I Saint Petersburg, Florida, har hundra sexualbrottslingar och
I Saint Petersburg, Florida, har hundra sexualbrottslingar och pedofiler sökt sin tillflykt till en trailerpark, avskilda från resten av samhället. De är utstötta och hatade. Men finns det handlingar så onda att vi aldrig kan ge människan bakom dem en ny chans? Vi besöker parken som förbrytarna själva kallar en modern spetälskekoloni. TEXT THOMAS AUE SOBOL ÖVERSÄTTNING MALIN OLSEN BILD STEVEN ACHIAM 30 OTTAR #2 DE tema: överlevare OFÖRLÅTLIGA #2 OTTAR 31 Judy Cornett har en 9 mm i handväskan. Hon är en Floridamamma som vigt sitt liv åt att sätta sexualbrottslingar bakom galler och driva ut dem från samhället. Vissa kallar henne för en gunslinger som tar lagen i egna händer, andra hyllar henne för att hon skyddar Floridas barn. Från att Andrea var tre år blev hon sexuellt utnyttjad av sin morfar och en vän till familjen. Hon slapp inte undan övergreppen förrän hon fyllde 21. Robert tvingades spela in barnporrfilmer i tonåren. De är idag båda dömda för att ha begått sexbrott, och träffades på campingen. 32 OTTAR #2 M iddagsbordet i mitten av trailerparken i Florida bågnar av corned beef, ångkokta morötter, kål och potatis. Några fat bärs ut, andra kommer snabbt in, fyllda med ljummen äppelkaka, tårta och sprutgrädde. Runt den vita duken med mineralvatten och pepsiburkar sitter en operationssjuksköterska, en tidigare direktör för en nanoteknikfirma, en trädgårdsmästare och en äldre krigsveteran. Samtalstonen bakom palmgardinerna och de paneltäckta väggarna är avslappnat ironisk. Vännerna talar om personliga problem, men också om Bush, Obama och change. Även bland USA:s mest hatade förbrytare ingjuter den nya presidenten hopp om förändring. Jag är inbjuden på middag men tänker mer på värdarnas brott än på hur corned beef smakar. Jag tänker på Jim, den framgångsrika affärsmannen från Boston, och hur han går iväg för att möta den -årige pojke han chattat med på nätet (men som visar sig vara en polis undercover). På sjuksköterskan Chuck, och hur han glor på foton av nakna barn medan han guidar pedofiler runt i cyberspace. Och på Andrea, som för upp sina fingrar i den flicka hon är barnvakt åt. Är dessa människor verkligen de perversa monster som deras domar vittnar om? Sexualbrottslingar i Florida är ständigt jagade. De förskjuts ur samhället, ner under broar, in i skogarna eller klumpas ihop på trailerparks som denna i Pinellas County, nära Floridas fjärde största stad Saint Petersburg. Flera amerikanska stater har infört lagar som innebär att ingen sexförbrytare får bo inom meter från platser där barn vistas. Men kritikerna varnar för att tränga ut brottslingarna i resurssvaga områden, där det finns större risk att nya övergrepp kan pågå i det fördolda. Nyligen lyckades den -åriga Jaycee Dugard fly efter att i arton år hållits tillfångatagen i ett socialt belastat kvarter, Antioch i Kalifornien, där mer än hundra registrerade sexförbrytare bor. Dugards kidnappare, som hon fick två barn med, var även han dömd för sexualbrott. Om sexualbrottslingar söker sig till vanliga bostadskvarter blir deras namn och ansikten uppblåsta på plakat eller löpsedlar på den lokala stormarknaden, varpå de blir bortjagade igen. Eller till och med ihjälslagna. De säger själva att de är utstötta från samhället. Oönskade. Oförlåtliga. Eller som campingens direktör Jim Broderick formulerar det, när han refererar till en medeltida praxis som levde kvar långt in på nittonhundratalet: – Vi är nutidens spetälskekoloni. »Florida Justice Transitions« som parken heter, är en