Tidskrift om tro, hopp och kärlek - Kristna Studentrörelsen i Sverige
KRISS Tidskrift om tro, hopp och kärlek Tema: Tema:Mystik Mystik Ledaren Omslag: Katarina Wolf ANSVARIG UTGIVARE Anna Burenius [email protected], 070-2964466 REDAKTÖR Jennie Wadman [email protected] TRYCKINFO Tryck: Daus tryckeri Papper: Edixion, 120g Upplaga: 500 exemplar KONTAKT Kristna Studentrörelsen i Sverige Lunds domkyrkoförsamling Box 1004, 221 02 [email protected] 073-3385863 Nummer åtta, 1/2013 INTERPENDENCE // 18 KRISS Kristna Studentrörelsen i Sverige är en öppen gemenskap för och av studenter som vill leva i efterföljelse och ständigt vidga gränserna för vår solidaritet. Innehåll Mystik är ett svårfångat begrepp och pekar kanske bortom snarare än definierar. Den kommunicerar ofta genom paradoxer och väcker i många av oss tystnad snarare än ord. Ändå har vi gett oss i kast med att försöka sätta ord på, eller kanske snarare cirkla kring mystiken som tema i detta nummer. ”Ibland tycks tystnaden vara det enda möjliga talet om Gud, men så dras vi in i livets virvlar och det ordrika talet avkrävs oss.” Så skriver Ida Simonsson i sin text om att trotsa tystnaden och mystiken såsom hemlighet. Paradoxen är välbekant och redan på 1200-talet skriver sufipoeten Hafez i en av sina dikter: ”Start seeing everything as God, but keep it a secret.” I samma ögonblick som han skriver orden, gör han raka motsatsen till det han uppmanar till. I en samtid där rop om tydlighet, raka svar och enkla sanningar gör sig hörda, när många uttrycker ett behov av ”att säga som det är” ter sig mystiken radikal. Erikka Chapman beskriver mystikerna som människor i Kristi fotspår ”utan behov av lättförklarliga svar. De som lagt de tomma orden åt sidan.” Frustrerande och kanske hotfullt för en del av oss, löftesrikt för andra. Många mystiker har pekat på hur vi med lätthet kan mötas om vi går på djupet inom våra respektive religioner eller ideologier, att det är säkerheten och de givna svaren som står i vägen för det mellanmänskliga mötet. ”Vi delar det viktigaste med att vara människa – men vi pratar inte tillräckligt mycket om det” säger Ann-Cathrin Jarl i Senior friends-intervjun. Jonathan Wiksten skriver om ”en mystik vilja som är Guds och ytterst vår allas gemensam.” Samtidigt finns de som anser att mystik är något som inte vem som helst bör ägna sig åt eller ens kan förstå just för att det handlar om något mystiskt och hemligt. Kim Baung lyfter fram mystikens relationella natur mellan människan och det Gudomliga och pekar på hur den isolerade tillvaro som de tidiga ökenfäderna och mödrarna levde i för oss idag kan handla om sökande och förberedelse. I riksstyrelsen ser vi fram emot ett löftesrikt nytt år, med nya utmaningar och aktivism, såväl som stillhet och fördjupning. Vi ses på årsmötet! Are Kaspersen, vice ordförande i KRISS OM EN LÄNGTAN // 6 Ömhetens profeter // 4 Vilja och frihet // 9 Katarina Wolf // 10 Insiktsmeditation // 12 Själva livet // 14 Senior friends // 20 Lokalt // 23 Dana Lötberg tar oss med på retreat i Österlen. // 16 KÄRLEK // 22 Ömhetens profeter Ibland tror vi att det är Gud som är krävande, men det är världen som vill att vi håller fast i allting. Det är Rädslan som lassar på oss det vi inte vågar släppa. Vi behöver se med ömhet på varandra. En ömhet större än lidandet, skriver Erikka Chapman. text: Erikka Chapman foto: Okänd M ystikens kärna: att älska utan att äga, möta utan att förstå. Att verkligen möta en människa. Att se i hens ögon alla skikt av mänsklighet och gudomlighet. Känna var i hens kropp känslorna rör sig; hur de förflyttar sig från en kroppsdel till en annan. Att se alla visdomar och erfarenheter, all brustenhet och passion, all innerlighet och det storslagna. Att känna smaken av en människa. Jag sitter som i en klostercell på Killans Bönegård med minnet av smaken av en älskad som eldskrift på min tunga. Förälskelse, är det den desperata längtan efter att 4 | Kriss 2013 möta en människa, och den innerliga lyckan när det sker? Möta, utan att äga. Känna, utan att kräva. Ur dagens Lectio Divina, heliga läsning, då vi lyssnat till långsam, långsam läsning av fantastiska bibelord har jag en hel värld av Gud inom mig. Orden Våra kroppar är livets vatten har format sig inom mig. Jag var i många år arg. Arg på kyrkan som gav en bild av en Gud som inte alls kom nära och var människa utan gömde sig bakom stora ord. Arg på att min upplevelse av att vara människa, och att möta Gud, inte rymdes. Om det räckte med att vara själ hade vi inte behövt leva här. Om vi inte behövde kroppen och den ständiga befrielsen och återfödelsen från smärtan hade vi inte behövt vara människor. Vi rör oss mot kärleken och glädjen – den är nog så viktig, glädjen. Vi är inte födda för att lida utan för att befria oss ur lidandet. Bara med ömhet och medmänsklighet kan vi göra det. Bara genom att ge varandra trygghet och hjälp. Bröd och vin, vila och husrum, och varma relationer som tillåter oss att vara svaga. Vi behöver se med ömhet på varandra. En ömhet större än lidandet. Ibland tror vi att Gud är en krävande Gud. En vän sa om Kärleken: ”Jag tror att vi kommer att upptäcka att det hela är mycket enkelt. ” Jag svarade att när det är som allra enklast öppnar mötet med en annan människa vägen rakt in i Guds hjärta. ”Det är skrämmande, ” sa hon, ”för att gå in dit måste vi släppa