1. No category

4• 2014
Helsingkroniten
Ledare
Inspektorn har ordet
Bis Bengtsson
Katarina Olsson
Johannesburg i november 2014
Efter vårens karnevalyra har vi återvänt
till ett Lund som andas i något lugnare
takt. Framförallt är det väl alla dessa
köer som numera lyser med sin frånvaro. Men detta något lugnare klimat
innebär inte att nationen är mindre
levande.
Efter en sommar på Österlen och i
Skottland möts jag av Helsingkronas
förändrade yttre med nya cykelställ och
ny sopsortering. Även sjön Sjön håller
på att förvandlas till en mer besöksvänlig
plats, vilket mina leriga skor ständigt
vittnade om när jag tog genvägen hem.
Hem, till mina nu bekanta grannar i
orangea overaller som flitigt för upp
Helsingkronas nya bostadshus. Och om
jag skulle sakna dessa grannar oerhört
mycket under skoltid kan jag även gå
in på Helsingkronas hemsida och följa
deras arbete via livekameran.
I takt med dessa större eller mindre
förändringar, skrider nationslivet på sitt
lundensiska och traditionsenliga vis.
I AF-borgen står balen, i gillestugan
spexar spexarna och förmän är i sin
ständiga jakt på jobbare.
Efter varje sommar tycker jag att jag
ser på min omgivning med nya ögon.
Som nyligen återvänd från en volontär-
arbetande sommar i Skottland har jag
kommit att mer än någonsin beundra
våra utbytesstudenter. Alla de som ger
sig ut på okänd mark och lämnar den
trygga vardagen. Allt för att utforska,
utveckas och bredda sina kunskaper.
Det är inte heller bara utbytesstudenter
som jag vill uppmärksamma, utan alla
de studenter som vågar utmana sig själva. De som vågar söka en utbildning som
de inte trodde att de skulle klara av eller
de som valde att gå sin egen väg. Alla
de som tar på sig ansvar, de som gör
audition för en spexscen eller söker sig till
forum de aldrig hade vågat drömma om
att göra. Inte minst beundrar jag alla de
som vågar försöka med risk att misslyckas.
Det är först när man inte försöker som
misslyckandet är ett faktum.
Det är väl detta som är
studenternas signum.
Att utmana sig själv, ta
risker, testa och utforska.
Det är dessa möjligheter
vår studenttid erbjuder
oss och det är bara vi
som sätter gränserna.
Med dessa ord önskar
jag en fortsatt trevlig
Bis Bengtsson
termin och en uppmun- Redaktör
tran till gott försök.
Ansvarig utgivare: Katarina Olsson - Redaktör: Bis Bengtsson - Layoutansvariga: Boman Lyngfelt
Adam Hallberg
Text:
Matilda Möller
Foto:
Katarina Olsson
Johanna Norén
Helsingkrona
Nation
Stefan Johansson
Bis Bengtsson
Boman Lyngfelt
Tornavägen 3
Bis Bengtsson
Spexgrisen
Elina Lindström
223 63 Lund
Katarina Olsson
Max Troedsson
Thomas K Jensen
046 - 14 60 64
Frida Wihlborg
Frida Wihlborg
LGH 1005
www.helsingkrona.se
Vi sitter hemma i Skåne i våra lägenheter och korridorrum. Vi tänder ljus
och vi ser fram emot jul. Det brukar vara
hög mysfaktor på det. När man som jag
precis har varit i en kåkstad i Sydafrika
så ser man sin värld där hemma med lite
andra ögon.
de flesta tak i kåkstäderna av plåt. Tänk
er när det är 35 grader varmt, tänk er
när det regnar in och det blir en enda
lervälling i hela Alex, tänk er elavbrott
när det blir kolsvart. Toaletten tror jag
delas av många familjer. Dusch lär finnas
någonstans i kåkstaden men området är
2 x 7 kilometer stort och där trängs 1,2
miljoner människor så man får nog gå
en bit för att hitta dusch.
I kåkstaden Alexandra, eller Alex som
den kallas, utanför Johannesburg bor
Ntutu. Hon bor i ett s.k. shack, ett litet
hus som sitter ihop med hundratals
andra hus i ett virrvarr av gator och
gränder. Ytan är kanske 6 kvadratmeter
och hon har en säng, en mikro, ett par
skåp och lite köksgrejor. Det är rent
och snyggt. Huset har hon ärvt efter sin
mamma och det märks att hon är mycket
stolt över ett eget hem. Taket består som
Ntutu ska föda sitt första barn när som
helst. Hon är lite orolig för hur det ska
gå. Hennes mamma är död och kanske
pappan också. Hon är försörjningsansvarig
för ett hushåll som består av henne själv,
en lillasyster, och snart ett eget barn.
Ntutu har också en lillebror men han bor
hos släktingar någon annanstans i Sydafrika.
Det finns en pappa med i bilden till det
kommande barnet men Ntutu vill inte bo
med honom. Han är beredd att ta ansvar
Ingen kan göra allt men alla kan göra
något!
och – framför allt – han dricker inte,
vilket många, många män i Alex gör.
Till Alex åker man inte som vit kvinna
hur som helst. Jag och PeO (och vår
dotter Karin och svärson Oscar boendes
i Johannesburg sedan 3 år tillbaka) fick
följa med svenska Cajsa in i Alex för
att hälsa på Ntutu och några andra av
Cajsas kompisar där. Under det år som
Cajsa bodde i Johannesburg startade
hon och en kompis ”5-steps” som är
ett fantastiskt initiativ. De fem stegen
som nu är lanserade visar att man på
gräsrotsnivå kan göra skillnad för unga
människor som kanske inte har de
bästa förutsättningar i livet men som
har ambitioner och vilja. Tanken är i
grunden en ”hjälp till självhjälp”. Läs
mer på http://sweden5steps.wordpress.
com/about/. Det är ett av de bästa hjälpprojekt jag stött på och PeO och jag har
varit med och stöttat i flera av stegen.
