Dagboksanteckningar från Afghanistan Bakgrund: I slutet på mars fick Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna, Invidzonen och Svenska Soldathemsförbundet ett erbjudande från Försvarsmakten att åka till Afghanistan under en vecka i april-‐ maj för att besöka den svenska kontingenten FS 24 på plats. Per Lennarsson (SVF), Astrid Regemo-‐Samuelsson (IZ) och jag fick möjligheten att resa. Syftet var att öka förståelsen för vad som sker med och i familjen och med den enskilda människan före, under och efter en utlandsinsats, för att vi ska kunna ge ett så anpassat stöd som möjligt utifrån våra olika uppdrag. Vårt fokus har därför hela tiden legat på den enskilda människan och hennes närmaste anhöriga. Vi har inte tagit politisk ställning eller till om det är rätt eller fel att skicka soldater till Afghanistan. Vi har heller ingen uppfattning om hur insatsen på plats sköts strukturellt eller operativt. Vi kommer alla att redovisa våra intryck på våra hemsidor utifrån de uppdrag vi har och med de uttrycksformer vi känner oss mest bekväma i. Jag har valt att skriva mina reflektioner i dagboksform. Min avsikt är inte att skildra en exakthet i vad som skett, utan jag har använt mina känslor och sinnen för att försöka skildra vad som kan röra sig i en människa som möter en annan verklighet. Om jag på detta sätt kan få någon att känna igen sig eller få en och annan aha-‐ upplevelse, då har jag nått dit jag ville! När jag skriver kursivt handlar det om min egen inre resa. Text med fet stil tror jag kan vara sådant som är viktigt att tänka på för att förstå. Resten är resten! Maj Pihlgren, koordinator för familjestödet i SSHF 2013-‐04-‐15 Om två veckor åker jag till Afghanistan tillsammans med två av våra samarbetspartners, Per från Fredsbaskrarna och Astrid från Invidzonen. En unik möjlighet har öppnat sig för oss. Vi ska få träffa soldater på plats, uppleva miljön, skaffa oss mera kunskap och förståelse för deras situation! Vårt mål-‐ ja, oavsett våra olika uppdrag så vill vi alla bli bättre på att ge ett så väl anpassat stöd som möjligt till familjerna, paren, anhöriga, soldaterna, veteranerna... Vi vill bli bättre på vad vi gör. Vi brinner för vårt uppdrag, för vi har alla på olika sätt, ©©M MPihlgren Pihlgren kommit i kontakt med och berörts, av de speciella villkor som råder då en person lämnar sitt normala sammanhang för ett unikt uppdrag i ett krigshärjat land. Jag är anhörig dotter till en man som deltagit i andra världskriget i Finland. Kriget var slut när jag föddes, men pappa var under hela sitt återstående liv präglad av sina erfarenheter från kriget. Vem förstod då vad som hände inuti en ung och levnadsglad man som åkte in i ett krig vid 19 års ålder? Vem förstod att en mycket allvarlig 24-‐åring som kom ur kriget kanske behövt stöd? Hans bror dog av en studsande kula två dagar före krigsslutet. Själv hade han sett alldeles för många dö. Vem kunde han prata med om sina funderingar? Vilket stöd fanns? Jag blev anhörig när min yngste son var soldat, först i Kosovo och sedan i Afghanistan. När han kom hem från Afghanistan började jag jobba på Svenska Soldathemsförbundet. Jag kallar honom M i min dagbok. Jag har alltid velat se och förstå ur ett helhetsperspektiv. I olika sammanhang med olika titlar har jag ändå alltid i en mening arbetat med samma sak. De frågor jag funderar över just nu är vad som händer i en familj när en person väljer att åka till ett annat land för att göra skillnad? Vad gör att vissa familjer fortsätter att må bra även om de utsätts för stora påfrestningar, vad påverkar negativt? Nu är jag på rätt plats. Jag finns bland dessa människor som ställer frågorna, och