Bokslut över ett ärelöst krig Afghanistan.nu 1 BILD: KARIN SUNVISSON www.afghanistan.nu – nr. 2/2014, 15 kr Tid för avgång efter 88 år Av fruktan för utländska ockupanter förbjöd Afghanistans kung Abdur Rahman (1880-1901) alla järnvägsbyggen. Nu ser det ändå ut att vara dags för Afghanistan att med 88 års försening blåsa tid för avgång. På 1920-talet köpte kung Amanullah tre små ånglok från Henschel i Kassel i Tyskland och dessa sattes i arbete på en 7 kilometer lång smalspårig järnväg ut till presidentpalatset Darulaman. Resterna av denna sedan länge obrukbara järnväg har till helt nyligen varit landets enda kontakt med denna modernitet. Men i och med att en järnvägsförbindelse från Uzbekistan via gränsstationen Hairatan till Mazar-e Sharif blev klar 2011 har den nya tiden brutit in. Och Afghanistans regering har tagit ett viktigt steg genom att inrätta en nationell järnvägsstyrelse. Den lilla järnvägssträckan till Mazar har starkt bidragit till utvecklingen i norr. Enligt ett avtal undertecknat i fjol ska nya anslutningar till Turkmenistan och Tadzjikistan byggas och förbindas med en 40 mil lång linje över det norra slättlandet. Anläggningsarbetena började i Turkmenistan i juli i fjol och väntas ska vara klara nästa år. Redan tidigare fanns faktiskt en anslutning från Turkmenistan till den afghanska gränsstationen Turghundi. I norr finns också en kompletterande plan på en 33 mil lång järn- 2 Afghanistan.nu väg som ska ge Balkh- och Faryab-provinserna anslutning till Turkmenistan. Järnvägarna i norr kommer att ge massor av nya jobb, mellan 6 000 och 11 000, beroende på vilken servicenivå den nya järnvägen får. I Ryssland går det 15 järnvägsanställda per kilometer järnväg och i Kina 27. Dessutom vet man att järnvägen ger upphov till andra verksamheter, som ger minst lika stora indirekta sysselsättningseffekter. Ett specifikt problem med Afghanistans järnvägar är att grannländerna använder tre olika spårvidder. I norr är det de breda spåren (1 520 mm) som gäller, i Iran västeuropeisk standard (1 435 mm) och i Pakistan Brittiska Indiens gamla bredspårstandard (1 676 mm). Hur man kommer att lösa detta är inte helt klart. Anslutningarna från norr byggs redan på 1 520 mm spårvidd. Enligt gamla planer från sovjettid skulle Irans och Pakistans anslutningar följa deras res- Krigsmotståndarna har vunnit D pektive spårbredd och sedan skulle omkoppling ske i Herat. Enligt en uppgift har beslut fattats om att spårvidden inom landet i princip ska bli den västeuropeiska. I samband med att järnmalmen i Hajigak och koppar i Ainak kommer att exploateras av utländska intressenter blir det också aktuellt att bygga ut en sydlig 90 mil lång järnvägslinje som är tänkt ansluta till hamnen Chabahar i Iran. Men samtliga utbyggnadsplaner brottas med kraftiga förseningar som beror på den politiska situationen. Den utländska ockupationen driver upprorsrörelsen som motiverar fortsatt ockupation… Enbart för övervakning av den lilla norra tampen från Mazar krävs 470 poliser. Det kinesiska gruvprojektet i Mes Ainak har stått stilla i sju år på grund av den politiska situationen. Om bara afghanerna lämnades att skipa inre fred på egen hand skulle landet gå en ljus framtid till mötes. Som ryska geologer först fastställde och nu amerikanska intressenter gjort vinstkalkyler på finns det järnmalm för 420 miljarder dollar, koppar för 274 miljarder, gas och olja för 223 miljarder, granit för 144 miljarder, niobium och andra sällsynta metaller för 89 miljarder, lithium för 60 miljarder, guld för 25 miljarder osv. (Bloomberg 6/3) Jämfört med detta är kostnaderna för nya järnvägar småpotatis: 2 miljoner dollar per kilometer på slättland och upp till 17 miljoner dollar per kilometer i bergsterräng. Stefan Lindgren De närmast planerade järnvägssträckningarna. Det finns också planer på att förbinda den norra och södra grenen via Kabul och förlänga den senare västerut till hamn i Iran. Då skulle man kunna få ut malmen från centrala Afghanistan. Bilden ovan: 2011 öppnades järnvägslinjen från Mazar till Uzbekistan. en 10 maj halades svenska flaggan på basen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. Därmed avslutades Sveriges miltära insats i Afghanistan efter 12 år. Det uppmärksammades med en liten notis från TT och försvarsminister Karin Enström som uttalade att "min uppfattning" är att insatsen varit avgörande för att bygga säkerhet och stabilitet. Inga andra politiker eller media brydde sig om att uppmärksamLars-Gunnar ma händelsen. I slutet av 2014 skall de utländska trupperna ha lämnat Afghanistan. Om det blir en fortsättning med smärre styrkor som "rådgivare" återstår att se. Den utländska ockupationen kommer i alla händelser i huvudsak att vara avslutad vid årsskiftet. Afghanistan är förött och söndrat efter USA:s och Nato:s ockupation och det afghanska folket har fått betala priset för kriget. L and efter land i västkoalitionen packar nu ihop sina trupper, sin krigsmateriel och lämnar sina baser i Afghanistan. Det sker inte under flygande fanor och klingande spel. Tvärtom är det nedtonade ceremonier i all tysthet som inte ens uppmärksammas av politiker och media i väst. Toronto Star beskrev kanadensarnas uttåg: "För kanadensare är kriget vi desperat utkämpade äntligen över. Det var inga marscherande musikkårer, inga blommor, inga hurrarop. Journalisterna meddelades att de av säkerhetsskäl inte kunde rapportera händelsen. I Ottawa, ansvarigt för Kanadas 12-åriga inblandning i kriget, kom regeringen med ett uttalande som var så lågmält att det nästan gick obemärkt förbi. Premiärminister Stephen Harper valde att vara i Vancouver för att tala om sitt nyligen ingångna frihandelsavtal med Sydkorea. Han lyckades dock ge ut en pressrelease som prisade trupperna. Och det var allt – en sista hälsning för det längsta krig som Kanada utkämpat." Då Spiegel skulle skildra det tyska uttåget hade Bundeswehrs officerare och soldater redan gett sig av. Istället fick man intervjua en afghan som kastats in för att hålla ställningarna: ställföreträdande polischefen i Kunduzprovinsen som uppgivet gestikulerande med armarna utropade "De sprang helt enkelt iväg. Det var som en flykt." Några tyska soldater som Spiegel senare talade med jämförde Bundeswehrs sätt att packa och sticka Liljestrand med amerikanarnas flykt från Saigon vid slutet av Vietnamkriget. Spiegel ställde frågorna: "Vad var det då som tyskarna verkligen lyckades åstadkomma i Kunduz och för vad dog 25 tyska soldater i regionen? Vad fick man för alla pengarna? Vad återstår av uppdraget? Berlin vill helst inte ge något svar på dessa frågor: en fullständig utvärdering av Afghanistaninsatsen finns inte på agendan." Guardian rapporterade om britternas tillbakadragande från Helmandprovinsen som varit scenen för några av de blodigaste striderna. Under den mest intensiva perioden av våld fanns det 137 baser i provinsen och 448 brittiska soldater har dödats. På frågan om dödsoffren varit ett rimligt pris svarade brigadgeneral James Woodham: "Det är alltid en svår fråga när det varit en sådan mänsklig kostnad här i centrala Helmand. Jag antar att historien slutligen kommer att döma om värdet av vad vi har gjort på uppdrag från vår regering." B arack Obama förväntades komma med någon slutsummering av kriget då han framförde sitt tal till nationen den 28 januari 2014 men det blev bara ett konstaterande att USA:s trupper tas hem i slutet av året: "Tillsammans med våra allierade kommer vi att avsluta vårt uppdrag där vid slutet av detta år och Amerikas längsta krig kommer slutligen att vara över." För det fick han applåder av åhörarna. Den amerikanska