1. No category

PRATRÖR FÖR S:T OLOFSSKOLAN årg.13 nr 38 22.5.2014
Olof 38!
Tänk en sådan skola! Sådan sammanhållning. Vilken stämning! Idel glada miner, idel artiga hälsningar; jag
antar att också mobbningen minskat (man säger ju att den inte fullt kan försvinna)! Med den här attityden, med en fin vi-anda tar vi väl hem allt i stafettkarnevalen också! Lycka till! (Ja, en sak har vi ännu
ogjord där, och det är att få ihop det till en lyckad hejarklack – riktigt som tradition! Vi har ju en maskot
som står och väntar). Läs för övrigt mera om Skolandan i Sossen med en sjuas ögon på insidorna!
Vi har minsann också varit med om mycket under de tre senaste månaderna. Det har varit matterepresentationer hit och dit. Här presenterar vi MatCupen, där vår kvartett hade fina framgångar. Vi deltog
också förtjänstfullt i NouHätä. Läsprojektet vi hade i mars gav mersmak åt både initiativtagare och elever. Vi kan kanske vänta oss en modifierad uppföljare nästa läsår – synd om niorna som inte får vara med!
Och så hade vi ju förintelseprojektet, som genomfördes med verklig framgång. Alla vet vi nu vad civilkurage är. Redan här vill jag också framföra vad en av skolans ”värstingar” sade mig: ”Tänk att en sån gammal käring som hon kan hålla oss tysta i två timmar!” Man talar om bevingade ord.
Det slutar förstås inte där. Någon har företagit en privat nära nog jordenrunt-resa, som vi får ta del av.
Många elever har åter haft glädjen att få åka på vänskolutbyte till Frankrike respektive Tyskland. Journalister presenterar en kortversion av dagboken de fört. Så här mera i regionen har vi hunnit med att dagsverka, vara på prao (åk 8), vistas på Erikvalla (åk 7 )gå på bio, fått ta dela av flyktinginfo men också ha
helt vanligt skolarbete, som visserligen tål att presenteras. Vad sägs om lite dikter, moffaintervju,
chromebook-evaluering? Stafettkarnevalen står inför dörren – få se hur det går! Och mycket, mycket
mer!
Glada vi i Sossen går,
glatt vi lär oss skriva.
Nu är det väl slut för i vår
att vara kreativa.
Men vi kommer åter snart
skriver ännu bättre då.
Sätter så på pennan fart,
i framtiden också!
Ha det gott och vila upp er! Glad sommar!
Kenneth
Skolan piffas upp i delaktighetsprojekt
Ni har säkert alla redan lagt märke till vilka härliga väggmålningar som dykt upp inomhus. Tack till åk 7 för
dessa färger! Vi fortsätter med att snygga upp på olika sätt. När man väl fått det tillräckligt tilltalande brukar
det vara lättare att hålla rent och snyggt. Det utlovas ju också glass för hela skolan, då alla i delaktighetsprojektet så fint bidragit med idéer om hur vi kunde förbättra vår närmiljö. Och vissa åtgärder har redan vidtagits,
såsom följande:
Bänkrestaureringen påbörjad
Skolans utebänkar har under åren blivit utsatta för
hårt väder och krävde en restaurering. Några snickare i tillvalsslöjden tog emot uppgiften, däribland
Casper 9b, Jaakko 9e, Oskar 9e, Carl-Emil 9e, Patrik 9d och William 9a.
Arbetsbeskrivning
Uppgiften började med att skruva loss de genomruttnade plankorna men skruvarna hade ärjat fast i ramen, så
vi måste använda smörjmedel för att få ut dem. Sedan var det dags för att börja skrapa bort den rostiga gamla
målfärgen. Detta visade sig vara en utmaning och tog hela 5 slöjdlektioner. Efter några misslyckade metoder
märkte vi att bästa sättet att skrapa bort målfärgen var att värma upp ramytan och sedan skrapa bort färgen
med en målarskrapa.
Då skrapandet var färdigt började vi med att göra nya plankor till bänkarna. Plankorna sågades till rätt längd
och hyvlades släta med hjälp av rikt- och planhyvel. Sedan målade vi dem vita och lackade dem för att motstå
regn och rusk i flera år. Nu var det dags att fästa plankorna i ramen, vilket visade sig åter vara en utmaning.
Det behövdes upphöjningar till ramen så att de redan för långa skruvarna inte skulle gå igenom plankorna.
Till slut ristade vi in våra namn i en aluminiumbit som skruvades fast i bänken, så att kommande års kurser
kan avguda detta verk.
Casper 9b & Patrik 9d
”Ni har beviljats 2000 € för Er verksamhet”
Ett led i att snygga upp är också att få gårdsplanen vänligare.
Skolan hade nyligen glädjen att få ett stipendium på 2000 euro
av Brita Maria Renlunds stiftelse. Med dessa pengar skall vi
försöka göra vårt lilla uteområde mera lockande; vem vet,
kanske börjar allt fler trivas ute på rasterna också. T.ex. blommorna från 7c:s planteringsprojekt i höstas har lyckats väl,
såsom fotot från skolgårdsbranten här bredvid visar.
Red.
Skolgårdsbranten—tro det eller ej!
MatCup 2014 i Vasa
Fyra klasser från åk 8 deltog i kvalomgångarna i MatCupen för i år, men vi, 8E, kom till semifinalen. Vi valde
därefter fyra representanter, som skulle åka den 24 april till Vasa där semifinalen höll hus. Inte så många i
klassen var intresserade av tanken att åka på mattetävling till Vasa, men vi som åkte blev positivt överraskade.
När vi kom fram åt vi lunch och efter det gick vi och sätta vår utställning i skick. Vi fick ett bord som egentligen inte alls passade vår utställning tack vare vår fenomenala gruppdragare Niklas, men som tur var det en
grupp från en annan skola som behövde vårt bord, vilket ledde till att vi bytte bord. Nu var det dags för den
populära Matematikstafetten! Den gick ut på att alla lag fick åtta uppgifter att lösa. Vi hade 90 minuter tid att
göra klart uppgifterna. Vi lyckades bra här. Vi fick fyra poäng mer än projektvinnaren, alltså matteklassen
från Mankkaan koulu i Esbo, vilket bevisar att vi var bra.
Senare åkte vi till Replotbron och traskade över den trots hård vind. Vi åt även där och efter att vi ätit fick vi
lösa en massa Knep och Knåp. Då vi kom tillbaka till utställningsplatsen började presentationerna. Ordningen
lottades och vi drog lott nr 6, vilket var en väldigt bra placering. Presentationen, som vi gjorde klar i tåget på
väg till Vasa, blev en massiv succé! Vi fick hela 7/8 poäng, vilket är det bästa Sossen någonsin har fått för
matteprojektets presentationsdel. Efter presentationerna var det dags för pizza! Pizzan var ”supernami”.
Efter att vi hade ätit klart gick vi till Omenahotelli där vi övernattade.
Nästa morgon gick vi tillbaka till tävlingsplatsen för att äta morgonmål. Genast efter det var det dags för finalen. Finalisterna satt på scenen och löste 5 stycken uppgifter och deras prestationer poängsattes av domarna.
Resten av tävlarna fick också lösa uppgifterna men ingen bedömde dem.
Efter det var det dags för prisutdelningen. Vi fick pris för bästa ”vanliga” klassen, och priset var 400 euro!
Den summan går till klasskassan. Resten av dagen spenderade vi tiden på ett tåg och hade knasroligt!
Hemma var vi igen på lördag kväll.
Emma, Magnus, Niklas, Sara i 8e
Presentationen
Läsprojektet var lyckat
I skolan hade vi ett projekt där vi läste under hela blocket. Det här blocket hölls varje vecka, och kunde vara
nästan vilket block som helst. Så fortsatte vi under fyra veckor i mars. Varje grupp på omkring 15 elever hade
en egen klass där de läste sina böcker. Alla grupper hade elever från sjunde och nionde klassen. Åttorna hade
egna grupper där det bara fanns åttor.
Min grupp läste i engelskaklassen längst bak i språkkorridoren. Vår ”övervakare” var Nina Miettinen. Hon
spelade lugn och avstressande musik, som hjälpte oss att läsa. För det mesta var det lugn stämning, men nu
och då var det någon nia som hittade ett ”roligt” citat, som han sedan måste berätta för sina kompisar och
sedan för hela klassen. Eller så hade någon hittat en applikation som spelar upp olika ljud, t.ex. katter som
jamar... Nina har bra humör och lyssnar på klassens fnissande en tid men kommenderar sedan bestämt att
sätta telefonen undan. Men annars är läsandan bra och de flesta läser den mesta delen av tiden.
Jag tycker att projektet är en bra idé. Det bygger på koncentration och lästräning. På grund av den relativt
bra tystnaden och lugnet läser man mycket per gång. En större del av eleverna i Sossen läser kanske inte
hemma. Projektet kan då visa hur intressanta böcker är, och att man kan skapa en bild i huvudet baserad på
texten. Den bilden är minst en lika bra upplevelse som en film kan vara. Detta är en bra sak att lära de ickeläsande eleverna. Jag tycker att vi definitivt borde ha ett till läsprojekt. Kanske i en annan form, men likadant
kan det nog också vara. Men vi får väl nog vänta till nästa läsår.
Sebastian Svenlin 7c
Först gällde det att kolla vilken grupp
man läser i. Sedan återstod bara att
greppa boken och starta läsandet.