jag får vara med och söka svaren tillsammans med dem. Om två veckor åker vi. Jag vet inte om någon kan fatta hur glad jag är att få åka. Börjar undra vem jag är, varför detta är så viktigt för mig. Jag frågar andra som varit där. Ibland behöver jag inte ens fråga, kommentarerna kommer av sig själva. En börjar berätta om människorna. Om de många barnen, om människornas sorgsna blickar. De olika folkslagen med utseende som visar på olika ursprung. En annan kommenterar: "Ibland önskar jag själv att jag fick komma dit igen. Man är väl lite tokig som tycker att det är roligt att komma dit." En tredje berättar om naturen, bergen, vidderna. M ger mig det dyrbaraste minnet-‐ sin dagbok från tiden i Afghanistan. För att jag ska förstå. Min största rädsla är att jag inte ska få kontakt med dem som är där nu. Kommer det att finnas tid och tillfällen för goda samtal? Kommer vi att ha förtroende för varandra? Vart kommer samtalen att leda? Jag har ju inget annat redskap än mig själv! En hantverkare har sina verktyg. Jag har bara mig själv. Jag är beroende av möten, verkliga möten. Och ett möte kan bara ske i en här-‐och-‐nu-‐situation. Kommer jag att hinna se med deras ögon, från deras perspektiv? Kommer jag att förstå? Frågorna är många. Svaren kommer tids nog. 2013-‐04-‐25 Det praktiska är snart löst. Tre dagar kvar. Den här gången är det inte jag som är anhörig. Den här gången har jag anhöriga som funderar på om jag är klok eller ej som är så glad över att få åka. Sonen M ger råd: " Säg inte till dem att de kommer att må dåligt! Även om de kommer att göra det, kommer de inte att lyssna. Kom inte dragandes med en Powerpointpresentation! Man tröttnade rätt fort på sådana! Var bara där, sätt dig bredvid dem vid måltiderna, prata om deras situation, fråga, intressera dig! " Finaste M! 2013-‐04-‐29 Dagen D. Glad! Redan på Västerås flygplats kommer en ung man och presenterar sig som vår guide under veckan. Vi reser i chartrat leaveflyg. Rikard är en av dem som haft sin sista leave tre veckor innan hans uppdrag är över i Afghanistan. Rikard missar inte något. Från att visa vart vi ska gå och se till att vi är bland de första på planet till att hålla i programmet under veckan. Mikael med pondus i kropp och skägg är extraguide. Flygresan går via Tampere där många kilo biceps stiger ombord, för säkerhets skull går de på skrådd för att klara den © P Lennartsson © smala mittgången. 2013-‐04-‐30 Det blir inte mycket nattsömn. Nästa stopp i Turkiet tillbringar vi på flygplatsen ett par timmar mitt i natten. När vi mycket tidigt på morgonen landar på Marmal, har vi sovit kanske ett par timmar. Klockan är ställd två och en halv timme framåt, i Sverige är klockan strax efter två på natten när vår dag börjar. Den amerikanska frukostmatsalen innehåller dock allt vad vi kan föreställa oss och mer därtill. Det mesta, för att inte säga allt, innehåller socker. För en gångs skull är jag inte missnöjd med © M Pihlgren detta, allt behövs! © M Pihlgren Färden till CNL, Camp Northern Lights, sker i specialbyggd container på lastbil. Vi sitter ordentligt fastspända med tunga västar på och skakar fram utan att se var vi åker. När vi stannar, är vi inne på campen. De höga bergen anas bakom höga stängsel i söder, och utanför muren på ena sidan hör vi barn leka. Det är en skola, vi klättrar upp och tittar över muren. Så härligt att se både pojkar och flickor utanför skolan! “Det hade varit oroligt om det varit alldeles tyst här utanför", säger Rikard. Samtalen flyter på trots tröttheten, de flesta är tillgängliga. Skulle önska att jag kunde minnas alla ord som flugit förbi. © P Lennartsson © P Lennartsson Fredrik presenterar