1. No category

Del av Vittnesbörd för Församlingen, Band 1
Forord (icke av egw)
Ellen White - en biografisk skiss
Min barndom
Min omvändelse.
Känslor av förtvivlan
Vi lämnar metodistförsamlingen
Motstånd från tidigare bröder
Erfarenheter inför ankomsten
Min första syn
Kallad att resa
En syn om Den nya jorden
Att hålla tillbaka tillrättavisning
Äktenskap och påföljande
verksamhet
Vi utger trycksaker och reser.
Vi flyttar till Michigan
Min mans död
Nummer 1 Vittnesbörd för
församlingenSkall jag ta vara på min broder?
Tid då sabbaten börjar
Sanningens motståndare
Föräldraansvar
Tro på Gud
Messenger - sällskapet
Bered dig att möta Herren
Nummer 2 Vittnesbörd för
församlingenDe två vägarna
Anpassning till världen
Predikanthustrur
Nummer 3 Vittnesbörd för
församlingenGör nu bättring med all flit
De östra och de västra staterna
Nummer 4 Vittnesbörd för
församlingen-
Sabbatsfirande ungdom
Prövningar i församlingen
”Akta er”
Den rike ynglingen
Församlingens privilegium och
plikt
Sållningen
Vårt ansvar för de fattiga
Exemplets makt
Helgelse
Filosofi och gagnlöst bedrägeri
Nummer 5 Vittnesbörd för
församlingenTill församlingen i Laodicea
Hus för tillbedjan
Lärdomar från liknelserna
Att gå i borgen för icke troende
Domstolseden
Felaktig kost
Misstänksamhet och kverulans.
Trons enhet
Norra wisconsin
Satans kraft
De två kronorna
Framtiden
Nummer 6 Vittnesbörd för
församlingenTillrättavisning av underlåtenhet.
Förpliktelser mot barnen
Systematisk välgörenhet
Vårt samfundsnamn
Den fattige
Spekulationer
En otrogen förvaltare
Fanatism i Wisconsin
Dolda tillrättavisningar
Saken i Ohio
Fullständig överlåtelse
Personlig erfarenhet
Problemen i de västra staterna
En fråga besvarad
Nummer 7 Vittnesbörd för
församlingenStaterna i norr och söder
Stor nöd kommer
Slaveri och kriget
Farliga tider
Organisation
Nummer 8 - Vittnesbörd för
församlingen
Nummer 9 - Vittnesbörd för
församlingen
Upproret
Predikanternas faror och plikter
Felaktig användning av
visionerna
Föräldrar och barn
Hårt arbete i öststaterna
Nummer 10 - Vittnesbörd för
församlingen
De ungas faror
Lev i ljuset
Guds verk i öststaterna
Davids bön
Ytterligheter i klädstil
Meddelanden till äldste hull
Ohelgade förkunnare
Predikantens hustru
Patenträttigheter
Nummer 11 - Vittnesbörd för
församlingen
Klädreform
Våra predikanter
Hälsoreformen
Bakgrunden till band 1
(5) De nio volymerna av Vittnesbörd för församlingen, utgör 4738 textsidor i den engelska utgåvan,
med artiklar och brev skrivna av Ellen G.White. De innehåller undervisning för Sjundedags
Adventistförsamlingen och gäller dess välfärd. En sexton sidor stor skrift, utgiven i december 1855,
utgjorde början av serierna med dessa råd. Av och till förekom dessa råd i skrifter och böcker,
numrerade i följd. Dessa budskap behandlade naturligvis problem, som var aktuella på den tiden, men i många fall konfronteras vi i dag med samma problem, faror och situationer som präglade
församlingen i dess tidigare år.
De första numren av vittnesbörden utgavs bara omkring sju år efter de minnesvärda ”Sabbatskonferenserna” år 1848, då adventister, som trodde på de nyligen återupptäckta sanningarna om
sabbaten och helgedomen, lade grunden till de karakteristiska trospunkter, som framhålls av
Sjundedags Adventistsamfundet. Under dessa få år hade saken på ett märkbart sätt gått framåt. I
början fanns det bara tre eller fyra förkunnare, eller ”budbärare” som de då kallade sig själva. De
var alla beroende av vad de förtjänade genom fysiskt arbete och de frivilliga gåvor de fick från de få
troende, som också var fattiga på denna världens ägodelar. Dessa tidiga stadier var begränsade till
ett område som nästan uteslutande omfattade staterna i New England.
Omkring 1855, året före utgivandet av den första Vittnesbörds- broschyren, fanns det en mängd
förkunnare av sabbats- och adventbudskapet. Antalet av troende hade vuxit från mindre än ett
hundra till över ett tusen.
Arbetet med att ge ut detta, vilket påbörjades av äldste White sommaren 1849 i Middletown,
Connecticut, utfördes på olika platser under ogynnsamma förhållanden. Nu år 1855 etablerades det i
sin egen byggnad i Battle Creek, Michigan.
(6) Den tid som sträckte sig över de första femton Vittnesbörd som nu ingår i band 1, var tretton år.
Vi noterar några få av de erfarenheter och förändringar, som behandlas i de budskap, som utgavs
under perioden från 1855 till 1868.
Det första avfallet, då en del av de tidigare bröder som var i den tjänst, som var känd under namnet
Budbärar-partiet, på grund av deras utgivning av Budbärare av sanning, avföll och blev
motståndare, medförde sorg och förvirring. Tidiga råd talar om denna rörelse och förutsåg att den
snabbt skulle sluta i förvirring.
Fanatiska rörelser, som avser att dra till sig samvetsgranna själar med ogrundat hopp om ”helgelse”,
framträdde på olika platser, i synnerhet i några av de östliga staterna och i Wisconsin. Vid några
tillfällen åtföljdes dessa läror av manifestationer av vad som påstods vara ”tungomålstalets gåva”.
Men församlingen fick en klar undervisning, som räddade saken från sådana fienders villfarelse.
Tidens gång och den uppenbara förseningen av Kristi återkomst, med många nya i församlingen,
som inte hade varit med i 1844 - rörelsen, med dess djupa andliga helgelse, hade lett till förlust av
den första kärleken. Det var en osäker tid i länder och hemman, när de västliga staterna öppnades
för nybyggare, bland vilka det var ett antal troende från de överbefolkade öststaterna. De mest
allvarliga varningar och appeller blev givna med tanke på de förhärskande farorna för att anpassa
sig till världen och kallade församlingen till djupare helgelse.
Under sista delen av 1856 riktades uppmärksamheten mot ”Laodicea- budskapet” i det tredje
kapitlet av Uppenbarelseboken. Tidigare uppfattade man det så, att detta råd gällde de
adventtroende, som inte hade följt det ljus som gavs i den tredje ängelns budskap utan hade
organiserat sig själva i en annan församling och bittert motsatt sig sanningen om sabbaten. Nu såg
de att de själva var ”ljumma” och i behov av råd från det Sanna Vittnet. I två år eller mer var de
troende djupt (7) berörda av detta budskap och förväntade sig att det skulle leda dem direkt in i den
tredje ängelns höga rop. De allvarliga budskapen i Vittnesbörden hör ihop med denna rörelse och
kan bättre förstås med hjälp av kunskap om dess bakgrund.
Det var en tid med diskussioner och debatter. Många av våra predikanter uppmanades till att
diskutera sabbaten och andra sanningar. Somliga var också stridslystna i sådana debatter. Detta
ledde till att man behövde råd från himlen. En av våra framträdande predikanter, Moses Hull, deltog
i diskussioner med spiritister, först på deras uppmaning, sedan på hans. Till följd av detta djärva
drag drogs han in i spiritisternas villfarelse. Det var då som Mrs. White utgav sina ”Meddelanden
till äldste Hull” - ”Communications to Elder Hull” - och offentliggjorde de brev, som hon hade
skrivit till honom under loppet av de senaste åren och som, om de hade beaktats, skulle ha räddat
honom från att lida skeppsbrott i sin tro.
Detta var de år, då steg togs mot en organisation. Somliga, med erfarenhet av den andre ängelns
budskap, var emot detta steg, därför att de fruktade, att församlingsorganisation är ett ”Babylons”
märke. De frågor som uppstod om organiseringen och hur de bemöttes och diskuterades bland
bröderna, har manifesterats i många av de meddelanden som har getts till församlingen genom Mrs.
White. När publiceringsarbetet organiserats 1860 och namnet Sjundedags Adventist, efter mycket
diskussion och en del ifrågasättanden, infördes, visade sig rörelsen och namnet i sig självt stå i
överensstämmelse med den gudomliga viljan.
Omedelbart efter att de sista stegen tagits i riktning mot en församlingsordning, som bestämdes vid
Generalkonferensen i maj 1863, kom den minnesvärda synen i Otsego i juni, då Mrs. White fick en
vision om principerna för det som kallades ”hälsoreform”. I samband med denna syn uppenbarades
också sambandet mellan lydnad av hälsolagarna och den karaktärsdaning som är nödvändig för att
göra församlingens medlemmar redo för förvandling. I anslutning till detta presenterades en
klädreform. (8) Två år senare gavs råd om att ”vi bör ha ett hälsohem för våra egna”. Detta ledde till
etablerandet av Hälsoreforminstitutet, till vilket och med hänsyn till vilket många råd gavs. När
detta ljus följdes växte denna institution tills det var en av de bästa i sitt slag i världen. Under den
period som detta band omfattar, framlades de ledande principer, som ledde till dess framgång.
Problemen med borgarkrigen mötte man också under denna period, genom att Sjundedags
Adventisterna mötte behovet av att definiera hur de förhöll sig till de borgerliga myndigheterna i
krigstid.
Hemmets betydelse för karaktärsdaning och föräldrarnas ansvar, lyftes fram och många högtidliga
budskap, särskilt riktade till de unga, har också starkt betonats på dessa sidor.
Vid sidan av dessa speciella problem som var nära knutna till den tidens rörelser, förekom det
många råd och förmaningar av allmän karaktär om församlingsdisciplin och förberedelse till
förvandling. Det var en betydelsefull utvecklingsperiod för kvarlevan av Guds församling och råden
i Vittnesbörden utövade ett stort formande inflytande.
Ellen G. White - utgåvornas betrodda folk.
Ellen White - en biografisk skiss
Min barndom
(9) Jag föddes i Gorham, Maine, den 26 november 1827. Det var i denna stat som mina föräldrar,
Robert och Eunice Harmon, bodde under många år. I sin ungdom blev de ivriga och hängivna
medlemmar i metodistförsamlingen - the Methodist Episcopal Church. I denna församling innehade
de framträdande värv och arbetade för syndares omvändelse. De arbetade för att styrka Guds sak
under en period av fyrtio år. Under denna tid hade de glädjen att se sina åtta barn omvända och
samlade i Kristi fålla. Att de så beslutsamt höll fast vid sin syn på att Jesus snart skulle komma
tillbaka ledde till att familjen uteslöts ur metodistförsamlingen år 1843.
Medan jag bara var ett barn flyttade mina föräldrar från Gorham tillbaka till Portland, Maine. Då jag
var nio år inträffade här en olycka som skulle beröra hela mitt liv. Tillsammans med min
tvillingsyster och en av mina klasskamrater gick jag över en allmänning i Portland, när en
trettonårig flicka, som blivit förargad över någon småsak, följde efter oss och hotade med att slå
oss. Våra föräldrar hade lärt oss att aldrig ge oss in i strid med någon utan genast skynda oss hem,
om det var risk för att vi skulle bli skadade eller missbrukade. Det gjorde vi. Vi skyndade oss, men
flickan följde snabbt efter oss med en sten i handen. Jag vände på huvudet för att se efter hur långt
bakom mig hon var och just då kastade hon stenen och den träffade mig på näsan. Jag blev bedövad
av slaget och föll medvetslös till marken.
(10) När jag kom till medvetande befann jag mig i en köpmans butik. Mina kläder var täckta av
blod. Det rann blod från min näsa och ut på golvet. En vänlig främmande man erbjöd sig att köra
hem mig i sin vagn, men jag, som inte insåg hur svag jag var, fick sagt att jag föredrog att gå hem,
så att hans vagn inte skulle bli nersölad av blod. De som var där var inte medvetna om hur illa jag
hade skadats och lät mig gå hem som jag önskade, men efter bara några meter blev jag yr i huvudet
och höll på att svimma. Min tvillingsyster och min klasskamrat bar mig hem.
Jag har inget minne av något mer förrän en tid efter olyckan. Min mor sa att jag inte frågade efter
någonting utan låg i dvala i tre veckor. Det var bara hon som trodde att det var möjligt för mig att
bli återställd, men av någon orsak hade hon en känsla av att jag skulle få leva. En vänlig granne,
som hade intresserat sig mycket för mig, trodde vid ett tillfälle att jag skulle dö. Hon önskade köpa
en begravningsdräkt åt mig, men min mor sa: ”Inte än”. Någonting försäkrade henne om att jag inte
skulle dö.
När jag åter kom till medvetande var det som om jag hade sovit. Jag kom inte håg olyckan och
visste inte varför jag var sjuk. När jag började bli lite starkare väcktes min nyfikenhet, då jag hörde
att de som kom för att hälsa på mig sa: ”Så synd!” ”Jag skulle inte ha känt igen henne”, och
liknande. Jag bad om en spegel och när jag såg i den blev jag chockad över att mitt utseende var så
förändrat. Varje drag i mitt ansikte såg annorlunda ut. Benen i min näsa hade brutits. Det var därför
mitt utseende var så vanställt.
Tanken på att denna olycka skulle följa mig genom livet var outhärdlig. Jag gladde mig inte över att
finnas till. Jag ville inte leva och jag var rädd för att dö, eftersom jag inte var förberedd. Vänner
som kom på besök såg på mig med medlidande och rådde mina föräldrar att se till, att pappan till
flickan som hade fördärvat mig skulle åtalas. Men min mor ville gå den fredliga vägen. Hon (11) sa
att om ett sådant handlingssätt kunde ge mig hälsan tillbaka och ett naturligt utseende, så var det en
vinst; men om detta var omöjligt, var det ändå bäst att inte skaffa sig fiender genom att följa ett
sådant råd.
Läkarna trodde att en silvertråd i min näsa skulle kunna återge den formen. Det skulle ha varit
väldigt smärtsamt att sätta in den och jag var rädd för att det inte skulle tjäna mycket till, eftersom
jag hade förlorat så mycket blod och fått en så stark chock att de tvivlade på att jag skulle bli bra
igen. De menade att jag inte hade lång tid att leva, även om jag överlevde. Jag var inte mycket mer
än ett skelett.
Vid denna tid började jag be Herren om att han skulle förbereda mig att dö. När kristna vänner
besökte familjen, hände det att de brukade fråga min mor om hon hade förberett mig på att dö. Jag
råkade få höra det och det satte liv i mig. Jag önskade bli en kristen och bad allvarligt om förlåtelse
för mina synder. Som en följd av detta kände jag frid och älskade alla. Jag längtade efter att alla
skulle få sina synder förlåtna och älska så som Jesus gjorde.
Jag kommer så väl ihåg en vinterkväll när det var snö på marken. Himlen var upplyst och såg röd
och vred ut. Den tycktes öppna sig och sedan sluta sig igen, medan snön såg ut som blod.
Grannarna var väldigt skrämda. Mamma lyfte mig ur sängen och tog mig i sina armar och bar mig
till fönstret. Jag var lycklig. Jag trodde Jesus skulle komma och jag längtade efter att möta honom.
Mitt hjärta var fyllt av glädje. Jag klappade i händerna och trodde att mitt lidande var slut. Men jag
blev besviken. Den märkliga uppenbarelsen bleknade bort från himlen och nästa morgon gick solen
upp som vanligt.
Mycket långsamt blev jag starkare. När jag kunde leka tillsammans med mina unga vänner, fick jag
lära mig den bittra läxan att utseendet ofta bestämmer den behandling vi får av våra kamrater. Vid
den tid då olyckan drabbade mig var min far inte hemma. Han var i Georgia. När han kom tillbaka
kramade han min bror och mina systrar och (12) sedan frågade han efter mig. Jag drog mig försagd
tillbaka och min mor pekade på mig, men min egen far kände inte igen mig. Det var svårt för
honom att tro att detta var hans lilla Ellen, som var ett friskt och lyckligt barn, när han hade rest sin
väg bara några månader tidigare. Det sårade mina känslor djupt, men jag försökte att verka glad,
fastän mitt hjärta höll på att brista.
