BILDER AV VÅRA FÖRFÄDER LÄRARHANDLEDNING Varför besöka utställningen ”Bilder av våra förfäder” som en del av undervisningen? Välkommen hit! Detta häfte är en handledning för lärare som vill gå själva med sin klass i utställningen ”Bilder av våra förfäder” på Lödösehus. Varför komma hit? Läroplanerna understryker vikten av kopplingen till vår historia och diskussioner om kunskapsuppbyggnad. Detta är något ni kommer att möta i utställningen ”Bilder av våra förfäder”. Perspektiv! ”Genom ett historiskt perspektiv kan eleverna utveckla en förståelse för samtiden och en beredskap inför framtiden samt utveckla sin förmåga till dynamiskt tänkande.” Lgr 2011 Kom hit och diskutera! ”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp....och om hur kunskapsutveckling sker.” Lgr 2011 Utställningen kan fungera som ett diskussionsunderlag. Den tar upp hur olika tiders forskare har tolkat och tolkat om fynden. Utställningen ”Bilder av våra förfäder” Utställningen beskriver en period som börjar med de första spåren efter människor i Göta Älvdalen. Den sträcker sig sedan fram till den tid då Lödöse blev en stad på slutet av 1000-talet. Den genomgående tanken i utställningen är ett kritiskt vetenskapshistoriskt perspektiv. Hur har man sett på vetenskapen arkeologi genom historien? Vilka frågor har man ställt, vem har finansierat forskningen, vad har ansetts vara fel och rätt metod, vilken nyttoaspekt har arkeologin tjänat och var står vi idag? Frågor som dessa finns med när vi berättar vad man vet och inte vet om människans förhistoria i närområdet. Berättelsen koncentreras kring 8 platser i Göta Älvdalen som är mer eller mindre noggrant undersökta av arkeologer: vad har man hittat och vad har man inte hittat, vilken metod har använts, varför har man valt att tolka som man har gjort? Utställningens struktur har en kronologi även om man i praktiken kan gå i vilken riktning som helst eftersom det finns två ingångar till lokalen. I rummet närmast hissen finns en orienteringsdel som berättar om arkeologins historia ur ett vetenskapskritiskt perspektiv. Det första ”skåp” man möter när man börjar från hissen består enbart av människoavbildningar: människans bild av sig själv i form av små kopior av statyetter, men framförallt en mängd genomlysta färgdiabilder av figurer. Dessa kommer från hela världen och alla de förhistoriska perioderna. De är inte kronologiskt presenterade. Här kan man fundera med sin grupp över vad en människoavbildning uttrycker, vilka kroppsideal som har rått genom historien och varför vi människor har ett behov av att avbilda oss. Eftersom utställningen vänder sig till äldre barn och vuxna finns i det här häftet information, bilder och frågeställningar som är anpassade till en yngre publik. Häftet är producerat av Lödöse museum Vad är arkeologi? Arkeologi är sökandet efter kunskap om hur våra förfäder och förmödrar levde. De som levde på jorden före oss har lämnat spår efter sig i form av redskap, vapen , smycken, gravar och mycket annat. När man tolkar bestämmer man vad man vill tro om det som hittats. Hur man tolkar beror på vem man är och vad man redan kan och har upplevt i sitt liv. Vi har alla olika bilder av våra förfäder. Vilken bild har du? Mormorsmor och farfarsfar- vad trodde de om forntiden? När mormorsmor och farfarsfar gick på museum fick de titta på rad efter rad av yxor och pilspetsar i inglasade skåp. De fick lära sig hur yxan utvecklade sig och ändrade form genom historien. Vem som tillverkade och använde yxan var inte så viktigt att prata om på den tiden. Mormor och farfar, då? Mormor och farfar gick på museum och lärde sig om de duktiga jägarna och bönderna som använde yxan. De fick prata om hur yxan tillverkades och hur bra den fungerade. De fick höra om hur männen på forntiden tillverkade saker och gjorde saker och om hur kvinnorna tog hand om barnen. Man brydde sig inte om att prata om hur man hade fått reda på att det var så. Inte heller funderade de över om yxan kanske var en dyr statuspryl eller en religiös symbol. De brukade inte fundera över om det kanske var kvinnor som tillverkade och använde yxor, byggde saker och krigade. Mamma och pappa, då? När mamma och pappa gick på museum fick de lära sig att yxor och pilspetsar kan vara statusprylar att skryta med eller någonting man kanske offrar till en gud. Vad som helst kan vara en sak som har med tron på en gud eller gudinna att göra. Vi,då? Hur vi än gör kommer alltid det vi själva upplevt i våra liv påverka hur vi tolkar sakerna vi tittar på. Du tror lite annorlunda än jag. Det är bra! Då kan vi ju prata om det, fundera och gissa tillsammans. Under den äldsta stenåldern när isen precis hade smält, var det mycket kallt klimat i Västsverige. Det påverkade vilka växter och djur som trivdes här. Det fanns inga träd, bara gräs, gåsört och låga buskar. Man har hittat ben efter djur som ren, säl, olika slags valar och t o m isbjörn! I utställningen finns en isbjörnskäke från en isbjörn som levde på stenåldern där Göteborg ligger idag. Sandarnaboplatsen Stadsdelen Sandarna i Göteborg har en lång historia. Redan för 100 år sedan gjordes de första fynden. Då hittades en stor mängd stenåldersföremål i området. 