sig, han har övergripande ansvar för planeringen av vår vecka. Hur kan det komma sig att alla är så trevliga? Jag kan inte minnas när jag senast blev så omhändertagen. Vi behandlas som VIP-‐ gäster! © M Pihlgren © M Pihlgren Luisa, prästen, ger oss en grundläggande lektion i var de svenska styrkorna finns. Hon delar villigt med sig av egna erfarenheter av att vara den som åker och den som är hemma och väntar. Hennes man som är officer har varit på utlandsuppdrag flera gånger, och nu, när det är hennes tur att resa, använder han samma ord av saknad och ibland förebråelser som hon använde då han var borta. Vi behöver inse att vi befinner oss i en bubbla härute, säger hon, men den som är hemma är också i en bubbla, en annan bubbla. Vi behöver förstå det! Man kan likna längtan efter den som är långt borta vid sorg-‐ för att orka måste man gå i och ur den. Man orkar inte gå och längta hela tiden! Det kan ©©MMPihlgren Pihlgren för den andra parten kännas som ett avståndstagande, men det har ingenting med kärleken att göra! Det är en strategi för att orka. Luisas kloka ord får sammanfatta första dagen i Afghanistan. Jag förstår inte varifrån min glädje kommer! Jag vet bara att jag måste vara här. Jag knyter ihop säcken nu. Pappas erfarenheter från andra världskriget, M som väljer sin egen väg-‐ eller kanske morfars med en märklig dragning. Och så mitt uppdrag. Det känns som jag inte levt min berättelse färdigt förrän jag varit här. Jag ser på den svarta stjärnhimlen där vi står tillsammans kring majbrasan och vårsångerna. En bubbla. Hm. Vi som står här-‐ vet vi vad vi gör och varför vi är här-‐ egentligen? Kommer att tänka på titeln till en bok: "Människan är en berättelse". Vi berättar kanske alla vårt liv med våra val och handlingar -‐ utan att alltid fatta, att det är det vi gör! 2013-‐05-‐01 Första maj. På planen där alla vagnar står, putsar killarna på både vagnar och solbränna. Jo, det finns kvinnor också, men de är färre och inte just här. Nu är det bara några veckor kvar innan man ska hem, och äntligen skiner solen efter förra veckans regn. Vem vill inte vara brun och vältränad när man möter sina kära igen? Så killarna går omkring i bar överkropp och uppkavlade byxor medan de gör vagnarna snygga innan de ska överlämna åt nästa gäng, FS 25 att ta över. Förutom dem som inte ska fraktas hem till Sverige, förstås. Det är tydligt att avvecklingen pågår, vid slutet av nästa år ska Sverige ut ur Afghanistan. Någon skrålar Internationalen från ett hörn av planen. Det är ju ändå första maj! Jag hjälper Astrid med intervjuer. Hon filmar och jag ställer frågorna. Våra första intervjuer är avklarade. Först med Per och Isabella. Per har varit gift i 28 år och har varit på en insats innan. Hans närstående tyckte att han var förändrad i ett helt år efter att han kommit hem, något han själv inte alls märkt. Däremot brottades han med känslor av skam och skuld för att hans familj mådde dåligt. Inför denna gång gick han och hustrun PREP-‐kurs. Kursen höjde förhållandet några snäpp, säger Per. Det var det bästa de gjort. Han tror att de verktyg de fick för relationen kommer att vara till hjälp när han kommer hem, och skulle absolut gå en uppföljningskurs om det fanns! Isabella är ung och är på utlands-‐uppdrag för första gången. Hon säger att hon inte alls tänkte på att de anhöriga skulle ha det jobbigt i för " det var ju jag som åkte, det var ju mitt beslut, men nu har jag förstått att de också gör en insats hemma". Hon vet inte hur hon skulle reagera om någon av hennes syskon valde att åka på insats. © M Pihlgren © M Pihlgren På eftermiddagen hinner vi med ytterligare en intervju, med Mikael. Han har