Vi åker från rika Sandton till fattiga
Alex och det enda som skiljer de två
världarna åt är en motorväg. Cajsa är
känd i Alex och med henne vid ratten
kör vi genom de trånga gatorna, där
vardagslivet pågår mitt i vägen. Männen
sitter i klungor med sina flaskor redan
på morgonen, kvinnorna hänger tvätt
och lagar mat och barnen leker för fullt.
På var och varannan stolpe sitter det
en reklamskylt om abort eller penisförlängning. Lite här och där hänger skor i
elledningarna och där säljs det narkotika.
Det går inte att beskriva hur det är i en
kåkstad. Man måste vara där och känna
värmen både i luften och från de många,
många människorna. Det är ett myller av
människor, bilar, matstånd, små affärer
och sophögar. Ljudnivån är hög överallt
och det är många dofter som ska samsas
i min näsa. Bakgrunden till alla dessa
kåkstäder är förfärande. Det handlar i
grund och botten om en tvångsförflyttning
av människor under apartheidregimen.
Det finns dåliga och mindre dåliga områden i olika kåkstäder men mitt intryck
är att det är eländigt för många, många
människor. Man måste vilja och orka
mycket för att ta sig vidare.
mycket vanligt med planerade kejsarsnitt
i Sydafrika. Då kan man ju bestämma
exakt när barnet ska komma. Pappan
eller någon annan får inte vara med utan
hon måste vara helt ensamt när hon
föder sitt barn. Dagen efter måste hon
hem igen med sin bebis. Sedan följer 3
månader då hon inte får visa sitt barn
får någon svart person och inte lämna
sitt hem. Det går bra för en vit person
att se barnet för vi vita besitter inte de
häxkrafter som svarta personer kan ha.
Det är många ritualer kring födseln av
barn och Ntuto oroar sig lite för hur
detta ska gå eftersom hon egentligen
skulle behövt en äldre kvinna till sin
hjälp här.
Vi vandrar runt lite i området och
har med oss bullar och pepparkakor,
leksaker och ritsaker till barnen. De
kastar sig över mig när jag ska fördela
allt. Barnens mammor står runt mig
och skrattar glatt åt det hela. Jag tror att
alla fick något till slut men det blev lite
svettigt med 30 ungar som hoppar runt
Ntutu tillverkar armband som hon
säljer för 50 ZAR styck, d.v.s. cirka
35 svenska kronor. Det är det första
projektet inom 5 Steps. Hon vill bli en
”business woman” och har ambitioner.
Det är en öppen, målmedveten och glad
ung kvinna runt 20 som jag träffar. Jag
har beställt 20 armband av Ntuto. Ntuto
fick den dagen in motsvarande cirka 700
svenska kronor. Hon ber mig sätta in
dem på hennes konto i banken. Kanske
vill hon vara säker på att spara pengarna,
kanske tycker hon att det är obehagligt
att gå med så mycket kontanter i Alex.
Jag frågar henne lite om förlossningen.
Hon kommer att föda på en ”clinic” och
hon ska försöka föda naturligt. Det är
lite kontroversiellt eftersom det är
benen. Såpbubblorna var roligast! Några
barn vill ta på mig för att känna hur vitt
skinn känns eller hur mitt hår känns. Jag
känner mig som en rik överklasskvinna
när jag står där med alla barfotabarn runt
mig. Men så tänker jag att detta är ändå
bättre än inget.
Det här är verkligenheten rätt långt
från Helsingkrona. Det är svårt att
känslomässigt hantera detta, men jag
tänker så här: Ingen kan göra allt men
alla kan göra något. Efter några resor
till Sydafrika är jag helt övertygad om
att utbildning är nyckeln till ett bättre
liv och jag har under åren träffat många
studiemotiverade ungdomar som vill till
universitetet. De vet att de måste kämpa
men är villiga att satsa. Det finns en
stolthet och en glädje som jag tror kan
bära dem vidare.
Inspektor Katarina
Att brottas med ett monster
Kuratelet
När man börjar fundera kring att söka
till kuratelare får man ständigt höra hur
ens liv kommer förändrats, att ordet tidsbrist kommer få en helt ny innebörd. Vi
kan med handen på hjärtat säga att man
dagligen brottas med detta monster som
tidsbrist innebär. Dock betyder detta
inte något negativt utan faktiskt raka
motsatsen. Det visar på att kuratelsarbetet är så mycket mer än bara ett arbete,
det är en livsstil. Jobb och privatliv vävs
samman, och i detta virrvarr vill man
även hinna med att driva igenom sina
egna projekt, stora som små, innan man
motsträvigt måste lämna vidare facklan
till sin efterträdare.
Dessa egna projekt har ofta karaktärsdrag som får dem att likna nyårslöften.
Det vill säga att de ofta är storslagna
grejer som skapar mer stress och ännu
mer tidsbrist än vad som egentligen var
Helsingkrona reser
meningen från början. Dock finns det
en gemensam detalj som gör att dessa
löften och idéer skiljer sig avsevärt åt
från ett vanligt nyårslöfte - de kretsar
inte kring en själv. Utan de löften man
lovar sig själv som kuratelare handlar
om att ge tillbaka till en nation, en familj
som gett en själv så mycket. Vilket gör
att man snabbt inser att ens egna projekt
alltid kretsar kring samma skara av
personer - Helsingkronas förmän och
aktiva. För det är just dessa personer
som gör Helsingkrona så speciellt, och
som samtidigt gör att kuratelet vill ge
så mycket tillbaka. Det är även dessa
fantastiska förmän och aktiva som gör
att kuratelet vill och orkar brottas med
monstret som vi kallar tidsbrist dagligen.
Helsingkrona hade inte varit någonting
utan Er.
Är du trött på studentrummets fyra väggar? Längtar du bort till vackra vyer och öppna
landskap? Synd. Här kommer berättelser från lundastudenter som faktiskt begett sig ut i
världen och har valt att dela med sig till er.
