Smakprov - Heidruns Förlag
Bengt Berg Mellan Nordkap och Syrakusa Betraktelser Heidruns Förlag Heidruns Förlag Fensbol 39 • 685 93 Torsby Tel 0560 421 26 www.heidruns.se [email protected] Omslagsfoto: Bengt Berg © Bengt Berg och Heidruns Förlag Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2011 ISBN 978 91 86699 09 3 Jag är ingen opolitisk person. Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land. Jag anser freden vara vår största tanke. Men jag vill inte med den stora drömmens sax klippa sönder den mindre drömmens väv. Werner Aspenström I En citronfjärils glada triumf Nu igen och som alltid förr, vilket framgår ovan, är inga frågor av sådan vikt som de naiva (Wislawa Szymborska) Av en händelse hamnade jag mitt i en stund av underbar kammarmusik, blev sittande nära scenen som befann sig på samma slitna brädgolv som vi i publiken. Runtom en sommardag, ett lätt fladder i gardinen och därutanför det dova bullret av en bil som lämnar parkeringsplatsen, ivägschasad av en citronfjäril. Det som spelas är nåt av Bartók, korta stycken, som ville denne folklige kompositör ha sagt det han ville säga med inte mer än nödvändigt många notrader. Jag begriper mig inte på vare sig noter eller hieroglyfer, men jag inser bägges värde. Det som lever och det som levde. Jag kände en gång en händig man, han var konstnär och han renovereade gamla instrument. Också det tätvuxna träet blir gammalt och måste med varsam hand bytas ut. I en gammal fiol hade min kamrat hittat en liten lapp, en hälsning på tunt pap9 per från en kollega, en instrumentbyggare som varit inne i samma fiol för 150 år sedan. Allt har och allt tar sin tid, tystnaden är också den en form av kommunikation. Och utan tystnad: skulle musiken vara meningslös? Världens tystnad före Bach – vilken vacker titel på en diktsamling! Så synd att Lars Gustafsson redan uppfunnit den. Så sitter jag där som en lyssnande del av musiken. De fyra som spelar gör det i en så påtaglig närhet till oss, i vårt stora gemensamma nu. Det finns inget efteråt, nu blir aldrig nyss. Det vet minsta citronfjäril. Och denna samklang, denna suveräna närvaro och precision i mötet mellan hjärna och notblad, mellan stråke och sträng, denna stund av outbytbarhet. Vi andas i och med musiken, den lever och verkar i oss alla, samtidigt, på randen till något större. I mitt hem fanns varken piano eller grammofon. Om musikaliska barndomsminnen har jag inte mycket att berätta. Bortsett från Hasse Tellemar och papegojorna och deras slagdänga ”När man är purken och sur i refrängen, då hjälper en SÅÅÅNG ...”. Och så psalmorgeln i Vasseruds folkskola förstås, den som fröken drog den trygga räkan på. Nej, det var Sixten Jernberg som stod högst i kurs och det var Rekord-Magasinet som formade 10 mina drömmar. Men idrotten betydde mycket mer än resultat, det var faktiskt själva estetiken även om ett sånt ord var mig totalt främmande. Jag kan än idag grubbla över vad det var som fick mig till att själv våga ta till orda. Inte i klassrummet på gymnasiet där omgivningen plötsligen talade svenska, men på det ensamma, tysta, vita och hemlighetsfulla pappersarket. Det är ännu för mig ett mysterium, att jag som var den förste i min släkt som skulle ta studenten, att jag satt där och plitade ner kosmisk anspråksfulla versrader i min pubertala ensamhet. Det enda jag vet, som bidrog till denna frigörelse ur blygsel och försagdhet, är den oas som utgjordes av det gamla biblioteket med det bärnstensfärgade trägolvet i sockenstugan intill muren av Fryksände kyrkogård. Där stämplade svenskamerikanen Oscar Nelson in allt från Bernhard Nordhs lappländska vildmarksromaner till Erich Maria Remarques pacifistiska På västfronten intet nytt och