privat husvagnscamping, startad av modern till en sexualbrottsling som ingen ville ha till granne. Namnet signalerar ett sökande efter rättfärdighet och en tro på att människan kan förändra sig. Men vad är rättvist när vi talar om övergrepp på barn? Finns det brott så onda att vi aldrig kan ge förövaren en andra chans? Jag har rest hit för att få reda på mer om vad pedofiler är för människor, och vad vi som samhälle ska göra med dem. Att fösa ihop dem i ett läger kan ur ett skandinaviskt perspektiv tyckas extremt. Men skulle vi ändå göra samma sak om vi kunde? Den långa, något kraftige -årige Charles Milczarek – även kallad Chuck – kommer släntrande mellan husvagnarna i vad amerikanerna kallar »den perversa parken«. Han är alltid klädd i vitt, Chuck, från tennisskorna till t-shirten. Även hans sovrum går i vitt, från sängkläderna till tvåsitssoffan. Operationssjuksköterskan har suttit fem år i tre olika fängelser. För två veckor sen flyttade han in i en etta i det cementradhus som vetter rakt ut mot den bullriga huvudvägen Interstate . Från sitt fönster kan Chuck se bensinmacken Race Trac, snabbmatskedjan Waffle House och motellet Days Inn Tropicana, mest känt för att vara ett drogparadis. – Bilar, motorcyklar, båttutor och stereoapparater, jag tycker om allt oväsen. Det är ljud jag inte hört på fem år. Det är livet... jag är tillbaka. Fri igen, säger Chuck, men tillägger efter ett par sekunder. – Well... till en viss gräns. Chuck är sexualbrottsling och så länge han är under tillsyn – i nästan fem år till – dikterar hans boenderestriktioner att han inte får leva inom meter från busshållsplatser, kyrkor, skolor eller några andra platser där barn ofta vistas. Han måste vara i sin lägenhet hela natten och polisen har satt en GPSsändare om hans ankel så att de kan följa varje steg han tar. – Jag har gått förbi bron som sexualbrottslingar sover under, på plastpåsar mellan kasserade frysboxar. Jag tackar Gud för att jag kan bo här, säger Chuck. Utanför svajar den amerikanska flaggan över pastellfärgade trailers. De är ett slags husvagnar där hjulen är borttagna, och framför dem har de boende anrättat små rabatter med gula rosor, kaktusar och rosa pelikaner. Tre smala vägar skär genom förbrytarparken, som till ytan täcker en mindre fotbollsplan men ändå har egna trafikskyltar. Lagen gäller även här. I husvagnarna bor - människor ihopträngda i små rum eller sneda tillbyggnader, ibland utan fönster. – Det är en annan känsla att vara här än ute i världen, där till och med mördare tycker att de är mer värda än oss. Här blir jag inte sedd med avsky, säger Chuck och avslöjar det som tidigt står klart: sexualbrottslingarna känner sig utstötta ur samhället, men de ser också parken som ett skydd mot samhället. När det tog slut mellan Chuck och hans flickvän kort efter att han flyttat till Florida år , uppsökte han fantasy-chatrum på internet. Sjuksköterskan lärde sig var det fanns barnporr och ledde sedan andra dit. En dag fick han kontakt med en fjortonårig pojke som visade sig vara en polis. Polisen fann en dator med fem barnporrbilder hemma hos Chuck. – Det var inte som att jag samlade bilder på helt sjuka grejer, säger han ursäktande. Vi går ut. På ett vitt trädgårdsbord har Chuck satt en pelargonia med röda skott. Om en vecka kommer familjen som han inte sett på fem år. – De är arga. Riktigt, riktigt förbannade. Min syster kan fortfarande inte förstå att det har hänt. Hon känner fortfarande motvilja mot mig. Men min familj säger hela tiden att de inte slutat älska mig... jag är deras bror... jag vet att jag sårat dem. Flera av de bror- och systerbarn som kommer på besök har egna barn, men det är förbjudet för Chuck att leka med dem. – Jag tror nog vi kan åka till stranden, så länge jag inte ligger för nära min systerdotters dotter, överväger han. Jag sneddar över Interstate till Waffle House, där servitrisen Sandra häller upp en kopp ljummet kaffe och säger: – Du ska veta att de är sexbrottslingar »I vintras frös en hemlös sexualbrottsling ihjäl eftersom han nekades plats på ett härbärge som låg i närheten av ett dagis.