Läsprojektet i siffror
Läsprojektet anordnades under mars månad. Här nedan har vi några frågor som hänvisar
till läsprojektet. Det gick ju ut på att alla skulle läsa en bok, vilken som helst, under 5 block.
Första frågan vi ställde var ”Vad
tyckte du om läsprojektet?” Som
ni ser så tyckte de flesta att det var
helt ok, 76 personer tyckte att det
var bra, följt av 23 stycken som
tyckte det var jättebra och bara 9
som tyckte det var dåligt.
Andra frågan vi ställde var ”Ser du gärna
att sådana ordnas flera gånger?”. 90
tyckte här det skulle vara bra, 74 visste
inte ifall de ville det eller inte och slutligen fanns det 34 elever som inte ville ha
något liknande igen.
Tredje frågan var ”Hur många böcker
läser du på egen hand under ett år?”
21 elever av 200, alltså 10 % är
”storkonsumenter”, dvs. läser mer än
20 böcker per år, 30 läser 10 – 20. 108
har vi som läser mindre än 10 och 56
som bara läser det som de får i uppgift
(Om ens det, om vi får tro och relatera
till allmänna undersökningar (Red:s
anm.)).
Det verkar i varje fall som att de flesta gillade läsprojektet. Det fanns ju
mycket bra i det, som t.ex. det att vi mixade till grupperna. Man kan
också tänkas läsa i temagrupper eller kanske ha en klassuppsättning av
samma bok. Då blir det mera diskussion på vägen. Hoppas vi får läsa
nästa år igen!
Isak Palm och Alvar Wikström 8b
”Frågetecknad Oskuld”
Mörkret inom henne var som föroreningen i de stora städerna, där de
gråa molnen skymde den gnistrande stjärnhimlen från folkets hoppfulla blickar.
Hennes dikter var tunga och fulla av sorg. Varje gång hon öppnade
sitt skrivblock gummade hon bort det hon skrivit, skrev texterna om
och om igen, tills de inte längre kunde kännas igen med det de en
gång varit.
Den enda dikten hon inte ändrade på var Frågetecknad Oskuld, för
det var namnet på hennes sorg, och hennes sorg förblev orubbad.
Hon hade dragit ner sina gardiner en lång tid sedan, och de förblev
fast slutna, så hon visste inte att den morgonen var en ljus morgon –
solen sken, fåglarna kvittrade, och tankspridda människor skyndade
sig till sina jobb. Den morgonen var som vilken som helst annan morgon: sorgen tyngde henne, och hon hade börjat fundera om allt varit
hennes fel.
Spegeln med den vackra, handgjorda ramen hängde i det blåa rummet, som en gång i tiden hade hört till någon annan, men nu var hennes. Allt var hennes nu. Hon hade vågat sig in i det blåa rummet för den första
gången på månader, den ljusa morgonen då fåglarna kvittrade och solen sken. Rummet var som det alltid varit,
men något dammigare. Spegeln hängde på väggen mitt emot dörren. Hon klev försiktigt fram, och skådade sin
egen spegelbild. Ett par livlösa, gråa ögon tittade trött tillbaka, och den hopknipta, tunna munnen förblev blott
ett streck. Det mörka, okammade håret, hängde dött över de smala axlarna.
Först kände hon sig likgiltig mot allt det hon såg, men plötsligt kokade det av en oförklarlig ilska inom
henne, och hon tog ett hårt grepp om spegeln och smällde den i golvet. Glaset splittrade sig till tusen små och
stora bitar. Hon stod där en stund och tittade på vad hon orsakat, innan hon märkte att det blödde från ett stort
sår i hennes hand. Hon måste ha skurit sig på en av de vassa glasbitarna.
Det var ett mirakel att hon lyckades ta sig fram till sjukhuset. Det kändes som om alla människors blickar
brände i nacken på henne. Läkaren bara gav henne en stadig blick när hon mumlade något om ett misstag. Såret
måste sys, konstaterade han.
Dag ut och dag in gick. Krukväxten på det vitmålade fönsterbrädet vissnade bort. Klockan i köket fortsatte
att gå runt, om och om igen. Tick, tack. Tick, tack.
Dikterna blev mer och mer oläsliga. Inte ens hon själv
visste vad de handlade om mera. Hon jämförde dem med hennes existens. Sådant hade hon inte gjort förut, hon hade alltid
tyckt att poesi var överskattat. Men det hade varit en annan
tid, och hon hade varit en annan människa.
Glasskärvorna låg kvar på golvet i det blåa rummet. Den
vissnade krukväxten stod kvar på fönsterbrädet. Klockan tickade vidare. Hennes liv förblev samma, gamla plåga.
Men en kväll, förändrades allt detta. Det var en mörk och kall vinterkväll, med inget som skilde just denna
kväll från alla de andra mörka och kalla vinterkvällar hon upplevt. Förutom en sak – klockan sju hördes det
några lätta knackningar på den vitmålade dörren till hennes lägenhet. Försiktigt tog hon sig fram till tamburen, där hon stod en stund och funderade. Var det fel dörr personen knackat på? Vad var orsaken till att det
var just hennes dörr som blev knackad på?
Hon öppnade dörren sakta och fann sig själv tittande in i ett par varma, bruna ögon. Ett leende som inte såg
förfalskat ut satt fast på mannens läppar. Han såg litet överraskad ut, som om han just tänkt gå vidare. Han
återhämtade sig snabbt, hälsade glatt och introducerade sig själv. Han hade flyttat in till lägenheten bredvid
igår, och ville bjuda in henne på en inflyttningsfest. Hon tackade artigt nej, förklarade att hon var upptagen.
Det var hon ju inte, men hon var inte redo för sådant.
När dörren stängdes efter den leende främlingen, tog hon upp sitt block från sitt skrivbord och skrev ner en
ny dikt som hon kallade Guldspunna halmstrån, för det var namnet på hennes glädje, och den var nyfunnen.
Den natten ställde hon sig framför fönstret och öppnade de eländiga gardinerna, som skymt hennes syn
över vad som var vackert i denna värld under en så lång tid. Då hon blickade ut över det djupblåa himlavalvet, skingrade sig de mörka molnen, och hon kunde se stjärnorna igen.
Lia 9c
Glada vinnare och framför allt en av de glada läsarna, som
här delar ut prispengarna (70 resp. 30 euro).
Chromebook fungerar nog!
Google gav 2008 ut webbläsaren Google Chrome, som många av oss använder varje dag. Som ett steg vidare
från Chrome började Google 2009 utveckla Chromebook-datorn. Chromebook är en uppsättning bärbara datorer som tillverkas av bl.a. Samsung, Acer och HP i samarbete med Google. De är speciella i det avseendet
att det enda programmet som finns på datorn är Google Chrome. Andra program går inte att installera, i stället gör man allting via web-appar, program på Internet.
Jag ersatte min vanliga dator med en Samsung Chromebook som jag lånade av skolan för en vecka. Det finns
inte så mycket att säga om datorn själv, utom att plasten den är gjord av får den att kännas billig, men annars
är det inget konstigt alls med den. Skärmen på den är 11.6 tum diagonalt. Man märker att den är helt tyst då
den är på, till skillnad från andra datorer som det alltid kommer ljud ur på grund av fläkten. Detta är för att
Samsung använder en processor i sin Chromebook som vanligen används i telefoner och tabletter. Den blir
aldrig så varm att den skulle behöva en fläkt. Det innebär också en kompromiss med datorns hastighet, men
det märks inte i vanlig användning, eftersom
Google Chrome är det enda programmet som
någonsin används på datorn.
En av de första frågorna man frågar sig angående
Chromebooken är hur man skriver dokument,
gör tabeller, PowerPoint-presentationer, och annat man brukar göra i Microsoft Office. Svaret är
Googles egen samling program som heter
Google Docs och Google Drive. Dessa program,
och Gmail, Google Play, och många andra program och spel som t.ex. Angry Birds kan också
De jämförda bärbara manickerna
användas offline, så man behöver inte oroa sig
över att man inte har tillgång till Internet om
man måste skriva ett dokument eller läsa ett man har skrivit. Jag arbetade på skolprojekt i en buss utan Internet, och det gick utan problem, och allt jag hade gjort sparades i Google Drive nästa gång jag hade Internettillgång. Det finns spel man kan spela i webbläsaren, men om man gillar datorspel är urvalet inte så stort,
så man borde köpa en vanlig dator om man tänker spela spel.
Att skriva ut från en Chromebook fungerar inte så bra. Vanliga printrar går inte att koppla rakt till en
Chromebook, man måste koppla dem genom en vanlig dator mad hjälp av Googles tjänst Google Cloud Print.
Vissa printrar tillverkade av bl.a. Brother, Canon, Epson och Samsung har stöd för Google Cloud Print inbyggt,
och kan därmed anslutas rakt till en Chromebook.
Web-apparna jag har berättat om är inte begränsade till användning på en Chromebook. Om man har Google
Chrome på sin dator kan man öppna Chrome Web Store och installera dem på sin dator. Vilken som helst dator kan alltså göra allt en Chromebook kan göra, men fördelen med att ha en Chromebook är att den alltid
startar på under 10 sekunder från att man trycker på knappen, den behöver inget virusskydd, den blir inte
långsammare med tiden, den är alltid uppdaterad av sig själv, och om någonting går fel fixar den sig själv.