upplevt många smärtsamma händelser under sina uppdrag, men han har hittat tillbaka till sig själv igen och till sin familj varje gång. Han säger samma sak som Per-‐ han märkte inte själv att han var förändrad när han kom hem efter sitt första utlandsuppdrag. Men han lyssnade på sin fru som tyckte att han skulle söka hjälp. Trygga och hållbara relationer tycks vara viktigt för att man ska bibehålla hälsan. Mikael tipsar också om vikten av en gemensam planering innan, en checklista på vad som behöver göras. © M Pihlgren Livet är så annorlunda just nu. Man förlorar kontrollen, eller rättare sagt, man har kontroll endast inom den lilla bubbla man lever i. Några kvm yta i Afghanistan, inmutad, omgärdad av höga murar med taggtråd överst. En promenad runt campen är en km lång. Utanför hörs böneutropen, barnens lek, knattrande mopeder. Över oss flyger ofta militära flygplan och helikoptrar. Vad är verklighet? Är det på riktigt? Vilket är på riktigt i så fall? Livet här inne eller livet där utanför? 2013-‐05-‐02 Astrid skulle man ha med sig jämt i en ficka när man tappar modet. Hon trycker på "gillaknappen" för allt jag gör och är. Per skruvar till allt och hittar något lustigt i vardagshändelser och kommentarer. Vi skrattar mer på några dagar än jag gjort sammanlagt under senaste året! Vi intervjuar två kvinnor som just anlänt hit för att göra insats sex månader framåt. En av dem har tre barn i tonåren hemma. Hon har många gånger fått motivera sitt val för släkt och vänner. Hon ställer inget krav på barnen att de ska stötta henne. De har ju inte valt detta, då ska de inte heller behöva känna kravet att stötta sin mamma. Hennes fokus ligger tydligt på barnen, hon kommer att hålla en tät kontakt med var och en av dem. I mitt jobb hemma är det ofta jag som tar emot det första samtalet, när någon ringer och behöver stödsamtal. Redan nu känner jag att jag, som trott att jag varit neutral i mina samtal, har haft mitt hjärta på anhörigsidan. Nu ser jag den andra sidan. Vid varje möte sker det något. Varje människa är en berättelse. Kanske en del av min berättelse är att söka mer ödmjukhet. Att spegla sig själv och se att man behöver växa så länge man lever, ja, det är ibland smärtsamt, men mest är det befriande! Vårt schema fylls på. Vi träffar Stig som är ansvarig för operationerna under FS 24, en man som imponerar stort, både genom sitt strategiska tänkande och som reflekterande person. Hans val för insatsen är att stötta de lokala poliserna som är utsedda av sin egen by. När han nu lämnar över till nästa insats känner han sig tillfreds med vad han åstadkommit, samtidigt som han är medveten om att hans uppdrag inte kunnat omfatta stöd till den fattigaste delen av befolkningen. Jag har ibland undrat varför SAK, Svenska Afghanistankommittén och Försvarsmakten inte samverkar. Nu fick jag min förklaring: det är för att skydda SAK, så de inte utsätts för hot. Ja, förstås! Nu fattar jag! Vårt samtal leder så småningom in på ett personligt plan. Stig säger utan omsvep att livet har gett honom perspektiv på vad som är viktigt i livet, något han delat till sina barn. "Man förändras som människa härnere", säger han. Han har också funderingar på hur familjerna hemma ska kunna få det praktiska stöd de behöver för att livet ska fungera på båda ställena. Ytterligare en intervju har vi hunnit med, Niklas som är yrkesofficer till vardags. Han och hans fru gick PREP-‐ kurs före insatsen och tyckte det var bra att hinna prata igenom allt innan han reste. © ©M M Pihlgren Pihlgren Som extra bonus fick vi ett möte med ambassadör Henrik Landerholm. Ja, det finns en diplomat mitt i campen som delar samma villkor som alla