« #2 OTTAR 33 allesammans där borta. Jag skulle ju inte vilja att det hände dig något. En glittrande blygrå Chrysler 300 rullar in på parkeringsplatsen framför Days Inn Tropicana som ligger snett emot campingen. Bakom ratten sitter en kvinna med rufsigt hår, långa vita naglar, rosa läppstift och en mm i handväskan. Det är Judy Cornett, en Floridamamma som vigt sitt liv åt att sätta sexualbrottslingar bakom galler. När vi tidigare talades vid i telefon sa hon att de alla borde skickas till Alcatraz, den beryktade fängelsön i San Franciscobukten som stängdes . Tillsammans ska vi på en så kallad »mobil operation«. – Han satte fiskekrokar i sitt offer och ristade in sina initialer på hennes bröst. Ingen ville ha honom boende i närheten, så han hamnade till slut i trailerparken, säger Judy om mannen vi skall spåra. Sexualbrottslingen bodde tidigare i en annan trailerpark som Florida Justice Transitions också stod bakom, i grannområdet Hillsborough. Judy tyckte att parken låg för nära barnfamiljer och när hon gick till pressen bröt helvetet lös. I Hillsborough får högst var tionde invånare i en trailerpark vara sexualbrottsling. Om samma lag införs i Pinellas åker Chuck och de andra invånarna ut på gatan. – De satt med nedböjda huvuden och för ett ögonblick tyckte jag synd om dem. Men då sa jag till mig själv »vänta nu, de här människorna är monster«, berättar Judy om Hillsborough-förbrytarna. Hennes naglar borrar sig in i pappret med utskriften av den -årige man vi jagar, vars offer var hans femtonåriga flickvän. John Coeuy är symbolen för ondskan i Florida, och sexualbrottslingar brukar nämna Coeuy när de skall förklara vem de inte är. »Jag är inte John Coeuy«, lyder klagosången från husvagn till husvagn. kidnappade Coeuy den -åriga Jessica Lunsford. Han våldtog och höll henne inlåst i ett skåp i tre dagar innan han begravde henne levande i trädgården. Kort därefter skrev dåvarande guvernören Jeb Bush under »Jessicas lag«, vilken fördubblade Floridas straffsats för sexualbrott. Det kostar numera minst år bakom galler om man förgriper sig på ett barn under tolv år. Därtill kommer livslång övervakning med GPS. Floridas nolltolerans mot kriminalitet har fyllt fängelsena till bristningsgränsen – sedan år har antalet Floridabor bakom galler vuxit från ungefär till över . Fler än stater har låtit sig inspireras av »Jessicas lag«, och boenderestriktioner på meter eller mer har införts i ett flertal stater. I Miami är gränsen meter, vilket har drivit sexualbrottslingar ut ur stan – över femtio pedofiler lever under Julia Tuttle-bron. Några medborgarrättsgrupper och forskare varnar för att det knappast är någon lösning att driva USA:s över registrerade sexualbrottslingar över samhällets gräns, och att boenderestriktionerna skapar en falsk trygghet, eftersom nio av tio sexualbrott begås av någon som känner offret. Flera gånger har medborgarnas hat mot brottslingarna slutat med blodbad. dömdes -åriga Michael Anthony Mullen till års fängelse efter att ha mördat två sexualbrottslingar som han hittat i statens