1. No category

OPUS
september 2014
Exklusiv intervju
med Tomas Ledin
Couchsurfa
med YFU!
Welcome to Sweden, Lisa!
PROJECT X:
Estland
innehåll
redaktionen
3.
Ledaren
4.
Porträtt: Therese Forsman
5.
Utbyte då: Bo Wessel
6.
Värdsystrar
8.
Project X: Estland
10.
Krönika: Tillbaka från staterna
11.
Fem snabba: Kattis Åström
12.
Almedalen
14.
Intervju: Tomas Ledin
17.
Årets volontär: Daniel Thilén
18.
PDO - Pre-departure orientation
20.
Krönika: Lisa från Österrike
22.
Land i fokus - Tyskland
23.
Solans hörna
24.
YFU på pridefestivalen
26.
Tips: Couchsurfa med YFU
27.
Utbytesstudent då: Gunnar Ohrås
28.
Dikt - Falling
29.
Fem snabba : Anna Hahto
30.
Kontoret: vad gör du nu?
31.
Medlemsinformation
32.
Klotterplank + Kalendarium
Welcome
to Sweden,
Lisa!
s. 20
Exklusivt
med Tomas
Ledin.
Stina Franzén, chefredaktör
Stina är en kalmarit som precis avslutat
sina mediestudier vid JMK och nu sätter
tänderna i juridiken. Hon var i North Carolina 2006-2007 och har sedan dess hjälpt
till med allt från intervjuer till värdfamiljsrekrytering.
Petter Lindén, reporter
Petter är 18 år och föddes i Sollentuna där
han nu bor och pluggar på Rudbeckskolans
Gymnasium. Han åkte till Colorado med
YFU 2012-2013 och har sedan hemkomsten varit en aktiv volontär.
Mathilda Bäcklin, redaktör
Luleåtjej som ägnar sig åt journalistikstuderande på Södertörns högskola. 2007-2008
var hon i Ecuador och sedan hon kom hem
har hon varit lägerledare, juniorfadder, intervjuat och praktiserat hos YFU i Mexiko.
Henrietta Berg, redaktör
Henrietta pluggar på Södra Latin och är intresserad av resor, internationella relationer
och vänner. Hennes utbytesår 2011-2012 var
i Nashville, USA. Nu skriver hon i OPUS, är
lägerledare, intervjuare och mycket mer.
Erik Sundberg, reporter
En 20-årig grabb som var utbytesstudent i
Chicago i USA 2011-2012. Inom YFU har
han gjort både det ena och det andra och på
fritiden ägnar han sig åt organisationen och
professionell prokrastinering.
Daniel Thilén, reporter
Daniel är en YFU-älskare som har gjort allt
möjligt inom organisationen och engagerar sig även för YFU på internationell nivå.
Annars är det läkarstudier i Sundsvall som
gäller. Han var utbytesstudent i Sydafrika
2005-2006.
s. 14
Project X:
Estland!
s. 8
2
Josefine Nilsman, ansvarig utgivare
En smålänning som numera trivs väldigt
bra i Stockholm. Hon arbetar med kommunikation, marknadsföring och som skolsamordnare på huvudkontoret och älskar
att resa. Josefine har bott utomlands flera
gånger, bland annat under en utbytestermin i Mexiko.
Anna Hahto, Layout
Anna är en haparandatjej som bott i Stockholm sedan juli förra året. Hon pluggar
Motion Creative på Hyper Island och har
hjälpt till med både illustrationer och layout
för YFU sedan i våras.
ledare
Sommaren är kort...
Nu lider sommaren mot sitt slut och skolor
och jobb drar igång igen. Många av oss har
strosat på stranden, ätit glass och tagit sig ett
dopp i det blå, andra har jobbat eller rest under månaderna som gått. Men något de allra
flesta nog har gemensamt är att somrig musik
har dånat ur diverse högtalare, och vem lyssnar man på en solig sommardag om inte
Tomas Ledin? Jovisst, nog är han en
gammal YFU-are, han också. OPUS fick
tyvärr inte riktigt En dag på stranden med
den skönsjungande semesterikonen då Sommaren ju är kort och det mesta regnar bort,
men nog hade han tid att luta sig tillbaka och
minnas sin utbytestid en liten stund ändå. En
del av våra hjärtan kommer ju alltid slå för
YFU.
I det här fullspäckade numret av OPUS har
vi valt att titta lite lätt på hur det var att vara
utbytesstudent förr jämfört med nu. Vår nya
kontorspraktikant Jana från Tyskland presenterar sitt hemland och våra härliga OPUS-reportrar har självklart varit på plats på alla
sommarens spännande YFU-aktiviteter
– våra gula tröjor har uppmärksammats i
Almedalen och Vaxholm, för att bara nämna några, och självklart har det rapporterats
direkt från sommarens stora volontärhändelse – Project X i Estland.
Vi i redaktionen står också inför lite förändringar. Vi är otroligt glada att äntligen kunna
presentera vår egen Layout-Anna som har
tagit steget in i vår organisation för att hjälpa
Rättelse: I förra numret av OPUS kunde vi läsa en fantastisk text
om the NBSeminar, i vilken många röster om seminariet kom till
tals. Det var Henrietta Berg som skrev denna text och ingen annan.
OPUS beklagar misstaget.
oss publicera en tidning så snygg som den
du håller i handen. Under det kommande
året kommer vi även få följa med Lisa från
Österrike som skriver om sitt utbytesår här
i Sverige och delar med sig av de tankar
och funderingar som kan komma när man
möter en ny kultur och nya människor.
Nytt för den här tidningen är också att vi
numera har ett alldeles eget klotterplank!
Här kan man enkelt säga vad man tycker
om YFU – ge en ros eller lite ris till någon
volontär, visa en rolig bild eller publicera
den där fina dikten man skrev i hängmattan.
Maila [email protected], anonymt eller ej!
Slutligen vill jag bara välkomna alla till en
ny termin med YFU. Vi har tagit emot rekordmånga utbytesstudenter i rekordmånga
värdfamiljer och nu drar snart skolan igång
i alla världens länder där svenska utbytesstudenter nu har landat och börjat installera
sig. Vi ser fram emot allt kul som händer
i höst, och oroa er inte för det kommande
mörkret – det blir vad man gör det till!
Stina Franzén
Chefredaktör
3
porträtt
Therese
Forsman
volontär och
utbytesstudent
i Japan 2009-2010
Therese Forsman är ett namn som
dyker upp lite överallt i YFU-sammanhang. Hon reste till Japan som
utbytesstudent 2009-2010 och har sedan dess agerat allt från juniorfadder
i hemtrakten kring Göteborg till deltagare och YFU-representant i Stockholms Prideparad. För OPUS berättar hon mer om vad YFU betyder för
henne och vad hon minns mest från
sitt utbytesår.
Text: Stina Franzén
Hej Therese! Vad har du för roll i
YFU?
– Hej! Jag är volontär och har bland annat
varit lägerledare, lägerchef och juniorfadder.
Jag valde att fortsätta som volontär när jag
4
kom tillbaka från mitt utbytesår för att jag
ville kunna fortsätta vara aktiv inom organisationen. Att träffa alla roliga och trevliga
människor blir lite som att fortsätta mitt
utbytesår! Det började egentligen med att
jag bara var med på en YFU-träff lite av en
slump och sedan insåg jag att jag inte ville
åka hem igen.
Varför är YFU så bra, tycker du?
– För att YFU alltid jobbar för att bli bättre,
mer förstående och är öppna för att testa
nya saker.
Hur är det att vara aktiv volontär i
Göteborgsområdet?
