Libertas Antologi 3 - Provisoriska utopier
Libertas är Socialdemokratiska Studentförbundets idépolitiska tidskrift. Libertas drivs av en redaktion självständig från förbundets styrelse. Vårt syfte är att föra en progressiv socialdemokratisk idédebatt. Utgiven med stöd av OPC och Sida Libertas antologi 3 år 2014 Form: Felix Antman Debels Tryck: Scandbook 2015 www.tidskriftenlibertas.se PROVISORISK A U TO P I E R LI B E R TA S A N TO LO G I 3 PROVISORISK A U TO P I E R 9-14 MÖJLIGHE TERN A S FÄLT SK A ODL A S Madeleine Bengtsson 15-20 INGENTING Alma Kirlic 23-27 VÅGA VARA VISIONÄR Peter Gustavsson 20-25 FÖR EN DEMOKRATISK K ULTUR Sara Abdollahi 37-43 EN HÅLLBAR OCH KVALITATI V HÖGSKOL A FÖR ALL A Emma Nilsson 45-50 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID Felix Antman Debels 53-60 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD Ludvig Fahlvik 63-69 20 ÅR EF TER APAR THEID Simon Andersson LI B E R TA S A N TO LO G I 3 71-75 ÅTSTRAMNINGSDOK TRINEN Karin Kristensson 77-85 PÅ JAK T EF TER EN S VENSK SOCKERSK ATT Johan Frick 87-89 TIDEN SOM MAK T Charlotte Malmborg, Helena Smith 91-104 ÄN GÅR INGA SN ABBTÅG I NORRL ANDS INL AND Liss Jonasson A 107-110 DEMOKRATISERA S AMHÄLL SPL ANERINGEN Nils Harnesk 113-126 UTOPIER OCH VERKLIGHE T Ernst Wigforss 129-130 ÖNSKELISTA Björn Wiechel 133-137 REFERENSER LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS M Ö J LI G H E T E R N A S F Ä LT S K A O D L A S Mad elein e Ben g tsso n Vad fick dig att gå med i en rörelse? Var det rörelsens senaste finanspolitiska ramverk, 90-dagarsgarantin eller systemet med etablerings -lotsar? Eller var det tron på något större, något vackrare, något mer rättfärdigt och meningsfullt? Ett annat sätt att leva, organisera, producera? Agitation utan utopiska inslag blir torr och smaklös. Utan tron på något annat och en lust att röra sig ditåt, vad är då en rörelse? Av alla levande varelser är människan den enda som kan föreställa sig det som inte finns. Hundar kan längta, katter följa osynliga spår: men människan kan i sitt inre bygga upp imaginära världar, gå in i dem och för en stund glömma sin omgivning. Ronny Ambjörnsson, Fantasin till makten (2004) Utopins syfte är att ge en bild av något som inte är, men skulle kunna vara. Grekiska negationen ou (inte) och grekiskans topos (plats) bildar ordet som direktöversatt skulle kunna betyda ”ingenstans”. Ännu finns inte den plats som utopisten talar om, men visste vore det skönt om vi var där? 9 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Arbetarrörelsen har genom sin historia utformat och lockat med olika – mer eller mindre – utopiska förslag. Det har rört sig om 8-timmars arbetsdag, rösträtt, barnbidrag, åtskillnad mellan kyrka och stat, maxtaxa, avgiftsfri utbildning, tvåstatslösning mellan Israel och Palestina med mera. Vad har dessa olika mål gemensamt? De är delmål. De är inte socialismen, de är inte svaret på vilket samhälle vi vill ha. Men de gör livet bättre för dem som lever idag. Ökar demokratin, jämlikheten och friheten. Det är denna form av delmål som vi kallar provisoriska utopier. Vissa skulle kalla det reformism, att medelst reformer förändra samhället (istället för med revolution). Och det är det ju också. Men de provisoriska utopierna är något mer: de är vackra, nåbara visioner. De tänder eldar och samlar, på ett sätt som en reform per se inte gör. En reform måste vara åtminstone lite utopisk för att få folk att kämpa för den. SOCIALISMENS KÄRNA Socialdemokraten, språkvetaren, finansministern och ideologen Ernst Wigforss (1881-1977) myntade begreppet provisoriska utopier. Förutom att leda finansdepartementet och forska på halländska dialekter skrev han flera volymer i vilka han utvecklade och förklarade sina politiska teorier. Han menade att socialismen till sin kärna är empirisk och experimentell. Trots marxismens deterministiska drag har det alltid i socialistiska rörelser funnits en stor lust att prova idéer och praktisera ideal, enligt honom. En förmåga att först lokalisera ett problem, varefter ett lösningsförslag formuleras för att sedan prövas och slutligen utvärderas. För Wigforss var socialdemokratins uppgift att – gärna i samarbete med liberaler för att ytterligare stärka demokratin – utforma reformförslag som syftade till att stegvis närma sig olika värden som frihet, jämlikhet och demokrati. Han var inte mycket för slagord, fraser eller enkla format. Snarare handlar hans teorier om förhållningssätt. 10 MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Det finns intet paradis vid början av mänskligheten, och det finns intet vid dess slut. Vi lever inte för att förbereda ett samhälle så och så många tiotal eller hundratal år härefter, där människorna till sist ska vara lyckliga. Varje framtid blir en gång ett nu, och det kan inte heller ha ett eget värde om det nu vari vi själva lever synes värdelöst. Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013) Han själv bjöd på en del utopier, såsom ett ökat demokratiskt inflytande över näringslivet. En idé som dagens socialdemokrater, efter förlusten med löntagarfonderna, borde ta tag i är Wigforss tanke om ett ”samhällsföretag utan ägande”. Hur skulle ett sådant se ut? I en underhållande text från 1927 gör han också upp med reklamen som folkuppfostrare och ifrågasätter att om nu en produkt är så bra, varför behöver företagen lägga 100-tals miljoner på att uppfostra folk att hålla med? Han ifrågasätter konsumismen och vill se, om inte ett förbud, så åtminstone en skarp begränsning av reklamen. DE FARLIGA UTOPIERNA Utopier, utopier. Det var mer populärt med utopier förr. Idag anses de vara för dyra. Eller skogstokiga. Eller inte passa det aktuella parlamentariska läget. Förr kunde det drömmas om att bryta ensidigheten i arbetet, om att alla skulle utöva både manuellt och intellektuellt arbete. Att alla skulle dela det hushålleliga arbetet och omvårdnaden av barn och gamla. Att pendlare och gästarbetare skulle återfå ett bättre liv genom arbetsplatser nära bostäderna. Att folk skulle få syssla med olika kulturverksamheter varje dag – ”Människan som kulturvarelse måste sättas i främsta rummet” – som C H Hermansson formulerade det. Socialisten William Norris målar i sin utopi Nytt från en ny värld (1892) ett London där förgiftade vattendrag har blivit rena och staden genomsyras av stadsodlingar och välbehag. Folk arbetar inte arbetar för lön, utan för att de finner nöje i det. 11 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Arbetet blir sin egen belöning. Visst förekommer där våld, men det möts inte med bestraffning utan med försoning och gottgöring. Idén om historiens slut har onekligen lagt sordin på utopismen. Men utopierna är heller inte oskyldiga till smutskastningen. De tänkta utopiska samhällena tenderar ofta att bli totalitära. De bygger på rigid ordning, utgörs av förutbestämda mallar som alla måste passa in. Utopisten blir ofta diktator. Utopisten vid makten är en olycka. Den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) kritiserade utopier för att vara godtyckliga tankebilder, produkter av ett abstrakt teoretiserande. Han menade att samhället är såpass komplext, omöjligt att helt och fullt begripa, att det inte går att dra upp några ritningar eller förvänta sig ett visst utfall av en viss åtgärd. Och visst har vi i världen exempel på utopier som varit skadliga för människan, för mänskligheten. Som den om frihandelns väl och ve. Eller trickle down-teorin. Svetlana Aleksijevitjs författarskap gestaltar vad utopin om sovjeterna och proletariatets diktatur inneburit för människor i innanför unionens gränser. Kommunismen var en vanvettig plan: att göra om ’den gamla människan’, den skröplige Adam. Och man lyckades... kanske var detta också det enda man lyckades med. Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013) Avkulakisering, expropriation, personkult och missväxt var visst pris som fick betalas för att upprätthålla utopin om det sovjetiska och påstått kommunistiska samhället. Censur, arbetsläger och säkerhetspolis var bara nödvändiga ont för att nå hela folkets lycka och välgång. Att det gick åt skogen med Sovjetunionen och att det var en avskyvärd regim råder det ingen tvekan om, hur vackert det än lät i utopin. Här hjälpte inte sköna ord och visioner. Men samtidigt – blev det bättre sen då? Är kapitalismens utopi så mycket bättre? 12 MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Nu har lyckan kommit, inte sant? Vi har fått korv och bananer. Vi vältrar oss i dynga och äter bara utländsk mat. Istället för fosterland har vi fått en supermarket. Om det kallas frihet har jag inget behov av den friheten.” Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013) Är det korv och bananer vi ska nöja oss med? Shoppa snällt i vår supermarket? Vill vi inget mer än så? PRAKTIKENS BETYDELSE Människan lyckas med det hon vill, sa den italienska ideologen och författaren Antonio Gramsci (1891-1937). Han talade om ”möjligheternas fält”, som skulle kunna ses som en motsvarighet till provisoriska utopier. Att lokalisera det fält inom vilket vi har möjligheter att faktiskt förändra och skapa. Gramsci förespråkade en demokrati snarare än en socialism, en folkrörelsekamp mot nedhållande tänkesätt. Han la stor vikt vid praktikens betydelse. Människans faktiska förmåga att förändra de förhållanden som format henne. Utopier pekar framförallt på det existerande samhällets ofullkomlighet. Med provisoriska utopier är tanken att också visa på ett bättre samhälle som kan uppnås relativt omgående. Förslag som kan och ska förkastas om det kommer befogad kritik. Utopier öppna för förändring, helt enkelt. Pragmatism säger vissa. Wigforss formulerar sig så här: Den dygd som inte kan praktiseras är falsk. Vad som inte är genomförbart, är inte önskvärt. Det finns ingenting verkligen gagneligt i världen som inte ligger inom räckhåll för ett upplyst förstånd och en målmedveten strävan. Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013) De kittlande, smått otroliga (men ändå realiserbara) idéerna ger kraft att ta itu med de små problemen, de vardagliga bestyren. 13 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER De ger pragmatismen – som ofta är nödvändig om demokrati ses som ett värde att slå vakt om – ledning och guidning. Men framförallt ska de provisoriska utopierna ska fungera som ett motvärn mot den utbredande likgiltigheten, mot politikerföraktet och det apolitiska samhället. Med utopier som kan uppskattas av det stora folkflertalet (som exempelvis välfärdssamhället) kan vi bygga såväl land som folkrörelse. Vi kan låta historien återuppstå, återge demokratin sitt existensberättigande och göra politiska samtal relevanta igen. Visst kommer misstag att begås. Dåliga förslag kommer läggas fram och prövas. Men om siktet är inställt på att stegvis uppnå mer jämlikhet, demokrati och frihet, så är tokiga förslag bättre än inga förslag. Då återstår bara ingenting. I den här antologin har vi samlat olika visioner, idéer och planer. Stora som små, abstrakta som konkreta. De behandlar kulturpolitiken, sockerkonsumtionen, arbetstiden, högskolan och samhällsplaneringen. S-studenter och andra har fått fria händer och de har resulterat i en oväntad, brokig skara förslag. Alla ändå inom räckhåll. Förhoppningen är att du som läser ska känna lust, inspiration och framtidstro av att läsa antologin. Kanske starta en studiecirkel. Skriva en motion. Eller utforma din egna utopi. Varför gick du med i den där rörelsen egentligen? MADELEINE BENGTSSON Libertas redaktör 14 MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS 15 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER INGENTING INGENTING Alma Kirlic En gång var ingen ute och gick vägen var tom och fri och när ingen gick och varken visslade eller sjöng eller var tyst sprang ingen annan förbi. Ingen vinkade till ingen som vinkade tillbaka. Inga vindpustar kändes mellan ingens fingrar ingen känsla av välbehag inga utrop: Vad härligt det är att få finnas. Ingen kom på sig själv med att tänka tanken: Nu lyckades jag minsann leva i nuet. Ingen hörde de nutida profeternas predikan den studsade tröstlöst mellan ingens väggar och träffade ingens öron som varken var idel eller döva. Ingen gick på kvällstidningarnas tips om att gå ner i vikt. Ingen längtade efter sommaren varken med eller utan dåligt samvete över en kropp som varken var överviktig, underviktig eller normal ingen åt en glass i vårvärmen ingen hade det bra. 17 17 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Ingen hade det dåligt ingen tjänade pengar ingen hade sparade semesterdagar som skulle tas ut innan årets slut ingen köpte restresor till Thailand ingen köpte nåt annat i Thailand ingen badade i Thailands klara vatten eller blev bränd av en mördarmanet. Ingen var rädd för maneten som trots att den var brännande het tog livet av ingen. Ingen gav upphov till kvällstidningsrubriker ingen stod i det främsta ledet och tittade på Victorias klänning när hon gifte sig med Westling. Ingen undrade vad som skulle hända om Victoria dädanefter skulle heta Victoria Westling. Ingen ifrågasatte ordet dädanefter. Ingen var varken bättre eller sämre än någon annan ingen ställde upp i otaliga tävlingar där ingen vann där ingen stod på en prispall och när nationalsången ljöd över den tomma arenan smekte ingen bröstet med sin hand. Ingen smekte nån annans bröst ingen grät tröstlöst ingen köpte en brödröst. Ingen fick cancer efter att ha ätit för många brända brödskivor i sina dar ingen bajsade blod ingen blev rädd för vad som komma skall. 18 INGENTING Ingen hörde de nutida profeternas predikan: Du väljer ditt eget liv allt du gör projiceras tillbaka på dig själv vill du vara frisk får du se till att bli det och om du inte lyckas tough luck my friend. Engelska var ett språk som ingen talade varken flytande eller med brytning ingen delade ut en snyting varken metaforisk eller bokstavlig. Ingen borrade efter olja i någon annans land ingen hade ett land ingen ljög ingen krigade under falska förevändningar ingen var arg ingen mindes historia ingen sprängde sig själv i självmordsattentat ingen hyste agg. Ingen förlorade sitt hopp ingen shoppade loss ingen hade råd ingen var rädd för varken liv eller död. Ingen solade tills ingen blev röd ingen rimmade illa ingen kallades gorilla ingen kallades gul ingen firade jul ingen var varken vacker eller ful ingen spenderade liv på ett kontor. Ingen skrek abort är mord. 19 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Ingen kämpade ingen gav upp ingen var djärv ingen saknade mod ingen levde ingen dog. En gång var ingen ute och gick och på vägen fanns ingenting. ALMA KIRLIC poet och författare 20 INGENTING 21 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 22 VÅGA VARA VISIONÄR VÅ G A VA R A V I S I O N Ä R Peter Gustavsson Av någon anledning har arbetarrörelsen valt att presentera sin historia på ungefär samma sätt som överklassen presenterat sin. Det är stora män och en och annan kvinna – agitatorer, pragmatiker och landsfäder – som passerar revy framför våra ansikten. Men arbetarrörelsens historia handlar framför allt om något helt annat. Den handlar om känslan av frihet och framtid när arbetarna på bruket byggde Folkets Hus tillsammans. Om frihetskänslan när den arbetslösa familjen fick ut sina första slantar i arbetslöshetsersättning eller barnbidrag. Om det vardagliga fackliga organiseringsarbetet på arbetsplatser, expeditioner och kursgårdar. Om tvåbarnsfamiljen som flyttade in i en lägenhet i stan med elspis, rinnande vatten och toalett inomhus, och om hur deras barn fick möjlighet att utbilda sig. Avtrycken av 1900-talets framstegshistoria finns i miljontals svenskars familjekrönikor, men också i den rika flora av tidningar, tidskrifter och litteratur som arbetarrörelsen producerat. Där flödar argumenten för de stora reformerna fram längs sidorna. Och med tiden hittar den socialdemokratiska reformismen sitt eget språk och sina egna begrepp för att beskriva vägen och målet med samhällsförändringen. MÅL OCH MEDEL Genom den långa berättelsen om hur arbetarrörelsen lade grunden till den svenska demokratin och välfärdsstaten har rörelsens aktiva ständigt brottats med samma dilemma. Det handlar om relationen 23 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER mellan idépolitik och dagspolitik, mellan vision och verklighet, mellan drömmen om ett bättre samhälle och vad som går att åstadkomma här och nu. Inledningsvis i diskussionen om ministersocialismen – kan en socialdemokrat vara minister i en regering som inte genomför partiets maximiprogram? Sedan i frågan om i vilket läge en regering ska avgå när den inte kan genomföra grunderna i sin politik. Och i åtskilliga diskussioner om när det är rätt att söka konflikt respektive kompromiss för att genomföra olika reformer. Som en utpräglad idépolitiker och mångårig finansminister var Ernst Wigforss väl bevandrad både i idén och praktiken bakom socialdemokratisk samhällsförändring. Han formulerade den reformismens terminologi som fortfarande är i allra högsta grad brukbar för att bringa reda i dagens frågeställningar. Wigforss vägrade acceptera att man skulle behöva välja mellan ideologisk övertygelse och pragmatiskt samhällsbygge. Han tog avstånd från idén om framtiden som ödesbestämd, samtidigt som han vägrade se dagspolitiken som bara en fråga om här och nu. I Socialismen – dogm eller arbetshypotes? (1925) menade Wigforss att “Det inflytande vi kan öva på framtiden, det utövar vi genom att ändra den verklighet som just nu är. Vi gräver dubbelt flera diken för oss själva, och för efterkommande. Vi gör grunden vidare och lägger nya stenar i muren, för att man efter oss ska kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre. [...] [Idén om framtiden] blir i stället en ledstjärna att ställa kursen efter, en hjälp att finna bästa utvägen ur ögonblickets svårigheter. Men den låter oss också gå in som led i släktets stora sammanhang, ger vår dagliga strävan en djupare innebörd och vårt liv en rikare mening.” Wigforss metod för att brygga över spänningen mellan ideologi och dagspolitik var idén om provisoriska utopier. Genom att formulera mål som är möjliga att genomföra på medellång sikt blir vägen mot det klasslösa samhället farbar. Den provisoriska utopin är inte ett slutmål för det perfekta samhället, men däremot en bra utgångspunkt för att sätta kursen i dagspolitiken. Den utopiska framtidsbildens kraft att driva människors känslor och engagemang för att åstadkomma förändringar är för viktig för att inte användas också av tålmodiga samhällsreformatorer, tycks Wigforss mena. 24 VÅGA VARA VISIONÄR Idén om provisoriska utopier förenas med fördel med idén om vikten av strukturreformer. Reformer som inte bara gör situationen bättre för människor i nuet, utan också utgör vad Wigforss beskrev som “grund för en vidare frammarsch”. Genom att höja människors kunskapsnivå och bygga en stark välfärdsstat skapas en bas för den demokratisering av arbetslivet som Wigforss såg som nödvändig för att skapa ett verkligt demokratiskt samhälle. INITIATIVETS MAKT En av Wigforss mest kända texter går under namnet Kan dödläget brytas? (1959). Och det är värt att påminna sig själv om att allt inte är nytt under solen. Att socialdemokratiska minoritetsregeringar förhandlat sig fram genom tuffa parlamentariska lägen förr, och lyckats åstadkomma viktiga förändringar som fått varaktig betydelse. Men vi behöver också förstå vikten av att våga formulera provisoriska utopier som kan väcka människors engagemang och bygga upp stöd i samhället för en tydlig reformpolitik. Om vi ska lära något alls av vår historia är vikten av att våga vara visionär kanske den viktigaste lärdomen av de alla. Att vi inte är mer handlingsförlamade än vad vi gör oss. En socialdemokrati i regeringsställning sitter på initiativets makt och kan göra väldigt mycket för att förändra det politiska landskapet. Men det kräver att vi väljer att leda opinionen snarare än ledas av den. Att vi skapar nya verkligheter som lägger grunden till en vidare frammarsch och låter kommuner med goda förutsättningar gå före och skapa skyltfönster för en progressiv politik. Men också att vi mäter opinionssiffror inte för att bli slavar under dem utan för att få ett underlag till vad vi ska göra för att öka stödet för de reformer vi som rörelse ser som angelägna. För det största hotet mot förtroendet för en socialdemokratisk regering är ifall väljarna upplever att den bara sysslar med förvaltning och sjunker ner i politisk apati. För efter de senaste decenniernas utsträckta försvarsstrid för välfärdsstaten befinner vi oss i ett läge där verklighetens upp25 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER fordrande krav tillsammans med nyliberalismens kapsejsning skapar helt nya förutsättningar för politiken. Vid sidan av att rätta upp kursen efter det borgerliga vanstyrets år behöver vi genomföra genomgripande reformer på många områden. Om vi inte kan formulera dessa reformer, kommer andra att göra det. Vi behöver nya provisoriska utopier, nya djärva reformer för vår tids samhällsproblem. UTOPITIPS Vi behöver offensiva klimatinvesteringar för en snabb omställning till hållbarhet. Det innebär stora satsningar på förnyelsebar energi och en helt ny prioritering av järnvägen. Underhåll och utbyggnad av befintliga tågsträckor behöver ske parallellt med byggandet av framtidens infrastruktur med nya sträckor på stambanan och nya höghastighetståg mellan storstäderna och ut mot kontinenten. Vi behöver arbetslivsreformer som ökar anställdas trygghet och minskar stressen på arbetsplatserna, ett massivt nytt kunskapslyft, starkare socialförsäkringar, individualiserad föräldraförsäkring och en aktiv regionalpolitik som gör det möjligt för människor att leva och utvecklas också på mindre orter. Vi behöver mindre vinstjakt och ökad förtroende för kompetensen och förmågan hos personalen i offentlig sektor. För att finansiera detta behöver vi låneinvestera infrastruktursatsningar och omformulera överskottsmålet till ett mål att inte öka statsskuldens andel av BNP. Vi behöver också röra oss bort ifrån ett avdragstätt skattesystem som allt mer börjar likna en schweizerost till en enhetligare och robustare beskattning. Och mest av allt måste vi förstå att göra en arbetsfördelning inom arbetarrörelsen. För att vara framgångsrika i de förhandlingar som krävs såväl i politiken som på arbetsmarknaden måste vi samtidigt vara framgångsrika i den ständiga kampen om hegemonin i samhällsdebatten för att flytta fram positionerna och skapa ett starkare stöd för en progressiv politik. Det är vi som avgör vad det kommer att stå i historieböckerna om vår tid. Berättelsen om det tidiga 2000-talet kan bli en berät26 VÅGA VARA VISIONÄR telse om en framåtsyftande reformera. En era då vi tillsammans tog tag i vår tids utmaningar, byggde grunden vidare och lade nya stenar i muren, för att man efter oss skulle kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre. Men det kan också bli en berättelse om en socialdemokrati som successivt tappade fotfästet under trycket från en stark global trend mot ojämlikhet. Historikerna kan tänkas skriva om hur välfärden och demokratin undangrävdes av en allt mer professionaliserad och avideologiserad politik och en allt starkare högerextremism som närdes av arbetarrörelsens oförmåga att formulera positiva provisoriska utopier. Då är framtidsutsikterna inte goda, vare sig för vårt land eller för den lilla planet vi lever på. Framtiden är vår om vi förmår att greppa tag i den. Vi bygger den tillsammans. PETER GUSTAVSSON verksamhetsutvecklare och facklig-politiskt ansvarig på ABF 27 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 28 FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR F Ö R E N D E M O K R AT I S K K U LT U R Sara Abdollahi If I didn’t define myself for myself, I would be crunched into other people’s fantasies for me and eaten alive”. Orden kommer från den afroamerikanska poeten, feministen och aktivisten Audre Lorde och sätter fingret på faran med att ständigt definieras av alla andra. Att själv aldrig få vara med och skriva sin historia och definiera världen. Utan istället ständigt bli krossad av andra människors fantasier. Hur ser kulturlandskapet i Sverige ut; vilka äger rätten att definiera och tolka de olika berättelser som finns i vårt samhälle? Solidaritet, det kräver förmågan att sätta sig in i andra människors skor och tänka: hur skulle jag vilja att andra agerade mot mig, för mina rättigheter som människa? Det som försvårar solidaritet är individualismen, att inte kunna sätta sig in i andras situation. Kanske är det därför kulturen är så segrererad och centererad kring enfald; enfald när det gäller vilka kroppar och blickar som har tillträde att producera och konsumera kultur. Det är svårt att tvinga aktörer som finansieras av privata bolag och koncerner att fördela kulturresurser jämnt. Men hur är det när det gäller den kultur som finansieras genom våra gemensamma skattepengar? Hur kan endast en enfald ha tillgång till den kultur som vi alla är med och bekostar genom att betala skatt? Vilka har tillgång till den kultur som finansieras med våra gemensamma skattepengar, som till exempel statliga museer? 