internetregister. Året efter sköt en -årig man ner två sexualbrottslingar från delstaten Maine. En av skyttens offer var -årige William Elliot, som tidigare suttit i fängelse för att ha haft sex med sin flickvän bara dagar före hennes sextonårsdag, delstatens sexuella åldersgräns. Och i vintras frös en hemlös sexualbrottsling ihjäl eftersom han nekades plats på ett härbärge som låg i närheten av ett dagis. Andra aktörer i debatten ger just de hårda straffen och den livliga offentliga uppmärksamheten äran för det faktum att sexualbrott minskar: antalet dokumenterade övergrepp har mer än halverats sedan problemen nådde sin kulmen i början av -talet, då det var knappa brottstillfällen om året i hela landet. Whiskyn har gjort -åriga Roberts ögon simmiga. Han behöver ett glas varje kväll för att kunna somna. Han och -åriga Andrea är ett av få kärlekspar i trailerparken. »Judy började jaga honom. Vart han än flyttade följde hon efter, delade ut flyers och varnade grannar.« 34 OTTAR #2 – Som individer är vi usla, men som par blir vi ännu värre, säger Robert. – Det mest skrämmande är tanken på att vi till slut skulle bli helt självförsörjande, menar han. Att vi blir så utstötta att vi odlar vår egen mat och inte längre behöver någon utanför. Det är vad samhället vill: håll dem borta från oss! Men vi ska inte vara vår egen lilla organisation, det skulle vara att erkänna att vi är onda människor. Paret sitter framför sin dator. Omkring dem ligger ett hav av kläder, täcken, pillerburkar, pappershögar, hundmat och skräckfilm. Robert pluggar till en kandidatexamen i ledarskap, Andrea i kommunikation. De studerar på distans och Andrea har minuter på sig innan hon måste skicka in sin första inlämningsuppgift. Medan hennes överkropp vaggar fram och tillbaka berättar hon sin historia: Från det att Andrea var tre år blev hon sexuellt utnyttjad av sin danskfödde morfar och en vän till familjen. Så småningom också av sin storebror, dagligen. Vid ett tillfälle slog Andrea larm. – Du ska inte förstöra familjen, rasade föräldrarna, så Andrea slapp inte undan övergreppen förrän hon fyllde år. Året efter satt hon barnvakt åt sin kompis treåriga dotter. – Jag höll på att byta blöja när jag stack upp fingrarna i henne. Jag slutade när hon började gråta. Då insåg jag vad jag höll på med. Visste du inte hela tiden vad du gjorde? frågar jag. – Jag kan inte säga att jag inte visste. Att kränka ett barn är något du lär dig. Jag lärde mig det eftersom någon annan gjorde så mot mig. Utnyttjandet var något jag kopplade till kärlek... jag menar, jag visste inte vad kärlek var, jag förväxlade det. När jag utnyttjade flickan var det nästan som att säga »jag älskar dig«, säger Andrea. – Men det är inte någon ursäkt för att jag gjorde samma sak, tillägger hon för att förekomma min nästa fråga. – Jag hatar att använda det som ursäkt. Det finns ingen ursäkt för att skada ett barn. Ingen! När Andrea sökte hjälp på en psykiatrisk klinik ringde läkarna polisen. Hon ingick förlikning och fick fem års fängelse plus tio års skyddstillsyn. Robert är dömd för att i berusat tillstånd ha smekt en tioårig flickas kön. Efter det anklagade hans före detta fru honom för att ha tafsat på sina egna barn. Robert nekade – det gör han fortfarande – men dömdes till fem års fängelse plus tio års skyddstillsyn. Det var så Robert och Andrea mötte varandra: på en picknick i trailerparken, avskurna från världen utanför. Till en början drack sig Robert full varje dag, betalade inte hyran och blev nästan utkastad. Men terapin hjälpte säger han, och nu försörjer han sig på