2012 Varbergs konsthall Hamnmagasinet av Björn Gunnarsson “Ljusmaterialist har han kallats, Bengt Johansson. Det är ett bra ord. Själv säger han att hans målningar är "en dagbok i färg, form och ljus". Ljuset är sällan rent vitt, överflöd av ljus, eller rent svart, det vill säga avsaknad av ljus. Alla palettens nyanser, hela spektrat, finns med, ofta i koloristiskt känslostarka kombinationer. Det finns en uppenbar passion i kombinationen av ljus och färger, en utpräglad sensibilitet för hur ljuset skiftar med årstider, stämningslägen och platser. Om tavlans dominanta kolorit är blå eller gul handlar om dygnets och väderlekens vandring, solens läge, årstidens höjd. Bengt Johansson kan nog lika gärna kallas platsens och tidpunktens ljusmålare. Han avläser ljustemperaturen, som barometern mäter lufttrycket och termometern värme och kyla. För den som målar det han ser, utan en på förhand uttänkt idé om tavlans form, blir ljusväxlingarna en utmaning. Först när han griper penseln och börjar måla blir tavlan verklighet. Motivet finns där, men ljuset är föränderligt. Impressionisterna gjorde likadant, målade det de såg, som de såg det, och impressionismen är en av Bengt Johanssons inspirationskällor. Ett känsligt och uppmärksamt öga är förstås den nödvändiga förutsättningen för denna sorts konst. Valet av motiv får underordna sig ljusförhållandena, och därmed blir aldrig två tavlor riktigt lika varandra. Ljusets variation blir också konstens variation. Hallandskustens speciella ljusförhållanden har han fått vänja sig vid, Vänersborgssonen som visserligen vuxit upp vid vatten, men ett annat slags vatten med annorlunda ljusspeglingar. Här är landskapsrummet så stort, säger han, men hemkänslan har tydligen infunnit sig, att döma av ett underbart strandängslandskap i skimrande blå nyanser. Det finns ett direkt anslag och en påtaglig glädje och lust i hans måleri, den källan sinar aldrig, som han säger. Men Bengt Johansson är långtifrån bara målare. Hemma i den nyöppnade privata konsthallen i Långaveka utanför Glommen sitter några mosaiker på väggen. Jag hade lite cement över, säger Johansson underfundigt. Tecknar gör han också, praktiska motivskisser inför målningar kan inspirera till intensivt tecknande längre eller kortare perioder, någon gång i monumentalformat. Stenhuggeri har han ägnat sig åt, bland annat i den svarta diabasens rike i Göinge, och glaskonst, men då ofta i samband med offentliga utsmyckningsbeställningar. Bengt Johansson finns representerad i många landstingslokaler runtom i landet. Men på Hamnmagasinet är det tavlor. Det är vardagligt, figurativt; abstrakt måleri förstår jag mig inte på säger han. Någon köksinteriör, ett stilleben med gitarr, men framför allt ansikten. Det är dessa ansikten som är det mest slående med Bengt Johanssons motivvärld, vare sig de har realistiska förebilder eller är sago och fantasimotiv. Ansiktena är riktade rakt mot betraktaren och insisterar, med konturerna diffusa i impressionistisk anda, koloriten plats och situationsbestämd, men med ögon som alltid talar med markerad svärta. De där ansiktena tycks vilja mig något, eller också är det i själva verket så att konstmotivet för en gångs skull tittar tillbaka på publiken. Lite likgiltigt, avslappnat, lugnt vilande i sig själv, men också med en skarp uppfordran. Titta noga, tycks ansiktet säga, för jag är en unik individ, jag är människa precis som du. Hel och levande i ljuset.” 