Berlin
Nepal
Kina
Skottland
7
HELSINGKRONITEN 2-2014
Berlin
Mina samlade tankar om min utbytesstad
så här långt.
Boende. Det krävs castings för att få
ett rum – jag skojar inte. Det är vanligt
att bo i kollektiv, och det ska helst vara
socialt. Jag älskar idén, men det gör
också att man måste vara den som gör
mest slående intryck när man besöker
sina potentiella medboende för en kopp
kaffe. Svårt att lyckas med om man inte
är avslappnad. Svårt att vara avslappnad
när man längtar efter någonstans att
bo… Men förr eller senare – det gäller
att ha tålamod. Tills vidare lär man sig
tunnelbanesystemet ganska bra.
Egen stil har i princip varje person på
tunnelbanan. Många är piercade. Många
har färggrant hår. Många blandar
klädstilar och mönster precis som de
vill. Friheten att se ut som man vill är
något vackert.
Rullning. På tunnelbanan känns att
staden lever, människor på väg, på räls.
De passar också på att rulla sina
cigaretter innan de kliver av.
Ljusgräns. Jag såg reklam för, var om
inte i tunnelbanan, att det i november
kommer att inrättas en gräns med
lysande ballonger tvärs igenom staden.
Minnet av en närhistorisk händelse
firas. Gränsen har länge fascinerat mig.
Att historien är så nära i tiden här
8
HELSINGKRONITEN 4-2014
Kina
förundrar mig. Hur historien behandlas,
med många minnesmärken, får mig att
hoppas – världen och länder, politik och
strävansmål kan förändras.
Dock, när jag befinner mig på en sådan
historiskt förankrad plats, en underbar
plats i Europa som måste bearbeta en
smutsig historia, skäms jag över hur EUmedborgarna röstade i våras.
Innerstad. Märks dock inte på innerstaden, för det är inte där det händer.
Detta är en stad av stadsdelar. Lite
som Tyskland är en federation, verkar
huvudstaden vara en federation i sig –
med olika centrum. Här finns mycket
att upptäcka – och jag har bara börjat!
Njutning. För mig är stadsliv ett slags
njutning.
Nöjen, nyfikenhet, sevärdheter cafékultur,
barer och restauranger. För mig som
småstadstjej är det jättehärligt att se
folk ha sitt sociala liv ute. Folk går på
restauranger på en vardag. Gammal som
ung går på klubb (åtminstone om man
dansar salsa), det finns caféer som är
öppna till nio på kvällen, och man kan
beställa kaffe vid bordet – på ett café!
Men trots att det är en storstad finns naturen
närvarande. Här finns stora parker
där människor njuter av helgen – och
stressen som man kan förvänta sig finns
inte. Många gator är lugna nog för att
man ska kunna dansa gatan fram med
musik i öronen, hemkommen efter en
utekväll, utan att skämmas.
Min farmor och farfar bor i en fattigare
stadsdel i Kina och enda sedan jag var
liten är det här jag har spenderat mina
skollov. Mina släktingar tillhör den
grupp som fråntogs all egendom under
”det stora språnget” i Kina, så de har
inte alltid haft det lätt. Farfar har bott
i samma lilla lägenhet i 60 år och inte
en gång under den tiden har han kunnat
renovera.
På grund av de förhållanden som mina
farföräldrar och deras grannar lever
under så slutar det aldrig förvåna mig
vilken vänlighet och öppenhet som finns
mellan kvarterets invånare. Alla hjälper
varandra, helt enkelt för alla är lika fattiga.
Där min farmor och farfar bor står
grannarnas dörrar alltid öppna, ingen tar
från någon annan. På många sätt känns
det som att man rest tillbaka i tiden.
Ett särskilt starkt minne jag har från
mina många resor hit är när farfar
hade lyckats få tag på lite pengar. Vid
lunchtid bad han mig att följa med
honom ut och vi började vandra mot
parken, som vid denna tid var full av
människor som spelade kort och gjorde
thai chi. Vid utkanten av parken låg en
enorm djurmarknad. Usch, jag kommer
aldrig glömma den brutala och råa
lukten som osade över hela marknaden.
Motvilligt följde jag med till en gränd
där farfar valde ut en levande höna som
vi skulle ta med hem. När hönan stod
färdig för servering var både min farmor
och farfar oerhört stolta, att äta färskt
kött är höjden av lyx i Kina. Av den
anledningen var jag tvungen att le och
äta upp, trots att jag egentligen tyckte
himla synd om den där hönan.
Nepal
Precis som många andra reste jag efter
gymnasiet österut för att upptäcka Asien
och allt dess länder har att erbjuda.
Första stoppet på resan var Nepal, ett
land som jag sedan innan inte visste så
mycket om, mer än att det var här som
världens högsta berg var beläget. Av
denna anledning så ville jag självklart
inte komma hem utan att ha sett Mt.
Everest, envis som jag är.
Tredje dagen i Nepal satte jag och min
resekompis oss i ett litet propellerplan
tillsammans med ett gäng andra vandrare
för att flyga mot en av världens
farligaste flygplatser i Lukla. Lukla är
även startpunkten för de som vill vandra
i Everestregionen. Vandringen uppåt var
tung och kall. Som sällskap hade vi en
guide och några av de många bärare som
med enbart sin nacke och sitt huvud bar
på paket större än de själva.
Ibland när vi gick över någon av de
många, skakiga hängbroarna stötte vi på
ett gäng med jakar (oxar) som inte
väntade på sin tur, då kunde det bli
ganska läskigt. På vandringens tredje
dag var vi framme vid den utkiksplats på
drygt 4000 meter där vi hört att Mt. Everest
9
HELSINGKRONITEN 2 - 2014
skulle gå att skymta. Vi hade bara ett
problem... Ett envist litet moln hade
bestämt sig för att täcka vår utsikt över
just Everest och några av de närliggande
bergen. I flera timmar satt vi på marken
med blicken oavbrutet riktad mot platsen
där berget skulle gå att se, men detta
utan resultat.