– Det är kul och jag hoppas att vi kommer
kunna göra mer aktiviteter och ha mer träffar i området!
porträtt
Vad minns du mest av ditt utbytesår i
Japan?
– Det jag minns mest är maten! Jag älskar
japansk mat och min värdfamilj gjorde oerhört god mat - jag hade lunchlåda varje dag.
Jag kände mig ofta lite besviken om vi skulle
äta ute...
Varför ska man välja att åka till Japan
som utbytesstudent, enligt dig?
– Åker man till Japan får man verkligen
en annorlunda upplevelse. Deras kultur
är så olik vår och även om det kan kännas
överväldigande ibland så är alla väldigt
hjälpsamma och vill verkligen visa allt de
kan! Om jag var på stan kom det ofta fram
personer jag inte kände och ville bjuda mig
på något eller liknande för att de ville visa
mig saker som de själva verkligen tyckte om!
Vad är ditt favorit-YFU-minne?
– Det var nog när jag var lägerledare på ett
Re-Entry-läger första gången och fick träffa
massa studenter som hade så mycket roligt
att berätta om sitt år i Sverige! Jag kände
så väl igen mig även om vi hade helt olika
upplevelser och det var så kul att se andra
uppleva samma sak!
utbyte då
Bo Wessel var utbytesstudent i Michigan,
USA, i slutet på sextiotalet och arbetar
idag som präst.
Text: Petter Lindén & Stina Franzén
Hej Bo! Berätta om ditt utbytesår?
– Jag var utbytesstudent i Zeeland, Michigan
år 1968-69. Det var mina föräldrar som uppmuntrade mig att söka och jag har fortfarande
kontakt med min amerikanska bror och syster.
Pappan i familjen var lastbilschaufför, mamman
jobbade på ett kafé.
Mina värdföräldrar gjorde en gång ett besök till
Sverige, och när min värdpappa blev änkling
kom han att göra ytterligare två besök hos oss.
Vad gör du idag?
– Jag är präst i Svenska kyrkan.
Gick du i kyrkan i USA?
– I det lilla Zeeland fanns det ett flertal kyrkor.
Familjens kyrka var den reformerta och med få
undantag gick alla i den lilla staden i kyrkan. Det
är nog så att alla dessa gudstjänstbesök kom att
inverka på mitt yrkesval.
Vad är ditt bästa minne från ditt utbytesår?
– Det är svårt att välja. Jag var med i skolteatern och fick några biroller; jag fick bland annat
gestalta Mr Hibbits i pjästen ”Take her, she is
mine”. Den hade visst gått på Broadway!
5
värdfamiljen
Värdsystrar:
Annie och Jenni
Text: Annie Johnson
Jag tittade ut genom fönstret i den lite för kalla
flygbussen och tankarna flög iväg till ämnet utbytesstudenter. Pirret i magen fanns där, när
bussen skulle stanna skulle jag mötas av mamma och lillebror. Men också av Jenni, den finska
utbytesstudenten som skulle spendera nästkommande åtta månader i vår familj.
Jag hade precis haft ett par alldeles fantastiska
dagar i Hamburg med min före detta värdbror,
och en av mina bästa kompisar som bor i sydvästra
Tyskland. Jag kunde inte undgå att tänka att trots
att jag hade haft turen att själv få uppfylla drömmen om att vara utbytesstudent och träffa människor som troligen kommer vara de närmsta hela
mitt liv, så förbannar jag mig över att de måste bo
så långt bort. Just därför var det lite extra ängsligt
att få träffa Jenni - jag kanske skulle få en kompis
likt dem? Bussen stannade i Linköping och nervositeten blev allt mer påtaglig. Visserligen hade jag
träffat Jenni ett par dagar tidigare i höstas då jag
varit lägerledare på ankomstlägret, men någon
djupare kontakt hade vi inte fått. Jag gick bort
mot bilen, där hon satt i framsätet bredvid min
mamma som hade fått agera chaufför. Hon satt
kvar i bilen medan mamma kom ut och kramade
mig välkommen. Jenni och jag hälsade glatt men
en stelhet låg i luften. Stel tjej som inte ens kliver
6
ut ur bilen och hälsa, tänkte jag besviket, innan
mamma körde iväg från busstationen. Nu, sju månader senare, är det lite ironiskt hur
allt började. Från och med den stunden då jag
satte mig i bilen trodde jag inte att jag hade något
speciellt att se fram emot, och i början hade vi
inte så mycket gemensamt. En decemberdag
kom jag hem från skolan för första gången på
länge utan att ha något plugg eller andra planer för dagen. Jag satte mig vid teven och bläddrade igenom Netflix i hopp om att hitta något
som skulle kunna underhålla mig en timme eller
två. Jenni hade i vanlig ordning kommit hem före
mig den dagen, och hon kom ut och gjorde mig
sällskap. Tillsammans valde vi att börja titta på
serien Life Unexpected, vilket kom att bli vår första gemensamma aktivitet. Ju mer vi tittade på
serien, och ju mer vi spenderade tid ihop, desto
mer började jag tycka om hennes sällskap. Efter
ett par veckor med intensivt tittande på serien,
och de två säsonger som fanns tillgängliga, fick
den sitt slut. Vi tittade på en serie till, sedan en
till, och började på vår fjärde tillsammans efter
bara någon månad efter att vi började på första
så kändes det som att jag börjat få känn på den
här tjejen. Och min uppfattning om att hon skulle
vara stel var verkligen helt fel. Det blev sportlov och nästan hela familjen var i
full gång med packning då vi skulle på en skidresa
till Åre. Ingen var väl egentligen speciellt sugen
på tio timmar i bilen, ingen förutom Jenni. Eftersom hon aldrig åkt så länge i sträck skulle det bli
”mycket spännande”. Veckan i Åre var nog den
bästa tänkbara lediga veckan. Jenni hade bara åkt
skidor en gång i sitt liv, och trots att hon verkade
aningen osäker så gav hon sig in i leken direkt.
Hon ramlade och de fick stoppa liften för hennes
skull, hon var nog så nära man kan vara att köra
in i en annan skidåkare då hon åkte störtlopp alldeles för fort i barnbacken, och så bestämde hon
sig till slut för att prova på lite off-pist och där testa på ett hopp. Precis innan hoppet ångrade hon
sig dock, och ansåg att ”det skulle kännas mycket
säkrare att åka åt sidan i hoppet istället”, och hon
körde rakt in i ett träd. Varenda litet barn som
åkte förbi, och hoppade utan några problem, stir-
rade på henne. Jag stod där med min kamera och
skrattade så att tårarna rann. Vi hade kommit hem från vår skidresa och kommit in i vardagen igen. Jenni tjatade och tjatade
på mig i flera veckor om att hon ville att jag skulle
titta på pojkbandet One Directions nya film med
henne, trots att
hon hade sett
den ett flertal
gånger
redan. Jag som
inte var speciellt förtjust
i bandet hittade hela tiden
på ursäkter, men lät mig till slut övertalas.
Efter att ha sjungit med i låtar och i hemlighet
fått en celebrity-crush på Liam i bandet var det
dags att gå och lägga sig. Jag, som vanligtvis har
svårt att somna, låg i min säng och googlade de
olika bandmedlemmarna då Jenni smsade mig
om något. Jag blev väldigt förvånad, klockan var
halv ett och hon brukade alltid somna vid tio. Det
visade sig att hon inte heller kunde somna, så hon
kom upp till mitt rum och kröp ner i min säng.
