i gränslandet - Mattila

Juholaslingan löper
genom böljande terräng i
skog och kulturlandskap.
Längdparadis
i gränslandet - Mattila
Det enda som stör bilden av perfektion är några tunna
slöjmoln vid horisonten. Med sol och nypreparerade spår
lever Mattila upp till ryktet som paradis för längdentusiasten.
Text& FOTO Åsa Ramström Foto Mats Pettersson
14 utemagasinet 09.2012
Ny dag, nytt klister.
I
dag har vi privilegiet att få uppleva en drömlik
vårdag. Det har varit varmt i flera dagar, så varmt
att asfalten är bar och torr och snön har tinat kring
träden så att gulnat gräs från i fjol sticker upp som
en pigg färgklick i allt det övriga vita. Vi svänger in på
Mattila och när vi kliver ur bilen kan vi höra att även
fåglarna, som säkert just vaknat från sin tysta vinterdvala, celebrerar denna vackra dag.
Det enda som stör bilden av perfektion är några
tunna slöjmoln vid horisonten.
När Kurt Eide köpte gården Mattila på tidigt 1980-tal
fanns 21 bäddar som idag utökats till 118. Sedan den första uthyrningsstugan, Erola, byggdes här 1961 har sakta
men säkert en alldeles unik anläggning byggts upp med
främsta fokus på längdskidåkare, inte på utförsåkare
som ju brukar komma i första hand. Är du ändå sugen
på alpin skidåkning när du befinner dig på Mattila så är
vare sig Branäs eller Hovfjället långt borta.
Här finns ett omfattande spårsystem som sträcker
sig ända in i Norge till Rotbergssjøen i Grue Kommune
norr om Kongsvinger; skidspår från 100 meter till flera
mil, med tuffa uppförsbackar eller långa staksträckor,
det är bara att välja. Och såväl spåren som anläggningen
är tydligt uppskattade eftersom de allra flesta som
kommer till Mattila är stamgäster och återkommer år
efter år, gärna till samma stuga.
– Vi har gäster som kommit 47 år i rad, utan avbrott,
säger Kurt. Vissa veckor är nästan alltid fullbokade och
det utan att jag anstränger mig för att få hit gästen. Det
är gästen som söker upp Mattila.
Det är ingen vanlig PR-strategi men den verkar
fungera utmärkt för Kurt, redan nu i mars är det mesta
utemagasinet 09.2012 15
«Spåren är nypreparerade, vädret är perfekt
och sällskapet svårslaget.»
Det obligatoriska
apelsinstoppet.
Sportlunch. Ett snabbt energiintag vid Juhola finngård.
bokat inför nästa vinter. Enastående.
Mattila är en gård mitt i Finnskogen som har rötter
ända sedan 1640-talet och den är precis som en gammal
finngård ska vara, lite högt belägen på en öppen sluttning med vidsträckt utsikt över värmländska skogsklädda kullar. Här och var kan man se små gläntor i
den täta skogen där förmodligen andra svedjefinnar en
gång funnit sin plats och byggt upp sina gårdar precis
som den här. Kring bostadshuset finns ett flertal andra
hus för på östlänningarnas gårdar kunde det finnas en
byggnad för varje funktion: ladugård, lador, bastun
förstås, rian där säden torkades, kokhus, vedbod, jordkällare och andra uthus. Ibland fanns även en smedja.
Kring Mattilas bostadshus finns den gamla ladugården
kvar men i övrigt är det svårt att se vad som hör till den
ursprungliga bebyggelsen och vad som flyttats hit från
trakten. Man kan säga att hela gården är ett enda virrvarr av olikformade byggnader och det är en alldeles
underbar oregelbundenhet. Ingenting är symmetriskt
eller placerat i raka linjer, den enda gemensamma ordningen är väl att samtliga stugor står med gaveln mot
söder för maximalt ljusinsläpp. Ett österrikiskt byggknep enligt Kurt.
Besjälat av längd
Vi är allt en brokig kvartett som åkt iväg till Mattila,
var och en med sin egen historia och relation till längdåkning som sport, företeelse och njutning. Vi har inte
haft samma förutsättningar att som barn växa upp med
smala skidor under fötterna men likväl har vi funnit
dem någonstans efter vägen. Magnus Hedlund växte
upp på skidor på fina spår i Hagfors där han åkte hela
vintrarna för att bli snabbare på cykeln om somrarna.