andra! Han berättar att många olika biståndsorganisationer bidrar till uppbyggnaden av landet. Afghanistan är Sveriges största biståndsland. Henrik tycker att det går bra, trots att han bara träffar sin familj varannan månad under två veckor. Han säger att det går bra att jobba så här om man har ett rikt inre liv, för livet inne på campen har ju sina begränsningar. Kvällen avslutas med att Per, Astrid och jag tillsammans presenterar våra verksamheter på mässen. Minimum av bilder. Sex bilder för fyra organisationer. Vi jobbar på att inte bli för långrandiga. Ja, M, jag kommer ihåg… IZ:s filmer berör, som vanligt. Följdfrågor resulterar i ytterligare en intervju efteråt. En skyttesoldat som varit på tre missioner. Efter intervjun delar han smärtsamma erfarenheter med oss. Var det kanske ett plus att Astrid glömt koppla en sladd så vi fick ta om intervjun en gång till? Det kom fram mer ju mer vi pratade. Rikard är idel välvilja. Finns alltid och står till tjänst, tidig morgon och sen kväll. Ingenting är omöjligt. Han kallas Harry av alla här. Oklart varför, börjar tro att det är från engelskans "hurry", för han är överallt alltid. Tacksamhet. Inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat drömma om att vi skulle bli mottagna på detta sätt. Fredrik, som planerat vår vistelse, är Lundaspexare var han än befinner sig på jordklotet. Han är en perfekt imitatör av Carl Bildt som han träffat härnere. Hans underbara, galna humor underhåller. Tillsammans med Per kan det bli hur galet som helst. Jag skrattar mest © M Pihlgren hela tiden. © M Pihlgren 2013-‐05-‐03 Jag börjar misströsta om att jag kommer att lära mig hitta här. Vi rör oss på en relativt liten yta, men när jag går in i en smal gång kommer jag alltid ut på ett annat ställe än jag tänkt mig. Plötsligt en avspärrning eller en stängd grind, så tar man ett kvarter till-‐ hoppsan, var är jag nu? Lost igen! Dåligt lokalsinne lär vara medfött. Bara att gilla läget. Dagarna går fort. Intervjuer, samtal, mat, mat och mera mat. Intervju igen… © M Pihlgren © M Pihlgren Jag brukar inte uppskatta män som pekar med hela handen. Men när jag ser Kuno i auktion blir jag full av beundran. Hans order är tydliga, snabba och distinkta, som en dirigent som leder en orkester. Det finns något som man nästan kan kalla skönhet i verklig yrkesskicklighet. © P Lennartsson © P Lennartsson Fredag är våffeldag. En dollar per våffla, behållningen går till lokalbefolkningen, bland annat till studerande afghanska kvinnor. Poliser från EUPOL, placerade i Marmal, kommer och berättar om sin situation. Intressant att jämföra. De är ute ett år i taget. Vi hann intervjua dem innan vi träffar CO (Commanding Officer) Michael Claesson. Michael är yttersta ansvarig, även för vår resa ner. Han ser våra organisationer som en tillgång och såg till att vi fick inbjudan. Vi har sett honom på anhörigträffar i Sverige-‐ på videoinspelningar där han talar direkt till de anhöriga. Det är lätt att få förtroende för honom, hans mjuka framtoning känns så bra i den här miljön. Han beskriver det afghanska folket med stor kärlek, respekt och beundran, de är ett starkt folk som aldrig ger upp, de är överlevare, säger han. Michael säger att han brukar förklara för soldaterna att man måste ha målet klart för sig: Vi är här för att upprätthålla fred och säkerhet. Om vi lyckats med det ska man inte vara besviken om man inte får "svinga sitt © M Pihlgren svärd och sin mantel för att visa sin tapperhet", säger © M Pihlgren han. Michael hade modet att fatta beslut om alkoholförbud under hela missionen. Han hade definitivt majoritetens stöd för beslutet! Vi bjuds på middag på kvällen. Representanter