Där satt vi, två tjejer med helt olika bakgrunder,
och pratade i flera timmar, trots att väckarklockan
skulle ringa om inte allt för länge. Vi skev en lista
med omkring fyrtio saker vi vill ha hunnit uppleva
tillsamman innan hon måste bege sig hem igen. Innan hon åkte hem hann vi också hitta på andra aktiviteter, så som en helg i Stockholm då jag
återigen låtit mig övertalas av henne att One Direction faktiskt är bra så vi köpte biljetter till en av
deras konserter bara någon vecka innan hennes
hemresa till Finland. Konserten var hur kul som
helst, och resten av helgen besökte vi olika museum och dylikt. Helgen blev verkligen lyckad!
Jag minns hur nervös jag var då jag var på väg till
bilen den där dagen jag skulle träffa Jenni för första gången sedan hon flyttade till oss. Jag minns
hur jag tänkte att hon var en aning stel som inte
hälsade ordentligt, fastän jag borde ha förstått att
hon egentligen bara var lika nervös som jag, om
inte mer. Jag hade ingen aning om att jag den dagen skulle träffa en människa som skulle bli en
vän för livet. 7
PROJECTX
project X
I slutet av juli var det dags för andra omgången av Project X – ett event för fest- och ressugna YFUare från hela
världen. I år ägde eventet rum på estländska havskusten
och bjöd på flera dagars skinande sol och bad. 12 svenskar
och 125 andra YFUare från cirka 20 länder kom dit för att
tälta, umgås och fira att vi tillhör galaXens mest underbara utbytesorganisation. Nästa år bär det av till Schweiz
för ännu en oförglömlig helg tillsammans med YFUare
från hela världen!
Text: Daniel Thilén
8
project X
greetings from
ESTLAND
9
krönika
Tillbaka från
STATERNA
Text: Johan Berselius
Fredagen den 20e juni kom mina föräldrar och
lillebror till Pittsburgh, och stannade på ett hotell i närheten. Vi hade setts på kvällen och mina
familjer träffades. De återvände till hotellet och
jag stannade hos värdfamiljen och sov där, då jag
inte ville spendera mina sista dagar i Pittsburgh
utan dem, min svenska
familj kommer jag att
träffa mycket ändå. På
lördagen var jag med min
svenska familj och vi åkte
runt i innerstan och såg
lite sevärdheter. På lördag kväll hade en av mina
närmsta vänner, Rebecca, sitt graduation party,
och båda familjer kom
dit, jag fick introducera
min familj till alla mina vänner som var där, och
tydligen såg alla ut precis som jag, enligt vännerna. Efter festen så körde vi till min gamla värdfamilj, som jag behövt lämna, på grund av brist
på utrymme, och pratade med dem. Jag hade inte
träffat dem särskilt mycket sedan flytten i slutet av
mars, så det var väldigt roligt att träffa dem igen.
På söndag kväll gick vi ut på middag med den
nuvarande värdfamiljen, som också var väldigt
trevligt, efter det så åkte vi alla tillsammans till en
annan sevärdhet, Mt. Washington, där det är fin
utsikt över Pittsburgh. Där fanns det också bergbanor, som hade använts i stålindustrin för många
år sedan, som man kunde åka upp och ner i. På
måndagen spenderade jag i princip hela dagen
med min värdfamilj, och förberedde en liten fest
med mina kompisar, som min värdsyster Sarah
10
hade arrangerat och bjudit in folk till. Detta var
också sista kvällen i Pittsburgh, festen var rolig,
och det var sorgligt att säga farväl till mina vänner
som jag inte kunnat tacka nog.
Mina vänner betyder extremt mycket för mig,
sedan första dagen i skolan, då jag träffade dem
första gången, tills sista dagen i Pittsburgh. Dessa är människor som jag måste behålla kontakten
med, de betyder så otroligt mycket och jag kommer aldrig att glömma dem. Någon dag när jag
har tid och pengar hoppas jag på att flyga över
till Pittsburgh för att träffa dem igen. Men jag vet
att det aldrig blir som förr, en del kompisar tog
studenten och en del blir Seniors i höst, och nästa
år kommer allt att splittras upp. Det är en sorglig tanke, inte bara att lämna dem
själv, utan också tanken på att det
aldrig kommer att bli detsamma för
någon.
Nu när jag har återvänt till Sverige
har jag inte gjort särskilt mycket, jag
har träffat morbrodern, och bästa
familjevännerna också, men jag slutar aldrig att tänka på Pittsburgh,
hur allt går, hur det var förut. Det
känns svårt att återgå till vanorna
som jag lämnat bakom mig den 20e augusti 2013,
att behöva lägga Pittsburgh bakom mig. Att börja
i en ny klass om några veckor blir konstigt, även
om jag gjort det ganska nyligen.
Jag har så otroligt mycket att berätta, men inte
så många som kommer att ha lust att lyssna, de
kommer aldrig att kunna föreställa sig hur det
varit, hur jag har förändrats. Jag är livrädd för att
glömma det minsta lilla från mitt år, men jag vet
att jag måste fortsätta. Jag har pratat med en del
av mina vänner sedan jag kom tillbaka, men verkligen inte tillräckligt. Folk är upptagna, är inte på
internet särskilt ofta. Mitt år i Pittsburgh var det
bästa hittills och det är något som jag aldrig ville
lämna. Det enda jag kan göra nu är att komma
ihåg, och hålla kontakten. Jag vill aldrig glömma
det.
fem snabba
... fem snabba med Kattis Åström
- ordförande i YFU Sverige
Kattis Åström var utbytesstudent i
Oklahoma, USA 1994/95 och är idag
ordförande i YFU Sverige.
Vad tänker du på när jag säger…
…YFUs sommar 2014?
– Det har varit en utmaning! Vi hade rekordmånga studenter som ville till Sverige, vilket
satte stor press på vårt fantastiska värdfamiljteam och på volontärerna för att hitta familjer och göra hembesök.
…Våra nya inresande studenter?
– Jag blir avundsjuk. Tänk att få ha hela sitt
utbytesår framför sig, allt de ska få upptäcka,
uppleva och lära sig! Jag vill få backa bandet
och göra mitt eget utbytesår igen :)
…YFUs volontärer?
– Nyss blev jag inbjuden till YFUs Lägerledargrupp på Facebook, kan ärligt säga att jag blev så
glad! Glad över aktiviteten, vilket driv där finns och att se hur många som är aktiva. Och det är ju
bara en del av alla våra fantastiska volontärer!
…Att vara YFUs ordförande?
– Det är en utmaning och en ära, en möjlighet och ett ansvar, tidskrävande och givande.
…YFU framöver?
– Något spännande, vi vet att vi behöver utvecklas, förändra och på sätt och vis uppgradera oss
för att vi ska klara av vår verksamhet framöver. Nu behöver vi hitta formerna för hur, när och var,
så jag tänker ”Vart är vi på väg?”
11
almedalen
YFU i
Almedalen
Det hela började 1968, sommaren då
Sveriges dåvarande statsminister Olof
Palme talade inför ett par hundra åhörare från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill
Almedalen. Sedan dess har evenemanget
vuxit till en vecka där tusentals olika arrangörer bidrar till storhet och mångfald.
Självklart var Youth For Understanding på
plats i år!
Text: Stina Franzén
Många förknippar Almedalsveckan med politiska
tal och värvning till partier, men det som sker i
Visby i början av juli är mycket mer än så. Organisationer visar upp sig och sina verksamheter, och
snarare än att bara inspireras av politikers retorik
och åsikter väljer många att delta i veckan för
att synas och höras. På Almedalsveckans onsdag
var det många som lade märke till ett gäng glada
personer som minglade runt i Visby, iklädda gula
t-shirts med en färgglad text på hela framsidan.