opinionen var skeptiskt till eller öppet motståndare till USA:s krig mot Irak. Kriget mot Afghanistan uppfattades dock från början mera positivt av den amerikanska allmänheten. Vartefter kriget fortsatte blev opinionen mer kritiskt inställd och har nu svängt från att ha varit tydligt för kriget i Afghanistan ännu så sent som 2011 till att i början av 2014 52 procent sade att USA misslyckats att nå sina mål i kriget mot 38 procent som tyckte att målen uppnåtts. En majoritet av amerikanerna anser nu också att det var fel att USA alls startade kriget. I Sverige går det knappt att hitta någon politiker eller opinionsbildare som idag försvarar kriget och menar att man uppnått de stolta målen om demokrati, kvinnors likställdhet, skolor och stopp för droghandeln. Dagens Nyheters Ewa Stenberg sammanfattade: "Nu avvecklas styrkan i samma tysthet som den verkade under. Den svenska militära insatsen i Afghanistan beslutades i stor politisk enighet, och har färgat vår säkerhetspolitik sedan 2002. Ändå är det förvånansvärt lite debatt om Sveriges deltagande i kriget. Riksdagen har inte beslutat om någon utvärdering, och regeringens proposition, som debatteras i riksdagen redan idag innehåller inget sådant förslag." Vad hade då uppnåtts? Hon konstaterade: "Sverige har gjort en viktig insats för USA i kriget mot terrorismen. Sådant ger pluspoäng hos USA och Nato, som vi samarbetar militärt med." ÖB Sverker Göransson kunde på frågan om krigsmålen uppnåtts inte sträcka sig längre än att hoppas att man skulle hitta en förhandlingslösning där talibanerna är med (Ekots Lördagsintervju). I regeringens utrikespolitiska deklaration som framfördes av Carl Bildt i riksdagen den 19 februari kom kriget i Afghanistan med på ett hörn genom konstaterandet att "Det nuvarande militära bidraget avslutas". Så mycket mer sa heller inte socialdemokraterna i sin alternativa utrikespolitiska deklaration den 19 februari. Urban Ahlin deklarerade liksom Bildt: "Det militära bidraget håller på att avvecklas. Säkerhetsansvaret lämnas över till Afghanistan." Forts sid 15. Ledare.... Afghanistan.nu 3 Vem räknar döda afghaner? Kontrollen av biståndspengar till projekt i Afghanistan är betydande. Kontrollen av den militära insatsen tycks närmast obefintlig. Tolv års krig har ännu inte fått tillstymmelse till värdering. Antalet dödsoffer för svenskledda operationer, som kan räknas i hundra- och kanske tusental, är liksom många andra uppgifter om kriget, mörklagda. Den som söker efter utvärderingar av västvärldens krig i Afghanistan kan hitta digra tyska, brittiska, norska och andra rapporter. Det enda som finns skrivet i Sverige är följande propagandistiska beskrivning på regeringens hemsida: "Här är några exempel på vad det samlade svenska bidraget, militärt och civilt, bidragit till: Att förbättra de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att ta ansvar för befolkningens säkerhet. Att fler barn kan gå i skolan. Att kvinnors läskunnighet har ökat. Att skolor har försetts med fler klassrum, möbler och läromedel. Att vägar har förbättrats. Att mödravården har förstärkts." (http://www.regeringen.se/sb/d/11072/ a/113411) Även om inte alla de enskilda punkterna i den sammanfattningen behöver vara lögnaktiga, så är helheten grovt vilseledande. Man måste i varje enskilt fall fråga sig: Var det verkligen militären som förstärkta mödravården? Vad hade hänt om pengarna som brändes på krig hade lagts på den civila hjälpen. Det civila biståndet hade kunnat fyrdubblas. Ska man utvärdera den militära insatsen kan man inte heller som regeringen kringgå de mänskliga kostnaderna. Hur många afghaner har fått sätta livet till i USA:s och Nato-Isafs krig? Manipulerade folkvalda Vet vi ens hur många afghaner som de svenska soldaterna har dödat? Här har militären skamlöst manipulerat de folkvalda och bara släppt ut sanningen i små små portioner. 2009 blev det tack vare Gustav Fridolins reportage i TV4 känt att en 4 Afghanistan.nu ståndsmän", fyller soldaten Martin i. "Vid minst 65 tillfällen har de svenska soldaterna i Afghanistan skjutit för att döda eller skada. Men ingen vet hur många motståndare – eller civila – som dödats av eldgivningen. I alla fall inte enligt försvarsmakten", hette det i DN. Den här artikeln väckte viss uppståndelse eftersom riksdagens försvarsutskott inte kände till att svenska soldater dödat dussintals afghaner. Alltså 2010 uppger Försvarsmakten informellt att "ett 15-tal" dödats av svenskarna, fyra år senare "några dussin". "Två- trehundra stycken" Hur många afghaner har de svenska soldaterna dödat? Uppgifterna varierar från några dussin till tre hundra (uppgift från 2011). Foto: Försvarsmakten. afghansk byledare hadse dödats på svensk order. I en intervju med mannens bror fick Afghanistan.Nu fram att mannen just var utsläppt ur USA:s tortyrkammare när han sköts. 28 december 2010 kunde Aftonbladet rapportera: "Svenska soldater i Afghanistan skjuter för att döda – varje vecka. Men försvarsmakten har ingen aning om vad de träffar och hur många de dödat. – Ett 15-tal motståndare har förmodligen stupat, säger Bernt Grundevik (arméinspektör). Den svenska insatsen i Afghanistan blir allt blodigare. Under 2010 har antalet strider mer än fördubblats. Hittills har svenska soldater öppnat verkanseld, det vill säga skjutit för att döda eller skada, vid minst 65 tillfällen. Tre svenska soldater har dödats – men hur många motståndare och civila som stupat vet ingen. Inte från ett enda tillfälle från januari 2009 till november 2010 har försvarsmakten några uppgifter om att motståndare skadats eller sårats – enligt högkvarteret i Stockholm. […] Enligt Genèvekonventionen är de inblandade parterna skyldiga att utan dröjsmål göra allt de kan för att söka upp sårade och dödade efter striden. Men många gånger struntar de svenska trupperna i reglerna eftersom det anses för farligt. Enligt en person med insyn är uppgifter om dödade särskilt känsliga för de svenska styrkorna eftersom de helst vill framstå som ett slags hjälparbetare. – De vill uppfattas som hyggliga personer som ser till att flickor får gå i skolan, inte som soldater som dödar, säger källan." "Några dussin döda" 25 februari i år kom så nya uppgifter om hur många som stupat för svenska kulor. Dagens Nyheter rapporterade: "Bara under de senaste åren i Afghanistan har några dussin motståndare skjutits ihjäl av svenska specialförbandssoldater. Och samtidigt, poängterar en av soldaterna, erkänner Sverige knappt att vi är i krig… Svenska militärer har med laser pekat ut områden som ska bombas. Planet har träffat målet och dödat den eller de personer som de avsåg att döda. Efteråt har motståndsmän burit dit döda kroppar, kvinnor och barn, och placerat på platsen." I samma reportage säger brigadgeneralen Urban Molin: "'Vi har tillsammans med afghanerna gjort flera hundra gripanden. Några gånger har vi blivit beskjutna och besvarat elden.' Han säger att några dussin afghaner har blivit ihjälskjutna av svenska specialförbandssoldater." "Även de vanliga förbanden där var i strid fyra fem kvällar i veckan under delar av 2010. De dödar också mot- Läser man Johanne Hildebrandts bok "Krigare" från 2011 framkomer ytterligare bud om dödstalen:: "Det sades att FS 19 (den svenska expeditionsstyrkan under 2010. red) varit i strid över sjuttio gånger och att de dödat någonstans mellan fem och femton fiender […] Den allmänna uppfattningen bland soldaterna var at striderna varit något fler och antalet dödade fiender var två-, tre hundra stycken" (s.321). I detta sammanhang väger väl uppgifterna från Hildebrandt, som driver sitt mediabolag tillsammans