Det var med besvikna steg som vi började
vår vandring neråt för att försöka hinna
till vårt plan. Jag försökte förgäves intala
mig att själva Himalaya var en
upplevelse i sig, men bar ändå på en
stark känsla av misslyckande. Detta
tills vi fick syn på en mindre grupp av
vandrare som ivrigt pekade mot något
som vi inte kunde skymta från stigen
där vi gick. Vandrarna såg så glada ut
att vi började traska i deras riktning.
Väl framme insåg vi att vi sprungit på
en mindre välkänd utkiksplats över Mt.
Everest – och, bäst utav allt, den här
gången var himlen molnfri.
Skottland
Min sommar i Skottland skulle bland
annat bli ett minne av en Landrover. En
landrover som kan sammanfatta min
visit i Skottland. På den lilla ön i de
västra högländerna fanns bara en enda
asfalterad väg. Det var en liten krokig
väg som gick upp och ner i de skotska
backarna och som orsakade mig ständig
hjärtklappning när vi susade fram i
högre hastighet än vad de snäva svängarna
och den gamla landrovern egentligen
tillät.
Landrovern luktade som morfars gamla
traktor och den krängande växelspaken i
kombination med den högljutt brummande
motorn, förflyttade mig fyrtio år bak i
tiden. Säkerhetsbälte liksom backspegel
saknades och jag behövde fatta ett tappert
tag om dörrhandtaget när dörren höll på
att blåsa upp. Om jag satt på passagerarsätet
var det även min uppgift att ideligen
hoppa ur för att öppna väggrindarna.
Ifall jag då också hade den vanliga,
skottska oturen råkade jag kliva rakt ner
i en vattenpöl så att vattnet skvätte långt
upp om benen.
10
HELSINGKRONITEN 2-2014
Mitt på vägen hade jag min första
kontakt med mina närmsta grannar.
Fåren. Men istället för att sänka hastigheten,
gasade min brittiske chaufför och fåren
fick klara sig bäst de ville när de flydde
i vild förskräckelse. Frigående djur var
det naturliga här på ön. Ofta var man
tvungen att väja för en påfågel, akta sig
för att inte snubbla över en höna eller
bli uttittad av de ständigt fönstertittande
ungtjurarna.
Vägen till sjön tog tjugo minuter att
cykla, men ännu längre tid att köra med
landrovern. Detta på grund av att vägen
var smal, landrovern stor och ön liten.
Vid varje möte på vägen behövde vi
stanna och där passade vi på att prata en
stund med den mötande. ”Har du ätit? Vi
ska grilla vid sjön. Häng på. Ta med dig
flöjten, vi tog med gitarren!”. Detta var
Skottland och skottarna. Ett folk som
pratar, knackar på, bjuder in och spelar.
Skotska folkvisor och gäliska ballader.
Alltid finns det plats för en till. En till
flöjt, en till tallrik, en till hund och en
till sång.
11
HELSINGKRONITEN 2-2014
Torka med Max
Spelar du också violin?
- Ja, sen i fiol.
Anklaga aldrig en kock för orättfärdighet.
Mest motiverande kakorna: Pepparkakorna!
När är man som mest musikalisk?
I tonåren!
Ölutkörningen gick bra tills chauffören
la i backen.
När skilsmässopapprena var undertecknade fick parterna var sitt ex...
Om man sätter skavsårsplåster på ett
skärsår, har man fått det om bakfoten
då?
Min förbannade stolthet
Är mutant en synonym för ko?
Vet någon vad toalett egentligen heter på
latrin?
Man får inte flyga hur som helst, det är
jetlag på det!
Plötsligt anade ornitologen ugglor i
mossen.
Blir man bjuden på en exotisk dryck är
det bara att ta sejdeln dit du kommer!
Frun lämnade mannen efter att han gick
ur föreningen; han var ju inte längre
med lem!
Ska man fira Halloween så ska man göra
det ordentligt, med pumpa och ståt.
Behöver du en ny bänkskiva behöver du
bara vänta tills nästa hällregn.
Sjuksköterskan fick ersätta en barnmorska, och brast ut att
“Just idag är jag stork!”
Försvarets hundskola har börjat utbilda
stridsspetsar.
Har man varit lat måste man fira svenska
flaggan dagen efter nationaldagen.
Före förälskelsen befinner man sig i en
prekär situation.
Felix ska börja tillverka SJ:s app: Senappen!
Även om kungen vore dålig på sitt jobb,
vore han en suverän kung!
”Män förtrycker kvinnor. Män våldtar kvinnor. Män behandlar kvinnor
som objekt och samhället är uppbyggt
efter mannen som norm. Du är en del
av problemet.” Så lät det en kväll när
jag satt på en pub med två nyblivna
vänner från skolan. Två feminister.
Jag har alltid sett mig som en vettig
person med vettiga åsikter med en sund
uppfostran hemifrån. Jag skulle väl
aldrig behandla någon, kvinna som man,
på ett sådant vis och blev minst sagt
förnärmad av dessa påhopp. Jag tyckte
att ordet feminism lät exkluderande för
mig som man och att mina båda vänner
var arga och orättvisa. Varför skulle män
göra så bara för att de är män? Borde det
inte vara lika mycket förtryck att
anklaga män för hemskheter bara för
att de är män? Oavsett hur mycket jag
hävdade detta fick jag höra att jag hade
fel. Att jag inte förstod.
Jag måste säga att min stolthet var rejält
sårad. Jag är inte en konflikträdd person
men jag var ändå väldigt mån om att de
båda skulle gilla mig och att vi skulle
kunna fortsätta vara vänner. Därför gav
jag med mig. Fast jag inte höll med. Fast
jag kände mig orättvist behandlad och
gick hem med en bitter smak i munnen.
Men tänk om det faktiskt var som så att
det är något jag inte fattat? Att jag faktiskt
gör de saker de anklagat mig för?