Kändisar fotograferades tillsammans med dem,
förbistrosande besökare stod och pratade och delade erfarenheter med dem i hela staden – och
många fick lära sig vad vi i gult representerar –
YFU!
Ett gäng aktiva volontärer hade tagit sig från
Stockholm, Göteborg, Kalmar och lite söder om
Visby för att tillsammans med personal från YFUs
kontor och styrelse höras, synas och hitta fler
värdfamiljer, volontärer och utbytesstudenter till
vår organisation. Några tillbringade den ytterst
soliga sommardagen med att spela vårt gigantiska
Trivial Pursuit med frågor om hela världen med
glada besökare samtidigt som andra var ute och
berättade om utbytesår och värdfamiljskap på
gator och torg. Många fick upp ögonen för vår
organisation och en del ville lära sig mer om vad
det innebär att ta emot en utbytesstudent i sitt
hem under ett läsår. Intresset var stort och det var
ett gäng trötta men glada YFUare som tog färjan
tillbaka till fastlandet efter en intensiv och lyckad
dag i Almedalen.
12
almedalen
Mingel och
seminarium
i Almedalen
Medan våra fantastiska volontärer minglade runt i Visby passade YFU Sveriges
ordförande Kattis Åström med sin gudomligt charmiga dotter Thea på att etablera
kontakter med andra organisationer och
företag.
Text: Josefine Nilsman
På onsdagseftermiddagen kunde man även ta del
av en paneldiskussion där representanter från
utbytesorganisationerna AFS, CISV och YFU
pratade om kulturmöten och kulturkrockar och
frågade sig vilken betydelse har utlandserfarenhet
för ungas utveckling. YFUs volontärer Erik Sundberg och Stina Franzén representerade oss och
delade med sig av sina utbyteserfarenheter från
sina utbytesår i USA.
Under torsdagsmorgonen arrangerade YFU ytterligare ett seminarium tillsammans med AFS
och CISV. Temat var om den svenska skolan är
tillräckligt internationell. Panelen bestod bland
annat av Claes Nyberg, VD för Friskolornas Riksförbund, Lotta Edholm, Skolborgarråd i Stockholms stad samt Anna Ekström, Generaldirektör
på Skolverket. Panelen diskuterade möjligheten
för utbytesstudenter att kunna ta med sig skolpengen utomlands, hur svenska skolan ska hantera kulturkrockar och att det behövs vägledning
för hur man tar emot utbytestudenter i Sverige.
Vi håller tummarna för att förutsättningar förbättras för att den svenska skolan ska kunna bli mer
internationell efter vårt seminarium!
13
intervju
”De räknar mig som their
Swedish son, de är fortfarande
min American family.”
ETT AVGÖRANDE
UTBYTESÅR
Foto: Eric Broms
Som sjuttonåring i slutet av sextiotalet
satte sig en nervös kille från Sandviken på
ett flyg mot Nebraska. Han var skoltrött
och drömde om en framtid som bildkonstnär, men året i USA öppnade hans ögon
för musiken och la grunden för artisten vi
idag förknippar med allt vad svensk sommar heter: Tomas Ledin.
Text: Stina Franzén
14
Hej Tomas! Hur har du haft det i sommar?
– Hej! Jag har haft en jätteskön sommar! Jag har
haft mycket ledigt så jag har varit på landet och
tagit det väldigt lugnt; hängt på bryggan och läst
en god bok. Det är bara den senaste veckan jag
har haft ett par konserter och det har varit skoj
att spela lite igen, men sommaren har varit lugn
och skön.
intervju
Hur kommer det sig att du åkte till USA
med YFU?
– Jag var otroligt skoltrött under mitt första gymnasieår hemma i Sandviken i slutet av sextiotalet
och var nästan på gång att hoppa av skolan. Men
i ett möte med min skolpsykolog berättade hon
att eftersom jag hade bra betyg kunde jag söka
ett stipendium och åka utomlands ett år, och gå
i skolan i USA i stället. Det var en möjlighet jag
aldrig hört talas om, men jag provade och YFU
tog emot mig!
Hur kändes det?
– Det var häftigt, jag kommer ihåg att jag först
fick skriva lite om mig och mina intressen, sedan
blev jag kallad till en intervju. Jag tror det var i
Tierp eller Skutskär, någon mindre stad, och vi
var ett gäng ungdomar där. Några intervjuade,
andra intervjuades och sedan hörde jag inget från
organisationen på ett par månader. Men sedan
fick jag reda på att jag var antagen och det var
jättekul!
När var det här och var fick du åka?
– Det var i augusti 1969 som jag åkte. Jag hade
aldrig varit utomlands själv, inte vad jag minns i
alla fall, och särskilt inte i USA. Det var ett helt
plan fyllt med utbytesstudenter som reste tillsammans på den tiden, alla mellanlandade i Chicago
och åkte vidare därifrån. Jag hamnade i en familj i
Omaha, Nebraska, men det visade sig att vi hade
väldigt olika intressen. Jag är och var humanist
och estet, de tyckte om andra saker så jag hörde
av mig till YFU och berättade hur det var. Jag
minns att jag tyckte att organisationen var väldigt
bra och lyhörd, för jag fick en ny, fantastisk värdfamilj i samma stad, jag fick gå kvar i samma skola och trivdes verkligen i min nya familj.
Hur var det att gå i High School?
– Det blev ett viktigt år för mig i stort, hela utbytesåret. Jag hade en bra familj, bra kompisar
i plugget och fick möjligheten att studera sådant
jag var intresserad av; mycket musik och konst.
Jag studerade musikteori och fick lektioner i oljemålning, design, grafik… Jag hade tankar på
Foto: Mattias Johansson
att bli bildkonstnär på den tiden, så jag trivdes
jättebra i High School! Sedan var man ju tvungen att läsa American Literature, US History och
något mer som utbytesstudent, men det var också
väldigt utvecklande. Just tiden jag åkte påverkade
mig i högsta grad, det var ju mitt i Hippie-Woodstocktiden. Vietnamkriget var igång och jag tog
till mig mycket av tankegångarna och den helt
nya livsstilen. Jag tror att komma från Sandviken
i Gästrikland som sjuttonåring och bli exponerad för världen utanför gjorde att jag såg helt nya
möjligheter med vad jag kunde göra med mitt liv.
Det var ett väldigt viktigt år. Det gjorde starkt intryck på mig, men det var ju stort att bara få gå i
skolan utomlands, all undervisning var på engelska så det blev ju att ta till sig språket fort. Hösten
var väldigt tuff, alltså! Det var bara att bita i och
ta till språket för att klara skolan. Men man lär
sig fort.
Vad minns du mest från ditt utbytesår?
– Jag minns det rasistiska samhället tydligt. Jag
hamnade ju i Omaha, en rätt stor stad med ett
par miljoner invånare i jämförelse med lilla Sandviken här hemma. Jag kommer ihåg att jag tyckte
att rasismen och uppdelningen mellan fattiga och
rika var chockartad, jag reagerade starkt på det.
Jag bodde hos en familj i den övre medelklassen
och hade det bra, men jag som utbytesstudent
från Sverige var inte van vid att bli tillsagd att inte
gå i vissa områden på kvällarna. En särskild händelse som jag minns tydligt är hur jag, som redan
15
intervju
då var musikintresserad, hörde att James Brown
skulle ha en konsert i staden. Jag ville verkligen
gå, men till min stora förvåning visste ingen av
mina vänner vem han var! Först förstod jag inte
varför, jag tänkte väl att de inte var musikintresserade. Men det var ett så pass segregerat samhälle
så vita ungdomar i USA lyssnade på vita rockartister och hade ingen kontakt alls med den svarta kulturen. Vi i Sverige däremot, vi lyssnade ju
på allt genom Sveriges Radio! Så det minns jag
som förvirrande och chockerande. Men jag gick,
det gjorde jag! Min värdfamilj var lite orolig men
jag fick med mig två killar från skolan och blev
förvånad när vi var de enda vita av 15 000 i publiken. Det var absolut inte hotfullt på något sätt,
men vi stack ut! Jag tror vi uppfattades som något
slags roligt inslag, haha!