allt. Och det är som att dö.” Ibland tror vi att det är Gud som är krävande, men det är världen som vill att vi håller fast i allting. Det är Rädslan som lassar på oss det vi inte vågar släppa. Det är svindlande att inse att Gud inte kräver, inte dömer, bara ler. Förälskelse är den innerliga längtan efter att få kliva in i en annans hjärta. Varsamt, helt naken, dö in i en annans hjärta. Ömhetens profeter kan bara leda oss fram till kanten. ••• Samtidigt kunde jag inte annat än söka mig djupare in i den tradition jag kallats in i, för att en kärlekens röst hela tiden kallat mig till Kristus. Den kunde kallat mig i en annan riktning, men den kallar mig till Kristus. Och i Kristi fotspår rör sig människor utan behov av lättförklarliga svar. De som lagt de tomma orden åt sidan. Mystikerna. Som väljer Guds hud. Inte för att de inte vilja följa Guds bud. Utan för att huden är det enda som kan ge kraft till att göra det. De är ömhetens profeter, mystikerna som burit mig genom åren av ilska. Till att veckla ut min hud och säga: Nu går vi. 5 | Kriss 2013 Väntan i längtan på advent text: Kim Baung foto: Rasmus Andersen Hur ljuvligt att få vara, en ton från himmelen. Ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken. M ed ord av Linnea Hofgren vill jag inleda denna tanketext om mystik. Hennes ord känns mig aktuella eftersom de pekar på något avgörande för det kristna livet, nämligen längtan. Låt oss börja i en ände som kanske känns en aning obekväm för vår tidsålder, låt oss börja hos Guds längtan. Guds längtan har att göra med själva Guds väsen. Gud är den rena kärleken. Gud är kärlek eftersom Han är relationell i sig själv, Hans Treenighet besvarar frågan hur någon kan vara mer än kärleksfull, hur någon till själva sitt väsen kan vara kärlek. Guds kärlek är ren eftersom den är totalt självutgivande och totalt självemottagande, fullkomlig utan baktankar, utan minnen av svek. Och kärleken sträcker sig utåt, den vill ha fler med in i kärlekens mysterium, och därför skapar Gud människan. I människans hjärta finns längtan efter himmelen, det som får henne att utbrista: ”Hur ljuvligt att få vara, en ton från himmelen”. Synden har brutit mycket i den mänskliga tillvaron men den har aldrig helt kunna bryta människans längtan. Den har hivat många spadar jord uppå den, men inte helt begravt den. Och denna längtan längtar djupast sett efter sitt absoluta ursprung, efter Gud. Sen tenderar människan att nöja sig med mindre än det fullkomliga, hon liksom luras av syndens röst: ”Detta är det enda, något mer står ej att finna”. Och det där tillståndet kan hålla i sig i långa perioder. Livet går de flesta gånger för de flesta av oss sin gilla gång, men så någon gång då och då i livet kryper den längtan som längtar djupare fram och får människan att utbrista: ”Det måste finnas något större, detta kan inte vara svaret, vart står den djupaste relationen att finna?”. Den mellanmänskliga kärleken är önskad, påbjuden och velad av Gud, men denna kärlek är inte människohjärtat nog. När vi upplever att det vi har inte är nog måste vi ta vår längtans rop på allvar och börja sökandet. Sökandet och öknen För frågan om sökandet vill jag att vi vandrar tillbaks i tiden till 300-talet. Efter att kristendomen först blivit gynnad, och därefter påbjuden religion i det romerska riket så fanns det många kristna som upplevde det som att kyrkan blivit förvärldsligad och svalnat i sin strävan. Institutionaliseringen upplevdes för många som kvävande. Sakteliga men med ett alltmer tilltagande crescendo började stora skaror människor lämna staden och dra sig ut i öknarna. Kallelsen till det kristna livet, längtan efter fullkomligheten drog dem till det ogästvänliga klimat där de kom att fostras som sedmera kom att kallas öknens fäder och mödrar. Öknen är en viktig plats i Bibelns berättelser. I Sinai öken möter Mose Gud uppe på Sinai berg. I öknen vandrar Israels folk i 40 år. I 40 dagar befinner sig Jesus i öknen och sätts där på prov av Satan. Öknen är platsen för viktiga möten, möten med Gud, med Djävulen och med självet. Det är möten genom vilka människor växer. Jag som författar denna text vet mycket litet om öknar. Det närmsta jag kommit en är på behörigt avstånd på en strand i Hurghada. Samtidigt fascineras jag av öknen och särskilt de människor som dragit dit till följd av sin längtan. I de torra öknarna, men också i andra öknar, platser av ogästvänligt klimat, där har mystiker fötts. Men vad är egentligen mystik och vad är en mystiker? Mystik skulle jag vilja säga har med flera saker att göra men kanske krävs för mystiken fyra viktiga beståndsdelar: Människan, det gudomliga och mötet dem emellan. Någon slags interaktion sker. Mystikern är människan i det mötet. Säkert finns det de som redan här vill rätta mig, någon som vill peka på andra viktiga aspekter. Kanske var någon uppmärksam nog att uppmärksamma att jag sa fyra 7 | Kriss 2013 viktiga beståndsdelar men bara räknade upp tre? Jag är ingen expert på mystiska erfarenheter. Om jag haft några mystiska upplevelser så tror jag för ödmjukhetens skull att det är bäst att inte berätta om dem här, och om jag haft sådana och skulle berätta om dem så skulle jag nog ändå ha svårt att hitta ord för dem. Vad jag vill uppehålla mig vid nu är den fjärde beståndsdelen, och den har jag redan varit inne på. Jag vill återgå till öknen och hur den