Bengt Berg
Mellan Nordkap och Syrakusa
Betraktelser
Heidruns Förlag
Heidruns Förlag
Fensbol 39 • 685 93 Torsby
Tel 0560 421 26
www.heidruns.se
[email protected]
Omslagsfoto: Bengt Berg
© Bengt Berg och Heidruns Förlag
Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2011
ISBN 978 91 86699 09 3
Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Werner Aspenström
I
En citronfjärils glada triumf
Nu igen och som alltid förr,
vilket framgår ovan,
är inga frågor av sådan vikt
som de naiva
(Wislawa Szymborska)
Av en händelse hamnade jag mitt i en stund av
underbar kammarmusik, blev sittande nära scenen
som befann sig på samma slitna brädgolv som vi i
publiken. Runtom en sommardag, ett lätt fladder i
gardinen och därutanför det dova bullret av en bil
som lämnar parkeringsplatsen, ivägschasad av en
citronfjäril. Det som spelas är nåt av Bartók, korta
stycken, som ville denne folklige kompositör ha
sagt det han ville säga med inte mer än nödvändigt
många notrader. Jag begriper mig inte på vare sig
noter eller hieroglyfer, men jag inser bägges värde.
Det som lever och det som levde.
Jag kände en gång en händig man, han var konstnär och han renovereade gamla instrument. Också
det tätvuxna träet blir gammalt och måste med
varsam hand bytas ut. I en gammal fiol hade min
kamrat hittat en liten lapp, en hälsning på tunt pap9
per från en kollega, en instrumentbyggare som varit
inne i samma fiol för 150 år sedan.
Allt har och allt tar sin tid, tystnaden är också
den en form av kommunikation. Och utan tystnad:
skulle musiken vara meningslös? Världens tystnad
före Bach – vilken vacker titel på en diktsamling!
Så synd att Lars Gustafsson redan uppfunnit den.
Så sitter jag där som en lyssnande del av musiken.
De fyra som spelar gör det i en så påtaglig närhet till
oss, i vårt stora gemensamma nu. Det finns inget efteråt, nu blir aldrig nyss. Det vet minsta citronfjäril.
Och denna samklang, denna suveräna närvaro och
precision i mötet mellan hjärna och notblad, mellan
stråke och sträng, denna stund av outbytbarhet. Vi
andas i och med musiken, den lever och verkar i oss
alla, samtidigt, på randen till något större.
I mitt hem fanns varken piano eller grammofon. Om
musikaliska barndomsminnen har jag inte mycket
att berätta. Bortsett från Hasse Tellemar och papegojornaoch deras slagdänga ”När man är purken
och sur i refrängen, då hjälper en SÅÅÅNG ...”. Och
så psalmorgeln i Vasseruds folkskola förstås, den
som fröken drog den trygga räkan på.
Nej, det var Sixten Jernberg som stod högst i
kurs och det var Rekord-Magasinet som formade
10
mina drömmar. Men idrotten betydde mycket mer
än resultat, det var faktiskt själva estetiken även om
ett sånt ord var mig totalt främmande.
Jag kan än idag grubbla över vad det var som fick
mig till att själv våga ta till orda. Inte i klassrummet på gymnasiet där omgivningen plötsligen talade svenska, men på det ensamma, tysta, vita och
hemlighetsfulla pappersarket. Det är ännu för mig
ett mysterium, att jag som var den förste i min släkt
som skulle ta studenten, att jag satt där och plitade
ner kosmisk anspråksfulla versrader i min pubertala ensamhet. Det enda jag vet, som bidrog till denna
frigörelse ur blygsel och försagdhet, är den oas som
utgjordes av det gamla biblioteket med det bärnstensfärgade trägolvet i sockenstugan intill muren av
Fryksände kyrkogård. Där stämplade svenskamerikanen Oscar Nelson in allt från Bernhard Nordhs
lappländska vildmarksromaner till Erich Maria
Remarques pacifistiska På västfronten intet nytt
och Agnar Mykles syndfullt lockande Sången om
den röda rubinen.
Boken blev inte bara min livboj, den lärde mig
simma!
Allt detta finns givetvis med nånstans inne i hjärnans ljumma vindlingar, när jag nu sitter och lyss11
nar på Bartóks gåva till eftervärlden.
