HALLANDSPOSTEN tisdag 5 oktober 2010 36 kultur ”Men den högra!” röt Martin Ljung Jacop Ahlboms föreställning ”Vielfalt” visas i Falkenberg D in barndom skall aldrig dö, sjöng singersongwritern Anders F Rönnblom på en platta 1971, en refräng som än i dag känns betryggande. Men frågan är om inte mina tidigaste minnen har blivit svårt skadeskjutna efter budet om Martin Ljungs död i förra veckan. Den långe komikerns mörka, jordat norrbottniska stämma var the soundtrack of my childhood, ända tills Dylan, PER KÅGSTRÖM Beatles och [email protected] Stones tog över i mitten av 60-talet. Mamma och pappa var Knäppupp-fantaster och köpte hem grammofonskivor, singelplattor som jag och mina syskon misshandlade svårt. Varför använda en spak för att reglera pick-upen, det gick snabbare att dänga ner den direkt i vinylen? Och gärna vrida upp varvräknaren så att alla lät som Kalle Anka (den enda tekniska möjligheten för interaktivt lyssnande på den tiden. Scratching var inte uppfunnet). Krönika Knäppupp handlade i första hand om Povel Ramel, det var han som var motorn – men det skulle jag inte förstå förrän senare. Hans tungvrickningar och ordkaskader var alltför avancerade för en femåring. Martin Ljung däremot, han träffade mitt i planeten. Hans monologer var ofta ordknappt norrländska med suveräna pauseringar, man hann förstå allt och skratta käken ur led före nästa replik. Som i den minimalistiska Fingal Olsson: ”Är det inte Vi skrattade Fingal Olsson som sitter där så vi skrek och lärde borta? Nej han är död. Men oss repliker utantill. han rör ju på sig”. Dessa ord, med små variationer, lyckades Martin Ljung hålla levande i tre minuter, inför en extatisk publik. Det krävs en mästare för det. c En annan favorit var duellen i tågkupen, där en desperat kontaktsökande Martin Ljung tvingar en alltmer irriterad Hasse Alfredson att lyssna på en godnattsaga med bedårande felsägningar: ”Det var en gång en gube som bodde i en lådda...”. Vi skrattade så vi skrek och lärde oss repliker utantill. De var våra sommarhits när vi åkte på semester, de där refrängerna vi kunde sjunga hur många gånger som helst i baksätet (vi fick göra det själva, det fanns inga skivspelare i bilarna). Allra hetast var monologen ”Viking”, porträttet av en fullblodshypokondriker långt innan Woody Allen hade börjat dissekera Manhattan och sig själv. I ”Viking” berättade Martin Ljung om besöken hos sina 256 läkare – ”en för varje sjukdom” – med namn som Dr Stickinder och Dr Vafander. Mister Basröst pratade den här gången med sjukligt gäll och gnällig stämma utom vid ett tillfälle... och det var det vi älskade mest. ”Min vänstra lunga är inte så stark” kved Viking för att i nästa stund vräka på med basen, på hårdrocksvolym: ”MEN DEN HÖGRA!!!”. Vi skrek allt vi kunde i bilen och fick pappa att säga de magiska orden, han som varit bassångare i Orphei Drängar och kunde ta i så att det lät som om åskan gick inne i Amazonen. När jag nästan 50 år senare tänker tillbaka på Viking framstår han som en talesman för alla oss hypokondriker, någon att hålla i handen när äckliga hälsoprofeter tjatar om att ”det är inte så farligt” och ”egentligen är du nog frisk”. Då kan vi svara, med svag och jämmerlig röst: ”Jag måste reva gomseglet, annars blåser jag Martin Ljung. Bild: SCANPIX omkull”. Balansakt. Jacop Ahlbom återvänder till Sverige efter 20 års frånvaro med