har att göra med sökandet. För den som längtar efter mötet med den fullkomliga kärleken så tror jag att vi behöver öknen. Öknen är förberedelsens väg och ett gensvar på den längtan som inte nöjer sig med mindre. Några ord av Linnea Hofgren hjälper oss vidare: Men för att därtill komma, man måste bliva tom. Det måste bringas tystnad, i hjärtats helgedom. När Anden där vill tala, man måste bliva still. Att Han med instrumentet får göra vad Han vill. Väntan i öknen Detta därtill, mötet med det fullkomliga, för det kan människan förbereda sig. Vi lever just nu i Adventstid, i väntan på Herrens ankomst. Väntan kan [miss]förstås som något helt passivt, men väntan måste ha aktiva aspekter eftersom det passiva alltid i någon mån också är aktivt, 8 | Kriss 2013 på något sätt innehåller det något slags mänskligt val, och val är aktivitet. Jag tror att väntan på ett särskilt sätt hör hemma i öknen. Denna öken är inte nödvändigtvis lik en sådan som ökenfäderna och ökenmödrarna drog ut till, öknen får istället symbolisera ett val och ett ordnande av yttre och inre ting för att hjälpa längtans sökande, en hjälp för att vända hjärtat mot Gud. Öknen blir platsen där vi exponerar oss för viktiga möten, de med oss själva, med det onda och med Gud. Låt mig kort peka på två viktiga aspekter i denna öken: Avsägandet av den falska tryggheten – vanligtvis så bygger vi vår trygghet på sannerligen bräckliga ting. Karriär, pengar, fåfänga o.s.v. Kanske finns det en anledning till att religiös tro ofta får tämligen lite plats hos de av oss som lever i överflöd. Överflödet får oss att tro att vi har det vi behöver, att vi är trygga. För den som i någon mån lämnar den bräckliga säkerheten sker en exponering genom vilken personen utelämnar sig åt den Gud som ser och vill den väl. Samtidigt kan vi genom att leva på mer rimliga ekonomiska nivåer avhjälpa den obalans i vår värld som är det levande uttrycket för den västliga orättfärdigheten. Det andra jag vill peka på är nödvändigheten av tystnad och stillhet, både inre och yttre. Hur lätt är det för oss att höra Gud tala till oss om vi ständigt utsätter oss för omvärldens brus? Kanske måste det yttre örat ibland få vila så att det inre örat ges utrymme till lyssnande. Kanske anar vi djupast sett att det finns en Gud som vill tala till oss men av rädsla för vad Han skall säga så avskärmar vi oss. Vad kommer Han att säga till mig? Språket och orden är sätt för oss att inte bara beskriva, utan också att söka kontrollera verkligheten och göra vår vilja känd i den. I det kristna livet finns det ett stort och påbjudet utrymme för oss att komma till Gud med våra behov, våra frågor, vår rädsla och glädje, ja vad helst det än må vara. Gud vill att vi ber och att vi talar till Honom. Dock är frågan om Han vill att bönen endast skall vara monolog eller om Han vill att den skall utökas till dialog. Kanske behöver vi låta våra egna ord tystna ibland för att låta Guds ord ta vid. Det blir en slags adventarisk bön: i väntan på Guds ankomst bereder vi en tystnad för Honom att tala in i. Vi blir tomma för att fyllas. Vi blir stilla för att röras av Gud. Hur ljuvligt att få vara, en ton från himmelen. ••• Vilja och frihet Om Guds vilja blir din vilja och om du och Gud vill samma sak då upphör det heliga livet att vara en kamp. Om ett liv så som Gud vill det och att leva ett liv så som du vill det blir samma sak behöver du inte längre fråga vad Gud vill eftersom det kommer att vara detsamma som vad du vill. text: Jonathan Wiksten bild: Yaroslav “J ag har fått med mig den tanken från pietismen (en stark tradition inom många traditionella frikyrkor) och jag vet inte hur teologiskt korrekt den är, men den har ändå fått finnas kvar som en riktlinje mycket därför att jag helt enkelt tycker om den. Först på senare tid har jag insett att tanken är mystik. Den uttrycker en tro på en verklighet bortom den vi omedelbart förnimmer. På en vilja som existerar på ett annat plan, utanför neuroners elektriska banor och kemiska utbyten. En mystik vilja som är Guds och ytterst vår allas gemensam. Den muslimske mystikern Mansur Al-Hallaj avrättades bland annat på grund av sitt euforiska uttalande: ”Jag är sanningen”. För henom var det ett genuint uttryck för en upplevd enhet med Gud och den fick Al-Hallaj att glömma rädslan för blasfemianklagelser. I den stunden var upplevelsen av Gud helt enkelt större. Jesus sammanfattar lagen och profeterna med den Gyllene regeln i Bergspredikan (Matt 5-7 ). Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska också ni göra mot dem. Lag och Moral är verkligen inte ett och detsamma även om det kan låta så ibland, kanske kan en få tro Jesus på orden när hen säger att detta är all den lag som behövs. Detta är lagen och profeterna... När lag ställs mot det som är rätt och när det som är fel är lagligt ställs principen om att sätta nästan-kärleken före samhällets dogmer på sin spets. Om det finns en mystik vilja bortom samhällets verklighet kanske samvetets lag är den enda vi bör lyssna på. Vid den här punkten blir mystiken anarkisk. När Guds och min vilja smälter ihop finns inte längre relationen härskare och tjänare. Att göra det som är rätt är bara att göra det som jag vill, om det jag vill är att göra det rätta. Finns det en större frihet än friheten från mina egna begärs tyranni, när min vilja blir större än mina egna