Om den mänskliga intuitionens slagruta vet den
danske diktaren Benny Andersen en hel del, som i
följande dikt där han med en svindlande enkelhet
visar på livets och tillvarons mirakel:
Man letar efter ett ord
och finner ett språk
Man kysser en mun
och blir gift med ett folk
Man gräver i trädgården
och stöter på en planet
Man ser förundrat upp
och man är vår
(ur Denne kommen og gåen, 1993)
Ja, alla är vi barn i början, vi måste först lära oss
krypa, innan vi kan börja gå ...
Barnet har ofrånkomligen ett naturligt underifrånperspektiv, som liten ser och växer man uppåt,
det är helt i sin ordning. Det är först när vi är vuxna
människor som uppåtblickandet börjar bli problematiskt och frågan varför nödvändig. I den accele12
rerande egoismens tid där ordet konkurrens ersatt
gemenskap faller det sig till och med konsekvent
att slicka uppåt och sparka nedåt: slipa armbågarna!
Beethoven –
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder
En norsk dikt i egen snabböversättning, skriven av
Telemarkspoeten Arvid Torgeir Lie. Dessa korta rader har hängt med i min tanke genom ett helt vuxenliv. De rymmer ett helt kulturprogram: Endast
det bästa är gott nog för alla. För oss alla.
Den fina kulturen är också allas vår angelägenhet. Det gäller att ta och finna sin plats, men också
att våga öppna sig, tillåta sig själv att växa.
Detta gäller förstås för alla kulturyttringar,
också idrotten – om du inte förstår reglerna för en
ishockeymatch så framstår självklart den envetna
uppvaktningen av pucken som otroligt överdriven
i förhållande till den ringa utstrålning som denna
svarta gummitrissa har!
Det är inte svårare än så: saknar du koden är det
svårt att få upp dörren och vinna tillträde, insikt.
13
Som jag ser det handlar bra kultur först och främst
om två saker: ärlighet och kvalitet. Men vad som
är bra och vad som inte är det är en hårdare nöt
att knäcka. Man kan säga: Det som är bra i mina
ögon kan bara mina ögon avgöra. Men också: Det
som mina ögon fann gott igår, kan idag tyckas helt
ointressant.
Det är inte tavlan på väggen som bytt skepnad,
det är jag som har förändrats, utvecklats, växt. För
att man skall växa krävs motstånd, en rörelse framåt, en risk att ta, en prövning att våga sig på. Den
som står med bägge fötterna på samma fläck, den
står och förblir stilla.
Det har hänt mycket sedan blytypens tyngd kunde
vägas på guldvåg, men jag vill ändå förmedla en
hyllning till trycksvärtans folk, skriven av finlandssvensken Elmer Diktonius:
Ej finns mirakel
stort som skriftens vandring
från svärtans sörja fram
till tryckta ordets ljus.
Vid oljiga maskiner,
rotationers dån,
i binderiets limlukt,
sätteriets skrammel
14
det stora undret sker:
fabriksprodukt blir själiskt destillat,
sotsvart förvandlas
till en uppenbarelse för anden.
(”Sång till ordet och dess tjänare”, tillägnad Helsingfors Bokarbetareförening, ur samlingen Gräs och granit, 1936)
Men hur förvaltar vi den tysta kunskap som finns
hos alla dem som utför det nödvändiga samhälleliga
arbetet? Jag har försökt formulera problematiken i
en enkel dikt som inte serverar något svar men väl
en utmanande fråga; dikten heter ”Arbete. Språk.
Framtid”:
Om arbete visste han mycket,
men värst mycket språk
ägde han inte
Det satt i händerna;
det var med händerna
han talade. Och gjorde
Dag efter dag
som i ett osynligt språk
Till sådan nytta
15
Så plötsligt var det hans tur:
händerna behövdes inte längre,
han behövdes inte mera
Vad han behövde var inte spik
men språk
Hur transformera 40 års arbete
till ett språk som till sist
ger honom makten
över de verktyg
som ersatt de gamla?
Vem utformar framtidens verktyg?
Vem utformar morgondagens språk?
