1. No category

 | helg
lördag 10 mars 2012
helg | lördag 10 mars 2012
Han var 19 när det värsta hände
– tonårigt kaxig men samtidigt
bräcklig och driven av ett sug som
tärde honom inifrån. Taxirånet
var begärets triumf över förnuftet,
och blev slutet på ett långt gatlopp
i utförsbacke. En ny resa har tagit
fart, en livsexpedition rakt ut i den
skrämmande friheten.
P
Resa med
tungt
bagage
.
å sin 20-årsdag
klev
Ricky Ekerholm in genom grinden till anstalten på
Berga i Helsingborg. Dömd till två år och åtta
månader, med blytung packning
över spensliga axlar.
Bagaget rymde strulig uppväxt i
Åstorp, oregelbunden skolgång,
usla betyg, drogmissbruk, ett par
dagars sommarjobb, trassel med
socialen, neuropsykologisk utredning, LVU-placeringar i familjehem, några rymningar, en runda
på behandlingsinstitution, ett kort
inhopp som telefonsäljare, fortsatt
missbruk och annat elände. Ingen
bra stomme till ett cv för resten av
ditt liv, när frihetens portar en
gång öppnas.
Ricky Ekerholm trotsar vinterkylan. Som nikotinist på utslussningen får man mycket frisk luft.
4
.
10 | helg
lördag 10 mars 2012
helg | 11
lördag 10 mars 2012
Pepparkaksbak och koncentrerat julkortspyssel på utslussningen i december
2010. Snart är det dags för avsked och avfärd
till småländskt behandlingshem.
De första två dagarna var en enda lång slummer i dubbla kläder och duntäcke, men efter ett tag kröp Ricky Ekerholm ur sin puppa och tittade ut ur rummet i den långa korridoren.
”Det spelar ingen roll vad jag gör, jag kan inte gråta.
Min bästa kompis dog samma dag som jag kom hit,
men inte ens då...”
u KRIMINALVÅRDSANSTALTEN I HELSINGBORG
HÖSTEN 2010
Halva strafftiden återstår och
Ricky sitter på det som inom kundkretsen kallas för utslussning och
som krasst handlar om anpassning
till normalt Svenssonliv. Kriminalvårdens mer korrekta definition
är:
”Självförvaltning på säkerhetsklass E. De intagna står för planering och inköp av mat enligt fastlagd budget, för meny och för til�lagning.”
Nu, på den friare avdelningen,
börjar han skymta ljuset och sommarens muck. Fast livet utanför
murarna känns både avlägset och...
skrämmande. Han har kommit i
kontakt med organisationen Kris
(Kriminellas revansch i samhället), som stöttar frigivna och försöker skapa en stabil grund efter
.
fängelsevistelsen. Det snackas om
att starta ett lokalt Unga Kris.
– Jag har varit yngst överallt.
Först på slutna, sedan här.
En av de övriga fem på paviljongen står vid spisen och lagar
lunch. Han vänder sig om mot
Ricky och påminner om en sorts
uppvaknande:
– Du sov mycket när du kom hit.
Väldigt mycket.
De första två dagarna var en enda lång slummer i dubbla kläder
och duntäcke, men efter ett tag
kröp han ur sin puppa och tittade
ut ur rummet i den långa korridoren. Olycksbröder och vårdare
vittnar om ständiga framsteg.
Själv säger Ricky:
– Vi trappade ner på medicinen
och jag var trött. Men så småning-
om steg jag upp av mig själv. Och
nu, sedan vi hittat nivån, är allt
mycket bättre.
Han trummar med fingrarna och
flackar med blicken. När den ena
cigaretten slocknat är nästa inte
långt borta. Det är rökförbud inne
och blir ett himla springande ut på
rastgården. Som nikotinist på utslussningen får man mycket frisk
luft.
På mellanstadiet tog han sin
första fylla. Snart hade han provat
hasch också och var inne i en negativ spiral kantad av droger, snatteri,
andra småbrott och allmän destruktivitet.
Till slut en spontanhandling
som bar missbrukarnas signum.
Tillsammans med en tre år yngre
tjej rånade Ricky Daniel Kenneth
Ekerholm, då 19 år, en taxichaufför
i Malmö. Tonåringarna var pliktskyldigt maskerade och utrustade
med kniv och blocknyckel. Det
gick alldeles snett och de unga rånarna togs i princip på bar gärning.
Allt ledde till en sorts insikt,
även om rånoffret gärna sluppit
rollen som mänsklig räddningsplanka. Så småningom ordnades
ett möte. Ricky åkte ner till Malmö
med terapeut och personal från
anstalten och träffade taxichaffisen.
– Jag var nervös. Chauffören
förklarade hur han kände, att han
var rädd och så, och jag sa att det
inte var personligt. Och... ja, han
tog faktiskt bort skadeståndskravet.