med överste Ulf Henricsson, lika tungt som någon annans. Sammanfattningsvis råder det fortfarande nästan totalt mörker om hur många afghaner som fått sätta livet till eller skadats av de svenska soldaterna eller som dödats av andra trupper på svensk begäran. Vi vet att de svenska soldaterna druckit té, spelat brädspel, firat jul och nyår m.m. Vi vet vilka svenskar som dött och sårats. Men det viktigaste, de stridshandlingar de har utfört, vet vi nästan ingenting om. Uppenbarligen är inställningen på högsta ort att döda afghaner behöver man inte räkna. Den socialdemokratiska partikongressen 2013 beslutade på förslag av Maj Britt Theorin att det ska tas fram en vitbok om Sveriges deltagande i Afghanistankriget. Det är ett viktigt beslut som inte får fuskas bort, hur det än går i valet. Soldatens krig utan slut Vad händer med soldaterna som kommer hem från Afghanistan? Vem tar hand om deras skador, både de yttre och de osynliga? Med politikerna gärna vill utnyttja veteranerna till att ändra svenska folkets attityder till krig lämnas soldaterna i sticket med sina skador när de kommer hem. I nr 50/2010 uppmärksammade tidskriften Fokus fallet Pontus Hübinette, elitsoldat från Karlsborg, född 1975 och ett tag försvarets affischnamn. Men tjänsten han började i den svenska Afghanistanstyrkan i juli 2007 förändrade allt. 1 augusti det året åkte han ut med en av försvarets Land Rover-bilar från Camp Marmal. Bilen vurpade när den skulle undvika en krasch och Pontus Hübinette förlamades från nacken och neråt. Först efter tre månader på sjukhus kom han till fullt medvetande igen. Efter ett tag greps Pontus och hans anhöriga av en känsla att vara övergivna. När arméinspektören, den tvåstjärnige generalen Berndt Grundevik, kom på besök på sjukhu- set för att tilldela honom en utmärkelse fick han nobben. Pontus ville inte ha någon medalj. – Man behöver ingen medalj för att man har skadat sig, man behöver hjälp. Sten Tolgfors kom också och hälsade på, men Pontus prioriterade en avtalad tid hos sjukhusets fotvård. Under våren 2008, när Pontus flyttats till Kärnsjukhuset i Skövde, fick han återkommande urinvägsinfektioner som övergick i blodförgiftning eftersom ingen kunde tappa honom på urin under hans permissioner. Vad han behöver för att kunna bo i sitt eget hus är hjälp med rätt kost, en sjukgymnast och tekniska hjälpmedel som gör att han via dator kan ringa, sms:a, mejla, surfa, tända och släcka lampor och slå på och av tv:n. Inte ett öre Han skulle behöva handikappanpassa huset och en bil för totalt 1,4 miljoner kr. De pengarna har visat sim omöjliga att få fram. Kammarkollegiet som försäkrar Försvarsmaktens fordon svarar inte på brev och har inte betalt ett öre. En annan krigsveteran har i vår, med början 2 mars, portätterats i Anna Ivemark i serie dokumentärer i P1 Tendens. Kongo Magneli lever idag isolerad i sin lägenhet. Han ser hot överallt och är rädd för att gå ut. Han är kritisk till att han inte fått den hjälp han behöver efter sina upplevelser i Afghanistan. Hans bästa vän Kenneth Wallin dog när deras bil körde på en nergrävd bomb under ett uppdrag i Afghanistan sommaren 2010. Forts. sid 14. Soldatens... Stefan Lindgren Research: Claes Engelbrand Pontus Hübinette, före detta elitsoldat Afghanistan.nu 5 Den italienske historikern Fabrizio Foschini har undersökt hur snart 35 års krig har påverkat Afghanistans nomader. De en gång respketerade kutji kämpar för sin överlevnad men möts med stigande misstro och förakt. De kallas kutji efter kutj kardan eller kutj kawel, verbet för flytta på dari respektive pashtu. En gång var kutji många fler än de är idag, de var högt aktade och ansågs vackra, hederliga och välbärgade. Efter 35 års krig har de sjunkit på den sociala skalan och upplevs idag ofta som "problem". "…redan förekomsten av vandrande nomader i ett land, som talar om demokrati och mänskliga rättigheter, är skamligt för det", skrev exempelvis Kabultidningen Hasht-e Sobh 19 maj 2010. Enligt Foschinis undersökningar (http://www.afghanistan-analysts.org) är de afghanska nomaderna i många avseenden en övergiven grupp i färd med att förlora sin traditionella livsstil och sina försörjningsmöjligheter på grund av krigen, återkommande torka och ökad konkurrens om jorden. Befolkningen har fördubblats och i tättbefolkade delar ses de som ovälkomna gäster. Särskilt mellan hazara-minoriteten på det afghanska höglandet och kutji, som anklagas för att vara talibaner och våldsverkare, råder motsättningar. I parlamentet wolesi jirgah är kutji garanterade tio platser, men dessa ses som en korrupt stödtrupp åt makten. Vilka är kutji? De afghanska nomaderna kommer från ett flertal av de olika etniska grupperna, men huvuddelen idag är pashtuner, av vilka de dock utgör en krympande minoritet. Resten är balutjer, araber, turkmener och gujjarer. I syd kan kutji kallas powanda och i nord och väst maldar (bokstavligen egendomsägare) som ofta är halvt bofasta. Gränsen mellan bofasthet och nomadism är av många skäl inte knivskarp i Afghanistan. En stor del av Afghanistans jordbrukande befolkning pendlar traditionellt mellan sommaroch vinterviste (qesjlaq resp. jeilaq), medan kutji ger sig av på långväga färder med fårhjordar, kameler, åsnor och sina mestadels svarta tält. Kutji har 6 Afghanistan.nu Afghanistans hotade nomader dock ofta en fast hemort som de återvänder till och de äger faktiskt i genomsnitt mer mark än de bofasta. Trenden är också att kutji under loppet av sitt liv blir mer och mer bofasta, vilket de senaste årtiondena förstärkts av yttre omständigheter. Under 1900-talets första decennier inträffade en boom för nomaderna, som hade att göra med kung Abdul Rahmans (1880-1901) folkomflytting – tusentals pashtufamiljer omflyttades till norra slättlandet – och med det krig som fördes 1891-93 för att underkuva hazarerna. För kutji blev vandringarna upp i Hazarajat lönsamma. De förde med sig varor som salt, socker och te och köpte upp hazarernas produkter. Som enda leverantörer av kontanter blev nomaderna ofta penningutlånare. Först tog de betalt med mattor, spannmål och boskap, men övergick ofta till att ta över fast egendom, som sedan arrenderades ut till de forna ägarna. Några framstående familjer bland nomaderna blev därmed stora markägare på kort tid. Välbeväpnade nomader hade också statens stöd för att upprätta politisk och militär do- minans över hazarerna. Om färden sommartid strävade upp i höglandet har Indusdalen traditionellt varit målet vintertid och där har kutji kunnat byta till sig handelsvaror för nästa sommar. När den afghanskpakistanska gränsen stängdes 196163 på grund av den olösta frågan om Durandlinjen tillfogades kutji ett hårt slag som fick många att bli bofasta. Samtidigt innebar öppnandet av Salangtunneln 1964 att hela området nordost om huvudstaden blomstrade. 