behov? Om Guds rike är i oss är ett uppror mot Guds rike ett uppror mot oss själva. ••• 9 | Kriss 2013 Katarina Wolf K atarina Wolf heter upphovskvinnan till illustrationerna i det här numret. Hon är svenskkyrklig präst, sjuksköterska och konstnär bosatt i Bromma och skapar med vad hon hittar eller får. Trasigt eller bortslängt; ”det som lossnat från sitt ursprungliga sammanhang”. Katarina tror på det lillas stora makt och inspireras av barnet som saknar ord, men som kräver kontakt, kommunikation och liv. I centrum står det lilla gudabarnet i krubban 10 | Kriss 2013 som inspirerar människan till att bli mer Människa och till att ta hand om det värnlösa. Med sitt konstnärskap utforskar hon Gud och människa såsom helt och oupplösligt beroende av varandra, och rösten hos den som inte kan tala. Du finner mer av Katarinas verk på: www.katarinawolf.se och hennes konst finns även att beskåda i Skarpnäcks församling, på Edsätra vård- och omsorgsboende, Pastoralinstitutet i Uppsala och Närpsykiatrin i Enköping AB. Kommande utställningar: Allhelgonakyrkan i Stockholm 1-22 mars 2013 och Galleri 40 i Stockholm den 17-31 oktober 2013. ••• jag är man och kvinna gammal och ung stark och svag rik och fattig försiktig och rättfram hög och låg klok och dåraktig snabb och långsam gudomlig och mänsklig vaken och sovande sökande och funnen stilla och på väg inuti och utanpå trasig och hel färdig och just påbörjad och till dig som vill säga I dig finns många motsatser vill jag svara I mig finns inga motsatser av Erikka Chapman kyrie är en hals som trängs samman i en viktoriansk hög krage, kyrie är ett huvud högt ovan, kyrie är en hals vågrätt mot marken, kyrie är en kind mot jorden, kyrie är en panna släpad i damm ky är det som kippar efter andan, det som fråntagits rymd och ljus, ky är det som ligger och inte har något att luta mot, ky är det som sväljer tårarna, är det som måste tas om hand. rie reser sig stadigt mot ky, rie är en säck sand och ett segermonument, rie är fem fingrar spridda över ett ansikte, rie reser sig och tar med av Katarina Lamos hjälpa människor med stressrelaterade sjukdomar, även inom vården i Sverige. Det är dock förstås inte bara de med särskilda sjukdomar eller besvär som finner mindfulnessmeditation användbar; många människor mediterar, gör s.k. ”kropps-scanning” och mjuk yoga enligt detta program och upplever att de på så sätt lättare kan leva medvetet och närvarande. Om kristen insiktsmeditation ”To grow in the purity of heart, poverty of spirit, and emptiness of self that disposes us for God’s work in our lives”. Annika Spalde skriver om kristen insiktsmeditation och om glädjen i att hitta ett redskap som fungerar i vardagen. text: Annika Spalde bild: Katarina Wolf I perioder har jag försökt meditera. Det handlade om så kallad kristen djupmeditation, som hämtar sin form från zen. Det var svårt; ryggen värkte, jag satt och tänkte på olika grejer och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag hade hört talas om andra meditationsformer där man gav sinnet något att fästa uppmärksamheten vid, till ex- 12 | Kriss 2013 empel jesuiten Franz Jalics i Tyskland som använder både kroppsliga förnimmelser och Jesusnamnet när han lär ut meditation. Jag funderade över om inte en sådan form skulle passa mig bättre. Så började Pelle, min man, för några år sedan med insiktsmeditation (även kallad vipassana, ett ord på buddh- ismens äldsta källspråk pali som betyder ”insikt”). Han fick upp ögonen för metoden genom professor Jon KabatZinn’s böcker om mindfulness. Kabat-Zinn utgick ifrån denna buddhistiska meditationstradition när han utvecklade sitt program vid the Stress Reduction Clinic vid Massachusetts universitet. Numera är mindfulness en erkänd metod för att Mindfulness-kurser är ofta dyra, så ett tips är att istället söka upp ett sammanhang där man praktiserar och lär ut insiktsmeditation. Tyvärr finns det dock inte så många i Sverige; de jag känner till är Vipassana-gruppen i Stockholm (sangha.nu) och en grupp som träffas i Gävle (insiktsmeditation.se). Förra året fann jag av en händelse en bok som hette Christian Insight Meditation och beställde den genast. Tre kristna, varav två är karmelitfäder, beskriver hur denna meditationsform kan hjälpa kristna: ”to grow in the purity of heart, poverty of spirit, and emptiness of self that dispose us for God’s work in our lives”. Författarna är verksamma i USA, men Pelle och jag upptäckte att de skulle hålla en åttadagars retreat i England i september i år. Vi bestämde oss för att satsa på den, vilket jag är oerhört glad att vi gjorde. Under denna vecka fick jag hjälp att verkligen komma in i meditationen och råd om hur jag kunde förhålla mig till ryggvärken, som minskade redan efter några dagar för att sedan i princip försvinna. Mary Jo Meadow och Fr Daniel Chowning höll föredrag på kvällarna, där de bland annat talade om Johannes av Korsets mystika andlighet och de likheter som finns mellan denna och Buddhas lära. De lyfte dels fram hur meditationen hjälper oss att tömma oss själva på bindningar och annat som kan stå i vägen för oss när vi vill öppna oss för Guds ande, men också hur den kan vara ett sätt för oss att lära känna oss själva på djupet. veten närvaro. För dig som vill lära dig denna metod i ett kristet sammanhang, har vi bjudit in Deanna Skittrall från England att hålla en 2-dagars