Agnar Mykles syndfullt lockande Sången om den röda rubinen. Boken blev inte bara min livboj, den lärde mig simma! Allt detta finns givetvis med nånstans inne i hjärnans ljumma vindlingar, när jag nu sitter och lyss11 nar på Bartóks gåva till eftervärlden. Om den mänskliga intuitionens slagruta vet den danske diktaren Benny Andersen en hel del, som i följande dikt där han med en svindlande enkelhet visar på livets och tillvarons mirakel: Man letar efter ett ord och finner ett språk Man kysser en mun och blir gift med ett folk Man gräver i trädgården och stöter på en planet Man ser förundrat upp och man är vår (ur Denne kommen og gåen, 1993) Ja, alla är vi barn i början, vi måste först lära oss krypa, innan vi kan börja gå ... Barnet har ofrånkomligen ett naturligt underifrånperspektiv, som liten ser och växer man uppåt, det är helt i sin ordning. Det är först när vi är vuxna människor som uppåtblickandet börjar bli problematiskt och frågan varför nödvändig. I den accele12 rerande egoismens tid där ordet konkurrens ersatt gemenskap faller det sig till och med konsekvent att slicka uppåt och sparka nedåt: slipa armbågarna! Beethoven – Kuvad av scen och salong Han som skulle spelas för smeder En norsk dikt i egen snabböversättning, skriven av Telemarkspoeten Arvid Torgeir Lie. Dessa korta rader har hängt med i min tanke genom ett helt vuxenliv. De rymmer ett helt kulturprogram: Endast det bästa är gott nog för alla. För oss alla. Den fina kulturen är också allas vår angelägenhet. Det gäller att ta och finna sin plats, men också att våga öppna sig, tillåta sig själv att växa. Detta gäller förstås för alla kulturyttringar, också idrotten – om du inte förstår reglerna för en ishockeymatch så framstår självklart den envetna uppvaktningen av pucken som otroligt överdriven i förhållande till den ringa utstrålning som denna svarta gummitrissa har! Det är inte svårare än så: saknar du koden är det svårt att få upp dörren och vinna tillträde, insikt. 13 Som jag ser det handlar bra kultur först och främst om två saker: ärlighet och kvalitet. Men vad som är bra och vad som inte är det är en hårdare nöt att knäcka. Man kan säga: Det som är bra i mina ögon kan bara mina ögon avgöra. Men också: Det som mina ögon fann gott igår, kan idag tyckas helt ointressant. Det är inte tavlan på väggen som bytt skepnad, det är jag som har förändrats, utvecklats, växt. För att man skall växa krävs motstånd, en rörelse framåt, en risk att ta, en prövning att våga sig på. Den som står med bägge fötterna på samma fläck, den står och förblir stilla. Det har hänt mycket sedan blytypens tyngd kunde vägas på guldvåg, men jag vill ändå förmedla en hyllning till trycksvärtans folk, skriven av finlandssvensken Elmer Diktonius: Ej finns mirakel stort som skriftens vandring från svärtans sörja fram till tryckta ordets ljus. Vid oljiga maskiner, rotationers dån, i binderiets limlukt, sätteriets skrammel 14 det stora undret sker: fabriksprodukt blir själiskt destillat, sotsvart förvandlas till en uppenbarelse för anden. (”Sång till ordet och dess tjänare”, tillägnad Helsingfors Bokarbetareförening, ur samlingen Gräs och granit, 1936) Men hur förvaltar vi den tysta kunskap som finns hos alla dem som utför det nödvändiga samhälleliga arbetet? Jag har försökt formulera problematiken i en enkel dikt som inte serverar något svar men väl en utmanande fråga; dikten heter ”Arbete. Språk. Framtid”: Om arbete visste han mycket, men värst mycket språk ägde han inte Det satt i händerna; det var med händerna han talade. Och gjorde Dag efter dag som i ett osynligt språk Till sådan nytta 15 Så plötsligt var det hans tur: händerna behövdes inte längre, han behövdes inte mera Vad han