att reparera sönderslagna trailers och patrullera i parken för att hålla knark och prostitution borta. På bokhyllan sitter sex passfoton av hans barn ihopklämda i en fotoram. Han får nöja sig med att se på dem. Enligt amerikanska studier begår - procent av dömda sexualbrottslingar nya övergrepp. Hur skall vi kunna vara säkra på att Robert inte är en av dessa? – Det enda sättet att övertyga dig om att jag aldrig »Florida Justice Transitions« heter den privata husvagnscampingen, startad av modern till en sexualbrottsling som ingen ville ha till granne. Där bor ett antal dömda sexualbrottslingar, utstötta ur samhället. Men finns det brott så onda att vi aldrig kan ge förövaren en andra chans? #2 OTTAR 35 Chuck är dömd sexualbrottsling, och i fem år efter domen avtjänats får han inte leva inom 300 meter från busshållsplatser, kyrkor, skolor eller några andra platser där barn vistas. Han har en GPS-sändare om sin ankel. Men han tackar gud att han fått plats i husvagnscampingen och inte tvingas bo under broar och sova på plastpåsar. Judy Cornett jagar »fiskkroksbrottslingen« i sin Chrysler. 36 OTTAR #2 kommer göra det igen... är att aldrig göra det igen. A-L-D-R-I-G. Robert bokstaverar ordet. Tre minuter i tolv skickar Andrea in sin inlämningsuppgift. På sängen ligger en av dikterna hon skrev i fängelset: Det lilla barnet FÖRSTÖRT FÖRSTÖRT FÖRSTÖRT – Folk kommer hata dig för att du skriver om det här stället, säger Robert innan jag slår igen dörren bakom mig. – Särskilt om du skriver något bra om oss. I fjol blev en kvinna mördad i trailerparken, men inte av någon av de dömda sexualbrottslingarna. Det är på det hela taget en rå verklighet i Saint Petersburg. Inom loppet av några få månader blir två barn mördade i gänguppgörelser. Parkens direktör, Jim Broderick, slår sig på bröstet över att ingen av invånarna har förgripit sig på något barn sen parken öppnade . Enligt honom beror det på den veckovisa terapin och förpliktelser inför broderskapet. En dag följer jag med till terapin. I en lokal med blommiga tapeter sitter - sexualbrottslingar i skarpt neonljus. Några av dem har fler ärr efter knivstick än de har tatueringar på kroppen. Även i fängelset är sexualbrottslingar de lägst stående. – Där inne är det fight, fuck eller fly som gäller, säger en av dem. Längst bak skakar Chuck sitt ben oavbrutet i stressiga ryckningar. – Är du beroende av sex? Letade du efter kärlek på fel ställen? frågar terapeuten Don Sweeney, en kraftig man med stort, lockigt hår. Chuck berättar om chattarna med en oskyldig ton på rösten. – Jag uppmanade aldrig nån att träffas. Jag skickade inte porr till någon. Jag berättade bara var de kunde hitta det. – Vad fick du själv ut av det? Ville du bara hjälpa några ensamma själar på nätet? frågar terapeuten ironiskt. Sexualbrottslingarna fnissar. – Okej, okej, säger Chuck och erkänner att han hade velat träffat den fjortonåriga pojken som visade sig vara polis. Efter några dagar får jag känslan av att förövarna bekräftar varandra i att det de gjort egentligen inte är så hemskt. De mässar alla om hur lätt det är att hamna i klistret. Jag tar Sweeney åt sidan. – Riskerar inte parken att skapa sin egen subkultur där alla dessa onda brott framstår som normala? – Omvärlden påminner ständigt dessa individer om att de inte är normala. De vet att det är något fel på dem, säger Sweeney avvisande. Han berättar historien om ett annat barn som gett namn åt en nytillkommen lag i Florida: våldtogs och mördades den -åriga Jimmy Rice av en tidigare dömd sexualbrottsling. Det ledde till att man startade ett