(ur samlingen Termos, 1987)
En spik är heller inte bara en spik. En spik fyller
främst nyttans funktion, men kan betyda mer än att
hålla ihop ett par bräder. Dessa fyra bokstäver i ordet spik kan utgöra en del av en diktrad, eller ge
upphov till en rå och lärorik berättelse, ur en annan
verklighet än vår folkhemska.
Det var nämligen så, berättar den radikale brasilianske teatermannen Agosto Boal, att man skulle
genomföra ett alfabetiseringsprojekt bland de fattiga i Peru. Deltagarna skulle med hjälp av en enkel
16
Instamatic-kamera skildra det som de ansåg vara
förtryck. Efter någon vecka samlades deltagarna,
visade sina bilder och pratade om det som fanns
bakom dem. En av fotografierna tbestod helt enkelt
av en avporträtterad spik, inslagen i väggen. Om
man för ett ögonblick bortser från den miljö och det
sociala sammanhang som detta motiv hörde hemma i, skulle fotot ha kunnat vara hämtat från någon
postmodernistisk konstutställning i Sverige. Eller
världen.
Men det är berättelsen bakom den peruanska spiken, som ger bilden dess laddning. Jo, pojken som
fotograferat bor i ett av de tusenfaldiga brädskjulen
i Limas utkant och måste bidra till familjens försörjning genom de slantar som skoputsningen i centrum
kunde inbringa. Men det var långt att gå, och tungt
att bära skoputsargrejorna morgon och kväll, från
slummen till affärsstråket så därför hade skoputsarpojken fått ”hyra” en spik inne i en restaurang för
att hänga sin tunga låda på. För detta fick han betala
en viss procent av sin dagsinkomst.
Nyss lyssnade jag på utmärkta P1 i bilradion där
den mästerlige norske författaren Kjartan Fløgstad
fick frågan om huruvida litteraturen kunde förändra världen. Njaej, kanske inte, svarade författaren,
17
men det finns en sådan glädje i att berätta, en glädje
i själva språket.
Utan den glädjens kraft och motstånd kommer
den mentala istiden att gå i allians med den globala
klimatförändringen i en sista dans runt guldkalven.
Och utan den andliga tillväxt, som kulturen producerar, kommer vi tämligen snart att degraderas från
tänkande och kännande samhällsmedborgare till
enbart kundvagnstankande konsumenter.
I stället för att ge folk det (dom påstås) vilja ha,
kan vi försöka erbjuda det som de inte visste att de
behövde.
Nu måste vi dock släppa in den fladdrande Bartókfjärilen igen, ett av tillvarons miljarders underverk.
Varifrån hämtar den sin energi, sin för oss inbillade
frihet?
Jag vet inte om ni tänkt på att det finns glädjespridande citronfjärilar av mångahanda slag? Och
så mycket som blir gjort när det sker tillsammans
med andra! Och som på köpet: glädjen över att försöka vara människa.
18
Livets broderi
Tyvärr tillhör jag den efterkrigsgeneration skolbarn
som förmenades syslöjd i skolan, men detta kompenserades av att min far höll sig med en så för män
ovanlig syssla som att stoppa strumpor, vackert och
omsorgsfullt. Min mor var en mycket textil människa, hon vävde, stickade (på en elektrisk stickmaskin), sydde och förstås: broderade.
Min egen praktik inskränker sig till en ofärdig
julduk i korsstsygn på oblekt lakansväv, men i vuxen
ålder blev jag hösten 1990 innehavare av en vacker
huvudbonad från Buchara i Uzbekistan. Mitt första,
men inte sista mjällgarage – i petit point!
Ordboken pekar mot franskan, det kunde man ju lätt
föreställa sig: broderi(e). Det luktar Gustav III lång
väg: silke och väldoft. Men ordet brodera har även
fornnordiska rottrådar och då far den etymologiska
flipperkulan iväg till Bayeux-tapeten som skildrar
den normandiska erövringen av England och slaget
vid Hastings 1066 på en 70 meter lång och 50 cm
hög bonad i linneväv.