behövde var inte spik men språk Hur transformera 40 års arbete till ett språk som till sist ger honom makten över de verktyg som ersatt de gamla? Vem utformar framtidens verktyg? Vem utformar morgondagens språk? (ur samlingen Termos, 1987) En spik är heller inte bara en spik. En spik fyller främst nyttans funktion, men kan betyda mer än att hålla ihop ett par bräder. Dessa fyra bokstäver i ordet spik kan utgöra en del av en diktrad, eller ge upphov till en rå och lärorik berättelse, ur en annan verklighet än vår folkhemska. Det var nämligen så, berättar den radikale brasilianske teatermannen Agosto Boal, att man skulle genomföra ett alfabetiseringsprojekt bland de fattiga i Peru. Deltagarna skulle med hjälp av en enkel 16 Instamatic-kamera skildra det som de ansåg vara förtryck. Efter någon vecka samlades deltagarna, visade sina bilder och pratade om det som fanns bakom dem. En av fotografierna tbestod helt enkelt av en avporträtterad spik, inslagen i väggen. Om man för ett ögonblick bortser från den miljö och det sociala sammanhang som detta motiv hörde hemma i, skulle fotot ha kunnat vara hämtat från någon postmodernistisk konstutställning i Sverige. Eller världen. Men det är berättelsen bakom den peruanska spiken, som ger bilden dess laddning. Jo, pojken som fotograferat bor i ett av de tusenfaldiga brädskjulen i Limas utkant och måste bidra till familjens försörjning genom de slantar som skoputsningen i centrum kunde inbringa. Men det var långt att gå, och tungt att bära skoputsargrejorna morgon och kväll, från slummen till affärsstråket så därför hade skoputsarpojken fått ”hyra” en spik inne i en restaurang för att hänga sin tunga låda på. För detta fick han betala en viss procent av sin dagsinkomst. Nyss lyssnade jag på utmärkta P1 i bilradion där den mästerlige norske författaren Kjartan Fløgstad fick frågan om huruvida litteraturen kunde förändra världen. Njaej, kanske inte, svarade författaren, 17 men det finns en sådan glädje i att berätta, en glädje i själva språket. Utan den glädjens kraft och motstånd kommer den mentala istiden att gå i allians med den globala klimatförändringen i en sista dans runt guldkalven. Och utan den andliga tillväxt, som kulturen producerar, kommer vi tämligen snart att degraderas från tänkande och kännande samhällsmedborgare till enbart kundvagnstankande konsumenter. I stället för att ge folk det (dom påstås) vilja ha, kan vi försöka erbjuda det som de inte visste att de behövde. Nu måste vi dock släppa in den fladdrande Bartókfjärilen igen, ett av tillvarons miljarders underverk. Varifrån hämtar den sin energi, sin för oss inbillade frihet? Jag vet inte om ni tänkt på att det finns glädjespridande citronfjärilar av mångahanda slag? Och så mycket som blir gjort när det sker tillsammans med andra! Och som på köpet: glädjen över att försöka vara människa. 18 Livets broderi Tyvärr tillhör jag den efterkrigsgeneration skolbarn som förmenades syslöjd i skolan, men detta kompenserades av att min far höll sig med en så för män ovanlig syssla som att stoppa strumpor, vackert och omsorgsfullt. Min mor var en mycket textil människa, hon vävde, stickade (på en elektrisk stickmaskin), sydde och förstås: broderade. Min egen praktik inskränker sig till en ofärdig julduk i korsstsygn på oblekt lakansväv, men i vuxen ålder blev jag hösten 1990 innehavare av en vacker huvudbonad från Buchara i Uzbekistan. Mitt första, men inte sista mjällgarage – i petit point! Ordboken pekar mot franskan, det kunde man ju lätt föreställa sig: broderi(e). Det luktar Gustav III lång väg: silke och väldoft. Men ordet brodera har även fornnordiska rottrådar och då far den etymologiska flipperkulan iväg till Bayeux-tapeten som