Många gånger under min barndomstid fick jag bittert känna av mitt missöde. Jag var ovanligt
känslig och det gjorde mig mycket olycklig. Med sårad stolthet, förödmjukad och förtvivlad, sökte
jag mig till en ensam plats och dyster till sinnes funderade jag över de prövningar som jag dagligen
var bestämd till att gå igenom.
Jag kunde inte få den lättnad som gråten ger. Jag hade inte så lätt för att gråta som min
tvillingsyster, fast jag var betryckt och mitt hjärta värkte som om det höll på att brista. Jag kunde
inte fälla en tår. Jag kände ofta att gråten skulle skölja bort min sorg. Den vänliga medkänsla, som
vänner visade mig, tog ibland bort den mörka skuggan och avlägsnade för en stund den blytunga
vikten som tryckte på mitt hjärta. Hur tomma och innehållslösa föreföll inte denna jordens nöjen
då? Hur föränderlig verkade inte mina unga kamraters vänskap! Ändå var dessa små skolkamrater
inte så olika majoriteten av människor i den stora världen. Ett vackert ansikte och fina kläder verkar
tilldragande. Låt en olycka ta bort detta och den bräckliga vänskapen kallnar och går sönder. Men
när jag vände mig till min Frälsare tröstade han mig. Jag sökte innerligt Herren i mitt bekymmer
och fick tröst. Jag blev förvissad om att Jesus älskade också mig.
Min hälsa tycktes vara så försämrad att det inte fanns något hopp. Under två år kunde jag inte andas
genom näsan och jag kunde bara gå i skolan lite grann. Det verkade omöjligt för mig att studera och
komma ihåg vad jag hade lärt mig. Samma flicka som var orsak till mina svårigheter utsågs att vara
min assistent av läraren och några av hennes plikter var att hjälpa mig med skrivning och andra
läxor. Hon verkade alltid uppriktigt ledsen för att hon vållat mig så stor skada, fastän jag var
försiktig och inte (13) påminde henne om det. Hon var omtänksam och tålmodig mot mig och
gjorde intryck av att vara ledsen och tänka över min situation, när hon såg att jag hade ett så svårt
handikapp i att skaffa mig utbildning.
Mitt nervsystem var utmattat och min hand skakade så att jag bara gjorde små framsteg i skrivning
och inte kunde komma längre än enkel avskrivning med stor handstil. När jag ivrigt försökte ägna
mig åt studierna, rann bokstäverna på sidan ihop. Det kom stora svettdroppar på min panna. Jag
blev yr i huvudet och höll på att svimma. Jag hade en svår hosta och hela min kropp verkade
försvagad. Min lärare rådde mig att sluta skolan och inte studera mer förrän min hälsa blev bättre.
Det var den hårdaste kampen i mitt unga liv att ge efter för min svaghet och bestämma mig för att
sluta gå i skolan och ge upp hoppet om att få en utbildning. Tre år senare gjorde jag ett nytt försök
att få utbildning. Men när jag försökte ta upp skolarbetet försämrades min hälsa snabbt och det stod
klart att jag skulle riskera mitt liv, om jag stannade kvar i skolan. Jag gick inte i skolan efter det att
jag var tolv år gammal.
Min iver att studera hade varit mycket stor och när jag grubblade över mina svikna förhoppningar
och över tanken att jag måste vara invalid för livet, kunde jag inte försona mig med mitt öde. Ibland
knotade jag och var missnöjd med Guds försyn som plågade mig på det sättet. Hade jag öppnat mig
för min mor kunde hon ha undervisat, lugnat och uppmuntrat mig, men jag dolde mina upprörda
känslor för min familj och mina vänner, eftersom jag var rädd för att de inte skulle kunna förstå
mig. Den lyckliga tilliten till min Frälsares kärlek, som jag hade haft under min sjukdom var borta.
Min möjlighet till världslig glädje var gäckad och himlen verkade stängd för mig.
-----------
Min omvändelse.
(14) I mars 1840 besökte William Miller Portland i Maine och höll sin första serie predikningar om
Jesu återkomst. Dessa föreläsningar väckte stort uppseende och the Christian Church på Casco
Street som Miller hade tagit i besittning var fullsatt både på dagtid och kvällstid. Ingen överspänd
sinnesrörelse förekom under dessa möten, men en djup högtidlighet uppfyllde dem som hörde
predikningarna. Det var inte bara folk i staden som visade stort intresse, men människor från
landsbygden samlades dag efter dag och hade med sig sina lunchkorgar. De var där vid
morgonmötet och stannade kvar ända till sista mötet var slut.
Tillsammans med vänner var jag på mötena och lyssnade till den häpnadsväckande nyheten att
Kristus skulle komma tillbaka 1843, om bara några få korta år. William Miller följde profetiorna
med en exakthet som fick hans åhörares hjärtan att känna stark övertygelse. Han dröjde vid de
profetiska perioderna och kom med många bevis för att styrka sitt ställningstagande. Hans
högtidliga och kraftfulla vädjanden och förmaningar till dem som var oförberedda fängslade de
många åhörarna som om de varit förtrollade.
Man hade tillrättalagt särskilda möten, där syndare kunde få tillfälle att söka sin Frälsare och
förbereda sig inför de fruktansvärda händelser, som snart skulle inträffa. Skräck och övertygelse
spred sig genom hela staden. Man ordnade med bönemöten och det var en allmän väckelse i de
olika församlingarna. Alla kände mer eller mindre av inflytandet från undervisningen om Jesu snara
återkomst.
När syndare inbjöds att komma fram till botbänken, var det hundratals som svarade på kallet och
jag pressade mig fram genom folkmassan och tog min plats bland dem som sökte frälsning. Men i
mitt hjärta fanns det en känsla av att jag aldrig skulle kunna bli (15) värdig att kallas Guds barn. Jag
hölls tillbaka från att söka råd och hjälp av mina kristna vänner av brist på självförtroende och en
övertygelse om att det var omöjligt för någon att förstå mina känslor. Så kom det sig att jag i
onödan hade irrat omkring i mörker och förtvivlan, medan de som inte genomskådat min
tillbakadragenhet var helt ovetande om mitt verkliga tillstånd.
En kväll kom min bror Robert och jag hem från ett möte, där vi hade lyssnat till ett föredrag som
gjort ett starkt intryck. Det hade handlat om att Kristi rike på jorden snart skulle komma och hade
åtföljts av en allvarlig och högtidlig vädjan till kristna och syndare, en maning till förberedelse för
domen och Herrens återkomst. Jag hade väckts i mitt innersta av det jag hade hört. Och så djup var
känslan av övertygelse i mitt hjärta, att jag var rädd för att Herren inte skulle låta mig leva tills jag
hann hem.
Dessa ord fortsatte att ringa i mina öron. ”Herrens stora dag kommer. Vem kan bestå när han
uppenbarar sig?” Mitt hjärtas sätt att uttrycka sig var: ”Herre, låt mig leva natten igenom. Ta inte
bort mig i mina synder, ha förbarmande med mig, fräls mig!” För första gången försökte jag
förklara mina känslor för min bror Robert, som var två år äldre än jag. Jag berättade för honom att
jag varken vågade vila eller sova förrän jag visste att mina synder var förlåtna.
Min bror svarade mig inte med det samma. Orsaken till hans tystnad stod snart klar för mig; han
grät av medkänsla med mig i min nöd. Detta uppmuntrade mig att anförtro mig ännu mer åt honom,
att berätta att jag hade längtat efter döden på den tiden, då livet tycktes vara en för tung börda för
mig. Nu fylldes jag av skräck vid tanken att jag skulle dö i det syndiga tillstånd jag hade. Jag skulle
då gå förlorad för evigt. Jag frågade honom om han trodde att Gud ville låta mig leva den enda
natten, om jag använde tiden till att be till Honom i mitt hjärtas ångest. Robert svarade: ”Det tror jag
att Han vill om du ber till Honom i tro, och jag vill be för dig och för mig själv. Ellen, vi får aldrig
glömma de ord som vi har hört i kväll.”
(16) När jag kom hem tillbringade jag det mesta av nattens långa, mörka timmar i bön. Jag grät. En
orsak till att jag hade dolt mina känslor för mina vänner var min rädsla för att få höra dem säga
något som gjorde mig missmodig. Mitt hopp var så litet, min tro så svag att jag var rädd för att om
någon annan hade en liknande syn på mitt tillstånd, skulle det störta mig i förtvivlan. Ändå längtade
jag efter att någon skulle tala om för mig vad jag skulle göra för att bli frälst. Vilka steg jag skulle ta
för att möta min Frälsare och helt och hållet ge mig till Herren? Jag såg på det som en stor sak att
vara kristen och kände att det fordrade en särskild ansträngning av mig.
Mitt sinne var i detta tillstånd under flera månader. Vanligtvis gick jag på metodisternas möten
tillsammans med mina föräldrar, men sedan jag blivit intresserad av att Jesus snart skulle komma
tillbaka hade jag gått på mötena på Casco Street. Följande sommar reste mina föräldrar till
metodisternas lägermöte vid Buxton i Maine och tog mig med sig. Jag var fast bestämd att söka
Herren på allvar där och om möjligt få syndernas förlåtelse. Det fanns en stark längtan i mitt hjärta
efter den kristna människans hopp och frid, det som kommer av tron.
Jag blev mycket uppmuntrad, då jag hörde en predikan över orden, jag skall ”gå in till kungen”,
”skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad.” I sin utläggning av texten hänvisade talaren till dem
som vacklade mellan hopp och fruktan. De längtade efter att bli frälsta från sina synder och ta emot
Jesu förlåtande kärlek, men hölls ändå kvar i tvivel och bundenhet av rädsla och fruktan för att
misslyckas. Han rådde sådana att överlåta sig åt Gud och våga göra anspråk på Hans nåd utan att
dröja. De skulle kunna finna en barmhärtig Frälsare, redo att sträcka ut nådens spira, just som
Ahasverus gav Ester tecknet på sin gunst. Allt som begärdes av syndaren, som skalv i Herrens
närvaro, var att räcka fram trons hand och röra vid nådens spira. Den beröringen garanterade
förlåtelse och frid.
De som väntade för att göra sig mer värdiga (17) till gudomlig ynnest, innan de vågade göra
anspråk på Guds löften, gjorde ett ödesdigert misstag. Bara Jesus kan rena från synd. Det är bara
han som kan förlåta våra överträdelser. Han har högtidligt lovat att lyssna till deras bönfallan och
svara på bönerna från dem som kommer till honom i tro.. Många hade en oklar uppfattning om att
de måste göra en fantastisk ansträngning för att vinna Guds gunst. Men all självtillit tjänar ingenting
till. Det är bara genom att ha förbindelse med Jesus i tro som syndaren kan bli ett hoppfullt, troende
Guds barn. Dessa ord tröstade mig och fick mig att se vad jag behövde göra för att bli frälst.
Jag började nu se min väg tydligare och mörkret började försvinna. Jag bad innerligt om förlåtelse
för mina synder och kämpade för att överlåta mig helt åt Herren. I mitt inre hade jag ofta stor sorg,
eftersom jag inte upplevde den andliga hänryckning som jag ansåg som bevis för att man blivit
godtagen av Gud. Jag vågade inte tro att jag var omvänd utan denna extas. Hur mycket
undervisning behövde inte jag om omvändelsens enkelhet!
Medan jag böjde mig vid altaret tillsammans med andra som sökte Gud i bön, formulerades mitt
hjärtas språk: ”Hjälp mig Jesus! Fräls mig, annars går jag förlorad! Jag kommer aldrig att sluta att
ropa förrän mina böner har besvarats och mina synder är förlåtna!” Jag kände min nödställda,
hjälplösa situation som aldrig tidigare. När jag låg på knä och bad, föll bördan plötsligt av mig och
mitt hjärta blev lätt. Först kom en känsla av oro över mig och jag försökte ta tillbaka min börda av
bekymmer. Det tycktes mig att jag inte hade någon rätt att vara glad och lycklig. Men Jesus verkade
vara mycket nära mig. Jag kände att jag kunde komma till Honom med mina sorger, motgångar och
prövningar, så som de nödställda kom till Honom för att få hjälp och lindring när Han var här på
jorden. Det fanns en förvissning i mitt hjärta, att Han förstod mina särskilda svårigheter och hade
medlidande med mig. Jag kan aldrig glömma den härliga förvissningen om att Jesus hade öm
medkänsla med en som mig, som var så ovärdig till hans uppmärksamhet. Jag lärde mig mer om
Jesu gudomliga karaktär än någonsin förut under den korta tid, när jag böjde mig ner tillsammans
med dem som bad.
(18) En av mödrarna i Israel kom till mig och sa: ”Kära barn, har du funnit Jesus?” Jag skulle just
svara ”Ja”, när hon utropade: ”Visst har du det. Du har Hans frid. Jag kan se det i ditt ansikte.” Om
och omigen sa jag till mig själv: ”Kan detta vara religion? Har inte jag tagit fel?” För mig verkade
det vara för mycket att begära, en alltför hög förmån. Fast jag var för tillbakadragen för att öppet
bekänna det, kände jag att Frälsaren hade välsignat mig och förlåtit mina synder.
När detta hade hänt var mötet strax slut och vi for hem. Mitt sinne var fyllt av predikningar,
förmaningsord och böner, som vi hade hört. Allting i naturen tycktes förändrat. Under mötet var det
mulet och det höll på att regna under större delen av tiden och mina känslor stämde med vädret. Nu
sken solen klart. Solljuset flödade över jorden med värme och ljus. Det var friskt grönt i träden och
gräset. Himlen hade en djupare blå färg. Jorden tycktes le av Guds frid. Så hade också strålarna från
Rättfärdighetens sol genomträngt molnen och mörkret i min själ. Dysterheten hade förträngts.
För mig såg det ut som om alla skulle ha frid med Gud och vara upplivade av hans Ande. Allt som
mina ögon vilade på tycktes ha blivit förändrat. Träden var vackrare och fåglarna sjöng ljuvligare än
någonsin förr. De tycktes lovprisa Skaparen med sina sånger. Jag tordes inte tala av rädsla för att
denna lycka skulle försvinna och jag skulle förlora det dyrbara beviset på att Jesus älskade mig.
När vi närmade oss vårt hem i Portland åkte vi förbi män som arbetade på gatan. De talade med
varandra om vanliga samtalsämnen, men mina öron kunde inte höra annat än lovprisning av Gud, så
deras ord lät som tack och lov och glada hosiannarop. Jag vände mig till min mor och sa: ”Kan du
förstå att dessa män lovprisar Gud och de har inte varit på något lägermöte.” Jag förstod inte då
varför det kom tårar i min mors ögon och ett (19) kärleksfullt leende lyste upp hennes ansikte. Då
hon lyssnade till mina enkla ord, fick de henne att minnas en liknande erfarenhet som hon själv
hade haft.
Min mor älskade blommor och hon hade stort nöje av att odla dem. På det sättet gjorde hon sitt hem
trevligt och tilldragande för sina barn. Ändå hade vår trädgård aldrig sett så vacker ut som den
dagen vi kom tillbaka. I varje buske, knopp och blomma såg jag ett uttryck för Jesu kärlek. Denna
skönhet tycktes tala sitt tysta språk om Guds kärlek.
I vår trädgård fanns det en vacker rosa blomma, som kallades för Sarons ros. Jag kommer ihåg att
jag närmade mig den och vördnadsfullt rörde vid de ömtåliga kronbladen. De tycktes i mina ögon
äga helighet. Mitt hjärta flödade över av ömhet och kärlek till dessa sköna ting som Gud hade
skapat. Jag kunde se gudomlig fullkomlighet i blommorna som prydde jorden. Gud skötte om dem
och hans allseende öga vakade över dem. Han hade gjort dem och sagt att de var fina.
”Å”, tänkte jag, ”om han älskar blommorna så mycket och bryr sig så mycket om dem att han har
prytt dem med skönhet, hur mycket mer kärleksfullt kommer han då inte att skydda och bevara sina
barn, som är formade till hans avbild.” Jag återkom till detta och sa stilla för mig själv: ”Jag är Guds
barn. Hans kärleksfulla omsorg har jag runt mig. Jag ska vara lydig och inte väcka Hans missnöje,
men jag ska prisa Hans kära namn och alltid älska Honom.”