retreat med grundläggande meditationsinstruktioner (troligtvis i Stockholmstrakten) under helgen den 3-4 augusti 2013. Deanna är psykoterapeut, erfaren meditatör och retreatledare. Hon assisterade även som ”hjälplärare” vid den retreat i England som vi deltog i. Ett boktips är Meditation for Beginners av Jack Kornfield, med CD. ••• Jag är tacksam att ha funnit ett redskap som fungerar bättre för mig än vad zen-inspirerad meditation gjorde. Till skillnad från i zazen så övar man sig i att stabilisera och förfina uppmärksamheten på vad som sker i kropp och sinne. Oftast är det andningen som man observerar, men om exempelvis andra förnimmelser i kroppen eller känslor kommer upp, så är man istället i dem, känner dem inifrån och ser dem komma och gå. En stor fördel med denna meditationsform är att den är så lätt att ta med sig in i vardagen. Det du övar under den sittande meditationen kan du sedan fortsätta att utöva under resten av dagen, till förmån för en mer med13 | Kriss 2013 ”Själva livet” text: Ida Simonsson bild: Armin Hanisch Vardagen och evigheten, det uppenbara och det hemliga, tycks rymmas i varandra. Tiden bor i oändligheten liksom oändligheten i tiden. Eller, vi bor i Gud, och Gud bor i oss, skriver Ida Simonsson. G U D. Det blir nästan komiskt att det som är du, min Gud, skulle rymmas, representeras av dessa tre bokstäver. Det är inte ditt namn, ditt namn är stumt och klingande, som stjärnornas gnistrande klarhet. Grekiskans mysterion betyder hemlighet. Är det mystika en hemlighet, hemligheten om Guds tysta namn? På sätt och vis, för det mystikerna försöker fånga är det som ligger bortom orden. Det som inte går att tala om, men som heller inte låter sig förtigas. Det som allt tal vandrar runt som katten kring het gröt, i kringelikrokar försöker vi närma oss det heliga men bränner oss när vi kommer för nära. Ändå kan vi inte hålla oss borta. Ibland tycks tystnaden vara det enda möjliga talet om Gud, men så dras vi in i livets virvlar och det ordrika talet avkrävs oss. Någon behöver ord av tröst, en annan behöver ett sanningens ord, en tredje ett kärlekens. Människor förtrycks och stympas och då kan vi inte vara tysta. Gud kallar oss, öronbedövande tyst, att tala, att ropa ut av vrede och kärlek. Ändå ligger talets orsak bortom orden – nåden, det som bär oss. Själva livet. Men då är ju inte det mystika en hemlighet. Det är den sanning i vilken vi rör oss, är till och andas. Själva livet. ”Riktar man spetsen av den längtan inom sig, som svarar mot målet, på det närvarande, så tränger den igenom och når evigheten.” Så skriver mystikern Simone Veil i sin Tyngden och nåden. Vardagen och evigheten, det uppenbara och det hemliga, tycks rymmas i varandra. Tiden bor i oändligheten liksom oändligheten i tiden. Eller, vi bor i Gud, och Gud bor i oss. ”Du omger mig på alla sidor” säger psalm 139, och Jesus säger att det vi gör för de minsta gör vi för honom (Matteus 25). En kväll satt en sliten kvinna med drogproblem med oss på ett uteställe. Hon berättade saker för mig men jag hade svårt att hänga med i hennes associationsbanor. Hon såg det och sa att jag inte kan förstå - jag lever i en annan värld. Jag nickade. Hon sa att hon är gitarrist men har lämnat in gitarren på pantbanken. Finns det förlåtelse även för mig? frågade hon. Hon hade ingen aning om vem jag var, att jag läser teologi, att jag varje vecka troget besöker gudstjänster just för detta mysterium. Den beryktade nåden. Jag önskar jag kunde hålla händerna under hennes fötter och lyfta upp henne mot ljuset. Men hur skulle jag kunna göra det, som knappt lyckas skymta ljuset själv? En annan gång på andra sidan jorden, i Filippinerna besökte jag tillsammans med en grupp studenter några politiska fångar i ett fängelse. Nio gulklädda fångar kommer in i besöksrummet. Jag slås av att flera av dem inte ser friska ut, de är märkligt bleka och svettiga. Klockan är kvart i tre, jag har inte ätit och knappt druckit sedan sex på morgonen, jag börjar få en ganska ordentligt huvudvärk. Vakterna ger oss varsin flaska med saft, vilket fyller mig med enorm tacksamhet. Flera av studenterna ger sina flaskor till fångarna, men de skakar på huvudet. Det visar sig att de är på sjätte dagen av sin hungerstrejk. Jag ser plötsligt min trötthet och huvudvärk i ett helt annat ljus. Jag ställer ner min saftflaska oöppnad på golvet. Under samtalet som pågår på tagalog tittar jag på fångarna. Några av dem möter min blick, andra inte. En av dem pratar mest, han är också den som ser mest påverkad ut av hungern. Hans ansikte glänser gulblekt som i feber, men hans ögon och hållning brinner av liv och intelligens när han engagerar sig i samtalet. En i gruppen ser mycket mycket ung ut. När han berättar sin historia översätter mina vänner omedelbart. Han var 19 år när militären förde bort honom för ett år sedan. Han har aldrig varit politiskt aktiv. De planterade sprängämnen och vapen på honom och anklagade honom för att vara terrorist. En av de andra fångarna tillhör en ursprungsbefolkningsgrupp, har heller aldrig varit politiskt aktiv, men fördes bort på samma sätt av militären. Militären belönas nämligen i enlighet med hur många ”terrorister” de fängslar, så om statistiken är dålig bättrar de helt enkelt på den till priset av människors lidande. De andra fångarna är människorättsaktivister, även de kallade terrorister. Vid