skildrar den normandiska erövringen av England och slaget vid Hastings 1066 på en 70 meter lång och 50 cm hög bonad i linneväv. Denna välbesökta turistattraktion har inspirerat 19 tecknaren och alltmöjligtmannen Gunnar Svensson till en 40 meter lång bonad, Pilgrimstapeten, där ullgarnstråden löper från Vänern i söder till Nidaros i norr. Denna textila roadmovie utfördes av tio nordvärmländska kvinnor under två års tid och stod färdig 1997, lagom till Trondheims 1000 -årsfirande och till åminnelse av Olav den Helige som stupade i slaget vid Stiklestad år 1030. Från vaggan till graven har broderiernas tysta röster fört sina lågmälda samtal på dopklänningar, som monogram på brudkistelakan, i restbitar och allt som kunde tas tillvara genom livet och ända fram till jordfästningens sakrala uttryck. Alla dessa stygn! Den norske poeten Rolf Jacobsen skrev till sin döda hustru Petra i en dikt, hur örngottets bokstäver spegelvänt fanns återgivet på kinden och hon blir faktiskt själv till ett broderi i ord, där hon ligger på sal 301, som skulle bli hennes sista rum i livet: /---/ (Din hand, din lilla hand). Den andra har de lagt över ditt bröst, Böjd runt en ros. Rött mot vitt. En brud Men inte min. /---/ 20 Det finns otroligt mycket att diskutera när det gäller handens tysta kunskap och allt det kvinnliga skapande som har med nål och tråd att göra. Denna genom generationer nedärvda syssla har också, som så mycket annat, genomgått en klassresa: petit point låter onekligen mera raffinerat än korsstygn. Denna kvinnliga gemenskap har många olika inramningar, från kaffedoftande kyrkliga syjuntor i det inre av Dalsland, till hemliga och livsnödvändiga sammankomster för radikala feminister i Teheran. Och allt tack vare nål och tråd. En egen genre inom broderikonsten är alla dessa köksbonader som förmedlar drömmar, budskap, moral och livsvisdom som Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst Det finns också mera uppstudsiga formuleringar förmedlade med nål och tråd på oblekt lakansväv: H ellr e lite än ett r ent sk it i hör nen helvete 21 Det finns så många fina textila konstnärer som jag haft glädjen att lära känna i både liv och verk: Britta Marakatt Labba, som broderar sin samiska kultur och sitt lappländska landskap, Harald Edströms färgrika syn på tillvaron och förstås Elsa Agéliis bilder, tankar och arbete med att genom Täcklebo Broderiakademi lyfta fram denna försummade konstform. Glad blir man av olikheterna i uttryck och tradition, som en Nils Holgersson kan man sväva över svensk nålkonst: Blekingesöm, Hallandssöm, Jämtlandssöm, Järvsösöm. Delsbosöm. Än gladare blir man vid åsynen av den ungdomliga vildsintheten och den osignerade generositeten som ger liv åt järn och cement i våra stadsmiljöer, när huttrande lyktstolpar får regnbågsmuddar i alla dessa STREET-ART-projekt! En slinga, en repa, en glimt … Och så blir allt broderi: från rådjurssömmen som drar fram över det vindsläta snölakanet till kejsarsnittärret på min dotters mage. Både det som är livsnödvändigt och det som bara fanns där – det plötsliga regnet mot köksfönstret, repan i den azurblå bildörren, de nästan försvunna 22 kantstrecken längs riksväg 41 en sen höstkväll när ögonen svider till Gipsy Kings i bilstereon. Allt finns där ute i verkligheten, i det som möter vår blick när vi passerar livet, liksom av en tillfällighet. 