29 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Skatt betalar vi för att gemensamt bygga upp samhället på olika sätt. Statliga museer är en av våra gemensamma och viktiga tillgångar. De förvaltar och visar oss vår historia och samtid. Som institution har de därför en enorm makt; de kan välja vad de anser vara viktigt att synliggöra och inte. Varför är det fortfarande till största del en homogen skara som hörs och syns när det gäller konst, litteratur och kulturella sammanhang? Beror det på att till exempel rasifierade och arbetarklassen inte är intresserade av kultur? Att de inte vill skapa och konsumera kultur? Knappast. OJÄMLIK TILLGÅNG TILL KULTUREN För en tid sedan fick jag förmånen att under en dag, tillsammans med några museichefer, vara med på en dialog kring hur vi ska tillgängliggöra våra museer för att komma bort från att de tilltalar en homogen skara. Uppdraget var ett samarbete mellan Kulturdepartementet och Riksutställningar och vi deltagare hade olika ingångar, förslag och analysmodeller. Men en sak var de flesta av oss ense om: den kultur och de museer som finansieras genom våra gemensamma skattepengar bör också vara till för alla, både när det gäller deltagande och skapande, oavsett härkomst, klass eller kön. Jag minns när regeringen offentliggjorde att det ska kosta noll kronor att gå på statliga museer. Jag blev först väldigt glad. Därför att pengar och kommers ska inte få styra tillgången till kultur, och för den som är fattig är gratis en förutsättning att överhuvudtaget kunna delta. Samtidigt är glädjen falsk. För om alla betalar skatt ska alla också självklart få åtnjuta de byggnader, aktiviteter och saker som skatten går till. Därför är gratis entré bra, men inte tillräckligt. Journalisten Jan Gradvall skriver: “Frågan om gratis entré blir väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis”. Vad spelar det för roll att inträdet är gratis om byggnaderna är centrerade till vissa delar i staden och landet, och alla inte har råd att åka dit? Får de som inte kan ta sig till kulturen skylla sig själva? 30 FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR Varför kan inte kulturen decentraliseras och spridas ut? Platsen som avgörande för tillgång till kultur har också i högsta grad med kulturellt kapital att göra. Om vi vill göra kulturen demokratisk behöver vår utgångspunkt vara jämn resursfördelning av makt. Det är något som ska appliceras på platser där kulturen finns, vilka som styr över kulturproduktionen och resurstilldelningen. Det är en fråga om klass att kunna bestämma vilka bilder vi får se eller inte, vilka texter som publiceras eller inte, vilka som kränks eller hyllas. Därför är det viktigt att bryta segregation och maktkoncentration även när det gäller kulturen; institutioner, redaktioner och kulturpolitik. BLINDHET INFÖR DEN EGNA MAKTEN Det som utmärker den kulturella medelklassen är tillgången till kulturellt kapital; att kulturarbetare inte är rika men har ett stort nätverk är inte något som är helt okänt för de flesta av oss. Tillgången till ett rikt kulturellt kapital innebär att vara välorienterad med de koder och referenser som krävs för att öppna dörrarna till olika kulturella sammanhang, och väl där inne få stanna kvar och släppas in genom fler dörrar till fler kulturella sammanhang. Kulturklassen, om vi kan tala om en sådan, har möjlighet att höras i radion, tidningar och i olika panelsamtal. Man är också väl införstådd med vilka kulturdebatter som är fina och viktiga att sätta sig in i och ha åsikter kring. Även de koder som gäller kring klädsel är något som den klass som är insvept i kulturen har koll på: man vet när det är dags att bära kläder för kultförklarade märket Marimekko och inte. I ett samtal där jag deltog med en rad viktiga personer inom kulturvärlden kände jag ett motstånd mot en mer jämlik fördelning av resurser. Att personer som sitter på en viss makt inte ville se sitt eget ansvar för att kulturen är så centrerad kring en enfald. Under början av samtalet befann sig nivån på “Jag som är vit man får aldrig säga något” och “Att vara vit betyder lika mycket/lite som att gilla fotboll”. Jag som inte alls sitter på samma makt som dessa personer kände en irritation men också en oro, därför att de 31 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER försökte kidnappa frågor som berör maktstruktur att handla om de själva som personer; vithet som maktstruktur blev plötslig centrerad kring dem som enskilda personer, och de tyckte synd om sig själva som ”aldrig fick säga något”. Likväl satt de i samtalet och tog upp värdefull tid för att säga saker som dessa. Ganska tidigt i samtalet var jag tvungen att säga ifrån. Jag kände att målet med samtalet, att brainstorma hur vi ska göra kultursverige mer inkluderande förtjänade bättre än så. Jag fick förklara att prata om enskilda vita män inte var relevant, för vithet var en struktur. Jag fick även förklara att spela fotboll inte alls är samma sak som att tillhöra en vit kulturklasskara, eftersom makt och intresse är åtskilda saker. Då kunde vi äntligen fokusera på vad vi var där för att göra. VAR FINNS DEBATTEN? Att inte kunna prata om de hinder och problem som står i vägen för att kulturen ska bli allas vår att producera och konsumera är ett demokratiskt problem. Att scrolla genom olika kultursidor – jag skriver scrolla för jag läser ofta tidningar på nätet – är också att bevittna kulturkändisar i eviga diskussioner med varandra. Hyllande och dissande av och med samma personer. Aftonbladet Kultur mot Expressen Kultur, höger mot vänster, tecken efter tecken som slösas på ryggdunkande och positioneringar. Ibland får vi läsa värdefulla och viktiga kulturtexter, men det är sällan oväntade röster och analyser släpps igenom. När högern inte bryr sig om klass, delar in kulturen i fin/ ful och vill bygga upp en slags elit, inom kulturvärlden, precis som överallt, är jag inte förvånad. Men från vänstern förväntar jag mig något annat, något mer. Om vi kollar vilka som producerar kulturen i vänstertidningar är det likväl en enfald. Samma personer som får vara experter på viktiga kulturella frågor. Att inte alla kan eller vill skriva komplicerade kulturella analyser är ingen hemlighet, men att aldrig vilja se de som kan och/eller vill skaver. Vi som bekänner oss till erkännande av ideologier som tror på strukturer behöver också se vår egen makt och ansvar i struktur32 FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR erna. Det är inte hållbart med en världsbild där man alltid riktar strålkastarljuset bort ifrån sig själv och sin makt. Alla vi (re)producerar olika normer som bidrar till inkludering eller exkludering. Jag har svårt att se högern ”gilla olika” med tanke på den ideologi och den strukturförnekelse de hänger sig åt. Men räcker det med att till exempel Aftonbladet Kultur gillar olika? För medan sidor som Aftonbladet Kultur är en av de få kultursidor som har en tydlig vänsteragenda, saknas det fortfarande röster som inte består av en homogen skara som skriver om, och inte med. Att som vänster, medveten om olika maktsfärer i samhället, vakta dess dörrar är ett beteende som behöver diskuteras. För det räcker inte med att skriva om islamofobi, Palestinafrågan och nazisters stöveltramp på gatan, om man inte också kan applicera klassanalys och sträva efter att fördela sin makt. Om det är något som har makten att vara med och förändra normer för att bryta kultursegerationen är det bland annat den kulturella medelklassen. Den erkänner och är väl medveten om den strukturella diskrimineringen. Kulturdebatten kring kultur och demokratiminister Alice Bah Kuhnke kunde ha lett till viktiga diskussioner kring ideologi; som varför Socialdemokraterna gav bort en sån viktig post som kulturminister till Miljöpartiet? Och hur en person som gick med i Mp två dagar tidigare nu plötsligt var minister? Men den kulturella medelklassen valde istället att föra debatten utifrån individualism och person; antingen var man team Bah Kuhnke eller inte. Kanske beror detta på att denna klass inte vill kännas vid sin egen makt och därför blir det lätt att fokusera på någon annan med makt inom kultursfären. Förminskande eller överdrivet hyllande leder blickarna till någon annans makt. FÖR EN ANNAN KULTUR Jag kan inte minnas att jag har varit på museum, konstutställning eller teater särskilt många gånger i mitt liv. Ändå är jag en av de som aktivt deltar på olika kultursidor och har koll på diverse kulturhän33 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER delser, både i Sverige och internationellt. Inte ens jag känner att den kulturproduktion som idag finns är tilltalande för mig. Jag vet inte vad som spelas på Dramaten just nu. Jag vet inte vilken författare man ska ha koll på just nu. Jag vet inte vilken dresscode som gäller för att passera som kulturell just nu. Allt jag vet är min rätt till kultur. Det är därför vi lanserar Kultwatch nu. Kultwatch ska vara en plattform för kulturanalys och kulturdebatt med en blick som är avkoloniserad, klassmedveten och feministisk. Plattformen erbjuder produktion och konsumtion av kultur och vi ska verka för att plattformen vill verka för att bryta segregationen och maktkoncentrationen inom kulturen. För en demokratisk kultur, för alla. SARA ABDOLLAHI, journalist, skribent, debattör 34 FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR 35 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 36 EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA – FÖR ALLA E N H Å LLB A R O C H K VA LI TAT I V H Ö G S K O L A – F Ö R A LL A Emma Nilsson Svensk högskoleutbildning är bra. Så är det. Men den är inte tillräckligt bra. Det finns stora utmaningar för högskolan. Vissa av de här utmaningarna kan lärosätena själva klara av, andra behöver politisk handlingskraft. De utmaningar som lärosätena behöver klara av är att höja kvaliteten på sina utbildningar, arbeta med marknadsföring mot andra grupper än de som traditionellt väljer att studera vid högskolan och universitet och skapa utbildningar som är användbara, både för individen och för samhället. De måste se till att anknyta forskning och internationella perspektiv i undervisningen och de måste se till att all deras undervisande personal har en pedagogisk utbildning. Detta är saker som våra högskolor själva klarar av att reda ut och kan ta tag i. Det kommer behövas en del medel från staten men här ligger det mesta av ansvaret på högskolorna och universiteten. Det största ansvaret däremot ligger i politiken. Det är den som måste se till att högskolan styrs i rätt riktning. Under de åtta år som Alliansen regerade skar man ner på antalet högskoleplatser och minskade anslagen. Högskolorna har fått ta mycket stryk de senaste åren, vilket har drabbat de mindre samt de nya universiteten hårt. Mittuniversitetet fick lägga ned sina utbildningar i Härnösand bland annat på grund av detta. Under Alliansens åtta år infördes 37 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER också avgifter för så kallade tredje lands studenter, de studenter som kommer från utanför Europa. Avgifterna ledde till ett stort tapp på internationella studenter. Studentkårerna runt om i landet börjar varna för att de får svårare att finansiera sin verksamhet sedan kårobligatoriets avskaffande 2010 och man börjar invänta kårdöden. Studentkårerna är viktiga för universitetens arbete och för att se till att studenterna inte körs över av lärosätet. Det finns några områden som är extra viktiga för politiken att ta tag i för att skapa en hållbar och kvalitativ högskola för alla. De här områdena är: breddad rekrytering, internationalisering, finansiering och trygghetssystem för studenterna. BREDDAD REKRYTERING Olikheten bland studenterna är låg. Universitetskanslerämbetets (UKÄ) senaste undersökning visar att studenterna främst kommer från storstadsområden. Jag själv är från den kommun i nordvästra Skåne som har flest andel unga som går vidare till högre studier. 55 procent av alla unga kommuninvånare i Höganäs under 24 år har valt att studera vid högre utbildning. I Bjuv, bara några mil bort är det enbart 18 procent av alla under 24 år som valt att studera vidare. Bjuv har en av de lägsta siffrorna i Sverige. Vad är då skillnaden mellan Bjuv och Höganäs? Höganäs är en välmående kommun med många högutbildade kommuninvånare med höga bostadspriser och höga betyg från grundskola och gymnasium. I Bjuv är arbetslösheten hög och det är en lägre grad högutbildade. För oss som vet hur mycket ens förutsättningar i samhället hänger ihop med utbildningsgrad eller om du har jobb eller inte är det inte förvånade när vi läser ovanstående. Att högskolan till största grad består av barn till vita akademiker är en av högskolans absolut största utmaningar. Alla ska ha lika förutsättningar för att kunna studera vid svensk högskola, men så är inte fallet idag. Regeringen och politiken har ett ansvar att se till att förutsättningarna för att studera vid högre utbildning finns för alla. Det börjar redan med förskolan. De barn som gått i förskola har bättre chanser 38 EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA – FÖR ALLA att gå vidare till högre studier. Förskolan är viktig för lärandet och ju tidigare man börjar lära och utvecklas desto bättre förutsättningar får individen. I grundskolan krävs det att lärarna har tid till sina elever och kan se och tillgodose alla elevers individuella behov. Högskolebehörighet ska ingå på alla gymnasieprogram och gymnasieskolan måste förbereda sina elever för högskolestudier bland annat när det kommer till refereringsteknik, metod, källkritik och etik; eleverna ska alltid ha detta i ryggsäcken när de antas till högskolan. Högskolan i sig måste göra sig tillgänglig och kunskapen som produceras på våra högskolor och universitet ska vara lättillgängliga för det omgivande samhället och ett tydligt forskningsperspektiv måste finnas i alla utbildningar. Lärare som undervisar i högre utbildning måste ha genomgått en pedagogisk utbildning. Vi kräver idag att alla lärare, bortsett från högskole- och universitetslärare, ska ha en god pedagogisk kunskap. Varför är det så? Det är en fråga vi nog är många som ställt oss själva upprepade gånger. Sveriges högskolor och universitet måste också bli bättre på att hjälpa och stötta studenter under sin tid vid högre utbildning. Vi måste få bort mycket av den nedsättande syn på studenter som inte klarar av utbildningen som idag finns och är accepterad i högskolekulturen. Breddad rekrytering är helt avgörande för framtiden i samhället Sverige och i världen. Kunskapskraven ökar och vi kommer att behöva konkurrera med kunskap i framtiden. De som inte har erfarenhet, kunskap om högre utbildning eller inte kan finansiera studier själv riskera att komma efter och inte bli en del i framtidens samhälle. Vi kan inte låta någon hamna efter. INTERNATIONALISERING Vi går mot en värld där gränser suddas ut och våra länder hänger mer och mer ihop med varandra. Den globalisering som har pågått under en lång tid skapar stora möjligheter från oss människor men ställer därmed också krav på den högre utbildningen. På många högskolor finns det utbytesavtal som innebär att studenter kan åka på utbytesterminer till ett av universiteten i 39 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER världen som lärosätet har ett avtal med. Studenter kan också komma till Sverige på sådana här avtal, eller så kommer de på egenhand, det vi kalla för ”free movers”. När universiteten ska satsa på internationalisering på sina lärosäten brukar det ibland stanna vid att man utökar sina avtal med utländska universitet. Det räcker inte, för internationalisering är inte enbart en utbytestermin som ett fåtal studenter får möjligheten att ta. Internationalisering är så mycket mer. Internationella perspektiv ska spegla alla utbildningar och den högre utbildningen måste hela tiden se utanför våra landsgränser och hämta kunskap och inspiration från andra länder. Man ska inte heller låta de internationella studenter man har i sitt klassrum bara få vara där – man måste låta studenterna interagera med varandra, utbyta idéer, debattera, hitta likheter och skillnader och lösa problem med varandra för att stimulera ett utbyte av kunskap. Lärosätena måste vidga sina problemställningar från enbart Sverige till hela världen och väga in globala värden i sin undervisning och uppmuntra till ett internationellt perspektiv. Vi måste ta tillvara på den kunskap som kommer från andra delar av jordklotet. Därför måste vi också se till att avgifterna för tredje lands studenter (studenter utanför Europa) försvinner och förpassas till historian. När avgifterna infördes i Sverige 2011 märkte den högre utbildningen i Sverige hur antalet tredje lands-studenter blev drastiskt färre. Vissa högskolor och universitet satsade pengar på att rekrytera studenter och lyckades öka antalet tredje lands-studenter vid sitt lärosäte. Det som lärosätena dock märkte med studenterna var att de i nästan uteslutande fall kom från högt uppsatta, rika familjer som inte kan sägas representera gemene student i hemlandet. Det är den gemene studenten i andra länder som vi ville ge möjlighet till att få en utbildning i Sverige med den avgiftsfrihet som fanns tidigare. FINANSIERING Våra lärosäten är dyra institutioner som kostar oss många miljarder om året. Och det får de lov att göra. För hur kan man egentligen prissätta kunskap och vetenskapliga framsteg? 40 EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA – FÖR ALLA Många av våra universitet brottas med för låga anslag och det drabbar främst de fyra nya universiteten (Karlstad Universitet, Örebro Universitet, Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet) och de mindre högskolorna och universiteten. Däremot får Lunds Universitetet och Uppsala Universitetet fortfarande väsentligt mycket mer pengar än de andra lärosätena. Resursfördelningssystemet har fått mycket kritik och det har inte förändrats på över 20 år, vilket gör att systemet inte längre är tillämpbart. Samtidigt så valde den föregående regeringen att inte satsa på att utöka högskolan trots att rekordmånga söker sig till högre utbildning. Detta beror delvis på den höga ungdomsarbetslösheten men också på att fler och fler arbeten kräver en högskoleutbildning. Platserna har minskat och pengarna som ska gå till forskning har också sparats på. Regeringen måste nu satsa mer pengar på våra högskolor och se till att det också finns tillräckligt mycket medel för strategiska satsningar på våra universitet så att de kan utveckla sina utbildningar och sin forskning. Vi måste också se upp och agera mot de röster som höjs för att avgifter ska införas även för svenska studenter vid svenska högskolor och universitet. Den förre Universitetskanslern Lars Haikola lyfte i en debattartikel vid sin avgång att han såg det som tvunget att börja titta på om man skulle öppna upp för avgifter för svenska studenter för att kunna finansiera den högre utbildningen. Det är fler än Haikola som driver debatten om avgifterna men det är vårt ansvar som socialdemokrater, samhällsmedborgare och studenter och stå upp mot sådana tankar och fortsätta berätta om varför den avgiftsfria högskolan är så bra. Våra lärosäten ska fortsätta att finansieras av oss allihopa och inte av enskilda individer. TRYGGHETSSYSTEM Den som studerat och blivit sjuk vet säkert att studenter och sjukförsäkring inte riktigt hör ihop. Som student har du ingen sjukförsäkring om du inte tar CSN, du har 30 dagars karenstid, du kan 41 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER inte deltidssjukskrivna dig och ingen vet vem som ska ta ansvar för din rehabilitering och du rehabiliteras dessutom inte ens till studier, utan till arbete. Studenter är alltså helt borttagna från de rättigheter andra människor har när det kommer till sjukförsäkring. Som student har du inte heller rätt till A-kassa; detta tog alliansregeringen bort och lämnar nu studenter utan någon slags försäkring om inkomst efter avslutade studier. Föräldraförsäkringen är inte heller den anpassad efter studenter. Som student betraktas du inte som en vuxen självständig människa fastän att du kanske är välfyllda 30 år och har partner, barn, villa och bil. Du blir förpassad in i ett vakuum där alla dina rättigheter som medborgare upphör. Studenter är idag helt uteslutna ur de trygghetssystem som finns och så ska det inte vara. Studenter är, återigen, människor och även de kan bli långvarigt sjuka och behöver ha ett skyddsnät som tar emot dem. Idag hamnar studenter mellan stolarna och blir ihjälklämda däremellan av en lagstiftning som inte tar hänsyn till 100.000-tals människor. Trygghetssystem är direkt avgörande för många studenter om man vågar gå till högre studier eller fortsätta med dem efter en tids sjukdom eller föräldraledighet eller annat. Genom att inte innefattas i det samhälleliga skyddsnätet så vågar många studenter inte studera vilket hämmar mångfald och breddad rekrytering. Det är osexigt att prata om sjukförsäkring, A-kassa och föräldraförsäkring när det kommer till studenter. Det betyder inte att vi inte ska prata om det. Studenterna i Sverige borde ställa krav så att den orimliga uteslutningen av studenter från trygghetssystemen upphör. För så länge studenter segregeras från trygghetssystemen så kommer vi aldrig att uppnå en hållbar och kvalitativ högskola för alla. … Om vi ska ha en hållbar och kvalitativ högskola för alla i framtiden krävs det att regeringen satsar pengar och ser akademin som en av de viktigaste byggstenarna i vårt samhälle. I en nära framtid ska vem som helst kunna känna att det är möjligt att ta steget till en akademisk utbildning. I den provisoriska utopin ska utbildningen 42 EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA – FÖR ALLA vara avgiftsfri för alla som väljer att studera i Sverige, studielånen ska vara i balans med studiebidraget, mindre högskolor och universitetet ska ha få uppnått en högre status och får mer anslag och studenter ska inte behöva oroa sig för att bli sjuka under sin studietid. Studenter ska betraktas som människor och inte som en särgrupp till det övriga samhället. Som studentrörelse måste vi vara drivande i studenträttsliga frågor och vara jobbiga för våra politiker, för jag är trött på att tillhöra en grupp som inte har några rättigheter så låt oss skapa framtidens hållbara och kvalitativa högskola för alla tillsammans och vi börjar idag. EMMA NILSSON medlem i Libertas redaktion och studentkårsaktiv 43 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 44 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID U TA N U TO P I E R I N G E N FRAMTID Felix Antman Debels Historien om ordet utopis ursprung har berättats många gånger. Men kan vara värd att återigen påminnas om. Ordet har tre grekiska rötter. Det ena är ordet eu som betyder bra, det andra är ordet ou som betyder ingen och det tredje är topos som betyder plats. Alltså direkt översatt bra plats eller ingen plats. Inbyggt i ordet utopin är den inte existerar. Ett annat kännetecken för den moderna utopin, även om de formuleras som provisoriska utopier, är att den befinner sig i framtiden. Detta är dock nytt. I Thomas Moores berättelse om idealsamhället Utopia befinner sig inte utopin i framtiden, den befinner sig i nutid fast på en annan plats. Utopin behöver inte vara en framtidstanke, dessa kännetecken är snarare att den beskriver något som inte är. Och som vi kanske skulle vilja att det blev. För Thomas Moore skulle nog tanken på ett framtida ”utopia” te sig absurd. Innan 1700-talet strukturerades tiden inte så, för 1500-tals människan fanns jordens tid – som då ju under nästan 800 år (medeltiden) hade varit inne i en djup svacka – och livet efter detta. Tanken på framsteg i jordelivet kommer långt senare. För nutidsmänniskan är det naturligt att lägga utopin i framtiden, hela vår tankevärld struktureras efter en sådan ram. Det finns idag 45 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER och så finns en framtid – som vi åtminstone tidigare föreställde oss som bättre. Samtidigt lever vi i en värld som om den fortsätter i samma spår saknar framtid. Det kan låta hårt och apokalyptiskt, vilket det såklart i någon mån är, men de hot som klimat- och miljöproblemen utgör mot människan är de facto både reella och substantiella. Med dagens utveckling går vi mot en global uppvärmning på runt fyra grader. Konsekvenserna av en sådan uppvärmning är såklart nästa omöjliga att förutsäga. Men det går åtminstone att säga att det är fruktansvärda; vi vet inte om en mänsklig civilisation kan existera i ett sådant klimat. UTAN FRAMTID? Vi har svårt att föreställa oss denna ickeframtid, samtidigt som de flesta av oss – kanske framför allt vi som är yngre – ändå lever med den gnagande känslan av att något saknas. Jag tror att detta som saknas oss faktiskt är framtiden i rent konkret mening. Om jag nu skulle sätta barn till världen, kan jag säga att de kommer växa upp i ett gott samhälle? Kommer det som finns kvar vara något samhälle alls? I SOM-institutets mätningar över vad som oroar svensken mest kommer klimatfrågan på första plats. Samtidigt har vi otroligt svårt att agera. Jag kan själv komma på mig själv ibland med att mitt i ett resonemang stanna upp och tänka: ”Men det här går ju inte ihop. Det här kan vi ju inte göra och samtidigt reducera miljöhoten.”