Jag såg mitt liv i ett annat ljus. Det lidande som hade förmörkat min barndom tycktes ha tilldelats
mig av barmhärtighet, med tanke på mitt eget bästa, för att vända bort mitt hjärta från världen och
dess nöjen. som inte hade någonting att ge. Det skulle böja och dra det mot himlens bestående
glädje
Kort tid efter det att jag hade kommit hem från lägermötet blev jag och flera andra intagna i
församlingen på prov. Jag tänkte väldigt mycket på dopfrågan. Ung som jag var kunde jag bara se
ett slags dop som hade stöd i Skriften och det var dop genom nedsänkning. Några av systrarna i
metodistförsamlingen försökte förgäves övertyga mig om att bestänkning var ett bibliskt dop.
Metodistpastorn gick med på att sänka ned (20) dopkandidaterna i vattnet, om de föredrog den
metoden och det var en samvetssak för dem, fastän han lät dem förstå att bestänkning skulle kunna
vara lika godtagbart för Gud.
Till slut kom den fastsatta tiden då vi skulle få del av denna högtidliga ceremoni. Det var en blåsig
dag då vi tolv som skulle döpas gick ned till havet. Vågorna gick höga och slog mot stranden, men
när jag tog upp detta tunga kors hade jag frid som en flod. När jag kom upp ur vattnet var min egen
styrka nästan borta, för Herrens kraft vilade över mig. Jag kände att jag hädanefter inte hörde
hemma i denna världen, men att jag hade stått upp ur vattengraven till ett nytt liv.
På eftermiddagen samma dag intogs jag i församlingen med fullt medlemsskap. Vid min sida stod
en ung kvinna, som också skulle intas i församlingen. Jag hade frid i mitt sinne och kände mig
lycklig tills jag la märke till guldringar som glittrade på denna systers fingrar och de stora pråliga
ringarna i hennes öron. Sedan märkte jag också att hennes knythatt var prydd med konstgjorda
blommor och kantad med dyrbara band som ringlade i bågar och puffar. Min glädje dämpades av
denna framvisning av fåfånga hos en som bekände sig vara efterföljare till den milde och ödmjuke
Jesus.
Jag väntade mig att predikanten viskande skulle ge råd eller tillrättavisning åt denna syster, men han
verkade inte vara bekymrad för hennes pråliga utseende och såg inte till att hon fick någon
tillrättavisning. Vi togs båda två in i gemenskapen med ett handtryck av hans högra hand. Den
juvelprydda handen trycktes av Kristi representant och båda våra namn registrerades i
församlingens matrikel.
Det som hände gjorde mig inte så lite förvirrad och jag sattes på prov på grund av det, för jag kom
ihåg att det står: ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med
blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor
eller dyrbara kläder utan med goda gärningar.” (1Tim 2: 9,10) Undervisningen i denna (21) text
förbigicks tydligt av dem som jag såg på som hängivna kristna och som varit med länge och hade
mycket större erfarenhet än vad jag hade. Om det verkligen är så syndigt, som jag trodde, att klä sig
som värdsliga människor med flärd och slösaktighet, så skulle dessa kristna kunna förstå det och
rätta sig efter biblisk standard. Jag hade för min egen del bestämt mig för att följa det som jag var
övertygad om var min plikt. Jag kunde inte annat än känna, att det var emot evangeliets anda att vi
skulle ägna tid och medel som tillhör Gud åt att pryda oss. Ödmjukhet och självförsakelse skulle
vara mer passande för dem, vars synder hade kostat Gud Sons oändligt stora offer.
-----------
Känslor av förtvivlan
I juni 1842 höll Miller sin andra serie predikningar i Portland. Jag upplevde det som en stor förmån
att att få lyssna till dessa föredrag, för jag hade blivit missmodig och kände mig inte beredd att möta
min Frälsare. Den andra serien orsakade mycket större uppståndelse i staden än den första. Med
några få undantag hade de andra församlingarna stängt sina dörrar för Miller. Många predikningar
från olika talarstolar försökte avslöja påstådda, fanatiska villoläror hos predikanten, men skaror av
ivriga lyssnare kom till hans möten. Det var många som inte kunde komma in i salen.
Församlingen var ovanligt lugn och uppmärksam. Millers predikostil var inte utbroderad av
vältalighet. Han behandlade klara och uppseendeväckande fakta, som väckte hans åhörare ur deras
obekymrade likgiltighet. Han stödde sina förklaringar och teorier på bevis från Skriften då han
fortsatte sin framställning. Hans ord åtföljdes av en övertygande kraft, som tycktes ge dem prägeln
av sanningens språk.
Han var hövlig och full av medkänsla. Jag fick se (22) hur han lämnade talarstolen, när varje stol i
salen var upptagen och plattformen var fullsatt och platserna runt talarstolen också. Han gick ned
för gången och tog någon svag gammal man eller kvinna i handen och fann en plats åt dem. Sedan
gick han tillbaka och fortsatte sin predikan. Han kallades verkligen med rätta fader Miller, eftersom
han med omsorg vakade över dem som han hade fått vård om. Han var kärleksfull till sitt sätt och
gemytlig till sin läggning och han var full av ömhet .
Han var en intressant talare och hans förmanande ord var kraftfulla. De träffade rätt både när de
riktades till bekännande kristna och till dem som inte kände någon ånger. Ibland genomträngdes
hans möten av en högtidlighet som var så utpräglad att den nästan var smärtsam. Många gav efter
för den Helige Andes överbevisning. Gråhåriga män och kvinnor gick bävande fram till botbänken.
De som hade de mogna årens styrka och barnen och ungdomarna berördes på djupet. Suckar och
gråt blandades med lovprisning av Gud vid bönens altare.
Jag trodde de högtidliga ord som talades av Guds tjänare och mitt hjärta plågades när de blev
motsagda eller när man skämtade om vad han sa. Jag gick ofta på mötena och trodde att Jesus snart
skulle komma på himmelens skyar, men jag ängsladses mycket för att jag inte skulle vara beredd att
möta honom. I mitt sinne fanns hela tiden tanken på hjärtats helighet. Jag längtade framför allt efter
att nå upp till hans stora välsignelse och känna att jag var helt och fullt godtagen av Gud.
Bland metodisterna hade jag hört mycket om helgelse. Jag hade sett människor förlora sin fysiska
styrka under inflytande av stark sinnesrörelse och hade hört sägas att detta var ett tecken på
helgelse. Men jag kunde inte förstå vad som var nödvändigt för att vara helt helgad åt Gud. Mina
kristna vänner sa till mig: ”Tro på Jesus nu! Tro att du han godtar dig nu!” Detta försökte jag göra,
men det var omöjligt för mig att tro att jag hade fått en välsignelse som, tycktes det mig, skulle
elektrifiera hela mitt väsen. Jag förvånades över mitt eget hjärtas (23) hårdhet, eftersom jag inte
kunde uppleva den hänförelsen i anden som de andra visade. Det förekom mig att jag var olik dem
och för alltid utestängd från den fullkomliga glädje som kom av hjärtats helighet.
Mina idéer om rättfärdiggörelse och helgelse var förvirrade. Dessa två tillstånd framställdes för mitt
förstånd som separata och åtskilda från varandra. Ändå fattade jag inte skillnaden och förstod inte
innebörden av uttrycken och alla predikanternas förklaringar gjorde mina svårigheter större. Jag
kunde inte göra anspråk på välsignelsen för min egen del och undrade om det bara var hos
metodisterna som den fanns. Jag undrade också om jag avskar mig från allt det jag önskade mer än
något annat, nämligen Guds helgande Helige Ande, om jag gick på mötena där Jesu ankomst
förkunnades.
Ändå lade jag märke till, att några av dem som gjorde anspråk på att vara helgade gav uttryck för en
bitter ande, när någon började tala om att Jesus Kristus snart skulle komma tillbaka. För mig såg
inte detta ut som ett utslag av den helighet som de gjorde anspråk på. Jag kunde inte förstå varför
predikanter skulle använda talarstolen för att i den grad gå emot läran om att Jesus andra ankomst
var nära. En reformation hade följt på förkunnelsen av denna tro och många av de mest hängivna
predikanterna och lekmännen tog emot den som sanningen. Jag tyckte att de som uppriktigt älskade
Jesus borde vara redo att ta emot nyheten om hans ankomst och glädja sig över att den var nära.
Jag kände att jag bara kunde göra anspråk på det de kallade rättfärdiggörelse. I Guds Ord läser jag
att utan helgelse kan ingen se Gud. Då fanns det någonting högre som jag måste nå fram till innan
jag kunde vara säker på att få evigt liv. Jag studerade ämnet hela tiden, för jag trodde att Jesus snart
skulle komma och var rädd för att han inte skulle finna mig beredd att möta honom. Ord av
fördömelse ringde i mina öron dag och natt och jag ropade hela tiden till Gud: Vad skall jag göra
för att bli frälst?
Guds rättfärdighet skymde i mina tankar hans kärlek och (24) nåd. Jag hade fått lära mig att tro på
ett evigt brinnande helvete och den skrämmande tanken kom alltid för mig, att mina synder var så
stora att jag inte kunde få förlåtelse och att jag skulle gå förlorad för evigt. De förfärliga
beskrivningarna av förtappade själar som jag hade hört sjönk in i mitt sinne. Predikanter i
talarstolen tecknade levande bilder av de förlorades tillstånd. De undervisade om att Gud inte hade
för avsikt att frälsa någon utom de helgade. Gud höll sitt öga på oss hela tiden. Varje synd
registrerades och skulle få sitt rättvisa straff. Gud själv förde bok med den oändliga vishetens
exakthet, och varje synd vi begick blev omsorgsfullt upptecknad emot oss.
Satan beskrevs som ivrig att gripa sitt byte och bära oss till ångestens lägsta djup för att där fröjdas
över våra lidanden i ett evigt brinnande helvetes skräck. I detta helvete skulle efter tusentals års
tortyr eldens vågor föra de pinade offren till ytan. Där skulle de skrika: ”Hur länge, o, Herre? Hur
länge?” Då skulle svaret dundra genom avgrunden: ”I all evighet!” Då skulle vågorna åter som
smält metall uppsluka de förlorade och föra dem ner i djupet av en eldsjö som aldrig lät dem vila.
Medan jag lyssnade till dessa förskräckliga beskrivningar började min fantasi plågas så att jag
började svettas och det var svårt för mig att hålla tillbaka ett skrik av ångest, för jag tyckte mig
redan känna förtappelsens smärta. Sedan skulle predikanten dröja vid livets osäkerhet. Ett ögonblick
kunde vi vara här eller ett ögonblick på jorden och nästa i helvetet. Skulle vi vilja välja eldsjön och
demoners sällskap eller himmelens välsignelse och änglars gemenskap? Skulle vi höra jämmer och
förbannelser genom hela evigheten eller sjunga Jesu sånger inför tronen?
Vår himmelske Far blev synlig för mitt sinne som en tyrann, som hade sin lust i de fördömdas kval,
inte syndarnas vän som var ömhjärtad och medkännande och som älskar sina (25) skapade varelser
med en kärlek som övergår allt förstånd och önskar att de ska vara frälsta i Hans rike.
Jag var mycket känslig. Jag kände skräck för att plåga någon levande varelse. När jag såg att djur
blev illa behandlade värkte mitt hjärta för dem. Mitt medlidande väcktes kanske lättare, eftersom
jag själv hade varit offer för tanklös grymhet. Följden blev en skada som hade förmörkat min
barndom. När den tanken intog mitt sinne att Gud fann nöje i att tortera sina skapade varelser, som
var formade till hans avbild, tycktes en mur av mörker skilja mig från honom. När jag tänkte över
att universums Skapare skulle vilja störta de onda ner i helvetet för att de skulle brinna där i en
ändlös evighet, sjönk mitt hjärta av fruktan. Jag var förtvivlad över att en så grym och tyrannisk
varelse på något sätt skulle nedlåta sig att frälsa mig från syndens straffdom.
Jag tänkte att jag skulle få samma öde som de fördömda syndarna. Jag skulle för alltid få uthärda
helvetets flammor, ja, så länge Gud själv existerade. Detta intryck fördjupades i mitt sinne, tills jag
var rädd att jag skulle förlora förståndet. Jag kunde se på de stumma djuren med avund, eftersom de
inte hade någon själ som kunde straffas efter döden. Många gånger önskade jag att jag aldrig hade
blivit född.
Totalt mörker lägrade sig över mig och det tycktes inte finnas någon väg ut ur skuggorna. Skulle
sanningen ha framställts för mig som jag nu har lärt känna den, skulle jag ha besparats mycket sorg
och förvirring. Skulle man ha dröjt mer vid Guds kärlek och mindre vid hans stränga rättvisa, skulle
skönheten och härligheten i Guds karaktär ha ingett mig en djup och innerlig kärlek till min
Skapare.
Sedan dess har jag tänkt att många av dem som finns på inrättningar för sinnessjuka kom dit för att
de hade upplevt något liknande som jag. En känsla av synd hade slagit deras samveten och deras
bävande tro vågade inte göra anspråk på löftena om Guds förlåtelse. De lyssnade till de rättrognas
beskrivningar av helvetet, som tycktes få blodet i deras ådror att stelna och ett (26) intryck brändes
in i deras minnen. Om de sov eller var vakna hade de alltid den fasansfulla bilden framför sig, tills
verkligheten gick förlorad i fantasin och de bara såg de virvlande flammorna. De såg ett uppdiktat
helvete och hörde bara de fördömdas skrik. Förnuftet hade störtas från sin tron och hjärnan fylldes
med vild fantasi från en förfärlig dröm. De som undervisar i läran om ett evigt helvete skulle göra
väl i att se närmare på vilket stöd det finns för en så en så grym tro.
Jag hade aldrig bett offentligt och hade bara blygt sagt några ord på ett bönemöte. Nu lade man mig
på hjärtat att jag skulle söka Gud i bön vid en av våra samlingar. Detta kunde jag inte göra. Jag var
rädd för att bli förvirrad och inte kunna uttrycka mina tankar. Men plikten inpräntades i mitt sinne
så eftertryckligt, att när jag försökte be min enskilda bön verkade det som jag hånade Gud, eftersom
jag hade försummat att lyda Hans vilja. Jag blev överväldigad av förtvivlan och under tre veckor
genomträngde ingen ljusstråle mörkret och dysterheten som omgav mig.
Jag led intensivt psykiskt. Ibland vågade jag inte sluta mina ögon under en hel natt utan jag väntade
tills min tvillingsyster sov djupt. Då steg jag stilla upp ur sängen och böjde knä på golvet. Jag bad
tyst i en dov förtvivlan som inte kan beskrivas. Skräcken i ett evigt brinnande helvete stod alltid
inför mig. Jag visste att det var omöjligt för mig att leva längre i detta tillstånd och jag vågade inte
dö och gå syndarens förfärliga öde till mötes. Med vilken avund såg jag inte på dem som hade klart
för sig att de var accepterade av Gud! Hur dyrbart tycktes inte det kristna hoppet för min plågade
själ.
Jag låg ofta böjd i bön nästan hela natten. Jag suckade och skälvde i en ångest som inte kan
uttryckas och en hopplöshet som trotsar all beskrivning. Herre, ha barmhärtighet! Så löd min
vädjan. Som den stackars publikanen vågade jag inte rikta mina blickar mot himlen, men jag böjde
mitt ansikte mot golvet. Jag blev väldigt fysiskt försvagad och min styrka avtog. Ändå höll jag mitt
lidande och min förtvivlan för mig själv.
(27) Medan jag var i detta tillstånd av förtvivlan hade jag en dröm som gjorde djupt intryck på mitt
sinne. Jag drömde att jag såg ett tempel där många människor samlade sig. Bara de som tog sin
tillflykt till templet skulle bli frälsta när tiden var slut. Alla som stannande utanför skulle gå
förlorade för evigt. De många människorna därute vandrade omkring på sina olika vägar. De hånade
och förlöjligade dem som gick in i templet. De sa till dem att denna säkerhetsplan var ett listigt
bedrägeri och att det inte alls fanns någon fara som de behövde undgå. De grep till och med tag i
några för att hindra dem från att skynda sig in i templet.