23 Vad gör vi med sommaren, kamrater? Det är den tid när Sverige ömsar skinn, kastar av sig det gråbruna mot det gräsgröna. I stället för plikter och hålltider – en frihetens personliga parentes, en lek med tiden och oss själva. Alla dessa drömmar och förväntningar om att nu, nu hänger vi oss åt ljuset och värmen, nu följer vi fjärilarnas lekfulla fladder eller försöker tyda det budskap som koltrasten förmedlar från sin grantopp. Bort med brus och snabbköpsstress, in med lust och fägring stor. I skrivande stund (juni 2010) pågår det alltmer uppskruvade fenomenet Almedalsveckan, som stundom liknar ett medialt norrsken på den ljusa sommarhimlen, stundom ett akvarium där landets politikerprofiler svävar runt i sommaridyllen på Gotland. Alla är där, som den olidliga frasen lyder, eftersom egentligen få av dem som väljer våra folkvalda finns på plats med sina frågor, drömmar, idéer och visioner. Men förtjusningen i media gullar på i kölvattnet av prinsessbröllop och fotbolls-VM. Politiken liknar alltmer en fotbollsmatch – utan 24 boll. Men med ständiga byten av tröjor och identiteter. Påhopp och filmningar i parti och minut. De nya moderaterna uppträder visserligen i buenosaireskt ljusblått, men ännu har inte Schlingman lyckats kopiera Maradonas CHE-tatuering i nacken på Reinfeldt – en tidsfråga. Utan boll … Läs: utan ideologi. Begreppen snos (eller kanske leasas) ogenerat. Gamla (s)-märkta valaffischer stuvas om och förses med ny logga. Reinfeldt har genomgått en snabb (och effektiv) koreografi/mimik-kurs, men ger snarast ett komiskt intryck när han så självbelåtet studsar upp och ner inför sina flaggviftande supportrar. Det enda arbetarpartiet? Låter inte det otäckt välbekant? Den enda vägen, arbetslinjen? Utefter vägkanterna dessa blåbommande tuvor av cikoria, kaffesurrogatet under beredskapsåren. Hög blå himmel, håglösa moln. Vindtuktad låg barrskog. Nyckelpigor och vindsurfare. Tystnaden i kalkbrottens Slite utgör en fin bakgrund till Schuberts Ave Maria. Sommar. Gotland, solen och havet. Världen lika långt borta som den var den 19 mars 1938, då man kunde läsa i Gotlänningen: ”Nationerna en skapelse efter Guds vilja. Hitler motiverar sin kupp inför tys25 ka riksdagen. Ångbåtsbolagets taxor kunna ej sänkas. Nya massakrer på Barcelonas civilbefolkning.” Det var av den gotländska naturen och dessa stränder som Elisabet Hermodsson inspirerades till sina upproriska visor i Disa Nilssons namn, för kanske 40 år sedan. Sommaren är den samma, men tiden är en annan. Frågorna är de samma, men kräver nya svar: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Ska vi låta henne vara Sprida sina dofter Sin mjukhet Sin pacifism, daggtramp i gräset Och maskrosfrön över ängarna Vem lyssnar till vad Gotlands raukar har på hjärtat. De liknar det finfördelade folket där de står sammanbitet frågande. Där uppe i Almedalen pågår matchen, men bollen har inte setts till på alltför länge. Låt oss tillsammans leta fram den ur nässelsnåren, låt oss tillsammans delta i matchen utan att uppträda i lånta fjädrar. Vad gör vi med sommaren, kamrater? 26 Innehåll I En citronfjärils glada triumf 9 Livets broderi 19 Vad gör vi sommaren, kamrater? 24 Av skog är du kommen 27 Stå häst 38 II Mötet med de jordlösa 49 I en mörk tid … 55 Sent en kväll 63 Något om makt 66 Grufvan 68 Vi ger varandra solen! 71 III Från Gultbergets topp 77 Midsommar 80 Vete fåglarna 81 Julidementi 84 Politiken är drömmarnas återvinningsstation 85 Bokslut 89 Vi minns Maja! 92 På bibblan 93 Morgon i augusti 94 Vi skriver in oss i hösten 95 Ska vi gå på bio? 98 Låt boken lysa upp höstmörkret 101 I valet och kvalet 104 Mera dugnad! 107 Mellan vintern och världen 110 De andra 112 Också de som inte syns finns 115 10 dec. 05 118 17 dec. 07 119 Jul – nu igen? 120 Ett nytt år 122 IV Knarr. Kraaah 127 Vintern och tystnaden 130 Hovfjället – i själ och hjärta 132 Jublets kategorier 135 På gongeltur 136 Berättaren Reidar 139 Stickan har slocknat 146 Vid Krister Gidlunds jordafärd 149 Ännu ett tack 154 Det är den drömmen 157
© Copyright 2024