Jag bestämde mig för att försöka ta reda
på mer om inte annat så för att kunna
12
HELSINGKRONITEN 2 - 2014
ha bättre argument till nästa gång. Det
finns många feministiska bloggare och
skribenter som lyfter feminismen ur alla
möjliga samhällsperspektiv. Jag läste in
mig lite mer på en av de mer välkända
och skulle just skriva triumferande till
mina vänner och visa på exempel där
den feministiska skribenten visst var
orättvis och förtryckande mot män. Men
något hindrade mig. Istället skrev jag till
skribenten och frågade ”hur tänkte du
nu?”.
Än idag beundrar jag skribenten för
det oändliga tålamod hon visade i den
diskussion om feminism som följde.
Långt mer än jag förtjänade. Hon gav
mig exempel på exempel på olika
situationer som jag direkt kunde känna
igen mig i där mannens givna roll i
samhället går direkt ut över kvinnan.
Det fick mig att tänka på alla gånger jag
och mina killkompisar pratat till och om
tjejer på sätt som ur deras perspektiv
måste se helt annorlunda ut, hur jag och
andra killar alltid fått ta mer plats och
alltid tagit oss företräde utan att någonsin
bli ifrågasatta. Att jag i arbetslivet blev
annorlunda bemött jämfört med mina
kvinnliga kollegor till synes utan anledning.
Hon visade mig orubblig statistik som
tydligt visade på ojämställdhet vad
gäller löner och bemötande i samhället
som jag direkt kunde härleda till människor
i min omgivning. Det förklarade många
saker som jag tagit för givna. Min mammas
13
HELSINGKRONITEN 2-2014
usla lön och svårighet att hitta anställning
jämfört med min bror eller kompisars
levnadsstandard beroende på om de
bodde hos sin mamma eller pappa. För
att inte tala om samhället i stort där
faktan var entydig.
Hon länkade till där andra skribenter
delade med sig av sina upplevelser. En
tjej skrev om sin rädsla för att gå hem
om kvällarna, sin rädsla för att bli våldtagen eller råka illa ut och jag mindes
alla de gånger jag själv gått hem på
samma sätt och sett tjejer med just den
rädslan lysande ur ögonen. Och att jag
själv inte känt samma rädsla. En annan
skrev om hur hon hånats för hur många
hon legat med där jag och killar i min
omgivning snarare hyllades.
När jag kontrade med att även män
behandlas illa hann hon inte svara innan
jag själv hade svaret. Hur många gånger
har inte jag och andra killar behandlats
illa av andra killar som behövt hävda
sig? Slagits och blivit slagen, blivit
nedtryckt och förnedrad, tryckt ned och
förnedrat som en naturlig del av tillvaron
för att så gör män? Vilka dumheter har
jag inte gjort för att imponera på såväl
tjejer som andra killar för att det var vad
som förväntades?
14
HELSINGKRONITEN 2 - 2014
Jag insåg att jag, mina bröder, min
pappa, mina killkompisar alla är delar av
problemet. Jag insåg att hur mycket jag
än hävdar min oskuld och känner mig
orättvist anklagad spelar det ingen roll.
Jag tar plats och får företräde vare sig
jag vill eller inte. Min närvaro skrämmer
andra om kvällarna vare sig jag vill eller
inte. Jag kommer få bättre lön vare sig
jag vill eller inte. Det enda som stod
mellan mig och att kunna medge min del
i detta var min egna förbannade stolthet.
Är min stolthet viktigare än andras
välbefinnande? Ska ett så kallat exkluderande ord som uppenbarligen inte är
exkluderande få stå mellan oss och vår
möjlighet att förändra?
Jag blir allt annat än exkluderad. Jag
bemöttes då som nu med öppna armar
av människor som har all rätt att misstro
mig enbart för att jag representerar allt
det som förtrycker. Enbart för vad jag
och andra män gjort och sagt.
Min förbannade stolthet är inte viktigare.
Boman Lyngfelt
En stockholmare på vift
När jag hade varit hemma i Stockholm
över en helg så satt jag där sen på tåget
som skulle ta mig ner till Lund och
insåg hur välbekant den här resan börjar
bli. En börjar känna igen alla de träd
och stugor som susar förbi, hur det sakta
förvandlas från en storstadsdjungel till
öppna fält som sträcker sig i nästan all
oändlighet. Jag minns hur det var att
komma till Lund för första gången, hur
jag virrade omkring bakom Helsingkrona
Nation i hopp om att hitta E-huset där
min fadder väntade inne hos studievägledaren. Här någonstans tänkte
jag “ta dig en ordentligt titt, allt ser
främmande ut nu men du måste börja
bekanta dig med staden då det ska bli
ditt nya hem”.
Det var inte lätt att ställa om sig i början
även om staden hade vissa lika drag med
huvudstaden. En sjö ganska så centralt
placerad i staden (sjönsjön uppe på
campus), höghus nära större trafikerad
väg (HB-huset, det nya Helsingkronahuset var fortfarande på bebisstadie) och
massvis med människor som alla, tidigt
på morgonen, ska åt olika håll.
Däremot var det nytt att varje dag ta sig
fram på markytan med hjälp av två hjul
och lårstyrka istället för att trängas i en
metallbox som slingrade sig fram under
jord. Jag hade en vision om att min
illgröna Kronan och jag skulle bygga en
fin relation på tillit, men om jag ska vara
ärlig så har vi kivats enda sen dagen den
fick mig att stuka foten.
Trots det står vi ändå ut med varandra i
alla väder och så här ett år senare så har
jag ändå börjat överväga tanken på att
det kan bli vi två till slut.
Mer än ett år har gått sen jag lämnade
min barndomsstad och det har varit ett
år fyllt av skratt, glädje, ro, tårar, ilska
och ångest men inte någon gång har jag
ångrat att jag valde denna resa. Det har
varit magiskt att få träffa och umgås
med alla de människor jag mött, varje
individ har fört med sig något nytt för
mig att lära. Vi är alla människor med
tidigare historier bakom oss från olika
platser, men inget av det spelar någon
roll då vi befinner oss i samma sits.