1930 gjordes en alldeles speciell upptäckt! Man hittade spår av en boplats som var mycket äldre än de stenåldersfynd man brukar hitta. Man tänkte bygga hus på platsen, vilket gjorde att man var tvungen att göra en utgrävning. Då hittades Sandarnaboplatsen. Journalister, experter och nyfikna samlades på platsen. Aldrig förr hade man hittat en så gammal boplats i Sverige. Det fynd som experterna intresserade sig mest för var en hacka av sten. Frågan är vad den användes till. Vissa forskare tror att den användes för att hacka upp jorden när man skulle odla, istället för en plog. Eftersom människorna på Sandarnaboplatsen levde upp till 4000 år innan man började odla i vårt land, är fyndet särskilt spännande. Det verkar som om de tjuvstartat med odling i liten skala; hackbruk. Eller användes hackan för att gräva upp växtrötter att äta eller tillverka korgar och mattor av? Eller användes den när man tillbad sina gudar? Eller.....? Vad tror du? Människorna har lämnat många spår efter sig i jorden, t ex matrester som delfinben, torskben, ostronskal, musselskal, vildäpplefrön, hasselnötsskal och t o m ett tuggummi av kåda! Sandarnafyndet har givit namn åt ett stenåldersfolk; Sandarnakulturen. Hackan från Sandarna, Göteborg Hacka från samma tid hittad på Orust Fyndet från Samarra i Irak Samtida med Sandarna fanns i Samarra, Irak ett folk som också har givit namn åt en tidsperiod; Samarrakulturen. Människorna där var duktiga på att göra vackra skålar av keramik, fint dekorerade. De konstbevattnade jorden och odlade lin och de började använda hjulet. Titta på skålens mönster! I mitten ser du en symbol som vi idag sammankopplar med nazism och krig. När skålen tillverkades sågs det bara som ett vackert mönster. Skål från Samarra, Irak Backadalgången Sandarnakulturens folk bodde även i Backadalgången i Ale. De var samtida med kulturen i Sandarna. Kanske var de släkt eller vänner? Människorna själva är för länge sedan borta. Deras skelett har inte bevarats, men några av deras saker har klarat sig. Vad kan de ha haft, som inte klarat sig fram till våra dagar? Sandarnafolkets barn, barnbarn, barnbarnbarnbarnbarnsbarnbarnsbarn fortsatte att bo på samma plats. Man började tillverka yxor och pilar på nya sätt. De lärde sig så småningom att göra lera till keramik. Vad kan en stenåldersyxa eller en pilspets berätta för oss idag? För ungefär 20 år sedan hittades en död man från stenåldern i en glaciär i norra Italien. Eftersom han hade legat i is hade alla hans saker klarat sig; hans kläder av päls, skinn och gräs, hans ryggsäck, hans burkar av näver, hans skor. Plötsligt fick vi se allt det från stenåldern som vanligtvis förmultnar och försvinner. Flintdolk och skärva Pilspetsar från Lodi, Californien Olika människogrupper bodde vid flodmynningarna i Californien. De jagade både större djur som hjortar och mindre djur som bältdjur och fiskade. De tillverkade sina pilspetsar av en mycket hård sten som kallas obsidian. Stallbackaöarna Mitt i Trollhättan, inte långt från Stallbacka industriområde och Överby köpcentrum, ligger Stallbackaöarna. Här har man hittat många saker från hela stenåldern; stenyxor, flintdolkar och vassa skärvor av flinta. Ingen utgrävning har gjorts, utan sakerna har hittats i marken av intresserade personer. Stallbackaöarna var en bra plats att bo på för stenålderns människor. I Göta Älv fanns det gott om fisk att fånga och äta. Stallbackaöarna, Trollhättan Lepenski Vir, Serbien I Serbien låg vid samma tid en stenålderby vid floden Donau. Människorna där levde också av fisk. Floden och fisken var så viktig att man t o m hade gudar och gudinnor i form av fiskar. Arkeologerna har grävt ut människornas hyddor. De hade hårt trampade jordgolv strukna med kalkfärg i rött eller vitt. I varje hydda fanns en gud- eller gudinnebild av sten i form av en fisk. Fiskgudinna? Prässe Vid Prässebergen i Lilla Edet har bronsåldersmänniskorna lämnat en massa spår efter sig. Man kan se deras stora gravrösen, där betydelsefulla personer begravdes. Man kan se deras bilder de lämnat efter sig i form av hällristningar. Ett annat spännande bronsåldersfynd är svärden från Prässe. De hittades för ungefär hundra år sedan av drängen Martin Dahlgren under ett stenblock i närheten av Prässe gård. Ett av svärden är tillverkat i Bayern i Tyskland. Det syns på handtagets form. Hur hamnade den här? Röse på Prässebergen, Raä 18, Fuxerna socken Flickan på bilden har på sig kläder baserade