från ledning, polisen och från olika grupper på FS24 är inbjudna. Vi får en gåva av CO, var sin blå lapissten från bergen i Afghanistan. © M Pihlgren Senare på kvällen sitter några killar i kapellet och spelar på gitarrerna och elbasen som finns där. Pistolen hänger självklart på höften på dem alla. Prästen Luisa mitt ibland dem, även hon bär vapen. Om några dagar kanske jag inte ens kommer att lägga märke till detta, men än förundras jag över våra skilda världar. Jag kommer att tänka på min ungdom. Det här är ju som att vara på läger. En begränsad plats med en tämligen homogen grupp med gemensamma värderingar och mål träffas för gemensamma aktiviteter. Det är lätt att älska varandra, lätt att tycka att det är detta som är livet. Ingen annan förstår utom den som varit med om samma sak. Hit vill man komma tillbaka, det är här man tankar för att orka med livet utanför. En bubbla...? 2013-‐05-‐04 Lördag är ingen ledig dag. Arbetet pågår sju dagar i veckan. Ledigheter tar man ut i timmar då och då när man tränar, spelar volleyboll eller sitter vid en dator. Våra intervjuer är klara. Astrid har ett gediget efterarbete. Jag skriver, raderar, fyller i, reflekterar. Ockuperad av känslor och tankar. Flyr ibland bort i tanken till drömmar långt borta från verkligheten för att få andrum. Per har hållit sina intervjuer på egen hand. © M Pihlgren © M Pihlgren När vi intervjuat har vi försökt få en bredd beträffande kön, ålder, placering och befattning. Vet inte hur vi lyckats, så fort vi får ett nytt möte känns just denna människa lika spännande att få veta mer om. Men vi måste begränsa oss. Svaren vi får är ibland entydiga: alla tycker att det är enkelt att leva utan de vardagliga bekymren med tvätt och mat och inköp, svårigheterna är att de anhöriga är så långt borta. Telefoner och datorer minskar avstånden men har sina begränsningar. Man vill inte bli osams, som en av de intervjuade sa. Samtliga säger att de förändrats. Man mognar, tar mera ansvar, perspektiven förskjuts, annat blir viktigt, man omvärderar sina livsvärden. Luisa går igenom krishanteringsplanen med oss. Vår tur att bli intervjuade och fotograferade. Kommer på Afghanistanbloggen. Hygienen är ett under av exakthet, speciellt inför måltiderna. En kontrollant sitter i entrén och ser till att alla tvättar sina händer ordentligt före måltiden. En annan att vi använder handsprit. Ingen mat utan handtvätt! Behövs! Kanske vi sluppit magsjukdomar av den anledningen. Det står handsprit överallt! Instruktioner för hygien vid toalettbesök finns på varje toalett. Fredrik samlar oss för att berätta om morgondagens vandring till ett möte i byn. Det kommer att bli en märklig delegation. Om jag var afghan skulle jag nog le en smula. Svårmodet kommer krypande när jag tänker på vad som händer om några veckor när FS 24 är historia. Har alla någon att komma hem till? Vad gör den som inte har någon? Eller den som inte vet hur det blir när man kommer hem? Vad man vill göra med sitt liv? Överhörde ett samtal mellan några killar-‐ sambon hade gjort slut. Hur är det för honom att komma hem? Tänker på M:s dagbok. Under sin tid härnere hade han många planer för framtiden-‐ planer som kunde ändras varannan vecka. Jag tänker på mitt eget liv. På barnen och barnbarnen, vännerna, arbetskamraterna. Så många som betyder så mycket för mig. Samtidigt kan jag ibland uppleva en djup ensamhet mitt i allt det som är fyllt av mening. Man måste ha ett rikt inre liv, sa ambassadör Henrik. Ett rikt inre liv för att må bra här. Jag undrar om det inte är ännu viktigare när man kommer hem. Här har man ju alltid någon i närheten. Men vad gör man om man bara vill en enda sak: att det ska finnas någon därhemma som väntar på just mig-‐ och så finns ingen! Vad är en människa? Jag tar en motionsrunda. Varv efter varv. En kilometer per varv. Betong, taggtråd, container, tält, barack, mur, betong, taggtråd… Det kunde ha varit ett fängelse. Varv efter varv, det skymmer. Stjärnorna börjar synas. En cikada hörs utanför muren på ett och samma ställe vid varje varvning. 