2008 i Göteborgsposten av Lisbeth Ahnoff ” om ljusmaterialisten Bengt Johanssons måleri Konstnären Bengt Johanssons värld är sinnligt sammansmält med ljuset. För några konstnärer är ljuset centralt. Nyligen har vi sett Kent Lindfors ljusförtätade bilder. En annan ljusmaterialist är Bengt Johansson, som nu ställer ut på galleri Majnabbe och i Vänersborgs konsthall. Ibland kan ett bekant konstnärskap framträda med en ny tydlighet och bredd, så blev det nu för mig. På Majnabbe finns en härlig, lätt minimalistisk målning med en kran och ett par målarkoppar. Bilden är så blond att det blygsamma motivet först är svårt att urskilja. Bengt Johansson odlar ibland en överraskande mildblek skala som rör sig mellan rosa, ljusgrönt och ljusockra, knappast sedd hos någon annan. Färgen tycks här nästan bortsköljd, men när den där ljusluckan väl öppnats framstår färgsynen som både möjlig, trovärdig och rik. Det är som om han doppar penseln i ljus och sedan gör vad han vill. Det kan vara sval kvällsstämning över Glommen i Halland, varm barndomssol efter badet eller en gul konditorilycklighet. I Vänersborg visas mer av ett mustigt berättande som för mig delvis var en ny upptäckt. Här är också anknytningarna till tidigare 1900talsmåleri så nära att man kan förvånas, för jag tvivlar på att det ändå kunde målats just så i en annan tid, så fritt korskopplande. Men jag kan ha fel. Den återkommande frågan om vad samtidskonstens samtidighet väcks på nytt................Bengt Johanssons värld är sinnligt sammansmält med ljuset. Det har en närmast löslig sida – men man anar att det är just härur den flödiga träffsäkerheten kommer.” Utdrag ur recension 2004 i Göteborgsposten av Lisbeth Ahnoff "Inte alls okomplicerat….. Bengt Johanssons utställning på Galleri Aveny förmedlar en målarverkstad, här målas med iver och lust. Flödet kan ha sina ojämnheter men kopplar samman måleri och livsluft. På väggarna ser vi hav och halländska strandängar, uthus, terpentinflaskor, solnedgångar, grytor och baljor, och ibland motiv vars påtaglighet uppgått i ljuspoesi. Bengt Johansson slår an strängar av både impressionism och kolorism. I detta måleri är det överhuvudtaget lätt att uppfatta en nuddande kontakt med alla möjliga föregångare och kollegor; han rör sig i en särskild målaratmosfär. Samtidigt har han med bas i Hallandskusten upprättat sitt eget område. Han söker, tror jag, det direkta och okomplicerade, det som talar direkt till själ och hjärta, men det är ju alls inte okomplicerat. ” Utdrag ur motivering till 2006 Adlerbertska kulturstipendium utdelat av Sällskapet Gnistan i Göteborg ”Bengt Johansson är en spännande tecknare och en genuin målare i göteborgskoloristisk anda. I abstraherade landskap, interiörer och stilleben intresserar han sig framför allt för ljuset, som han skildrar med själva färgen. Hans palett är bred mångfacetterad i sin känslighet särskilt för de ljusa färgernas olika toner. Han söker sig ända fram till gränsen där ljuset hotar att uppsluka formen.” Förord av Ulf Linde ur katalog till utställning på Galleri Färg och Form 1990 i Stockholm ”Olle Skagerfors ringde och menade att jag nog borde titta noga på Bengt Johanssons målningar om jag fick tillfälle. Jag kände inte till någon Bengt Johansson men jag har stor respekt för Skager, så jag lovade att hålla ögonen öppna. Några dagar senare stod en för mig okänd person i farstun och presenterade sig som Bengt Johansson. Han packade upp ett par väskor med tavlor. Och jag tittade. Först såg jag inte särskilt mycket, det hela var lite vagt tyckte jag. Men eftersom jag lovat Skager att titta noga bläddrade jag genom bunten en gång till. Då såg jag mer: det vaga hade gett sig iväg på bara en kvart och efter en halvtimme var jag övertygad – Bengt Johansson var en riktig målare. Riktiga målare är alltid precisa, och jag såg vad målningarna preciserade; jag såg ljuset, avstånden och luften. Och luften var god att andas in. Skager hade haft rätt som vanligt. / Ulf Linde”