. Vår klassiska tankeram går helt enkelt inte ihop med de åtgärder som måste till. Egentligen vet vi knappt vilka åtgärder som måste till, det är något vi måste föreställa oss. Detta fenomen som ofta leder till en slags politisk handlingsförlamning som forskaren Kari Mari Noorga kallar ”Living in denial” innebär att samhället förstår att klimathotet är på riktigt och att det är allvarligt, men problemen ligger fortfarande för långt fram och åtgärderna är för stora för att vi ska kunna föreställa oss vad som behöver göras. Det ligger inte inom vår tankehorisont, således låser det sig. 46 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID Naomi Klien skriver i artikeln Ur fas är människan om den feltajming som finns mellan vår kultur och de åtgärder som behövs: Denna djupt olyckliga feltajming har skapat alla möjliga sorters barriärer för vår förmåga att effektivt besvara krisen. Det har inneburit att storföretagens makt växt just vid det ögonblick som vi behövt utöva exempellösa kontroller över företags beteende i syfte att skydda livet på jorden. Det har inneburit att reglering varit ett skällsord just vid det ögonblick då vi behövt den typen av maktutövning mest. Det har inneburit att vi styrs av en politikerklass som endast vet hur man avvecklar och svälter ut offentliga institutioner, just då dessa som mest behöver befästas och föreställas på nytt. Denna ”feltajming” skulle också kunna beskrivas som det postpolitiska samhället. Alltså samhället efter det politiska konflikterna, den globala kapitalismens hegemoniska tid. Geografen Erik Swyngedouw har i essän Impossible “Sustainability” and the Postpolitical Condition beskrivit vad detta får för konsekvenser för diskussionen om klimatpolitik och hållbarhet. Hans grundtes är lätt att känna igen sig i. Miljöfrågan har reducerats till ett externt hot (detta kallar han den populistiska delen av hållbarhetsdiskussionen) som hela mänskligheten måste bekämpa. Detta gör vi genom de verktyg vi har för att kontroller naturen, nämligen tekniken. Naturen ses alltså som något som ligger bortom människans domäner – inte som något vi är del av att skapa och som vi är beroende av. Idéhistorikern Bernt Skovdahl har beskrivit denna tilltro till tekniken som att den för oss innehar ”magiska” krafter. DUBBLA BUDSK AP Det är en schizofren tid vi lever i. Det är som att leva i Roms sista dagar. Framtiden är osäker och troligtvis sämre, vi har svårt att föreställa oss vad vi kan göra åt det samtidigt som vi blir intalade av politiker och företag att vi har den magiska lösningen inom räck47 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER håll. För att citera centerpartiet: ”Stoppa utsläppen, inte bilarna”. Medan kurvorna pekar åt fel håll intalas vi att det ska lösa sig. För att ta ett tydligt exempel: Trafikverket räknar med att trafiken i Sverige måste minska med 20 procent fram till 2030, samtidigt räknar man med att trafiken i Stockholm kommer öka fram till 2030 med 50 procent. Helt stick i stäv med var som är eftersträvansvärt och trafiksatsningarna fortsätter planeras efter den beräknade ökning, Förbifart Stockholm är ett tydligt exempel på denna totala avsaknad av konsekvenstänkande. Men kanske är det inte så konstigt. Kurvorna pekar åt fel håll men vi har också otroligt svårt att föreställa oss hur det skulle kunna vara annorlunda. Vi fortsätter prata om tillväxt och behovet av ökad konsumtion trots att man lätt inser att det är omöjligt. Jag tror att en anledning till detta är att vi saknar framtidsbilder av hur ett samhälle bortom kolberoendet, konsumtionssamhället och kanske även tillväxten skulle se ut. Våra modeller, ekonomier, ja, allt är anpassade av en enda vägens politik och bilden av en annan framtid presenteras nästan aldrig. För att vara helt ärlig har vi ingen bild av framtiden. Vi tenderar att lägga vår tilltro till framtiden samtidigt som vi i nuläget saknar framtid. BEHOVET AV UTOPIER Så för att återknyta till temat är den provisoriska utopin jag vill upprätta den så lätt uttryckta men ack så svåra önskan att vi överhuvudtaget börjar skapa utopier. Att politiken åtminstone trevande börjar formulera bilden av hur framtidens hållbara samhälle kan se ut, bortom illusionerna och dimridåerna som teknikoptimismen och tron på ett automatiskt framsteg lägger ut. I en text om Alva Myrdal och starten av den svenska framtidsforskningen beskriver Jenny Andersson Myrdals fundamentala insikt att tankar om alternativa framtiden också möjliggör handling. Men jag ska inte lämna detta enbart vid en stilla önskan om framtidstänkande utan ge några förslag på var en sådan provisorisk utopi, eller kanske snarare (för denna framtid måste ju existera) vad 48 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID dessa framtidsbilder skulle kunna bestå av. Nedan följer tre korta spår: det immobila samhället, det delande samhället och fritidslinjen. DET IMMOBILA SAMHÄLLET Transportsektorn utgör den i Sverige särklass största klimatboven. Internationellt står transporter av varor för en substantiellt stor del av utsläppen, 27 procent. Den globala varuhandeln med sitt behov av transporter driver på konsumtionssamhället och en allt större efterfrågan på konsumtionsvaror. Ett samhälle med mindre transporter skulle troligtvis vara ett där vi konsumerade mindre. Hur ser ett samhälle ut där till exempel bilen inte har en lika naturlig plats? Kanske inte används alls? Våra städer, våra liv, ja, till och med våra drömmar är strukturerade genom resandet. När vi har mycket pengar vill vi resa, när vi har mycket tid vill vi resa. Platsen där vi bor blir närmast systematiskt undanträngd i vår föreställningsvärld. Ett mindre mobilt samhälle skulle vara ett där lokalområden blev allt viktigare, där vi tog oss tid att kanske lära känna våra grannar, där vi hade tid att odla en lokal jordplätt. Där kultur och andra starkt lokalt förankrade aktiviteter vore det viktigaste. Livet skulle levas där vi bor. Resor kanske i tiden skulle ta längre tid men i rummet vara kortare. Så skulle åtminstone ett sådant liv kunna se ut. DET DELANDE SAMHÄLLET I en artikel i Dagens Nyheter tecknar arkitekten Karin Bradley upp en möjlig utopi för framtiden. Hennes utgångspunkt är det ökade intresset för att dela saker. Allt från att dela tid i from av tidspooler där man byter någon timmes arbete med varandra till olika forum för att dela allt från verktyg till matvaror. Även den tidigare ordföranden för Rättviseförmedlingen Lina Thomsgård noterar i en Aftonbladet-krönika det onödiga med att alla ska äga en egen 49 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER gräsklippare. Ett samhället som delar mer på konsumtionsvanor, ja, kanske till och med på levnadsutrymmen likt kök skulle på ett naturligt sätt konsumera mindre varor. Kanske har till och med den allra modernaste tekniken i from av 3D-skrivare en roll att fylla i framtid när mer produceras lokalt och mer delas mellan oss människor. FRITIDSLINJEN Vårt mest hyllade politiska projekt är ”Arbetslinjen”. Det är paradoxalt då det står klart att arbetssamhället knappast leder till några hälsovinster och frågan är om det i längden är hållbart att arbeta, tjäna och konsumera mer. En möjlig framtida utopi för ett mera hållbart samhälle skulle kunna vara ”Fritidslinjen”. Istället för konsumtion mer tid. Tiden att laga mat som är nyttig och sliter mindre på planeten. Tid att odla denna mat och tid att reparera och tillverka de nyttigheter vi har ett behov av. Fritid istället för konsumtion är såklart svårt att uppnå med dagens ekonomiska modeller. Det är lätt att föreställa sig mer tid. Svårare att föreställa sig hur det skulle genomföras, men det kanske är ett måste. Det här rör sig bara om korta brottstycken av möjliga framtidsbilder. Knappast unika eller i sig revolutionerande. Men de har en potential att förändra hur vi ser på utveckling och på samhället. Hur vi ser på vad ett gott liv är och vad som är möjligt och nödvändigt. Vi måste göra det. Jag tror att det bästa vi idag kan göra för att börja den långa vägen mot ett hållbart samhälle är att på riktigt, tillsammans, försöka föreställa oss hur det ser ut. FELIX ANTMAN DEBELS är redaktör för Tiden Magasin och studerar till civilingenjör med inrikting mot hållbar stadsplanering på KTH. 50 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID 51 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 52 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD VÅ R F R A M T I D S D A G LI G A B R Ö D OM KÖTT OCH FRAMTIDENS LIVSMEDELSPRODUKTION Ludvig Fahlvik Tvång och våld är grundbultar i vårt moderna samhälle. Tvång och våld motiverar ekonomin, arbetslinjen, produktionen. Just nu präglar den mer än något annat vår livsmedelsindustri. Varje år slaktas 85 miljoner djur i Sverige för att bli kött. Det är ett övergrepp av monumentala proportioner. Vår existens håller på att haverera under tyngden av vår blodtörst. Det är dags för en ny, radikal livsmedelspolitik. ETT DÖDFÖTT LIVSMEDEL Tänk att människans blodtörst är så stark att vi i dag spenderar en förmögenhet på att odla artificiella köttbitar i laboratorium. Det är patetiskt. Vi ska ha vårt kött – till vilket pris som helst. Tvserien “Hannibal” från 2013 är kanske mest av allt en kommentar till mänsklighetens motsägelsefulla relation till kött. Den iscensätter splittringen mellan kultur och barbari, den tunna gränsen mellan förfining och äckel. Vad är din korv egentligen stoppad med? Vems muskelvävnad utgör din pannbiff ? Vi är ju uppbyggda med samma material, utrustade med samma verktyg, man som mus. Vi har hjärta, njurar och blodådror. Psykologin bakom vårt köttätande vilar på labila grundsatser. 53 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Det skrivs eleganta kokböcker, kött pyntas med värdeladdade ord om tradition och kokkonst. Grannlåt för att tysta den inre ångest varje människa hyser inför kött, död, slakt och blod. Det är min övertygelse att någonting måste överröstas inom människan för att hon ska acceptera grymhet och övergrepp. Ideologier, narrativ, om vad som är rätt och fel - eller “naturligt” - blir snuttefilten i vår komplexa värld av förtryck och övergrepp. Kött är något dött som någon fött. Om man mot förmodan anser sig ha det moraliska mandatet att slakta och äta djur, kommer man ändå inte undan det faktum att kött, och animaliska produkter i allmänhet, är ett ytterligt ineffektivt alternativ om man vill tillgodogöra sig protein. Merparten av det protein som djuren får i sig genom sin kost passerar nämligen deras kroppar och hamnar i gödseln. Endast en liten del hamnar i de produkter som människan slutligen konsumerar, det vill säga köttet, äggen och mjölken. Utöver detta finns en rent geografisk problematik med vår moderna djurindustri. I dag är samspelet mellan foderodling och gödsel brutet. Det är en utveckling som inleddes i och med förra sekelskiftets urbanisering. De näringsämnen som genom livsmedel fraktas till städerna återförs inte till jordbruket, vilket innebär en enorm misshushållning. Dessutom är foderproduktionen och djurhållningen separerade, vilket innebär att de näringsämnen som inte tillvaratas av djuren, utan försvinner via exkrement, heller inte återförs till foderproduktionen som gödsel. I stället måste konstgödsel tillföras foderproduktionen. Detta möjliggjordes på 1950-talet då handelsgödsel introducerades. Konsekvensen blir att mer och mer ändliga resurser, så som fosfor, på konstgjord väg måste tillföras jordbruket. Samtidigt riskerar ansamlingarna av gödsel i djurhållningen att leda till miljöproblem i form av övergödning, föroreningar av grundvatten och ökning av växthusgaser. Det finns ett uppenbart samband mellan animalieproduktion och vattenföroreningar. I länder med stor djurhållning som Danmark, Belgien, Nederländerna och västra Frankrike är förhöjda kvävenivåer i yt- och grundvatten vanligt. Att försvara eller investera i en resurskrävande djurindustri anstår inte en värld där, enligt FN, 925 miljoner människor lever 54 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD i kronisk undernäring. Agronomen Christel Cederberg skriver att “[d]en största bristen i näringscirkulation mellan foderproduktion, djur och stallgödsel i Sverige är det stora behovet av importerat protein, främst soja. Det innebär att stora mängder kväve och fosfor importeras från andra sidan Atlanten till svenska djurgårdar”. Nästan all soja som importeras går till djurhållning. Över hälften av det kväve och den fosfor som finns i detta foder hamnar alltså sedan i stallgödslet på dessa gårdar, eftersom det av förklarliga skäl inte forslas tillbaka till foderproduktionen. EN RIMLIGARE KOSTHÅLLNING Det rimliga vore att människor tillgodogjorde sig proteinet i sojan direkt i stället för att låta proteinet filtreras och slösas bort via djurindustrin. Genom en vegetarisk livsstil skulle vi inte helt komma undan problemet med att näringsämnen inte återförs till jordbruket. Eftersom mat i stor utsträckning importeras är det svårt att upprätta slutna ekosystem. Men då vegetabilier är så mycket mer effektiva ur närings- och resurssynpunkt än animalier, skulle det krävas mycket mindre gödsel och mycket mindre yta. Och det är tämligen ointressant att diskutera den vegetariska kostens minimala miljö- och klimatpåverkan så länge den förödande kött- och djurindustrin njuter av sitt ideologiska och ekonomiska envälde. Vi är ungefär sju miljarder själar som samsas på den här planeten. Den siffran kommer att stiga. Parallellt med en växande global befolkning ökar den ekonomiska välfärden i framförallt Asien. En expanderande konsumtion av det statusfyllda köttet, och andra animaliska råvaror, kommer att ske som en konsekvens av detta. Efterfrågan på resursintensiva livsmedel ökar alltså. Hur ska denna efterfrågan mötas? Inte med entusiasm i alla fall. Men med piska eller morot? En reform som diskuteras på samtliga samhälleliga nivåer är en punktskatt på kött. För en tid sedan gick jag en studiecirkel på tema köttskatt, och det var väldigt intressant. Även om jag fick mer frågor än svar. Utformandet av en köttskatt är problem55 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER atiskt primärt av praktiska skäl. Ska man skatta köttbuljong och kryddpåsen i nudelpaketet? Kommer köttätande att laddas med än mer status när köttet fördyras? Den breda arbetarklassen äter mycket kött – kommer man kunna ändra deras konsumtionsvanor enbart genom en punktskatt? Köttskatt är egentligen en helt meningslös reform i den bemärkelsen att den är alldeles för vek. Kött borde rimligen förbjudas. Det är ett sätt att komma runt alla de här spekulationerna. Köttproduktionen kan inte fortsätta utan att ekosystemet kollapsar. Vi har genom vår pågående djurindustri inlett en lågintensiv krigsföring mot våra egna och andra arters framtida livsbetingelser. Det är fakta. Politik bör byggas av fakta. I dag har däremot valfrihetens credo överhanden i många debatter. Valfrihet är ideologi, inte fakta. Enligt EUFIC, European Food Information Council, konsumerar (europeiska) flickor och kvinnor generellt sett mer frukt och grönt än (europeiska) pojkar och män. Även inkomst och utbildning spelar roll – personer med lägre inkomst och utbildning äter mindre frukt och grönt än personer med högre inkomst och utbildning. Det här tyder på att, med Holly Brubachs ord, ”meat eating persists as a badge of masculinity”, alltså att sociala mekanismer delvis motiverade av stereotypa könsroller kontrollerar våra konsumtionsvanor. Den fria konsumenten är således en liberal villfarelse. Köttätande kan legitimeras genom den borgerliga valfrihetsdogmen enbart om man äter sitt eget kött. Det finns ju ingen valfrihet för djuret. Däremot tvingas djuret att bära konsekvensen av människans blodtörst. Den liberala konsumentens ohämmade frihet att välja simmar i en ocean av djurkadaver. 2009 importerade Sverige 20 procent av det fläskkött och 40 procent av det nötkött som vi konsumerade. Att importera animaliskt protein innebär att man dels spär på förskjutningen av det ekologiska kretsloppet – köttets näringsämnen hamnar i Sverige, medan foderproduktionen måste tillföras konstgödsel. En import av kött innebär en export av miljöproblem, så som övergödning av vattendrag. Boskapssektorn ger dessutom upphov till 18 procent av alla växthusgaser, enligt FN. Det gör den till en värre bov än hela den sammanlagda transportsektorn. Vår köttkultur är en stor struk56 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD turell fråga, och klimatproblematiken sträcker sig över individuella, lokala, regionala och nationella gränser. Man kan tycka att någonstans borde en stråle sunt förnuft träffa djurindustrins retina, och mana till halt. Men det kommer inte att hända. Inte av sig självt. De ekonomiska intressen som motiverar industrins fortlevnad är alldeles för stora. KÖTT: INDUSTRI, EKONOMI, IDEOLOGI Psykologen Melanie Joy beskriver vår köttkultur på ett helt nytt sätt i sin bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Hon ger köttätandet, köttkulturen, ett ansikte genom en definition. Karnism kallar hon det. Karnism är en -ism, en ideologi som uppmuntrar och osynliggör detta vardagliga beteende, att äta djur. Men enbart vissa djur. Vårt urval av ätliga djur är godtyckligt, och hela systemet, ideologin, karnismen, är irrationell. Karnismen är en våldsideologi, slår Joy fast. Det är ett falskt medvetande. Den marxistiska dimensionen i Joys arbete är tydligt. Den ekonomiska analysen är lysande. Melanie Joy skriver att “[t]rots att många våldsideologier har styrts av ekonomiska motiv [...] betyder det inte att ekonomin skulle bryta ihop om dödandet upphörde. Det är långt mer troligt att det ekonomiska status quo skulle bryta ihop. Det är de karnistiska bolagens maktstruktur och inte medborgarna som skulle bli lidande om karnismen avvecklades”. Som socialist torde man inte vara särskilt intresserad av att det ekonomiska status quo bevaras, snarare tvärtom. Den vegetariska rörelsen, som en social och politisk rörelse, innebär en stark samhällelig kraft med mängder av människor som utmanar kapital och ideologi. Det är folkrörelse. Den är radikal, intellektuell och praktisk – precis som den tidiga arbetarrörelsen. Här finns en inbjudan till en bred, subversiv allians. Vi måste finna varandra; erkänna vårt släktskap. Lika tydligt som släktskapet mellan djurrättsrörelsen, den vegetariska rörelsen, och arbetarrörelsen, är släktskapet mellan fascismens utrotningsläger och djurindustrins slakterianläggningar. Till största delen beror detta på att båda fenomenen materialiserar 57 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER modernitetens och positivismens teknologiska projekt i kategoriseringens och effektivitetens namn. Henrik Arnstad sammanfattar de nazistiska förintelselägrens industriella karaktär: “Råvaran samlades in (judarna), den transporterades (med tåg) till fabriken (förintelselägret) där råvaran processades industriellt (mördades) för att sedan omhändertas för vidare hantering (kremering)”. Denna institutionaliserade våldsutövning klingar bekant för alla som har tagit del av vår samtids köttindustri och dess struktur. Nobelpristagaren J.M. Coetzee skriver i sin roman Djurens liv: Låt mig säga det rätt ut: vi är omgärdade av en verksamhet så degraderande, grym och fylld av dödande att den konkurrerar med allt det Tredje Riket var kapabelt till, ja den kan till och med sägas överträffa det eftersom detta är ett system utan slut, självgenererande – som oupphörligen sätter kaniner, råttor, kycklingar och kor till världen i syfte att döda dem. Samma förakt för svaghet genomsyrar dessa båda våldsideologier - fascismen och karnismen. Hitler hävdade att “den som inte äger makt förlorar rätten till liv”. Det är detta som ekar i köttdisken på Konsum. Joy skriver att “om det visar sig att det är kostnadseffektivt att stänga in djur under förhållanden som liknar Auschwitz eller Dachau gör man det”. Kapitalets profittörst har förslavat den fyrbenta klassen. Och att försvara denna förslavade klass innebär politiskt självmord, betraktas som extremism eller fåfänga. Det är ett cyniskt samhälle vi lever i. Motståndet mot vegetarianismen beror på att köttätande är en maktutövning. Amelie Björk skriver att “djurdödandet/köttätandet ingår både i människans hävdande av sin artauktoritet och i mannens hävdande av sin specifika dominans över djur, kvinna och barn”. Våld är ett manligt kapital. Föraktet för svaghet är en patriarkal tendens. Varför döda djur? För att vi kan. Djuren är svaga. Vi är starka. Det är den perversa moralens logik. Människan utnyttjar sin självpåtagna maktposition på jorden med högmodig självklarhet. Vi har krönt oss själva till evolutionens konungar. Och att någon självmant avstår sin maktposition är sällsynt. 