1. No category

KOMMUNITARISM
EN ANTOLOGI OM INDIVIDUALISM OCH GEMENSKAP
I MORAL, POLITIK OCH FILOSOFI
Åtta texter av Charles Taylor, Alasdair MacIntyre, Michael Sandel,
Richard Rorty, Allen Buchanan, John Rawls och Michael Walzer
Jan Sjunnesson (red.)
KOMMUNITARISM
EN ANTOLOGI OM INDIVIDUALISM OCH GEMENSKAP
i moral, politik och filosofi
Ansvarig utgivare: Jan Sjunnesson
Redigering och översättning av Jan Sjunnesson (red.)
Introduktion och egna texter © Jan Sjunnesson. Översättningar © respektive utgivare.
Framställt på Vulkan.se, Stockholm 2013
ISBN 978-91-637-2728-3
Innehållsförteckning
Introduktion, bibliografi och författarpresentationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Atomism av Charles Taylor, 1979 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Varför upplysningens plan att rättfärdiga moral var dömd att
misslyckas av Alasdair MacIntyre, 1981 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41
Den procedurmässiga rättsstaten och det obehindrade jaget av
Michael Sandel, 1984 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51
Demokratins företräde framför filosofi av Richard Rorty, 1988 . . . . . . . . . . . . . . . . 65
Traditioners rationalitet av Alasdair MacIntyre, 1988 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Värdering av den kommunitära kritiken av liberalismen av
Allan Buchanan, 1989 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105
Domänen för det politiska och ett överlappande konsensus av
John Rawls, 1989 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135
Den kommunitära kritiken av liberalismen av Michael Walzer, 1990 . . . . . . . . . . . 157
Appendix: Tre texter av Jan Sjunnesson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173
Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet, 1991 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175
Intervju med Charles Taylor, 1994 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189
Recension av tre böcker av Alisdair MacIntyre, 1996 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193
3
4
Introduktion
1
We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point
of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different
versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should
never have been commenced in the first place. There is no third alternative.
Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.
Denna antologi tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen
gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på
1980- talet i USA, ”communitarianism” (från ”community”, dvs. gemenskap, mindre
samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som ”kommuni-tarism”1.
Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen en ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnufts- och individbegrepp som liberalismen
och moderniteten vilar på. Kommunitarismen kan ses som ett alternativ såväl till modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer. Hur ska en politisk och filosofisk teori se
ut som tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och samtidigt värderar
verklig gemenskap? Vilken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i
utformningen av politisk teori? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism?
Dessa är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och disku Begreppet kommunitarism finns inte tidigare på svenska, men betecknar nedan de teoretiska funderingarna
kring och ställningstagandena för grupplojalitet, informell autonomi, gemenskap, mindre samhällen, religiösa kommuniteter, samhörighet och gruppkänsla. Latinets communitas, gemenskap, ligger till grund för
motsvarande begrepp på franska, tyska och alla de svenska benämningarna för gemensamma angelägenheter som börjar på kommun- . Därför har jag valt denna mer internationella neologism framför en svensk variant, trots att kommunitarismen kan associeras med administrativa angelägenheter. Jag har vidare översatt
community konsekvent med gemenskap, vilket kan ställa till problem eftersom gemenskap ses ju ofta som
något gott. Men den måste i denna antologi även beteckna gemenskap på ont och gott, goda och dåliga mellanmänskliga relationer. Dessutom kan community glida över till totalitära tolkningar av gemenskap om det
översätts med samhälle(lighet), stat och liknande.
1
5
tera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt
peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt om debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.
I.
Termen kommunitarism kom snabbt i svang under 1980-talet bland flera ledande tänkare
i USA och England samt i mindre grad i Tyskland och Frankrike, och användes för att
kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån
de tre personer som startade debatten i anglo-amerikansk filosofi i början av 1980- talet;
Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Efter deras insatser under ett
decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda
sig en uppfattning om i bibliografin sist efter denna introduktion. Antologins texter bildar
en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel,
Rorty och Rawls. Antologins texter följer varandra kronologiskt. Texterna visar på hela
det moral- och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle, men leder läsarna
till utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även
kulturanalys, historieskrivning och metateori med stor betydelse för alla intresserade av
hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap har förändrats.
Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, även
om de skilde sig åt såväl i stil, argumentation och kommunitär radikalism. MacIntyre
gick längst när han i princip dömde ut all moralfilosofi från upplysningen och framåt
som bestående av osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit
sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar. Sandel kritiserade framför allt Immanuel Kant och John Rawls för deras individualistiska förutsättningar. Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under
1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från
1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång.