Stockholmaren Luis Nunez hittade skidorna först som
vuxen och så även Mats Pettersson men i hans fall inte
på grund av brist på tillfällen utan för att han hellre
hade en motor under sig. Och så jag som upplevt mer
snö än barmark med en träningsknarkande pappa och
en apelsintursmamma. Men gemensamt delar vi gläd16 utemagasinet 09.2012
jen i spåret och ser fram emot en helg tillsammans i
varandras sällskap med massor av fin skidåkning.
Efter en stadig pastalunch på restaurangen Mat-tila känner vi oss riktigt sugna att ge oss ut i spåren. Det
går inte att stå emot den genuina atmosfären som ligger
över gården. Anläggningen genomkorsas av skidspår,
vid varje stuga står ett eller ett flertal par längdskidor
uppställda. Varje människa du möter har marinblå
tights med två vita revärer och tillhörande vit toppluva
med något skidklubbsemblem samt obligatoriska apelsiner i ryggsäcken. Nej, förlåt mig, nu skenade min fantasi i väg med mig ända tillbaka till barndomens dagar.
Så är det förstås inte alls men det pyr verkligen längdåkning ur varje por här och det känns avslappnat och
befriande på något sätt. Så fram med skidor och vallalådor och låt oss komma ut på skidor!
Visst, det är mars men det jag nu har framför mig
är den här vinterns första tur på längdskidor. Det kan
förklaras på många olika sätt men ett av dem är den
tråkiga bristen på snö hittills i södra Sverige. På Mattila oroar man sig sällan för snöns ankomst eftersom
anläggningen ligger på 462 meters höjd och man har
både köld- och snögaranti från 1 december.
Med en pirrande känsla blandat med en lagom dos
oro över min nära förestående prestation går jag tillsammans med Mats, Luis och Magnus mot spåren. Självklart
hinner jag bara en liten bit uppför första backen innan
jag ger upp och motvilligt lägger på klistret. Det man
saknar i teknik får man väga upp med valla, och förlora
i glid. Jag saknar förstås också den armstyrka som mina
skidkamrater har. Visst känns det som ett nederlag men
det rinner av mig så snart den långa stigningen planar ut
till en vidsträckt högplatå och glädjen tar över när vi får
utemagasinet 09.2012 17
Längd i Mattila
Resa hit Mattila ligger 43 kilometer nordväst om Torsby,
i nordvästra Värmland. Kör efter skyltning mot Östmark
och därefter Röjdåfors, sedan skyltat Mattila. Avstånd från
Stockholm är cirka 44 mil, från Göteborg 37 mil.
Boende Du kan bo i allt från nyare timmerstugor till
lägenheter och äldre härbren. Det finns även en camping.
Äta Restaurang Mat-til-a finns på anläggningen och lanthandel finns i Röjdåfors sex kilometer bort.
Skidspår Från 100 meter till flera mil för familjen och för
träning. Utförlig info om höjdkurvor och möjligheter att
följa spårpreparering från pistmaskinen på skisporet.no/
hedmark/mattila. Där kan du även få löpande sms-varsel när
spåren är nypreparerade.
Säsong Mattila har snö- och köldgaranti från 1 december
till mitten av april.
Här finns möjlighet för
träning och tid för möten.
Info mattila.se
sträcka ut över myrarna. Spåren är nypreparerade, vädret
är perfekt och sällskapet svårslaget.
Mattila är känt för sina välskötta spår och från spårcentralen nere vid anläggningen börjar en kedja av
olika långa spårloopar, där den första är på sex kilometer, nästa åtta, sedan sju och så vidare. De är alla sammanlänkade så att du kan lägga ihop eller dra ifrån, köra
ena sidan eller den andra, som du själv vill och orkar
efter tid och dagsform. Därutöver tillkommer spåren
till Løvhaugen i Norge och de andra, kortare och lite
snällare på Mattilas östra sida. Här finns nog verkligen
ett spår för varje åkare.
När vi senare på eftermiddagen glider utför de sista
nerförsbackarna tillbaka mot spårcentralen har vi ett
varmt släpljus i ryggarna och våra egna långbenta skuggor framför oss. Det är lätt att glömma att det fortfarande är tidigt på våren och dagarna är alltjämt korta.
Polska i köket
Fixa seedningen i Mattila.
Maraton
i Finnskogen
Varje år går skidtävlingen
Mattila Ski Marathon av
stapeln med start och mål
vid Mattilas spårcentral.
Den började som en småskalig lokal skidtävling för
31 år sedan men är idag
ett förlopp och seedningslopp till både Vasaloppet
och Birkebeinerrennet.