58 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD För att förmå de privilegierade att avstå sina fördelar till förmån för jämlikare maktfördelning krävs tvång. Som ju, som sagt, är en rejäl grundbult i vår samhällsorganisation. Det är lika bra att denna grundbult approprieras till högre syften. Formella tvång är hederligare än informellt tvång. För just nu tvångsskolas vi av karnismen, detta falska medvetande. Män är män, kvinnor är kvinnor och djur är djur. Denna ordning tycks skriven i sten, eller snarare, skriven i blod. Småkryp och insekter har på senare tid kommit att diskuteras som framtidens föda. Detta eftersom de är protein- och näringsrika, och dessutom finns ungefär överallt och i enorma kvantiteter. Att industriellt börja odla insekter som mat betraktas som en lösning i en tid då fortsatt expansion av jordbruket hotar klimatet. Det är rimligt att vara skeptisk. Även insekter är levande varelser. Man kan hävda att de förmodligen inte har samma höga medvetande, känsloliv eller intelligens som andra djur, men då diskuterar man ju enbart en godtycklig skala stipulerad av mänskliga intressen. Det är oklart varför vi diskuterar att mätta en allt hungrigare befolkning med småkryp. Bönor och gryn är utmärkta livsmedel ur närings- och miljösynpunkt. Är mänskligheten genetiskt kodad till att hungra efter mat med ögon? Varför odla insekter när man resurseffektivt kan odla baljväxter? Kanhända är den här insektsdiskursen enbart ett jippo för att kittla västvärldens nerver. Tanken väcker anstöt. I de känslorna av anstöt finns ändå en viss komik. Folk betraktar insektsätande som frånstötande, medan de inte har några som helst problem med att förtära större djur. En konsekvens av karnismen - vårt godtyckliga urval av ätbara djur. FRÅN BLODBAD TILL BLOMBLAD Framtidens livsmedel är med största sannolikhet snarare växtbaserade. För att producera vegetabiliskt protein krävs det mycket mindre åkerarealer än för att producera animaliskt protein. Genom att nyttja den mark som i dag koloniseras av köttproduktionen till 59 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER att odla grönt protein kan man således, med politisk vilja, effektivisera livsmedelsproduktionen och mätta en större del av jordens befolkning. Hur ska då livsmedelspolitiken konkretiseras i radikala reformer? Som socialdemokrat har jag naturligtvis en förkärlek till förbud. I mitt hjärtas förmak och kammare vilar drömmen om ett köttförbud. Det skulle förstås innebära politiskt självmord att lansera en sådan reform. Så till en början borde vi höja momsen på kött från 12 till 25 procent. Moms har förmodligen en enbart marginell påverkan på konsumtionen, men markeringen skulle vara tydlig. För övrigt torde det vara mest effektivt att angripa produktionen, inte konsumtionen. I stället för att EU subventionerar köttproduktionen borde köttet tvingas bära sina egna kostnader, och subventionerna riktas till anständigare, grönare näringar. Någon form av tullavgift på förbilligat importkött vore också att föredra, men skulle förstås utgöra en omöjlighet i det liberala kapitalistprojekt som vi kallar för Europeiska Unionen. Valfrihetsdiskursen avpolitiserar ett extremt politiskt fält. Köttbiten i butik är marmorerad av subventioner, industrier, lagstiftning och lobbyism. Kött är helt enkelt rå och blodig politik. Att göra det hela till en fråga om konsumentmakt eller individens rätt till matmässig integritet är att avlasta köttet dess politiska betydelse och konsekvens. Det är ohederligt. Vi måste röra oss bort från kött. Det här är, tyvärr, ett kontroversiellt påpekande även i progressiva kretsar. Köttkulturens falska medvetande har slagit klorna i oss alla. Frågan man måste ställa sig så här, stirrandes ned i mänsklighetens existentiella avgrund, är hur politiskt relevant det är att slå vakt om sin rätt att äta bacon. LUDVIG FAHLVIK medlem i Libertas redaktion, konstvetare och bildlärarstudent 60 VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD 61 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 62 EFTER APARTHEID E F T E R A PA R T H E I D 20 år av borgerlig demokrati Simon Andersson Det mullrar i den sydafrikanska arbetarrörelsen. Något är på gång. På ILRIG-konferensen i Kapstaden samlas över hundra fackföreningsrepresentanter och politiska aktivister från marxistiskt orienterade föreningar. De benämner varandra som “kamrater” i var och varannan mening, diskuterar strategier, har kollage som starkt kritiserar ANC och diskuterar behovet av ett nytt parti. “Och så kom Marikana. Nu vet vi att ANC är ett parti för de rika” står det på konferensens hemsida. Massakern på strejkande gruvarbetare i Marikana 2012 är en vattendelare i sydafrikansk historieskrivning. Det finns ett före och ett efter. Ett sydafrikanskt Ådalen 31. Under en gruvstrejk började polisen skjuta skarpt. Totalt dog 44 människor i massakern. Så stort övervåld har inte utövats av staten sedan apartheidtiden och Sharpvillemassakern. Då som nu var det svarta arbetare som dödades, men med en viktig skillnad; det är inte längre den vita repressiva staten som angriper arbetarklassen, utan den ANCstyrda, moderna staten. Många kritiserar ANC för att inte ha ingripit tillräckligt mot dödsskjutningarna. Händelserna ledde bland 63 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER annat till att metallfacket NUMSA bröt sitt samarbete med ANC och deklarerade att man inför nästa val ställer upp med eget parti, inspirerat av den bolivarianska revolutionen i Latinamerika. UTOPIN OM ETT ANNAT SYDAFRIK A Ärren efter apartheid-regimens konstitutionella uppdelning mellan raser lever kvar. Apartheid var ett sätt att kontrollera och underkasta urbefolkningen, och låta vita kolonisatörer rättfärdiga sitt förtryck. Detta har konsekvenser än idag. Landet är ett av världens mest ojämlika och har en arbetslöshet på 25 procent. Det finns en stor skillnad mellan arbetslöshet hos vita och hos svarta. Fortfarande har den vita befolkningen mer pengar, bättre arbete och bättre bostäder än de svarta. Den ekonomiska makten är kraftigt snedfördelad, vilket märks i Kapstaden. Den är helt uppdelad i svarta och vita områden. Arbetarnas frustration blir alltmer påtaglig, vilket märks i upptrappningen av strejker. Sedan ANC:s maktövertagande har det funnits en strävan att demokratisera ägandet. Utöver byggandet av en välfärdsstat fanns också viljan att ge tillbaka mark som stulits från svarta bönder, samt att få kontroll över industrin. I partiets frihetsdeklaration, antagen 1955, står det att ”restriktioner för markägande baserat på rasdiskriminering ska upphöra, och allt land ska åter fördelas mellan de som arbetar”. Deklarationen menar också att ”makten över mineralerna i jorden, bankerna och industrin ska överföras i hela folkets händer, all annan industri och handel ska se till att skapa välfärd åt folket”. ANC:s strävan att demokratisera ägandet över mark och industri var visionär och antikapitalistisk. Frihetsrörelsen ville bryta med den vita minoritetens dominans över ekonomin, skapat under årtionden av rasdiskriminering och exploatering. Fortfarande har ANC dessa mål i sitt program, även om det numera är andra delar av rörelsen som bär fram de socialistiska kraven. Redan 1994 påbörjades arbetet med landreformen, ett försök att återbörda jorden från vita exploatörer till de som ursprungligen brukade jorden och blev fråntagen den. Målen med den pågående reformen är gottgöra rasdiskrimineringen, bygga försoning och 64 EFTER APARTHEID stabilitet, bidra till ekonomisk tillväxt samt öka välfärden och minska fattigdomen. Reformen är en tydlig markering att brotten från apartheid-tiden inte kan accepteras. Slaveriet och maktförhållandena i jordbruket skulle upphöra, genom att staten gick in och ersatte de vita markägarna för den mark de skulle ge tillbaka till svarta. Om exploatören skulle vägra, kunde staten tvinga markägaren att ge tillbaka marken. Med facit i hand har landreformen inte lyckats. Många markärenden står fortfarande och stampar hos den myndighet som har ansvaret för övergången. Endast drygt 15% av marken har bytt ägare. Debatten är dock livlig om reformarbetet och målet ligger fortfarande fast, om en demokratisering av ägandet. NEDSLAG I DAGENS SYDAFRIK A Utanför Kapstadens välplanerade stadskärna ligger arbetarområdena, och ännu längre ut ligger stora kåkstäder. Där finns stadens allra fattigaste; det allra lägsta skiktet i samhällshierarkin. Många är migranter från andra afrikanska länder, som kommit till Sydafrika i hopp om att tjäna pengar. De konkurrerar med sydafrikanska arbetare om arbetstillfällena, vilket leder till att arbetsköparna har övertaget och kan sätta lägre löner. Migranterna är också svåra att organisera, till exempel vid strejker. Kollektivet splittras alltså än mer, och avståndet mellan sydafrikaner och invandrare ger upphov till främlingsfientlighet. Situationen är oerhört spänd. Från det välordnade området Green Point går vi till arbetarklassens kvarter närmre hamnen. Här låg det textilindustrier som nu flyttat till Kina. Området är nedgånget och fattigt. Efter en stund kommer vi fram till Community House, ett slags folkets hus där arbetarrörelsens olika grenar har sina kontor. Det första vi ser är en text på väggen som lyder ”Remember Marikana”. Inne i huset finns det målningar och affischer som påminner om arbetarrörelsens kamp mot apartheid på 1970- och 1980-talen. Vi får träffa Sahra Ryklief, generalsekreterare för IFWEA, ett bildningsförbund för arbetare. ”Förr var det alltid liv och rörelse i det här huset. Arbetarna var här och hade möten och studiecirklar. Men det var 65 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER för tio år sedan. Nu har det blivit mindre” säger hon. Sedan ANC befäst sin makt har engagemanget för arbetarrörelsen minskat. Jag frågar Sahra hur det kommer sig att inte någon, till exempel fackföreningarna, vill engagera sig i partiet och åstadkomma förändring. ”Ja, varför gör de inte det? Ni borde fråga dem” svarar hon uppgivet. ”COSATU är väldigt svaga idag. De har organisatoriska splittringar och kämpar mot den enorma arbetslösheten.” säger Sahra. Organisationsgraden är låg vilket leder till instabilitet på arbetsmarknaden. De senare åren har det blivit vanligare med strejker, som ibland får våldsamma slut. ANC har styrt landet oavbrutet med absolut majoritet sedan 1994, trots otaliga exempel på skandaler, korruption och maktmissbruk. I årets parlamentsval fick partiet 62 procent av rösterna. Tillsammans med fackföreningarnas centralorganisation COSATU och Sydafrikas kommunistiska parti SACP bildar de Trepartsalliansen, som hållit ihop i över tjugo år. Partiet har accepterat den nyliberala vägen och avreglerat post, telefoni och annat, vilket skapat konflikter mellan samarbetsparterna. West cape är den enda – av nio provinser – som inte styrs av ANC. Här är det istället det borgerliga Democratic Alliance som har makten. Den borgerliga koalitionen har investerat i moderna bussar och infört bättre busslinjer, men de flesta linjerna är anpassade för de mer välbärgade, segregerade områdena och inte för de stora arbetarområdena eller slummen. Trots att det är arbetarklassen som åker kollektivt. De måste istället åka med de gamla pendeltågen, som skramlar fram längs med en illa underhållen bana. Samtidigt tar de vita bilen istället. ‘ STORMIGT I UNGDOMSFÖRBUNDET Vi träffade ANC:s ungdomsförbund, ANCYL, som har sitt kontor mitt i staden. Där möter vi Khalid Sayed och Marissa van Rensburg som båda sitter i den regionala styrelsen. När jag förklarar varför vi är här, att vi bland annat ska skriva i en antologi, och att vi undrar över hur “socialismen byggs” i Sydafrika, så skrattar Khalid till, och 66 EFTER APARTHEID frågar sig; “Är det verkligen en bra idé, att bygga socialism?”. Det är viktigt att komma ihåg att partiet har sin grund i afrikansk nationalism och inte socialdemokrati. ”Vi är just nu uppe i ett viktigt reorganiseringsarbete. Det närmsta året är avgörande för förbundets framtid” säger han. Förbundet har skakats av skandaler kring deras tidigare ordförande Julius Malema. När han blev ordförande för ANCYL var det en välkommen utveckling, efter åratal av nyliberal diskurs i förbundet. Han ville socialisera gruvor och fabriker, och sätta stopp för ANC:s marknadsliberalism. Men det visade sig att Malemas maktambitioner skulle komma att skada förbundet. Interndemokratin kom på skam. Malema uteslöts och bildade kort därpå ett starkt populistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF). Partiet är ANCkritiskt och vill socialisera industrin. De vill på allvar genomföra det program för ekonomisk frihet som ANC åtminstone på papper står för. Det blev tredje största parti i valet men fick inte större inflytande än så. ”Visst, mycket av det de säger låter bra. Det är ju det vi vill, ekonomisk demokrati. Men de kan inte berätta hur de ska göra det. De är helt och hållet populister” säger Marissa. Hon är också ledande i Kommunistiska ungdomsförbundet. De flesta kommunister är också medlemmar i ANC. ANCYL vill bryta med korruptionen inom rörelsen. Tillsammans med kommunistiska partiet utgör de en tydligare vänsterröst mot partiledningen. Missnöjet mot den liberala marknadspolitiken märks inom rörelsen. Aktivisterna i ungdomsförbundet tror fortfarande på att ANC är rätt forum för samhällsförändring. ”Utmaningen för oss ligger i att unga hellre röstar på EFF medan de äldre stödjer ANC”, säger Khalid. De unga är inte lika intresserade av att stryka kapitalet medhårs. De vill istället göra allvar av kraven på ekonomisk frihet och jämlikhet. Dagens unga är den första generationen som vuxit upp i demokrati; de har inte upplevt apartheidförtrycket. L ÅNGT KVAR TILL UTOPIN En sen kväll på en mataffär i Green Point. Det blir kö vid kassan, de två kassörskorna som arbetar ikväll är lite långsamma. Bakom mig 67 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER hör jag en kvinna säga: “Hallå, arbetar ni ikväll eller? Vi har inte hela natten på oss!”. Sedan vänder hon sig till sin väninna och säger “Jag bor ju i området, så lite krav måste jag få ställa.” Det var något i tonfallet. Klassföraktet som jag känner igen så väl. Kanske klassföraktet samverkar med, låt oss säga, rasföraktet? Det var i alla fall min uppfattning; två vita kunder i ett välbärgat område klagar på två svarta handelsarbetare. I Sydafrika är uppdelningen mellan klass och etnicitet ständigt närvarande. Den genomsyrar hela samhället. Sista dagen på vår vistelse här beslutar vi oss för att ta linbanan upp till Taffelberget. Köerna till linbanan är för en gångs skull blandade, detta verkar vara ett av få ställen där flera lager av befolkningen möts. När jag står på Taffelberget har jag utsikt över nästan hela Kapstaden, både fattiga och rika delar. Jag blir lite missmodig. Mina illusioner om ett jämlikt och demokratiskt Sydafrika har kommit på skam. Ett land med så många fattiga och så mäktiga rika. Ett land med otaliga inneboende motsättningar mellan etniska grupper, arbetare, arbetslösa, socialister, borgare och exploatörer. Men samtidigt finns där civilsamhällets strävan efter samarbete och folkbildning från gräsrotsnivå. Det sydafrikanska exemplet visar på vikten av gräsrotsorganisering och täta band mellan folkrörelse och parti. Om inte ANC reorganiserar sig kommer det vara ett dödsdömt parti. I dess ställe kan det växa upp ett nytt socialistiskt parti. Även om valresultatet i stort sett visar på status quo, måste regeringen inse att den sydafrikanska arbetarklassen, tillsammans med den medvetna ”born freegenerationen”, inte längre kommer vara lojala till regeringen. Antingen tar man till sig de radikala strömningarna för social rättvisa och ekonomisk makt, eller så förkastas man till historiens skräphög. Den ökade medvetandegraden kan inte förnekas. Sydafrika visar också att borgerlig demokrati inte räcker. Frihetsrörelsen har förvisso lyckats skapa medborgerliga fri- och rättigheter för alla, men har mycket kvar att göra. Fortfarande kvarstår det sociala och ekonomiska förtrycket. Den medvetna vänstern i Sydafrika måste organisera sig för att ge alla rätt till utbildning, vård och omsorg, men också makt och delaktighet i samhällsekonomin. Där kan alla medborgare åtnjuta frihet och hälsa. Först 68 EFTER APARTHEID då har ANC:s frihetskamp avslutats. Eller, som det står i frihetsdeklarationen: ”vårt land kommer aldrig bli fritt eller välmående om inte hela folket lever i solidaritet, med samma rättigheter och möjligheter.” SIMON ANDERSSON medlem i Libertas redaktion, studerar till civilingenjör vid Luleå tekniska universitet 69 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 70 ÅTSTRAMNINGSUTOPIN ÅTSTRAMNINGSUTOPIN ELLER ALLA UTOPIER ÄR INTE BRA UTOPIER Karin Kristensson Åtstramningspolitik; ett vanligt återkommande begrepp i den ekonomiskpolitiska debatten. I nationalekonomisk kurslitteratur beskrivs åtstramningspolitik förenklat som en metod med vilken staten via finans- och penningpolitiken minskar aktiviteten i samhällsekonomin. Det kan exempelvis göras genom räntehöjningar och höjda skatter. Vilket får till följd att efterfrågan på varor och tjänster sjunker. Det kyler ner ekonomin och minskar risken för inflation. Det är inte bara begreppet åtstramningspolitik som sträcker sig tillbaka i historien utan även en åtstramningsdoktrin i den ekonomiska politiken. Bilden av att en ekonomisk kris kommer ur slöseri, och löses genom att spara, har länge varit rådande. Ett exempel på detta är hanteringen av den svenska finanskrisen under 1990-talet. En ofta repeterad historieskrivning, både från höger och vänster, är att Sverige hanterade finanskrisen väl genom en kombination av nya ekonomiskpolitiska regelverk. Sant är att de kraftiga nedskärningar ledde till stora problem på både kort och lång sikt, men det brukar heta att landets ledare modigt fattade svåra beslut som ändå var nödvändiga. Historieskrivningen kommer med budskapet att vi inte hade något val. De nya reglerna innebar bland annat att ett över71 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER skottsmål i de statliga finanserna etablerades, utgiftstaket tillkom och det kommunala balanskravet infördes. Sammantaget strävar de tre sistnämnda reformerna mot att undvika underskott i de offentliga finanserna. Två decennier senare ser vi effekterna av en liknande åtstramningspolitik i Europa. Även i den senare finansiella krisen har höga statsskulder och underskott setts som bidragande faktorer till krisens utbrott. Trots att krisen startade i det finansiella systemet. FINANSIELLA SYSTEM SÄRBEHANDLAS Sverige och de delar av världen vi har tätast kontakt med kan i mångt och mycket kategoriseras som kapitalistiska marknadsekonomier. I sådana ekonomier krävs finansiella system. Vi behöver banker som möjliggör att vi kan låna pengar under delar av livet när vi har mindre, och spara när vi har mer. Detta jämnar ut konsumtionstakten och skapar stabilitet i ekonomin. Företag behöver låna pengar för att ha möjligheter att investera i och driva en verksamhet. I och med behovet av finansiella system får dessa en särställning i samhällsorganismen. Deras existens är nödvändig för att den kapitalistiska marknadsekonomin ska fungera och finansiella aktörer åtnjuter därmed en särbehandling. Sedan 1980-talet och framåt har många finansiella system avreglerats. Med utgångspunkt ur en nyliberal våg fanns en stor tilltro till att den avreglerade marknaden inte kunde misslyckas. Det var de politiska beslut som följde med den nyliberala vågen som satte upp ramarna för det finansiella systemet. Statliga institutioner och centralbanker har varit bevakare för aktörer inom systemet. Följaktligen var det inte bara de finansiella institutionerna som bar ansvaret när systemen föll samman i USA och Europa i början av 2000-talet. ÅTSTRAMNING SOM UTOPI Vilka som bar skulden till de finansiella kollapserna är svårt att svara på men det är amerikanska och europeiska medborgare som 72 ÅTSTRAMNINGSUTOPIN fått betala finanskrisens pris. Inom EU har åtstramning varit det framträdande politiska svaret på den ekonomiska krisen. Minskade investeringar och åtstramning har inte endast skett som en naturlig effekt av att stater haft lite medel att investera, det har även varit en politisk prioriterad fråga som drivits på från EU:s inre kärna. En politik som gjort att arbetslösheten nått förödande nivåer, välfärdssystem har urholkats och förtroendet för kontinentens politiska ledarskap har körts i botten. Genomgående för den politik som EU genomfört är att EUkommissionen (samt i vissa fall Europeiska rådet) har fått ökade befogenheter att övervaka medlemsstaters budgetar och ekonomiska politik. Stater har ålagts redogöra för sina budgetplaner för att visa att de håller sig inom EU:s underskottsmål. Om inte medlemsstaters förslag till ekonomisk politik och statsbudget levt upp till de av EU uppsatta målen har de enkelt kunnat åläggas att revidera sin politik. De folkvalda politiker i medlemsstater som önskat föra en annan politik än den rekommenderade har sett sitt reformutrymme minska. Politiken som förts har satt statsskuldens storlek och budgetunderskottets omfattning i centrum. En lyckad krispolitik har således varit den som minskat utgifterna och medlemsstaters stora underskott har inte gått obemärkt förbi. Underskotten har setts som en risk för Europas framtida ekonomiska stabilitet. Medlemsstater har fått låna medel med krav på att dessa ska användas för genomgripande strukturreformer. Reformerna har syftat till att sänka medlemsstaters skuldnivåer genom minskningar på utgiftssidan. Det har inneburit bland annat lägre pensioner, inskränkningar i kollektivavtalen, sänkta löner och intrång i nationella partsmodeller samt nedskärningar i välfärden. UTOPI MED FÖRÖDANDE KONSEKVENSER Strukturreformerna har inte gått okritiserade förbi, till exempel Europaparlamentet har uttalat sig kritiskt mot reformernas bristande sociala hänsyn vilket påverkat livsvillkoren för många människor; 73 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Grekland, Irland och Portugal har genomfört de största sociala nedskärningarna inom EU de senaste åren. Europaparlamentet menar att programmen, trots sin tidsbegränsning, har fått långsiktiga effekter på arbetsmarknadens utformning och möjlighet till återhämtning. Även det amerikanska finansdepartementet har belyst att euroområdets ekonomiska återhämtning släpat efter och att den finanspolitiska åtstramningen hämmat investeringar som hade kunna driva konjunkturen uppåt. De löneminskningar som ålagts medborgare beskrivs ha skadat den ekonomiska tillväxten. ILO (International Labour Organisation) har uppmärksammat att 123 miljoner människor i EU är i risk för att drabbas av fattigdom eller social exkludering. Vilket motsvarar nästan 25 procent av unionens medborgare och innebär en ökning med 7 miljoner människor jämfört med när krisen bröt ut 2008. Om åtstramningspolitiken fortsätter kan siffran stiga med ytterligare 15–25 miljoner fram till 2025. Enligt ILO beror det här inte bara på att konjunkturen har pekat nedåt. Det finns en tydlig koppling till en politik som har stramat åt i välfärdssystem EN IHÄRDIG UTOPI? Det är alltså i det här läget som de dominerande krafterna i svensk politik väljer att gå försiktigt fram i den finanspolitiska debatten. Trots att arbetslösheten har parkerat på mycket höga nivåer, trots att arbetsmarknadspolitiken har stagnerat, trots att välfärden inte har återhämtat sig från 1990-talet och trots att de nödvändiga investeringarna i infrastruktur är omfattande. Det tycks spela liten roll att de stora utmaningar Sverige står inför – full sysselsättning, klimatomställning, utvecklad välfärd och modern infrastruktur – alla kräver investeringar. Den politiska debatten präglas ändå av en krampaktig rädsla för att föreslå mer genomgripande reformer och öka investeringarna Detta öppnar upp för frågan; vad skulle vi kunna göra med dessa medel om vi inte använde dem till åtstramning? Hur många 74 ÅTSTRAMNINGSUTOPIN människor skulle kunna räddas ur fattigdom och social exkludering, vilka infrastruktursatsningar skulle vi kunna göra om inte minskad statsskuld var på alla politikers agenda? K ARIN KRISTENSSON utredare och nationalekonom Texten bygger på rapporten Åtstramningsdoktrinen (2014) som Karin Kristensson och Victor Bernhardz tagit fram på uppdrag av den fackliga tankesmedjan Katalys. 