2013-‐05-‐05 Utanför murarna. Tolv personer i rader, tungt beväpnade. Tunga ryggsäckar med gåvor till dem vi ska besöka-‐ och vattenflaskor i mängd. Vi som är gäster bär skyddsväst. Sjal för oss kvinnor och kroppstäckande kläder, vi är i ett muslimskt land. © P Lennartsson © P Lennartsson © P Lennartsson © P Lennartsson © P Lennartsson Barnen flockas kring oss. Vill ha något, vad som helst, en tom vattenflaska är helt ok. Överallt hälsningar och leenden, Salam, Akbar! Landskapet är torrt och dammigt. Husen enkla. Fattigdomen påtaglig. När vi kommer fram till huset där det ska vara ett möte mellan vår ISAF-‐representant och byäldste, stannar några av soldaterna utanför huset. Skorna står i rader vid ingången. Vi får behålla våra stora kängor på. Tur, ingen gillar väl fotsvett! Vi får följa med upp till Övre Salen. Där sitter männen. Oklanderligt rena kläder, välansat skägg, välvårdade och rena fötter. Ingen är överviktig, de flesta har alla tänder i behåll. Smala vader, ingen hjärtsvikt...? Detta kan inte vara de fattigaste människorna. Men deras ögon! Vissa går inte att möta utan att få tårar i ögonen. Källor av sorg, lidande, hårdhet, stolthet. Hav av erfarenheter. Det känns som dessa män har levt minst tvåhundra år. Stoltheten är påtaglig. © P Lennartsson Överenskommelser sluts med att de sätter sin egen stämpel, sitt bomärke, på dokumentet som skickas runt. Några skriver sin signatur, förmodligen är det de skrivkunniga. Gåvor överlämnas. Snart ska denna grupp säga farväl och överlämna till nästa att ta över vad som inte hunnits med. © P Lennartsson På vägen hem möter vi skolbarnen. Pojkar och flickor med ryggsäck, många flickor. Glada, fnittriga. Försöker kika när vi inte ser. Per berättar lyckligt att han lyckats fånga en förstulen blick. Måtte inget kunna hindra dem att fortsätta studera! © © PP Lennartsson Lennartsson © M Pihlgren Mässa på kvällen. Prästerna bär stola direkt på militäruniformen, pistolen hänger på höften. Vi tänder ljus för dem som aldrig återvände från Afghanistan 2013-‐05-‐06 Hemfärd. In i det sista får vi goda samtal, vid vår sista frukost här. Oj, dig vill jag veta mer om! Varför sökte du hit? Har du familj hemma? Hur tror du det blir att komma hem? Vid ett av våra samtal tidigare i veckan med Luisa påminde hon oss än en gång om sorgen. När man varit härnere och lärt känna personer som man delat rum, arbete, fritid med, varit utlämnad på gott och ont åt varandra-‐ då skapas ett beroende. Att skiljas åt kan ge reaktioner av sorg. "Sorg är en reaktion på en förlust av någon eller något", står det i skolboken. Vi reagerar olika på en förlust beroende på vad vi bär med oss av tidigare erfarenheter och förluster. Det kan inte vara ovanligt att man kommer hem till den efterlängtade familjen och samtidigt upplever en sorg över dem och det man skiljts ifrån. Kanske de kära där hemma blir besvikna, arga eller rädda över reaktionen för att man inte vet vad den beror på. Man behöver förstå att det inte beror på brist på kärlek, eller att det var bättre med vännerna i Afghanistan. Det är bara en alldeles normal sorgereaktion. 