Datorn jag använde är en Samsung Chromebook, som finns med och utan 3G. Skolans Chromebookar är Wi-Fi
-modellen. Andra modeller som finns är Acer C720 med och utan touch screen, och HP Chromebook 14.
Max Sandholm, 9e
Glamour i högsta grad
Världens mest omänskliga ljud skränar i mina öron. Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna detta? Jag
sätter mig upp i sängen och ser på telefonen som står bakom det förskräckliga pipandet. På skärmen bildar
vita siffror 5:31. Frankrike! Tanken på att få lämna detta regniga land tröstar mig tillräckligt för att få mig att
släpa mig ner för trapporna. Kappsäcken - check. Reseattityden - check. Energinivån – kunde inte vara lägre.
På flygfältet träffades vi, resten av skribenterna och ett tiotal andra trötta elever som skrev sina adresser på
lappar på sina kappsäckar före check-in. Kvinnan vid disken log och önskade alla en bra resa med automatisk
ton. Där satt vi sedan 15 minuter senare - i flygplanet, redo att ta kontroll över världen och selfies med Eiffeltornet. Next stop - Paris. I Paris satt vi några timmar i buss med en guide som berättade oss om den vackra
stadens historia och sevärdheter. Eiffeltornet, lunch i Pasta Papa, några timmar till i bussen och otåligt väntade på att få komma till värdfamiljerna. Vi lade märke till den sagolika och majestetiska arkitekturen i Paris.
Man ser starkt den franska nationalismen inmurad i stora statyer och parlamenthus. Nästan jämförbart med
Åbo centrum.
På kvällen när vi slutligen kom fram till Riom och fick sist och slutligen slå oss ner efter en lång resa kunde
alla vila och ladda sig inför veckans äventyr. Vi begav oss nu till Clermont - Ferrand, närmaste stora stad
för att träffas som grupp och för att köpa kläder etc. Vi kom stolt tillbaka med kragskjortor, rosetter, byxor
och andra glassiga plagg. Franskt.
Under veckan vistades vi i Vichy, där vi fick smaka på de mirakulösa och kulinaristiska mineralkällornas
vatten. Man blev nästan påverkad av detta extraordinära vatten. Nästan som man skulle ha blivit lättare inuti. Nästan som om ens kroniska huvudvärk gått om. Nästan. Senare gick vi på en liten rundvandring med en
guide som berättade oss om Vichys historia på hackig engelska. Frans fann hennes accent roligare än vad
som är socialt acceptabelt. Sedan fick vi en liten stund fritid att tappa bort oss och gå vilse i den främmande
miljön. Helt skönt. Folk köpte Vichypastiller. Vacker liten stad.
Nästa dag väntade en heldagsbussutflyk till bergsomdrådet
“Massif du Sancy”. Vädret var inte på vår sida. Inte åtminstone
när vi skulle upp på toppen av berget. “Massif med snö”, helt
som i Finland. Det vi hade rymt från. Något snökrig hann vi
också med i en liten bergsby med smala och höga hus. Blöta
skor och snö innanför skjortan. Tjusigt.
Senare under veckan gjorde vi också en visit till temaparken
“Vulcania”. Massor olika punkter med diverse simulatorer och
dylikt. Det var roligt, men flera saknade energi p.g.a. kort nattsömn. Överlag var programmet under resan mycket lärorikt och
allmänbildande. Nu vet vi varför det står Chanel på dyra parfymer och varför kyrkan i Clermont ser ut som Voldemorts hem.
Svart och skrämmande.
Frans, Silja och Cindy i 9f
Eiffeltornet erövrat!
Dagsverkesdagen
Dagsverket ordnades i år också med målet att hjälpa u-länder. I år är
det ungdomar i Sierra Leone som får insamlingen. Sierra Leone är ett
av världens allra fattigaste områden och befinner sig på Afrikas västkust. Huvudstaden heter Freetown. I Sierra Leone lever just nu 5,2
miljoner invånare med en medelålder på bara 48,1 år. Landet befann
sig 11 år i inbördeskrig, som ägde rum från 1991 till 2002.
Korruption var en stor faktor till att kriget bröt ut i landet och över 50
000 människor dog. Med i kriget fanns det stora barnarméer och
många av dem stupade i kriget.
Kriget lämnade stora ärr i samhället och många barn och vuxna förlorade sina familjer och bekanta. Städer och byar måste återuppbyggas och människorna fick söka sig nya jobb.
Just nu håller Sierra Leone på att utvecklas och landet behöver all hjälp det kan få. Det vi förväntas göra är att
samla in 12 euro för barnen i landet. Med hjälpen får ett barn skolmat för en hel månad eller så får 3 barn
skolmaterialet de behöver. Finland flyktinghjälp sköter arrangemangen. Om alla gjort sin del i vår skola får vi
insamlat ca 4300 euro. Det kommer många barn där att glädjas åt det. Ungdomarna får lite mera hopp i sitt liv
när dina pengar nått fram.
Vårt dagsverke
Nikke 8b
På min dagsverksdag så städade jag. Jag städade mitt hus,
tog ut mattorna, torkade damm och moppade golvet. Jag
vaknade runt 9 och åt morgonmål och började därefter
städandet. Det första vad jag gjorde var att jag bar ut alla
mattor ur huset. Efter det började jag dammsuga och det
tog en stund. Sen var det dags att moppa golvet. Jag städade mitt hus i ca 3 h men jag tog nog också pauser när jag
t.ex. skulle äta.
Jag var helt nöjd med att jag städade lite för att huset blev
renare och finare och barnen i Sierra Leone fick stöd för
framtiden.
Victor 8b
Min dag började vid 12 tiden och jag och min syster städade hela huset. Vi började med att plocka upp saker från
golven och diska det som inte rymdes i diskmaskinen. Till
näst på agendan var att ta ut mattorna och börja dammsuga alla golv. Efteråt moppade jag golvet och städade köket. Till sist tog vi ut roskisarna och dagens göromål var
färdigt. Det tog ca 2 timmar allt som allt och med tanke på
barnen i Sierra Leone var det värt besväret.
Våra arbetsredskap fotade
hemma hos Nikke
Victor och Nikke
Nou Hätä-tävlingen
Nou Hätä är en kampanj som räddningsverket håller för åttondeklassister. Den går
ut på att göra skolelever mera erfarna
inom säkerhet och utveckla civilkurage.
Det hela började den här gången med att
alla åttor redan i skolan fick se på en 45
minuters video som räddningsverket hade
gjort. Vi blev sedan inblandade i tävlingen
genom att Rainer sökte efter lämpliga intresserade för lag att delta.
Våra två lag
Första provet var ett teoriprov som
skrevs i skolan. Två grupper kom vidare till
regiontävlingen, men det var väldigt
jämnt: 47,5, 47,5 och 47 poäng men bara
de två bästa kom med. De två lagen som
kom vidare var Anders, Julia, Emil och Joakim, Robin, Mattias. Tävlingen fortsatte i
Salo och det var alltså vårt nästa mål.
Den tionde april skulle vi infinna oss på tågstationen i Kuppis. Katri fanns också där, hon skulle
hjälpa oss att hitta till Salo brandstation. Kl. 8.50 gick tåget. Resan till Salo tog den vanliga halvtimmen och
tåget var städat och fint. Det enda som störde vår delegation var att Wi-Fin på tåget var riktigt dålig. Vi anlände till Salo och det första vi såg var en fallfärdig sädesbehållare. Kartan som Rainer hade printat var
ganska dålig, så vi måste använda telefonnavigation, resultatet kan diskuteras. När vi äntligen anlände till
brandstationen så blev vi vänligt mottagna av ingen mindre än Sami Oujlouq och en av brandstationens ansvariga. Vi blev ledda till ett rum fullt med andra tävlande från andra skolor.
Vi var en av de sista tävlande grupperna som anlände pga. att vi hade knappt med tid. Det
mindre roliga som vi direkt fick veta var att vi måste göra ett skriftligt prov, som var ganska svårt och krångligt. Efter det var det dags och äta och Jocke fick äntligen sitt länge efterlängtade kaffe. Efter mat och kaffe
var det dags att gå till den praktiska delen, som förhoppningsvis var roligare än den skriftliga.
Den första uppgiften vår grupp fick var att vi skulle lyssna på en alarmsignal och agera efter den.
Det var den allmänna alarmsignalen och vi agerade genom att gå inomhus och stänga dörrar och fönster. Vi
klarade oss ganska bra, 7/8 poäng! På nästa station fanns en man som hade fått en stöt från en hårtork, han
låg medvetslös på golvet. Även på denna station klarade vi oss bra. Mellan denna och nästa station gick vi
och äta hamburgare. Den tredje stationen var ganska svår och vi
missförstod den. Man skulle agera efter ett brandalarm, men vi
bara sade vad vi skulle ha gjort. Vi fick bara 5/10. Den sista stationen var roligast, man skulle släcka en docka som brann. Där var vi
nästbäst.
Efter det gick vi in i provlokalen och fick veta hur det
gått och fick priser. Vi kom på 9:onde plats av 19 lag. Vi slutade tidigare än menat så vi fick väldigt bråttom att byta biljetterna. Sedan
tog vi tåget hem och var hemma ca kl. 15. Vi var alla ganska nöjda
med tävlingen, eftersom vi lärde oss mycket och hade roligt.