1 miljon före Sovjetkriget Fördubblade boskapspriser gjorde det möjligt för många att bli bofasta och starta småföretag. Före den sovjetiska invasionen 1979 fanns det enligt en försiktig uppskattning cirka 1 miljon kutji kvar och endast en tiondel av landets distrikt rapporterade närvaro av nomader. Under de tre krigen – först det mot Sovjet 1979-88, sedan inbördeskriget till 1996, följt av USA-ockupationen 2001 till idag - har kutji varit en av de hårdast drabbade grupperna. Inte bara var deras flyttvägar skars av utan deras hjordar decimerades av flyganfall och landminor. Den massiva folkbeväpningen gjorde att kutji lätt blev bestulna och trakasserade av lokala befälhavare. Enligt en undersökning 2003/04 fanns det då 2,4 miljoner kutji i Afghanistan, varav hälften dock bara gjorde kortare vandringar eller var helt bosfasta. Hela 97,5 procent av dem som ingick i undersökningen ägde fortfarande boskap, men i genomsnitt bara 50 får eller getter, vilket inte är tillräckligt för en familjs uppehälle. Enligt FN:s och FAO:s beräkningar har antalet får och getter i Afghanistan minskat från 31 miljoner 1995 till mindre än 5 miljoner 2001. ten. De ligger i botten av läskunnighetsstatistiken – bara 2 procent av männen rapporteras kunna läsa och 0,05 procent av kvinnorna. Enligt en EU-stödd undersökning 2008 lever över hälften (54 procent) av kutji i absolut fattigdom, jämfört med ett nationellt genomsnitt på 30 procent. De tycks ofta vara inblandade i markkonflikter, särskilt i provinser som Balkh, Sar-e Pul, Jowzian och Logar där kutji traditionellt har varit markägare. Svårigheterna där har dock överskuggats av konflikten med hazarerna i synnerhet i Bamianprovinsen. Hazarerna som fått mer att säga till om sedan 1980 har i decennier själva kunnat bruka betesmarkerna, som kutji varit förhindrade att ta sig till på grund av krigen. När kutji försöker komma tillbaka uppstår det hårda konflikter, förstärkta av att jordägande kutji under mångårig frånvaro kunnatr uppbära arrende från fattiga hazarer. När 500 till 1 000 välbeväpnade kutji trängde in i Hazarajat våren 2010 kom det till regelrätta strider och 2 500 familjer tvingades fly till Kabul innan kutji drog sig tillbaka. Bland Hazaraflyktingar i Sverige hölls protestdemonstrationer på flera orter. Inför presidentvalet 2009 gjorde Hamid Karzai en uppgörelse med hazaraledaren Mohammed Mohaqeq som gick ut på att kutji betalades en hemlig summa pengar för att hålla sig borta från Hazarajat, i utbyte mot att Mohaqeqs anhänagre skulle stödja Karzai. Den konflikten är dock inte löst i grunden utan kan bryta ut på nytt. Analyserar man de drygt hundratusen kutjirösterna i 2010 års parlamentsval visar det sig att en tredjedel kom från huvudstaden och den angränsande Kapisaprovinsen. Det vittnar både om krympande kutjibefolkning och snabbt tilltagande integrering i storstadsregionerna. Den amerikanska lydregimen som står upp till öronen i problem har föga till övers för kutji. "Få tjänstemän tror verkligen att nomadism kan hitta en plats i det moderna afghanska samhället", skriver Foschini och avslutar med en varning. Myndigheternas sätt att hantera situationen för kutjis med att betala ut dusörer till olika nyckelpersoner "nästan garanterar att de allt talrikare konflikter som kutji är inblandade i kommer att bli okontrollerade, vilket kan få långvariga konsekvenser för säkerheten i viktiga delar av landet". red Bilden ovan t v: En alltmer sällsynt kutjikaravan idag (Foto: Scott Wilson/Getty). Nedan: Svartatältnomader som Gun Kessle såg dem på 60-talet. Allt fler bofasta Hårdare villkor för boskapshjordarna har fått många kutji att slå sig ner nära de expanderande städerna för att finna extrainkomster, främst på byggen. Där kan de också lätt få avsättning för mjölkprodukter, kött och ull. Majoriteten lever dock under allt annat än idealiska förhållanden, skriver Foschini. De sätter upp tält och bygger skjul i städernas utkanter, men har allt svårare att få tag i dricksvat- Afghanistan.nu 7 Ett krig utan mål och mening närmar sig slutet 8 Afghanistan.nu Afghanistan.nu 9 Drönarkrig fortsätter till 2016 En rapport från FN:s råd för mänskliga rättigheter kräver oberoende utredningar av USA:s och Storbritanniens drönarattacker i bl.a. Afghanistan. I rapporten från FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter, Ben Emmerson, sägs att antalet drönarattacker åter ökar i Afghanistan. Emmerson noterar en tredubbling av antalet registrerade civila offer från drönarattacker i Afghanistan under 2013 (Guardian 10/3). Fram till slutet av 2012 tycks konventionella flygattacker ha skördat de flesta människoliv i Afghanistan, men nu står drönarattackerna för 40 procent av det totala antalet civila dödsfall från flyganfall. Enligt FN:s mission i Afghanistan (Unama) ökade antalet drönarattacker ganska kraftigt under 2012 till 506 från 294 året innan. Ökar igen Efter en relativ stiltje 2013 ökar drönarattackerna i Afghanistan igen. Men det är ingen tvekan om att det är stamområdena i Pakistan (Fata, Federally Administered Tribal Areas) som är värst drabbade under de tio år som USA använt drönare. Omkring tre femtedelar av attackerna i Pakistan har riktat sig mot bostadshus, kliniskt kallade "compounds" (inhägnad gård, kasern). Av de c:a 1 500 människor som dödats i sådana attacker har minst 222 identifierats som civila. De värsta enskilda händelserna har dock varit attacker mot religiösa byggnader, då i genomsn itt 15-20 människor dödats för varje attack, de allra flesta civila. Attacken mot ett religiös skola i Chegai i Bajaur 30 oktober 2006 står ut som den dödligaste händelsen av alla, då en drönare dödade 81 människor, därav de flesta skolelever. Den hårda kritiken mot drönarattackerna från bl.a. president Karzai har lett till att dessa mål varit förbjudna i Afghanistan sedan 2008, om inte Isaf-trupper påstått sig vara "i omedelbar fara". I februari i år undertecknade president Karzai en order som förbjuder af- 10 Afghanistan.nu En drönare mot en skolbyggnad i Hangudistriktet nära Khyberpasset i november dödade sex människor och skadade minst åtta. Foto: Reuters. ghanska säkerhetsstyrkor från att begära flygunderstöd av Nato vid operationer i bostadsområden . Detta kom som ett resultat av ett flyganfall som skördade 10 civila dödsfall i nordöstra Kunarprovinsen. USA är nu i färd med att dra bort merparten av sina trupper från Afghanistan. Men en styrka på 9 800 ska stanna till 2016, enligt det senaste budet från Vita huset. Pentagon har klargjort att bombningarna med drönare kommer att fortsätta. (Läs mera på www.thebureauinvestigates.com.) projekt skulle vara fel måste det komma från politisk nivå (dvs. regeringen) i så fall, de ger oss vårt uppdrag", säger Anders Jörle. Var har vi hört det förut: "Vi lydde bara order"? Ingen riksdagsman har agerat, inte ens ställt en enkel fråga. Däremot finns det riksdagsmän som oroar sig för att Sverige inte tillräckligt tagit till sig den nya drönartekniken. Stefan Lindgren Sverige hjälper till I mars frakom det att USA bl.a. använder svenska satellitstationer för att skicka styrsignaler till fjärrstyrda attackdrönare. Statliga svenska Swedish Space Corporation (SCC), tidigare Rymdbolaget, har samarbete med några av USA:s största vapenföretagen, bl.a. Boeing, Lookheed Martin, samt amerikanska flygvapnet. "Vi har teknisk utrustning för att fånga upp signalerna, samla ihop dem och skicka dem vidare till kunderna", säger Anders Jörle, kommunikationsdirektör på SCC. "Men vi kontrollerar inte innehållet" (TT 25/3) Med hjälp av SCC har USA:s senaste spionsatellit WGS4 kunnat placeras över Mellanöstern, och har direkt betydelse för luftkriget i Pakistan och Afghanistan. "Om samarbetet kring ett sådant Några brittiska präster som i höstas stängde en brittisk drönarbas har dömts till symboliska tio pund i böter. Domaren sa att han instämde med demonstranterna. Etnisk grupp kan avgöra valet Den 14 juni hålls andra omgången av det afghanska presidentvalet mellan de båda ledande kandidaterna: Abdullah Abdullah som fick 44,9 procent av rösterna och Ashraf Ghani Ahmedzai som fick 31,5 procent av rösterna. Pashtunen Ashraf Ghani stöds av uzbeken Dostum och tadzjiken Zia Massoud, bror till den ryktbare gerillaledaren i Panjsjir-dalen. Han har även stöd av Sigbatullah Modjaddedi, pashtun, som är en en mäktig religiös ledare och talman i senaten. Pashtunen Rasoul, som hamnade på