Har du fortfarande kontakt med din värdfamilj?
– Oh ja, de räknar mig som their Swedish son, de
är fortfarande min American family. Jag pratade
faktiskt med min äldste värdbror bara för någon
månad sedan, han är i min ålder. Jag var och hälsade på honom i USA också, han bor med sin
familj i Nevada. Min värdmamma var här 2006
och det kändes precis som förr, det var helt fantastiskt! Vi har god kontakt idag och tycker fortfarande väldigt mycket om varandra.
Hur har ditt utbytesår format dig till den
du är idag?
– Det har påverkat mig väldigt mycket. När jag
bodde där började jag spela och skriva låtar mer
aktivt. Min värdbror Scott spelade också musik så
vi började spela lite tillsammans ute på kaféer och
så, det blev nog startskottet för det jag lever på
idag. I USA kände jag också att jag fick en slags
identitet som en person som sysslar med musik
och jag tror att det påverkade mitt yrkesval och
var jag har hamnat i livet. Det var verkligen ett
avgörande år för mig.
Vad tror du att du hade varit idag om du
inte hade åkt?
– Ja, du. Jag hade ju som sagt planer på att bli
16
bildkonstnär, kanske arkitekt… Pappa var rektor
och mamma lärarinna, jag kanske hade följt deras spår.
Varför tycker du att man ska åka iväg som
utbytesstudent som ung?
– Min fru Marie åkte också som utbytesstudent
men ingen av våra söner har tagit det steget. De
har dock pluggat utomlands och vi har alltid uppmuntrat dem till att göra det för att få ett nytt
perspektiv på världen. Jag skulle varmt rekommendera ett utbytesår till alla unga, det är otroligt personlighetsutvecklande. Man får en större
förståelse för vad det finns för möjligheter i livet
och världen, och man har alltid nytta av att känna
till olika kulturer.
FAKTARUTAN
Namn: Tomas Ledin
Ålder: 62 år
Familj: Fru Marie, två
söner, John och Theo
Bor: I Stockholm
Uppväxt: I Sandviken
Yrke: Artist
Fritidsintressen: Resa,
konst… Skriver låtar!
Mitt yrke är mitt liv.
Önskeresmål: Japan,
Tokyo!
Livsmotto: Våga och
var nyfiken!
årets volontär
Intervju med årets volontär:
Daniel Thilén
Text: Petter Lindén
Obligatorisk känslocheck: Hur känns det att ha blivit utvald till årets volontär?
– Det känns jättekul. Nu kan jag dö lycklig.
Hade du som mål under året att få denna prestigefyllda
utmärkelse?
– Haha, nej. Jag hade dock som mål att jag skulle försöka boosta
YFUs volontärorganisation och jag la ner mycket tid på det.
Blev du förvånad över detta?
– Jag hade väl en känsla av att jag hade gjort lite mer än vanligt det senaste året. Både Mads-Erik och
Thintin hade påpekat att jag gjort ett bra jobb tidigare så jag kände mig ganska uppskattad redan men
det är alltid kul att få sina vänners erkännande. Sen kan det också ha hjälpt att jag känner mycket folk
inom YFU, både av de äldre och yngre volontärerna.
Vad mer specifikt har du gjort senaste året för att bli årets volontär?
– Jag blev nog det tack vare att jag engagerade mig i volontärorganisationen på flera olika sätt. Till exempel så har jag satsat mycket på att få igång sociala aktiviteter såsom pubkvällar och middagar i Stockholm.
Jag var även med och drog igång Project X förra året. Sedan skrev jag dessutom en ansökan till Nordiska
Ministerrådet som blev godkänd, vilket möjliggjorde en utbildning för 21 deltagare från de nord-europeiska och baltiska YFU-organisationerna.
Vem är då egentligen Daniel och hur länge har du varit engagerad inom YFU? Och sist men
inte minst, VARFÖR är du det?
– Jag är en glad och energisk läkarstudent i mina bästa år. På fritiden så lagar jag gärna mat, tar mig en öl
och läser om politik. Sedan 2006 har jag varit volontär i YFU och det är bland det bästa jag vet. Jag tyckte
om YFU-människor från första början vilket gjorde att jag engagerade mig. Ganska snabbt så märkte jag
att jag lärde mig nya saker och fick ta ansvar på ett helt nytt sätt. Nu, 8 år senare, så har jag inget annat
val än att stanna eftersom en stor del av de människor jag älskar finns i vår organisation.
Årets volontär är inspirerat av YFU Danmark som har en lång tradition med denna utmärkelse.
Delades för första gången ut på årsmötet 2012, då YFU Sverige hade 50-årsjubileum.
Den kan ej bli tilldelad en styrelsemedlem eller de som jobbar på kontoret.
Vinnare 2012: Markus Aarflot Vinnare 2013: Anders Abrahamsson
17
PDO
PDO
18
pre
departure
orientation
PDO
19
inresande
LISA
FRÅN
ÖSTERRIKE
So, here we go. It’s my first article for this magazine. That´s exciting! First, I need to say: I never knew how to start texts like this. But I think,
“That´s exciting” will be perfect beginning for
this adventure. Excuse me! I forgot to start my
text with a few words about me. You don’t know
who the person is, the girl, who at the moment
is sitting behind her screen, trying to find a good
start. Well, alright, I’m Lisa, 15 years old, an exchange student from the little beautiful country
Austria, who is going to spend her year in Sweden - and more precisely - close to Kristianstad.
In my spare time I like to photograph something
or someone, write my thoughts into my blog and
try new things out. My free time life isn’t so filled
compared to others, because I’m a typical Austrian person. Try not to be stressed out. And always
a bit too late (but it could be also a genetic problem). Last but not least, I have a tendency to write
too much, to think too far and to eat too many
sweets. That’s enough about me, I think. It’s time
to focus at the important stuff, which might be
even more interesting.
It all started months ago. The adventure called
Sweden. At that time I thought everybody else
20
could be so brave to do it, but not me. Me, the shy
kid who never wants to leave her dad, will go to
an unknown country all alone. However, behind
me stands a great organization - thankfully. If I
would not have the organization, I think, I would
have become crazy at this moment. They had
organized a great preparation camp for all the
Austrian exchange students, which was the most
amazing time I’ve ever had! All my doubts, that I
don’t find the way to the location, that the people
weren’t nice, all this doubts were so needless! Not
only that all the people were really amazing, I also
found another two people who will fly with me to
Sweden. We tried to remind each other what we
are not allowed to forget, what we must do before
departing. And at least to tell each other that our
suitcases are too small!
I’m always thinking that the day will never come,
but then I look (a bit shocked) to my countdown.
What do I see? Only 14 days? Oh yes. At this
moment I shout to myself: Lisa, how can you
think that time isn´t running? Months ago, this
adventure seemed to be so far away. Is it really
so serious? Is this the first step to be an adult, not
anymore a child? I don’t get it. Too unrealistic is
inresande
this fact. Since a few days ago, I’m constantly in
deep thoughts. I’m generally full of thoughts you
know, but at this time, I think way too much. I’m
thinking about the world, other people and even
about me. Yes, I have said it: I never thought this
dream becomes true. No one could have told me
that I will be this person. No. I really didn´t dare
to think it myself.
