37; Joh 19:30). Hos de andra dör Jesus på korset, men själva dödsögonblicket återges olika. Kan vi trots detta ändå uppleva denna lidandets minnesdag med glädje? Jag tror faktiskt att vi till och med är skyldiga vår Herre en sådan grundinställning. Men vi kan inte förhålla oss till Långfredagen på det sättet utan vidare. Till denna dag hör oundvikligen det mest smärtsamma mänskliga lidande vi kan föreställa oss: Jesu nio timmar långa lidande, de sörjande kvinnorna från Jerusalem utmed korsvägen, den heliga Veronika som torkar Jesu blodiga ansikte och Guds Moder själv: ”Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd”, hade ju redan Symeon i templet förutsagt (Luk 2:35). Hon som burit den evige Faderns Son i sitt jungfruliga sköte fick vid korsets fot ta emot hans döda kropp i sin moderliga famn. Vem kan ens ana hennes djupa smärta? Nej, vi måste alla erkänna att, om vi söker en bild av mänskligt lidande så finns ingen mer talande bild än just Långfredagen. Ingen av oss kan vara oberörd av det vi ser för vår inre blick, ingen kan be ivrigare om förskoning och lindring i alla plågor än just under denna dag som också slutade i ett väldigt mörker från horisont till horisont: ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen”, skriver Markus (15:33). Ändå är det glädjen som skall uppfylla oss kristna i dag, vi som har tagit emot apostlarnas vittnesbörd och trott på det med hjälp av Guds överflödande nåd. ”Död, var är din udd”, frågade den helige Paulus (1 Kor 15:55)? ”Döden är uppslukad och segern vunnen!” (1 Kor 15:54) svarar han. Denna seger uppenbarade den helige Ande för Paulus och det är denna seger som förvandlar hela hans personlighet och gör honom till en hedningarnas apostel och slutligen martyr för tron på Jesus Kristus. Skulle Paulus nu sörja eller skulle han glädja sig? Otaliga är de vittnesbörd som talar om evangeliets glädje som har sin källa i denna seger över döden, döden, den som Skriften säger ”är syndens lön”. ”Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder”, säger Paulus i Korinth, ”och ge ut er helt i arbetet för Herren!” (1 Kor 15:58). Det är detta uppdrag som Herren ger oss att sprida evangeliet, att ”utge oss i arbetet för Herren”, som låter smärtan och sorgen övergå till en ännu djupare erfarenhet av glädje. Långfredagen får sin förklaring på Påskdagen. Det är det firandet som är det verkliga firandet av Långfredagen. Det är då Jesus kommer tillbaka till oss livs levande, uppstånden, förklarad, ännu inte uppstigen till sin Fader i himmeln. Men i dag är det fortfarande dödens verklighet som anger tonen: tungt slår kyrkans klocka, allvarlig är sången, ödmjuk är bönen. Kyrkan är en grav, det är tomt och övergivet. Ni firar inte nattvarden. Inte heller vi firar församlingsmässan. Livets bröd har stigit ned i dödsriket. Vi kristna vördar korset, vi ropar till Gud om barmhärtighet. Vi vandrar korsets väg i ödmjukhet och besinnar oss: var det för vår skull Du genomled allt detta, Herre? Var det för min synds skull du ville ge Ditt eget oskyldiga liv? Ja, Herre, jag är Dig oändligt och evigt tacksam. Du är min glädjes upphov! Jesus anförtror oss varje annan dag än denna dag eukaristin som en Kyrkans dagliga åminnelse av Påskens händelse. ”Glädjen i att sprida evangeliets budskap kommer fram ur en tacksam åminnelse. Tacksamhet över Herrens lidande. Det är en nåd vi hela tiden behöver be om”, säger påven Franciskus i en uppmaning förra året. Apostlarna skulle aldrig glömma det ögonblick då Jesus rörde vid deras hjärtan då ”det var sent på eftermiddagen”, skriver Johannes (Joh 1:39). Med minnet av detta, och tillsammans med Jesus, får vi stå i närvaro av ”en sky av vittnen”, skriver Paulus (jfr Heb 12:1).”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er”, uppmanar han i Hebreerbrevet (Heb 13:7). Ja, vi har sannerligen alltid andra kristna att tacka för ett verkligt trons vittnesbörd. Det var glädjen bortom sorg och smärta som på ett hemlighetsfullt sätt berörde oss. Så visar det sig att tiden efter Långfredagen går i ljusets tecken: ljust och glatt ljuder kyrkans klockor, glad är sången, jublande bönen. Graven är tom, korset undangömt men väntar alltid på oss. Påskljuset skingrar mörkret. Under sitt lidandes dag undervisar Jesus hela tiden om den gudomliga barmhärtigheten. Det glömmer vi kanske ibland, men det är mycket viktigt. Ty vad är det han säger när soldaterna och folket hånar honom, stöter honom i sidan och dömer med hårda ord. Han säger: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Vilka ord riktar han till rövaren som visade ånger och insåg sin skuld: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i Paradiset” (Luk 23:43). Och till slut anbefaller han hela mänskligheten i sin moders tröstande famn: ”Kvinna, där är din son” (Joh 19:26). Och till lärjungen: ”Där är din mor.”(Joh 19:27). Han är i hela Långfredagens lidande en förkunnare av den gudomliga barmhärtigheten. Amen.