tredjeplats i första valomgången, stöder nu Abdullah Abdullah medan hans vice presidentkandidat, Zia Masoud, som sagt valde att stödja Ghani. En fjärde kandidat, pashtunen Sayyaf och tadzjiken Ismael Khan i Herat, som slogs ut i första omgången, sluter nu upp bakom Abdullah Abdullah, liksom den sittande presidenten Karzais tremänning, Jamil Karzai, som dock figurerat i en omfattande korruptionshärva. Afghanistans valkommission varnade inför slutkampanjen de två presidentkandidaterna för att försöka utnyttja etniska frågor. Den etniska frågan är utan tvekan så känslig att den skulle kunna avgöra valutgången. Tadzjiker har aldrig suttit vid makten mer än nio månader 1929 då en upprorsman "vattenbärarens son" Batje-ye Saqqao tillfälligt tog makten. Babrak Karmal, som installerades av Sovjetunionens invasionsarmé, ansågs också av många vara tadzjik, fast han själv hävdade att fadern var qizilbasj och modern pashtun. Abdullah Abdullah, som fick mest röster i första omgången, är till hälften tadzjik och till hälften pashtun, medan andremannen Ashraf Ghani, är pashtun på både mödernet och fädernet. Det finns en hel del agitation bland pashtuner som går ut på att CIA i sina handböcker förvandlat pashtunerna till en minoritet, från att alltid ha varit en solid majoritet i landet, och att USA avsiktligt vill bryta ned det pashtunska elementet som det självständigaste och kraftfullaste av Afghanistans etniciteter. 1981 och 1990 angav CIA:s handbok om Afghanistan andelen pashtuner till 50 procent, 1992 och 2001 sattes den till 38 och 2006 till 42 procent. Det är dock ingen svårighet att hitta en rad andra källor som anger andelen pashtuner som mellan 50 och 70 procent. I Sverige anger Nationalencyklopedien 50 procent som pashtutalande. Eftersom det pashtunska elektoreatet var splittrat på flera kandidater i första valomgången är det rimligt att räkna med en viss uppslutning bakom Ashraf Ghani, men räcker det till för att slå Abdullah? Och i så fall kommer denna att nöja sig med det resultatet? När han blev slagen av Hamid Karzai valde han att stiga av och anklaga vinnaren för valfusk. Nu finns det helt andra orosämnen kring valet än etniska preferenser. Frågan är om inte alla buntar med dollar av oklart ursprung som cirkulerar är det större hotet. Även i denna omgång kan man vänta omfattande valfusk. Röstkorten köps och säljs fritt på marknaden för några få dollar stycket. Ett stort kryphål gäller kvinnornas röstkort, som kan hämtas ut av deras män och inte behöver ha fotografier. Stefan Lindgren 9 800 USAsoldater stannar USA:s president Barack Obama har tillkännagett en plan för att behålla 9 800 USA-soldater i Afghanistan efter 2014. Motiveringen är att trupperna behövs i "två smala uppdrag efter 2014", att utbilda afghanska styrkor och stödja "terroristbekämpningen", säger en amerikansk tjänsteman. Förutsättningen är att den afghanska regeringen undertecknar ett bilateralt säkerhetsavtal, som den sittande presidenten Karzai har vägrat göra sedan november i fjol. USA-trupperna ska enligt planen minska med ungefär hälften under 2015 och konsolideras i Kabul och på flygbasen Bagram för att hela dras hem under 2016 , enligt Obamas plan. Samtidigt ska ambassadens personal dras ner till normal storlek. Vad Obama inte sa något om är vad som ska hända med entreprenörernas soldater, de många säkerhetsbo- lag som har beväpnad och mer eller mindre stridande personal. Det är också oklart vad som händer med övriga utländska trupper. Nato har sagt att Isaf läggs ner 31 december 2014, men den styrkan ska avlösas av Resolute Support Mission (RSM) vars storlek och inriktning ännu hålls i mörker eftersom något avtal med Kabul inte finns och heller inget FN-mandat för en ny styrka. Khaama Press 31/5, salon.com 28/5 Naturkatastrofer dödade 675 Översvämningarna och jordskreden i Afghanistan i början av maj drabbade 120 000 människor i 16 provinser, rapporterar Unicef. Uppskattningsvis 675 människor har dödats, varav många sopats bort av översvämningar eller begravts av jordskred. Unicef och lokala regeringsorgan har prioriterat behovet av dricksvatten genom att installera vattentankar med klorerat drickbart vatten. Mobila latriner ställs ut för att avföring inte ska spridas med vattenmassorna. Katastrofen kommer att ha en inverkan på dessa bybor i månader framöver . Många av dem är beroende av småskaligt jordbruk som huvudsaklig inkomstkälla, men för många ligger skörden begravd under lera. unicef 13/5 Karzai nobbade Obama När president Barack Obama kom på blixtvisit till USA-trupperna vid Bagram-flygfältet på Memorial Day inbjöd han president Karzai att förena sig med honom inne på flygbasen. Men Karzai nobbade inbjudan och bad istället Obama att komma till presidentpalatset. Obama redogjorde för sina planer på neddragningen av truppantalet och "lovade att hålla Karzai informerad". Båda kandidaterna i andra omgången av presidentvalet har lovat att skriva på ett "säkerhetsavtal" med USA, men har ingen uppfattning om hur många USA-soldater som bör stanna. Khaama Press 25/5 Afghanistan.nu 11 Allt detta hade kunnat undvikas... Den danske författaren Carsten Jensen har flera gånger varit i Afghanistan och skrivit om sina iakttagelser. Anders Sömme Hammer är en norsk journalist som sedan 2007 bor i Afghanistan. Tillsammans har de gett ut boken Allt dette kunne vaert unnngått (Forlaget Press 2014). De reser runt i landet 2013 och träffar talibanledare, krigsherrar, kvinnor som lever under hot och talar med familjer som drabbats av Nato:s bombningar. I bokens inledande kapitel ger de en översiktlig bild av landet efter 12 års krig. Nato är på väg ut ur landet men amerikanarna vill ha kvar en begränsad styrka på baser för att kunna fortsätta drönarattacker och flygbombningar mot talibanerna i så kallade kill or capture-operationer som i verkligheten inte är något annat än dödspatruller. "Nato är fortsatt anhängare av den egendomliga teorin att man för att få sin fiende att tala först skall skjuta huvudet av honom." 41 angrepp per dag Bilden av Afghanistan är ett land förött av krig, splittrat mellan olika grupper, behärskat av talibaner och krigsherrar samt genomsyrat av korruption. Jensen och Sömme Hammer visar att kriget mot de utländska styrkorna alls inte tog slut 2013. Det var i genomsnitt 41 dagliga angrepp mot Nato-styrkorna 2011 medan de efter tre kvartal 2013 ännu var 37 per dag. I Jalalabad träffar de Haji Sahib Rohullah Wakil, en inflytelserik stamledare från Kunarprovinsen. Han vände sig 2001 till den lokale amerikanske befälhavaren för att påvisa att amerikanarna inte hade en chans att spåra upp al Qaida, som också Wakil betraktade som sina fiender, då man saknade all lokalkännedom. Resultatet blev att Wakil tillfångatogs av USA, fick en huva dragen över huvudet och blev slagen i järn. Sedan följde fem månader i förhör på Bagrambasen och därefter Guantanamo där han hölls inspärrad i sex år. "Allt detta hade kunnat undvi- 12 Afghanistan.nu Danske författaren Carsten Jensen som tillsammans med norrmannen Anders Sömme Hammer gett ut en viktig Afghanistanbok. kas" ("Allt dette kunne vaert unnngått"), om de lyssnat första gången, säger Wakim. Han hade också föreslagit amerikanarna att tala med de lokala talibanledarna som var inställda på försoning. Hur var det då med flickorna och skolan undrar författarna. Det är ju det område som man i väst främst brukar framhålla som exempel på att kriget har gett resultat när framstegen på nästan alla andra områden uteblivit. Men även här kolliderar verkligheten med den officiella bilden. Den afghanske utbildningsministern menar att det är tio miljoner barn som går i skolan medan Unicef 2012 uppskattade det till bara åtta miljoner av Afghanistans tolv miljoner barn som alls visar sig i skolan. Bara en fjärdedel av lärarna har gått den tvååriga lärarutbildningen. 