Currently, my head is in a little chaos of emotions. Should I be happy, sad or excited? Which
emotion is the right before leaving my home, my
family and as well my friends and my pets? What
should I feel before leaving my Austrian life? I
don´t have an answer. The thing, that I know for
sure, is: I should be thankful, that I got the chance
to do it. I see this year as a privilege. For me, but
also for all the other people who are taking on this
challenge. Who are open-minded enough, to let
themselves fall into a new culture. Yes, I will see it
as a big privilege. Therefore, the question how I
feel is always unanswered. I think the right emotion is to be curious. To be curious to all the new
things that will treat me, to the different people I
will meet.
Certainly I’m sad, to know, I´m going to leave
many people which are grown to my heart since
a long time. Such as my dad, who was grown into
my heart since I wasn´t already born. He is always the person who inspires me. And he gave
me so many times great words of wisdom. When
I’m at that point, where I become crazy (like
these days), he will say wisely: “It doesn’t matter,
Eliza. (My nickname, it comes from Eliza Doolittle. Meanwhile he called me sometimes “Schwedenmädchen” (Swedengirl).) The world doesn’t
revolve just around you.” My grandmother is another important person in my life, who inspires
me. She has a sense of humor and the same fear
concerning spiders like I have. Furthermore, I
think I became the curious genes from her. She
has a smartphone and even WhatsApp – my parents don´t have both of them! I love my family
and friends, my life here in Austria. The last years
were the best years I’ve had in my life. Why do I
make a cut now? I don’t know, but I think, it will
be the right decision, because I know, I will get so
much more back than I’m leaving behind. I think
that’s a really good deal.
I have many things to do before leaving my life
here. For example: All the “One-year-Goodbyes”
and the “We-see-us-in-one-year-hugs”. These
days are coming closer and closer. I know, I won´t
cry. I’ve always said to myself: It’s only for one
year. One year! That is only one year from my
whole life that I give for this big chance. It can’t
be so hard. I think I’m wrong. It will be hard. It
will be sometimes so hard, that I will wish to be
home. But first, I hope, these moments will be
rare. And second, I hope in these moments I will
wake up immediately and pinch myself: “Lisa, it
is the chance that you´ll never get twice”.
I gave my friends a book to write some things in
it. Important was, that they write their post addresses and skype names in it but they can also
write some words to me. I will read it while flying
to the arrival camp in Stockholm. I will try to be
strong. But I think, when I read the words, tears
will come up and I will cry.
I think I should write what are my wishes for this
year. It is simple again: To get new friends in Sweden and at the same time a second home. I think,
it sounds easier that it will be. I don´t expect too
much concerning this year. But I hope it will be
a year that inspires me, with people that inspire
me as well. And that I could be proud of myself
at the end of the adventure. Why? Because I’ve
never thought, that I’ll be the person, who tries it.
All the adventures are waiting for me.
The day will not become an easy day. You probably know, which day I mean. The day when I
leave my home to get a new one. I don’t know yet,
what should I say at the airport before passing
by the security check. Should I say that we could
skype after my arrival? Or should I just say that I
gonna miss them, my dad and my mum? Tough
question. But I know, what my daddy would say
in this moment.
21
land i fokus
praktikantpresentation
JANA
- från Tyskland
Välkommen till Oktoberfest, öl och Lederhausen – Välkommen till Tyskland!
Text: Jana Hunn
Detta är några av de saker som utlänningar tänker på när de försöker föreställa sig en tysk. Jag
är en tyska och jag håller med om ölstereotypen.
Tja, kanske om Oktoberfesten också eftersom jag
bor ungefär 600 km norr om München. I min
region så har vi en miniversion av Oktoberfest
där folk klär ut sig i Lederhausen och Dirndl och
dricker det traditionella Maß (1 liter öl!). Så kanske dessa stereotyper verkar stämma men vi har
ju inte Lederhausen hela året! Vi har dock många
fler stereotyper att erbjuda.
Självklart så har vi de ganska dyra tyska bilarna
vilka du hittar på vägar utan hastighetsgränser:
autobahns. Men vad många inte vet är att delar
av autobahn faktiskt har hastighetsgränser. Då är
de ofta satta runt 120-130 km/h, men de finns. Så
om du reser i Tyskland, akta dig! Detta år var det
en som fick böta över €2000 eftersom han körde
100 km/h över hastighetsgränsen.
Det finns ytterligare två stereotyper som jag skulle
säga är sanna: vår passion för fotboll och vår ef-
22
fektiva arbetsattityd. Tyskland är en av de största
exportörerna i Europa och i världen. Detta tror
många beror på det tyska sättet att arbeta: jobba
hårt, effektivt och producera varor av god kvalité.
Tyskland har många små och medelstora företag
som ofta är familjeägda. Där kommer den höga
arbetsmoralen som en naturlig del, men det är en
del av hemligheten för stora företag också! Men
när det är dags för VM så blir tyska arbetsgivare
väldigt generösa, i alla fall med tyska mått mätt.
Många arbetare får gå tidigare för att hinna hem
till matchen. Orsakerna för detta är självklart att
tyskar älskar fotboll, de älskar sitt lag och njuter
av den månaden vart fjärde år som de kan sätta
upp sina flaggor utan att bli misstänka för att vara
nazister. Även det är tyvärr en del av det nutida
Tyskland. Men när Tyskland vinner så har vi de
bästa festerna! De kallas för ”Autokorso” (bilparad) där alla kör omkring och tutar, ropar och
viftar med sina flaggor utanför fönstren. Så du
kan ju tänka dig vad som hände för någon månad
sen när Tyskland vann VM för första gången på
24 år!
Trots dessa coola och delvis sanna stereotyper så
har Tyskland jämfört med Sverige några irriterande sidor. Till en början så är det otrolig mån-
land i fokus
ga tyskar som verkligen suger på engelska!
Man kan inte ens försöka att prata med gamla
människor på engelska eftersom det inte finns en
chans att de förstår dig! Svenskar pratar fantastiskt bra engelska, men varför pratar egentligen
tyskar så dåligt? Det är för att de flesta av oss inte
behöver engelskan förutom när vi jobbar internationellt. Våra filmer är dubbade och vi semestrar
på platser där alla andra också pratar tyska (många tyskar hävdar att Mallorca är Tysklands 17:e
delstat därför att så många tyskar brukar vara
där).
Förutom det har tyskar en tendens att ha attityden
”vi har alltid gjort det så här, så detta sätt är rätt”
De håller fasta på gamla traditionella sätt även
om det finns bättre alternativ, och sen blir det en
massa gnäll! Det finns alltid något att gnälla på i
Tyskland, om det är soligt så är det för varmt och
om det regnar så är det för blött. Välkommen till
gnälliga Tyskland! Svenskar har jag märkt har ett
mer öppet sätt att möta nya idéer och ge kritik
på ett lugnt, sansat och politiskt korrekt (lagom,
hehe) sätt. Men på ett eller annat sätt så är det en
del av Tyskland, och ändå möter jag många svenskar som tror att tyskar är väldigt öppna vilket
förvånar mig.
För att ni ska veta vem det är som säger sig veta
så mycket om tyska stereotyper och liknande så
tänkte jag presentera lite mer om mig själv:
Jag växte upp på landet i den östra delen av Nordrhein-Westfalen, vilket är den stat som är längst
västerut (mind blown!). Jag är ett småstadsbarn
som nu bor i huvudstaden i Sverige och är praktikant på den bästa organisationen i hela världen.
Samma organisation som förändrade hela mitt
liv 2011-2012 då jag åkte som utbytesstudent till
Alabama. Där fick jag höra några extrema stereotyper om Tyskland. Vissa stämde inte, men det
som är viktigaste med den här texten är att den
beskriver en ”generell tysk”. Vi har lata människor, vi har tyskar som hatar fotboll och vi har folk
som aldrig gnäller.