75 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 76 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT PÅ J A K T E F T E R E N S V E N S K S O C K E R S K AT T Johan Frick I Sverige är vart femte barn överviktigt. Mellan 3 till 5 procent av alla barn feta, vilket är en siffra som har fördubblats sedan 1990. I dag uppskattar man att mellan 30 000-50 000 barn i Sverige riskerar att dö till följd av sjukdomar som kan kopplas till fetma, till exempel diabetes, cancer och hjärtinfarkt. Hur är det möjligt? Det är möjligt för att vi konsumerar allt mer sötsaker och läsk, menar Livsmedelsverket. Nyligen granskade myndigheten den svenska barnfetman på nära håll och kunde bland annat konstatera att en fjärdedel av energin som barn upp till 15 år får i sig kommer från feta, sockerrika men näringsfattiga livsmedel. När Statistiska Centralbyrån tittade på prisutvecklingen när det gäller lösgodis och läsk, fann de en annan tänkbar orsak till barnfetman. Under perioden 1985-2008 sjönk priset på lösgodis och läsk med hela 56 procent. Att nämnda prisutveckling lett fram till barnfetma av nuvarande dignitet hävdar fem ledande folkhälso- och fetmaexperter i en uppmärksammad artikel på DN Debatt – “Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull” – från den 1 april 2010. Obalansen i 77 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER prisutvecklingen är ännu en tänkbar orsak alltså, men bara tänkbar. Somliga hävdar, kanske mot bättre vetande, att priset på onyttiga livsmedel inte påverkar folks konsumtionsmönster som man önskat. Hur som helst väcker detta frågan om en svensk sockerskatt. Kan en skatt på livsmedel med hög sockerhalt vara lösningen? Eller är det tvärtom början på ett nytt problem? Ett av de vanligaste motargumenten mot att införa en sockerskatt är att folk i stället kommer att vända sig till andra ohälsosamma produkter om godis och läsk blir dyrare, till exempel chips och feta produkter. Men, kanske någon invänder, är inte det egentligen detsamma som att hävda att punktskatterna på tobak och alkohol är kontraproduktiva? Att man då kommer att vända sig till narkotika i stället. EN KÄNSLIG ÅTERKOMMANDE FRÅGA Över huvud taget är debatten om svensk folkhälsopolitik något som återkommer från tid till annan i de svenska medierna. Ofta är det mycket fokus på socker- och fettintag. Kopplat till vår beachform då, förstås. Men sällan leder debatten någonstans. Till exempel har den borgerliga regeringen, som nu är upplöst, länge ignorerat frågan om sockerskatt. Den dåvarande socialministern Göran Hägglund (KD) visade aldrig något större intresse för frågan. Om den nya idrotts- och folkhälsoministern Gabriel Wickström går i andra tankar, det få framtiden utvisa. Men att frågan om vår hälsa och vårt enorma sockerintag är ständigt aktuell är inte konstigt. Dels för att maten är något som berör oss alla, oavsett ålder, kön och samhällsklass. Dels för att många människor i Sverige lider till följd av sockerintaget. Men vad är det egentligen vi diskuterar när vi diskuterar sockerskatt? Som med alla debatter som rör en reform som inget parti egentligen driver, blir det mycket löst prat, spekulationer och visioner. Visioner är bra, det är i en avlägsen framtid sockerskatten kommer att införas, inte i morgon. Det är provisoriska utopier som 78 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT är temat för den här antologin, inte en rak kurs för morgondagen. Det är således accepterat att diskutera frågan om sockerskatt med högt i tak, utan att för den skull vara oseriös. Här kommer vi nämligen in på ytterligare ett problem med sockerskatten. Det är av skatteteknisk natur och i allra högsta grad ett konkret perspektiv på frågan. Vad händer med skattesystemet om vi inför en sockerskatt? Kommer det någonsin att bli sig likt? Det finns de, i allra högsta grad bland oss socialdemokrater, som menar att en skatt på livsmedel med hög sockerhalt kommer att innebära ett allvarligt hot mot de incitament, de grundfundament, på vilket vårt skattsystem vilar. Man säger att skattesystemet kommer att bli för komplext för att uppfattas som attraktivt bland breda folklager. Det här är inte en så obetydlig invändning. Det är inte alls min mening att förringa den heller. Faktum är att jag över huvud taget inte kommer att diskutera ämnet mer, på grund av att debatten då tar ett steg för nära verkligheten. Jag låter stycket ovan representera en ofrånkomlig sida av debatten, en ständig påminnelse genom hela texten om att sockerskatten, om vi nu bestämmer oss för att den är en god idé, även måste implementeras så småningom, sammanfogas och införlivas i det redan så skattesystemet, förankras bland skattebetalarna. SOCKERSK ATT SOM PROVISORISK UTOPI Vissa frågor kan med fördel behandlas i en antologi om utopier och framtiden. Vi måste först och främst reda ut ett par saker. Vad är det vi menar med sockerskatt, är det en skatt på samtliga livsmedel som innehåller socker eller är det bara en skatt på godis och läsk? Och i så fall vilken sorts socker? Hur hög ska skatten vara? Vad ska vi hitta på med de intäkter till staten som sockerskatten genererar? I samma debattartikel i DN som nämndes inledningsvis vill artikelförfattarna att skatten ska driva in pengar till staten som sedan ska investeras i förebyggande åtgärder mot just fetma och över79 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER vikt. De kallar det en söt skatteväxling. Men det är uppenbart att till och med i en artikel i DN, författad av professorer och experter, håller man sig till en abstrakt, visionär dimension av frågan. Till exempel nämns bara skattereformens utformning en enda gång: “En kraftig skattehöjning på läskedrycker skulle begränsa läskedryckskonsumtionen och reducera socker som en fetma- och sjukdomsdrivande faktor.” De levererar inget reformförslag, artikeln är en passning till politikerna. Här har ni, ropar vetenskapen och expertisen samfällt. Politikerna noterar knappt passningen, tittar åt ett annat håll. Inte ens ett djuplodande program i Sveriges Radios Studio Ett om sockerpolitik och sockerskatt väcker några politiska reaktioner. Hur kommer det sig att det är så tyst kring frågan i Sverige, samtidigt som våra nordiska grannländer redan har infört olika varianter på en sockerskatt? Låt oss göra en internationell utblick. 2011 fattade den finska regeringen beslut om att införa en skatt på socker för att få in mer pengar till statskassan. Läsk och godis skulle komma att bli föremål för hårdare beskattning, men även kolsyrade vattendrycker. Hur resonemangen såg ut är ett mysterium. Den finska regeringen beslutade även att undanta sylt och saft från den nya sockerskatten. Inte heller sockret i till exempel kexchoklad fick en hårdare behandling. Det senaste som hörts från Finland är att regeringen vill höja skatten på socker ytterligare samt att EU kan tänkas reagera negativt på Finlands godtycklighet i vilka livsmedel som beskattas och vilka som slipper extra skatt, trots att berörda livsmedel har en uppenbart hög sockerhalt. I Mexiko har de en av världens högsta sockerskatter. Och världens fetaste befolkning, fetare än USA:s. Man har lagt på cirka femtio öre per liter läsk men framför allt har man valt att beskatta livsmedel med högt kaloriintag med hela åtta procent. Det framkommer i SVT:s webbartikel “Mexiko inför skatt på skräpmat”, 1/11 2013. Den hårda beskattningen kompenseras av att intäkterna från skatten till staten är öronmärkta, det vill säga pengarna återinvesteras i förebyggande åtgärder i folkhälsans tecken. Skatten kom 80 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT främst till för att hejda mexikanernas läskkonsumtion. I Mexiko var det länge billigare att köpa Coca Cola än vatten, vilket gav upphov till att fetman bredde ut sig i landet. Även Norge har en sockerskatt sedan 1980-talet, som både omfattar sockerhaltiga livsmedel såsom choklad och läsk. Skatten på läsk är 7,5 procent, vilket motsvarar ungefär en krona på en 1,5 liter-flaska. Hur skatten har tagits emot i Norge är det dock ingen som har tittat närmare på rent vetenskapligt. Också i Danmark har man infört punktskatter på vissa ohälsosamma livsmedel. Det började med en fettskatt. Tanken var även att en sockerskatt skulle komma till stånd. Men efter en hetsig debatt med kraftiga invändningar från det danska folket, valde politikerna att göra en taktisk reträtt. Det blev ingen sockerskatt i Danmark. Argumenten som hördes mest i debatten var att sockerskatten skulle skrämma bort tyskarna från att komma till Danmark och handla av dem. Dessutom lyftes stora administrativa kostnader fram som ett argument för att inte införa skatten. SK ATTENS EFFEKTER Har de internationella sockerskatterna haft någon effekt? BMJ, tidigare British Medical Journal, är en av de mest välrenommerade medicinska tidskrifterna i världen. 2012 utkom de med en vetenskaplig promemoria – “Taxing unhealthy food and drinks to improve health” – om skatt på onyttiga livsmedel och hur denna skatt ser ut i olika länder. Det korta svaret är att skatter på onyttiga livsmedel påverkar folk att inte köpa lika mycket godis och läsk, däremot köper de andra onyttiga livsmedel i stället. Den förväntat positiva effekten på folkhälsan uteblir därmed. Dessutom tror man att skatten, för att ha någon som helst effekt på folks välmående och hälsa, måste vara högre än 8 procent. Det finns bara två studier som gjorts på skatter på onyttiga livsmedel som kan tänkas ha någon form av giltighet. Den ena studien avser sockerskatten i de tjugotre amerikanska delstaterna. 81 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Den andra undersöker Irlands sockerskatt. Båda kommer fram till slutsatsen att skatten visserligen har påverkat den aktuella befolkningens konsumtionsmönster i önskad riktning, det vill säga till att konsumera mindre av de livsmedel som beskattats. Däremot har man inte kunnat skönja någon positiv effekt på folkhälsan värd att nämna. Antingen har livsmedelsföretagen lyckats styra om godisoch läskvanorna till andra, mer lönsamma konsumtionsvaror. Eller så har konsumenterna själva valt ut andra “onyttiga” livsmedel som de konsumerat i stället. Kort sagt har statens pekpinnar kringgåtts relativt obemärkt. Det finns en viktig tanke att hålla i minnet när man diskuterar de förväntade hälsoeffekterna i ljuset av de, ur folkhälsosynpunkt, dystra siffrorna som angavs ovan. Och det är att de hittills genomföra studierna av sockerskattens effekt i olika länder missar det långa tidsperspektivet. Bara för att sockerskatten inte har lyckats ge folkhälsan en skjuts framåt sedan de infördes för tio år sedan, i vissa länder kortare tid än så, betyder det inte att den inte kan lyckas i ett längre tidsperspektiv. Vi vet att folks vanor och konsumtionsmönster tar tid att ändra på sig. En annan infallsvinkel är det aparta svenska förhållandet till godiset och läsken. I Sverige konsumerar vi som sagt extrema kvantiteter av nämnda livsmedel. Vi är bokstavligen världsklass. En annan tänkbar rubrik på den här artikeln hade kunnat vara “Landet med världens sötaste sockerpolitik”. Om en svensk sockerskatt misslyckas med att omedelbart förbättra folkhälsan, men samtidigt pressar tillbaka de extrema mängderna godis och läsk som vi köper, kan det då inte vara fog nog för att införa en sådan skatt? På sikt kan skatten även tänkas ha den effekt på folkhälsan som man allra helst önskar sig. Studierna som refereras till visar tydligt vad effekten har blivit i Irland och den tredjedel av de amerikanska delstaterna som infört en sockerskatt. Men den visar inte hur en sockerskatt hade fungerat, eller inte fungerat, under svenska förhållanden. Vi kan alltså konstatera att det är svårt, kanske rentav omöjligt, att säkert säga hur en svensk sockerskatt hade tett sig. Detta på grund av Sveriges unika situation och att skattesatsen 82 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT är relativt låg för de varianter av sockerskatt som är vetenskapligt undersökta. Som sagt skulle man behöva ligga någonstans runt tio procent eller högre för att få någon önskad effekt på folkhälsan. PATERNALISM? Men det är inte i vetenskapens tecken vi ska fortsätta i den här artikeln, utan vi kopplar nu återigen ett ideologiskt perspektiv på frågan. Vi ställer oss frågan: Vill vi ens att staten ska lägga sig i marknadens prissättning av livsmedel, nyttiga som onyttiga? Är det ett sådant samhälle vi vill ha, där vi lägger skatt på lite allt möjligt som vi finner ohälsosamt och farligt? Vi brukar ofta acceptera statliga ingripanden, såsom punktskatter på alkohol och tobak, när marknaden misslyckas med sitt folkhälsouppdrag. Om marknaden inte kan tillfredsställa de behov som ett välmående välfärdssamhälle kräver, kan man tala om ett marknadsmisslyckande. Det är när en befolknings konsumtionsmönster innebär allt för stora negativa effekter på folkhälsan som statliga “pekpinnar” uppfattas som motiverade. Det kan även vara motiverat att införa skatter på ohälsosamma livsmedel om intäkterna därifrån öronmärks och oavkortat går till att bekosta förebyggande åtgärder mot fetma. Eller så kan man argumentera för att de slantar som dras in till statskassan i och med sockerskatten kan användas för att sänka momsen på nyttiga livsmedel. I BJM:s PM “Taxing unhealthy food and drinks to improve health” skriver man att det förefaller som om subventioneringen av nyttig mat kan bromsa de negativa effekterna av skatt på onyttiga livsmedel. Med negativa effekter menas till exempel det faktum att folk väljer andra onyttiga livsmedel än de som för stunden blir extra dyra. Det kanske främsta argumentet som dyker upp i debatten om sockerskatt, från sockerskattsmotståndarna, handlar om att vi måste pröva andra metoder innan. Stephan Rössner som är professor emeritus och tidigare överläkare på överviktsenheten på Karo- 83 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER linska Universitetssjukhuset ser införandet av en svensk sockerskatt som en sista desperat åtgärd. Det hävdas i uppsatsen “En studie om synen på sockerskatt i Sverige”, av Anneli Rainer. Enligt Rössner har alla försök från politikerhåll om att få folk att lägga om sina dåliga matvanor genom att utbilda, vädja och tala till deras förnuft misslyckats. Rössner är också medförfattare till den debattartikel i DN, från 2010, som tidigare nämnts i den här artiklen. Hur som helst författade Rössner med flera ett försvar mot de som envist hävdar att vi måste använda andra metoder innan vi tar till skatteverktyget: Staten har flera instrument att arbeta med när det gäller att få fram önskvärda beteendeförändringar: information, skatter och subventioner, lagstiftning och regler, direkt stöd samt forskning och utbildning. I arbetet mot tobak och alkohol har man använt sig av alla fem. Detsamma borde gälla i arbetet mot fetma och övervikt. De menar helt enkelt att alla vägar måste prövas. EN SVENSK SOCKERPOLITIK Inledningsvis redovisades besvärande fakta om barnfetman, samma grepp hade artikeln i DN som bland andra Stephan Rössner undertecknat. Rubriken då var “Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull”. Men givetvis är det viktigt i sammanhanget att nämna de konsekvenser som vårt godis- och läskintag får för oss vuxna. Statens Folkhälsoinstitut har räknat ut att varannan svensk man är överviktig, motsvarande siffra för den genomsnittliga kvinnan är drygt 33 procent. Ser man till den vuxna befolkningen överlag, är över 10 procent feta. Utan tvekan behövs något göras. Jag efterlyser en sansad diskussion om sockerskatt grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men jag vill även att en sådan diskussion ska rymma just det som den här artikeln har försökt ge uttryck för: fantasi. Om 84 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT det är så att det saknas vetenskapliga belägg för om en sockerskatt av svensk modell kan ha effekt på folkhälsan, är vi då beredda att skrota förslaget helt. Eller vill vi våga ändå? Är vi beredda på att gå i bräschen för en, för att tala med Rössner, “söt skatteväxling”? Sockerskatt är onekligen en framtidsfråga. Men kommer sockerskatt att tillhöra framtiden? När Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet för några år sedan lade fram sina 79 punkter om bättre folkhälsa fanns ingenting om skatt som styrmedel av livsmedelsval. Varken regelverk för kosten på daghem och skola, skattesänkning på nyttig kost eller skattehöjning på onyttiga produkter som socker nämndes. Det som krävs är att något etablerat parti tar till sig frågan och gör den till sin egen. Och då menar jag något annat parti än Sverigedemokraterna, som i nuläget är det enda parti som lagt motioner om just införandet av en sockerskatt i Sverige. För en ny svensk sockerpolitik – i framtiden. JOHAN FRICK Medlem i Libertas redaktion och frilansjournalist. 85 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 86 TIDEN SOM MAKT TIDEN SOM MAK T Charlotte Malmborg och Helena Smith Det är inte ofta vi reflekterar över den, men tiden är ett oerhört laddat politiskt begrepp. Hur vi disponerar vår tid är främst beroende av vår arbetssituation, vår bostadssituation och vår ekonomiska situation. Tiden var en gång ett politiskt slagträ i många debatter och lade även grunden till politisk organisering av arbetarklassen. Många reformer som arbetarrörelsen drev fram handlade om rätten att äga sin tid – du säljer din arbetskraft och i utbyte får du lön. Men däremellan ska du ha rätt till att leva ett liv som tillåter dig att växa, bildas och nå dina stämningars bästa längtan. 40 timmars arbetsvecka infördes 1970, sedan dess har vi haft en enorm produktivitetsökning som varken följts av en reallöneökning eller en arbetstidsförkortning. ANNAN ARBETSMARKNAD – SAMMA TIDSK AMP Arbetsformerna och arbetsplatserna ser dessutom helt annorlunda ut idag än 1970. Det finns nu många nya anledningar till att tala om rätten till sin tid. Övertiden glorifieras och normaliseras sakta och blir en del i systemet. Ord som oreglerad arbetstid, årsarbetstid och flextid hörs allt oftare. Många unga tvingas idag arbeta under 87 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER arbetsvillkor som omöjliggör ett samlat uttag av vila på åtta timmar och inte minst planering av såväl privatliv som ekonomi. Arbetslösheten är hög samtidigt som övertidsarbete blir allt vanligare. Det är således högst relevant och nödvändigt för socialdemokratin att skapa en politik för att utjämna den ojämlika fördelningen av arbete, makt och pengar. Vi lever i ett samhälle där åtta timmars vila för många är en utopi. Stressrelaterade sjukskrivningar ökar samtidigt som många inte orkar arbeta fram till pensionen. Mellan dagisinlämningar, arbetspass och hemarbete räcker inte tiden till. Att det obetalda hemarbetet fortfarande är ojämställt straffas kvinnor dubbelt. När tid ses som hårdvaluta tvingas människor prioritera det som anses allra mest nödvändigt. Ojämlika strukturer skapar ojämlika förutsättningar att ta del av andra värden utanför arbete och hemmet. På sikt riskerar det att skapa ett demokratiskt underskott med en, till största del, arbetarklass som inte har tid att prioritera partimöte, fackmöte, studiecirklar eller föreläsningar. VEM BESTÄMMER ÖVER TIDEN? Tid som politiskt begrepp har under alliansens tid vid makten reducerats till att handla om vilka tjänster du som individ kan köpa för att underlätta sin vardag. Den som har ekonomiska möjligheter får på det sättet möjlighet att köpa sig fritid. Men är det verkligen RUT vi har behov av, är det inte tiden vi saknar? Borgarna saknar tidsaspekten i sin politik, Det ter sig märklig med tanke på det frihetsideal de säger sig värna om. ”Den som är satt i skuld är icke fri” menade Göran Persson, lika mycket gäller samma ofrihet för den som inte ges möjlighet att bestämma över sin tid. Arbetarrörelsen måste därför återföra tid som ett maktbegrepp, både i förhållande till arbete och i en vidare demokratisk mening. Det innebär samtidigt att sätta socialdemokratin på prov vad gäller synen på arbete. Lever vi för att arbeta eller arbetar vi 88 TIDEN SOM MAKT för att leva? Att förändra samhällets reproducerande och orättvisa strukturer kräver en omfördelningspolitik som tar hänsyn till både makt, tid och kapital. CHARLOTTE MALMBORG Medlem i S-studenter Malmö, projektledare HELENA SMITH Medlem i Umeå Socialdemokratiska högskoleför 89 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 90 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND Ä N G Å R I N G A S N A B BTÅ G I NORRL ANDS INL AND Liss Jonasson För snart fyra år sedan lämnade jag det lilla samhälle i Norrlands inland som jag växt upp i för att studera. I Strömsunds kommun i norra Jämtland bor 12 000 personer på en yta lika stor som Skåne. Den närmaste staden, Östersund, ligger tio mil bort och det är också den enda staden på en 30-milsradie. Kollektivtrafiken är bristfällig. För att ta mig till centrala Strömsund från min hemby några kilometer utanför hade jag två val; åka bil eller ta den enda bussen klockan 07:30 på vardagarna. Strömsund är vad man kan kalla ett norrländskt Fucking Åmål, en håla där ungdomar år efter år har försökt fördriva tiden i väntan på något annat, något bättre, något större. Att lämna Strömsund för Umeå, Norrlands största stad, var för mig en lättnad. Jag blev en av utflyttarna, en av dem som lämnade det sjunkande skeppet innan det var för sent. Eller åtminstone kändes det som det då. Nu, några år senare, har jag så smått börjat inse att min motvilja till min hembygd kanske egentligen inte var befogad. Jag insåg mer och mer att den stora anledningen till att Strömsund förblir en håla inte ligger i ortens existens utan i de konsekvenser som urbani91 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER seringen oundvikligen för med sig. Jag insåg att det inte handlade om människorna på orten, att det inte fanns något nedärvt tragiskt i marken Strömsund står på. Jag insåg att det handlade om politik. Och politik är ju, för att citera Palme, att vilja förändring. Men är det så enkelt? Krävs bara förändringsvilja för att orter som Strömsund ska sluta stämplas som hålor? LANDET OCH STADEN Sverige är ett till ytan stort land. Till invånarantal är vi däremot ganska pluttiga med våra strax över nio miljoner invånare. Detta gör oss till ett av de mest glesbefolkade länderna i världen. Delar vi dessutom in landet på mitten och tittar bara på den södra och norra delen av landet blir den glesa befolkningstätheten ännu mer påtaglig. För att få en klar bild av det hela kan man till exempel göra jämförelsen att det i landskapet Lappland, som har den imponerande ytan av 110 000 km2, bor 100 000 personer. Det bor fler än så, 102 000 personer, i Lunds kommun, med en yta på 440 km2. Befolkningstäthet är i sig egentligen inget mått på levnadsstandard. Däremot är dominoeffekten som följer med få invånare på en stor yta en politisk utmaning utan dess like. En gles befolkningstäthet leder allt för ofta till högre medelålder och ökad utflyttning, vilket i sin tur leder till bristande samhällsservice, som leder till att urbaniseringen fortsätter. Det är en ond cirkel. Glesbygden dräneras på människor, städerna växer. Landsbygdsproblematiken finns över hela landet och är verkligen inte unik för Norrland. Men, och här vill jag vara tydlig, effekterna av urbaniseringen slår olika hårt beroende på var i landet den slår till. När byar avfolkas i Småland eller Skåne och människor flyttar in till städerna ligger städerna betydligt närmre. När byar avfolkas i Norrlands inland dör sakta men säkert stora landområden ut. De närmaste städerna ligger betydligt längre bort. Den grundläggande samhällsservicen, som skolor, mataffärer, sjukhus, kan ligga så långt borta att det helt enkelt inte går att leva sina liv på den ort man valt längre. Det är också därför jag i denna text till 92 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND viss del jämställer glesbygden med Norrland, även om glesbygdsfrågorna är landsomfattande. Men, vad är då glesbygd egentligen? Det finns olika definitioner. Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser samt Tillväxtverket (som tillsammans tagit över de uppgifter som tidigare låg på det 2009 nerlagda Glesbygdsverket), definierar ”glesbygd” som ett område där man har mer än 45 minuters bilresa till en tätort med över 3000 invånare. En glesbygdskommun är, enligt den offentliga definition som grundlades 2010, en kommun där mindre än 70 procent av befolkningen bor i en tätort, samt har en befolkningstäthet på mindre än 8 personer per kvadratkilometer. I dag finns enligt denna definition 20 glesbygdskommuner i Sverige. 16 av dem ligger i Norrland (Bräcke, Ljusdal, Nordanstig, Nordmaling, Pajala, Ragunda, Robertsfors, Sollefteå, Sorsele, Strömsund, Vilhelmina, Vindeln, Ånge, Åsele, Överkalix, Övertorneå). Av de övriga fyra glesbygdskommunerna ligger två i Värmlands län (Årjäng och Torsby), en i Dalarna (Vansbro) och en i Västra Götaland (Dals-Ed). Med tanke på att Sverige har 290 kommuner i dag kan man ju tycka att 20 glesbygdskommuner ändå är överkomligt. Tilläggas ska dock att även om många kommuner inte kan räknas officiellt som glesbygdskommuner så finns det många områden, framförallt i Norrland, Värmland och Dalarna, där stora glesbydsområden förekommer och som kan benämnas som glesbygdskommuner med en mer godtycklig definition. Även i kommuner med större städer, exempelvis Luleå, finns glesbygdsområden. En av de mest etablerade icke-officiella benämningarna på vad glesbygd egentligen är, är en ort, kommun eller ett område där utflyttningen är större än inflyttningen. Där det dör mer människor än vad som föds. Det här är kärnan. Här är problemet, och således även lösningen. Så länge glesbygden fortsätter bli mindre och mindre kommer urbaniseringen fortsätta vara av ondo, trots att den inte behöver vara det. Urbaniseringen innebär att allt fler flyttar till städerna. Det här är inget nytt påfund utan har skett i princip så länge vi haft städer. Det är heller inget fel på urbaniseringen – snarare tvärtom. Genom att städerna växer ökar deras tillväxt, befolkningen ökar, 93 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER det sker en positiv utveckling som påverkar hela landet. En viss grad av urbanisering är nödvändig för att landet inte ska stå still och trampa. Problemet i dag är att urbaniseringen begränsas till storstadsområdena. Sveriges tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, växer och frodas. Dit flyttar människor från alla landets hörn. Även i norra Sverige finns växande, välmående städer. Östersund och Umeå är två städer som ökar i befolkningsmängd, men även här ser vi skillnader som jag kommer att återkomma till. De som är mest benägna att flytta från en mindre tätort, glesbygd eller tätortsnära landsbygd är unga människor, mellan 2029 år, som oftast flyttar för att studera. Kvinnor är mer benägna än män att flytta. Jag själv är, som jag redan nämnt, typexemplet på detta; jag flyttade som nittonåring från glesbygdskommunen jag växt upp i för att studera i Norrlands största stad. Mindre tätorter, tätortsnära landsbygd och och glesbygd har detta gemensamt. Unga människor, framför allt kvinnor, flyr orten för att studera, kvar finns de äldre. De äldre åldras alltjämt och de som flyttat kommer inte tillbaka efter studierna. Det finns nämligen inte så mycket arbete för dem som har en universitetsexamen i dessa kommuner. Jag är ett typexempel även på detta. Hur gärna jag än skulle vilja ta över gården jag växt upp i, samma gård som även min pappa växt upp i, och själv bilda en familj där, låta mina barn bygga kojor i skogsplätten ovanför vårt hus precis som jag gjorde, ser jag i dag inga möjligheter till detta. Inte om jag vill kunna arbeta med det jag utbildat mig till, åtminstone. Inte om jag vill att mina barn ska ha närhet till skola och fritidsintressen. Inte om jag vill vara säker på att jag har närhet till dagligvarubutik, kollektivtrafik och vård. SCB kom nyligen med en rapport som berättade att flera kommuner i Norrlands inland, däribland min hemkommun Strömsund, år 2050 riskerar att ha fler pensionerade invånare än invånare i arbetsför ålder om utvecklingen fortsätter i samma takt. Med andra ord kommer de människor som arbetar, och således bidrar med skatt till kommunen, inte kunna försörja hela kommunen. År 2050 riskerar flera kommuner att dö ut. 94 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND När jag skriver ner allt detta märker jag hur en våg av depression sköljer över mig. Väldigt ofta tänker jag att det är kört. Mitt älskade Norrlands inland kommer kanske inte överleva. Men, det är just det här vi har politiken till. För visst går det att rädda glesbygden. Det handlar bara om en stor attitydförändring, mycket vilja och medvetna reformer. STOCKHOLMSPERSPEKTIVET Om vi börjar med attitydförändringen. Jag vet inte vem du är som läser denna text. Kanske har du, som jag, växt upp i en liknande håla och kan nicka igenkännande när du läser. Kanske är du uppväxt i en mindre tätort, i en storstad, på landsbygden nära en stad. Men oavsett har vi alla våra fördomar. Bilden av staden och landet bygger på strukturer och fördomar. Strukturer och fördomar skapade av de delar av samhället där makten finns. Jag ska försöka att inte raljera allt för mycket om Stockholm, vår växande, blomstrande storstad. Men efter allt för många möten med maktens fäste är det ibland svårt att låta bli. Väldigt ofta har jag i samtal om glesbygdens utmaningar med dem som inte själva bor eller har bott på glesbygden mött attityder rörande glesbygden som skrämmer mig. Ni har nog också hört det. Hört att de som bor på glesbygden är korkade bönder som inte vet bättre än att bo kvar. Ofta är bilden av Norrland starkt sammankopplat med ett arbetarklassförakt. Vilket blir än mer hjärtskärande när man betänker att det faktiskt bor betydligt fler människor utan högre utbildning på glesbygden. En stor anledning till att denna skeva bild av Norrland och glesbygden finns beror antagligen på att människor helt enkelt inte vet så mycket om Norrland och glesbygden. Vilket i sin tur beror på det som brukar kallas Stockholmsperspektivet. Stockholmsperspektivet, eller storstadsperspektivet om man så vill, innebär att den allra största delen av vår maktcentrering och mediebevakning utgår från Stockholm och de andra storstäderna. Till viss del är detta naturligtvis logiskt. Det är fullt rimligt att 95 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER media fokuserar mest på det som berör mest människor. Men denna utveckling har nått en punkt där människor som bor i Luleå vet mer om ombyggnationen av Slussen än om gruvnäringen i Malmfälten. Att människor som bor i Lycksele har full koll på turerna kring Förbifart Stockholm trots att de personligen inte påverkas nämnvärt av frågan. Media är viktigare än vi tror. Det är genom att något uppmärksammas i media som man får veta att ens problem, ens vardag, ens levnadssituation räknas. Det är vid det här laget ett etablerat faktum, som det också drivs en hel del med, att Sveriges samlade journalistkår håller till på Söder i Stockholm. Det är naturligtvis inte helt sant, men det går däremot konstatera att media mer och mer centraliseras. TV4 drar ner på sina lokala nyhetssändningar, lokaltidningar slås ihop och till och med public service drar ner på sin bevakning av mindre städer. De ögon media besitter vänds mer och mer inåt, sikten blir kortare och når snart bara det mycket begränsade området som är Stockholms innerstad. Nu är visserligen mediebranschen inne i sin helt egna kris, om vilken denna text inte handlar, men det går inte bortse från att krisen har lett till prioriteringar som slår hårt mot landsbygd, glesbygd och mindre tätorter. Det är nämligen här som strukturerna upprätthålls. Ju mindre en stockholmare ser av glesbygden i media, desto mer kommer den skeva bilden byggas upp. Ju färre redaktioner som finns kvar i mindre städer, desto mindre bevakning av dessa kommer ske. Och det säger ju sig självt att någon som sitter på ett kontor eller en redaktion i Stockholm, som är fysiskt distanserad från en stor del av landets verklighet, inte heller kan sätta sig in i denna verklighet. Det som sker när stockholmsperspektivet blir standard i mediebevakningen är att det också etableras inom maktens korridorer. Inte bara Sveriges riksdag, utan en majoritet av dess statliga verk och myndigheter är nu placerade i Stockholm och övriga större städer. Varken staten eller media är representativa för den stora del av befolkningen som inte bor i de tunnelbanetäta delarna av landet. Stockholmsperspektivet är inte bara hånfullt mot stora delar av landet. Det leder också i sig till en ökad urbanisering. När allt 96 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND en ung människa på landsbygden får höra talas om verkar hända i städerna ökar uppfattningen om att landsbygden inte är något att ha. En strategi krävs för att bryta Stockholmsperspektivet. Det finns hopp. En av de mest tydliga reformer för att flytta makten närmare människorna är utlokaliseringen av statliga verk och myndigheter. Utlokaliseringen, som påbörjades på 1970-talet, hade som syfte att just flytta makten till alla delar av landet och stimulera utveckling och regional tillväxt. Nu finns verk och myndigheter över hela landet, men enligt en undersökning som SVT Pejl gjorde våren 2014 bor en stor del av direktörerna inte på orten där verket finns. Här finns anledning att vara tydligare i rekryteringen av myndighetschefer kring vad som gäller för jobbet. Det bör också ses över om vi kan utlokalisera ännu fler myndigheter. Det finns inget egenvärde i att statliga verk och myndigheter håller till i större städer. Ofta har bristen på utbildad arbetskraft i de mindre städerna använts som exempel för att inte flytta statliga verk. Eller så har man hänvisat till att man inte vill tvinga den redan anställda arbetskraften att flytta från Stockholm. I detta resonemang glömmer man ofta att människor på landsbygden varje dag tvingas flytta till storstäderna. Det finns inga ursäkter, egentligen. Om staten verkligen har en intention om att bry sig om hela landet bör man också se egenvärdet i att staten finns fysiskt på plats i hela landet. När det kommer till mediabranschens död på landsbygden finns även här skäl att utvärdera vilka politiska incitament som kan hjälpa för att behålla den statsmakt som media utgör över hela landet. Public service har till exempel ett ansvar som inte ska underskattas. Men en stor del av problematiken skulle lösas gemensamt med en välfungerande regionalpolitik. När det återigen bor människor på landsbygden kommer det återigen finnas ett intresse för media att bevaka områdena i fråga. JOBB OCH UTBILDNING Ett av de största incitamenten för att bo på en ort är att det i området finns möjligheter till arbete och högre utbildning på orten. Som 97 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER redan nämnt sker den största utflyttningen från glesbefolkade områden av unga personer som flyttar för att studera. Många av dessa kommer sedan inte tillbaka efter att studierna avslutats. Inte ens i en utopi är det rimligt att det finns ett universitet i varenda liten by. Men tänk om fler skulle kunna studera i åtminstone samma område som de bor? I dag har de större universiteten en dominerande ställning på den marknad som är universitetsvärlden. Det anses helt enkelt inte lika ”fint” att studera på Mittuniversitetet som på Uppsala universitet, anses lite sämre att gå på Gävle högskola jämfört med att plugga i Lund. Denna struktur kan, och måste, brytas. Staten har ett ansvar att lyfta de mindre universiteten och genom satsningar på fler utbildningsplatser, fler kurser och program och ökade medel öka de mindre universitetens och högskolornas status. På så vis stimuleras också inflyttning till de mindre städerna samt ökar möjligheterna för människor att studera närmare sin hemort. Precis som i resten av landet är arbetslösheten på mindre orter och på landsbygden stor. Särskilt svårt är det att arbeta inom ett högutbildat yrke på den ännu arbetardominerade landsbygden. Detta bidrar som redan nämnts till att färre personer kan återvända eller flytta till landsbygd efter sina studier. Också här kan staten ta ett visst ansvar. Satsningar på utlokaliserade verk och myndigheter kan vara ett jobbskapande verktyg. Likaså kan kommunala satsningar på anställningar inom välfärden vara betydande. Men vi får inte heller glömma näringslivets betydelse. I dag är nästan varannan person som bor på glesbygd småföretagare eller anställd inom ett mikroföretag. Utan att missförstås som liberal i denna fråga vill jag påstå att det är otroligt viktigt att ge småföretag bra möjligheter att etablera sig på landsbygden. Slutligen får vi inte glömma de fördelar som glesbygd, mindre orter och tätortsnära landsbygd faktiskt har jämfört med städer. Turismnäringen är redan nu en av de huvudsakliga näringarna i bland annat Norrlands inland. Här finns anledning att göra storsatsningar även från offentligt håll. Även inom branscher som skogsbruk och energiförsörjning som vatten- och vindkraft finns 98 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND möjligheter att expandera och erbjuda mer arbete, både för dem med och utan högre utbildning. SAMHÄLLSSERVICE OCH VÄLFÄRD Vad krävs för att kunna leva på en ort? Det är naturligtvis relativt. Många är nog nöjda om de någon dag i veckan får äta sig mätta och har tak över huvudet. Men om vi utgår från svenska förhållanden med ett regionalpolitiskt perspektiv går det stapla upp vissa saker. Förutom ett jobb eller en utbildning vill nog de flesta ha tillgång till dagligvarubutik, sjukhus, bank, grund- och gymnasieskolor. Det kan, förutom kommunikationsbehov som får ett eget avsnitt i denna text, ses som en grundläggande samhällsservice och välfärd. Det här är naturligtvis krångligt. Jag ska ge ett exempel. I Västerbottens län har det sedan något år pågått en hård strid inom vården. Det gäller inlandskommunerna Dorotea och Åsele, som fått utstå hårda nedskärningar. I Åsele, en kommun med långa avstånd och få människor, finns inte längre någon ambulans. Ambulansen i Åsele täckte upp ett stort område som nu är utan akutvård. I Dorotea skar landstinget ner på vårdplatser. Befolkningen i de båda kommunerna startade det så kallade Doroteaupproret, för att kämpa för att återfå det kommunerna ansåg sig ha rätt till. Rimligt, kan tyckas, men man behöver också sätta sig in i landstingets situation. Det är alltid en svår avvägning – dra ner på vården där det inte bor några människor och riskera att minska deras service ytterligare eller dra ner på vård i städerna där det såklart också finns ett behov? Doroteaupproret gick så pass långt att de fick igenom en folkomröstning i frågan hösten 2013. Sidan som ville behålla vårdplatserna och ambulansen i inlandet vann stort, men valdeltagandet var så pass lågt att ingenting hände. Vem bär ansvaret? Är det landstingets fel att vården i Västerbottens inland kan anses bristfällig? Ett annat exempel är frågan om byskolorna. I Norrlands inland finns massor av byskolor som har ett så pass litet elevunderlag att skolorna inte kan drivas ekonomiskt. Kommunerna tvingas då 99 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER lägga ner byskolor, vilket givetvis knappast bidrar till attraktivitet i området. Ofta har de berörda skolorna långa avstånd till närmaste skola och elever tvingas pendla upp till 3-4 timmar om dagen för att ta sig till och från skolan. Återigen ser vi en ond cirkel. Ju färre skolor, desto färre barnfamiljer, ju färre barnfamiljer, desto färre skolor. Återigen, vem bär ansvaret? Är det rimligt att lägga skulden på de kommuner som inte har råd att hålla igång en skola med fjorton elever? Allt oftare ser vi byskolor bli nedlagda av kommuner för att tas över av föräldrakooperativ. Precis som Doroteaupproret kämpar för en rättvis vård där de bor är föräldrar måna om att ha en skola i närområdet. Många människor vill bo kvar i sin by eller tätort. När den lokala bensinstationen stänger ner går byar ihop och köper den gemensamt. När närbutiken stänger köps och drivs den av engagerade bybor. Viljan från befolkningen finns där. Det är viljan från makten som saknas. Doroteaupproret har nu ockuperat sjukstugan i Dorotea i över tusen dagar. De fortsätter kämpa för sina vårdplatser. Som sagt, är det rimligt att förvänta sig att kommuner och landsting, som dagligen tvingas göra hårda prioriteringar, ska kunna hjälpa alla när situationen är karg och budgeten skramlar? Är det rimligt att förvänta sig att näringslivet vill satsa på tätorter med få invånare, trots att dessa invånare skriker efter det näringslivet kan erbjuda? Kanske inte. Men tro mig, precis som invånarna i de utsatta områdena kämpar för sin rätt gör också kommuner och landsting det. Frågan är bara hur länge de orkar kämpa utan hjälp från andra håll. Invånarantalet måste öka, eller åtminstone bibehållas, för att grundläggande välfärd och samhällsservice ska kunna erbjudas. Detta sker genom satsningar på jobb och utbildning, genom att fortsätta kämpa för att resten av landets makt ska förstå situationens allvar. KOMMUNIK ATIONSBEHOV För att kunna leva på en ort behöver man också bra kommunikationer. Kollektivtrafik, bredband och postservice kan för många 100 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND tyckas vara självklara faktum i livet, men i många delar av landet är dessa behov bristfälliga. En progressiv regionalpolitik kräver stora statliga infrastruktursatsningar. I hela landet behöver järnväg rustas upp för att uppmana till miljövänlig kollektivtrafik. Det finns varken tunnelbana eller snabbtåg i Norrlands inland, men detta är kanske inte heller de yttersta behoven heller. Däremot behöver norra Sverige, och således även hela Sverige, satsningar på järnväg. I dag kan det ta ett helt dygn att resa från Luleå till Stockholm. Det är inte rimligt. Den, i skrivande stund nya, regeringen har lovat att bygga Norrbotniabanan, järnvägen mellan Umeå och Luleå som binder samman befintliga järnvägar (till exempel Botniabanan mellan Sundsvall och Umeå) och halverar restiden mellan kuststäderna i Norrland. Det är ett fantastiskt besked, men räcker inte. Även satsningar på järnväg mellan Norrlandskusten och Norrlands inland behöver göras för att öka tågtrafiken och möta de behov som finns. Både godstrafik och persontrafik från hela landet tjänar på bra järnväg i norr, framför allt längs Norrlandskusten. Inte minst för att minska personbilstrafik och den tunga lastbilstrafiken, och på så vis minska klimatutsläpp. Det är annars svårt att tänka med miljön i första rummet när man ser över glesbygdens kommunikationsbehov. Innan vi faktiskt nått en utopi där fri kollektivtrafik med många bussavgångar och snabbtåg till alla Norrlands orter finns är det nödvändigt med både biltrafik och inrikesflyg. Här kan dock hårda prioriteringar utifrån behov göras för att ett miljöperspektiv ändå ska upprätthållas. Ett bra första steg för en politik som är både miljövänlig och glesbygdsvänlig är att dels kapa inrikesflygen söder om Sundsvall, dels införa differentierad bensinskatt. Sverige är ett land med långa avstånd och det är nödvändigt att kunna resa till och från de norra och södra delarna. Inrikesflygen underlättar arbetspendling på veckobasis och ökar således incitamenten att bo kvar i norra Sverige. Vi bör sträva mot ett land fritt från inrikesflyg, men tills vi lyckas skapa någon slags supersnabba tåg är inrikesflygen nödvändiga som en länk mellan norra och södra Sverige. Med det sagt finns idag inga skäl att inte dra 101 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER ner på flygtrafiken mellan landets södra flygplatser. Där kan i stället tågtrafiken vara huvudsaklig kommunikationsväg mellan städerna. Även biltrafiken är, tyvärr, nödvändig i stora delar av landet. Särskilt i de delar där invånarunderlaget är så pass litet att kollektivtrafiken inte kan tillhandahålla det behov av pendling som finns. Höga bensinkostnader och brist på kollektivtrafik är i dag ett av de stora skäl som hindrar människor från att bo och leva där de vill. Därför bör man se över möjligheterna att införa en bensinskatt som förenklar personbilstrafiken på platser med bristfällig kollektivtrafik, medan invånare i städer med goda kollektivtrafikmöjligheter kan skatta mer. En differentierad bensinskatt är visserligen svår att utforma, men skulle förenkla livet för mängder av människor samt vara en miljöreform som inte slår hårt mot landsbygden. Kommunikationer är mer än infrastruktur. I Sverige i dag är det i princip nödvändigt att ha internet. Och nej, det är ingen självklarhet för alla. Många områden, framför allt i Norrlands inland, är i dag inte nog intressanta för marknaden för att bredband ska byggas ut. Lägg därtill att Posten skär ner på sina turer (i Jämtland finns till exempel över 200 byar som är helt eller delvis utan postutdelning) och man förstår snabbt att internet är nödvändigt för att kunna betala räkningar, hålla kontakt med människor och uträtta ärenden. I dagens Sverige bör tillgång till bredband ses som en rättighet. Därför bör också staten ställa krav på bredbandsleverantörer att tillhandahålla bredband och posten att tillhandahålla sina tjänster på alla orter där behovet finns. KULTUR OCH FRITID Det som präglar mindre orter och samhällen, de som jag tidigare kallat ”Fucking Åmål-hålor”, är människors uttråkning. Understimulerade tonåringar som kör varv efter varv genom byn i någons Volvo 240, hänger i timmar utanför macken. Bristen på fritidsaktiviteter för barn. Gifta par som ägnar lördagskvällarna framför Så mycket bättre eller lyxar till det med en plankstek på den lokala pizzerian. ”Det finns inget 102 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND att göra här” har vi hört miljoner gånger i trötta reportage från hålorna, från gymnasieungdomar som längtar till storstädernas puls. Detta mönster måste brytas för att vi ska kunna öka inflyttningen till Fucking Åmål-hålorna och vända den negativa befolkningsutvecklingen. Med åtstramade kommunala budgetar är det tyvärr alltför ofta kulturen och fritiden som får stryka på foten. Man har helt enkelt inte råd att bistå med mer än det som är ytterst nödvändigt för att leva. Men vi vet ju också att en dräglig levnadsstandard kräver vissa mått av personlig stimulans. Dessutom finns det ett ekonomiskt egenvärde i kultursatsningar. Kultursatsningar ökar attraktiviteten på en ort. En fin sporthall, ett stort konstutbud, en fantastisk kommunal musikskola, det är sådana saker som kan vara den lilla detaljen som väger över för att någon till slut ska bestämma sig för att flytta till en ort. För att glesbefolkade kommuner ska lyckas locka invånare med hjälp av ett brett kultur- och fritidsutbud krävs två saker. Dels behöver kommunerna satsa mer i sin budget på kultur och fritid. Dels behöver näringslivet och ideella organisationer kunna verka i trakten. Kommunerna kan givetvis inte satsa mer på kultur, eller andra budgetposter för den delen, än vad det finns utrymme i budgeten till. Här spelar det kommunala utjämningssystemet in. En rättvis fördelning av medel till kommunerna är nödvändig för glesbygdens överlevnad. Men det finns också skäl att undersöka möjligheterna att från statligt håll ge kommunerna medel öronmärkta för kultursatsningar. Vi ska också vara ärliga – kommuner är inte alltid bäst på att skapa kultur- och fritidsverksamhet. Ibland kan det vara rimligt att satsa en större del av kultur- och fritidsbudgeten som stöd för ideell verksamhet. Ofta finns många eldsjälar som vill syssla med kulturverksamhet men som inte har de medel som krävs. Men närhet till bibliotek och sporthallar, en öppen simhall och en billig kommunal kultur- och musikskola ligger i dag ofta på kommunerna. För att kommunerna också ska ha möjlighet att erbjuda ett grundutbud av kultur- och fritidsverksamhet måste staten ta ett större ansvar för att hjälpa de kommuner som behöver. Att uppmuntra övrig verk- 103 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER samhet, utförd av ideella organisationer eller näringsliv, skulle vara en möjlighet för många kommuner att utvecklas. HARMONI OCH BALANS Det är en dystopisk bild som möter mig när jag utforskar glesbygdens framtid. Orter som dör ut, människor som flyr glesbygden, en apatisk inställning från myndigheterna. Men visst finns det hopp. Det handlar om att kämpa för att glesbygdens röster ska höras. Vi måste vända attityderna, förändra strukturerna. Det kommer inte vara en lätt uppgift, och den kommer kanske ta längre tid än vi har råd med. Men det måste ske. Landsbygden kräver städer i utveckling, men städerna behöver också en blomstrande landsbygd. Det är, för att använda något svävande uttryck, harmoni och balans mellan stad och landsbygd som krävs för att hålla vårt land på fötter. De allra flesta lösningar på glesbygdsdöden jag presenterar handlar i grund och botten om att göra glesbygden attraktiv igen. Det har inte alltid varit såhär. Vi behöver inte gå tillbaka många år i tiden för att se en annan typ av landsbygd. Vi måste bryta den onda cirkeln och göra den till en god cirkel. I stället för den utveckling som sker nu, där människor flyttar, samhällsservicen blir sämre och människor fortsätter flytta för att samhällsservicen försämras, behöver vi vända på utvecklingen. Genom stora satsningar på utökad välfärd, bättre samhällsservice, satsningar på jobb och utbildning, kommunikationssatsningar och kultursatsningar kan vi återigen locka människor till att stanna på de mindre orterna, och ännu bättre att flytta till eller flytta tillbaka till. Det kommer inte vara en lätt uppgift, men det är en uppgift som är genomförbar om vi gemensamt förändrar våra attityder och krossar den struktur som finns runt landet och staden. Här vill jag påstå att staten har ett ansvar. Men vi har också ett ansvar gemensamt. Att inte sluta lyfta frågan, att fortsätta kämpa. Först när alla inser att både stad och land behövs, att det inte finns något som säger att utveckling kan ske både i staden och på landet, först då kan vi börja skapa förändring. 