Eftersom jag var rädd för att bli förlöjligad tänkte jag att det var bäst att vänta tills folkmassan
skingrades eller tills jag obemärkt kunde gå in. Men antalet människor ökade istället för att minska.
Orolig som jag var för att komma för sent, skyndade jag hemifrån och trängde mig fram genom
folkmassan. I min ängslan och iver att komma fram la jag inte märke till eller brydde mig om den
trängsel som rådde runt mig. Då jag gick in i byggnaden såg jag att en enda kolossal pelare bar upp
det väldiga templet och till denna pelare var ett lamm bundet, svårt sårat och blödande. Vi som var
där tycktes känna till att detta lamm hade blivit sargat och sårat för vår skull. Alla som gick in i
templet måste komma fram till det och bekänna sina synder.
Just framför lammet fanns det upphöjda sittplatser och de som satt där såg mycket lyckliga ut.
Himlens ljus tycktes skina på deras ansikten och de prisade Gud och sjöng glada sånger med
tacksägelser. Det verkade som änglars musik. Det var dessa som hade kommit inför lammet och
bekänt sina synder och fått förlåtelse. Nu väntade de och hoppades med jubel på något glädjande
som skulle hända.
Till och med då jag hade gått in i byggnaden kom fruktan över mig och jag kände skam över att
behöva ödmjuka mig inför dessa människor. Men det såg ut som om jag var tvungen att röra mig
framåt. Långsamt fann jag vägen runt pelaren för att komma inför lammet, när en trumpet ljöd.
Templet skakade. Triumferande rop (28) kom från de församlade heliga. Ett fruktansvärt klart ljus
upplyste byggnaden. Sedan var allt intensivt mörker. De lyckliga människorna hade försvunnit med
det klara ljuset och jag var ensam kvar i nattens skräckfyllda tystnad. Jag vaknade med vånda i mitt
inre och kunde knappast övertyga mig själv om att jag hade drömt. Det föreföll mig som om domen
var beslutad, att Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig återvända.
Kort tid efter detta hade jag en annan dröm. Jag tycktes sitta i eländig hopplöshet med huvudet i
händerna och tänka så: Om Jesus vore på jorden, skulle jag kunna gå till Honom, kasta mig ned vid
Hans fötter och berätta för Honom om alla mina lidanden. Han skulle inte vända sig bort från mig.
Han skulle ha barmhärtighet med mig och jag skulle alltid älska Honom och tjäna Honom. Just då
öppnades dörren och en person med skön gestalt och vackert ansikte kom in. Han såg medlidsamt
på mig och sa: ”Önskar du se Jesus? Han är här och du kan se Honom om du önskar det. Ta allt du
äger och följ mig.”
Med outsäglig glädje hörde jag detta och glad till mods samlade jag mina små ägoderlar, varje
prydnadssak som jag satte värde på, och följde min vägvisare. Han ledde mig till en brant trappa
som såg bräcklig ut. När jag började gå uppför trappstegen rådde han mig att hålla mina ögon fästa
vid det som fanns däruppe, annars skulle jag bli yr i huvudet och falla. Många andra som klättrade
uppför den branta uppstigningen föll innan de nådde toppen. (I T 28.2)
Slutligen nådde vi det sista steget och stod framför en dörr. Här sa min vägvisare till mig att lämna
alla ting som jag hade haft med mig. Jag lade villigt ner dem. Sedan öppnade han dörren för mig
och bad mig komma in. Efter ett ögonblick stod jag framför Jesus. Det fanns inget tvivel om att det
vackra ansiktet, att det välvilliga och majestätiska uttrycket kunde tillhöra någon annan. När Hans
blickar vilade på mig, visste jag genast att Han kände till varje omständighet i mitt liv och alla
tankar och känslor i mitt inre.
Jag försökte skydda mig mot Hans blick, eftersom jag kände att jag inte kunde uthärda att Han såg
forskande på mig. Men Han närmade sig med ett leende, (29) lade Sin hand på mitt huvud och sa:
”Var inte rädd.” Ljudet av Hans behagliga röst kom mitt hjärta att skälva av en lyckokänsla som jag
aldrig tidigare har upplevt. Jag var så glad att jag inte kunde säga någonting, men överväldigad av
känsla sjönk jag kraftlös ned vid hans fötter. Medan jag hjälplös låg där passerade scener av skönhet
och härlighet framför mig och det verkade som om jag nått himlens trygghet och frid. Så
småningom fick jag mina krafter tillbaka och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla blickar var
fortfarande riktade mot mig och hans leende fyllde min själ med glädje. Hans närvaro fyllde mig
med helig vördnad och en kärlek som jag inte kunde uttrycka.
Min vägvisare öppnade nu dörren och vi gick båda ut. Han bad mig att ta upp sakerna som jag hade
lämnat utanför. När jag hade gjort detta räckte han mig ett grönt rep som var noggrant hoprullat.
Han uppmanade mig att ha det nära mitt hjärta och när jag önskade se Jesus skulle jag ta det från
mitt bröst och sträcka det så långt det bara gick. Han rådde mig att inte låta det ligga hoprullat
länge, för då skulle det kunna vrida sig och bli knutigt och svårt att sträcka ut. Jag lät repet ligga
nära mitt hjärta och gick glad nedför de branta trappstegen, medan jag lovprisade Herren och
berättade för alla jag mötte var de kunde finna Jesus. Denna dröm gav mig hopp. I mina tankar
föreställde det gröna repet tron. Skönheten och enkelheten i tilliten till Gud började gå upp för mig.
Nu anförtrodde jag alla mina sorger och all min förvirring till min mor. Hon hade öm medkänsla
med mig och uppmuntrade mig och rådde mig att gå för att få råd hos Stockman som var en av de
äldste i vår församling. Då predikade han sanningen om Jesu återkomst i Portland. Jag hade stort
förtroende för honom. Han var nämligen en hängiven tjänare åt Jesus. När han hade hört min
historia lade han med stark känsla sin hand på mitt huvud och sa med tårar i ögonen: ”Ellen, du är
bara ett barn. Den erfarenhet du har haft är något enastående för en som är så ung. Det måste vara så
att Jesus förbereder dig för en särskild uppgift.”
Sedan berättade han för mig, att även om jag hade varit en person i mogen ålder som plågades av
tvivel och missmod, skulle han ha sagt till (30) mig att han visste att det fanns hopp för mig genom
Jesus kärlek. Själva ångesten, som jag hade lidit av, var ett exempel på att Herrens Ande hade
arbetat med mig. Han sa, att när syndaren blir förhärdad i brottslighet, så inser han inte den enorma
vidden av överträdelsen, men smickrar sig med att han i stort sett är på den rätta vägen och att det
inte är någon särskild fara för honom. Herrens Ande lämnar honom och han blir obekymrad och
likgiltig eller vågar vara trotsig. Denne gode man berättade för mig om Guds kärlek till sina felande
barn. Han sa, att Gud önskar dra dem till sig i enkel tro och kärlek, i stället för att glädja sig över att
de blir tillintetgjorda. Han dröjde vid Jesu stora kärlek och vid frälsningsplanen.
Han talade om olyckan som drabbat mig tidigt och sa att det verkligen var en svår prövning, men
han bad mig tänka på att en kärleksfull Fars hand inte hade dragit sig tillbaka från mig. I framtiden,
när den dimma som hade förmörkat mitt sinne hade lättat, skulle jag kunna urskilja visdomen i
Guds förutseende, som hade tyckts mig så grymt och hemlighetsfullt. Jesus sa till sina lärjungar:
”Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.” (Joh 13:7) I den yttersta
framtiden skulle vi inte längre se som i en dunkel spegelbild, men skåda hemligheterna i Guds
kärlek ansikte till ansikte.
”Känn dig fri att gå, Ellen”, sa han, ”vänd tillbaka hem och förtrösta på Jesus. Han kommer inte att
hålla tillbaka sin kärlek från någon som är en sann sökare.” Sedan bad han innerligt för mig och det
såg ut som Gud säkert tog hänsyn till bönen från en av sina heliga, även om mina ödmjuka böner
inte blev hörda. Jag lämnade honom tröstad och uppmuntrad.
Under de få minuter då jag fick undervisning av äldste broder Stockman fick jag mer kunskap om
ämnet Guds kärlek och hans ömhet så full av medkänsla, än jag hade fått från alla predikningar och
förmaningstal som jag någonsin hade lyssnat till. Jag återvände hem och kom åter inför Herren och
lovade att göra och lida allt det Han skulle kunna begära av mig, om jag bara kunde få se Jesus le
uppmuntrande mot mig. Samma plikt, som jag (31) tidigare hade oroat mig för, framställdes för mig
- att ta upp mitt kors, när jag befann mig bland Guds samlade folk. Det dröjde inte länge förrän jag
fick ett tillfälle. Det skulle vara bönemöte den kvällen som jag skulle gå till.
Jag böjde mig skälvande under bönen. Efter det att några få hade bett höjde jag min röst i bön innan
jag var medveten om det. Guds löften liknade så många dyrbara pärlor som bara den bedjande fick
ta emot, så tycktes det mig. När jag bad blev jag fri från den börda av själslig vånda som jag så
länge hade härdat ut med att bära och Herrens välsignelse kom ner över mig som en stilla dagg. Jag
prisade Gud från djupet av mitt hjärta. Allt hade stängts ute från mig utom Jesus och hans härlighet,
så tycktes det, och jag var inte längre medveten om vad som hände runt omkring mig
Guds Ande vilade över mig med en sådan kraft att jag inte kunde gå hem den kvällen. När jag kom
hem följande dag hade en stor förändring ägt rum i mitt inre. Det föreföll mig att jag knappast
kunde vara samma person, som hade lämnat min fars hus föregående kväll. Denna text fanns hela
tiden i mina tankar: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.” Mitt hjärta var fyllt av lycka när
jag stilla upprepade dessa ord.
Min syn på Fadern hade förändrats. Nu såg jag på honom som en kärleksfull Far snarare än en
sträng tyrann som tvingar människor till blind lydnad. Mitt hjärta sträcktes ut mot honom i en djup
och intensiv kärlek. Lydnad mot hans vilja tycktes vara en glädje. Det var ett nöje att vara i Hans
tjänst. Ingen skugga skymde ljuset, som uppenbarade Guds fullkomliga vilja för mig. Jag kände mig
försäkrad om att Frälsaren bodde i mig och förstod sanningen i det som Kristus hade sagt: ”Den
som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Min frid och lycka stod i så tydlig kontrast till dysterheten och ångesten som jag upplevt tidigare, att
det föreföll mig som om jag hade blivit räddad från helvetet och förd till himlen. Jag kunde (32) till
och med tacka Gud för den olycka som hade varit mitt livs prövning, för den hade varit medlet till
att fästa mina tankar vid evigheten. Eftersom jag av naturen är stolt och ärelysten hade jag kanske
inte varit benägen att ge mitt hjärta till Jesus. Nej, hade det inte varit för den svåra prövning, som på
sätt och vis hade avskurit mig från världens segerglädje och tomhet.
Under sex månader förmörkade inte en skugga mitt sinne. Jag försummade heller inte någon plikt
som jag kände till. Hela min strävan gick ut på att göra Guds vilja och hålla Jesus och himlen i
tankarna hela tiden. Jag var förvånad och hänförd över den klara syn på försoningen och Kristi verk
som nu framställdes för mig. Jag vill inte försöka förklara mer om de övningar mitt sinne företog.
Det räcker att jag säger att det gamla är förbi och att allt hade blivit nytt. Inget moln skymde min
fullkomliga lycka och störde min sällhet. Jag längtade efter att berätta historien om Jesus kärlek,
men kände ingen fallenhet för att ge mig in i ett vanligt samtal med någon. Mitt hjärta var så fyllt av
Guds kärlek och den frid som övergår allt förstånd att jag älskade att ägna mig åt eftertanke och
bön.
Kvällen efter det att jag hade fått en så stor välsignelse var jag på ett möte om Jesu återkomst. När
den tiden kom, att Kristi efterföljare fick säga något till Hans förmån, kunde jag inte hålla tyst utan
reste mig upp och berättade om min erfarenhet. Jag hade inte haft en tanke på vad jag skulle säga,
men den enkla berättelsen om Jesus kärlek till mig kom över mina läppar i fullkomlig frihet och jag
var så lycklig i mitt hjärta över att vara befriad från den mörka förtvivlans slaveri att jag inte längre
såg människorna framför mig utan tycktes vara ensam med Gud. Jag fann det inte svårt att uttrycka
min frid och lycka utom då tacksamhetens tårar kvävde mina ord, då jag berättade om den
underbara kärlek som Jesus hade visat mig.
Äldste broder Stockman var där. Han hade nyligen sett mig i djup förtvivlan och den märkliga
förändringen i mitt uppträdande och mina känslor rörde hans hjärta. Han grät högt. Han gladde sig
med mig och lovprisade Gud för detta bevis på Hans ömma barmhärtighet och kärleksfulla nåd.
(33) Kort tid efter det att jag hade fått denna stora välsignelse var jag med om ett konferensmöte i
den Kristna Kyrkan, där äldste broder Brown var pastor. Jag inbjöds att berätta om min erfarenhet
och jag kände inte bara en stor frihet i mitt sätt att uttrycka mig, men lycka över att få berätta min
enkla historia om Jesus kärlek och om glädjen över att bli godtagen av Gud. Då jag talade med
betvingat hjärta och ögonen fulla av tårar, tycktes min själ dragen mot himlen i tack och
lovprisning. Herren rörde med Sin kraft vid de församlade människornas hjärtan. Många grät och
andra prisade Gud.
Syndare uppmanades att resa sig för att få förbön och många svarade på kallet. Mitt hjärta var så
tacksamt till Gud för välsignelsen som han hade gett mig, att jag längtade efter att andra skulle få
delta i denna heliga glädje. Jag kände så stark sympati med dem som kunde tänkas lida under en
känsla av Guds missnöje och syndens börda. Medan jag berättade om min erfarenhet, kände jag att
ingen skulle kunna motstå beviset på Guds förlåtande kärlek, som hade åstadkommit en så underbar
förändring i mitt liv. Den sanna omvändelsens verklighet tycktes mig så tydlig, att jag kände det
som om jag hjälpte mina unga vänner in i ljuset och att jag vid varje tillfälle utövade mitt inflytande
i denna riktning.
Jag ordnade med möten för mina unga vänner. En del av dem var åtskilligt äldre än jag var. Några
av dem var gifta. En del av dem var fåfänga och tanklösa. Min erfarenhet verkade vara tomt prat för
dem och de brydde sig inte om mina enträgna böner. Men jag bestämde mig för att mina
ansträngningar för dessa dyrbara själar, som jag intresserade mig så mycket för, aldrig skulle
upphöra, inte förrän de lämnade sig åt Gud. Jag tillbringade flera hela nätter i innerlig bön till Gud
för dessa som jag hade utvalt. Jag hade fört dem samman med tanke på att jag skulle arbeta och be
för dem. ( IT 33. 3)
Några av dem hade samlats hos oss för att de var nyfikna på vad jag hade att säga. Andra tyckte att
jag var utom mig då jag var så nitisk i mina ansträngningar, särskilt som de inte visade någon oro
för sin egen del. Men vid vart och ett av våra små möten (34) fortsatte jag att mana och be för var
och en för sig tills de allesammans hade lämnat sig åt Jesus och erkänt förtjänsten i hans förlåtande
kärlek. Varenda en omvände sig till Gud.
Natt efter natt tycktes jag i mina drömmar arbeta för själars frälsning. Vid sådana tillfällen
framställdes speciella fall för mitt inre. Dessa letade jag upp efteråt och jag bad med dem. I alla fall
utom ett lämnade sig dessa personer åt Herren. Några av våra mer formalistiska bröder fruktade att
jag var för nitisk när det gällde att omvända själar, men tiden tycktes mig så kort att jag behövde
alla som hade ett välsignat hopp om odödlighet och som såg fram emot Kristi snara ankomst till att
arbeta utan uppehåll för dem som fortfarande var i sina synder och stod på undergångens förfärliga
brant.