Jimmy Rice-center, där sexualbrottslingar som suttit av sina straff spärras in på obestämd tid om en läkare bedömer att de är för sjuka för att leva ute i samhället. Jimmy Rice-centret har kritiserats för att sakna behandling och för att i praktiken bara vara en förlängning av fängelsestraffet. – Florida är en polisstat. Här tror man inte att människor kan förändras. Man tror bara på bestraffning, insisterar Sweeney. – Men är det inte nödvändigt att övervaka de här människorna tills man är säker på att de inte begår fler brott? – Visst kan det ligga något i det, säger Sweeney, men om de här människorna känner att de aldrig kommer bli förlåtna, att de aldrig kommer få ett normalt liv, så kan de mest sjuka av dem ge upp. Och det kan bli de som mördar sitt nästa offer, eftersom de vet att de ändå kommer få en livstidsdom om de blir tagna. Medan mörkret sänker sig över Saint Petersburg fortsätter Judy Cornett jakten på den -årige fiskekroksförbrytaren. Judy är för -metersregeln. Sexualbrottslingar skall hållas borta från barn. – Om du sätter en skål med godis inne på ett dagis och säger till barnen att de inte får röra det, skulle de då låta bli? frågar hon. – Men var skall sexförbrytarna bo? frågar jag. Alcatraz var väl ett skämt? – Nej! Om jag var miljonär skulle jag köpa stället direkt och skicka dit varenda en. Kritikerna kallar Judy Cornett för en »gunslinger« som tar lagen i egna händer. Andra hyllar henne för att hon skyddar Floridas barn. För Judy är det även en personlig fråga. utsattes hennes son och hans kompis för flera timmars sexuell tortyr av den -årige sexualförbrytaren Kevin Kinder. Medan Judys son bröt ihop totalt, började missbruka droger och försökte begå självmord, släpptes Kinder ut ur fängelset efter sex år. Judy började jaga honom. Vart han än flyttade följde hon efter, delade ut flyers och varnade grannar. Kinder jagades ut ur elva bostadsområden innan han till slut gick under jorden och därmed bröt mot sin övervakning. För detta fick han fängelse, denna gång på livstid. Sedan dess har Judy bildat organisationen Safety Zone, ett nätverk av femtio frivilliga barn och vuxna som patrullerar gatorna och lär barn att avvisa vuxna. De frivilliga vuxna bär en svart armbindel som symboliserar ondska och dödsstraff. – Jag har talat med sexualbrottslingar som efter att ha avtjänat sina straff nu försöker bli bättre människor – skall de inte få den chansen? undrar jag. – Är du bög eller hetero? frågar Judy. – Hetero. – Hundra procent? – Ja. – Om du går till världens bästa terapeut och säger till honom att du inte längre vill vara heterosexuell utan homosexuell, skulle han då kunna få dig till det? – Du säger alltså att de här människorna aldrig kommer förändra sig? – Just det. Och det skulle en riktig pedofil också säga. Jag tänker på Andrea. – Men några av de här människorna har ju själva blivit utnyttjade som barn, skall de inte få en chans...? – Jag går inte på det där, avbryter Judy. Om du själv hade varit utnyttjad och fick tankar om att utnyttja ett barn, skulle du då inte söka hjälp? – Men om man sonat sitt straff, bör man då inte få tillbaka sina medborgerliga rättigheter? – Om du förgriper dig på ett barn har du inga rättigheter, svarar Judy. Jag garanterar dig att de flesta här skulle säga samma sak. Om du kränker ett barn, har du gjort ditt. Från den dagen kommer du övervakas av mig och alla andra. Ordningsmakten klarar inte allt på egen hand – vi måste skydda våra barn. De här människorna är sjuka! Nu skriker Judy. – Sjuka! När jag besöker Chuck igen berättar han att han tänker söka jobb på stadens sjukhus för krigsveteraner. »›Folk kommer hata dig för att du skriver om det här stället‹ säger Robert innan jag slår igen dörren bakom mig.