2013-‐05-‐07 Resan hem startar måndag förmiddag, svensk tid, inte förrän vid tvåtiden tisdag landar vi på Arlanda. Rigorösa säkerhetsbestämmelser. Vårt bagage genomsöks med hundar och skannas därefter. Övernattning i tält på camp Marmal. Upp 3:20. Lite sömn. Vi lyfter från Afghanistans jord klockan sex afghantid. I tiderna mellan alla hållpunkter visar Fredrik oss runt på camp Marmal. Vi hinner besöka de svenska poliserna Håkan och Felix på EUPOL. Och viktigast av allt, vi besöker minnesplatsen över alla stupade. © M Pihlgren Här står namnen. Vi minns Tomas, Jesper, Johan, Gunnar, Kenneth. Kenneth dog på hösten 2010, efter det har ingen svensk ISAF-‐ soldat avlidit i Afghanistan. Men många har blivit skadade för livet, fysiskt och psykiskt. © M Pihlgren Tyska flaggan hänger på halv stång. Denna vecka har varit den blodigaste på länge. Strider i öst, väst, syd. Vi har ingenting märkt av det. Dags att knyta ihop säcken. Kommer jag någonsin att förstå varför jag absolut ville åka hit? Kanske delar jag den frågan med flera av dem som varit här. Kanske kommer jag inte att komma längre än alla andra som åkt hit. Motiven är många, ett vanligt svar är att man bara ville hit. Jag hade flera skäl. För det första ville jag se verkligheten från den andra sidan. Det har jag gjort och blivit mer ödmjuk. För det andra ville jag veta mer för att kunna anpassa vårt stöd till soldatfamiljen på bästa möjliga sätt. Detta är ett långsiktigt arbete. Endast de som får stödet kan utvärdera om vi lyckas. Min egen inre resa då? Jag har något att säga till er som gör eller har gjort en insats därute: Pappa och M och dagens soldater och veteraner, vem ni än är -‐ ni delar något jag fått en liten glimt av. Jag fick kika i nyckelhålet en stund. Jag vill bara säga till er-‐ fortsätt dela era liv och erfarenheter med oss! Bry er inte om att vi inte alltid förstår! Ha tålamod med oss när vi stänger av och inte orkar lyssna! Det beror inte på ointresse, men det tar tid att ta in allt, ibland orkar vi inte. Ibland förstår vi inte. Ibland tycker vi att ni prioriterar fel och ibland anar vi att ni inte hade något riktigt val. Ni behövde göra er resa precis som jag behövde göra min. Låt oss ha tålamod med varandra. Låt våra olika erfarenheter berika oss! Min inre resa är inte slut. Den fortsätter så länge jag lever. “Du blir aldrig färdig och det är som det ska", skriver Tomas Tranströmer i en dikt. Nu har jag berättat en del av min resa. Berätta du också! © Martin Pihlgren Vi som varit med om denna otroliga resa tror att det skulle vara bra om varje mission får besök av de ideella organisationer som Försvarsmakten har avtal med. Möten på plats ger ömsesidig förståelse. Sammanlagt antal samtal som skett mellan oss och dem som är här går inte att räkna. Förutom de möten och intervjuer som varit inbokade har vi hunnit med åtskilliga samtal över matbordet, vid mässen, ja överallt på campen. Det är ju angeläget för oss alla att informationen sprids. Målet är att varenda soldat, veteran eller anhörig ska veta vart man vänder sig när man vill ha kontakt med andra i liknande situation och när man önskar professionellt stöd. Alla ska ha kännedom om PREP-‐ kurser och veta vad det går ut på. Det ska vara lätt att få rätt information. Och viktigast-‐ man ska kunna vända sig till oss med förtroende! Visst är målet högt ställt, men vi siktar mot skyn... Hur som helst så är vi övertygade om att en sådan här resa är ett steg i rätt riktning. Tack alla som gjort denna resa möjlig! Från Rikards första förfrågan till Fredrik, Michael, armétaktiska staben i Stockholm! Tack alla i FS 24, för att ni så villigt delat med er av era tankar och känslor och tagit emot oss med sådan värme! Vi önskar er en god hemresa och kärleksfulla möten! Tack också alla anhöriga! Utan er insats hemma-‐ ingen insats borta!