Fastän jag var mycket ung hade jag ett klart begrepp om frälsningsplanen. Min personliga
erfarenhet var så tydlig att jag, när jag tänkte över saken, visste att det var min plikt att fortsätta
mina ansträngningar för dyrbara själars frälsning och att be och bekänna Kristus vid varje tillfälle.
Hela min varelse var offrad för min Mästares tjänst. Vad som än skulle komma var jag fast bestämd
att behaga Gud och leva som en som väntade på att Frälsaren skulle komma och belöna de trofasta.
Jag kände mig som ett litet barn som kom till Gud som till min far och frågade Honom om vad Han
ville att jag skulle göra. När då min plikt stod tydlig för mig var det min största lycka att få utföra
den. Egendomliga prövningar ansatte mig ibland. De som hade mer erfarenhet än jag försökte ivrigt
att hålla mig tillbaka och kyla ner glöden i min tro, men Jesus leenden lyste upp mitt liv och jag
hade Guds kärlek i mitt hjärta. Därför fortsatte jag min väg med glatt mod.
Så ofta som jag tänker tillbaka på erfarenheterna i min ungdom är det min bror som träder fram i ett
flöde av kärleksfulla minnen. I mitt hopp och min rädsla var han min förtrogne. Han var den som
visade mig uppriktig medkänsla. Han var hängiven till Gud av naturen. Han (35) sökte sig aldrig till
de unga och nöjeslystna, men valde hellre att vara tillsammans med kristna, vars samtal skulle
kunna undervisa honom om livets väg. Han var allvarligare till sinnes än man brukar vara vid hans
ålder. Han var mild och fredlig och hans sinne var nästan alltid fyllt av religiösa tankar. De som
kände honom pekade på honom som ett mönster för de unga, ett levande exempel på älskvärdheten
och skönheten i sann kristendom.
-----------
Vi lämnar metodistförsamlingen
Min fars familj gick fortfarande till mötena i metodistkyrkan då och då och också till
vittnesbördsmötena som hölls i privata hem. En kväll gick Robert och jag på vittnesbördsmöte. Den
ledande äldste brodern var där. När det blev min brors tur, talade han med stor ödmjukhet och ändå
med klarhet om nödvändigheten att vara helt beredd att möta Frälsaren, när han skulle komma på
himmelens skyar med makt och stor härlighet. Medan min bror talade glödde ett himmelskt ljus i
hans ansikte som annars brukade vara blekt. Han tycktes vara buren i anden över det som omgav
honom just då och han talade som om han var i Jesu närvaro. När man bad mig att tala reste jag
mig. Jag var fri i anden och hjärtat var fullt av kärlek och frid. Jag berättade historien om hur
mycket jag hade lidit, då jag var överbevisad om synd, och om hur jag äntligen hade fått den
välsignelse som jag så länge hade sökt efter. Det var en fullständig överensstämmelse med Guds
vilja och jag uttryckte min glädje över att min Frälsare snart skulle komma och hämta hem sina
barn.
I min enkelhet väntade jag mig att mina bröder och systrar i metodistförsamlingen skulle förstå
mina känslor och glädja sig med mig. Men jag blev besviken. Flera systrar suckade och flyttade
med buller och bång sina stolar och vände ryggarna mot mig. Jag (36) kunde inte föreställa mig vad
jag hade sagt för att förolämpa dem. Jag fattade mig i korthet, påverkad som jag var av kylan i deras
ogillande. När jag hade slutat att tala, frågade församlingsäldste B, om det inte skulle vara mer
tilltalande att leva ett långt liv till nytta för andra genom att vara god mot dem, än att få se Jesus
komma med hast och tillintetgöra stackars syndare. Jag svarade att jag längtade efter att Jesus skulle
komma tillbaka. Då skulle synden ta slut och vi skulle kunna glädja oss över att helgas för alltid,
eftersom det inte fanns någon djävul som kunde fresta oss och leda oss vilse.
Han frågade sedan, om jag inte hellre ville dö fridfullt i min säng, än att levande behöva genomgå
den smärtsamma förvandlingen från dödlighet till odödlighet. Mitt svar var att jag önskade att Jesus
skulle komma och hämta sina barn, att jag var villig att leva eller dö enligt det som var Guds vilja.
Jag skulle med lätthet uthärda all smärta som blev till i ett ögonblick. Jag önskade att tidens hjul
skulle rulla snabbt och föra till den efterlängtade dagen, när dessa usla kroppar skulle förvandlas
och formas så de blev lika Jesu härlighetskropp. Jag påstod också att när jag var närmast Herren,
längtade jag som ivrigast efter att Han skulle uppenbara sig. När jag sa detta tycktes några av de
närvarande bli mycket förargade.
När den ledande församlingsäldsten vände sig till andra i gruppen, uttryckte han stor glädje över att
se fram emot tusenårsriket, då jorden skulle fyllas med kunskap om Herren, som vattnen täcker
havsdjupet. Han längtade efter att denna härliga tidsperiod skulle inledas. När mötet var slut kände
jag hur de som tidigare varit snälla och vänliga mot mig öppet visade mig kyla. Min bror och jag
gick hem igen och kände oss ledsna över att vi skulle bli så missförstådda av våra bröder, och att
Jesu nära förestående ankomst som ämne skulle väcka ett så bittert motstånd i deras inre. Ändå var
vi tacksamma över att vi kunde urskilja det dyrbara ljuset och med glädje kunde se fram emot att
Herren skulle komma.
Det dröjde inte så länge förrän vi återigen var på vittnesbördsmöte. (37) Vi önskade få ett tillfälle att
tala om Guds underbara kärlek, som var det som livade upp våra själar. Jag önskade i synnerhet få
tala om Herrens godhet och barmhärtighet mot mig. En så stor förändring hade formats i mig att jag
såg det som min plikt att ta vara på varje tillfälle att vittna om min Frälsares kärlek.
När det blev min tur att tala, redogjorde jag för de bevis på Jesus kärlek som jag kunde glädja mig
över och sa att jag med glad förväntan såg fram emot att få möta min Frälsare snart. Tron på att
Kristus snart skulle komma hade väckt min själ till att söka den Helige Andes helgelse mera ivrigt.
Här avbröt mötesledaren mig och sa: ”Du fick helgelse genom metodismen, genom metodismen,
syster, inte genom någon falsk teori.” Jag kände mig tvungen att bekänna sanningen, att det inte var
genom metodismen som mitt hjärta hade fått den nya välsignelsen, men genom de väckande
sanningarna om hur Jesus personligen skulle uppenbara sig. Genom dem hade jag funnit frid, glädje
och fullkomlig kärlek. Så avslutades mitt vittnesbörd, det sista som jag skulle framföra, i gruppen
av syskon i metodistförsamlingen.
Robert talade sedan på sitt mjuka sätt, men ändå så klart och så rörande att somliga grät och blev
mycket påverkade av hans ord. Andra hostade däremot för att visa att de hade en annan åsikt och
verkade känna sig riktigt illa till mods. Sedan vi hade lämnat klassrummet talade vi igen om vår tro
och var förundrade över att våra kristna bröder och systrar fann det så outhärdligt att höra ett ord om
vår Frälsares återkomst. Vi tänkte att om de älskade Jesus så som de borde, skulle det inte vara till
så stor förargelse att höra om hans andra ankomst. De borde tvärtemot hälsa nyheten med glädje.
Vi var övertygade om att vi inte längre borde gå på vittnesbördsmötena. Hoppet om att Kristus snart
skulle visa sig i härlighet fyllde våra själar och skulle ta sig uttryck när vi reste oss för att säga
något. Detta tycktes tända de närvarandes vrede mot de två ödmjuka lärjungarna, som vågade trotsa
motståndet och tala om den tro som hade fyllt deras hjärtan med (38) frid och lycka. Det var tydligt
att vi inte hade någon frihet på vittnesbördsmötet, eftersom vårt vittnesbörd framkallade hånleenden
och glåpord som nådde våra öron när mötet var slut. Detta hån kom från bröder och systrar som vi
hade respekterat och älskat.
Vid denna tid höll adventisterna möten i Beethoven Hall. Min far och hans familj gick på mötena
regelbundet. Den tidsperiod då man förväntade Jesu andra ankomst var under år 1843. Den tid då
själar kunde bli frälsta tycktes så kort att jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt för
att leda själar in i sanningens ljus, men det verkade omöjligt för en som var så ung och hade så svag
hälsa att göra så mycket i det stora verket.
Jag hade två systrar hemma, Sara som var flera år äldre och min tvillingsyster Elisabeth. Vi talade
om saken tillsammans och bestämde oss för att tjäna så mycket pengar som vi kunde och använda
dem genom att köpa böcker och traktater som vi kunde dela ut gratis. Detta var det bästa vi kunde
göra och detta lilla gjorde vi med glädje. Jag kunde bara tjäna tjugofem cent om dagen, men min
klädsel var enkel och jag använde inga pengar till onödig prydnad. Fåfängt prål var syndigt i mina
ögon. Därför hade jag alltid lite pengar i behållning, som jag kunde köpa lämpliga böcker för. Dessa
pengar fick erfarna personer ta hand om för att sända dem utomlands.
Varje tryckt blad såg dyrbart ut i mina ögon, för det var en ljusets budbärare till världen, som inbjöd
människor att förbereda sig för den händelse som snart skulle äga rum. Dag efter dag satt jag i
sängen, stöttad av kuddar, och utförde med darrande fingrar den uppgift som hade tilldelats mig.
Hur noggrant skulle jag inte lägga åt sidan de dyrbara silvermynt som jag fick som betalning. Dessa
skulle betalas för trycksaker, som skulle läsas av dem som var i mörker. Det skulle väcka och
upplysa dem. Jag frestades inte att använda de pengar jag tjänade för att tillfredställa mig själv.
Människors frälsning var min själs börda och mitt hjärta värkte för dem som smickrade sig med att
de var (39) i säkerhet, medan varningsbudskapet gavs åt världen.
En dag lyssnade jag till ett samtal mellan min mor och en syster. Det handlade om en föreläsning de
nyligen hade hört, som gick ut på att själen inte hade någon naturlig odödlighet. De repeterade
några av de texter som predikanten hade använt som bevis. ”Den själ som syndar, skall dö.” och
”De levande vet att de skall dö, med de döda vet alls ingenting”, ”han den salige, ende Härskaren,
konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan
komma.” ”Han skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda
och söker härlighet, ära och odödlighet.” ”Varför”, sa min mor efter att ha citerat den föregående
texten, ”skulle de söka efter något som de redan har?” Jag lyssnade till dessa nya idéer med ett
intensivt och smärtsamt intresse. När jag var ensam med min mor, frågade jag henne om hon
verkligen trodde att själen inte var odödlig. Hennes svar var, att hon var rädd för att vi hade tagit fel
i fråga om detta, liksom i några andra ämnen.
”Men mor”, sa jag, ” tror du verkligen att själen sover i graven till uppståndelsen? Tror du inte att
den kristne kommer till himlen, när han dör och att syndaren kommer till helvetet?”
Hon svarade: ” Bibeln ger oss inget bevis för att det finns ett evigt brinnande helvete. Om det fanns
en sådan plats skulle den omtalas i den Heliga Boken.”
”Men, mor”, skrek jag i förvåning, ”det är konstigt att du säger så! Om du tror att den teorin är sann,
så låt inte någon annan få veta det. Jag är rädd att syndare skulle kunna känna sig trygga och aldrig
få lust att söka Herren.”
Hon svarade: ”Om detta är en sund biblisk sanning, kommer den att bli ett medel till att vinna
syndare för Kristus istället för att hindra deras frälsning. Om kärleken till Gud inte kan beveka den
som är upprorisk att överlämna sig, kommer heller inte den skräck som finns i ett evigt helvete att
driva honom (40) till ånger. Dessutom tycks det inte vara det rätta sättet att vinna själar för Jesus, att
vädja till det som tillhör sinnets bottensats, eländig rädsla. Jesus kärlek är tilldragande. Den kommer
att betvinga det hårdaste hjärta.”
Det gick några månader efter detta samtal, innan jag hörde något mer om denna lära. Under tiden
som gick hade jag emellertid i mina tankar varit väldigt sysselsatt med ämnet. När jag hörde att man
predikade om det, trodde jag att det var sanningen. Från den tiden, då ljuset beträffande de dödas
sömn började gå upp för mig, försvann den hemlighetsfulla dimma som insvept uppståndelsen och
den stora händelsen blev i sig själv det som fick en ny och upphöjd betydelse. Min tankeverksamhet
hade ofta störts av att två föreställningar inte kunde förenas. Jag hade strävat med att få tanken på
en omedelbar belöning och ett straff som strax blev verkställt att gå ihop med det faktum att det
kommer en uppståndelse och dom i framtiden, något som vi inte kan tvivla på. Om själen vid döden
gick in i evig lycka eller evig förtvivlan, vilket behov fanns det då av att den stackars förmultnande
kroppen skulle uppstå?
Denna nya och vackra tro undervisade mig om orsaken till att så många inspirerade författare hade
dröjt så mycket vid kroppens uppståndelse. Det var därför att hela varelsen slumrade i graven. Nu
kunde jag klart uppfatta hur falsk och felaktig vår tidigare ståndpunkt i denna fråga var. Det stod
klart för mig hur förvirrande och lönlös tron på en slutgiltig dom, efter det att de avlidnas själar
redan hade blivit dömda, var. Då hade ju deras öde en gång fastställts. Jag förstod att de sörjandes
hopp är att se fram emot den härliga dag när Livgivaren skall bryta gravens fjättrar och de
rättfärdiga döda skall uppstå. De kommer att lämna sitt fängelse och bli klädda i härligt odödligt liv.
Hela vår familj var intresserad av läran om Herrens snara återkomst. Min far hade länge ansetts vara
en av pelarna i metodistförsamlingen och alla i familjen hade varit aktiva medlemmar. Vi gjorde
emellertid ingen hemlighet av vår nya tro, fastän vi inte tvingade den på andra vid olämpliga
tillfällen eller visade ovänlighet mot syskon i (41) metodistkyrkan. Metodistpastorn besökte oss
likväl. Det var ett speciellt besök, för han tog tillfället att informera oss om att vår tro och
metodismen inte var förenliga. Han frågade inte ut oss om orsaken till att vi trodde som vi gjorde.
Han hänvisade inte heller till Bibeln för att övertyga oss om att vår tro var en villolära, men han
påstod att vi hade tagit till oss en ny och främmande tro som metodistkyrkan inte kunde godta.
Min far svarade, att han måste ta fel som kallade detta en ny och främmande lära. Han sa, att
Kristrus själv hade predikat om sin andra ankomst, då han undervisade sina lärjungar.” Han hade
sagt: ”I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går
bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma igen och
ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” När han togs upp till himmelen inför deras ögon och ett
moln tog bort honom från deras åsyn, när hans trofasta efterföljare stod och såg efter sin Herre som
höll på att försvinna, ”se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: `ni män från Galiléen,
varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall
komma igen på samma sätt, som ni har sett honom fara upp till himlen.' ”
”Och”, sa min Far som talade sig varm, ”den inspirerade Paulus skrev ett brev för att uppmuntra
sina bröder i Tessalonika. Han skrev: 'Gud.... ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med
oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga
änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och som inte lyder vår Herre
Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv bort från Herrens ansikte och hans
härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla
som tror. ...Så skall det ske på den dagen.” ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en
Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus
uppstå. Därefter (42) skall vi som lever och är kvar ryckas upp på moln tillsammans med dem för
att möta Herren i rymden, och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa
ord.”
”Detta är det främsta stödet för vår tro. Jesus och apostlarna dröjer vid hans andra ankomst med
glädje och triumf och de heliga änglarna förkunnar att Kristus, som steg upp till himlen, skall
komma tillbaka. Det är därför vi väcker förargelse, för att vi tror på vad Jesus och hans lärjungar
säger. Detta är en mycket gammal tro och den har inte fläckats av någon villolära.”
Predikanten försökte sig inte på att hänvisa till en enda text för att bevisa att vi hade fel, men
ursäktade sig med att han hade lite tid. Han rådde oss att i stillhet dra oss ur församlingen och
undvika den publicitet som ett offentligt förhör skulle medföra. Vi blev medvetna om att andra av
våra bröder fick liknande behandling i ett liknande fall och vi önskade inte att det skulle förstås på
det sättet att vi skämdes att stå för vår tro eller inte kunde stödja den med Skriften. Mina föräldrar
krävde att få veta orsakerna till denna begäran.
