Översättning Katarina Falk Korsad - sättning.indd 1 2012-11-22 13:30:29 Till Ian, som tittade upp och började klättra Läs mer om Ally Condie på rabensjogren.se Översatta dikter: “Do Not Go Gentle Into That Good Night” av Dylan Thomas översatt av Lars-Inge Nilsson ”Poem in October” av Dylan Thomas översatt av Jan Berg ”Crossing the Bar” av Lord Alfred Tennyson översatt av Lars-Håkan Svensson ”I Did Not Reach Thee” av Emily Dickinson översatt av Annika Meijer ”They Dropped Like Flakes” av Emily Dickinson översatt av Annika Meijer Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Allyson Braithwaite Condie 2011 By arrangement with Writers House and Ia Atterholm Agency. Originaltitel: Crossed Översättning: Katarina Falk Omslagsformgivning: Irene Vandervoort/Anders Bergström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68536-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Korsad - sättning.indd 2 2012-11-22 13:30:29 gå inte lugn långt in i nattens värld Gå inte lugn långt in i nattens värld, ålderdom bort vredgas vilt när dag blir all, rasa, rasa över ljusets hädanfärd. En vis man, med blixtlöst gaffelord, är lärd, om rätt han vet att rätt är mörkrets vall: gå inte lugn långt in i god natts värld. En god mans rop, vid vågens slut, med flärd fanns sköra dådens dans i grön viks svall, rasar, rasar över ljusets hädanfärd. En vild man grep, sjöng solens långa färd och ser för sent han sörjt den till dess valv, går inte lugn långt in i god natts värld. En grav man, döden när, av bländning närd till blind blicks muntra meteorblänk skall rasa, rasa över ljusets hädanfärd. Och du, min far, vid sorgsna kullens härd, förbanna, välsigna mig med hård tårs fall. Gå inte lugn långt in i god natts värld. Rasa, rasa över ljusets hädanfärd. Dylan Thomas Korsad - sättning.indd 3 2012-11-22 13:30:29 Korsad - sättning.indd 4 2012-11-22 13:30:30 bortom revet Stjärnfall och solnedgång, en klar signal till slut. Men låt mig slippa revens sorgesång när jag ska lägga ut. Utan bli buren av en flodvåg, mjuk och drömlik, utan skum, när det som skapades i havets djup nu färdas hem. Skymning och stilla svag klockklang, men inga ord i bittert avsked, bara natt när jag nu går ombord. Ty fastän floden säkert för långt bort från tidens trånga värld, hoppas jag likväl möta inom kort den Lots som styr min färd. Lord Alfred Tennyson Korsad - sättning.indd 5 2012-11-22 13:30:30 Korsad - sättning.indd 6 2012-11-22 13:30:30 1 Jag står i en flod. Den är blå. Mörkt blå. Den reflekterar kvällshimlen. Jag rör mig inte. Det gör floden. Den pressar sig med kraft mot mig och brusar genom vassen i strandkanten. ”Kom upp därifrån”, ropar funktionären. Han står på flodbanken och lyser på oss med sin ficklampa. ”Du sa ju att vi skulle lägga kroppen i vattnet”, säger jag och missförstår honom med flit. ”Jag sa inte att ni själva skulle gå i”, svarar funktionären. ”Släpp kroppen och kom upp. Och ta med hans rock. Den behöver han inte längre.” Jag tittar på Vick som hjälper mig att bära kroppen. Han har inte gått ut i vattnet. Han är inte härifrån men alla i lägret har hört ryktena om de förgiftade vattendragen i Yttre Provinserna. ”Det är lugnt”, säger jag lågt. Funktionärerna och officerarna vill att vi ska vara rädda för floden – för alla vattendrag – så att vi inte försöker ta oss över dem eller dricka vattnet. ”Vill ni inte ha ett vävnadsprov?” ropar jag till funktionären medan Vick fortfarande tvekar. Det iskalla vattnet når mig till 7 Korsad - sättning.indd 7 2012-11-22 13:30:32 knäna, den döde pojkens huvud faller bakåt och de öppna ögonen stirrar upp mot himlen. De döda ser inte, men det gör jag. Jag ser för mycket. Det har jag alltid gjort. Ord och bilder smälter samman i mitt huvud på underliga sätt och jag lägger alltid märke till små detaljer. Som