Mattias, Jocke och Robin
Problemlösning
Äventyr i Wilhelmshaven, Tyskland
Måndagen den 21 april bar det av till Wilhelmshaven. De som studerar franska hade nyligen kommit tillbaka
och berättat om sina trevliga upplevelser. Nu skulle vi vara med om någonting minst lika bra. Resan började
med en Sverigebåtsfärd till Stockholm. Tidigt på morgonen, efter en lång nattsömn, startade bussen med 32
ivriga ungdomar och två kanske inte lika motiverade lärare och styrde mot den tyska staden vid Nordsjön.
Första rastplatsen var Rasta Värdshus vid Vättern. Där njöt vi av den läckra och förmånliga maten i ungefär
en timme. Följande hållplats var färjan från Danmark till norra Tyskland som tog ca 45 minuter. De sista timmarna skådade vi, med fruktan i hjärtat, ett hisnande åskväder på Autobahn, reaktionerna var minst sagt hysteriska. När vi anlände till rådhuset i Wilhelmshaven för att träffa våra värdfamiljer blev vi varmt välkomnade och förda hem och sova.
När vi vaknade blev det dags för lite tysk skolgång. Skolan var enorm och ägde t.o.m. två hästar. Själva
sättet att gå i skola var från finländsk synvinkel relativt gammalmodigt. Man niade lärare och kallade dem
Herr och Frau. Efter skolan bekantade vi oss med stadens centrum och begav oss senare iväg för en match
bowling med våra tyska fränder.
Nästa dag bar det av till den ljuvliga
holländska staden Groningen. Där fick
vi en hel del fritid och vissa av oss slösade den på stadens sämsta restaurang. Andra använde sin tid effektivare
och handlade kläder på stadens boulevarder. Tiden flög iväg och mitt i allt
måste vi skynda oss för att hålla tidtabellen. Många gick vilse men en av oss,
herr Gräsbeck, hade privilegiet att befinna mig i fröken Siegfrids närhet och
hon ledde mig tillbaka till bussen i all
säkerhet.
Flytande hus i Groeningen
Fredagen gick i ett nafs och på lördagen färdades vi till Bremen med tåg, ackompanjerade av våra tyska värdar. Största delen av tiden använde
vi i det enorma köpcentret Waterfront utanför staden. Vissa blev tyvärr totalt förälskade i varuhuset Primark
och kom inte loss från förälskelsen, medan andra utforskade resten av köpcentret. På kvällen njöt vi av en
mysig soaré hos Marco, en av de tyska eleverna. Söndagen spenderades hos familjerna eller i sällskap av
andra.
Under måndagens lopp var vi i Bremerhaven och besökte ett ofantligt intressant
muséum som handlade om utvandringen
till USA. Efter det fick man fritid i stadens
centrum. På kvällen då vi återvänt till Wilhelmshaven samlades alla på baren Ms.
Pepper och där avnjöt vi en amerikansk
middag. På tisdagen följde vi med de tyska
elevernas skoldag och på kvällen hölls ett
avskedskalas på en seglarklubb.
Poserande i Bremerhaven
Onsdag morgon var fylld av sorg när vi tvingades ta avsked av våra kära tyska kompanjoner. På vägen till
Helsingborg, där vi skulle övernatta, stannade vi ett par timmar i Hansastaden Hamburg. Efter det deltog alla i
en deprimerad och tårögd resa till Scandics hotell i Helsingborg. Hotellet låg i utkanten av staden och därför
blev vår Valborgsmässoafton inte den livligaste vi varit med om. Men kanske det bara var bra att lite lugna
ner sig efter de vilda äventyren i Tyskland.
Efter en utsökt frukost på hotellet reste vi vidare till Stockholm. Men på vägen var det självklart att vi skulle
stanna i samma mysiga värdshus som vi stannat vid på resan till Tyskland. Efter att vissa ätit åkte vi till Stockholm där vi fick någon timme fritid. Sedan steg vi ombord på m/s Amorella där vi slösade vårat sista fyrk. På
morgonen var alla fullständigt förstörda av resans
fartfyllda strapatser. Det
bästa var nog när vi återigen
fick träffa våra kära familjemedlemmar. Resan var på
alla sätt lyckad och det var
tur att vi alla kom tillbaka
med livet i behåll.
Thomas Gräsbeck,
Sofia Järvinen,
Linnéa Siegfrids
Mera Groeningen: På strövtåg i staden
Inför Stafettkarnevalen 2014
Guld! Att vinna guld är den bästa känslan som finns, att vinna silver är inte lika kul. Jag hoppas att Jörgen
och Eija ( Emppu) har siktet på att ta guld i de flesta grenar och jag hoppas verkligen att alla som deltar i stafettkarnevalen från Sossen har samma planer och att de är redo för att göra sitt yttersta för guldet.
Träningarna inför årets stafettkarneval har för det mesta bestått av tester av olika slag så att tränarna (Jörgen
& Emppu) skall ha klart för sig vilka som presterar bäst och vilka som är kapabla att ta hem det som vi alla
vill ha, ännu en gång: guld. Vi har legat i närmare tio gånger, endast något häftigare oväder har hindrat oss.
Det har varit bra att kunna träna på skoltid, för annars skulle inte alla ha ställt upp och vi skulle inte ha fått
ihop så bra lag som vi har nu. Men
förstå oss ändå inte fel, vi menar inte
att stafettkarnevalen är något som
gäller liv eller död, det är även en
trevlig dag i Helsingfors med alla
kamrater. Ett stort tack också till
Hem och skola som stöder bussarrangemanget.
Sami 8b
Medalj– eller annat regn att vänta?
Prao på Räddningsverket
Första gången när jag var med i en enorm bilolycka i Gävle för två år sen så kunde jag ha förlorat mitt liv på ca 3 sekunder. Men jag sitter här idag utan några som helst fysiska eller psykiska
skador tack vare de otroligt skickliga brandmän, sjukskötare & poliser som befann sig på Gävle
– Stockholm motorvägen inom några minuter för att rädda liv. Ända sen denna händelse har jag
alltid velat bli brandman, att kunna arbeta nära människorna och att göra samhället en aning
säkrare när man har en stor händelse i ryggraden som ger sympati åt de människorna som är utsatta för fara.
Måndagen den 7.4 2014 steg jag in i Åbo stads Räddningsverk med min kamrat från Aura högstadium, vi fick våra kläder som alla andra brandmän hade och första dagen fick vi bekanta oss
med räddningsverket och inte så mycket mer med den dagen. Dag två var betydligt roligare. Vi
följde med en av de brandmän från manskapet som berättade precis allt om brandmännen,
brandbilar, alla verktyg, alla kläderna och till slut en liten specialare som jag inte borde berätta
här...
Onsdagen var vi helt och hållet med bemanningen på olika former av träningar. På morgonen
var vi i hamnen där det fanns ett lite högre torn. Här övade man att rädda någon som hänger i
en lina ca 10 meter från marken. En annan skulle komma uppifrån ner till den utsatte och
spänna fast honom i hans bälte och därifrån genomföra en komplett och felfri räddning ner till
fast mark. På eftermiddagen var vi i Rusko och övade på att ta upp bilar som har blivit rätt ordenligt tillpucklade. På torsdagen befann vi oss hela dagen i Salo på Nou-hätä – tävlingen, där
även vår skola var närvarande och gjorde en lysande insats, tycker jag. Fredagen, sist dagen var
vi hela dagen i verkstaden och lagade brandbilarnas tillbehör och städade lite i verkstaden.
Denna vecka var väldigt intressant och lärorik, jag kan verkligen tänka mig att arbeta med detta
yrke i framtiden.
Sami 8b
PRAO på Viking Grace
Under praoperioden fick jag praoplats på vikinglinebåten Grace. Jag fick praoplats där för att min pappa jobbar där. Det
fanns inte alltför mycket jobb för mig att göra för jag hade varken utbildning eller kompetensen så jag fick mest stå
bredvid, titta på och lära mig. Det enda arbete jag kunde göra var att arbeta i tax-freen, där jag staplade varor på hyllorna varje morgon, koda dörrar med reparatör och så fick jag reparera en dammsugare. Jag skulle kunna tänka mig att
vara i lagret på sommarjobb men det får man först när man har fyllt 16.
När man jobbar på båt kör man 1:1 systemet, vilket betyder att de jobbar lika många dagar som de
är i land. Man skall kunna klara sig bra bland människor och klara av de problem man stöter på. Alla
arbeten kan vara mycket fysiska men det beror helt på vad man skall göra.
Elektriker Till arbetsuppgifterna för elektriker hör bl.a. allt mellan att byta glödlampor till att sköta
större problem. Arbetstiderna är vanligen att man jobbar mellan 10 till 12 h per dag för att tjäna sin
lön. Man vistas mest i maskinutrymmet, förutom då man reparerar något på annan plats. Utbildningen är tre år i sjömansskola. Grundlönen är 2275,15 euro i månaden.
Reparatör Arbetsuppgifterna är diverse småjobb, serviceunderhåll och reparationer. Dagarna är i
stora drag de samma som för elektrikerna, men nu råkade reparatörerna ha mycket mera att göra.
Ens arbetsplats är verkstaden men man går mest runt på båten och reparerar/ gör serviceunderhåll.
Utbildningen är samma som för elektrikern och grundlönen 2186,28 euro i månaden.