på danska bronsåldersfynd. Punta del Pabellón I Punta del Pabellón i Argentina begravde man sina döda på ett speciellt sätt. Korgen i utställningen kommer från en grav. I graven låg en urna med benen av ett barn och korgen var en gravgåva. Korg från Punta del Pabellón Röraboplatsen Hösten 1969 undersökte Göteborgs Stadsmuseum, ett stort markområde vid Röra i närheten av Volvo Torslandaverken på Hisingen. Den arkeologiska utgrävningen genomfördes eftersom en ny väg skulle dras genom området. Man hittade en stor bronsåldersboplats, en plats som fortfarande betraktas som en av de största bronsåldersboplatserna i Göteborgsområdet. Man hittade mycket keramik och rester av något man tror var ett rektangulärt långhus. Huset uppskattades vara 30 meter långt, 10 meter brett och med 2-3 meter tjocka väggar. Samtidigt som Rörafolket byggde sitt hus och tillverkade saker i brons, levde ett folk på Salomonöarna och Fiji, Tonga. De kallas för Lapitakulturen. De hade hus som stod på pålar och har blivit kända för sin vackra keramik. Lapitafolket fiskade, hade tama hönor, grisar och hundar och odlade frukt och nötter. Lapitakeramik Utgrävning av Röraboplatsen Vittene Vittenefyndet är ett av Sveriges största fynd av förhistoriska guldföremål som hittats på en boplats 1995 ringde en privatperson Lödöse museum och berättade om ett föremål som han hade hittat i trädgården fem år tidigare. Under dessa fem år hade föremålet flyttat runt i hemmet, bl a hängt i städskrubben! Det visade sig vara en stor halsring av guld. Man undersökte fyndplatsen med en metalldetektor och fyra guldringar till hittades. Ringarna hade en diameter på runt 30 cm och var nog inte avsedda som halsringar för människor, utan kan ha suttit på stora gudabilder från början. Kanske skulle alla de förstörda ringarna smältas ner och tillverkas något annat av? Vid undersökningen hittade man massor av spår från järnåldern som berättar om hur människorna i Vittene tillverkade saker; de smälte järn, brons och guld. De tillverkade sländtrissor som man spann garn med, de tillverkade läder av hudar och keramik. Fyndet av de ovanliga guldringarna berättar för oss att Vittene inte var en boplats i vanlig mening. Människorna i Vittene träffade på folk från utlandet. Romersk keramik som man hittat påplatsen och en bit av ett arabiskt silvermynt berättar om det. Vitteneguldet Utgrävning av järnåldershus i Vittene Järnåldershus med stolphål Sländtrissor av sten, Vittene Hur man spinner med slända Samtidigt som människorna i Vittene tillverkade saker av järn och lera, fanns ett folk i Nigeria, Afrika, som också tillverkade saker av järn och keramik. De kallas för Nokfolket. De har blivit kända för sina stora fina människofigurer av lera. Människofigur av lera, Nok. Ytter Restad På järnåldern började människorna begrava sina döda på en plats utanför Kungälv som heter Ytter Restad. De döda fick med sig fina presenter, gravgåvor, t e x skålar av keramik, en romersk glasbägare, halsband med glaspärlor. Ovanpå gravarna restes stenringar. Vissa av de döda hade bränts, andra var obrända. Det har gått snart hundra år sedan man undersökte de 40 gravarna. Då ville man gärna ha fina saker att ställa ut på museum, så då passade det bra att gräva ut gravar. Idag tycker vi kanske att det är lika intressant att undersöka människornas huslämningar. Krukor från Ytter Restad Halsband med glaspärlor från Ytter Restad Grav under utgrävning I Nazca i Peru tillverkade man vid ungefär samma tid vackra dekorerade keramikskålar som placerades i de dödas gravar. Nazcafolket bodde på en av jordens torraste platser och deras religion verkar ha handlat mycket om vatten och fruktbarhet. Pollen som har bevarats i den torra jorden vid Nazcafolkets boplatser berättar att de odlade majs och bomull. Keramikkruka från Nazca, Peru Nödinge Under kyrkgolvet i Nödinge hittades för ca 30 år sedan rester av en medeltida stenkyrka från 1100-talet . Dessutom fann man ett tiotal gravar där den döde hade begravts i ett hölje av bark och näver. Vid sidan av bark- och näverkistorna påträffades även en kista av ek. Gravarna daterades till runt 1050 e Kr. Troligen har gravarna tillhört en ännu äldre kyrka eller gravgård. Alla de undersökta gravarna var kvinnogravar. Flera av dem innehöll käppar av hassel, så kallade gravkäppar. Det är en begravningstradition som förekom under både förhistorisk tid och tidig medeltid. Varför man lade ner käppar i gravarna vet man inte. Kanske symboliserade det något, återfödelse eller uppståndelse? Ekkista från Nödinge I norra Kina bodde vis samma tid ett folk som kallas Khitanfolket. De begravde sina döda med masker av brons. Man tror att varje mask utformades för att likna den döde. Kanske var det ett sätt att bevara utseendet på den döde även efter att ansiktet förmultnat? Dödsmask från norra Kina