Men i slutändan så är de alla tyskar.
solans hörna
Hej alla kära YFU-are och YFU-entusiaster!
Om ni har haft en lika skön, varm och innehållsrik sommar som jag
med sol, bad och segling på Gotland och i skärgården, är jag nöjd
och glad. Men samtidigt vet jag att det finns flera som har kämpat
i värmen för att hitta värdfamiljer. Mitt bidrag i Opus måste bli en
blomma till er, som jag målade på Gotland. Tack för att ni finns!
Utan er skulle vi inte fungera. Min önskan är att i fortsättningen
kommer alla värdfamiljer som blixtnedslag, som blixten i ett av
sommarens åskväder, som jag lyckades fånga på bild.
Nu ser jag fram emot ett härligt och rikt YFU-år med våra nya
stipendiater och värdfamiljer och inte minst med er gamla, trogna
YFUare som är kärnan.
Varma sensommarhälsningar från Solan.
23
sthlmpride
YFU+PRIDE = SANT
Den andra augusti hände något fantastiskt i Stockholm: Stockholms Prideparad!
Detta är ju en årlig tradition men det som satte extra stjärnglans på tillvaron just i
år måste ha varit de fantastiska YFUare som gick med i tåget. Som vanligt blir allt
lite bättre om YFU är med!
24
sthlmpride
Som 53:e plats i tåget utgick de gula t-shirtarna
från Mariatorget för att påbörja sin två timmar
långa dans mot Pridefestivalens centrum vid
Östermalms IP. YFU visade stolt upp sin stora
banner där det stod ”Bjud Hem Världen”,
vilket är vad så många fantastiska och öppensinnade människor gör när de öppnar upp sitt
hem för en student. Det var en otroligt rolig och
peppande dag för alla inblandade – inte minst
för personalen som inte slutade lämna glitterspår
efter sig på kontoret på en vecka.
Vi deltog i paraden för att det är viktigt för oss
att inte bara jobba aktivt för förståelse, respekt och gemenskap utan också att visa andra vilken typ av organisation vi är. Detta är inte
bara första året som en YFU-organisation aktivt
deltar i en Prideparad, utan även det första året
som vi har en grupp inom YFU Sverige som jobbar aktivt för att lyfta HBTQ-frågor inom vår
verksamhet. Om ni är intresserade av att hjälpa
till eller vill veta mer så mejla [email protected]
Text: Henrietta Berg.
25
insändare
TIPS:
res roligare
med couchsurfing
”Make the World Your Home” är som
de flesta vet YFUs devis, och den har nyligen
fått en helt ny innebörd. Några volontärer
i Österrike startade för några månader sen
en internationell YFU-coachsurfinggrupp
på Facebook, ”Share Your Couch With
YFU”, och nu har internationella YFU-sekretariatet plockat upp bollen och startat
en hemsida för detta ändamål! Här kan
man fylla i var man bor och bli kontaktad
av YFUare över hela världen som är på väg
till sin hemstad. Några söker boende över
helgen, andra vill ses över en fika och andra vill bara ha tips på vad just din stad har
att erbjuda. Självklart kan du göra samma
sak på dina resor i världen!
YFUs Couchsurfing:
http://couch.yfu-is.org eller ”Share Your Couch With YFU”
på Facebook.
FAKTA: Vad är couchsurfing?
Couchsurfing, eller soff-hoppning
som det ibland kallas på svenska,
innebär att man får möjligheten
att spendera någon enstaka natt i
ett hem som inte är ens eget. Det
är ett verktyg för kulturellt utbyte,
men det öppnar även upp dörrar
för att återupptäcka sin hemstad.
Genom att registrera sig på en plattform, till exempel den YFU har –
öppnar man upp sitt hem för andra
på genomresa i sin hemstad, och
kan samtidigt höra av sig till andra
medlemmar om man själv är ute
och reser. Resultatet blir en billigare resa, rakt in i en ny kultur och
ofta får man goda vänner på köpet.
Fotnot: Själva soffan är bara en
term. Självklart får man även bidra
med sängplats.
“Jag använde ’Share Your Couch With YFU’ när jag var ute och tågluffade i Europa i somras med
en dansk YFU-vän, och det var fantastiskt att känna att YFU är en enda stor familj där alla bryr sig
om och tar hand om varandra!”
– Erik Sundberg, volontär
26
utbyte då
Utbytesstudent då:
Gunnar Ohrås
Text: Petter Lindén
Utbytesstudent i Newark, New York,
1979 - 1980
Gunnar föddes i Stockholm, studerade till civilekonom på Uppsala universitet
och är för närvarande bosatt i Zürich, Schweiz. Han har en stor underbar
familj och många vänner från världens alla hörn. Gunnar intresserar sig för
allt från segling till skidåkning och påpekar att alla intressanta upplevelser i
allmänhet är roliga.
Hösten 1979 åkte Gunnar som utbytesstudent till USA och det lilla samhället
Newark i närheten av Lake Ontario. Han var då 17 år och fick gå “senior
year” på Newark High School där ungefär 1000 elever gick då. En lagom stor
skola för en utbytesstudent menar Gunnar, som såg till att alla visste vem den
“blonde svensken” var genom att delta i många olika aktiviteter däribland
fotboll.
Varför Gunnar valde att åka som utbytesstudent och varför det blev just USA
har han en bra förklaring till “Jag har alltid – så länge jag kan komma ihåg –
varit intresserad av Amerika och USA. Dess historia, kulturella mix, landets
bildande och inte minst musik och litteratur. Att åka som utbytesstudent var
helt och hållet min idé. Jag kände egentligen ingen som åkt tidigare. Mina
föräldrar stöttade, men pushade inte.” berättar han.
Att det just blev YFU han åkte
med, kommer han inte ihåg såhär 35 år senare men
det Gunnar kommer ihåg om YFU är att alla hade ett
otroligt engagemang inom organisationen, vilket han
tycker vi absolut borde ta åt oss av.
Slutligen berättar Gunnar att det är solklart att vännerna och värdfamiljen var det bästa med hans utbytesår.
Redan om en vecka åker han faktiskt till New York med
sin dotter för att träffa delar av värdfamiljen. Men han
glömmer såklart heller inte att ta upp den personliga
utvecklingen som sker då man är utbytesstudent och
bor hos en till början helt främmande familj.
27
insändare
FALLING
Text: Erik Sundberg
I believe that life is meant to be an experience.
Life is not a novel which you read in an emotionally detached manner nor an exhibit which you
observe from afar, but take no part in.
“A picture says more than a thousand words” they
say. Then how many words is a moment in life
worth? Ten thousand? A million? Or is it something that due to its inherent nature simply cannot
be described with such a mundane tool as words?
To truly understand what this means, I believe life
should be experienced, for better or worse, with
all the pleasures, perils and possibilities that are
attached.
What does this practically mean to me? How can
I translate such an abstract concept to my life in a
way that truly matters?
I did what any sensible person would do.
I took a leap of faith with my head first into a
murky hole, not knowing what I was going to face
at the bottom. Was there water there to catch
me, or was I going to face a rock-solid bottom
that would rip me apart? It was time to find out.
I said goodbye to everyone I had ever known, and
stepped on to a plane that would bring me across
the ocean to completely unknown people and
places.
I had made the leap. Head first.