Taxfree Arbetsuppgifterna här är att stapla upp på hyllor och även kolla att tillräckligt med varor är
kvar men man är också i butiken och hjälper. Man arbetar främst i tax-free och sedan i lagret och
man börjar bunkra upp på förmiddagen, vilket inte är så lätt som man tror, sedan väntar man tills
taxfree öppnar och hjälper alla kunder. Man behöver ingen utbildning. Grundlönen är där 1897,50
euro i månaden.
Max Nurmi 8B
Kontrollrummet, där det elektriska sköts
Taxfreen där jag staplade upp varor
Den långå vågen till friheten
Fredagen 28 mars for alla nior och titta på filmen Mandela –
A Long Walk To Freedom.
Filmen baserar sig på Nelson Mandelas självbiografi som
också har samma namn. Den fångar bra men lite kort Mandelas liv. Det blir svårt att göra en film av en 700 sidors bok
men regissören Justin Chadwick visualiserade Syd Afrikas
svartas kamp för frihet väldigt bra.
Filmen liknade Hotel Rwanda. Båda lyckas fånga hur deprimerande och hemskt det varit att som svart alls existera i
trakterna.
Vi gillade att Mandelas karaktär som spelas av Idris Elba lyckas behålla Mandelas personlighet som en sympatisk människa, som bryr sig om sitt folk. Filmen var också informativ, och många av oss fick säkert veta mycket om
Mandela som vi inte vetat. En överraskning var väl att Mandela var otrogen men om man tänker sig hur vanligt det är så är det kanske inte att förvånas över.
Första scenen med Mandela beskriver när han håller på och gå igenom en rituell tradition i Xhosa stammen:
att bli en man. Det var lite komiskt att de målade sig helt vita och sen tvättade sig i en å. Det påminner lite
om konfirmationen i våra lutherska kyrkor. Man klär sig i hel vitt och blir välsignad av sina faddrar.
Filmen börjar med den avlidne Nelson Mandelas monolog om hur han ännu ser sin familj men inte finns där.
Sedan visar filmen Mandela år 1944, då han jobbade som jurist. Filmen får också fram att Mandela tyckte om
att festa och tjusa kvinnor. Han möter en kvinna vid namn Evelyn (Terry Pheto) och gifter sig med henne. De
får ett barn som döps till Thembi. En natt blir Nelsons vän arresterad och slagen till döds av polisen. Det här
får honom att bli en medlem av ANC. Här börjar Mandelas kamp för frihet.
Mandelas tid i ANC var inte lätt. Flera svarta människor dog i protester. Polisen var efter Mandela och han
hade inte tid för familjen. Det här leder till att Nelson blev lämnad av Evelyn.
Det tog inte länge till att Nelson hittade en ny kvinna, Winnie (Naomie Harris). De blev kära genast och en
kort tid senare gifte de sig. Winnie hade samma tankar som Mandela, hon ville aktivt jobba för frihet åt de
svarta. De fick två flickor och livet artade sig för en längre tid.
Polisen förföljde dock Mandela och han blev slutligen anhållen. Alla hans kolleger blev också angripna och
anhållna. Mandela och hans vänner hamnar i fängelse för livstid. Efter många år och flera möten med Sydafrikas politiker blev Mandela och hans kolleger slutligen släppta till frihet och resten är historia.
Emil L och Casimir 9f
ANC
-grundades år 1912 som motstånd mot apartheid.
-Nelson Mandela kom med 1943.
-i mitten av 1940 talet blev ANC en folkrörelse.
-fick 1994 majoritet i parlamentet.
-målet var att nå jämlikhet i Sydafrika.
-använde våld från och med 1939 men blev sedan det politiska parti det är idag.
10 veckor och 3 kontinenter
Vi bröderna Öhman är nu tillbaka från vår längre resa till Australien och Nya Zealand. Vi startade 12 december och återvände 19 januari. Under denna tid har vi sett en del av de finaste landskapen som den här jorden har att visa. Vår resa började med ett flyg till Hong Kong där vi stannade fem nätter för att inte behöva
flyga 30h i sträck.
Resan
Bondi Beach Sydney
Australien är ett mycket varmt land. Första tre veckorna var vi i största staden
Sydney och området runt Brisbane. Vi fick se en av världens finaste nyårsshower och den mycket populära stranden Bondi. Australien är välkänd för sin
mångsidiga natur, t.ex. Finns här kängurun och världens giftigaste orm Inlands
Taipanen. 9 av världens 10 giftigaste ormar befinner sig i Australien. Ändå
träffade inte vi på någon orm i naturen.
I Australien besökte vi många ställen. T.ex. nationalparken Blue Mountains med den välkända Three Sisters
klippformationen. Samt Fraser Island nära den stora staden Brisbane. Fraser Island är en ö som är 150km
lång och 30km bred. Ön är av sand och är världens största sandö. Vi besökte också kända stranden Surfers
Paradise. Stranden är ett mycket populärt ställe i surfvärlden. I Australien hade vi ett bra väder, solen sken
och det var varmt. Vi var i Australien i tre veckor för att ännu komma tillbaka för några extra två veckor.
Surfers Paradise
Blue Mountains Three Sisters
Här emellan flög vi till Nya Zeeland. Här åkte vi bil och husbil från norra öns Auckland till Queenstown på
södra ön. På vägen fanns en av de mest spektakulära vyerna i hela världen, bl.a. Mount Cook. I början var vi
inte påväg till Mount Cook men när vi tog några liftare med i husbilen så rekommenderade dom att fara dit
och så körde vi till Mount Cook. Vi steg upp en 2500 trappstegs vandring, till en av de mest spektakulära
vyerna vi någonsin sett. Sedan körde vi ner till söder till Queenstown.
Queenstown är en vacker stad vid kusten av en sjö och omringad av berg. Hela familjen kom fram till att
Queenstown var den bästa staden i Nya Zeeland. Inte bara för att man här har en av de bästa bland urvalet
på adrenalin chockar. Alla gjorde något speciellt, vi äldre bröder hoppade världen näst hösta bungy och föräldrarna och lillabrorsan åkte paraglide (en blandning av glidflyg och
fallskärmshoppning).
Mount Cook (3758m)
Från Queenstown tog vi flyget till Auckland där vi stannade en natt och sen fortsatte vi färden med ett
flyg till Sydney. I Sydney stannade vi den här gången bara i några timmar innan avfärden till Cairns
startade. Här väntade vi att det skulle vara varmt och solsken men det var det inte precis. För att
Cairns ligger i ett tropiskt område med regnskog regnade det 50 mm varje dag. Vi hade först tänkt
stanna i två veckor men blev till slut bara knappt en vecka för att vi inte orkade med regnet och flög
till Melbourne. I Cairns var tanken att dyka vid Vallrevet och besöka regnskogen. Vallrevet var så underbart vi just kunde föreställa oss. I Melbourne var vi en vecka men vi hade otur igen, himlen var full
med moln och rök från skogsbränderna. Så vi såg inte någon sol nu heller. Från Melbourne flög vi till
Sydney och därifrån till Hong Kong. I Hong Kong skulle vi nu bara stanna i två nätter och sen flyga tillbaka till Finland. Tillbaka till den vackra vintern, för vår resa skedde ju redan då.
Glenorchy, Queenstown, där Sagan om Ringen filmats
Vallrevet i Cairns
Otto och Wille Öhman
Skolandan i Sossen
Jag har bestämt mig för att skriva om den trevliga atmosfären i vår skola. På utsidan kan vår skola se ganska
stor och dyster ut men genast då man stiger in genom dörren möts man av en god atmosfär. På insidan är
vår skola hemtrevlig med de små runda borden som finns utanför matsalen och i vissa korridorer. Runt borden sitter ofta elever som muntert pratar med varandra.
Klassrummen är inte så värst vackra, men däremot är de flesta lärare vänliga och oftast på bra humör. Jag
vet inte vad det beror på, men själv tycker jag att lärarna som undervisar i matematik och fysik verkar vara
på bättre humör och mycket pratsammare än de andra lärarna. I klassrummen råder det ofta en god stämning, eleverna jobbar flitigt med sina arbetsuppgifter, och ibland om man har gjort sina uppgifter klart i förtid kan man få lyssna på musik eller någonting dylikt. Då lärarna är vänliga och på bra humör höjer sig automatiskt stämningen. På väggarna i klassrummen kan det finnas planscher av olika slag eller teckningar som
eleverna själv målat. Det skulle kunna höja på stämningen ytterligare om
man skulle renovera upp några av klassrummen.
På gymnastiktimmarna är stämningen glad och eleverna brukar försöka
göra sitt bästa. Det är alltid roligt att prova på olika idrottsgrenar, fast
det inte alltid går riktigt som man tänkt sig.
Också i matsalen är stämningen trevlig. Alla sitter och äter och småpratar
med varandra, till skillnad från lågstadiet där lärarna förväntade sig att
det skulle vara tyst. Då var stämningen ofta dyster. Köksorna verkar vara
trevliga, fast de satt som regel att inte ha telefonen framme i matsalen.
Skåpen bidrar till trivseln bland annat för att man inte behöver bära på
böckerna hela skoldagen och man behöver inte bära hem alla heller,
utan man kan ta hem bara de böckerna man behöver.
Allmänt tycker jag vår skola har en riktigt bra atmosfär, så välkomna bara
på studiebesök, till exempel!