2011 var det en lärare på 44 elever och 2013 var det en på 64 elever. Endast tio procent av eleverna tar avgångsexamen och de flesta får nöja sig med två till tre timmars undervisning i fem-sex år. I Afghanistan sker 45 procent av all undervisning utomhus i brist på lokaler. Det undervisas under ett träd, i ett tält eller i det fria i ett land där temperaturen på årsbasis pendlar mellan mi- nus 20 på vintern till 50 graders värme på sommaren. Man skiftar oupphörligt sida i Afghanistan beroende av utkomst, krigslycka och annat. Ett exempel är den person man träffar i norra Afghanistan. Det är den 30-årige Mehman Shah, en analfabet som aldrig prövat något annat arbete än jordbruk, då han fick sin första kalashnikov. Han var då fjorton år. Senare sluter han sig till talibanerna för att i nästa skede lämna in geväret som ett led i den afghanska regeringens avväpnings- och försoningsprocess. Sedan sidbyte igen till talibanerna för att åter vända dem ryggen och gå med i en bymilis. Vems sida står han på, frågar sig författarna och ger sedan svaret: sin egen sida. Eller rättare sagt sin hembys sida. Men det är alls inte säkert att han inte kommer att byta sida igen. Regeringen lovade att hans by skulle få asfalterad väg, hälsokliniker och jordbruksredskap. Vad fick han? "Ingenting! Absolut ingenting! Inte ett endaste löfte har uppfyllts", säger Mehman. I Kandahar träffar de Maryam Durani, en ung kvinna som 2012 kom på tidskriften Times lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Två gånger har hon varit nära döden då talibanerna angrep provinsrådet där hon innehade en av de fyra platser som avdelats för kvinnor. Första gången exploderade en bilbomb utanför byggnaden där hon arbetar. Sex personer dog och Maryam fick skador på armar och händer. Friare klädsel förr Andra gången var då samma byggnad stormades av självmordsbombare och 13 personer miste livet. Hon har inga livvakter men bär alltid en burqa för att kunna gå obemärkt. Maryam Durani driver radiostationen "Kvinna" och ger information om kvinnors rättigheter. USA stödjer henne ekonomiskt medan regeringen i Kabul motarbetar henne. Hotet från talibanerna finns där men det kommer hot också från andra håll. Kvinnor som arbetar ute i samhället ogillas av många och medför en skam för familjen. Maryam växte upp som flykting i Iran och menar att hon där, även under den teokratiska regimen hade stor frihet. Kvinnorna där gick inte i burka, hon kunde gå själv på gatorna och gå på bio mm. Något som måste förvåna en allmänhet i väst som matas med bil- der av ett närmast outhärdligt kvinnoförtryck i Iran. Krigsherren Mir Alam i Kunduz porträtteras i boken. Han är ökänd och senast 2012 gick hans 300 beväpnade män i gryningen in i byn Kanam Kalam och genomförde en massaker. Human Rights Watch skriver att Mir Alam föraktar lagen. Jensen och Sömme håller inte med. Mir Alam kan ringa polischefen och få en misstänkt fri. Säkerhetstjänsten och den lokala guvernören är små i förhållande till honom. I Kunduz är Mir Alam lagen. När författarna ställer frågan om massakern i Kanam Kalam blir svaret: "Om det inte var för att ni var utländska journalister hade jag sett till att ni dräpts." Mir Alam föraktar regeringen i Kabul som han anser svag. Han vill som ny försvarsminister ha Gulbuddin Hekmatyar, den fundamentalistiska mujaheddinledaren som under inbördeskriget sköt Kabul till ruiner med sina raketdrivna granater och dödade tusentals människor. Författarna lyckas få kontakt med några bybor från den hemsökta Kanan Kalam. Angreppet hade gått till så att flera miliser slagit en järnring kring byn på natten och startade beskjutningen i gryningen. 12 bybor dödades och 26 sårades. Trots bybornas protester och uppvaktningar hos myndigheter blev ingen åtalad och dömd. Byborna har nu beväpnat sig. I Kunduz finns 4 000 tyska Isafsoldater som förskansat sig i sina baser. Utanför rasar ett inbördeskrig mellan krigsherrar och talibaner. Författarna ser hur de tyska soldaterna sitter bakom sina murar med taggtrådsstängsel i likhet med tusentals andra Nato-soldater, istället för att skydda befolkningen som de hävdar att de kommit hit för. Jensen och Sömme Hammer ställer sig frågan vilket pris Nato-länderna betalt för dessa ömkliga och i stort sett illusoriska framsteg. De samlade utgifterna för krig och utvecklingshjälp som inte lett till mycket har förmodligen rört sig om biljontals dollar, dvs. tusentals miljarder. Detta är säger de "en gigantisk summa som står i hjärtskärande kontrast till de stupade Nato-soldaterna varav nästan 3 400 dödats för att inte tala om de enorma förluster som afghanerna fått utstå." Lars-Gunnar Liljestrand Välvilligt, men 8 procent med övertro på narkomaner Västerlandet Lasse Bengtsson, journalist från bl.a. TV 4, tröttnade på sitt väl så glassiga liv. Droppen blev en intervju med rockdivan Cevin Costner. Ytligheterna stod honom upp i halsen. Då han såg en annons att Svenska Afghanistankommitten, SAK, sökte en informationsansvarig i Afghanistan slog han till och det blev även en bok på 350 sidor. Bengtsson vill ge svensk publik en positiv och optimistisk bild av landets människor. Därav ingående beskrivningar av Lasses noggranne frisör. Och hans chaufför som klarar alla besvärliga situationer. Om utbildningstörstande barn och ungdomar, om invalidiserade protesoch rullstolstillverkare. Och många andra. Det är ett segt folk afghanerna. Men Bengtsson vill också skildra den anarkistiska administrationen och de ständiga säkerhetsproblemen. Det finns en viss exotism i detta men i Lasse Bengtssons fall inte överlägsen utan en ärlig vilja att beskriva. Lasse Bengtsson är övertygad om att militariseringen av hjälpen är av ondo. Kritiken mot USA:s övergrepp är påtaglig men frivilligt (eller är det motvilligt?), begränsad. Författarens svaghet är den gamla kolartron på att västerländska värden är alltings lösning. Även afghanerna kan forma sin framtid utan att okritiskt ta över det västerländska systemets normer. Det innebär alls inte bevarandet av ruskiga seder. Det finns ett annat Afghanistan som självständigt gör upp med sina brister. Utan att lycksökare och självutnämnda världsförbättrare från väst skär pipor i vassen. Claes Engelbrand Lasse Bengtsson: Afghanistan. Om en yttre och en inre resa. Norstedts förlag. 