Även om det var skrämmande att lämna
familj och vänner som varit ens stöttpåle
under en lång tid så har nya band också
skapats, framförallt nya familjer av olika
slag. LTH-familjen, korridors-familjen
och spex-familjen finns till för mig att
bli omhändertagen och få ta hand om, få
må kalasbra men också uruselt samt att
bara få vara den jag är, helt kravlöst.
Fördomen att folk skulle bryr sig om var
en kommer ifrån har blåst mig förbi.
Förutom några enstaka fall av tradiga
kommentarer (som inte varit värda att
lägga på minnet) har det aldrig varit
jobbig att säga att jag är från Stockholm,
utan det har alltid varit med glimten i
ögat som mina medmänniskor skämtat
med mig (lite självdistans måste en
faktiskt ha). Det som spelar roll är att vi
alla är här, och vi alla är nu.
15
HELSINGKRONITEN 2-2014
16
HELSINGKRONITEN 4-2014
Hälsningar från Uppsala
Ett litet ord från Spexgrisen
Kära Bis och redaktör, Folkhögskolepolare, Skåning af Mitt Hjärta
Upplands? Har det öppet lika länge som
vårt? De stora frågorna.
Mitt norrländska hjärta gladdes oerhört
av att få höra från dig efter alla dessa år.
Lilla jag, få skriva en hälsning till Lunds
studenter! Å hela Uppsalas vägnar!
Sådant smicker, sådant ansvar, jag vet
inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.
Ni kanske också har flyttat långt för att
gå den perfekta utbildningen men börjar
tvivla på om studielånet är värt det. Ni
kanske lockas att läsa strökurser i ämnen
ni aldrig trodde att ni skulle gilla så här
mycket. Det kanske blev körsångare,
spexare eller nationsarbetare av er till
slut.
Till en början måste jag så klart ta mitt
ansvar som Uppsalabo och klanka ner på
er. Öh… er dialekt låter konstigt och ni
är nära Danmark. Dessutom, er mamma.
I ärlighetens namn vet jag inte mycket
om Lund. I skrivande stund, här där jag
sitter på Norrlands nation med magen
full av palt två dagar efter du egentligen
ville ha in min text, googlar jag runt lite
grann för att utbilda mig själv. Det är en
klar sista oktober, allhelgonaafton, solen
glittrar i frostklätt gräs och jag är nästan
Bellmanskt bakfull. Och er hemsida är
rätt lik vår.
Jag vet att det låter bisarrt, bara tanken
känns onaturlig, men ni Lundastudenter
kanske är rätt… lika oss. Ni har förmodligen
kompisar som bor i korridorer med
sunkigt kök, i andra-, tredje- och fjärdehandsrum, i husvagn-bara-tillfälligtjag-lovar, i centrala nationslägenheter
eftersom vissa kompisar är as och livet
är orättvist. Ni kanske också säger ”okej,
bara en öl” när ni ska upp och skriva
på C-uppsatsen nästa morgon och så
raglar ni från Upplands en halvtimme
efter stängning i alla fall. Har ni ett
Ni kanske också har en kompis i andra
änden av landet som ni inte har träffat
på två år, som ni kanske saknar ibland
men nu har ni ju inte hörts på ett tag
så det vore väl awkward att facebooka
bara sådär, och ni hade ju lovat att hälsa
på varandra men det är ju rätt långt och
mycket med skolan och storspexet tar ju
typ all fritid och hon har ju sin tidning
och kanske kommer det aldrig att bli
som på folkan igen. Ni Lundastudenter,
ni kanske… ni kanske också är
människ—nej men vad säger jag. Nu
ska vi inte förhasta oss.
Efter den, något obehagliga, övningen
i empati lämnar jag er helt enkelt med
den vedertagna hälsning alla Uppsalastudenter använder vid kontakt med en
Lundabo: Vårt Universitet Är Bättre Än
Ert Universitet, Våra Nationer Är Mer
Ärevördiga Än Era, Våra Spex Är Roligare
Än Era Spex Och Vår Valborg Slår Er
Valborg Med Så Många Hästlängder Att
Det Inte Ens Är Kul Längre. Dessutom,
Er Mamma.
Elina Lindström,
Uppsalabo Extraordinaire
18
HELSINGKRONITEN 4-2014
Vad är egentligen ett spex? Det här är
en fråga jag ofta får från människor
och djur jag stöter på i min vardag. Då
tittar jag ofta förvånat på personen och
undrar hur man i all världen kan ha
ungått att se ett spex?! Sen kommer jag
på mig själv med att alla kanske inte är
små spexgrisar som bott i spexförrådet
i många många år utan jag får snällt
och tålmodigt förklara för personen vad
ett spex är och vad som gör ett spex så
fantastiskt.
Grundläggande så är ett spex ett spex,
det är någonting unikt, och ett spex är
något som åtminstone varje student bör
ha upplevt under sin studietid åtminstone
en gång. Men vad är då ett spex om man
ska jämföra det med någonting annat.
Tjaa, det jag brukar beskriva det som
då är någonting i stil med en blandning
av teater, musikal, revy och buskis och
allt däremellan, kort och gott en scenisk
föreställning med sång, musik, och en
rejäl mängd humor. Men sen är ett spex
även någonting väldigt mycket mer. Om
man som student bör uppleva ett spex
åtminstone en gång bör man dessutom
göra det ordentligt. Och hur gör man då
det på bästa sätt undrar ni då? Självklart
så ska man ju gå med i ett spex! För
även om ett spex är till för studenter så
är det även av studenter.
Och att sätta upp ett spex, ja det kräver
mängder med glada och villiga
människor som hjälps åt. Det må kanske
främst vara scenisarna som syns men
det behövs kläder som de kan ha på sig,
smink som gör att de ser bra ut, rekvisita
som de kan använda, ljus som gör att de
faktiskt syns, ett band som kan kompa
med musik, ljudtekniker som gör att
scenisarna och bandet hörs, någon som
lagar mat åt alla de här människorna,
chefer, regissörer, manusförfattare,
alltiallor, biljettförsäljare... ja listan kan
göras lång.