104 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND Än går inga snabbtåg i Norrlands inland, och det kanske aldrig kommer göra det heller. Men i min utopi ska samhället hjälpa människor att bo där de vill. I min utopi finns en balans mellan staden och landsbygden – ingen motsättning. LISS JONASSON medlem i Libertas redaktion, studerar till journalist i Umeå. 105 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 106 DEMOKRATISERA SAMHÄLLSPLANERINGEN D E M O K R AT I S E R A S A M H Ä LL S PL A N E R I N G E N Nils Harnesk Bänkar som inte går att ligga på i Umeå. Spikar utanför portuppgångar i London. ”Fattigdörrar” i lyxhus i New York som för tankarna till forna tiders tjänaringångar. Betalbänkar i Shandong i Kina där stift åker upp ur bänken och gör det obekvämt att sitta kvar när betaltiden är över. Allt detta är exempel på exkluderande arkitektur, en medveten utformning av det offentliga rummet och byggnader som syftar till att hemlösa, fattiga eller andra oönskade inte ska synas eller uppehålla sig i det offentliga rummet. Statliga företaget Jernhusen som ansvarat för att installera bänkarna inne på centralstationen i Umeå är klara med syftet. Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen, uttalar sig: Det ska vara trevliga, attraktiva, trygga miljöer. Det ska inte bli en plats där personer som inte ska ut och resa håller till för att ligga och sova på bänkarna till exempel. Det är därför vi ibland använder möbler som är designade på ett sätt som gör att det inte tillåts att ligga. GENTRIFIERING = SOCIAL TVÄTTNING En närliggande strömning i samhället är gentrifieringen. Gentrifiering kan enklast beskrivas som en social tvättning av bostadsområden. Det kan utgöras av en process där renoveringar av hyresrättsområden medför stora hyresökningar och omöjliggör för de 107 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER ursprungliga hyresgästerna att bo kvar eller genom ombildning av allmännyttan till bostadsrätter. Det kan också ske i en mer organisk process där man i en viss samhällsklass upplever att ett område har vissa värden som anses som attraktiva, det här kan till exempel utgöras av tidigare arbetarkvarter som Söder i Stockholm eller för den delen Svartöstaden och Karlsvik i Luleå. Inflyttningen pressar successivt upp bostadspriserna och pressar ut socioekonomiskt utsatta invånare. Förhållandevis ofta sker detta dock genom medveten stadsplanering, exempelvis som det som nu sker i Hökarängen i Stockholm där man från allmännyttans bostadsbolag Stockholmshem har rustat upp området till sitt ursprungliga 50-talsutseende. Man har medvetet lockat konstnärer och kulturpersonligheter att bosätta sig där för att öka attraktiviteten. Stockholmsförorten Hökarängen var tidigare känd under öknamn som ”Krökarängen” och ”Mördarängen”. Inget mönsterområde kanske, men oron bland de som bott där länge växer för att hyrorna ska höjas och hyresrätter omvandlas till bostadsrätter. Och bostadsbolaget Stockholmshems vd medger att ju bättre de lyckas göra Hökarängen attraktivt desto större är förstås risken att trycket på ombildningar ökar. KOMMERSIALISERING OCH REDUCERING Attraktivitet är ofta just det ord man använder för att motivera förändringarna. Men attraktivitet för vem och vilka grupper? För alldeles uppenbart är att förändringarna oftast sker på bekostnad av låginkomsttagare och andra ekonomiskt eller socialt utsatta grupper. Det handlar om en kommersialisering av det offentliga rummet och en reducering av bostaden från en rättighet till en vara på en marknad. För att få tillgång till det offentliga rummet måste du konsumera och ha köpkraft, annars är du inte välkommen. För att få tillgång till en bra bostad behöver du en god inkomst, annars står du utan. Utvecklingen, som är global och urban, skrämmer Katrin Holmqvist-Sten, forskare vid Arkitekthögskolan i Umeå: 108 DEMOKRATISERA SAMHÄLLSPLANERINGEN Tankarna går till hur man ska förebygga skadedjur i stadsmiljöer, som duvor och råttor. Med samma medel försöker man åstadkomma en rensning av stadsrummet på icke önskvärda människor, en strävan att göra en ren stad. Arkitektur och design är politik. Samhällsplanering, arkitektur och design är tätt sammanvävda med normer och politiska värderingar. Den utveckling vi ser nu där både bostaden och det offentliga rummet kommersialiseras måste bemötas med politiska lösningar. Vad är annars nästa steg i den ”rena” staden? Vi vet alla vad som hände i 1930-talets Tyskland. Människor får aldrig likställas eller betraktas som skadedjur eller icke önskvärda, går vi ned efter den vägen går det snabbt utför. SAMHÄLLSPLANERING SOM DEMOKRATISKT VERKTYG All samhällsplanering måste därför utgå från tanken om allas lika värde och ha en långsiktigt hållbar utveckling i sikte även ur ett socialt och ekologiskt perspektiv, inte bara ett ekonomiskt. Den får inte användas för att försöka dölja eller sopa ojämlikhet och klyftor under mattan. Men för att kunna använda samhällsplaneringen som ett verktyg för att skapa det klasslösa samhället måste den demokratiseras. Än idag är samhälls- och stadsplanering i mångt och mycket en uppifrån-och-ned-process där politik och förvaltning äger processen och där man som medborgare förväntas lämna synpunkter på planer utställda i kommunhuset eller vid medborgardialoger. Det är knappast tidsenligt och riskerar att undergräva legitimiteten för den kommunala planeringen. Det finns andra metoder som skulle kunna komplettera dagens. En av dem är Cultural Planning. Cultural Planning är en inkluderande planeringsmetod som kan omfatta sociala, politiska, ekonomiska, miljömässiga och symboliska aspekter. Metoden utgår från ett tydligt humanistiskt perspektiv där den sociala dimensionen mellan människan, god livsmiljö och vikten av kultur står i centrum. 109 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Metoden kopplas till en konkret plats, exempelvis en kommun, ett kvarter eller ett bostadsområde. I och med detta finns det en stark demokratisk möjlighet att lyssna till och involvera platsens invånare, kulturutövare, politiker och det civila samhället. Makten förskjuts till det lokala planet. Metoden skiljer sig från traditionell planering genom att ta fasta på kulturella och immateriella värden och har som syfte att bidra till ökad livskvalitet för invånarna på platsen. Cultural Planning är därför ett starkt komplement till traditionell planering då den bidrar med ett ”underifrån-perspektiv”. Till exempel fångar man in var människor samlas, vilka mötesplatser man egentligen använder, vad man tycker om staden eller kommunen, hur man talar om orten, vilka kulturella resurser som finns i form av föreningar, lokaler och institutioner. En mer inkluderande samhällsplanering Arbetarrörelsen måste ta avstånd från all form av utveckling som exkluderar människor utifrån social och ekonomisk bakgrund, som använder arkitektur och design som ett sätt att avlägsna människor som ur ett marknadsperspektiv inte anses höra hemma i den miljön. För mindre än hundra år sedan kämpade vi för allmän rösträtt, en rösträtt som då var förbehållen dem med en hög inkomst eller personlig förmögenhet. Vi måste stå för principen att alla har rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad, en planering av det offentliga rummet som gör det tillgängligt för alla medborgare och till en klassöverskridande mötesplats. För att nå detta krävs det andra metoder i samhällsplaneringen, inkluderande metoder som Cultural Planning, men även en aktiv opinionsbildning om hur gentrifiering och exkluderande arktitektur existerar i ett globalt sammanhang i en global trend. NILS HARNESK Socialdemokratisk debattör i Norrbotten. Han är bland annat kommunfullmäktigeledamot och intresserad av hållbarhet, gruvfrågan och kulturpolitiken. 110 DEMOKRATISERA SAMHÄLLSPLANERINGEN 111 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER U 112 UTOPIER OCH VERKLIGHET U TO P I E R O C H V E R K LI G H E T Ernst Wigforss Anförande av Ernst Wigforss i Malmö den 6 november 1971 till 90-årsminnet avAugust Palms’ första socialistiska föredrag i Sverige. Tryckt i bilaga till Arbetet tisdagen den 14 mars 1972. Titeln på det jag skall säga, nämligen Utopier och verklighet, har jag ingenting att invända mot därför att jag har använt ordet utopier i den som jag tycker riktiga betydelsen. Det är över huvud taget alla de mål som vi ställer upp för oss och som innebär så pass stora förändringar i det som finns, så att man kan säga, att det är något nytt. Det kan ju å andra sidan låta ganska egendomligt eftersom jag kommer att tala om partiprogrammet som är, som ni alla vet, ett klart uttryck för den så kallade marxistiska socialismen. Är det någonting som åtminstone en del utav utanförstående har sagt vara Marx stora uppgift så är det att han slog ihjäl alla utopier. Han ersatte utopierna med vetenskap som skulle bära upp det nya samhället. Jag skall inte försöka uppehålla mig mycket vid den saken. Låt mig bara erinra om att verkligheten omkring oss har under det förflutna, låt oss säga de senaste 50 åren, förändrats på ett sådant sätt, att de mål som vi ställer för oss också måste ha blivit förändrade. Vi får komma ihåg att, när Palm och när hans efterföljare, både Branting och Danielsson, tog upp frågan om hur man skulle kunna förändra det samhället, så var det inte ett samhälle som sva- 113 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER rade emot det samhälle som Marx tänkte sig skulle ligga bakom det, som kallades den socialistiska revolutionen. Jag skall inte tala mer än en timme. Jag har många ting att säga och jag måste lämna ut mängder av ting. Men jag kan inte låta bli att erinra om den tolkning av marxismen, som gjordes under den svenska socialdemokratins första tid, och som jag med mycket känd konservatism har hållit fast vid. Det var att samhället själv måste förändra sig mycket kraftigt, innan det kan bli tal om att genomföra den nya organisationen, den socialistiska organisationen. Den som också Marx såg såsom framtiden, fastän han mycket litet talade om hur framtiden skulle se ut. Vi hade ett samhälle där lönarbetareklassen höll på att växa till. Vad skulle då en svensk socialdemokrati ta för några avgörande beslut under sin första tid? Marxismen talade om revolution, men revolution är ett mångtydigt ord och den kan ske på så många sätt. Vi hade inte en gång en arbetareklass, som hade något inflytande, därför att vi inte hade röst. Det första avgörandet som det socialdemokratiska partiet fick fälla, det var om det skulle i allmänhet tala om revolution, som då skulle betyda någon slags våld. Eller om det skulle gå den långsamma men säkrare vägen, att skaffa en majoritet av det svenska folket, som ställde sig bakom de radikala förändringar av det ekonomiska livet, som låg i marxismens själva utgångspunkter. I det ögonblick det svenska socialdemokratiska partiet valde den demokratiska vägen, alltså att man skulle ha en majoritet av folket bakom sig, när man genomförde de olika förändringarna som skulle innebära den så kallade revolutionen, tog man det avgörande steget. Det gör att all kritik som vill rikta sig mot denna punkt, måste för att bli tagen på allvar, tala om vad man annars skulle ha kunnat göra. Svagheten hos den kritik, som riktar sig emot socialdemokratin, är att den endast kan säga, att vi inte har kommit långt genom denna demokrati. Men vart skulle vi ha kommit om vi inte hade fått demokratin? Det är det ingen som kan säga. Demokratin var alltså det första avgörande steget. Med demokratin följde frågan: Kan vi, sedan vi fått en demokrati i betydelsen av att alla har rösträtt, men innan vi har någon majoritet; 114 UTOPIER OCH VERKLIGHET kan vi göra någonting för att antingen förbereda eller, genomföra en del av det som ligger i hela den socialistiska föreställningen om ett annat samhälle. För säkerhets skull, skall jag med det samma försöka tala om vad jag själv alltid har menat med ett sådant samhälle. Det är inte ett sådant samhälle där alla skulle, var och en, äga en liten bit av kapitalet, för det är en utopi värre än något som socialister någonsin har dragit upp. Det är alltså en liten grupp, alltmer kanske koncentrerad till vissa familjer, som har bestämmanderätten över det ekonomiska livet. Den socialistiska idén är att den egendom, som är själva det materiella underlaget för samhällslivet, den skall vi äga på något sätt gemensamt. Jag skall med detsamma säga att åtminstone för min del har det under hela min agitationstid varit ett intresse att tala om att detta skall inte betyda att nödvändigtvis en stat skall äga allting med sina ämbetsmän och kanske sin byråkrati, utan vi skall söka alla de olika former av gemensam bestämmanderätt, som är det centrala i den socialistiska idén. Frågan var, vad kunde man göra innan tiden var mogen för att på allvar börja resonera om denna gemensamma bestämmanderätt över hela det ekonomiska livet. Ja, man kunde ta samhället som det var och säga att vi kan ingenting göra, vi får bara agitera. Men det var omöjligt, om vi samtidigt talade om att vi ville samla den tillväxande arbetareklassen under socialismens idéer. Det var omöjligt att säga till dessa nya grupper, att så länge vi inte har en majoritet i hela landet och så länge vi inte ser att utsikterna finns för en socialistisk omvälvning, så länge får ni finna er i att ha som ni har det. Det finns ingenting att göra. Det hade varit omöjligt för en fackföreningsrörelse att växa upp. Och ni vet att när fackföreningsrörelsen började växa fram i vårt land, så var den så nära förbunden med den socialdemokratiska rörelsen och idéerna att fackföreningsmän kunde vara socialistiska talare. Jag vill inte säga att vi är enastående på något sätt i fråga om denna förening av det fackliga och den politiska rörelsen, men vi är i alla händelser kanske en liten smula längre komna, om det nu anses vara längre komna i ett sådant samarbete att man kan tänka sig att de förändringar i samhället som vi kallar för socialistiska 115 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER skall lika mycket vara resultatet av den fackliga rörelsen som av den politiska. Vad har vi då gjort under hela den tid som vi växte oss starka politiskt? Jo, först genomförde vi den utopi som heter den allmänna och lika rösträtten. Vi var inte ensamma om det, och det finns det ingenting som jag tycker är viktigare att då och då erinra folk om och senast har det gjorts av Erlander. Det talas ofta om att socialdemokratin har styrt det här landet i 40 år, och det förefaller ibland som om de som säger det menar, att vi kunde göra ungefär vad vi ville. Vi får komma ihåg att vi har visst inte haft någon sådan makt, varken på det ena området eller det andra. Vi har genomfört den ena förändringen efter den andra, men vi har gjort det med hjälp av andra. Själva denna politiska demokrati, som var förutsättningen för reformerna, kom ju till inte minst på grund av den liberala agitationen, även om den inte hade kunnat genomföras om inte socialdemokratin hade levererat de stora bataljonerna. Vid den första riksdag jag kom med i så genomförde man den första stora socialreformen, nämligen den lagstadgade 8-timmarsdagen. Det skedde under ett samarbete mellan regeringen och riksdagen, en regering som var sammansatt av liberaler och några stycken socialdemokrater. Och under den följande tiden, som vi kan kalla den socialpolitiska perioden och där den stora huvudsakliga uppgiften för socialdemokratin har varit genomförandet av socialpolitiska reformer, så har vi fått hjälp än från den ena sidan och än från den andra. Det är ändå ganska intressant att erinra om att när vi 1933 kom in på den andra linjen, som har utmärkt hela den här perioden, nämligen frågan om att ge folk sysselsättning och genomföra full sysselsättning, då tog vi ett nytt stort steg och lyckades bilda en majoritet av socialdemokrater och bondeförbundare. Jag skall inte underskatta att vi så småningom under trettiotalet kom så långt, att vi vid valet -38, landstingsvalet, hade en majoritet av socialdemokrater gentemot alla de andra partierna tillsammans. Och man kan därför säga, att från -38 skulle väl egentligen frågan kunnat ställas: “Är nu inte tiden inne att gå längre än vi 116 UTOPIER OCH VERKLIGHET hittills har gjort”? Det första socialdemokratiska partiprogrammet är från 1897 och det är sålunda en ganska lång tid fram till -38, då vi som sagt för första gången hade fått en egen majoritet. Men det som man inte får glömma är att året därpå kom andra världskriget. Andra världskriget var ju inte någon tid för att ta upp frågan om hela samhällets organisation. När kriget var över hade de sociala reformerna, som hade utarbetats inom socialdepartementet, blivit så aktuella, att de måste komma före allt annat. Vi hade vid krigsslutet till och med en större majoritet i riksdagen än någonsin förut men det viktigaste var att fullfölja den stora nya giv som kom åren 46-47. Därmed kan man säga, att den i viss mån grundläggande delen av partiets program dittills var genomförd och den socialreformistiska perioden avslutad. Jag glömmer inte att under de följande åren kom det som många kanske skulle anse som en ännu större reform än någon av de tidigare, nämligen ATP. Som ni vet genomfördes ATP på vår väg under stöd ifrån fackföreningsfolket. Lönearbetarna betalar själva och bildar underlaget för hela denna stora reform. I den mån som denna kommer att spela en roll vid fortsatt ombildning av samhället, så kan man saga, att den är ett uttryck för att den stora mängden av lönearbetarna frivilligt har avstått från viss del av de löner, som de kunde ha tagit ut omedelbart för att en gång kunna pensionera sig själva och möjligen använda det stora kapital som därigenom bildats som hjälp vid den omformning av samhället till en gemensamhetsorganisation, som jag tidigare har talat om. Jag har talat om socialpolitiken som ena stora linjen, den andra linjen är den fulla sysselsättningen. Vi förbinder den med trettiotalet och det är naturligtvis riktigt. Men det är klart att idéerna om att man under dåliga tider skulle låta samhället gripa in för att använda det kapital som ligger oanvänt, de idéerna är uttryck för ett sådant enkelt sunt förnuft att de aldrig har saknats i resonemangen om offentlig verksamhet. För en stund sedan erinrade Erlander mig om att det nya 1930 inte var att man sade att man under dåliga tider skall arbeta mer och under goda tider kan samhället, stat och kommun göra mindre. Utan det nya var föreställningen att man kan bryta en konjunktur, en stor nedgångskonjunktur, i det kapitalis117 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER tiska ekonomiska livet som kapitalisterna själva inte vet någonting annat att göra mot än att sitta och vänta, som det heter, tills konjunkturen vänder igen. Jag skall inte kasta in någonting om dagens läge, men det vore inte riktigt roligt att höra såsom ett stort argument just nu att vi är ännu i det läget, att vi kan vänta, konjunkturen vänder nog. Men konjunkturutvecklingen är en mycket besvärlig sak, jag menar, att den är mer invecklad än vi kanske trodde när vi i början på 1930-talet började tala om att samhället skulle gripa in och använda de produktionsmedel som de enskilda inte tyckte att det lönade sig att använda. Jag tror att jag vågar säga, att när vi utvecklade de idéerna, så var ingen okunnig om att det var en sida av saken som hade en baksida. Man kunde alltså lyfta upp en konjunktur ifrån botten bara genom att ta oanvänt kapital och arbetskraft i bruk, för lägg märke till det är inte pengarna det gäller, utan det gäller de produktionsmedel som finns och den arbetskraft som finns och de pengar som kan användas för att sätta dem i rörelse. Ingen behöver vara okunnig om att det var en väldigt enkel metod att så att säga börja med. Det var precis vad de enskilda företagarna gör när de vänder konjunkturen, den vänder en gång men varför den vänder vet ingen. Den ena efter den andra utav de enskilda företagarna, som förut har varit pessimistiska, har börjat bli litet mer hoppfulla och säger att vi kan sätta igång litet grand, och när de sätter igång så kommer mer köpkraft i rörelse och den köpkraften sätter mer i rörelse och så stiger det. Vi frågade: varför skall vi vänta på att enskilda företagare äntligen kommer till insikt om att de kan göra någonting när vi kan göra det gemensamt? Men då var vi också tämligen på det klara med att det skulle komma en tid: när det alls inte är bara glädjande att man hade en stigande konjunktur för samtidigt skulle priserna stiga och lägg märke till vad som har varit. Jag erinrar om det därför att i de tv-program, som uppgivits skildra den socialdemokratiska politiken under alla de förflutna åren, där har jag varit med, inte därför att jag har vetat någonting om programmet i förväg. Men jag hade en lång intervju omedelbart efter att jag hade fyllt 90 år, där de som intervjuade från tv talade om att detta skulle användas och 118 UTOPIER OCH VERKLIGHET spelas upp under tre gånger. När jag sedan fick se, att det blev ett stort program i åtta delar så blev jag ju litet förvånad. I alla händelser, hela den diskussionen om vad man skulle kunna göra och inte skulle kunna göra och motståndet emot den politik, som vi lyckades föra till seger i början på 30-talet, den