193 kr som ljudbok, 230 kr som vanlig bok. Bokus. FN:s drogbekämpare i Afghanistan har publicerat en rapport om narkotikamissbruket i landet och det utgör fortfarande ett allvarligt hot mot landets framtid. Enligt en studie har Afghanistan konsumtionen av heroin och andra droger som härrör från opium nästan fördubblats under perioden 2005-09. För närvarande finns det cirka en miljon missbrukare i åldern 15 och 64 år i Afghanistan, vilket motsvarar 8 procent av befolkningen, en andel som är dubbelt så stor som i resten av världen. Sedan 2011 växer arealerna med opiumvallmo obönhörligt vilket även ökar landets ekonomiska beroende av narkotikan. Russia Today 27/2 Tre svarslösa experter Tre av Obamaadministrationens bästa Afghanistanspecialister visade sig i höstas sig inte kunna besvara grundläggande frågor om Afghanistan under en utfrågning i representanthuset. Inget av vittnena kunde tala om hur mycket kriget i Afghanistan kostar USA och hur många USA-soldater har dödats i Afghanistan det senaste året. Rätt svar hade varit att 127 USAsoldater dog i Afghanistan 2013 och 22 hittills (31/5) 2014. Anslaget för kriget budgetåret 2014 (1 oktober 2013 till 30 september 2014) är 89,1 miljarder dollar. icasualties.org, Consolidated Appropriations Act 2014 Första satelliten Afghanistan har fått sin första satellit. Den har skickats upp i samarbete med Eutelsat Communications och ska leverera full nationell täckning och omfattande räckvidd över Centralasien och Mellanöstern enligt det fleråriga avtalet. Tjänsterna är bl.a. radio, mobiltelefoni och internetanslutning. Reuters 18/5 Afghanistan.nu 13 Ny styrelse i föreningen Forts. från sid 5. Soldaternas... Kongo försöker leva ett vardagsliv med jobb och flickvän, men han plågas av minnen, förhållandet tar slut och han hamnar på psyket. Hans problem får så småningom förkortningen PTS (posttraumatisk stress) som uttrycker sig i läkemedelsberoende, dåligt närminne och folkskräck. Gömmer sig bakom nedfällda persienner om dagarna. Gör sina inköp i kvällsmörkret då få människor finns att möta. Hur klarar han detta? frågar intervjuaren. Nån handgranat å så där – Är det för mycket kö så ställer jag bara ner korgen och går då va. Men jag går inte beväpnad längre i alla fall. Så det gjorde du tidigare? – Ja. Men nu har jag gjort mig av med allt sånt. Vad gick du då med? – Ja, nån handgranat å så där. Jag tänkte man kunde sula in i kön när folk stod i vägen å så. Det var ingenting jag skulle göra å så va, men tryggheten å liksom kunna få dom å flytta på sig. Så innan du åkte ut och handlade var det en uppladdning och så stoppade du på dig en handgranat ? – Ja eller vad man hade liksom. Lyssnaren frågar sig naturligtvis hur en person i Kongos tillstånd kan ha vapen. Och handgranater som ju är rena mordvapen utan någon civil användning! Hur har han kommit över dessa vapen, särskilt handgranaten? Han säger sig ha gjort sig av med sina vapen. Hur då? Lagt dem i hushållssoporna eller sänkt dom i sjön? Eller överlämnat dem till militären eller polisen? Överdriven oro? Förhoppningsvis är det så men efter att ha läst Johanne Hildebrandts bok "Krigare" som är ett reportage från svenskarna i Afghanistan under just Kongos tid där, så kan man undra. Boken visar på en militär anarki med omdömeslöst vendettatänkande bland soldaterna. När författaren Johanne Hildebrandt berättar om den strid i vilket Kongos bäste kompis Kenneth Wallin omkommer, måste en befälsperson, Mathias, agitera bland soldaterna för att de ska bearbeta händelsen och inte i vredesmod göra en "hämndaktion" (sid 310). När Kongo samtalar med en psykolog och beskriver hur det verkligen 14 Afghanistan.nu Kongo, Afghanistansoldat med posttraumatisk stress. Foto: David Mehr/SR har gått till i svenskarnas operationsområde säger psykologen emot honom och vägrar tro på honom. Man undrar osökt: Vad är det Kongo har avslöjat? Ännu något dödande som inte riksdagens försvarsutskott fått någon kännedom om? Som när Nato nyss på veterandagen utdelade medalj till en svensk soldat för modigt uppförande under "sexdagarskriget", en strid i Afghanistan som aldrig tidigare nämnts i media. Allan Widmans utredning Allan Widman har lagt fram sin utredning om Sveriges kommande veteranpolitik. Han har filat på sina slutsatser i sju år. Över tusen sidor. Åhörarna får veta att försvarshögkvarteret har inrättat en administrativ avdelning för veteranfrågor. Både försvarsminister Karin Enström och chefen för avdelningen, överste Anders Stach, berättar hur de arbetar med att sammanställa statistik som behövs för att fatta beslut. En ung kille längst bak i lokalen begär ordet. Han är hemkommen soldat, berättar han, och i hans ända märks inte ett dugg av all den verksamhet som Karin Enström och överste Stach är så stolta över. Han har hört av sig till förbandet på sin hemort som han blivit tillsagd att man skall göra, men... ingenting. Det finns ingen verksamhet. Inget. Nada. Överste Stach och försvarsminister Karin Enström stirrar förbryllade på killen en sekund eller två. Sedan förklarar de snabbt att det måste ha blivit ett misstag och går vidare till nästa punkt på programmet. Till "nästa gång" Den veteranadministrativa enheten har i alla fall skrivit kontrakt med bland annat Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna med 35 000 medlemmar. De skall ta emot och stötta de hemkomna soldaterna. Allan Widman presenterar huvuddragen i sin utredning. Allt utmynnar i ett förslag om att man skall inrätta en veteranmyndighet. Exakt vad den myndigheten ska göra framgår inte. Samordna, på något sätt mellan olika myndigheter. Ju längre det håller på desto mindre verkar det handla om de hemkomna soldaterna. Det stora målet, framgår det i det ena anförandet efter det andra, är Respekt. Man vill ha Respekt. Och någonstans finns grämelsen över allmänna opinionens bristande entusiasm för Sveriges tolvåriga deltagande i Afghanistankriget. Johanne Hildebrandt klagar över "det mest katastrofala kommunikationshaveriet" i det här kriget. Det måste man göra något åt, till "nästa gång". red Research: Claes Engelbrand och Klas Sandberg Föreningen Afghanistansolidaritets årsmöte genomfördes den 26 april i Stockholm. Årsmötet antog en verksamhetsplan för 2014. Föreningen skall ta fram en vitbok om kriget i Afghanistan. Föreningen kommer även att ställa frågor till samtliga riksdagspartier inför valet och fråga om hur de ställer sig till fortsatt svensk trupp i Afghanistan. Den nya styrelsen består av LarsGunnar Liljestrand (ordf), Stefan Lindgren (vice ordf), Clara Lindberg, Claes Engelbrand, Klas Sandberg, Franz Smidek (alla Stockholm), Bo Persson (Piteå), Anders Davidsson (Höör), Robert Pedersen (Umeå), Mathias Cederholm (Malmö). Forts. Ledare från sid 3 Det har hetat att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan och att kriget där skulle lösa många av dom säkerhetsproblem som hotade Sverige. Från terrorism till flyktingströmmar, kvinnoförtryck och knark. På detta har satsats soldater, svenska och afghanska människoliv och mycket pengar. Men trots talet om att byta doktrin saknas en förutsättningslös utvärdering av vad den långa och kostsamma Afghanistaninsatsen faktiskt har åstadkommit. Har den gett vad politikerna utlovade?" I Svenska Dagbladet ställde Jenny Nordberg den 14 mars frågorna: "Är det någon politiker som ärligt tänker förklara för svenska krigsveteraner som riskerat liv och förlorat vänner i Afghanistan vad Sveriges exakta syfte med att delta var? Eller vilket ansvar samma politiker bär för katastrofen vi lämnar efter oss?" Bildt fick chansen igen att förklara kriget dagen därpå den 15 mars i en intervju i Sveriges Radio. På frågan om det blivit bättre efter 12 års krig och om målen att bygga ett bättre land hade uppnåtts svarade Bildt att han inte var ansvarig från början. "Jag vet inte. Jag var inte med då de första besluten fattades." De ansvariga för kriget duckar för frågorna och undviker att tala om målen för kriget. Valfunktionärer sparkas Afghanistans valkommission har sparkat 5 338 av sina funktionärer med anledning av påstådda bedrägerier i den första valomgången som hölls i maj. De kommer inte att kunna delta i arbetet under den andra omgången. Antalet vallokaler ska dock ökas kraftigt under den andra omgången den 14 juni, från 3 500 till 23 312. om USA:s förhandlingar om fångutväxling med talibanerna. Dessa förhandlingar har lett fram till att fem höga talibanfångar ska friges från Guantènamo i utbyte mot att USA får hem sergeant Bowe Bergdahl som suttit fängslad i fem år. I brev till sina föräldrar skriver norskättade Bergdahl att han "skäms för att ens vara amerikan" och att "framtiden är för bra för att slösa på lögner. Och livet är alldeles