Det är därför just DU behövs till spexet.
Känner du att just du gillar att synas och
sjunga, spela musik, bygga, sy, sminka,
laga mat, ratta knappar i tekniken eller
vad som helst så är ett spex perfekt för
dig. Och även om du känner att du
kanske inte kan någon av de här sakerna
så kan du oftast komma förbi så lär
någon annan dig hur du gör det du är
intresserad av! Perfekt va?
Så nu när du bestämt dig för att du ska
gå med i ett spex, vilket ska man då gå
med i? Tja, det finns ju massor av spex,
både AF-spex, kårspex och nationsspex, men som tur är så finns det ett som
passar dig som helsingkronit (och andra
också för den delen) perfekt, nämligen
Lunds bästa spex: Helsingkronaspexet!
Vi i Helsingkronaspexet har precis haft
vår sista föreställning för hösten av
spexet “John Ford eller får ej visas för
anständig publik” men sörj ej! För till
våren så kommer ett helt nytt spex sättas
upp, med ett helt färskt, nytt manus. Och
då kommer vi vilja spexa med dig och
ha med just dig i vårt spex. Så håll utkik
någon gång i början av nästa termin
efter affischer om vår intressefika, kom
dit och ha superkul med oss, för vi vill
ha superkul med dig!
// Spexgrisen
19
HELSINGKRONITEN 4-2014
Studentlivet nu och då
Lund är en anrik studentstad. Vi bor på en nation som grundades i slutet av
1800-talet, går på klassiska spex som skrivits för 100 år sedan och traskar dagligen
runt i miljöer som andas historia. Detta har framkallat en nyfikenhet hos mig, om
hur studentlivet sett ut tidigare i Lund och hur det skiljer sig från vad en idag tar
för givet. Jag bokade en intervju med Hans och Inger, ett par som träffades under
sina studier i Lund på 50-talet. Över några koppar kaffe och en nybakad äppelkaka diskuterade vi livet som student i Lund utifrån våra tämligen skilda perspektiv.
”Självklart var universitetsstudierna
lärorika och roliga, men det var ju allt
runtomkring som gjorde tiden i Lund
oförglömlig”, konstaterar den pensionerade franskläraren Inger när vi slår oss
ner i sofforna i vardagsrummet. Det
hemtrevliga huset i västra Malmö har
inretts med mängder av tavlor och har
en gemytlig atmosfär. Det är ett hem
fyllt av minnen, och allt började i Lund.
”Vi studenter var ju betydligt färre på
50-talet, jag tror detta skapade en mer
centraliserad studentanda”, säger Inger
och tar en klunk av sitt kaffe innan hon
fortsätter, ” jag skulle nästan vilja påstå
att en kände igen alla till utseendet,
det var en väldigt familjär känsla oss
studenter emellan”.
När jag beskriver nationernas roll och
verksamhet idag skakar de före detta
studenterna fundersamt på huvudet.
Istället talar de varmt om café Athen
i AF-borgen på frågan om vad som
förenade studenterna. Det var här alla
träffades för fika och det var här som
festligheterna hölls. När jag ber Hans,
som sedan sina läkarstudier arbetat som
psykiatriker, ge sin bild av studentfesterna
på AF får jag en målande beskrivning.
20
HELSINGKRONITEN 4-2014
Det är tydligt att detta är något som han
minns med glädje. Utekvällarna hölls
alltid till levande musik där männen
bjöd upp kvinnorna till foxtrott, ibland
även en bugg. Eftersom spriten precis
blivit fri 1955 så var alkohol en stor del
av studentlivet, men paret kan tänka sig
att dryckeskulturen är mer utbredd idag.
”Jag har förstått att det kan vara svårt
att finna bostad idag, precis som på vår
tid. Själv fick jag vara inneboende hos
en äldre dam tillsammans med några
andra flickor”, berättar Inger.
Hans i sin tur bodde hemma och hade
ett något udda sätt att finansiera sina
studier. På sin fritid målade den kreativa
läkarstudenten tavlor som han sedan
sålde. Dessutom fanns möjligheten att
ta jobb som läkare även långt innan utbildningen var färdig.
”Från första dagen på utbildningen
blev jag väldigt professionellt behandlad.
När jag vikarierade fick jag ibland
samma lön och ansvar som specialisterna,
även om jag inte var på deras nivå.
Säkerheten var inte densamma förr”.
Vår fika börjar dra sig mot sitt slut och
jag ber Inger och Hans att sammanfatta mentaliteten och de drömmar som
präglade studentlivet på 50-talet.
”Till Lund kom människor från alla
samhällsklasser, men att vara student i
sig var väldigt priviligierat, det var kanske
därför som vi hade så bra sammanhållning”,
säger Inger efter en stunds betänketid,
”ingen övervägde ifall de skulle få jobb
eller inte, vi behövdes alla när vi kom
ut på arbetsmarknaden. Det gjorde att vi
ibland hade orealistiska drömmar och
kände oss oövervinnerliga, men allt blev
ju väldigt bra ändå”, säger Inger och ler
nostalgiskt, ”studentlivet var en härlig
tid med fantastiska föreläsare och vänner
för livet”.
Frida Wihlborg
Både Inger och Hans var på sina egna
sätt aktiva i studentlivet, men det var
bara Inger som engagerade sig inom sin
nation. Nationslivet var också annorlunda
på det viset att en själv inte fick välja
nation, studenterna delades in efter var
i landet de kom ifrån. Medan Hans och
flera av hans manliga kursare var aktiva
inom olika spex så var Inger och de
andra kvinnorna hänvisade till publiken.
”Nu i efterhand är det självklart att
kvinnor också ska få delta i spexen, men
det var aldrig något som ifrågasattes av
de kvinnliga studenterna. Det hade ju
alltid sett ut på det viset, därför såg jag
inte någon orättvisa i det just då”.