fyra-tiden är jag så törstig att jag öppnar min saftflaska iallafall. Jag känner mig som en förrädare. Jag önskar att jag kunde riva ner fängelsemurarna. Men hur skulle jag kunna göra det? Tillbaka i Stockholm. Efter att ha tagit emot nattvarden står jag inför uppståndelsens tomma kors i en kyrka som flödar över av vitt vinterljus. Förundrad drabbas jag, som så ofta förr, av det oerhörda hopp som väcks av det tomma korset. Är allt en saga? Berättelsen om den tomma graven låter så när den berättas i ord. Men bilden är ingen saga. Den rymmer en sanning tusenfalt viktigare än naturvetenskaplighetens torra skepticism. Jag kan inte lyfta en människa mot ljuset. Jag kan inte riva ner fängelsemurarna. Men det tomma korset talar ordlöst om liv som besegrar död, kärlek som besegrar ondska. En sanning som väntar på att vi med vår längtans spets ska bryta igenom det närvarande, utanförskap och fängelser, orättvisa och lidande, och nå något annat. Det oändliga, Guds sprakande stumma namn, bor i vår tid, som ett löfte. ••• Middagen är framdukad. Tända ljus på borden och vi sätter oss. Varm, härlig mat och glad stämning. Vi skrattar och berättar, om oss själva, vad vi gör annars, varför vi är här. Det är spännande att höra om de andras vägar. Samtidigt tycker jag att det är oerhört skönt och tryggt att veta att vi snart ska sitta här tysta. Jag längtar in i mig. In till dig. Men än så länge skrattar och frågar vi och berömmer den goda maten. Retreat reflektion En av pärlorna i KRISS verksamhet är våra retreater. Äta, be, sova. Den enkla, fasta rytmen får mitt inre i gungning. Det får plats. Det gungar, det lever, det andas, det sjunger, skriver Dana Lötberg, som deltog i höstens retreat på Killans bönegård. text: Dana Lötberg bild: Katarina Wolf M in själ längtar efter tystnad. Hela min kropp skriker efter det, kräver det, andas saknaden efter det. På busshållplatsen möts vi av två Annor, jag och två personer till som stiger av bussen från Malmö. Vi kramas och presenterar oss. Sista biten kör vi bil till Killans Bönegård på Österlen. Jag 16 | Kriss 2013 börjar känna igen mig. Det är andra gången jag är här. Då var det vår, nu är det nästan vinter. Då som nu var vi ett gäng som knappt kände varann. Då var vi där för att tala, nu ska jag bara vara tyst. En hel helg för tystnaden. Jag längtar ut i fingerspetsarna. Bilen stannar och vi är framme. Inne i värmen möter oss Killans präst och två volontärer. Alla ler vänligt och jag får mitt rum. Jag går trappan upp och får leta en stund innan jag hittar rätt. På vägen möter jag andra som kommit tidigare och redan har börjat komma i ordning. De bäddar sina sängar och pysslar på, verkar redan inne i lugnet. Vi hejar blygt på varann. Så samlas vi i det mysiga rummet med kakelugnen. Den jag kommer att återvända till flera gånger under helgen. Brasan är skön att vila blicken på. Alla verkar lite spända, nu börjar det. Prästen berättar; hur det brukar gå till, vilka rutiner Killan har, vad en reträtt är till för. Vi går en presentationsrunda, ställer lite frågor och sen sakta tystnar vi. Alla frågor är besvarade, allt ordnat, nu väntar bara ... där kom den. Tyssssstnaden. tänderna och gå till sängs. Egen nattbön. Sova. Äta, be, sova. Den enkla, fasta rytmen får mitt inre i gungning. Det får plats. Det gungar, det lever, det andas, det sjunger! Flera gånger förundras jag över hur mycket tid en dag rymmer. Hur många tankar, intryck och känslostämningar. Jag som knappt brukar tycka att jag har hunnit vakna till ordentligt innan det är dags att gå i säng igen. Och jag inser att det är för att jag verkligen är här, som jag ”hinner” känna, tänka, vara så mycket. Varje minut känns så lång, för att jag verkligen upplever den. Jag är inte redan i tankarna på vad jag ska göra efteråt, om en kvart, om en timme, ikväll. Jag har inget sen. Jag har inte ens en klocka. Det enda jag vet är att när volontärerna ringer i klockan så ska jag antingen äta, be eller gå till ett möte. Det är en fantastisk gåva. Att inte behöva ha koll på någonting alls. I alla fall för mig, och just nu. Det här är min dag: Tre ringningar. Vakna till böneklockan. Bön. En ringning. Frukost. Upp och sova en stund. Promenad. Tre ringningar. Lunchbön. En ringning. Lunch. Tre ringningar. Middagsbön. En ringning. Middag. Läser ur en bok. Tänder en brasa. Tre ringningar. Kvällsbön. Borsta Söndag efter lunch bryts tystnaden. Vi går en runda och delar med oss av helgens upplevelser. Vissa har känt ilska, andra sorg, rastlöshet, lugn. Jag berättar om mina oändliga dagar. Jag delar med mig om det skamfyllda att jag sovit bort stora delar av första dagen och får direkt höra att andra gjort likadant. Att det är helt i sin ordning. Sömn är också återhämtning. Konstigt vad lätt det är att känna sig fel, att känna att en borde göra eller vara på annat sätt. Till och med här. Där enda regeln är tystnaden. Inget annat är obligatoriskt. Inte ens maten eller bönerna. Och ändå lyckas jag tänka att jag smet lite. Jag förlåter mig själv för mina hårda tankar om mig själv. En kvart kvar tills tåget kommer. Vi går in i en Bageri/Kiosk-affär vid stationen för att värma oss och gå på toa. Jag hittar Maria-bakelser som ser himla smarriga ut. Jag köper fyra. Det börjar pirra i kroppen av förväntan, snart ska jag få träffa barnen. Deras leenden, skratt, kramar, deras lena hud. Deras