Eveliina 7c
Så gick det till när Faffa var ung
Jag har intervjuat min faffa Göran. Han berättade om några episoder i hans barndom.
”Jag var väldigt intresserad av naturen och av fåglar. Jag tyckte mycket om att vara i skogen. Jag
fantiserade där, för det var en lugn och fridfull plats. Efter skolan gick jag varje dag i skogen i
många timmar. Jag kunde vara en hel dag ute om jag ville, både i vått och torrt. Ibland tränade jag
ensam, gjorde volter eller sprang. Men oftast letade jag efter fågelbon, som jag hittade hundratals
av”, berättar Faffa.
Vilka händelser är de värsta som har hänt dig i skogen?
”En gång klättrade jag upp i en tall för att titta på ett fågelbo, som låg fyra meter upp i luften. Plötsligt gav en av grenarna vika och jag föll raklång på backen med ryggen före. Jag vet inte hur länge
jag låg där. Efter en stund började jag röra på fingrarna, armarna och benen. Det tog lång tid före
jag kunde och vågade sitta upp. Jag kände ingenting när jag föll, men jag klarade mig bra. Inget var
som tur brutet.
En annan av mina värsta händelser var, när jag var lite äldre. Jag var ute och hugga ved, för att
tjäna pengar till bättre skidor och stavar. Jag ville köpa Esko Järvinen- skidor, de var väldigt populära på den tiden. Vi hade ingen motorsåg utan vi använde yxor istället. En
dag fick jag yxan i foten. Det tog väldigt ont och jag var nära att svimma. Ingen fanns i närheten där jag var och hugga ved. Mitt hem låg ca. en kilometer
bort och några meter bort där jag befann mig, fanns en väg. Men på den tiden fanns det inte många bilar, så jag kravlade ända hem. Jag band ett lakan, som jag rev sönder, runt foten. Jag sov i några timmar och bytte lakanet
till ett rent. Jag berättade aldrig om min skadade fot för mina föräldrar och jag
vågade inte åka till läkaren, för jag var livrädd. Det tog flera månader innan
såret läkte och först efter ett år, kunde jag böja foten ordentligt. Det syns än
idag en stor buckla där såret fanns.”
Vad hade du som hobby förutom att vara i skogen?
Juppinallen
”Jag tyckte om att skida. Mina första skidor var gjorda av björk och målade med tjära. Bindningarna
var gjorda av läderremmar och man använde gummistövlar eller skinnskor. Stavarna var två smala
björkbitar. Man gjorde stavarna själv men skidorna kunde man köpa. Skidor och stavar var mycket
sämre då än vad de är nu. På min första skidtävling hade jag gummistövlar. Banan var 2,5 kilometer lång och jag vann med en halv minut.”
Faffa berättade också att, när han var 13 år gammal började han på lördagar och söndagar vara
ute på jakt med hagelbössa. Före det hade han jagat från åttaåring med armborst. När han var 15,
tog han jaktkort. Ett år senare åkte han till Sverige för att söka efter jobb. År 1973 kom han tillbaka
till Finland och flyttade till Gamlakarleby. Faffa säger att det fanns bara två personbilar och tre lastbilar där han bodde när han var liten.
När fick du din första telefon då?
”År 1990 fick jag min första telefon. Det var en Nokia och den kostade 15 000 mark. Den var lika
stor som en A4 och vägde tio kilogram. Man bar den som en kappsäck. Den första ”vanliga” telefon
hette Juppinalle.
Annette 7d
Faffas skidor
FÖRINTELSENS VITTNESMÅL – för tolerans, mot diskriminering
Ett projekt där vi läst om tonåringars öden under nazitiden.
Det började med berättelsen om Anne Frank i hennes efterlämnade dagbok. Nyligen fick vi Pojken
i randig pyjamas, som i princip alla våra högstadieelever i något skede fått ta del av och på olika
sätt för- eller efterbehandlat i klass. Alla ville veta mera om hur något så här hemskt kunnat ske. Det
blev aktuellt att inskaffa mera litteratur som tog upp nazitiden och judehatet. Ett tiotal boktitlar var
tillgängliga. Under de senaste åren har vi försett skolbiblioteket med klassuppsättningar eller några
få ex av de böcker man kunnat få tag på. Eleverna fortsatte läsa mycket flitigt och vid jultiden ville vi
med 9b ta steget vidare: försöka få hit någon som ännu lever och kan berätta det som står i böckerna.
Vi gick från romaner och självbiografier till att få höra berättelserna live. Vi fick tag på Livia Fränkel
som varit och är lillasyster till Hedi Fried. Bl.a. dessa systrars livsöden presenteras i boken Skärvor
av ett liv, som recenseras nedan. Skolans övergripande mål, såsom arbete för tolerans och trygghet men mot fördomar och rasism får i denna litteratur ett tacksamt stöd. Det är skäl att nu och då
uppdatera vad som en gång hänt och sorgligt nog fortfarande händer i världen. (Red)
För projektet i sin helhet, se skolans hemsida:
http://info.edu.turku.fi/stolof/documents/Publikation_forintelsen.pdf
Skärvor av ett liv
Hédike Szmuk föddes i en liten stad, Sighet i Rumänien år 1924. Hon växte upp
som jude tillsammans med sina föräldrar och sin yngre syster Livia. I början av
boken berättar Hédi om sin lyckliga barndom i staden. Snart började ändå oroligheterna, och människornas attityd mot judarna förändrades. Judarna ansågs inte
längre ha samma värde som andra i samhället. Hédi råkade ut för många förnedrande händelser, hon blev till och med bespottad av sin förtjusning. Efterhand
blev situationen bara värre och till en början måste judarna lämna in alla sina
värdesaker. Inte länge efter det blev alla Sighets judar tvungna att flytta till stadens gettoområde. Livet i dessa strängt avgränsade områden var trångt, primitivt
och osäkert. Familjerna fick ändå leva tillsammans så här långt. En kväll kom budet att hela gettot skulle tömmas. Då spreds rädslan och misstänksamheten.
Nästa morgon började deras första tågresa.
Några dagar senare anlände tåget till Auschwitz ökända tågstation. Där splittrades familjerna och Hédi och
Livi såg sina föräldrar för sista gången. De skickades till döden. Flickorna hamnade genast på arbetsläger,
där de fick dåligt med mat och gjorde långa arbetsdagar. Auschwitz var ett utrotningsläger men för dem
som var i bra form erbjöds möjlighet till arbete så länge man hade krafter kvar. Hédi och Livi fick bo tillsammans i baracken med några barndomsvänner. Samtidigt som de själva svalt måste de leva med sanningen
om att deras egna föräldrar brändes upp i krematorierna bredvid. Eftersom flickorna såg starka och friska
ut, blev de utvalda till arbete i Hamburg. Då måste de åter skiljas från vissa av sina bästa vänner.
I Hamburg flyttades flickorna runt i olika läger, vissa hade bättre förhållanden och andra sämre. I lägren
bredvid bodde franska krigsfångar som smugglade presenter så som godsaker, papper och penna åt dem.
När krigets slut närmade sig, blev systrarna skickade till sitt sista läger, Bergen- Belsen. Där väntade de på
döden. Inget arbete och ingen mat. Den 15 april 1945 befriades alla fångar i Bergen- Belsen av brittiska soldater.
”Dessa mänskliga skelett, dessa fakirkroppar, var vi levande varelser? De hade aldrig varit med om något
sådant. De hade kanske befriat krigsfångar förut, men aldrig hade de befriat levande lik.”
Efter befrielsen började Hédis och Livis resa mot friheten och det nya livet. Tillsammans med andra överlevande reste de kraftlösa till Lübeck varifrån de sedan åkte båt till Malmö. Där väntade sex veckors karantän
och efter det var de äntligen fria. Livet började åter byggas upp i det lovande Sverige.
Boken väckte häftiga känslor. Det är otroligt hur hemska människor kan vara mot varandra. Ingen borde få
växa upp i en sådan miljö eller ha en sådan barndom. Det skulle redan vara förfärligt att bli förvisad hemifrån och separerad från sin familj som ung. Händelser som flickorna råkat ut för lämnar sår och rädsla för
hela livet. Det är svårt för en utomstående att förstå de känslor som uppkommit under vår historias mest
skamfulla tid. Vi kan inte veta hur det var att bli så förnedrade och torterade såsom lägerfångarna blev.
Skärvor av ett liv är en så stark bok, att man emellanåt glömmer att det är en sann historia. Det är skönlitteratur, men på samma gång en beskrivning av det hårdaste i den hårda världen. Alla borde läsa boken redan
bara för att förstå att vi aldrig får upprepa misstaget.
Jessica Sjöblom och Essi Mäkinen 9B
Livia Fränkel och intervjuarna
Känslorna efter Förintelseföreläsningen
Onsdagen den 2 april fick skolan alltså besök av Livia Fränkel, en bland de sista överlevande människorna
som upplevt den hemska förintelsen. Skolan hade arrangerat så att Livia dagen före pratade för våra föräldrar och sedan för oss. Hon började sin föreläsning med att berätta om hur allvarlig mobbning är och hur viktigt det är att stoppa den i tid. Hon fortsatte med att berätta om sin barndom i Transsylvanien och om att
diskriminering av judarna nog redan fanns före nazisterna kom till makten. Hela skolan tystnade när Livia
började tala. Man visste vad hon gått igenom och ville visa respekt och hon kunde också fånga vårt intresse.