« #2 OTTAR 37 – Skulle jag begå ett nytt brott? Gud, nej! Skulle jag? Jag vet inte. Men jag har ingen anledning att göra det, förstår du. Jag vet att det jag gjorde var fel. Jag är en civiliserad människa. Det var mot naturen. – Du säger att du är civiliserad – borde det inte ha stoppat dig från att begå det första brottet? – Varför gjorde jag något så dumt? Jag har frågat mig själv det många gånger. Led jag brist på något som barn? Nej! Min mamma och pappa höll ihop in i det sista, jag växte upp i en kärleksfull familj. Alla människor kan begå ett misstag. Psykiatikern får hjälpa mig att komma på varför jag gjorde det. Kanske förstår han det bättre än jag. – Tänker du någonsin på hur barnen på de där porrbilderna har det? – Ja! Kunde jag ha förändrat deras situation? Nej. Blev jag upphetsad av dem? Nej. Jag tittade bara på dem. Hur är deras liv? Jag är säker på att det är riktigt hemskt. De där barnen på fotografierna kommer själva att bli förövare en dag. Om jag känner skuld? Ja, jag känner skuld. Det gör jag verkligen. Det är stor skillnad på de olika sexualbrottslingarnas vilja att känna ånger. En man säger om sitt offer – en femårig flicka – att hon betedde sig utmanande och inbjudande mot honom eftersom hon naken lekte med en kanin i trädgården. Det är så att man vill spy. En kväll går jag en promenad med Andrea och hunden Nicey. Andrea berättar att hennes stora dröm är att få barn, men det är först möjligt efter att övervakningsperioden är över år , annars kommer staten att ta barnen. Sen pratar hon om förlåtelse. – Om du inte förlåter andra, kommer Gud inte förlåta dig. Det är det som skrämmer mig. För jag vill bli förlåten. Andrea skrattar förläget som om hon sagt något förbjudet. – Men jag har själv svårt att förlåta dem som utnyttjade mig. Varje morgon måste jag säga till mig själv: »Andrea, i dag förlåter du dem, och du förlåter dig själv.« Hon berättar om dödshoten i fängelset, och om de på hennes jobb som vill spränga trailerparken i luften. – Men jag kommer aldrig ångra att jag anmälde mig själv, säger hon. Robert har ännu svårare att förlåta sina förövare. Vi sitter i parkens vita pickup, på väg att hämta Andrea på jobbet i Thrift City USA där hon säljer begagnade kläder, när Robert berättar vad han gått igenom. – Mellan tolv och sexton års ålder spelade jag in barnporrfilmer. Jag kan inte fånga Roberts blick. Han tittar inte på mig, och inte heller på vägen. Han tittar inte på något. – Min mamma slängde ut mig och jag mötte en annan hemlös pojke som berättade för mig hur jag kunde tjäna pengar, berättar Robert och fortsätter: – När du är tolv år är det inte nödvändigtvis dåligt att ha sex varje dag. Men när jag ser tillbaka på det som vuxen... att folk sa till mig hur jag skulle röra mig, filmade och tog bilder... det förvrider huvudet på dig som barn, och det är först senare du förstår hur förstörd du blivit. Tonåringen hamnade på psyket i tio år. Om Chuck vill veta mer om konsekvenserna för barnen på porrbilderna kan han bara gå meter bort till Roberts trailer. – Jag tycker de borde dö en smärtsam död, säger Robert om filmmänniskorna. Hans grepp hårdnar om ratten, man ser blodet dunka genom underarmen. – Jag har inga andra ord för det. Jag försöker låta de här sakerna höra till det förflutna, men filmerna ligger fortfarande kvar på nätet. De finns därute. Vi svänger in på parkeringsplatsen, där Andrea väntar. – Det skulle vara underbart att få barn med henne, men kommer jag vara gammal och trött. Jag hoppas att jag aldrig kommer hålla henne tillbaka. »En man säger om sitt offer – en femårig flicka – att hon betedde sig utmanande och inbjudande mot honom eftersom hon naken lekte med en kanin i trädgården. Det är så att man vill spy.