Det slutade med förlåt och en
kram, sämre kunde det förstås gått.
Och det gör det också påfallande
ofta. För hans tre år yngre kumpan
exempelvis. Hon har tvärt om fortsatt med ännu grövre brott.
u JULPYSSEL PÅ
UTSLUSSNINGEN 2010
Han har 96 timmars permission
per månad, för att fixa saker och
anpassa sig.
– Jag håller mig mest till tjejkompisar faktiskt.
Det finns mycket att ta igen –
förlorade år, brutna kontakter,
missad utbildning – och det känns
som om han kommit en bit på vägen. Han pratar mer otvunget,
skämtar och bjuder på ett och annat avmätt skratt.
– Vill ni ha kaffe? frågar han.
Sedan insiktsfullt:
– Jag har fått rätt många chanser
ändå.
Men han talar också om bristande stöd från myndigheter, att saker
kunde gått annorlunda:
– De satte mig i familjehem men
hörde inte av sig på ett halvår.
Han föddes fredagen den 13. Bara en sån sak. Året var 1989, månaden oktober.
Ricky vittnar om fladdrig barndom och otrygga tonår. Föräldrarna skilde sig när han var tolv, det
var en på alla sätt strulig tid och
han har haft rätt dåliga familjerelationer under många år. Fast nu har
han bättre kontakt med mamma
och en halvsyster.
– Jag gick i normal klass på Björnekulla till och med åttan, sedan i
specialskola i nian. De två sista
åren på högstadiet var det mycket
droger och jag var knappt där.
Vid 15 flyttade han hemifrån. Rotlös hoppade han hit och dit mellan
olika kompisar och tillfälliga bostadslösningar. Det är ingen svartsyn utan glasklar livserfarenhet
som får honom att konstatera att
plötsligt återstår bara fängelse, institution eller det definitiva slutet.
– Börjar man med heroin här i
stan är man dödsdömd.
Han har önskat behandlingsplats länge, men kvarnarna mal
långsamt.
– Ibland känns det som om man
måste ta en överdos eller begå
brott för att över huvud taget få
hjälp.
Frivårdsinspektören hälsar på
varannan vecka och efter nyår bär
det av till Väckelsång för sex månaders intensiv vård enligt tolvstegsprogram. Tufft attitydarbete
väntar. Det ska vändas på stenar.
Många stenar. Han har fått diagnos, svart på vitt att han har svårt
att hantera konflikter och att han
därför hellre drar sig undan. Det är
uppväxtrelaterat, har man sagt,
och det tycker han låter rimligt.
Men nu är det julpyssel på utslussningen.
– Han har talang för teckning.
Jag har sagt det förut, du vet om
det, säger en pepparkaksbakande
medintern.
Ricky klipper, klistrar och ritar
julkort, och suger i sig av uppriktigt beröm. Själv drömmer han om
att bli dykare, eller att börja jobba i
en tatueringsstudio.
Han är märkt både här och där.
Ja, till och med långt uppåt halsen.
Och just den tatueringen, den mest
synliga, påminner om förflutna
snedsteg och mossiga budskap.
Den känner han sig inte bekväm
med, den vill han utplåna. Fast en
laserbehandling kostar.
u BEHANDLINGSHEMMET
I VÄCKELSÅNG VÅREN 2011
Småland är på bästa humör. Solen
skiner, flyttfåglar kvittrar vårens
melodi och Rickys mamma och
syster är i Väckelsång på anhörigvecka.
Ricky själv gillar inte de händelselösa helgerna. Vardagarna är desto mer intensiva. Det är uppstigning halv sju och tre kilometers
promenad före frukost. Sedan
späckat schema med gruppdiskussioner, terapeutsamtal och nya
konfrontationer.
– Samtalen har blivit djupare
och djupare. Vi sitter kanske sju,
åtta stycken och lyssnar och väntar
på vår tur. Klart att det är jobbigt.
Annars biter det inte.
– Men det är inte nervöst längre
att tala om hur man mår och man
känner igen sig i andra och kommer riktigt nära de som bor här.
Det har verkligen hänt något. Ett
positivt förvandlingsnummer, men
han har fortfarande långt till tårarna.
– Det spelar ingen roll vad jag
gör, jag kan inte gråta. Min bästa
kompis dog samma dag som jag
kom hit, men inte ens då... Jag får
väl gå på gråtbehandling.
Nu har han bara en och en halv månad kvar. Allvaret bankar på dörren till enkelrummet.
– Jag mår bra här jämfört med
där ute, och snart ska jag dit. Klart
att jag är orolig. Det gäller att inte
söka sig till de dysfunktionella. Jag
vet om det och jag har bara tagit
kontakt med bra kompisar.
Till helgen ska han ha 72-timmarspermis, och han tänker besö-
4
.