djupa blickar som ser rakt in. Ofta så fyllda av förväntan. Jag tackar dig för den här pausen. Denna reträtt in i mig själv. Som hjälpte mig att landa. Som hjälpte mig inse vad jag vill hinna känna. Killan. Undra vilken årstid det är nästa gång vi ses? ••• 17 | Kriss 2013 vacker och våra samarbetspartners Brämaregårdens och Rambergskyrkans generositet och värme gjorde bestående intryck. Inte minst var det imponerande att se hur alla deltagare drog sitt strå till stacken i stort och i litet för att allting skulle flyta. ”Kroppens teologi” Workshopsen, musiken, gudstjänsterna och föredragen berörde och inspirerade. Inte minst var det imponerande att se hur alla deltagare drog sitt strå till stacken i stort och i litet för att allting skulle flyta. Are Kaspersen skriver om sin första inTerdependencefestival och vikten av strukturer som bär. text: Are Kaspersen foto: Jonathan Wiksten InTerdependence 2012 H östens teologi-, kultur- och sambandsfestival i Göteborg var min första. Redan året innan fanns planer på att delta, men en studentkalender är ju som bekant inte alltid lätt att synka med allt en vill ta del av. Tanken på en mindre teologifestival, som vi skapar tillsammans med enkla medel, tilltalade mig och jag gick i ett tidigt skede med i en av planeringsgrupperna. Tyvärr insåg jag snart att de 18 | Kriss 2013 andra i min grupp, samtliga för mig okända ansikten i andra delar av landet, av olika anledningar droppat av. En liknande situation rådde i de flesta av grupperna, visade det sig och vi som var kvar fick desto mer att göra. En månad innan festivalens startdatum var anmälningarna få och vi som var kvar i planeringsgrupperna var trötta och övervägde på allvar att ställa in arrangemanget. Här vände det dock och mailinglistorna som under vår och sommar ekat tomma började fyllas av röster som ville att inTerdependence 2012 trots allt skulle bli av och som ville jobba för det. Som rookie i sammanhanget blev jag lika imponerad av vändningen och slutresultatet, som jag blivit uppgiven under planeringsfasen. Workshopsen, musiken, gudstjänsterna och föredragen berörde och inspirerade. Maten var god och Programmet, på temat: ”Kroppens teologi”, var späckat med såväl teori som praktik. Teologen Ola Sigurdson inledde programmet med en föreläsning på temat och vi rundade sedan av vår första kväll med en invigningsmässa. För de morgonpigga började dagarna tidigt med Christian Insight Meditation. (Se artikeln i detta nummer.) Därefter löpte programmet till stor del dubbelt med möjlighet att välja mellan olika punkter. En av mina personliga höjdpunkter var Sebastian Selvéns workshop: ”Att vara skapad i G-ds avbild - vad säger det om oss, vad säger det om G-d?”, där vi samtalade utifrån olika perspektiv ur judisk tradition. Samtidigt pågick en workshop om rörelse i bön ledd av Brämaregårdens kantor Rose-Marie Svensson där en huvudfråga var ”Måste vi röra till det när jag sitter så bra?” slaveriet bland tidiga kväkare. Lotta Jacobsson samlade upp oss i en spännande gemensam föreläsning om världen som Guds kropp och vi fick tillfälle att reflektera vidare kring gudsbild, människosyn och panenteism. Exempel på andra ämnen som togs upp under helgen var teckenspråk som gudstjänstspråk och situationen i Västsahara. Festivalen avslutades med en gudstjänst som firades gemensamt med svenskkyrkliga Brämaregården och missionsförsamlingen i Ramsbergskyrkan. De som inte redan begett sig med tåg och bussar sändes ut med en orgelmeditation, som av en av deltagarna beskrevs som: ”det konstigaste jag varit med om – men kul att prova på något nytt”. Jag ser fram emot nästa års festival, men vill även passa på att flagga för att vi behöver hitta en ny och fungerande struktur för planeringsarbetet så att förberedelserna blir mer jämnt fördelade. Ideellt samarbete kan vara så kul och fruktbärande, men faran för att enskilda individer får bära det som bör hållas samman av planering och struktur är också ständigt närvarande. InTerdependence handlar ju om ömsesidigt beroende – vi behöver varandra. ••• Medan några av oss utövade ”Yoga för aktivister” med Annika Spalde, ledde Vilhelm Dahllöf från Vännernas samfund ett samtal om drömtydning och engagemang mot 19 | Kriss 2013 Senior friends-intervjun: Ann-Cathrin Jarl text: Are Kaspersen foto: Privat Ett nytt inslag i och med detta nummer är intervjuserien Senior friends. Genom åren har många medlemmar kommit att bli framträdande personer inom kyrka, politik, akademi och kulturliv. Vi får här ta del av och låta oss inspireras av deras tankar och erfarenheter. Först ut är prästen Ann-Cathrin Jarl, som var generalsekreterare på 70-talet. A nn-Cathrin, eller Anne, som hon kallas bland vänner, kommer ursprungligen från Borås, men lever numer i Uppsala med sin fru Cia Wadstein, lärare i själavård på Pastoralinstitutet (även hon tidigare generalsekreterare för KRISS). Ann-Cathrin är teol. dr, statsstipendiat och senior advisor. Meritlistan är omfattande och hon har bland annat tjänstgjort som ärkebiskopens kaplan, ledamot i läronämnden, föreståndare på Graninge stiftsgård och som ordförande för Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Jag har tidigare träffat Ann-Cathrin i samband med konferenser i Seglora smedjas regi och för20 | Kriss 2013 knippar henne med en humor och värme som smittar av sig, i kombination med patos