Det enda svaret på detta var en undvikande förklaring att vi hade gått emot församlingens regler och
att det bästa förfaringssättet vore att frivilligt dra sig ur den för att slippa en rättegång. Vi svarade
att vi föredrog en korrekt rättslig behandling och begärde att få veta, vilken synd vi var anklagade
för, eftersom vi inte var medvetna om att det var något fel att se fram till och älska vår Frälsares
uppenbarelse.
Det dröjde inte så länge förrän vi blev underrättade om att vi måste vara närvarande vid ett möte
som skulle hållas i kyrksalen. Det vara bara några få där. Det inflytande som min far och hans
familj hade var sådant att våra motståndare inte önskade att presentera vår sak för ett större antal
medlemmar i församlingen. Den enda anklagelse som man framförde var att vi hade gått emot deras
regler. Som svar på vår fråga vilka regler vi hade brutit, påstods det efter någon tvekan, att vi hade
gått på andra möten och försummat att regelbundet gå på gruppmötena. Vi förklarade (43) att en del
av vår familj hade varit på landet sedan en tid tillbaka och att ingen som var kvar i staden hade varit
borta från gruppmötena mer än några få veckor och att de av moraliska skäl tvingats att utebli,
eftersom deras vittnesbörd mötte ett så tydligt ogillande. Vi påminde dem också om att vissa
personer, som inte hade varit med på gruppmötrena under ett år, fortfarande hade en given plats i
församlingen.
Vi fick frågan om vi skulle vilja bekänna att vi hade brutit deras regler. De frågade också om vi
skulle vilja rätta oss efter dem i framtiden. Vi svarade att vi inte vågade uppge vår tro och förneka
Guds heliga sanning och att vi inte i förväg kunde lämna hoppet om att vår Frälsare snart skulle
komma tillbaka. Vi sa att vi måste fortsätta att tillbe vår Herre på ett sätt som de kallade för
villolära. Då min far kom med sitt försvar fick han Guds välsignelse och vi lämnade kyrksalen fria i
anden och lyckligt medvetna om det som var rätt och om att Jesus med ett leende gav oss sitt
godkännande.
Nästa söndag läste den ledande församlingsäldsten upp våra namn, sju till antalet. Det var vid
början av kärlekens festmåltid som vi blev uteslutna. Han förklarade att vi inte blev uteslutna på
grund av något felaktigt eller omoraliskt uppförande. Han sade att vi hade fläckfria karaktärer och
ett avundsvärt gott rykte, men att vi hade gjort oss skyldiga till att bryta metodistförsamlingens
regler. Han tillkännagav också att dörren nu stod öppen och alla som var skyldiga till ett liknande
brott mot reglerna skulle behandlas på liknande sätt.
Det var många i församlingen som väntade på att Frälsaren skulle uppenbara sig och man kom med
detta hot för att skrämma dem till underkastelse. I några fall blev resultatet det som man önskade.
Guds ynnest såldes för en plats i församlingen. Många trodde, men vågade inte bekänna sin tro. Om
de gjorde det skulle de bli bortvisade från synagogan. Men några lämnade församlingen kort tid
efteråt och förenade sig med den grupp som väntade på Frälsaren. Vid denna tid var följande
profetord oerhört dyrbara: ”Era bröder som hatar er och stöter ut er för mitt namns skull de (44)
säger: 'Må Herren visa sin makt, så att vi får se er glädjas.' Men de skall stå där med skam.” (Jes.
66:5 2000 övers)
-----------
Motstånd från tidigare bröder
Inget moln kom emellan mig och min Frälsare under sex månader. När jag än fick ett lämpligt
tillfälle vittnade jag och blev mycket välsignad. Tidvis vilade Guds Ande över mig med en sådan
kraft att min styrka vek ifrån mig. Detta var en prövning för några som hade lämnat församlingar
med en formell kristendom och man kom ofta med kommentarer som gjorde mig mycket ledsen.
Många kunde inte förstå att det var möjligt att bli så överväldigad av Guds Ande, att man förlorade
all sin styrka. För mig var detta ett ytterst pinsamt läge. Jag började resonera med mig själv, om det
inte var rätt av mig att hålla inne med mitt vittnesbörd på möten och på så sätt lägga band på mina
känslor, när det nu fanns ett sådant motstånd i dem som var äldre och mer erfarna än jag var.
Jag antog denna tystnadsplan för en tid och försökte övertyga mig själv om, att jag inte skulle
hindras från att trofast leva ut min tro, om jag lät bli att ge mitt vittnesbörd. Jag höll mig till och
med borta från möten ibland, eftersom de som blev förargade över mitt vittnesbörd skulle komma
dit. Jag ryggade tillbaka från att såra mina bröder och tillät genom detta att människofruktan fick
stänga av den oavbrutna förbindelsen som jag hade haft med Gud. Den hade varat i flera månader
och välsignat mitt hjärta.
Vi hade avtalat bönemöten på kvällen i olika lokaler av staden för att tillmötesgå alla som önskade
(45) vara med. Den familj som hade varit mest emot mig kom till ett av dessa möten. När de
församlade vid detta tillfälle deltog i bönen kom den Helige Ande över de församlade och en av
medlemmarna i denna familj föll ner som en död. Hans släktingar stod runt honom och grät. De
gned hans händer och använde stärkande medel. Eftersom tiden gick fick han tillräcklig styrka för
att prisa Gud och lugnade ner deras rädsla och ropade i hänförelse över det tydliga bevis han hade
fått på att Herrens kraft var med honom. Den unge mannen klarade inte att återvända hem den
kvällen.
Detta tog familjen som ett tydligt tecken på att det var den Helige Ande som verkade. Det
övertygade dem inte om att det var samma gudomliga kraft, som hade vilat över mig ibland, och
berövat mig min naturliga styrka och fyllt min själ med frid och kärlek till Jesus. De kände sig fria
att säga att de inte tvivlade på min uppriktighet och fullständiga ärlighet. De ansåg det däremot vara
självbedrägeri att jag tog det för att vara Herrens kraft, som bara var ett resultat av känslor som jag
själv hade upparbetat.
Mina tankar var mycket förvirrade som en följd av detta motstånd. När tiden närmade sig för det
möte som hölls regelbundet var jag osäker på vad som var bäst för mig. Skulle jag vara med där
eller inte? Några dagar dessförinnan hade jag varit mycket oroad på grund av den känsla som man
visade mot mig. Till sist bestämde jag mig för att stanna hemma. På det sättet skulle jag slippa
kritiken från mina syskon. Jag upprepade dessa ord om och om igen: ”Herre vad vill du att jag skall
göra?” Det svar som kom till mitt hjärta tycktes säga till mig att jag skulle lita på min himmelske
Far och vänta tålmodigt på att få veta vad som var Hans vilja. Jag överlämnade mig åt Herren med
ett litet barns enkla tillit, för jag kom ihåg att Han hade lovat att de som följer Honom inte skall
vandra i mörkret.
Pliktkänsla drev mig att gå till mötet. Jag gick dit med full förvissning i mitt inre om att allt skulle
gå bra. Medan vi var böjda inför Herren i bön, lockades mina känslor fram och mitt hjärta fylldes av
en frid som bara Kristus (46) kan ge. Min själ gladde sig över Frälsarens kärlek och min fysiska
styrka försvann. Jag kunde bara säga med barnslig tro: ”Himlen är mitt hem och Kristus är min
Återlösare.”
En medlem i den familj, som jag tidigare nämnt och som vänt sig emot de tydliga tecknen på att
Guds kraft var över mig, påstod vid detta tillfälle att jag upplevde en upphetsning som det var min
plikt att motstå. I stället för att motstå menade han att jag uppmuntrade den som ett kännetecken på
Guds ynnest. Hans tvivel och motstånd berörde mig inte i den stunden, för jag verkade vara
omgiven av Herren och lyft över allt yttre inflytande. Han hade emellertid knappt slutat tala, när en
stark man, en hängiven och ödmjuk kristen, slogs ner av Herren inför hans egna ögon och rummet
fylldes av den Helige Ande.
När jag hade hämtat mig var jag lycklig över att få avge mitt vittnesbörd för Jesus och berätta om
hans kärlek till mig. Jag bekände min brist på tro på Guds löften och mitt misstag att hålla tillbaka
maningarna från hans Ande av människofruktan. Jag erkände att Han, trots min brist på tillit, hade
gett mig bevis på sin kärlek och uppehållande nåd. Den bror, som hade vänt sig emot mig, reste sig
då och bekände med tårar att hans känslor gentemot mig hade varit helt felaktiga. Han bad mig
ödmjukt om förlåtelse och sade: ”Syster Ellen, jag vill aldrig mer lägga så mycket som ett halmstrå i
vägen för dig. Gud har visat mig kylan och envisheten i mitt hjärta. Han har brutit ner den genom
att bevisa sin kraft. Jag har varit mycket orättvis.”
Sedan sade han vänd mot människorna: ”När syster Ellen tycktes vara så lycklig, tänkte jag: Varför
känner inte jag det så? Varför får inte broder R något sådant bevis? Jag var nämligen övertygad om
att han var en hängiven kristen. Ändå föll inte någon sådan kraft på honom. Jag bad en tyst bön, att
om detta var det heliga inflytandet från Gud, skulle broder R få en sådan erfarenhet i kväll.”
Nästan i samma ögonblick som denna önskan kom från mitt hjärta, föll broder R ner, (47) slagen till
golvet av Guds kraft. Han ropade: 'Låt Herren få verka!' Mitt hjärta blev övertygat om att jag hade
kämpat mot den Helige Ande, men jag vill inte längre vålla den sorg genom hårdnackat motstånd.
Ljuset ska vara välkommet. Välkommen Jesus! Jag har varit avfällig och förhärdad och känt mig
förolämpad om någon prisade Gud och visade överflödande glädje i sin kärlek. Nu har mina känslor
förändrats. Mitt motstånd är slut. Jesus har öppnat mina ögon och jag kan själv ropa i lovprisning av
honom. Jag har sagt det som var bittert och sårande om syster Ellen, men det ångrar jag nu och ber
att hon ska förlåta mig och att alla andra som är här också ska göra det.”
Broder R gav sedan sitt vittnesbörd. Hans ansikte var upplyst av himlens härlighet, när han
lovprisade Herren för de under Han hade åstadkommit denna kväll. Han sade: ”Denna plats är
vördnadsbjudande och högtidlig på grund av den Allra Högstes närvaro. Syster Ellen, i framtiden
kommer du att få vår hjälp och vår stödjade medkänsla i stället för det grymma motstånd som du
har fått möta. Vi har varit blinda för hur Guds Helige Ande har uppenbarat sig.”
Alla motståndare blev nu övertygade om sitt misstag och det förde till bekännelse att det som skett i
sanning var Herrens verk. Under ett bönemöte kort tid efteråt, upplevde den broder, som hade
bekänt att han tagit fel i sitt motstånd, Guds kraft. Den kom över honom så tydligt att hans ansikte
lyste av himmelskt ljus och han föll hjälplös ner på golvet. När hans styrka återvände erkände han
ännu en gång att han hade kämpat emot Herrens Ande i sin okunnighet genom att ge näring åt den
känsla, som han hade emot mig. I ett annat bönemöte uppträdde en annan medlem av samma familj
på liknande sätt och kom med samma vittnesbörd. Ett par veckor senare, när Broder P's stora familj
var samlade till bön i deras hem, for Herrens Ande genom rummet och fick de bedjande som böjde
knä att falla ner. Min far kom in strax efteråt och fann dem alla, både föräldrar och barn, hjälplösa
under påverkan av Herrens kraft.
(48) Kall formalism började smälta inför det mäktiga inflytandet från Den Allra Högste. Alla som
hade motarbetat mig bekände att de hade bedrövat den Helige Ande genom att göra det. De
förenades i samhörighet med mig och i kärlek till Frälsaren. Mitt hjärta gladdes över att den
gudomliga barmhärtigheten hade jämnat vägen för mina fötter och belönat min tro och tillit så
frikostigt. Enhet och frid dröjde nu kvar bland vårt folk, som såg fram mot Herrens ankomst. ( IT
48.1 )
-----------
Erfarenheter inför ankomsten
Vi närmade oss den förväntade tiden för Jesu ankomst med försiktighet och bävan. ( Året 1843,
judisk tid, ansåg man vara från den 21 mars 1843 till den 21 mars 1844. De som hade tagit emot
tron på Jesu återkomst såg fram emot hans ankomst detta år. ) Med högtidligt allvar sökte vi som ett
folk att rena våra liv, så att vi kunde vara beredda att möta honom vid hans ankomst. Trots
motståndet från predikanter och församlingar var Beethoven Hall i staden Portland fullsatt på
kvällarna. Det var en särskilt stor församling där på söndagarna. Äldste broder Stockman var en
mycket from man. Han hade dålig hälsa. Ändå tycktes han vara lyft över fysisk svaghet där han stod
inför de församlade. Hans ansikte lyste av det han visste om de heliga sanningarna som han
undervisade om.
Det fanns en högtidlig, sökande kraft i hans ord, som gick till mångas hjärtan och träffade den
ömma punkten. Han uttryckte ibland en brinnande önskan att få leva, tills han skulle kunna
välkomna Frälsaren då han kom på himlens skyar. Under hans tjänstgöring överbevisade Guds
Ande många syndare och förde in dem i Kristi fålla. Möten hölls fortfarande i privata hem i olika
delar av staden. Det gav det bästa resultatet. De troende (49) uppmuntrades att arbeta för sina
vänner och släktingar och antalet omvändelser mångfaldigades från dag till dag.
Alla grupper var samlades till mötena i Beethoven Hall. Rik och fattig, hög och låg, predikant och
lekman, alla var där. Det var olika motiv som fört dem dit. De var ivriga att med egna öron höra
budskapet om Jesu återkomst. Många kom dit och gick därifrån besvikna för att det inte fanns plats.
Programmet för mötena var enkelt. En kort och kärnfull predikan hölls. Sedan var det fritt fram för
vanliga förmaningstal. Som regel rådde en så fullständig tystnad som var möjlig med tanke på den
stora folkmängden. Herren höll motståndsandan i schack, medan hans tjänare förklarade vad de
hade för skäl för sin tro. Ibland var redskapet svagt, men Guds Ande gav kraft och tyngd åt hans
sanning. Närvaron av heliga änglar kunde förnimmas i församlingen och dagligen lades ett antal
omvända till den lilla skaran av troende.
Äldstebroder Stockmans namn har nämnts tidigare i denna berättelse. Vid ett tillfälle då han
predikade satt äldstebroder Brown, en kristen baptistpredikant, på sin plats och lyssnade till hans
förkunnelse med stort intresse. Han blev djupt berörd och plötsligt blev hans ansikte vitt som på en
död. Han tumlade om i sin stol och broder Stockman fångade honom i sina armar just då han höll på
att falla i golvet och lade honom på soffan bakom talarstolen. Där låg han utmattad tills predikan
var över.
Sedan reste han sig. Hans ansikte var fortfarande blekt, men lyste av ljus från Rättfärdighetens sol
och hans vittnesbörd gjorde ett mycket djupt intryck. Han tycktes få helig smörjelse från himlen.
Vanligtvis talade han långsamt, med ett allvar som var helt utan upphetsning. Vid detta tillfälle bar
hans högtidliga, väl avvägda ord med sig en ny kraft, då han varnade syndare och sina
predikantbröder att lägga bort otro, fördomar och kall formalism. De skulle, som de ädla kristna
från Berea, forska i de heliga skrifterna och jämföra text med text för att förvissa sig om att dessa
ting var sanna. Han (50) bad enträget de närvarande predikanterna, att inte känna sig sårade på
grund av det direkta och rannsakande sätt som äldstebroder Stockman hade framlagt det högtidliga
ämnet på, detta ämne som fängslade allas sinnen.