En bit in i vår fika leds samtalet in på
bostäder och olika sätt att finansiera sina
studier.
21
HELSINGKRONITEN 4-2014
Helsingkronas husblogg
Under en period av två tredjedelar av ett år, närmare bestämt från starten av
byggförberedelserna inför Helsingkronas nya hus, dokumenterade Thomas K
Jensen det han såg från sin förstaparkettplats som var hans korridorsfönster.
Som han själv förklarar det: “Husbloggen går ut på att jag, från första parkett,
följer Helsingkronas nybyggnationsprojekt.”
Händelseförloppet som han dokumenterade i en serie statusuppdateringar är
samlade nedan, i nästan oredigerat skick (frånsett upprepningar av ovan nämnda
förklaring efter några inlägg, som har klippts bort).
4/1-14
Husbloggen dag 2: Igår (?) fällde de alla
träd och buskar mellan Helsingkrona
och M-huset. Inga grävmaskiner synes
än.
7/1-14
Husbloggen dag 5, fm: Imorse (åtminstone 07:30) kom det hit människor och
maskiner som sedan dess har arbetat
med att såga upp och forsla bort de
fällda träden från parkeringen. Man kan
undras över att det är så lite hus, och så
mycket träd, här i husbloggen...
8/1
Husbloggen dag 6: Alla fällda träd är
borta nu. Om några timmar ska byggnationen inledas officiellt. Första grävmaskinen siktad!
9/1
Husbloggen dag 7: 06:49 var de igång
igen med sina maskiner, de flitiga
byggjobbarna. Det mullrar utanför och
en ljuskägla sveper in i mitt rum; framtiden är här.
22
HELSINGKRONITEN 4-2014
14/1
Husbloggen dag 12: Inte mycket händer.
Tre grävmaskinsfärgade PEAB-barracker
står nu uppställda på parkeringen och
den första, och hittills enda, grävmaskinen fixar en öppning i en jordvall.
Clifftonlastbilen som kör bort jorden har
en miniatyrljusstake i vindrutan.
(En timme senare:) Nu: en lyftkran och
ytterliggare en byggbarack.
16/1
Husbloggen dag 14: Nu har de börjat
gräva ett hål där det nya huset ska vara.
Tror jag.
Nu har de lunchrast så nu är allting
stilla.
Och nu mullrar det igång igen.
21/1
Husbloggen dag 19: Gul grävmaskin
flyttar jord. En grop börjar ta form.
Totalt åtta byggbaracker, snyggt staplade
ovanpå varandra. Det här är Ekot.
6/2
Husbloggen dag 35: Ett gult torn byggs.
Ska det bli en lyftkran? Spänningen är
olidlig. Det nya huset är än så länge
en mycket stor grop i marken. Varje
morgon väcks man av en symfoni av
lastbilar!
Symfoni eller kakofoni?
Jag: Dubstep-symfoni snarare!
10/2
Husbloggen dag 39: Tänka sig det
blev en kran! Just nu står två män i
reflexkläder i en vit container och tappar
bultar på golvet; i övrigt är bygget slut
för dagen.
Husbloggen dag 42: Cirka 05.00 började
de gjuta det nya husets bottenplatta. Det
alltså nu ett fordon av något slag och
pumpar ner större mängder cement i
husgropen.
Husbloggen dag 55: Nu ska dräneringen
läggas om så då ska man såklart gräva
med grävmaskin bokstavligen precis
utanför mitt fönster!
Husbloggen dag 61: På allmän begäran
kommer nu bildbevis på hur det ser
ut nedanför mitt fönster för tillfället.
I övrigt börjar man kunna ana det nya
husets form om man ställer sig och kikar
ner i husgropen.
Husbloggen dag 169: Midsommar. Nybyggnationen är nu 6 våningar hög, dvs.
nästan lika hög som det befintliga huset.
Allting är fortfarande ett betongskelett
omgärdat av byggnadsställningar.
Husbloggen dag 194: Den mytomspunna Åttonde Våningen har påbörjats.
Kommer det nya huset isoleras med
kolofonium? Kommer varje kök ha sin
egen #plafond? Är det hela egentligen
ett ordskämt som gått för långt? Tune in
next time!
Husbloggen dag 236: På grund av yttre
omständigheter tar jag en paus i bloggandet under hösten. Ansvaret tillika
utkiksposten LGH 1005 överlåter jag på
min bror. Hej svejs.
Det nya huset är i skrivande stund 9 våningar högt (av planerade 13). Företaget
Hilti bjöd tidigare i veckan byggarbetarna på korv i samband med att de
visade fram sitt utmärkta sortiment av
vinkelslipar och slagborrar. Ibland väcks
jag av en cirkelsåg. [Tillhör dag 236-inlägget, red anm.]
Husbloggen dag 110: Det byggs nu på
höjden. Det som en gång ska bli ett hus
sträcker sig nu två våningsplan upp över
markhöjd. Än så länge är allting bara
betongplattor omgivna av byggnadsställningar och det kommer fortfarande dröja
ett tag innan det ser lika huslikt ut som
LUX nere på Sölvegatan. Men det går
framåt. Hej igen förresten.
23
HELSINGKRONITEN 4-2014
POSTTIDNING B
AVS:
PÅ BAKSIDAN
Veckan på Helsingkrona
Måndagar
Expen öppen 11 - 13
Kronalunch 12 - 13
Tisdagar
Expen öppen 11 - 13, 17 - 18
Kronalunch 12 - 13
Onsdagar
Expen öppen 11 - 13
Winbladhs Restaurang 18 - 22
Torsdagar
Expen öppen 11 - 13, 17 - 18
Fredagar
Expen öppen 11 - 13
Pub Fredmans 15 - 19
Sittning 19 - 22
Nattklubb 22 - 02
Lördagar
Brunch Rise n’ Shine 12 - 13
Söndagar
Tar vi helg
HELSINGKRONA NATION
TORNAVÄGEN 3
223 63 LUND