Föreläsningen tog 2 timmar och i slutet fick man fråga frågor av henne. 10-15 elever hade egna tilläggsfrågor, som var mycket intressanta. Efter det fanns det ännu många som personligen ville upp på scenen och
tacka henne.
Vi gick en tid efteråt och frågade elever vad föreläsningen väckte för tankar
och känslor.
Vera Lindén, 9a
Jag blev både ledsen för hennes öde och glad över att få träffa en sådan person.
Jag känner mig väldigt respektfull.
Ona Tarvainen, 9b
Fick mig att känna mig lyckligt lottad och det är verkligen sorgligt att någon varit
med om något sådant. Ingen borde ha fått gå igenom sådant.
Casimir Lindström, 9a
Det var intressant. Man fick veta mera hur det var och vad de gjorde.
Sofia Rosin, 8a
Det var intressant. Man fick höra det på riktigt av någon som varit med om det.
Otso Hammarberg, 8d
Nog börjar man tänka på det. Det är jättesorgligt och det att man måste fara
bort från sin familj är hemskt.
Edvin Kuokkanen, 8e
Det är hemskt och man kan inte tänka sig att
någon gjort såhär mot så många människor.
Kristel Nylund, 7c
Det var intressant men på samma gång sorgligt.
Henrik Nieminen, 7d
Det var någonting som man inte vill uppleva själv.
Nanna Vartio, 7e
Det var hemskt. Jag tyckte synd om henne. Hon
har haft ett spännande liv och det är fint att hon
är vid liv.
by Mimika och Fanny 8b
Endast som vittne är människan till
Jag sitter en aprilkväll i ett fullsatt Arbis-auditorium. Extra stolar har burits fram. Det är både äldre och yngre
på plats; många familjer har kommit i flera generationer. Vi väntar alla på att kvällens gäst ska komma och
luften är fylld av förväntan.
En äldre dam stiger in och blir presenterad av Kenneth Nygrén. Livia Fränkel har kommit från Sverige för
att berätta för oss om sitt liv – om hur hon och hennes syster överlevde förintelsen och kom att flytta till
Sverige.
Livia tar oss igenom sin barndom. Vi får höra hur hon och hennes syster växte upp i den lilla staden Sighet.
Vi blir bekanta med hennes föräldrar och hennes vänner. Vi hör också då berättelsen börjar få en allvarligare
ton. Livias föräldrar lyssnar intensivt på radiosändningarna. Hitler och hans vision om ett tredje rike kommer
familjens liv allt närmare. Att Hitlers vision innebar en förintelse av den judiska stammen förstod inte familjen Szmuk då men skulle bli alltför väl påmind om detta.
Livia för oss bort från deras hem, in i ghettot och slutligen med på det som skulle bli hennes föräldrars sista
resa. Sighets judar transporteras i boskapsvagnar genom ändlösa landskap. I tre dagar och tre nätter reser
man utan vatten och med endast en hink som latrin för att komma fram till slutstationen där skylten ‘Arbeit
macht frei’ hälsar dem. Då de stiger av tåget ser Livia och hennes syster Hedi för sista gången sin mor och
sin far. Moderns sista ord lyder: Ta hand om varandra!
Vi får höra hur Livia och Hedi som genom ett under klarar sig genom koncentrationsläger, arbetsläger, svält
och sjukdomar. De vandrande liken som man sett på bilder från Auschwitz och Bergen-Belsen får ett ansikte.
Det var Livia och Hedi och deras släktingar och vänner. ‘Den vita bussen’ blir räddningen för Livia och hennes syster. De får komma till Sverige för att börja ett nytt liv.
‘Endast som vittne är människan till. Tag och skriv.’ Detta är ett citat ur Färjesången av Gunnar Ekelöf. Hedi
Frid har genom sin bok ’Skärvor av ett liv’ blivit ett vittne. Livia Fränkel har genom att hon i över 20 års tid
har besökt skolor i både Sverige, Finland och Tyskland, för att berätta om sina upplevelser, blivit ett vittne.
Du och jag som åhörare har blivit vittnen; vittnen till det mest avskyvärda som en människa kan göra mot en
annan – att försöka utplåna denna. Du och jag kan fungera som vittnen. Våra barn och deras barn kan fungera som vittnen. Och vilken är då vår uppgift? Jo, att slå vakt om det mest fundamentala – alla människor
är lika värda oberoende av ras, religion eller härstamning. Men för det krävs det människor med både engagemang och insikt. Jag vill tacka skolans modersmålslärare Kenneth Nygrén för hans engagemang och insikt:
Det behövs flera vittnen!
Lena Hindström-Pesu
Ett lite suddigt foto från tillställningen föreställande Livia, Kenneth och Raoul Wallenberg. Livia poängterade
civilkuraget, som personifieras bl.a. i just Wallenberg.
SPONTANT TILLKOMNA DIKTER ÅK 7 C OCH 7 D
Väntan
Vänner.
HEMMA
Hemmet är tryggt och snyggt,
Jag väntar,
En vän börjar det med
där kan man göra
jag är otålig.
Andra kommer med i färden
vad man vill och när man vill:
Men i slutet är det den första vännen
I köket lagar man mat och äter,
i sovrummet sover man, vad annat kan man?
som med dig står mot resten av världen
Ida Bäckström 7C
I vardagsrummet tittar man på teve.
Årets höjdpunkt,
bara några veckor kvar.
Nervositeten ökar,
likaså spänningen,
Men wc är ändå viktigast!
LIVET
Alexander 7D
Solen värmer och himlen är blå
Snart är det dags.
Fåglarna sjunger, småkrypen gå
Malin 7D
STAFETTKARNEVALEN
En upplevelse jag aldrig kommer
att glömma,
hoppet och glädjen.
Blommor här och jordgubbar där
Aldrig vill jag lämna det här.
En kuslig kväll
Jag gick på en mörk och övergiven gata,
Nea 7d
jag vågade inte ens tänka på att prata.
som sprider glädje och orsakar
fötter ömma.
Det enda som hördes var en kall vind
och min fantasi om en gnisslande grind.
Spänningen på banan fruktansvärd är,
Så du önskar att du aldrig funnits där.
Det fanns inte ens några bönder
Men efter att du gett ditt allt,
och alla gatulyktor var sönder.
kämpat ända till slut,
finns det inte en känsla lika bra,
som denna lyckans minut.
Jenny Norkonvuo 7d
Det var så skrämmande,
Världen
Allt är sant utom sagor.
Sagor av en annan värld.
Och inget fungerade värst bra där hemma;
Världen full av havets vågor.
det var problem och bara dilemma.
Världen full av eldens lågor.
SOMMAR
allt kändes så främmande.
Sanna världen är härlig såhär.
Men hellre där fast det bara blev gnäll
än ute på gatan denna kusliga kväll!
Viktor Brusila 7c
En underbar sommarvind
som rör så ömt vid min kind
Wilhelmiina Lahdenperä 7c
den är alldeles varm och skön;
någonstans blir en röd gubbe grön!
Sommaren är bara en bit bort
men den är alltid, alltid för kort.
Matto han hamrar en sista spik
Språket!
i en bro som byggs över en vik.
Jag ser mig runt i skolan, hör ett mäk- Därefter målar han den brun
tigt rop:
och så får han till sig alla jungfrun.
Anal, hörs ropet från en skrikig hop.
snart bygger åter barnen en gubbe av snö Varför använda sådant språk,
Åhå, en cyklist kilar förbi en hel kö!
som orsakar illamående och bråk?
Ville Huhtala 7C
Henrik Nieminen 7d
Mattos arbetsdag
Dagen är äntligen över,
skönt att sova efter en sådan
manöver.
Sebastian Svenlin
9:orna väljer fortsättning
Ona Tarvainen 9B
Axxell Ekenäs, närvårdarlinje
Jag vill bli en närvårdare
Jag har bara sökt hit, därför skulle nästa alternativ varit Vasa
Mathilda Isaksson 9B
Vilken skola har du sökt till?
Grankulla gymnasium
Varför just den?
Jag ville ha variation i min
kompiskrets. Min pappa bor
Hade du andra alternativ?
dessutom i närheten så jag kan
flytta dit.
Mattlidens Gymnasium
Essi Mäkinen 9B
Kerttulin lukio, normaali linja
Jag vill ha variation i min kompiskrets
och dessutom vill jag fortsätta min
skolgång på finska. Kerttulin lukio verkar vara det bästa gymnasiet i Åbo.
Jag vet inte
Emma Sjöberg 9C
Oliver Engblom 9A
Lilla Hanken, ekonomi linjen
Katedralskolan
Ekonomi intresserar mig och jag har
För att mina
kompisar söker
och jag har alltid
tänkt så.
Pargas Svenska
Gymnasium
många vänner på finska sidan.
Anthon Kallankari 9D
Lilla Hanken, datanom
linje
Jag kommer inte in i
gymnasiet.
Katedralskolan
Jenny I och Ida 8b
Energitemat med Miljörådet
Sedan början av läsåret har miljörådet försökt att minska skolans energiförbrukning. Vi började med
att diskutera med Pargas miljöråd om sätt att sänka energianvändningen i skolan. Vi kom fram till att
räkning av lampor och andra apparater som är på under rasterna då ingen använder dem. Till varje
våning skulle 2-3 elever och varje dag skulle de mäta och titta hur många lampor och apparater som
var på den dagen. Vi mätte resultaten under en vecka. Här är de.