Denna välbesökta turistattraktion har inspirerat
19
tecknaren och alltmöjligtmannen Gunnar Svensson
till en 40 meter lång bonad, Pilgrimstapeten, där ullgarnstråden löper från Vänern i söder till Nidaros i
norr. Denna textila roadmovie utfördes av tio nordvärmländska kvinnor under två års tid och stod
färdig 1997, lagom till Trondheims 1000 -årsfirande
och till åminnelse av Olav den Helige som stupade
i slaget vid Stiklestad år 1030.
Från vaggan till graven har broderiernas tysta röster fört sina lågmälda samtal på dopklänningar, som
monogram på brudkistelakan, i restbitar och allt som
kunde tas tillvara genom livet och ända fram till
jordfästningens sakrala uttryck. Alla dessa stygn!
Den norske poeten Rolf Jacobsen skrev till sin
döda hustru Petra i en dikt, hur örngottets bokstäver
spegelvänt fanns återgivet på kinden och hon blir
faktiskt själv till ett broderi i ord, där hon ligger på
sal 301, som skulle bli hennes sista rum i livet:
/---/
(Din hand, din lilla hand).
Den andra har de lagt över ditt bröst,
Böjd runt en ros. Rött mot vitt. En brud
Men inte min.
/---/
20
Det finns otroligt mycket att diskutera när det gäller
handens tysta kunskap och allt det kvinnliga skapande som har med nål och tråd att göra. Denna
genom generationer nedärvda syssla har också, som
så mycket annat, genomgått en klassresa: petit point
låter onekligen mera raffinerat än korsstygn.
Denna kvinnliga gemenskap har många olika
inramningar, från kaffedoftande kyrkliga syjuntor
i det inre av Dalsland, till hemliga och livsnödvändiga sammankomster för radikala feminister i
Teheran. Och allt tack vare nål och tråd.
En egen genre inom broderikonsten är alla dessa
köksbonader som förmedlar drömmar, budskap,
moral och livsvisdom som
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst
Det finns också mera uppstudsiga formuleringar
förmedlade med nål och tråd på oblekt lakansväv:
H ellr e lite
än ett r ent
sk it i hör nen
helvete
21
Det finns så många fina textila konstnärer som jag
haft glädjen att lära känna i både liv och verk: Britta
Marakatt Labba, som broderar sin samiska kultur
och sitt lappländska landskap, Harald Edströms
färgrika syn på tillvaron och förstås Elsa Agéliis
bilder, tankar och arbete med att genom Täcklebo
Broderiakademi lyfta fram denna försummade
konstform.
Glad blir man av olikheterna i uttryck och tradition, som en Nils Holgersson kan man sväva
över svensk nålkonst: Blekingesöm, Hallandssöm,
Jämtlandssöm, Järvsösöm. Delsbosöm.
Än gladare blir man vid åsynen av den ungdomliga vildsintheten och den osignerade generositeten
som ger liv åt järn och cement i våra stadsmiljöer,
när huttrande lyktstolpar får regnbågsmuddar i alla
dessa STREET-ART-projekt!
En slinga, en repa, en glimt … Och så blir allt broderi: från rådjurssömmen som drar fram över det
vindsläta snölakanet till kejsarsnittärret på min dotters mage.
Både det som är livsnödvändigt och det som bara
fanns där – det plötsliga regnet mot köksfönstret,
repan i den azurblå bildörren, de nästan försvunna
22
kantstrecken längs riksväg 41 en sen höstkväll när
ögonen svider till Gipsy Kings i bilstereon.
Allt finns där ute i verkligheten, i det som möter vår blick när vi passerar livet, liksom av en
tillfällighet.
23
Vad gör vi med sommaren,
kamrater?
Det är den tid när Sverige ömsar skinn, kastar av sig
det gråbruna mot det gräsgröna. I stället för plikter
och hålltider – en frihetens personliga parentes, en
lek med tiden och oss själva. Alla dessa drömmar
och förväntningar om att nu, nu hänger vi oss åt
ljuset och värmen, nu följer vi fjärilarnas lekfulla
fladder eller försöker tyda det budskap som koltrasten förmedlar från sin grantopp. Bort med brus och
snabbköpsstress, in med lust och fägring stor.
I skrivande stund (juni 2010) pågår det alltmer uppskruvade fenomenet Almedalsveckan, som stundom
liknar ett medialt norrsken på den ljusa sommarhimlen, stundom ett akvarium där landets politikerprofiler svävar runt i sommaridyllen på Gotland.