nu. Vick är inte feg, men jag ser skräcken i hans ansikte. Den döde pojkens tröjärmar är slitna och fransiga och trådarna fångas upp av det forsande vattnet där armarna hänger ner. Hans smala fotleder och nakna fötter lyser bleka i Vicks händer när han långsamt närmar sig vattenbrynet. Funktionären har redan tidigare beordrat oss att ta av den döde pojkens kängor. Nu står han där på flodbanken och svänger dem otåligt fram och tillbaka i skosnörena. En svepande svart rörelse för att skynda på oss. Med sin andra hand riktar han ficklampan rakt mot mitt ansikte. Jag slänger rocken till funktionären. Han måste släppa kängorna för att fånga den. ”Du kan släppa taget nu”, säger jag till Vick. ”Han är inte tung. Jag klarar det själv.” Men Vick går också ut i vattnet. Den döde pojkens ben och svarta civilkläder är nu våta. ”Inte mycket till avslutningsceremoni, det här”, ropar Vick till funktionären. Rösten är ilsken. ”Var middagen i går någonting som han hade valt? I så fall förtjänar han att vara död.” Det är så länge sedan jag själv tillät mig att visa vrede att jag inte bara känner den. Den fyller hela min mun och jag sväljer. Smaken är skarp och metallisk som om jag bitit i folie. Den här pojken dog för att funktionärerna gjorde en felaktig bedömning. De gav honom inte tillräckligt att dricka och nu är han död i förtid. 8 Korsad - sättning.indd 8 2012-11-22 13:30:32 Vi måste gömma kroppen eftersom det inte är meningen att vi ska dö i det här uppsamlingslägret. Dö ska vi inte göra förrän vi har skickats ut i byarna där fienden får göra slut på oss. Men saker och ting blir inte alltid som man planerar. Samfundet vill att vi ska vara rädda för döden. Men det är inte jag. Jag är bara rädd för att dö på fel sätt. ”Det är så här avvikelser dör”, säger funktionären otåligt. Han tar ett steg närmare oss. ”Det vet ni mycket väl. Ingen sista måltid. Inga sista ord. Släpp kroppen och kom upp ur vattnet.” Det är så här avvikelser dör. Jag tittar ner och ser att floden nu är lika svart som himlen. Jag är inte redo att släppa taget riktigt än. Medborgare slutar sina dagar med en ceremoni med middag, avslutningstal och vävnadsprovtagning för att få en chans till odödlighet. Middagen och vävnadsprovet kan jag inte göra mycket åt, men ord är någonting jag har. De finns alltid där i mitt huvud, rullande och färgrika. Så jag viskar några ord som passar både floden och döden: Ty fastän floden säkert för långt bort från tidens trånga värld, hoppas jag likväl möta inom kort den Lots som styr min färd. Vick tittar undrande på mig. ”Släpp”, säger jag och vi gör det samtidigt. 9 Korsad - sättning.indd 9 2012-11-22 13:30:32 2 Smutsen har blivit en del av mig. Det varma vattnet från tvättstället i hörnet rinner över mina fingrar och färgar dem röda. Det får mig att tänka på Ky. Mina händer ser ut som hans nu. Men å andra sidan får i stort sett allting mig att tänka på Ky. Med en bit tvål i samma färg som den här novembermånaden tvättar jag händerna en sista gång. På sätt och vis tycker jag om smutsen. Den letar sig in i varenda hudspricka och tecknar en karta på baksidan av mina händer. En gång när jag var väldigt trött tittade jag på dem och tänkte att de visade vägen till Ky. Ky är borta. Allt det här – den avlägsna provinsen, arbetslägret, mina smutsiga händer, min trötta kropp, mitt värkande huvud – beror på att Ky är borta och att jag vill hitta honom. Det är underligt att frånvaro kan kännas som närvaro. Saknaden är min ständiga följeslagare och om den plötsligt skulle försvinna skulle jag förbluffat se mig omkring och upptäcka att rummet som jag befinner mig i är tomt, när det tidigare åtminstone rymde någonting, även om det inte var han. 10 Korsad - sättning.indd 10 2012-11-22 13:30:36 Jag vänder mig från tvättstället och ser mig