I Taylors och MacIntyres fall handlar diskussionen om två skilda livsprojekt, individ
och samhälle, där människans sociala vara legat till grund för deras åtskilliga studier
alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de äldre filosoferna Taylor och
MacIntyre livligt omdiskuterade. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, ”holistisk individualism”, apropå kommunitarismdebatten2 . Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individualistiskt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människosynen i våra västerländska
statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori. Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de
värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets
Se hans Cross-purposes: the liberal- communitarian debate, i Nancy L. Rosenblum, red Liberalism and the
moral life (Harvard UP, Cambridge, 1989).
2
6
filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångspunkt för att ge medborgare oberoende
och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med
menar kommunitaristerna.
Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala,
kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationella menar
MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än
något eftersträvansvärt. Flertalet av de översatta texterna rör sig kring frågan om vad
människan egentligen är och vilken politik som följer därav. Det är en huvudfråga för
den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige
men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi, främst tack vare Charles Taylor
(mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier och analyser av multikulturella erkännanden). Mycket av diskussionen kom också att handla om huruvida skilda synsätt på
människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.
De som förnekar tal om ett mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad
politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk
som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävanden. Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor betydelse i västerländska
samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och försvaras i denna antologi av
bland andra John Rawls (då kallad ”politisk liberalism”) och Allen Buchanan (”den liberala politiska tesen”). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än
att låta folk vara i fred är inte nödvändig.
Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och
inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi,
nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra
medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokrati. Även om begreppet
kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt
djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi
bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där
deltagande i gemensamma angelägenheter, res publica, var lika naturligt som det senare
var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett
djur eller en Gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet.
Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om
medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel,
Marx och Durkheim att bära samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska
respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, även om de sinsemellan
skiljer sig åt. Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör
vara grund för politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna
7
Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor
använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit, sedlighet hos Hegel, och
knappast inte Kants universella maximbildande Moralität menade Hegel. Kants kategoriska moraliska imperativ, ”Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att
den också skall vara en allmän lag”, är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall
tom formalism.
Kants svar på sin egen fråga om man alltid ska lämna tillbaka de ägodelar som man
förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller
deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser. Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substantiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det
dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls). I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske och Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner
igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och
republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism3.
I en tysk diskussion under 1980- talet kallades en motsvarande teoribildning för nyaristotelianism och förbands med konservatism, även om försök gjordes för att visa att
allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt4. Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas
företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och
rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta,
men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap
som enbart något konservativt och hindrande.
Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett
avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av
modern moralteori, After Virtue från 1981. Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer . Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna
antologi kan dock betecknas som vänster i stort inklusive vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister (den katolska trotskisten MacIntyre). Kommunitaristerna vill
inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen. Snarare
utgör de en intern kritik (en ”ständigt återkommande korrigering”, menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten
och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till. I längden hotas demokratin och den individuella frihe Se J.R. Penneock, Democratic political theory (Princeton UP, 1979).
Se Herbert Schnädelbachs och Marurizio Passerin d’Éntrèvers bidrag i Praxis International, vol 7: 3-4 (1988)
3
4
8
ten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna.
Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig
demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som
den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den
objektiva frihetens jämlikhet, behövs en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, dvs. statens normsystem. Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjektivt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel5. En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors
bidrag, där han menar att den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av
hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom, dvs. att den
subjektiva friheten bara kan finnas i detta samhälle där den gemensamt understödjas i
rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som av grundläggande
individuella fri- och rättigheter.
Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna
själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av dem som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer. I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan
individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har
gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel- Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal
gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt). Feministiska, kontinentalfilosofiska, historiska, logiskt-epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och
andra gemenskapsteorier finns också . Tyska tänkare har bidragit med två antologier om
kommunitarism, se bibliografin efter denna introduktion.
II.
Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle,
främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från
ett samhälle med problem i förhållandet mellan människor. Bidragen i denna antologi
berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de
Angående Hegels politiska åskådning skriver Charles Taylor: ” / . . . [Hegel] talar om staten som Gudomlig,
något som vi betraktar som utmärkande för konservativt, ja reaktionärt tänkande. Denna ordning är dock ytterst olika den traditionella. / . . . /Det är inte fråga om någon ordning bortom människan som hon utan vidare måste acceptera utan en som uppstår ur hennes egen natur, om denna förstås rätt. Följaktligen har den
sin utgångspunkt i autonomin, ty att styras av en lag som utgår från en själv är att vara fri. / . . . /Att försöka
klassificera den genom att plocka ut liberala eller konservativa slagord kan bara leda till skrattretande tolkningar”, Hegel (Stehag, Symposium, 1986), s. 469.