Det här diagrammet visar hur många lampor som var på då ingen var i rummet under rasten. Vi kan alltså konstatera att våning 2 har betydligt lägre energikonsumtion än våning 3 med 65 lampor under
hela veckan jämfört med våning 3 som
hade 171. K-Huset går dock inte att jämföra med de andra eftersom där finns betydligt flera lampor.
I det här diagrammet ser man hur
många apparater som har varit på under rasten på en viss våning. Till apparater räknas datorer, datorskärmar, videokanoner mm. I diagrammet ser vi att
våning 3 har en energispik på måndag,
alltså större användning energi än normalt och att våning 3 använder betydligt
mera energi än andra. Vi mätte inte våning 1 pga. brist på klassrum.
Fredagen 28.3 höll miljörådet morgonsamling i gympasalen, Marit Lagus hade gjort powerpointen i samarbete med Ida von Schantz och Fanny Engström. Meningen med morgonsamlingen var att göra skolan mera medveten om vad miljörådet gör, alltså att förminska energiförbrukningen. En annan sak som vi även diskuterade under morgonsamlingen var Earth Hour,
då man skall släcka alla lampor och förbruka mindre el under en timme, i år den 29 mars. Det
projektet har arrangerats redan i många år och det är bra då folk deltar i det.
Anders och Jocke
Två halvgudar och en satyr – på hisnande äventyr
Första delen av Rick Riordans Percy Jackson-bokserie är trollbindande både som bok och film.
En otrolig olycka med matematiklärare och kulspetspennor (som ändrar form) startar det farofyllda händelseförloppet som snabbt kommer att ändra den tolvårige Percy Jacksons liv. Rick Riordans succéroman Född
till hjälte fäster genast uppmärksamheten på Percys bekymmer: hans mamma har flyttat ihop med en obehaglig man, Gabe Ugliano, eller Stinkande Gabe, som Percy gillar att kalla honom, och detta för en orsak. Gabe
är dock inte Percys enda problem: faktum är att han har tvingats byta skola varje år under hela sin lågstadietid på grund av mystiska olyckor som inträffat under skolåren. Dessutom är ADHD och dyslexi med i Percys
vardag och lärarna anser honom vara hopplös, vilket inte underlättar saken. Också filmen tar upp dessa punkter: Percy framställs som en omtumlad person som ändå har en stark livslust.
Då bokens Percy märker att hans haltande vän Grover och latinlärare Brunner döljer något från honom efter
olyckshändelsen med matematikläraren blir han allt mer nyfiken på vad som egentligen händer runt honom.
Filmen klargör genast att Percy är halvgud, och att alla dessa förträffligheter orsakas av de urgamla grekiska
gudarna samt monster från Underjorden. Så småningom får han reda på orsaken till att Grover går med
kryckor: han är i själva verket en satyr med en gets nederdel till fötter. Percy och Grover, som berättar att han
också är Percys beskyddare, skall ge sig av till Halvblodslägret, ett sommarläger för halvgudar och andra
gudomliga varelser. I filmen framkommer det genast att Percys pappa är havsguden Poseidon, medan boken
låter läsaren vänta på upplysningen om Percys ursprung.
Resan till lägret blir dock inte så lätt som Percy önskat. På vägen attackeras Percy, Grover och mamman
Sally Jackson av ett uråldrigt vidunder, den skräckinjagande minotauren. Trots Percys hjältemodiga insats
lyckas monstret fånga in mamman Sally, som hamnar i Underjorden. Percy och Grover lyckas dock ta sig in i
Halvblodslägret. Strax möter Percy nya vänner, bland annat halvgudinnan Annabeth, dotter till Athene,
samt ett bekant ansikte. Percy, Annabeth och Grover får dock snart ge sig av på ett livsfarligt uppdrag: de
skall hindra ett krig mellan gudarna och därmed rädda världen (och, för Percys del, rädda sin mamma). På
vägen möter de olika hinder: allt från monster, gudar och argsinta vattenparksattraktioner till de vanliga dödligas polis.
Efter att ha läst den fenomenala boken kändes filmen som en finfin besvikelse: flera händelser var alltför förenklade och helt enkelt inte trogna till boken, vilket störde i flera sammanhang. Känslan i filmen var mycket
lättare än i boken och den fina litterära upplevelsen förvandlades till en amerikansk klichéfilm. Trots detta
var filmen underhållande, bra filmad och redigerad samt hade flera goda skådespelare. Som en helhet var
Född till hjälte en fascinerande upplevelse.
Vad kommer till personstudie är boken helt klart mer omfattande än filmen
(fallet är dock detta i många filmer som grundar sig på böcker, så det stör
inte). Percys psyke är ofta i centrum och hans tankar beskrivs skickligt.
Hans känslor efter att hans mamma förts bort av minotauren saknade ändå
en aning mera utförlig beskrivning både i boken och i filmen, den traumatiska händelsen liksom torkade bort.
Percy Jackson – Född till hjälte är en humoristisk och spännande bladvändare och en underhållande filmupplevelse. Vid sidan om det
hisnande äventyret tog boken och filmen också upp vardagliga problem
inom familjen och behandlade dessutom vänskap och tillit.
Helene Helo
RÖDA KORSET BESÖKTE VÅR SKOLA
Den 1.5.14 fick vår skola besök av tre medlemmar från Röda Korset, Andrea Södergård, Pisey
Hang och Sonja Lumme. De kom för att berätta
om bl.a. flyktingar, om Röda Korsets olika verksamhetsområden och för att visa hur ett flyktingtält ser ut. Tanken var också att hela tillställningen skulle ske på skolgården men vissa
problem gjorde att det var säkrare inomhus.
Först hade Andrea sin presentation. Hon berättade om krigsregler som t.ex. att man inte
får döda civila och att man skall ta hand om
dem som behöver sjukvård, att krigsfångarna
ska behandlas humant, om mänskliga rättigheter, hur alla har rätt till mat, vatten, hem osv.
Hon berättade också om hur det är att bo på
flyktingläger.
På tältväggen projicerade man verkligt filmmaterial
Pisey berättade om aktiviteterna i Kambodja,
och om problemen som förekommer där, som t.ex. den farliga trafiken, översvämningar och det odrickbara
kranvattnet. Till sist berättade Sonja om orsaker varför man blir en flykting och de krav som länderna har för
att ta emot flyktingar till sitt land. Hon berättade också om Finlands roll inom flyktingmottagandet och visade
i procent hur många flyktingar från olika länder det finns i Finland.
I gymnastiksalen hade de byggt ett flyktingtält som alla klasser fick gå och se på efter föredraget. Samtidigt
som eleverna fick gå in i tältet och titta på hur det såg ut, berättade flickorna om hur det är att bo i ett tält
där det oftast bor åtta personer samtidigt. Vi fick höra hur flyktingarna tillbringar sina dagar med dåliga tillgångar till mat, dricka och över huvudtaget någonting att göra. Oftast går deras dagar till att reparera tälten
och att försöka hitta mat.
Vi frågade Andrea varför hon hade valt att jobba för Röda
Korset. Hon berättade att hon vill hjälpa människor och
vara med och göra världen till en bättre plats för alla människor. Det var lärorikt att få höra mera detaljerat hur
Röda Korset hjälper människor runtom i världen.
Jenny Engström och Nadja Frantzén 8b
Flickorna som skötte presentationen
En trevlig dag i Erikvalla
Alla sjuor åker i tur och ordning till Erikvalla. Vår klass var först i turen, därför hann vi också med att få in en
kort rapport.
Förra torsdags träffades vår klass 7c och väneleverna i skolan. Vi började gå mot centrum för att ta bussen till Erikvalla. Bussresan var
ganska lång, ungefär en halvtimmes färd. När bussen hade kommit till
sin sluthållplats steg vi av och traskade sista biten till Erikvalla. När vi väl
var framme hade vi en liten stund fritid men ganska så snabbt var det
dags att göra något tillsammans under vänelevernas ledning.
Det första vi gjorde var en stafett. Men stafetten var inte vilken som
helst vanlig stafett, det var två lag och uppgiften var att ta en tugga från
ett äpple i en skål med vatten. Den första i laget och dom två sista
skulle också söka en socker bit ur en skål med mjöl! Det var ganska så
mjöligt och ”dammet” yrde men samtidigt roligt.
En av dem som offrade sig
När det var avklarat gick halva klassen in och hade en frågesport om lärarna i skolan, den andra halvan av
klassen hade då bollen i burken. Efter en liten stund bytte det så att den grupp som hade varit inne kom ut
och andra vägen. Vi började bli hungriga av utelivet och under tiden vi hade lekt och haft frågesport hade vår
kf Kenneth fixat en brasa där vi kunde grilla korv. Vi åt en stund och märkte att över hälften av tiden redan
gått. Vi hann bara med en lek efter att vi ätit och det var röva flaggan. Vi gömde flaggan i skogen. Det var väldigt svårt att hitta det andra lagets flagga. Vi sprang och försökte vara taktiska men vi hann inte leka färdigt
för i så fall skulle vi inte ha hunnit till bussen.
Snart satt vi igen i bussen och
när vi kom till stan så fick vi
gå våra egna vägar. Det hade
varit en trevlig dag och vi alla
har säkert fått ett bra minne
till för resten av våra liv!
Tilda & Sofia W 7C
Alltid mys runt lägerelden