omkring i baracken. De små fönsterluckorna under taket är mörka eftersom det är kväll. Den sista kvällen här. Nästa arbetsplacering kommer att vara min sista. Jag har fått veta att jag ska förflyttas till Central, den största staden i Samfundet, där jag ska få min slutliga arbetsplacering på en sorteringscentral. En riktig arbetsplacering, inte som det här eviga grävandet, det här hårda slitet. Mina tre månader i arbetsläger har fört mig till flera olika platser, men hittills har samtliga legat i provinsen Tana. Jag är alltså inte närmare Ky nu än när jag började. Om jag ska ge mig iväg för att finna Ky så måste det ske snart. Indie, en av de andra flickorna i min barack, tränger sig förbi mig fram till tvättstället. ”Har du sparat något varmvatten åt oss andra?” fräser hon. ”Ja”, säger jag. Hon muttrar någonting när hon vrider på vattnet och tar upp tvålen. Några flickor väntar på sin tur bakom henne. Andra sitter på sina britsar och ser förväntansfulla ut. Det är dag sju. Den dag vi får våra meddelanden. Jag knyter försiktigt upp den lilla påsen som hänger i mitt bälte. Vi bär alla sådana påsar och vi måste alltid ha dem med oss. Min är full av meddelanden, och i likhet med de flesta andra här behåller jag dem tills texten inte längre går att läsa. Papprena är som de ömtåliga kronbladen på nyrosorna som Xander gav mig när jag skulle lämna bostadssektorn. Dem har jag också sparat. Jag läser mina gamla meddelanden medan jag väntar. De andra flickorna gör likadant. Det dröjer inte länge förrän papprena börjar gulna i kanterna och vittra sönder – ord ska konsumeras och sedan försvinna. 11 Korsad - sättning.indd 11 2012-11-22 13:30:36 I sitt senaste meddelande berättade Bram att han arbetar hårt på åkern och att han är en exemplarisk skolelev som aldrig kommer för sent. Det fick mig att skratta eftersom jag vet att han tänjer på sanningen, åtminstone med det där sista. Mina ögon fylldes också med tårar när jag läste att han hade tittat på farfars mikrochip från avslutningsceremonin. Historikern berättar först om farfars liv och sedan kommer en lista med farfars bästa minnen, skrev Bram. Han hade ett minne för var och en av oss. Hans favoritminne av mig var när jag sa mitt första ord som var ”mer”. Hans favoritminne av dig var något som han kallade för ”den röda dagen i parken”. Jag hade inte varit uppmärksam när vi tittade på farfars mikrochip vid avslutningsceremonin. Jag hade varit så fokuserad på farfar och hans sista timmar i livet att jag inte hade kunnat koncentrera mig på hans förflutna. Jag hade alltid tänkt att jag skulle titta på mikrochipet senare, men det hade aldrig blivit av, och nu önskar jag att jag hade gjort det. Jag önskar ännu mer att jag kunde minnas den röda dagen i parken. Jag minns många dagar när farfar och jag satt på en bänk och pratade bland röda blomknoppar om våren, röda nyrosor om sommaren eller omgivna av röda löv om hösten. Det måste ha varit de tillfällena han menade. Kanske hade Bram förväxlat de med den – att farfar i själva verket mindes de röda dagarna i parken, i plural. Dagarna om våren, sommaren och hösten när vi satt och pratade. Det senaste meddelandet från mina föräldrar är upprymt. De har också just fått veta att nästa arbetsläger är mitt sista. Jag kan inte klandra dem för att de är glada. De trodde tillräckligt starkt på kärleken för att vilja ge mig en chans att hitta Ky, men 12 Korsad - sättning.indd 12 2012-11-22 13:30:36 de är inte ledsna över att den chansen snart inte finns längre. Jag beundrar dem för att de lät mig försöka. Det är mycket mer än de flesta andra föräldrar skulle ha gjort. Jag lägger försiktigt ner meddelandena bakom varandra och tänker på spelkort, på Ky. Tänk om jag på något sätt skulle kunna ta mig till honom i samband med nästa förflyttning. Tänk