Han sa: ”Vi vill nå människor, vi önskar att syndare skall bli övertygade och få sann ånger innan det
är för sent för dem att bli frälsta för att de inte skall klaga i sin sorg: 'Skördetiden är förbi,
sommaren är till ända, och ingen frälsning har kommit oss till del' ”. (Jer 8:20) Predikantbröder
säger att våra pilar träffar dem. Kommer de att vara så vänliga att gå åt sidan och inte stå emellan
oss och människorna och låta oss nå syndares hjärtan? Om de själva ser till att bli ett mål, som vi
siktar på, har de ingen orsak att klaga över att de blir träffade. Gå åt sidan, bröder, och ni kommer
inte att bli träffade”. ( IT 50. 1)
Han berättade om sin egen erfarenhet med en sådan enkelhet och öppenhet att många som hade
varit mycket fördomsfulla blev rörda till tårar. Guds Ande hördes i hans ord och sågs i hans ansikte.
Med helig hänförelse förklarade han att han hade låtit Guds ord vara sin rådgivare, att hans tvivel
hade sopats undan och hans tro hade blivit styrkt. Med allvar inbjöd han sina predikantbröder,
församlingsmedlemmar, syndare och otroende att granska Bibeln för sig själva och förmanade dem
att inte låta någon människa hålla dem borta från föresatsen att förvissa sig om vad som var sant.
Församlingsäldste Brown avbröt inte förbindelsen med baptistförsamlingen varken då eller senare,
men hans församlingsmedlemmar såg på honom med stor respekt. När han hade slutat att tala
inbjöds de som önskade förbön av Guds folk att resa sig upp. Hundratals människor svarade på
kallet. Den Helige Ande vilade över de församlade. Himlen och jorden var nära varandra. Så tycktes
det. Mötet varade till sena kvällen. Många kunde känna Herrens kraft, både unga, gamla och
medelålders.
När vi återvände till våra hem på olika vägar, kunde vi höra en röst som prisade Herren från ett håll
och som om det var ett svar hördes röster från andra håll och från andra kvarter: (51) ”Ära vare
Gud, Herren regerar”. Människor sökte sig till sina hem med lovprisning på sina läppar och det
glada ljudet klingade i den stilla nattluften. Ingen som var med om dessa möten kan någonsin
glömma dessa högst intresseväckande scener.
De som med uppriktig kärlek älskar Jesus kan sätta värde på den starka, intensiva längtan efter att
deras Frälsare skall komma, som de som väntar på Honom har. Den tid, som de i såg fram emot i
sin förväntan, närmade sig. Den tid då vi hoppades få möta Honom var alldeles inpå oss. Vi
närmade oss denna tidpunkt med lugn högtidlighet. De sant troende vilade i en ljuvlig gemenskap
med Herren - ett fridens allvar som skulle bli deras i den ljusa tid som skulle bryta in. Ingen som
fick erfara detta hopp och denna tillit kan någonsin glömma dessa timmar av värdefull väntan.
Världsliga angelägenheter lades åt sidan under några veckor. Vi granskade noggrant varje tanke och
känsla i våra hjärtan, som om vi var på dödsbädden och det bara återstod några få timmar innan
våra ögon för alltid skulle slutas och inte skulle kunna se scenerna på jorden. Det fanns ingen som
gjorde särskilda kläder för himmelsfärden, för den stora händelsen. Vi kände behov av inre bevis på
att vi var beredda att möta Kristus och våra vita kläder var själens renhet. Det var en karaktär som
var renad från synd genom vår Frälsares försonande blod.
Men förväntans tid gick förbi. Detta var den första grundliga prövningen, som de som trodde och
hoppades på Jesu återkomst skulle gå igenom. Det var prövningen för dem som väntade honom på
himmelens skyar. Den besvikelse som Guds väntande folk kände var stor. De hånfulla triumferade
och fick de svaga och fega över på sin sida. Några som hade tyckts äga sann tro såg ut ha påverkats
enbart av fruktan. När nu tiden gick förbi vände deras mod tillbaka och de förenade sig frimodigt
med de hånfulla. De förklarade att de aldrig hade låtit lura sig att verkligen tro på Millers läror. Han
var en galen fanatiker. Andra, som på grund av sin naturliga läggning hade lätt att ge efter och var
osäkra, svek saken i stillhet. Jag tänkte, om Jesus verkligen hade kommit tillbaka, hur (52) skulle
det då ha gått för dessa svaga och ombytliga personer?
Vi var förvirrade och besvikna men vi gav inte upp vår tro. Många klamrade sig fortfarande till
hoppet om att Jesus inte skulle fördröja sin ankomst länge till. Herrens ord var säkert. Det kunde
inte slå fel. Vi kände att vi hade gjort vår plikt. Vi hade levt upp till vår dyrbara tro. Vi var besvikna
men inte modlösa. Tidens tecken tydde på att slutet på alla ting var nära. Vi måste vaka och hålla
oss beredda för Mästarens ankomst, vilken tid han än måtte komma. Vi måste vänta med hopp och
tillit och inte försumma att samlas för att få undervisning, uppmuntran och tröst, så att vårt ljus
skulle kunna skina fram i världens mörker.
Beräkningen av tiden var så enkel och klar att till och med barn kunde förstå den. I Esra 7 kan man
läsa om det datum, då Persiens kung lät dekretet gå ut. Det var i början av år 457 f Kr. Från den
tiden skulle det gå 2300 år som det står om i Daniel 8:14. Den tidsperioden måste sluta 1843. Enligt
denna beräkning väntade vi Herrens ankomst vid slutet av detta år. Med sorg och besvikelse
upplevde vi att året gick utan att Frälsaren kom tillbaka.
Först hade vi inte insett att om dekretet inte gick ut i början av år 457 f Kr skulle de 2300 åren inte
vara förbi vid slutet av 1843, men det hade fastställts att dekretet gick ut nära slutet av år 457 f Kr.
och att den profetiska perioden därför måste nå fram till hösten 1844. Därför dröjde inte
tidsprofetian, fastän det hade verkat så. Vi lärde oss att vila vid den profetiska utsagan: ”Ty ännu
måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer,
vänta på den, ty den kommer helt visst. Den skall inte utebli.” Hab 2:3
Gud testade och prövade sitt folk genom att låta tiden passera 1843. Misstaget, som hade gjorts vid
beräkningen av den profetiska (53) perioden, upptäcktes inte genast. Inte ens de lärda männen
varseblev detta, de som hade satt sig emot den uppfattning, som de väntande hade. Bibelforskare
förklarade att herr Miller hade rätt i sin tidsberäkning, fastän de tvistade med honom om den
händelse som skulle utgöra periodens höjdpunkt. Men de och Guds väntande folk hade det
gemensamt att de hade tagit fel beträffande tiden.
Vi trodde fullt och fast att Gud hade bestämt i sin visdom, att hans folk skulle få uppleva besvikelse.
Den var väl beräknad att avslöja hjärtan och utveckla sanna karaktärer i dem som hade bekänt att
vänta på och glädja sig över Herrens ankomst. De som omfattade den första ängelns budskap (se
Upp 14: 6,7) av fruktan för vreden i Guds domar, inte för att de älskade sanningen och önskade sig
ett arv i himmelriket, visade sig nu i sitt sanna ljus. De var bland de första som gjorde narr av de
besvikna, som uppriktigt längtade efter och älskade Jesu uppenbarelse.
De som var besvikna lämnades inte länge i mörker. Sökandet i de profetiska perioderna under
allvarlig bön förde nämligen till att misstaget upptäcktes och linjen som den profetiska pennan hade
dragit sågs under dröjsmålets tid. I den glada förväntan om Kristi ankomst hade man inte tagit med i
beräkningen att synen skulle dröja som det visade sig. Det var en tråkig och oförutsedd
överraskning. Ändå var själva denna prövning nödvändig för att utveckla och styrka de som
uppriktigt trodde på sanningen.
Vårt hopp hade nu Herrens ankomst 1844 i centrum. Detta var också tiden för den andra ängelns
budskap. ”Fallet, fallet är det stora Babylon.” Detta budskap förkunnades först av Guds tjänare på
sommaren 1844. Som ett resultat lämnade många de fallna kyrkorna. I förbindelse med detta
budskap blev midnattsropet hört: ”Se (54) brudgummen kommer. Gå ut och möt honom.” ( Se Matt
25:1-13) Varje del av landet lystes upp av detta budskap och ropet väckte upp tusentals människor.
Det gick från stad till stad, från by till by och till de avlägsnaste delarna av landet. Det nådde de
lärda och begåvade lika väl som de obemärkta och enkla människorna.
Detta var det lyckligaste året i mitt liv Mitt hjärta var fullt av glad förväntan, men jag kände oro för
dem som var modfällda och inte hade något hopp i Jesus. Jag hade stort medlidande med dem. Vi
förenade oss som ett folk i innerlig bön om en sann erfarenhet och om omisskännliga bevis för att
Gud hade godtagit oss.
Vi behövde mycket tålamod för de hånfulla var många. Vi blev ofta mötta av hånfulla hänvisningar
till vår tidigare besvikelse: ”Ni har inte farit upp ännu, när kommer ni att göra det?” Liknande
glåpord östes över oss av våra världsliga bekanta och även av en del bekännande kristna, som
godtog Bibeln. Ändå hade de inte lyckats lära sig dess dyrbara och viktiga sanningar. Deras
förblindade ögon tycktes bara se en oviss och avlägsen mening i den högtidliga varningen: Gud ”
har fastställt en dag då han skall döma världen”. De verkade inte ha tillit till försäkran om att de
heliga kommer att ryckas upp tillsammans för att möta Herren i luften.
De allmänt accepterade samfunden använde varje medel för att hindra tron på Jesu snara återkomst
att sprida sig. Det gavs ingen frihet på deras möten åt dem som vågade nämna hoppet om att Kristus
snart skulle komma. De som bekände att de älskade Jesus förkastade föraktfullt nyheterna om att
Han, som de påstod var deras bäste vän, snart skulle besöka dem. De var upprörda och förargade på
dem som förkunnade nyheterna om Hans ankomst och som gladde sig över att de snart skulle se
Honom i Hans härlighet.
Varje ögonblick var av största betydelse, så tycktes det mig. Jag kände att vi gjorde ett arbete för
evigheten och att de bekymmerslösa och ointresserade var i största fara. Min tro (55) var ljus och
jag tillägnade mig Jesu dyrbara löften. Han hade sagt till sina lärjungar :”Be och ni skall få”. Jag
trodde fullt och fast att om jag bad om något som var i enlighet med Guds vilja. Jag trodde fullt och
fast att jag säkert skulle få vad jag än bad om som var efter Guds vilja. Jag sjönk i ödmjukhet ned
vid Jesu fötter med mitt hjärta i överensstämmelse med Hans vilja.
Jag besökte ofta familjer och var upptagen av allvarlig bön tillsammans med dem som var
nedtryckta av fruktan och förtvivlan. Min tro var så stark att jag aldrig ett ögonblick tvivlade på att
Gud skulle kunna svara på mina böner och utan ett enda undantag vilade Jesus välsignelse och frid
över oss som svar på våra ödmjuka bönerop. De förtvivlades hjärtan blev fyllda av glädje och hopp.
Vi kom fram till tiden för vår förväntan med ivrig självrannsakelse och ödmjuk bekännelse. Varje
morgon kände vi att det var vår första uppgift att säkra oss bevis på att det stod rätt till med våra liv
inför Gud. Vårt intresse för varandra ökade och vi bad mycket med och för varandra. Vi samlades i
trädgårdar och skogsdungar för att ha gemenskap med Gud och sända upp våra böneönskningar till
Honom. Vi upplevde hans närvaro mera fullt då vi var omgivna av det som han skapat i naturen.
Frälsningens glädjeämnen var nödvändigare för oss än mat och dryck. Om moln förmörkade våra
tankar, vågade vi inte vila eller sova, förrän de hade svepts undan av medvetandet om att Herren
hade godtagit oss.
Jag var inte frisk. Mina lungor var allvarligt angripna och min röst var svag. Guds Ande vilade ofta
över mig med stor kraft och min bräckliga kropp kunde nätt och jämnt tåla härligheten som
strömmade över mitt sinne. Det verkade på mig som om jag andades in himlens atmosfär och jag
gladdes över framtidsutsikterna. Snart skulle jag få möta min Förlossare och leva för evigt i ljuset
från Hans ansikte.
Guds väntande folk närmade sig tiden då deras glädje skulle bli fullkomlig vid (56) Frälsarens
ankomst. Det var deras innerliga hopp. Men återigen gick tiden förbi utan att markeras av Jesus
ankomst. Det var svårt att igen börja bära livets omsorger. Det var en börda som vi trodde att vi lagt
ner för alltid. Det var en bitter besvikelse som föll på den lilla skara, vars tro hade varit så stark och
vars hopp hade ställts så högt. Men vi var förvånade över att vi kände oss så fria i Herren och
uppehölls med en sådan styrka av hans kraft och nåd.
Erfarenheten från året innan upprepades emellertid i större utsträckning. En stor grupp uppgav sin
tro. Några som hade haft stor tillit, blev så djupt sårade i sin stolthet att de kände det som att fly från
världen. Liksom Jona klagade de på Gud och valde döden framför livet. De som hade byggt sitt
hopp på andras bevis och inte på Guds ord var nu beredda att återigen ändra sina planer. Hycklarna,
som hade hoppats att bedra både Herren och sig själva med falsk ånger och hängivenhet, kände nu
lättnad. Det var ingen överhängande fara. De motarbetade den sak som de tidigare hade förklarat att
de älskade.
De svaga och de gudlösa tillkännagav gemensamt att det inte kunde bli fråga om mera fruktan eller
förväntan nu. Tiden hade gått. Herren hade inte kommit och världen skulle förbli densamma i
tusentals år. Denna andra prövning uppenbarade en mängd värdelöst skräp som hade drivits in i
adventtrons starka ström och flutit fram tillsammans med de sant troende och de som arbetade med
ett allvarligt syfte. ( IT 56.2 )
Vi var besvikna men inte modfällda. Vi beslutade att tåligt underkasta oss den process av rening
som Gud hade bedömt att vi behövde. Vi bestämde oss för att vänta och tålmodigt hoppas på att
Frälsaren skulle återlösa sina prövade och trofasta.
Vi höll fast vid vår tro att förkunnelsen av en bestämd tid var av Gud. Det var detta som ledde
människor till att flitigt granska Bibeln och upptäcka sanningar som de inte tidigare hade
varseblivit. Jona sändes ut av Gud för att på Nineves gator förkunna att staden skulle förstöras om
fyrtio dagar. Men Gud (57) godtog att Nineves invånare ödmjukade sig och utsträckte deras nådatid.
Ändå var budskapet som Jona kom med sänt av Gud. Nineve prövades enligt hans vilja. Världen
såg på vårt hopp som självbedrägeri och vår besvikelse som en följd av vårt felslagna hopp.
Frälsarens ord i liknelsen om den onde tjänaren kan tillämpas med eftertryck på dem som förlöjligar
budskapet om att Jesus snart skall komma tillbaka. Om det är en ond tjänare, ”en som tänker i sitt
hjärta: Min herre dröjer, och så börjar slå de andra tjänarna och äter och dricker med de druckna, då
skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och
hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna.” Matt 24:48-51 2000
Överallt fann vi de hånfulla som Petrus talar om, de som skulle komma i den sista tiden och som
drivs av sina begär. De skulle säga: ”Hur går det med löfter om hans återkomst? Ända sedan våra
fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.”2 Petr 3:4 Men de som
hade väntat på Herrens återkomst blev inte utan tröst. De hade skaffat sig värdefull kunskap genom
att granska ordet. Frälsningsplanen var enklare att förstå. Varje dag upptäckte de ny skönhet på de
heliga sidorna och en underbar harmoni flödar genom allt, då en text förklarar en annan och inte ett
ord är överflödigt.
Vår besvikelse var inte så stor som lärjungarnas. När Människosonen i triumf red in i Jerusalem
väntade de sig att han skulle krönas till kung. Människor från alla områden runt omkring flockades
och ropade: ”Hosianna, Davids son.” När prästerna och de äldste enträget bad Jesus om att tysta ner
människomassan, förklarade han att om de kom att tiga skulle stenarna ropa, eftersom profetian
måste uppfyllas. Ändå gick det bara några få dagar förrän just dessa lärjungar såg sin älskade
Mästare, som de trodde skulle sitta på Davids tron och regera, hänga på ett grymt kors högt över de
(58) hånfulla, smädande fariseerna. Deras högt ställda förväntningar blev svikna och dödens mörker
slöts runt dem.