och rättframhet. Hon berättar om hur KRISS visade henne ”att allt var möjligt - fastän det var omöjligt.” Under sin tid som aktiv i rörelsen värdesatte hon att det fanns plats för samtal och att alla frågor fick ställas – och ställdes: ”För många blev de politiska svaren något som gjorde det möjligt att vara kvar i ett sammanhang som man älskade – det var bara tron som var svår för väldigt många. Och förstås var det den olösliga frågan om lidandet och en god Gud som var den verkliga stötestenen. Om Gud ändå kunde visa sig lite tydligare och göra lite fler underverk och utplåna alla former av förtryck, förnedring och utsugning.” För Ann-Cathrin var dock tron given. ”Det var kyrkan som var problemet. Jag upplevde den som stelbent och orörlig och med stora funktionshinder i alla möjliga avseenden. Det var gemenskapen och gudstjänsterna och samtalen i KRISS som gjorde skillnad.” Teologiskt engagerade sig många i marxistisk bibelläsning och Paulo Freires ”Pedagogik för förtryckta” fick stort inflytande bland medlemmarna. ”Detta var befrielseteologins början, den mest framgångsrika teologi vi har idag.” De engagerade sig bland annat i solidaritet med PAIGC (Afrikanska partiet för självständighet åt Guinea och Kap Verde) och AnnCathrin konstaterar att såväl Guinea-Bissau som Kap Verde idag är självständiga. (Tidigare portugisisk koloni, känd som ”Slavkusten”.) De händelser hon minns tydligast från tiden som aktiv KRISS:are är såväl de viktiga privata mötena, kärlek och goda vänner, som WSCF’s generalförsamlingar i exempelvis Addis Abeba (Etiopien) och besöket hos kejsar Haile Selassie i hans palats. Även vintermötet ”De förtrycktas kultur” i Karlskoga 1979 gjorde avtryck. Mystik handlar för AnnCathrin om meditation, bön och tystnad, men också om vår djupaste längtan. ”Jag tror att det är mycket i vår längtan som är gemensamt.” Hon ser det andliga samtalet som en bristvara och menar att en följd av detta är att tron blir väldigt privat. Här lyfter hon fram Bibeln, med sin mängd av berättelser om liv, kärlek och längtan som vårt viktigaste material och bönen och meditationen som verktygen. ”Vi delar det viktigaste med att vara människa – men vi pratar inte tillräckligt mycket om det.” ••• 21 | Kriss 2013 KRISS lokalt Ge ljus i mörkret, ge mörkret ljus. Nära, här, närmare - jag vill komma närmare, så jag låter dig komma. av Nils Anshelm av Jenny Bäckström Jag älskar dig och då älskar jag mig och då älskar jag andra, för du finns i oss. av Jenny Bäckström Unitas (Uppsala) Under hösten har vi i Unitas samtalat kring texter ur boken “Mere Christianity” av CS Lewis. Det har skett under ledning av Pontus Bäckström, en av Unitas värdefulla medlemmar. Vi har även fått ta emot besök av Kajsa Öhlmér, som har erfarenhet av ett flertal olika typer av tjänster i rollen som präst, såsom fängelsepräst, militärpräst, flygplatspräst och fjällpräst. Som gäst har även Emma Svensson besökt oss i egenskap av att vara representant för KRISS. Hon berättade för oss om studentrörelsen som vi tillhör och om vilka möjligheter som finns att engagera sig nationellt och i Europa. Alla aktiviteter har ägt rum under träffarna på onsdagskvällarna, som traditionsenligt ramas in av fika och en avslutande andakt. Vi ser fram emot vårens aktiviteter! Vår blogg är: unitasuppsala.wordpress.com. Facebooksida: Unitas - Kristna studentrörelsen i Uppsala Göteborg I G-KRISS träffas vi varannan söndag kl 18.00. Dessa träffar äger rum i studentprästernas lokaler i Haga församlingshem. För program och mer information se vår blogg: http://gkriss.wordpress.com. Det går även bra att kontakta vår ordförande Sandra på: sandraburatti@ yahoo.se Stockholm Stockholms-KRISS träffas på Kväkargården (Kristinehovs malmgård, Hornstull) för måltidsgemenskap, sång & bön 2 ggr/månad, omväxlande tisdagar & söndagar kl 18-21. Gå med i vår Facebookgrupp KRISS Stockholm för att hålla dig uppdaterad. Välkommen! Lund KRISS i Lund träffas på torsdagar efter studentprästernas Taizéinspirerade mässa i Domkyrkan (som börjar kl. 18.30). Nytt är att vi under själva träffarna (som börjar ca kl. 19.30) numera håller till i Domkyrkoforum. Ibland har vi även andra aktiviteter än torsdagsträffarna. Mer information och program finns på vår blogg: http://krissilund. wordpress.com/. Vi har även en Facebookgrupp (“KRISS i Lund”) och går att kontakta på krissilund@ gmail.com. Styrelsen Ordförande: Anna Burenius, Lund Vice ordf: Are Kaspersen, Sthlm Kassör: Helena Eriksson, Hjo Ledamöter: Emma Svensson, Uppsala Anne Sjölin, Lund Josefine Neuhaus, Lund Kontaktuppgifter hittar du på www.kriss.se Rättelse Fotot till texten om pilgrimsvandring ”O, hur saligt att få vandra” i förra numret är taget av Anna Alebo – inte av Anne Sjölin, som uppgavs. foto föregående sida: Yosep Sugiarto Tack! Efter några fina års arbete med KRISS-tidningen har jag nu satt samman mitt sista nummer. Jag har haft ett jättefint sammarbete med Erikka Chapman som stöttat mitt arbete och sett till att jag alltid haft stabilt material både vad gäller bild och text. Men nu när hon inte längre är med i arbetet och jag själv aldrig varit medlem i KRISS upplever jag att min inspiration och skapargjlädje sinat varför jag vill lämna över arbetet till någon annan som brinner för er förening. Önskar er därför all lycka i det fortsatta arbetet! Vänliga hälsningar,
© Copyright 2024