om jag skulle kunna gömma mig ombord på luftskeppet, kasta mig ut och sedan falla som en sten från himlen över Yttre Provinserna? Vad skulle han tänka om han såg mig efter så här lång tid? Skulle han ens känna igen mig? Jag vet att jag har förändrats. Det är inte bara händerna. Trots stora matportioner har det tunga arbetet gjort mig tunnare. Jag har mörka skuggor under ögonen eftersom jag sover dåligt. Trots att vi slipper Samfundets sömnelektroder här. Även om det är lite oroande att de inte verkar bry sig särskilt mycket om oss, så uppskattar jag friheten att slippa övervakas när jag sover. Jag ligger vaken och tänker på gamla och nya ord och en kyss som vi stal när Samfundet inte såg. Men jag försöker somna, det gör jag verkligen. För jag ser Ky allra bäst i mina drömmar. Vi får bara se våra nära och kära när Samfundet tillåter det. På riktigt, över kommunikationsporten eller via mikrochip. Förr lät Samfundet sina medborgare bära med sig bilder av närstående. På så vis kunde man åtminstone minnas hur människor som dött eller flyttat såg ut. Men det har inte varit tillåtet på flera år. Nu har Samfundet till och med förbjudit traditionen att låta nymatchade par få foton av varandra efter sitt första möte över kommunikationsporten. Det är en sak som jag har fått veta genom ett meddelande som jag inte har sparat – ett utskick från 13 Korsad - sättning.indd 13 2012-11-22 13:30:36 Matchningsdepartementet till alla som har valt att bli matchade. Där stod det bland annat: Matchningsproceduren ska strömlinjeformas för maximal effektivitet och optimala resultat. Jag undrar om det har inträffat fler misstag. Jag blundar igen och önskar att Kys ansikte ska framträda för min inre blick. På senare tid har alla bilder som jag lyckas frammana varit ofullständiga och suddiga. Jag undrar var Ky är nu, vad som händer honom, om han har kvar det lilla stycket sidentyg som jag gav till honom innan han reste. Om han har kvar mig i sitt hjärta. Jag tar upp ett annat papper och vecklar försiktigt ut det på britsen. Ett nyrosblad följer med och när jag rör vid det känns även det som papper. Den rosa färgen håller på att blekna och gulna i kanterna. Flickan på britsen bredvid märker vad jag gör, så jag klättrar ner till britsen under. De andra flickorna samlas omkring mig. Det gör de alltid när jag tar fram just det här papperet. Jag riskerar ingenting genom att behålla det. Det är ingenting olagligt. Det skrevs ut från en helt vanlig kommunikationsport. Här får vi dock inte skriva ut någonting annat än våra meddelanden och det är därför den här speciella utskriften har blivit något av en skatt i lägret. ”Det här är kanske sista gången vi kan titta på den”, säger jag. ”Den håller verkligen på att falla i bitar.” ”Inte tänkte jag på att man kunde ta med sig en av de Hundra målningarna”, säger Lin. ”Inte jag heller”, säger jag. ”Jag fick den.” Jag fick den av Xander i bostadssektorn innan jag skulle resa. Det är nummer 19 av de Hundra målningarna – Coloradoklyftan 14 Korsad - sättning.indd 14 2012-11-22 13:30:36 av Thomas Moran. En gång för flera år sedan gjorde jag ett skolarbete om just den målningen. Då sa jag att det var min favoritmålning och Xander måste ha lagt det på minnet. Målningen både skrämde och fascinerade mig. Himlen var spektakulär och landskapet vilt och vackert med höga berg och djupa dalar. Jag tror att det var landskapets storslagenhet som skrämde mig mest. Samtidigt kände jag sorg över att jag aldrig skulle få uppleva någonting sådant i verkligheten. Gröna träd som desperat klamrar sig fast vid röda klippor, blågrå moln som rullar över himlen, och alltsammans dränkt i ett dovt och guldskimrande ljus. Jag undrar om något av min längtan avspeglades i min röst när jag berättade för klassen om målningen och om Xander