Den lockar varje år mellan 600 och 800 tävlande
från både Norge och Sverige. Genom klassisk Finnskogsterräng går den 21
kilometer långa banan
genom granskog, över
myrar, tjärnar och förbi
finngårdar. Alla typer av
åkare deltar, en del nöjer
sig med ett varv medan
andra kör den fulla maratonsträckan på 42 kilometer. mattila.se
18 utemagasinet 09.2012
Det är nästan mörkt ute när hela gänget sätter sig till
bords inne på Mat-til-a igen. Efter den stadiga, smakrika lunchen har vi gott hopp om middagen och behöver inte vänta länge förrän matmor kommer in med
revbensspjäll och ugnsbakad potatis. Tallrikarna är
rågade och jag tror inte jag överdriver om jag säger att
vi alla får tefatsstora ögon och ökad salivtillströmning
vid åsynen av maten. Det är portioner till skogshuggare eller kanske snarare längdskidåkare som gjort
den långa vändan över till Norge och tillbaka. Matmor
Teresa Kutryb kommer ursprungligen från Varmia i
Polen och hon har satt en egen, lätt polsk prägel på sin
matlagning. Det märks och uppskattas.
– Jag hade en tidig längtan till Skandinavien under
min uppväxt, berättar hon om varför hon befinner sig
mitt i granskogen i nordvästra Värmland.
Teresa är som grädden på moset på Mattila, hon ger
färg och värme till gården och sprider lite mer av den
till oss när hon kommer ut med en klassisk chokladpudding med grädde och jordgubbskräm. Alla lyser
unisont upp över glädjen – hon över att få ge och vi
över att få ta emot.
Till kaffet dyker Kurt själv upp och slår sig ner för en
pratstund. Han berättar om gården som är norra Värmlands äldsta turistanläggning, om skidföreningen och
om Erti Porka som var förste man i området på 1630talet innan han rörde sig vidare upp mot Orsatrakten.
Kurt är en man med många berättelser och om man
vill kan man boka en rökstugekväll och där i eldens
värme låta sig svepas med i historierna om hur livet i
Finnskogen hade kunnat se ut.
Rökstugan var svedjefinnarnas bostadshus där en
enorm stenugn dominerade det enda rummet. Ugnen
saknade skorsten så röken stannade i rummet, uppe
under taket där mängden rök reglerades med luckor i
taket så att man senare inte besvärades av den. Det tog
flera timmar att värma upp den stora ugnen men sedan
kunde den lagra värmen under lång tid och det räckte
ofta med en brasa om dagen för att underhålla den.
Kulturella spår
Vi vaknar upp till ännu en strålande vårdag om än inte
riktigt lika varm som gårdagen. Jag tar en liten promenad och den mjuka snömodden från igår knastrar högljutt under skorna och när jag lutar huvudet bakåt för
att betrakta himlens blå färg står andedräkten ur munnen som röken från en fabriksskorsten.
Idag kommer vi att köra de lättare spåren öster om
gården där det ena går rakt igenom Juhola finngård. Det
känns som en perfekt apelsinrunda.
Snön som igår var hårt anfrätt av sol och värme är
idag frusen, stenhård och blank. Men utöver att den är
svår att valla för, är den också väldigt snabb och Juholarundan, vars karaktär är snäll med få branta stigningar,
visar sig väl lämpad för dessa specifika förhållanden.
Med minimal ansträngning susar vi fram genom skogen som världsmästare, alla fyra, och plötsligt är de fyra
kilometerna till gården gjorda och vi glider ut på en
stor öppen lägda. Längs skogens hela kant och runt gården löper kanske den längsta gärdesgård jag har sett och
på lägdans motsatta sida ligger en samling hus, några i
grånat timmer, andra målade i rött. Juhola Finngård är
imponerande i storlek, särskilt med tanke på sitt, som
jag ser det, avlägsna läge. Men det är ju relativt förstås.
Är det skog och jaktmarker man önskar så kan man
knappast befinna sig mer centralt.
Vi stannar upp på innergården, mellan det stora
boningshuset, ladugården och härbrena. Invid husväggen värmer solen redan behagligt och vi tar oss tid att
njuta en stund av den något tidiga våren. Men bara för
en stund för den av nattkylan så lättfångade farten har
kort hållbarhet och chansen att känna sig som en elitåkare kommer kanske aldrig tillbaka.
utemagasinet 09.2012 19