« Robert hoppar ut och öppnar dörren för Andrea. Det gör han alltid. Andrea berättar att hon kuggat på den skriftliga uppgiften. Chryslern med de tonade rutorna rullar in framför en stor villa med nyklippt gräsmatta. – Veva upp fönstret! viskar Judy Cornett med hård röst. Vi är framme vid fiskekroksbrottslingens hus. Judy smyger fram och lägger örat mot dörren. Det är mörkt därinne. Hon går in till grannen, och strax efter kommer grannkvinan utspringande. – Jag vill bara skrika! Hennes röst bryts. Hennes man kommer springande efter henne. – Om jag vetat att min granne var sexualbrottsling hade jag aldrig låtit barnen leka i trädgården, utbrister han. I samma ögonblick svänger en mörk bil runt hörnet. Det är han! Mannen med fiskkroken. Paret springer iväg, Judy hoppar in i bilen. När vi kommit en bit från huset frågar jag Judy varför det inte är en bra idé att ha sexualbrottslingarna samlade i en trailerpark, när de ändå inte får bo i villaområdena. Parken är ju ett slags mini-Alcatraz. Men Judy säger att det bor barn även i närheten av Pinellasparken. Och det är bara meter till närmsta skola. – Skulle du hellre vilja ha dina barn omgivna av en pit bull eller hundra? frågar hon. En dag kommer ju någon av dem gå till angrepp. På väg tillbaka mot Days Inn Tropical skämtar Judy med en polis i telefon. Pedofiljägaren säger att hon tänker öppna en förskola inom meter från Pinellas-parken, för då måste den stänga. När jag går förbi Chuck för att säga hej då har han satt ännu fler pelargoner på trädgårdsbordet. Han har beslutat sig för att gå vidare i sitt liv, säger han. – Jag vill inte befinna mig i ett hål resten av livet. Vad jag gjorde var obegripligt, men jag kan inte göra det ogjort. Om jag lever i det förflutna kommer jag aldrig utvecklas. Jag tänker göra allt för att bli en bättre människa. Hans syster ringer, men Chuck svarar inte. Vill han inte längre konfronteras med hennes besvikelser? Alla frågor? Chuck säger att han vill flytta hem när han blir fri om fem år, till en stuga i bergen i New York State. – Du njuter av oväsendet här, men vill ändå... – Isolera mig själv sen? avslutar han meningen. Kanske behöver inte Chuck Judy som jagar honom, kanske hittar han sitt Alcatraz helt på egen hand. Jag trycker hans hand till farväl. På väg ut ur skjulet snubblar jag över en ledning och för ett ögonblick hänger Waffle House på sniskan i luften framför mig. – Akta så du inte spränger hela stället i luften, säger sjuksköterskan bakom mig. – Nej, det går inte, svarar jag, och hör en låg stämma förfölja mig när jag passerar pelargonerna. »Well, det beror på hur man ser det«. Thomas Aue Sobol är dansk frilansjournalist. 38 OTTAR #2 52-årige Dave Beebee har släppts efter 18 år i fängelse. De sista tre åren var han på Jimmy Ricecentret, där läkarna testade om hans penis reagerade på barnpornografi. Nu bor han i parken med sin mamma Dolores. Dave är dömd för att ha förgripit sig på tre flickor, den yngsta sex år. Mike Biondo bor utanför parken men går i terapi här inne. Han blir rakad inför ett kyrkobesök av en annan sexualbrottsling, Bisquit, som öppnat en liten frisörsalong på sin veranda. Det är svårt att få jobb eftersom man enligt lag måste uppge att man är en sexualförbrytare. #2 OTTAR 39
© Copyright 2024