uppfattade det och därför lade det på minnet. Xander spelar fortfarande spelet på sitt subtila sätt. Den här målningen är ett av hans kort. När jag nu tittar på målningen eller känner på ett av nyrosbladen, minns jag hur trygg och välbekant han var och det värker i mig när jag tänker på allt som jag har tvingats lämna. Jag hade rätt i att det här är sista gången vi kan titta på målningen. När jag tar upp den faller den sönder. Alla suckar på samma gång och vår gemensamma utandning får pappersflagorna att fladdra upp. ”Vi kan ju alltid titta på målningen på porten”, säger jag i ett försök att trösta. Lägrets enda kommunikationsport står och brummar i stora salen, tung och lyssnande. ”Nej”, säger Indie. ”Det är för sent.” Det är sant. Vi förväntas hålla oss i baracken efter middagen. ”I morgon vid frukosten, då”, försöker jag, men Indie viftar bara avfärdande med handen och vänder sig bort. 15 Korsad - sättning.indd 15 2012-11-22 13:30:36 Hon har rätt. Det är inte samma sak. Först trodde jag att det handlade om att ha bilden, men det är inte ens det. Det är att titta på den utan att vara iakttagen, utan att någon talar om hur man ska titta på den. Det är det som gör den speciell. Jag begriper inte varför jag inte alltid bar med mig tillåtna bilder och dikter innan jag kom hit. Allt det där papperet som finns i kommunikationsportarna, all den där lyxen. Så många omsorgsfullt utvalda skönhetsupplevelser som vi så sällan tillät oss att njuta av. Hur hade jag kunnat missa att den gröna växtligheten intill ravinen är så spirande ny att man nästan kan känna hur lena, men också klibbiga, bladen är? Som fjärilsvingar som öppnar sig för första gången. I en enda rörelse sveper Indie bort pappersflagorna från min säng. Hon tittar inte ens när hon gör det. Det är därför jag vet att hon också sörjer över att ha förlorat bilden, för hon visste exakt var bitarna låg. Med tårar i ögonen går jag med dem till förbränningsugnen. Det är okej, intalar jag mig. Du har andra, mer solida, saker kvar, gömda längst ner i påsen. En kapselbehållare. En silverask från matchningsbanketten. Kys kompass och de blå kapslarna från Xander. Jag brukar vanligtvis inte bära med mig kompassen och kapslarna i påsen. De är alldeles för värdefulla. Jag vet inte om officerarna brukar söka igenom våra saker men jag är säker på att de andra flickorna gör det. Därför brukar jag gräva ner kompassen och de blå kapslarna i jorden den första dagen i varje nytt arbetsläger. Förutom att de är förbjudna är båda ovärderliga gåvor: Guldkompassen kan hjälpa mig att hitta rätt och de blå kapslarna 16 Korsad - sättning.indd 16 2012-11-22 13:30:36 sägs kunna hålla oss vid liv om vi inte har något att äta. Xander stal flera dussin åt mig. Det betyder att jag kan klara mig länge utan mat. Tillsammans utgör deras gåvor ett perfekt överlevnadskit. Om jag bara kunde ta mig till Yttre Provinserna så att jag fick börja använda dem. Kvällar som den här, före en förflyttning, måste jag leta upp platsen där jag gömde mina skatter och gräva upp dem. Därför var mina händer smutsiga av jord från en helt annan del av fältet när jag kom tillbaka till baracken i kväll. Det var därför jag skyndade mig att tvätta händerna och jag hoppas att det undgick Indies skarpa blick där hon stod alldeles bakom mig. Jag hoppas också att min påse inte lämnar några jordspår efter sig och att ingen hör det lilla klirret – ljudet av hopp – när silverasken, kompassen och kapselbehållaren stöter emot varandra. I arbetslägren brukar jag försöka dölja det faktum att jag är medborgare för de andra flickorna. Även om Samfundet vanligtvis brukar hålla statusinformation hemlig har jag råkat höra samtal mellan andra flickor där de har sagt att de har tvingats lämna ifrån sig sina kapselbehållare. Det betyder att