för kort för att ägna åt att fördöma andra". Reuters 2/6 BBC 26/5 Fångutväxling retar Karzai Den afghanska presidenten är rasande över att ha hållits ovetande Så har det varit under många år. Krigsmotståndarna har från början hävdat att Sverige aldrig skulle gått med i kriget. För att citera Thage G Peterson var det beslutet det största utrikespolitiska misstaget i Sveriges historia efter andra världskriget. Afghanistansolidaritet var med och drog igång det stora namnuppropet mot kriget och för att ta hem trupperna 2007. Tillsammans med fredsorganisationer, kvinnoorganisationer, solidaritetsrörelser och opinionsbildare från höger till vänster har Afghanistansolidaritet varit med och format motståndet mot kriget. På möten, i debattartiklar, manifestationer och i demonstrationer har kravet förts fram att trupperna skall tas hem. Den socialdemokratiska partikongressen i fjol tog beslutet att verka för en vitbok om Sveriges del i kriget i Afghanistan. Krigsmotståndarna har en majoritet av svenska folket med sig och de ansvariga för kriget vågar inte eller kan inte ta debatten om kriget. I år, 2014, är det uppenbart att vi krigsmotståndare hade rätt. Vi har vunnit debatten och har opinionen på vår sida. Kriget var fel från början och kunde aldrig vinnas av väst. Lars-Gunnar Liljestrand Afghanistan.nu ISSN 1652–3679, utges av Föreningen Afghanistansolidaritet, Fraktflygarg 5, 128 30 Skarpnäck Ansv. utgivare: Lars–Gunnar Liljestrand Red: Stefan Lindgren Hemsida: www.afghanistan.nu Epost: [email protected]. Tel: 0736 151 999 Presstopp: 1 februari 2014. Medlemskap i FAS: 150 kr på plusgiro 33 13 24–4. 75 kr för stud. och pens. Medlemskap inkluderar tidning. Enbart pren: 100 kr/4 nr. Tryck: Norra Skåne Offset Kontaktpersoner: Arvika: Veine Wallin 070 351 97 65 Falun: P–O Tellander 023–21230 [email protected] Gnesta: Erik Thureson 0767-960079 [email protected] Göteborg: Gunnar Olofsson [email protected] Haninge: Dan Kotka 08–50025417 [email protected] Karlskrona: Ulf Bjerén 0455–17595 [email protected] Lund: Anders Davidson [email protected] Linköping: Kerstin Käll 070–2354922 [email protected] Malmö: Love Flygren 070 305 6281 [email protected] Mariefred: Peter Hjukström 0159– 230 41 [email protected] Norberg: Arne Andersson 0223-23939 eller 070-3739851, [email protected] Norrköping: Ulf Karlström [email protected] Piteå: Bo Persson 0911–16433 [email protected] Södertälje: Jörgen Wide 08–550 199 21 [email protected] Stockholm: Hans Söderling 08– 6493473 [email protected] Uppsala: Kristoffer Larsson 0736– 747974 [email protected] Umeå: Robert Pedersen rotpen@ gmail.com Visby: Klas Hallberg 0498–219702 [email protected]. Växjö: Ulf Nilsson, 0470–124 21, ulf. [email protected] Örebro: Helena Sunvisson, helena@ sunvisson.se Afghanistan.nu 15 I en värdering från norska FFI (Försvarets forskningsinstitut) från februari kommer författarna fram till att de rent militära uppgifterna löstes väl. Man uppskattar att 83 procent av målen uppfylldes vilket ger norsk militär "goda skäl att vara stolta över sina insatser". Det vill säga uppdraget "utfördes i enlighet med order från Isaf och den bredare norska synen på utmaningarna i Faryabprovinsen". Men "måluppfyllnaden är låg på de områden som gäller att 'Skydda befolkningen' och 'Stödja civilförvaltning (governance) och utveckling'". I synnerhet uppgifter som hade krävt samordnade militära och civila insatser tycks ha förblivit olösta. Uppgifterna "att skapa en positiv bild av Islamiska republiken Afghanistans regering, isolera upprorsmännen och hålla tillbaka upproret uppvisar en måluppfyllnad på mindre än 50 procent", heter det. Att måluppfyllnaden var så låg på områden som den norska regeringen hade betonat är "besvärande" (disconcerting), skriver utredarna. Gamla makthavare stärkta I en rapport som finansierats av den tyska regeringen har Afghanistan Analysts Network utvärderat hur det afghanska samhället har utvecklats till följd av det utländska militära ingripandet med fokus på de tyskockuperade provinserna Kunduz och Badakhshan. "Denna studie visar att det internationella militära ingripandet efter 2001 inte signifikant förändrat maktstrukturen i provinserna Kunduz och Badakhshan. Snarare har det påverkat det sätt som aktörerna behandlar varandra på och det har stärkt vissa tendenser från tiden före 2002. För det mesta har lokala makthavare, som tidigare stöddes av lokala befälhavare, bestämt resultatet av maktkampen. Tyska beslutsfattare har undvikit att blanda sig i politiska konflikter och oftast följt ett legalistiskt ideal som sagt att de borde samarbeta med ansvariga afghanska tjänstemän. Till skillnad från andra länder gjorde de med några få undantag ingenting för att aktivt 16 Afghanistan.nu Uppdraget slutfört? BILD: AFGHANCENTRAL.BLOGSPOT.SE Andra länder har börjat att öppet värdera krigsinsatserna i Afghanistan. Såväl en norsk som en tysk värdering ger nedslående besked: Den militära miljardrullningen gav inte positiva resultat för det afghanska folket. påverka maktstrukturen … Följden är att även om vissa små förändringar skett har de internationella styrkorna faktiskt cementerat den lokala maktstruktur som rådde i slutet av 2001 och tenderat att förstärka deras positioner." Biståndet kom inte fram Thomas Ruttig som arbetar för Afghan istan Analysts Network har även granskat det civila biståndet och levererar en bhitande kritik. Enligt Världsbanken har den militära och civila hjälpen till Afghanistan endast haft liten betydelse, skriver Ruttig. Det mesta kommer aldrig in i landet eller försvinner via kontrakterade internationella leverantörer av varor och tjänster. Eller försvinner ur landet som utförda vinster. Enligt Världsbanken är det bara 1425 procent av de samlade hjälpströmmarna som stannar i landet och biståndet beskrivs som "inget annat än självhjälp till givarländernas ekonomier". International Crisis Group har räknat ut att av utlovade 90 miljarder dollar endast 57 miljarder betalats ut. Det styrks av beräkningar från Global Humanitarian Assistance som fann att av utlovade 62 miljarder dollar för 2002-2009 endast 26,7 miljarder betalades. Frivilligorganisationernas paraplyorganisation ACBAR har räknat ut att USA:s militär varje dag bränner 100 miljoner dollar på kriget medan den civila hjälpen uppgår till endast 7 miljoner. Biståndet är också mycket ojämt fördelat. Thomas Ruttig menar att en orsak är västmilitärens politik. En by favoriseras för att vinnas medan grannbyn nonchaleras. Stödet ges inte för att utveckla landet utan för att väst ska vinna kriget. Krigsherrarna har, i motsats till texten i den högtravande Bonnöverenskommelsen från december 2001, inte avväpnats annat än till namnet. De behärskar parlament, domstolar och polis/militär. De som vid USA:s och Storbritanniens invasion 2001 mottog finansiellt stöd använde ofta detta till investeringar i knarkaffärer. Afghanistans ekonomi är ohållbar, säger Världsbanken, eftersom den till 85 procent är beroende av utlandet. Det gäller förstås även opiumframställningen som är en utpräglad exportindustri och står för 15 procent av BNP och sysselsätter 14 procent av befolkningen. Ohållbart för tillväxten. Kan tillväxten komma tillbaka? Mellan 2001 och 2008 var den 9 procent årligen. 2013 bara 3,1 procent. Stefan Lindgren/Claes Engelbrand Källor: www.ffi.no/no/ Rapporter/13-02793.pdf; www.afghanistan-analysts.org/reluctant-interventionists-isafs-influence-on-localpower-structures-in-kunduz-and-badakhshan. www.afghanistan-analysts. org/some-things-got-better-how-muchgot-good-a-short-review-of-12-years-ofinternational-intervention-in-afghanistan