12 | helg
lördag 10 mars 2012
lördag 10 mars 2012
helg | 13
Det händer något i Väckelsång. ”Samtalen har blivit
djupare. Det är jobbigt, men annars biter det inte.”
Under en helgpermission passar Ricky på att besöka
kompisens grav i Åstorp, och efter muck flyttar han in
i en lägenhet i Helsingborg.
”Det gäller att vara helt fokuserad och bara jobba
med sig själv, och jag har fått sjukt många insikter.”
ka en grav i Åstorp. Han vill gärna
börja på Krami, där Arbetsförmedlingen, Kriminalvården och kommunen samverkar i jobbinriktad
vägledning. Truckkort lockar, och
dykardrömmarna lever.
– Jag trivs i vatten. Tror jag var
fisk i mitt förra liv.
De som sitter här har skiftande
problembild. Droger, kortlekar och
sexbesök är tabun och det är förbjudet att starta nya förhållanden
under vistelsen.
– Det gäller att vara helt fokuserad och bara jobba med sig själv,
och jag har fått sjukt många insikter.
– Det är stor skillnad när jag
snackar nu. Jag är mognare. Och
vet du, jag är yngst här också, men
den som har längst nykterhet på
hela stället. Jag har varit drogfri i
ett år, sex månader och två veckor.
Han pratar på om känslor, lögner, bekräftelsebehov och om alla
rädslor som fått honom att göra
.
felval och han skickar en tacksamhetens tanke till folk som orkat
ställa upp, typ läraren som under
lång tid kom hem och hämtade honom i privatbil och tog med honom
till skolan.
Snart är det dags att stå på egna
ben. Sista veckorna känns extra
jobbiga, tiden kryper fram. Ändå
finns ångesten för ett annat där.
Frihetens ångest.
u EN ETTA FÖR TVÅ
I HALMSTAD VINTERN 2012
Det är inte lätt för välutbildat folk
att skaffa jobb, och ungdomar med
toppbetyg står på kö till första bästa vikariat.
Ricky tror mycket på Kramis
truckförarkurs. Han har ju flyttat
till en lager- och transportstad.
I samband med att Unga Kris i
Helsingborg besökte Kris i Halm-
stad träffade han Josefine. Och så
började de dela erfarenheter på
Facebook och så gick det som det
gick.
– En tolvstegsterapeut skulle
kalla det geografisk flykt. Men jag
kan inte vara i en stad som jag känner mig osäker och obekväm i, och
jag tror på att gå vidare.
Att lova att man ska leva hela livet tillsammans är en omöjlighet,
men för tillfället finns det inget alternativ och nu sitter Josefine och
Ricky i en etta med fräscht, vitt kök
och utsikt över Gustavsfält.
– Jag kommer aldrig riktigt fram
till gråten. Det är mer... ja, liksom
stabilt på grund av medicineringen. Man är lite som en zombie.
Den som inte kan gråta kanske
tvingas bära sorg och bitterhet som
eviga följeslagare.
– Jag är inte glad och inte ledsen,
det går aldrig riktigt in här, säger
han och slår med handen på brös-
tet liksom för att jaga liv i den
slumrande själen.
På kylskåpsdörren hänger en
kärleksfull hälsning till sambon.
– Jag har gått på antidepressiva
medel i fem år. Nu tar jag mindre
doser än på anstalten och det blir
mindre biverkningar, men skippar
jag det helt så tuggar jag sönder
tänderna.
Tiden i Småland känns avlägsen,
han har bott en tid i en sunkig lya i
Helsingborg men till slut landat
hos kärleken i Halmstad.
– Jag trivdes med att vara inlåst
och är glad att jag valde behandling med ständig gruppterapi. Jag
fick chans att koncentrera mig på
mina egna känslor under en längre
tid, på ett ställe där jag kände mig
trygg.
De pratar om att skaffa katt och
Josefine sätter ord på parets gemensamma planer. Dessutom i
prioriteringsordning:
– Hitta jobb och skaffa större lä-
genhet... och att resa hade varit
kul.
Ricky tittar på henne.
– Jag trivs med att gå till Krami
på dagarna. Det känns hoppfullt
för en gångs skull, säger han.
Sedan:
– Och vadå? Vi har ju en femrummare om du räknar toa och
garderoberna.
Han skrattar så att en av hans tio
tatueringar får liv. Den på halsen,
den som förföljer honom.
Per
Ohlsson
[email protected]
042-489 90 28
Foto:
Sonny Thoresen
[email protected]
042-489 90 00
Följ resan
på bildspel
Josefine och Ricky i en etta med utsikt över Gustavsfält i Halmstad. ”En tolvstegsterapeut skulle kalla det geografisk flykt. Men jag kan inte vara kvar i en stad där jag känner mig osäker och
obekväm. Jag tror på att gå vidare.”
hd.se/bildspel
.