As I had entered the hole, to my surprise, I met
28
neither rock-solid bottom nor water. I just kept
falling, uncontrollably, with little direction other
than forward, or downwards; as your sense of
perspective might not be completely flawless as
you’re falling down a murky hole. I was thrown into a surreal reality, where much
was same, but yet so very different. So much happened to me during the first months that I had
virtually no time to reflect on it. I was living in a
new country, where little made intuitive sense, but
where it was always exciting and thrilling. Like
when you’re falling. Slowly though, my fall became less chaotic, and
reality changed. Or maybe it was my perception
of it? You started to see things which you could
not see from above, where all you saw was this
dark hole that seemed to encompass everything
and nothing at the same time. When you dive into
the hole, with the obligatory head first, things will
change their perceived nature whether you like it
or not. Gradually, slowly everything around you
becomes illuminated. You begin to discern things
that weren’t visible to you at first. You know that feeling when you’re watching a
movie in a foreign language that you think you
sort of speak, but that you don’t fully comprehend with all its nuances and intricacies, and
there are no working subtitles to be found? Maybe you don’t, but this is exactly how it was for me
in the beginning. After a while though, I realized
I didn’t need the subtitles. I didn’t need a crutch
insändare
fem snabba
...med Anna Hahto - OPUS layoutare
to be able to understand what is going on in the
movie, which was now my life.
Living under someone else’s roof, that after a
while turns to your own is humbling. People that
I didn’t know at first seamlessly became family,
like it was the most natural thing in the world.
I did what they did, I lived like they lived, I experienced the world from the perspective they experience the world.
Through this forced change of perspective during
my year as an exchange student, I came to many
realizations about the world, but mostly about
myself. I think one of the most important realizations I made is that I’m not static; not frozen in
ice to remain what I was like a mammoth frozen
in time. I can constantly change and improve myself. I can constantly work to change and improve
myself, and hopefully as a consequence, improve
the world around me, starting with the people in
my immediate presence. I have realized that I want to keep on falling. The
more that becomes visible, the more I realize is
still hidden from my sight.
I’m going to keep on falling.
Hej Anna! Hur kommer det sig att du
jobbar med OPUS?
– Jag har länge varit intresserad av layout
och sökte därför aktivt volontärjobb medan
jag pluggade grafisk design. Hittade YFU
på volontärbyrån.se, sökte och fick äran att
skapa layouten för OPUS!
Varför tycker du om grafisk design?
– Möjligheten att vara sjukt kreativ samtidigt som jag får sitta framför min dator i
timmar!
Vad gör du när du inte arbetar med
OPUS?
– När jag inte layoutar för OPUS pluggar
jag ”motion creative” på Hyper Island. Jag
kommer att lära mig allt från animation till
3D-skulptering.
Vad gör du helst på fritiden?
– Jag försöker träna… Men helst lyssnar
jag på musik, umgås med vänner och pillar
på min dator.
Hade du hört talas om utbytesorganisationer innan du kom i kontakt
med YFU?
– Ja, jag hade faktiskt hört talas om YFU
innan via en vän som hade praktik på
kontoret. Himla kul att jag själv hamnade
här och får jobba med något jag verkligen
tycker är roligt!
Because life is meant to be an experience, and
what better experience is there, than falling into
a murky hole with your head first, not knowing if
or when you are going to hit the bottom?
29
Kontoret
vad gör du NU?
During my amazing EVS project in Sweden I fell in love with the
country and people so much that I decided to stay here for a longer
period. I applied for university in Stockholm and am very happy to say that I am starting my studies in Global Management in
Stockholm University already this fall! I am not currently involved
in any YFU projects (other than socialising with volunteers!), but
I would like to become more active again. I have volunteered for
YFU already seven years and I don’t think that’s going to change
anytime soon!
/ Jaana
My name is Ngoako Mashitisho and I was the office intern in
YFU Sweden for the most part of 2013. And what an experience it was, I absolutely loved it. But now that it is over, I have
continued where I left off with my studies. I am in my last year
of International Relations and Diplomacy Bachelor’s Degree. It
was good to take a break from the studying, as I feel somewhat
refreshed and have a new energy in my studying. If I’m not knee
deep in my books, I am tutoring a 7th grade boy and trying to
regain my chess glory from younger days. I practise several hours
of chess a week and participate in provincial tournaments every
now and then.
Of course the second largest part of life is my volunteer work for YFU. About two weeks after coming
back from Sweden I participated in the Inbound student’s REO and from there it was like I never left. I
continued with the coordination of the junior volunteers and student recruitment and various other YFU
activities. I think I have managed, to even my own surprise, keep it all balanced with what I do with YFU
and everything else.
So that is as basic of a peek you can get into my life without nodding off.
30
information
MEDLEMSINFORMATION
På denna sida kan du läsa om vad det innebär att vara medlem hos YFU.
Är du inte redan medlem men vill bli det? Läs vidare så får du veta hur du gör.
Att bli medlem i YFU innebär att du stödjer YFU Sveriges vision ”Vi, Youth For Understanding
bidrar till gemenskap och förståelse mellan människor och kulturer genom att öppna
dörrar mot världen”. Förutom att du får rösträtt vid årsmötet och har möjlighet att kandidera till
förtroendevalda poster får du även vissa medlemsförmåner och möjliggör att fler ungdomar kan åka på
utbytesår.
Hälften av din medlemsavgift går direkt in i YFU:s stipendiefond för att delas ut till motiverade unga
sökande. Denna stipendiefond gör det möjligt för oss att erbjuda fler studenter en möjlighet att resa
ut som utbytesstudent och få uppleva en annan kultur. Vi vill på så sätt motverka att ekonomin blir en
avgörande faktor för vilka som får chansen att åka och vilka som inte får det. Donationer till verksamheten går självklart oavkortat till stipendiefonden.
Som medlem i föreningen får du även medlemstidningen OPUS samt att du är välkommen på träffar,
utbildningar och andra aktiviteter som YFU anordnar under året.
Det finns tre sätt att bli medlem:
• Genom att betala medlemsavgiften på www.
yfu.se/medlem
• Genom att åka som utbytesstudent
• Genom att ta emot en utbytesstudent som
värdfamilj
För 2014 finns tre olika medlemskapskategorier:
• 80 kr för medlemmar under 25 år
• 200 kr för medlemmar över 25 år
• 300 kr för familjemedlemskap
Gilla oss på Facebook
Och följ oss på Instagram
YFU Sweden
!
31
klotterplanket
KLOTTER
PLANKET
R ros till
O
T
S
n
e
e
rarvilja g
iljsrekryte
Jag skulle
m
fa
d
r
ä
v
ska
lm!
de fantasti kontoret i Stockho
d
u
enter
na på huv inkommande stud
av
a!
Rekordår bbat fantastiskt br
r jo
och ni ha
r
d volontä
a
r
e
n
o
p
/Im
Jag vill utbri
nga Ris till so
mmarens lömsk
a getingar so
m
inte ens låter
en njuta av e
n
frukost ens p
å ett YFU-lä
ger
utan att stick
a en!
Foto: Anna Bengt
sson
I sommar sa YFUs pa
ppalediga National D
irector
Mads-Erik och hans
vackra Åsa äntligen ja
till varandra. Grattis till det
fina br udparet, hä
lsar samtliga volontärer, student
er och kontorspersona
l!
/Snarstucken
volontär
UM
RI
A
D
N
E
L
KA
ET
AKTIVI T
Pubkväll med YFU!
32
DATUM
de
Pågåen
ember
Utresor
5-7 sept
stläger
tember
Hemkom
11-14 sep
tläger 2
ober
Ankoms
11-12 okt
ival
ber
Post Arr
1-12 okto
1
r
a
f
f
ä
trätr
la Volon
a
vember
n
io
g
e
R
15-1 6 no
lg
YFU-he