var på ett sätt ny, men den var på ett annat sätt gammal. För vad en ung nationalekonom nyligen har upptäckt och vad vi socialdemokrater borde ha bättre kommit ihåg, det var att åren närmast före första världskriget, jag tror det var både 1911,-12 och -13, så väckte den socialdemokratiska riksdagsgruppen en motion i riksdagen, den var formulerad på precis samma sätt, och den gav uttryck för någonting som man kan erinra om därför att det var så typiskt för det sätt på vilket man ännu 1911, -12 och -13 såg uppgiften för socialdemokratin och för socialismen. Man sade att samhället skulle sätta igång arbeten och betala avtalsenliga löner, det var kärnan. Vi vet mycket väl, sade man, att detta inte räddar eller så att säga löser hela problemet om sysselsättningen, men det gör ändå den nytta det kan. Och det egendomliga var att fastän riksdagsmajoriteten, som var borgerlig, slog ner den här utredningsmotionen så hänvisade de borgerliga inte till att den var något samhällsfarligt utan de sade att det betyder så litet. Vi kan göra så litet, När däremot sakerna togs upp efter det första världskriget, på 1920-talet, då vi också talade om detsamma, då hade de borgerliga funnit att det var någonting farligt i det. Och det farliga var att vi ville ha lönerna oförändrade. Man skulle acceptera de löner, som hade uppstått under den goda tiden, och man skulle inte söka lösningen av krisen genom att säga lönerna ska ner. Den striden den slöts också och vi lyckades genom samarbetet med bönderna så att säga komma in på nya vägar. Man kan nog säga, att dessa två vägar, den socialpolitiska vägen och den fulla sysselsättningens väg, de har varit kärnan i den socialdemokratiska politiken tills nu. Jag innefattar ATP-reformen såsom en del av den föregående politiken. Utan att på något sätt föregripa eller misstolka vad Frans Nilsson har sagt, så är det tydligt att han har – och det skulle också finnas i bakgrunden för de studiegrupper som skulle studera läget för att diskutera det social119 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER demokratiska partiets verksamhet i fortsättningen – gett uttryck åt känslan att vi har kommit i en situation som inte riktigt motsvarar vad vi har väntat oss. Man skulle ju kunna säga; att den jämnare fördelning av vad vi alla gemensamt producerar har så att säga till redskap haft socialpolitiken. Men socialpolitiken skall betalas med skatter, och ingen skall förneka, att skatterna har stigit på ett sådant sätt, att det är naturligt om de som har ansvaret för dem finner att fortsättningen kan inte bara bestå av att vi pressar människorna på mer skatter. Jag tror att jag kan säga att jag har varit med om den tiden då vi tänkte att socialpolitiken skulle betalas genom att folk med de större inkomsterna och förmögenheterna så småningom tvingade att betala en större del av sin inkomst till skatt. Det skulle liksom räcka till för att jämna ut den stora mängden med de mindre inkomsterna. Det visade sig att detta inte räckte. Det finns också många andra skäl till att vi har gått över från sådana direkta skatter som verkligen tar hänsyn till folks inkomster och till en beskattning av konsumtionen, som på den tiden då jag först blev socialdemokrat, ansågs vara ett skiljemärke mellan höger och vänster. Högern ville ha konsumtionsskatter som drabbade alla människor, och socialdemokrater och liberaler ville i stället att man skulle pressa på inkomstskatten. Det är sagt mera i förbifarten, men det hänger samman med att vi har kommit i en ny situation även när det gäller frågan om socialpolitiken. Vi kan inte utan vidare säga att vi har råd till vad som helst ifråga om att jämna ut för mindre inkomsttagare genom att ta ut mera av de större. Det skulle inte räcka. En del av socialdemokratins motståndare, inte minst den förre liberale partiledaren, Bertil Ohlin, har inte upphört att tala om hur lite det finns att dela också om man skulle ta bort allt som finns på en inkomst över 100.000 eller 200.000. Svårigheterna för socialpolitiken är alltså tydliga om den bara skall betalas med skatter. Frågan om arbetslösheten, den fulla sysselsättningen och krispolitiken, har också kommit i ett annat läge. Den första stora och enkla insatsen var ju att säga, att när kapitalet ligger oanvänt och arbetskraften står arbetslös är det en enkel sak att sätta i gång arbetet - vad arbete som helst det är nyttigt för det sätter igång 120 UTOPIER OCH VERKLIGHET hjulen. Ingen kunde vara blind för att vi skulle få ett problem då om inflation, att vi inte kunde fortsätta bara med att öka ut och öka ut med vad som helst. Man skulle också finna som flera socialdemokrater inte minst ifrån fackföreningsrörelsen påpekade, att när vi hade full sysselsättning i stort sett så fanns det öar av arbetslöshet. Och därför skulle man inte längre fortsätta med den där allmänna höjningen av inkomsterna. Vi skulle i stället ha en selektiv arbetslöshetspolitik, vi skulle behålla dessa öar av arbetslöshet för sig för samtidigt med att det finns arbetslöshet på vissa håll så finns det brist på arbetskraft på andra. Jag behöver inte säga mer om denna arbetsmarknadspolitik. Inte minst den man som vi inte fått användning för här i Sverige för politiskt arbete utan som sitter i Paris, nämligen Gösta Rehn, utvecklade först de här idéerna. De är alldeles riktiga, men felet skulle jag vilja säga är att saken inte är fullt så enkel. Det är inte bara så att först kommer man upp till en full sysselsättning, och sedan har man kvar en del öar och de kan man behandla på detta sätt och när man då behandlar dem på detta sätt så klarar man det hela. Vilka anledningarna än ar så har vi en prisstegring och vi har arbetslöshet. MOT FRAMTIDEN Jag ser hur klockan går och jag får hoppa fram till det mest centrala jag har att säga i dag. Det handlar om det som gör att vi nu måste börja fundera på hur vi i fortsättningen skall föra vår socialdemokratiska politik. Problemet är att vi fortfarande har i allra största utsträckning ett kapitalistiskt samhälle. De kapitalistiska företagarna har bestämmanderätten och också skyldigheten skulle vi säga att hålla igång företagen så gott de kan. Och det är dessa kapitalistiska företagare och deras språkrör – ja, nu förenklar jag så mycket jag kan men jag tror man kommer till kärnan ändå – som säger: Ni har inte förändrat det här samhället till ett socialistiskt samhälle. Vi har ett kapitalistiskt samhälle i den betydelsen att det är enskilda och deras intressen att producera, som är drivkraften i det hela. Om ni vill att vi skall göra någonting, om ni vill att vi skall hålla igång, om 121 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER ni vill att vi skall skapa nytt, så får ni låta bli att hota oss med att vi inte längre skall få styra det hela. Jag skall uttrycka det på annat sätt. Så länge vi lever i detta ifrån organisatorisk synpunkt privatkapitalistiska samhälle, så länge har vi ännu inte funnit något annat medel att bekämpa denna nya arbetslöshet. De klara försvararna av detta privatkapitalistiska system säger: om ni inte vill sänka de orimliga skatterna för oss. Om ni inte vill avsvärja er de planer som vi vet ligger under era åtgärder fastän ni inte har vågat komma fram med dem, så skall ni inte begära att vi skall hjälpa er på något sätt att komma bort ifrån arbetslösheten. Det är en grov bild av läget, men jag tror att den är riktig. Om vi hade haft ett helt annat inflytande på olika sätt över olika delar av näringslivet hade vi kunnat säga, att de som nu är arbetslösa på ett håll för vi över till olika områden. Vi måste naturligtvis göra klart att i varje föreställning om en ändrad organisation av det ekonomiska livet måste ingå i ett centralt element av gemensamt övervägande av hur våra tillgångar ska användas. En centralisering av vad som man kallar för investeringspolitiken i de stora dragen, den kan alltså inte undgå att bli ett gemensamt ändamål. Och i den mån som detta kräver större inflytande för samhället så är vi inte rädda för att säga att det vill vi ha – hur sedan alla de olika delarna skall styras och hur mycket av makten inom de enskilda företagen som skall ligga i händerna på dem som äger och sätter till kapital eller skall ligga i händerna på dem som utför arbetet. Allt detta har nu blivit aktuellt på ett sätt som det inte har varit tidigare. Det som gör att man i detta ögonblick är både förhoppningsfull i fråga om framtiden och osäker om hur den ska gestalta sig, det är att den fackliga rörelsen slutligen har övervunnit sina betänkligheter emot att säga vi är inte bara till för att pressa ut så mycket lön som möjligt ur våra kapitalistiska ägare utan vi vill vara med och styra dessa företag där vi tillbringar en så stor del av våra liv. Jag menar att det är en sådan stor nyhet att, så innan man ser hur denna nya linje kommer att i praktiken tillämpas eller utformas av fackföreningsrörelsen, så är det svårt att ha en bestämd mening. Men det är mycket svårt att vara optimistisk, om därmed menas att detta utspel från fackföreningsrörelsens sida kommer att godtas av 122 UTOPIER OCH VERKLIGHET de enskilda företagarna. De kan inte väntas säga: kom i vår famn, ni skall hjälpa oss så att företagen sköts på allra bästa sätt, och alla de saker som ligger i ordet miljöförbättringar skall vi vara överens om, och så skall vi dela det som produceras efter att ha resonerat oss fram. En liten sak skall jag kasta in här. Det är ju ganska egendomligt att den senaste tiden så har man närmat sig detta sätt att betrakta produktionen som ett medel att få fram det som vi sedan alla skall leva av och alla därför också dela. Men det har tagit en väldigt typisk form skulle jag vilja säga i ett samhälle som vårt. Det har blivit så att man ifrån företagarnas sida räknar ut att så och så mycket kan man räkna med att vi skall producera. När man har sett efter vad som behövs för att utveckla företagen, så finns det så och så mycket kvar och det får ni dela. säger man till löntagarna. Och vill ni slåss om det ni tre organisationer, så kan vi ju titta på det, men det är egentligen inte vår sak. Det naturliga svaret ifrån alla socialister och från alla fackföreningsmän måste vara, att är vi överens om att vi producerar tillsammans så skall vi också dela det vi producerar tillsammans. Då skall vi också se efter hur mycket som det är nödvändigt att ge åt dem som släpper till kapital av olika slag och hur mycket som är nödvändigt att gemensamt samla för en fortsatt utveckling av det ekonomiska livet. Vill vi vara med om det och göra det på fullt allvar, så kan det ju bli den fredliga vägen. När LO:s program hade blivit känt så skrev en socialdemokratisk tidning att nu beror det på företagarna själva om vi skall behöva aktualisera frågan om äganderätt. Ja, äganderätten i betydelsen av bestämmanderätt, det är den stora frågan. Vad jag vill komma fram till här innan jag slutar det är att en diskussion, som jag tror är nödvändig inom partiet för att se vilken väg man skall följa. Den diskussionen har att syssla just med problemet om hur man skall kunna fördela makten och beslutanderätten inom näringslivet. Mellan en central myndighet, som i sista hand naturligtvis, när det är riktigt tveksamt om saken, får fälla avgörandet, och de enskilda företagen. För de enskilda företagen gäller det alltså hur mycket frihet de skall ha att bestämma över hur de skall organiseras och hur de skall sköta sig, hur de skall lösa 123 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER sina problem på olika sätt, precis som de gör nu, men under en demokratisk ledning. Där kan jag tänka mig övergångsformer, om företagarna är villiga att diskutera sin egen avveckling under tidens lopp, annars på annat sätt. I alla händelser måste de som arbetar ha bestämmanderätten, i den mån som den inte måste begränsas av de gemensamma intressena, som får representeras av ett samhällsorgan, som vi kanske kallar för staten. Vi kan inte längre försöka skyla över att det socialdemokratiska partiprogrammet helt enkelt börjar med att säga, att bestämmanderätten över det ekonomiska livet skall ligga i hela svenska folkets händer. Det kan inte tolkas som i enskilda företagares händer. Det måste betyda att en eller annan form av bestämmanderätt måste ligga hos de många människorna. Början av partiprogrammet skärper kraven på den socialdemokratiska politiken ytterligare, kanske på ett sätt som för ögonblicket inte är praktisk politik, nämligen genom att säga att de demokratiska idéerna skall genomsyra hela vårt liv på alla möjliga punkter. Det är såsom ideal mycket bra, men ofta är det så att idealen, om man uttrycker dem alltför allmänt, skyler över det som kan göras och som måste göras under den närmaste tiden. I dessa allmänna grundsatser för socialdemokratin talas alltså om det problem som nu ligger för oss nämligen den brist på demokrati som råder inom det ekonomiska livet, just därför att makten att bestämma med vissa inskränkningar fortfarande anses ligga och måste ligga hos enskilda ägare, som måste drivas fram av utsikterna att få vinst. Och vinst i och för sig är inget ont, om det bara betyder att den som får vinsten kan producera mer effektivt än den som inte får någon vinst. Men om det däremot betyder att man skall ha obegränsade möjligheter till att ha inkomster och förmögenheter, som kommer att göra samhällets klyvning mellan fattiga och rika till en fortsatt verklighet, då kan vi inte gärna låta bli att vända oss mot denna föreställning. Vårt program står ensamt bland partiprogrammen på det viset, att det ger åt partiet och åt de massor av människor som samlas bakom partiet en uppgift i samhället, som innebär att inleda en 124 UTOPIER OCH VERKLIGHET ny period i åtminstone de västerländska samhällenas historia. Jag bortser från de delar av världen som inte var aktuella då Marx skrev och då den svenska socialdemokratin växte fram, bortser också från hur saken har tolkats i de östliga socialistländerna. Programmet innebär i grund och botten; att när vi har lagt fast vår grundsats att alla människor skall vara med och bestämma så ska vi finna olika former i vilka demokratin kan ta sig uttryck. Demokratin kan inte betyda att alla människor i Sverige skall bestämma över allting i den enskildes liv. Demokrati betyder ingenting annat än att alla skall vara med och bestämma om det som alla har intresse av. Därför kan demokratin och organisationen av demokratin få så många olika former. När man kommer till det ekonomiska livet, kan man inte vägra att säga, att inom de företag som producerar vad vi behöver, där har vi en grupp människor som är de som står närmast själva detta arbete och som därför skall gemensamt besluta om det. Men sedan måste denna grupp när det gäller saker som inte bara rör det enskilda företaget utan har inflytande på hela samhället, finna sig i att hela samhället är med och bestämmer. Att vi måste ha någon form av central styrning av det ekonomiska livet samtidigt med att vi skapar en demokratisk ordning på arbetsplatsen och inom de olika företagen, det är i grund och botten det program som jag önskar skulle diskuteras under dessa tider. Och skall diskuteras i insikt om att här har vi en uppgift för den samlade arbetarrörelsen som inte kan utföras av någon annan. Man har skämtat så mycket, och jag kan mycket väl förstå det, med talet om att arbetarrörelsen har en historisk uppgift. Man har sagt att det är metafysik att tala om att det finns någonting som heter uppgift för samhället och världen. Men det finns ögonblick då både den enskilda och organisationer kan känna sig ha en uppgift. Låt mig ta ett enkelt fall. Om jag ser en människa som håller på att drunkna, det är många människor runt omkring, men kanske bara jag som kan simma, är det så konstigt om jag skulle säga att det är min skyldighet att hoppa i och hjälpa honom. Om vi kan säga att det finns, i detta läge och inte minst i vårt land, ingen annan organisation, ingen annan grupp av människor, ingen annan klass som kan 125 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER spela rollen att så småningom föra över det kapitalistiska samhället till en form av socialistiskt samhälle än arbetarrörelsen, så tror jag inte vi behöver vara rädda för att tala om en historisk uppgift. ERNST WIGFORSS finansminister, docent i nordiska språk, socialdemokratisk ideolog 126 UTOPIER OCH VERKLIGHET 127 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 128 ÖNSKELISTA Ö N S K E LI S TA Björn Wiechel Den här listan kan ses som en önskelista inför jul. Eller för varje dag. Kanske en to do-lista. Hur skulle din lista se ut? I jul önskar jag: Att friheten når bortom valfriheten. Att behov går före efterfrågan. Att borgarna är uppriktig med sina avsikter. Att en utrikesminister inte ens behöver misstänkas ha ekonomiska intressen i folkmord. Att alla fattiga och nyfattiga, får ekonomisk och social upprättelse. Att regeringen tar ansvar för nedskärningarna i landstingen. Att rätten till arbete och rätten till heltid blir verkliga. Att arbetstiden halveras och mervärdet tillfaller oss alla. Att principen om en människa – en röst, inte undantas arbetslivet. Att kungen söker jobb på den öppna arbetsmarknaden. Att det utreds huruvida arbetslinjen är anpassad efter mänskliga behov. Att ingen måste sälja sin kropp eller sin själ för att försörja sig. Att det hålls ett demokratiskt rådslag om lönearbetets varande. Att slippa bli definierad som en individ. Att vi får svara på vilka vi vill ska vinna valet, inte vilka vi tror kommer vinna. Att omställning inte reduceras till en fråga om köpvanor. 129 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Att Norrbotniabanan byggs. Att vapen-, flyg- och bilfabriker börjar tillverka rälsar, tåg och cyklar. Att ökad produktivitet inte tas ut i fler varor. Att fattigas konsumtion får öka på de rikas bekostnad. Att jordens resurser nyttjas med insikten om att de utgör och tillhör allt levande. Att bostäder inte är varor. Att kulturen blir fri från kommersialism. Att ingen behöver uppleva after work-fyllan som den enda stimulansen i tillvaron. Att konst inte behöver försvaras med att det skapar tillväxt. Att alla barn ges möjligheter att dansa, måla, spela, agera och leka mer. Att betyg avskaffas. Att samhället anpassas efter människors olika funktionella förutsättningar. Att straff, ordning och hårdare tag aldrig presenteras som en lösning. Att när privat äganderätt står i konflikt med demokratin – får demokratin företräde. Att varje utredning eller förslag som inte innehåller en klass-, jämställdhets- och miljöanalys återremitteras. Att gränserna öppnas och migranter möts av värdighet och rättvisa. Att människor i Danderyd integreras i övriga samhället. Att ingen ska behöva uppleva en tid när man är rädd att skaffa barn. Att fler skriver önskelistor om hur de vill att världen ska se ut – och organiserar sig för att förverkliga den. Att den som fnyser och raljerar över den här önskelistan läser den en gång till. BJÖRN WIECHEL socialdemokratisk riksdagsledamot för Västerbottens län Texten har tidigare publicerats i Västerbottens folkblad julen 2011 130 ÖNSKELISTA 131 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER 132 REFERENSER REFERENSER MÖJLIGHETERNAS FÄLT SK A ODLAS Aleksijevitj, Svetlana. Tiden second hand – slutet för den röda människan, Erzats, 2013 Ambjörnsson, Ronny. Fantasin till makten, Ordfront 2014 Ehnmark, Anders. En stad i ljus – Antonio Gramscis slutsatser, Norstedts, 2005 Hermansson, C H. Socialism på svenska, Arbetarkultur, 1983 Wigforss, Ernst. Kan dödläget brytas, Karneval förlag, 2013 EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA Stora regionala skillnader i rekrytering av unga till högre utbildning, Universitetskanslerämbetet, 2014 133 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER Haikola, Lars. Privat kapital behövs för att klara kvaliteten i högskolan, Dagens nyheter, 2014-05-27 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID Andersson, Jenny, Choosing futures: Alva Myrdal and the construction of Swedish futures studies, 1967–1972. International Review of Social History, 2006, 51.02: 277-295. Borgnäs; Kajsa. Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 1. 2012, http://programkommissionen.wordpress. com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nyttsocialdemokratiskt-tankande-del-1/ Bradley, Karin, Ett hotat klimat behöver en ny ekonomi, Dagens Nyheter, 2013-05-20 Klien, Naomi, Ur fas är människan, Tiden nr 3/2014 More, Thomas, Utopia: landet ingenstans, 2. uppl., Norma, Skellefteå, 2001 Skovdahl, Bernt, Förlorad kontroll: den ifrågasatta framstegstanken, 1. uppl., Dialogos, Stockholm, 2010 Swyngedouw, Erik. Impossible “sustainability” and the post-political condition. The sustainable development paradox: urban political economy in the United States and Europe, 2007, 13-40. Thomsgård, Lina, Vi behöver inte äga en borrmaskin var, Aftonbladet, 2014-07-08 Världsnaturfonden, Mänsklig påverkan, 2014 [http://www.wwf.se/ vrt-arbete/klimat/mnsklig-pverkan/1124268-mnsklig-pverkanklimat, hämtad 2014-11-06] 134 REFERENSER VÅRT FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD Arnstad, Henrik, Älskade fascism: de svartbruna rörelserna ideologi och historia, Norstedts, Stockholm, 2013 Björk, Amelie. Därför äter riktiga karlar kött, Dagens Nyheter, 2012-06-21 Coetzee, J.M., Djurens liv, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 2003 Joy, Melanie, Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor, Karneval förlag, Stockholm, 2014 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND Statistiska Centralbyråns befolkningsstatistik http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/ Befolkning/Befolkningenssammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/ Senast ändrad 2014-10-06. Hämtad 2014-10-27. Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser http://www.tillvaxtanalys.se/ Hämtad 2014-10-27. Tillväxtverket http://www.tillvaxtverket.se/ Hämtad 2014-10-27. Publikationer från Glesbygdsverket och Institutet för tillväxtpolitiska studier http://www.tillvaxtanalys.se/sv/publikationer/publikationer-franglesbygdsverket-och-itps.html Senast ändrad 2009-03-31. Hämtad 2014-10-27. 135 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER ”Allt färre bor i glesbygd”. Statistiska Centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Allt-farre-bor-iglesbygd/ Senast ändrad 2012-05-24. Hämtad 2014-10-27. ”Glesbygd fortsätter avfolkas”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/glesbygd-fortsatter-avfolkas_3385862.svd Senast ändrad 2014-03-21. Hämtad 2014-10-27. ”19 kommuner riskerar att dö”. Dagens Samhälle. http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/19-kommuner-riskerar-attdoe-6062 Senast ändrad 2013-08-28. Hämtad 2014-10-27. ”Verken finns i landet- ledningen i Stockholm”. SVT Pejl. http://www.svt.se/pejl/verken-finns-i-landet-ledningen-i-stockholm Senast ändrad 2014-03-14. Hämtad 2014-10-27Norrbotniabanan http://www.norrbotniabanan.se/ Hämtad 2014-10-27. Doroteaupproret http://www.sjukvardforalla.se/ Hämtad 2014-10-27 ”Byn som avskiljs från omvärlden”. Länstidningen i Östersund. http://www.ltz.se/jamtland/stromsund/byn-som-avskiljs-franomvarlden Senast ändrad 2014-06-20. Hämtad 2014-10-27. ”Här kan postutdelningen upphöra”. Länstidningen i Östersund. 136 REFERENSER http://www.ltz.se/jamtland/stromsund/har-kan-postutdelningenupphora Senast ändrad 2013-10-02. Hämtad 2014-10-27. PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSK ATT Mytton, Oliver T; Clarke, Dushy (2012). ”Taxing unhealthy food and drinks to improve health”, BMJ 2012;344:e2931, 2012-05-12 Rainers, Anneli. En studie om synen på sockerskatt i Sverige, Linköpings universitet, 2013 Rössner, Stephan; Marcus,Claude; Levi, Lennart; Persson, André; Hedlund, Thomas (2010). “Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull”, Dagens Nyheter 2010-04-01 137
© Copyright 2024