5
9
är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens aktualitet samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.
I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderat i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen
förståelig som en slags samtidskommentar. Det senaste decenniets diskussioner i USA
över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget
och dess roll i samhället, i likhet med men utan direkt koppling till akademiska diskussioner om kommunitarism. På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor. Min text från 1991 om filosoferna John Rawls och Richard Rorty i Appendix sist i denna antologi är ett försök till en positionsbestämning av
den teorifattiga amerikanska liberalismens dilemma.
Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia
ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid
och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, men alla påminns om gemenskap ändå på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar
eller valturnéer. Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över
till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här,
men klart är att allt färre amerikaner, och övriga västerlänningar, känner sig delaktiga i en
gemenskap. Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp
tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja
en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning.
Fenomenet beskrevs i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra från 19936 där han
hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett ”vi amerikaner”
och om detta ”vi” existerar överhuvudtaget. Just där rotlösheten verkade vara störst
exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen
ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, inget monument
som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt
stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien gick nästan bankrutt under 1990talet på grund av de rikas skatterevolt. Jonsson tar
även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna
multikulturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper att bejaka sin särart och starka akademiska
kulturkrig, tyvärr med dystra resultat har det visat sig senare.
Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhis De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (Stockholm, Norstedts, 1993).
6
10
toriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner
om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett ”överlappande konsensus” om ”det essentiella i konstitutionen” för att garantera hela samhällssystemets stabilitet. Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet
av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor
förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (liksom Michael Walzer) intar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism . Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässansens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del av livet.
Denna tradition av medborgaranda lever måhända starkare i USA än i Europa. I den
samhällsfilosofiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson. Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770- talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem
(max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens
kommunitarister, civila humanister- och republikaner. Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat? frågade sig Göran Rosenberg i
sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, Friare kan ingen vara. I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad
demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta7.
”Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna (till vilka Jefferson inte hörde) uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/. . . /Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig modernitetens energislukande
svarta hål/. . . /Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the
go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklerna, samlat sina passioner och skridit
till verket . Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka
på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom vissa förmoderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften
om gemenskap i frihet.”8
Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse
för mer nära politiska och moraliska ställningstaganden. Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system där ingendera förmår
Se Hannah Arendts On revolution (New York, Viking, 1969) och Gordon Woods The creation of the American republic 1776-1787 (Chapel Hill, Univ of North Carolina Press; 1969) för den Jeffersonska traditionens
nederlag och vision.
8
Friare kan ingen vara (Stockholm, Bonniers). Andra upplagan 2004. S. 123, 129
7
11
ge uttryck för känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum. I introduktionen till
sin antologi Liberalism and its critics (1984) skriver han:
/. . . / när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad över tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertarianska [ny]liberaler försvarar privat
ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för
maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de
mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållit ett
mer levande offentligt liv.”9
Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfasetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men
även som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av
värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i
denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt
problem vi stöter på.
Möjligen har Sverige efter 2000 lämnat sitt homogena och sammanhållna folkhem
så att kommunitarismen nu kan få den uppmärksamhet den tidigare fått i det individcentrerade USA. Med nya oöverskådliga övernationella samtidsförändringar i Europa är
landet i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensamma värden och mellanmänskliga band,
den så kallade statsindividualismen10. Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men
huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där
måste inriktningen bli kritisk både i teori och i praktik.
III.
Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna
på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, A
Theory of Justice, är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och
liberalism. Jag ska därför kort introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den,
liksom Rawls senare utveckling. De två kapitelutdragen av MacIntyres böcker introduceras
också, eftersom dessa kapitel tagits ur sitt sammanhang. De övriga bidragen talar rätt väl för
sig själva, och kan läsas utan särskilda förkunskaper. Jag vill heller inte föregripa de intressanta tolkningar som Rorty, Buchanan och Walzer gör av kommunitarismen.
Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus
från 1950- och 60- talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moral Sandel red. (Harvard UP, Cambridge, 1984, s. 1)
Se Berggren och Trägårdh, Är svensken människa? (Stockholm, Norstedts 2007).
9
10 12