Alla är där, som den olidliga frasen lyder, eftersom
egentligen få av dem som väljer våra folkvalda
finns på plats med sina frågor, drömmar, idéer och
visioner. Men förtjusningen i media gullar på i kölvattnet av prinsessbröllop och fotbolls-VM.
Politiken liknar alltmer en fotbollsmatch – utan
24
boll. Men med ständiga byten av tröjor och identiteter. Påhopp och filmningar i parti och minut. De
nya moderaterna uppträder visserligen i buenosaireskt ljusblått, men ännu har inte Schlingman lyckats kopiera Maradonas CHE-tatuering i nacken på
Reinfeldt – en tidsfråga.
Utan boll … Läs: utan ideologi. Begreppen snos
(eller kanske leasas) ogenerat. Gamla (s)-märkta
valaffischer stuvas om och förses med ny logga.
Reinfeldt har genomgått en snabb (och effektiv)
koreografi/mimik-kurs, men ger snarast ett komiskt
intryck när han så självbelåtet studsar upp och ner
inför sina flaggviftande supportrar. Det enda arbetarpartiet? Låter inte det otäckt välbekant? Den
enda vägen, arbetslinjen?
Utefter vägkanterna dessa blåbommande tuvor av
cikoria, kaffesurrogatet under beredskapsåren. Hög
blå himmel, håglösa moln. Vindtuktad låg barrskog.
Nyckelpigor och vindsurfare. Tystnaden i kalkbrottens Slite utgör en fin bakgrund till Schuberts Ave
Maria.
Sommar. Gotland, solen och havet. Världen lika
långt borta som den var den 19 mars 1938, då man
kunde läsa i Gotlänningen: ”Nationerna en skapelse
efter Guds vilja. Hitler motiverar sin kupp inför tys25
ka riksdagen. Ångbåtsbolagets taxor kunna ej sänkas. Nya massakrer på Barcelonas civilbefolkning.”
Det var av den gotländska naturen och dessa stränder som Elisabet Hermodsson inspirerades till sina
upproriska visor i Disa Nilssons namn, för kanske
40 år sedan. Sommaren är den samma, men tiden är
en annan. Frågorna är de samma, men kräver nya
svar:
Vad gör vi med sommaren, kamrater?
Ska vi låta henne vara
Sprida sina dofter
Sin mjukhet
Sin pacifism, daggtramp i gräset
Och maskrosfrön över ängarna
Vem lyssnar till vad Gotlands raukar har på hjärtat.
De liknar det finfördelade folket där de står sammanbitet frågande. Där uppe i Almedalen pågår
matchen, men bollen har inte setts till på alltför
länge. Låt oss tillsammans leta fram den ur nässelsnåren, låt oss tillsammans delta i matchen utan att
uppträda i lånta fjädrar.
Vad gör vi med sommaren, kamrater?
26
Innehåll
I
En citronfjärils glada triumf 9
Livets broderi 19
Vad gör vi sommaren, kamrater? 24
Av skog är du kommen 27
Stå häst 38
II
Mötet med de jordlösa 49
I en mörk tid … 55
Sent en kväll 63
Något om makt 66
Grufvan 68
Vi ger varandra solen! 71
III
Från Gultbergets topp 77
Midsommar 80
Vete fåglarna 81
Julidementi 84
Politiken är drömmarnas återvinningsstation 85
Bokslut 89
Vi minns Maja! 92
På bibblan 93
Morgon i augusti 94
Vi skriver in oss i hösten 95
Ska vi gå på bio? 98
Låt boken lysa upp höstmörkret 101
I valet och kvalet 104
Mera dugnad! 107
Mellan vintern och världen 110
De andra 112
Också de som inte syns finns 115
10 dec. 05 118
17 dec. 07 119
Jul – nu igen? 120
Ett nytt år 122
IV
Knarr. Kraaah 127
Vintern och tystnaden 130
Hovfjället – i själ och hjärta 132
Jublets kategorier 135
På gongeltur 136
Berättaren Reidar 139
Stickan har slocknat 146
Vid Krister Gidlunds jordafärd 149
Ännu ett tack 154
Det är den drömmen 157