de på något vis – på grund av egna eller föräldrarnas misstag – har förlorat sina medborgarskap. De är avvikelser. Precis som Ky. Det finns bara en lägre klassificering än avvikelse – anomali. Men anomalier hör man nästan aldrig talas om längre. De verkar ha försvunnit. Och nu när de är borta verkar det som om avvikelserna har övertagit deras plats, åtminstone i det kollektiva medvetandet inom Samfundet. I Oria var det aldrig någon som pratade om vad som krävdes för att en människa skulle bli omklassificerad och jag oroade mig 17 Korsad - sättning.indd 17 2012-11-22 13:30:36 ofta för att hela min familj skulle kunna bli omklassificerad på grund av mig. Numera tror jag mig veta vilka regler som gäller för omklassificering, genom Kys berättelse och från sådant som jag har hört fickorna säga. Om en förälder blir omklassificerad blir hela familjen det också. Men om ett barn blir omklassificerat blir inte familjen det. Barnet bär ensam konsekvenserna av sin överträdelse. Ky blev omklassificerad på grund av sin pappa. Och sedan blev han förflyttad till Oria när den första pojken Markham hade dött. Först nu inser jag hur extremt ovanlig Kys situation var – att han bara kunde komma till Oria från Yttre Provinserna för att någon annan hade blivit dödad och att Patrick och Aida troligtvis hade mycket högre befattningar inom Samfundet än vad någon av oss förstod. Jag undrar vad som har hänt med dem. Tanken på dem gör mig alldeles kall inuti. Det är i alla fall skönt att veta att jag åtminstone inte kommer förstöra för min familj om jag rymmer för att leta rätt på Ky. Jag kan dra på mig själv en omklassificering men jag kan inte skada dem. Jag klamrar mig fast vid den tanken – att de och Xander kommer att vara utom fara oavsett vad jag gör. ”Meddelanden”, ropar officeren när hon kommer in i baracken. Det är hon med vass röst och vänliga ögon. Hon nickar kort och börjar sedan läsa upp namnen. ”Mira Waring.” Mira stiger fram. Alla tittar och räknar. Mira får tre meddelanden, precis som vanligt. Officeren skriver ut och läser alla meddelanden innan vi får dem, för att spara tid och för att vi ska slippa köa framför kommunikationsporten. 18 Korsad - sättning.indd 18 2012-11-22 13:30:36 Indie får ingenting. Jag får bara ett. Det är ett kombinerat meddelande från mina föräldrar och Bram. Men ingenting från Xander. Han har aldrig missat en vecka förut. Vad kan ha hänt? Jag griper hårt om min påse och hör ljudet av papper som knycklas ihop inuti. ”Cassia”, säger officeren. ”Var snäll och följ med mig till stora salen. Du har ett samtal som väntar.” De andra flickorna stirrar på mig. Sedan skär en kall skräck genom mig. Jag vet vem det är. Det måste vara min funktionär som vill titta till mig över kommunikationsporten. Hennes ansikte kan jag tydligt se framför mig. Varenda iskall kontur. Jag vill inte gå dit. ”Cassia”, säger officeren. Efter en snabb blick på flickorna i baracken, som plötsligt framstår som varm och mysig, reser jag mig upp och följer med henne. Hon går före mig hela vägen till stora salen och vidare fram till kommunikationsporten. Jag hör den brumma ända från dörren. Jag tittar ner några ögonblick innan jag riktar blicken mot porten. Samla dina anletsdrag, dina händer, din blick. Titta ut på dem så att de inte kan se in i dig. ”Cassia”, säger en röst. En röst som jag känner. Jag tittar upp och kan knappt tro mina egna ögon. Han är här. Kommunikationsskärmen är tom och istället står han här framför mig. På riktigt. 19 Korsad - sättning.indd 19 2012-11-22 13:30:36 Han är här. Hel och frisk och oskadd. Här. Inte ensam – en funktionär står bakom honom – men ändå, han är … Här. Jag trycker mina röda karthänder mot ögonen. Det här är för mycket för mig. ”Xander”, viskar jag. 20 Korsad - sättning.indd 20 2012-11-22 13:30:36