Ändå höll Kristus trofast sina löften. Ljuvlig var trösten han gav sitt folk. Rik var belöningen han
gav de sanna och trofasta.
Herr Miller och de som samlade sig runt honom föreställde sig att den rening av helgedomen, som
det talades om i Daniel 8:14, betydde reningen av jorden genom eld alldeles innan den skulle bli de
heligas boning. Detta skulle äga rum vid Kristi återkomst. Därför såg vi fram emot denna händelse
vid slutet av de 2300 dagarna eller åren, men efter vår besvikelse studerades Skrifterna noggrant
under bön och med allvarlig begrundan. Efter en period av oviss väntan strömmade ljuset in i vårt
mörker. Tvivel och osäkerhet sopades bort.
Det stod nu klart att profetian i Daniel 8:14 pekade fram mot det avslutande verket i himlen i stället
för mot reningen av jorden. Detta verk i himlen utföres av vår Överstepräst. Det innebär att
försoningen avslutas och att folket förbereds att vänta på dagen för Hans ankomst.
-----------
Min första syn
Inte lång tid efter det att den fastsatta tiden 1844 hade gått förbi fick jag min första syn. Jag besökte
en kär syster i Kristus. Jag hade en nära relation till henne. Hennes hjärta var förbundet med mitt.
Vi var fem kvinnor som i stillhet böjde knä vid familjealtaret. Medan vi bad kom Guds kraft över
mig Jag tycktes omgiven av ljus och steg högre och högre från jorden. Jag vände mig om för att se
efter adventfolket i världen, men kunde inte finna dem, då en röst sade till mig: ” Se en gång till och
se lite (59) högre upp.” Då riktade jag blicken uppåt och såg en rak och smal stig som gick högt
över världen. På denna stig färdades adventfolket mot staden. Bakom dem sken ett klart ljus och en
ängel förklarade för mig att detta var midnattsropet. Ljuset lyste upp stigen allteftersom de gick, så
att deras fötter inte skulle snubbla. Jesus gick själv framför sitt folk för att leda dem framåt och så
länge de höll sina blickar fästa vid honom var de utom fara. Några blev snart trötta. De sa att det var
långt kvar till staden och att de hade väntat sig att komma in i den tidigare. Då kunde Jesus
uppmuntra dem genom att höja sin härliga, högra arm. Från den kom det ett ljus som böljade över
adventfolket och de ropade ”Halleluja”. Andra tänkte sig inte för och förkastade ljuset. De påstod
att det inte var Gud som hade lett dem så långt bort. Ljuset bakom dem slocknade och de lämnades
att gå i totalt mörker. De snubblade och kunde inte se målet och Jesus. De föll ner från stigen, ner i
den mörka, onda världen under dem.
En kort stund senare hörde vi Guds röst. Den lät som många vatten och den talade om dagen och
timmen då Kristus skulle komma. De levande heliga, som var 144000 till antalet, kände rösten och
förstod det den sa, medan de gudlösa trodde att det var åska och jordbävning. När Gud talade om
tiden utgöt han sin Helige Ande över oss och våra ansikten började lysas upp och skina av Guds
härlighet, som Moses ansikte gjorde när han kom ner från Sinai berg.
De 144000 var alla beseglade och fullkomligt förenade. De hade i sina pannor Guds ord, det nya
Jerusalem och en underbar stjärna med Jesus nya namn. De orättfärdiga blev rasande över att se oss
lyckliga och heliga. De skulle vilja kasta sig över oss och med våld lägga hand på oss för att sätta
oss i fängelse, när vi skulle kunna sträcka ut handen i Herrens namn och de skulle falla hjälplösa till
marken. Det var då Satans synagoga förstod att Gud hade älskat oss, som kunde tvätta varandras
fötter och hälsa bröderna med en helig kyss och de föll ned i vördnad vid våra fötter.
(60) Snart riktades våra blickar mot öster. En liten svart sky visade sig. Den var ungefär hälften så
stor som en mans hand. Vi visste allesammans att det var Människosonens tecken. I högtidlig
tystnad såg vi mot molnet då det kom närmare och blev allt ljusare och härligare tills det blev en
stor vit sky. Nedtill såg den ut som eld. Över den fanns en regnbåge. Den omgavs av tiotusen änglar
som sjöng en underbart vacker sång. På skyn satt Människosonen. Hans hår var vitt och lockigt och
låg på Hans skuldror och på Hans huvud var det många kronor. Hans fötter såg ut som eld. I Hans
högra hand var en skarp skära; i Hans vänstra en trumpet av silver. Hans ögon var som eldslågor,
som forskande såg rätt igenom Hans barn.
Då bleknade alla ansikten och de som Gud hade förkastat mörknade. Då ropade vi alla högt: ”Vem
kommer att kunna bestå? Är min klädnad utan fläckar?” Änglarna slutade sjunga och det blev
förfärligt stilla en stund. Så talade Jesus: ”De som har rena händer och rena hjärtan kommer att
bestå. Min nåd är nog för er.” Vid dessa ord lyste våra ansikten upp och glädje fyllde varje hjärta.
Änglarna slog an en högre ton medan skyn kom allt närmare jorden. Då ljöd Jesu silvertrumpet, när
han steg ner på molnet insvept i elslågor. Han såg på de sovande heligas gravar. Sedan lyfte han
sina händer och såg mot himlen och ropade: ”Vakna! Vakna! Vakna, ni som sover i mullen! Stå
upp!” Då blev det en kraftig jordbävning och de döda kom upp, klädda i odödlighet. De 144000
ropade ”Halleluja!” då de kände igen sina vänner, som hade rivits ifrån dem av döden, och i samma
ögonblick blev vi förvandlade. Tillsammans med dem fördes vi upp för att möta Herren i luften.
Tillsammans steg vi upp i skyn och det tog oss sju dagar att komma upp till glashavet. Där kom
Jesus med kronorna (61) och med sin egen högra hand satte han dem på våra huvuden. Han gav oss
harpor av guld och segerpalmer. Här på glashavet stod de 144000 i en fullkomlig fyrkant. Några
hade mycket lysande kronor, andras lyste inte så mycket. En del kronor såg ut att vara tunga av
stjärnor, medan andras bara hade få. Alla var fullkomligt nöjda med sin krona. De var alla klädda i
en strålande vit mantel från axlarna till fötterna. Det fanns änglar överallt omkring oss när vi tågade
över glashavet till stadens port. Jesus lyfte Sin starka, härliga arm, grep tag i pärleporten och
svängde den tillbaka på dess glänsande gångjärn och sade till oss: ”Ni har tvättat era kläder i mitt
blod och ni höll fast vid min sanning. Kom in.” Vi gick in och kände oss fullt berättigade att vara
där.
I staden såg vi livets träd och Guds tron. Ut från tronen kom en flod med rent vatten och på båda
sidor om floden stod livets träd. På den ena sida av floden stod en trädstam och på den andra sidan
av floden en annan stam. Båda var av rent, genomskinligt guld. Först tyckte jag att jag såg två träd.
Jag tittade igen och såg då att de var förenade till ett träd i toppen. Därför fanns det livets träd på
båda sidor om livets flod. Dess grenar böjde sig ner till den plats där vi stod och frukten var härlig.
Den såg ut som guld blandat med silver.
Vi gick alla under trädet och satte oss ner för att se hur härlig denna plats var, när bröderna Fitch
och Stockman kom fram till oss. De hade predikat evangeliet om riket, men Gud hade lagt dem i
graven för att frälsa dem. De frågade oss vad vi hade gått igenom medan de sov. Vi försökte dra oss
till minnes våra största prövningar, men de såg så små ut jämfört med vad som omgav oss. Det hade
mycket större omfattning än våra prövningar och vägde mycket tyngre än dem. Vi kunde inte tala
om dem med frimodighet och vi ropade allesammans: ”Halleluja! Himlen är billig nog!” Vi spelade
på våra gyllene harpor och fick himmelens valv att genljuda av klangen.
-----------
Kallad att resa
(62) Jag berättade om synen för de troende i Portland, som hade full tillit till att den kom från Gud.
Herrens Ande var närvarande under vittnesbördet och högtidligheten i det som är evigt vilade över
oss. En outsäglig vördnad fyllde mig vid tanken på att jag, som är så ung och svag, skulle vara vald
till det redskap som Gud skulle ge ljus till sitt folk genom. Medan Herrens kraft verkade i mig var
jag fylld av glädje. Jag tycktes omgiven av heliga änglar i himlens härliga församling, där allt är frid
och glädje och att vakna upp till livets verkligheter var en trist och bitter förändring.
I en andra syn, som följde på den första, fick jag se de prövningar som jag måste gå igenom och att
det var min plikt att gå och berätta för andra vad Gud hade visat för mig. Jag fick se att mitt arbete
skulle möta hårt motstånd och att jag skulle slitas sönder i mitt inre av vånda, men att Guds nåd
skulle vara tillräcklig för att hålla mig uppe genom allt. Undervisningen i denna syn gjorde mig
väldigt bekymrad, för den pekade på min plikt att gå ut bland människor och presentera sanningen.
Jag hade så dålig hälsa att jag hela tiden led kroppsligen och efter allt att döma skulle jag bara leva
en kort tid. Jag var bara sjutton år gammal, liten och bräcklig, ovan vid socialt umgänge och av
naturen så blyg och tillbakadragen att det var plågsamt för mig att möta främmande människor. Jag
bad allvarligt i flera dagar och till långt in på natten, att denna börda skulle tas ifrån mig och läggas
på någon, som hade större förmåga att bära den. Men pliktens ljus ändrades inte och ängelns ord
ljöd hela tiden i mina öron: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.”
(63) Jag kunde inte försona mig med tanken på att gå ut i världen och var rädd för att möta dess
hånleenden och motstånd. Jag hade lite självförtroende. Hitintills hade jag, när Guds Ande manat
mig till att göra min plikt, höjt mig över mig själv, glömt all fruktan och all blyghet vid tanken på
Jesu kärlek och allt det han hade gjort för mig. Den ständiga försäkran om att jag fullgjorde min
plikt och lydde Guds vilja gav mig en förtröstan som förvånade mig. Vid sådana tillfällen kände jag
mig villig att göra eller lida vadsomhelst för att hjälpa andra in i Jesus ljus och frid.
Det såg nu omöjligt ut för mig att utföra den uppgift som framställdes för mig. Att försöka tycktes
dömt att misslyckas. Hur kunde jag, som till åldern bara var ett barn, resa från plats till plats och
framställa Guds heliga sanningar för folket? Mitt hjärta krympte av skräck vid tanken. Min bror
Robert, som bara var två år äldre än jag, kunde inte följa med mig. Han var sjuklig och ännu blygare
än jag. Ingenting kunde ha fått honom på tanken att ta ett sådant steg. Min far hade en familj att
underhålla. Han kunde inte lämna sin affärsverksamhet, men han försäkrade mig att om Gud hade
kallat mig att arbeta på andra platser, skulle han inte vara den som hindrade mig utan öppna dörren
för mig. Men dessa ord av uppmuntran gav inte mycket tröst till mitt förtvivlade hjärta. Stigen
framför mig tycktes omgärdad av svårigheter som var omöjliga att ta sig över.
Jag längtade efter döden, som skulle befria mig från de ansvarsuppdrag som överhopade mig. Den
ljuvliga frid, som jag så länge hade glatt mig över, lämnade mig efter vart och förtvivlan trängde in i
min själ. Alla mina böner tycktes vara förgäves och min tro var borta. Ord av tröst, tillrättavisning
eller uppmuntran gjorde detsamma för mig. Det verkade nämligen som om ingen kunde förstå mig
utom Gud och han hade lämnat mig. Gruppen av troende i Portland kände inte till de funderingar
som hade fört mig in detta tillstånd av förtvivlan, men de förstod att jag hade blivit missmodig av
någon orsak och de förstod (64) det så, att det var synd från min sida, med tanke på det nådiga sätt
som Gud hade behandlat mig på.
Jag var rädd att Gud inte längre ville visa mig sin välvilja, att han för alltid tagit sin gunst ifrån mig.
När jag tänkte på det ljus, som tidigare varit en välsignelse för min själ, tycktes det vara dubbelt så
dyrbart i motsättning till det mörker som jag nu var insvept i. Man hade möten i min fars hus men
min inre nöd var så stor att jag inte var med där under en tid. Min börda blev allt tyngre tills min
själs betryck tycktes större än jag orkade bära.
Till sist förmådde man mig att vara med på ett av mötena i mitt eget hem. Församlingen gjorde mitt
fall till ett särskilt böneämne. Fader Pearson, som i min tidigare erfarenhet hade varit emot
uppenbarelsen av Guds kraft i mig, bad nu innerligt för mig och rådde mig att överlåta min vilja åt
Herrens vilja. Liksom en öm far försökte han trösta och uppmuntra mig. Han befallde mig att tro att
jag inte var övergiven av syndarnas vän.
Jag kände mig för svag och modfälld för att göra några särskilda ansträngningar för mig själv, men i
mitt hjärta var jag enig i det som min vän bad om. Nu brydde jag mig lite om världens motstånd och
kände mig villig till vilket som helst offer, om jag bara kunde återfå Guds gunst. Medan han bad för
mig böljade det tjocka mörkret som hade omsvept mig tillbaka. Ett plötsligt ljus lyste över mig. Min
styrka togs bort från mig. Jag verkade vara i änglars närvaro. En av dessa heliga varelser
återupprepade orden: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.”
Jag var mycket rädd för att jag skulle falla för upphöjelsen och lyftas upp över den ställning som var
den rätta för mig, om jag lydde kallet och gick ut och förklarade att jag var en som den Allra Högste
hade gynnat med syner och uppenbarelser åt folket. Jag fruktade att jag skulle dra på mig Guds
missnöje och förlora min egen själ. Jag kände till åtskilliga fall som liknade det som jag här har
beskrivit och i mitt inre ryggade jag tillbaka inför detta svåra prov.
(65) Jag bad nu enträget om att jag måtte bli bevarad från otillåten upphöjelse, om jag måste gå ut
och berätta om det som Herren hade visat mig. Ängeln sa: ”Dina böner har hörts och skall besvaras.
Om detta onda som du fruktar hotar dig, kommer Guds hand att sträckas ut för att rädda dig. Genom
lidande kommer han att dra dig till sig och bevara din ödmjukhet. Framför trofast budskapet. Håll ut
intill änden och du skall få äta frukten från livets träd och dricka av livets vatten.
Sedan jag hade fått tillbaka medvetandet om jordiska ting, överlät jag mig åt Herren och var beredd
att lyda hans befallning, vad det än skulle innebära. Försynen öppnade vägen för mig, så att jag
kunde resa tillsammans med min svåger till mina systrar i Poland, fem mil från mitt hem. Där fick
jag tillfälle att frambära mitt vittnesbörd. ( IT 65. 2)
Under tre månader hade min hals och mina lungor varit så sjuka att jag bara hade kunnat tala lite
grann och med en låg och hes röst. Vid detta tillfälle reste jag mig upp under mötet och började tala
genom att viska. Jag fortsatte med detta under fem minuter. Då blev min strupe och mina lungor fria
från ömhet och var inte längre tilltäppta. Min röst blev klar och stark och jag talade fullständigt fritt
och lätt i nästan två timmar. När mitt budskap var slut försvann min röst tills jag åter stod inför
människor, då jag på samma märkliga vis blev återställd. Jag kände en förblivande förvissning om
att jag gjorde Guds vilja och jag såg att tydliga resultat följde mina ansträngningar.
Försynen öppnade vägen för mig, så att jag kunde resa till den östra delen av Maine. Broder
William Jordan skulle på affärsresa till Orrington. Hans syster reste med honom och de var ivriga
att jag skulle följa med. Eftersom jag hade lovat Herren att gå den väg som han öppnade för mig,
vågade jag inte säga nej. I Orrington mötte jag äldstebroder James White. Han var en bekant till
mina vänner och han var själv upptagen av själavinnande arbete.
Guds Ande var närvarande då jag bar fram budskapet. Hjärtan gladdes över sanningen och de
modfällda blev (66) upplivade och uppmuntrade till förnyad tro. I Garland samlades ett stort antal
från olika kvarter för att höra mitt budskap, men jag kände mig mycket nedslagen. Jag hade just fått
ett brev från min mor, där hon tiggde och bad mig om att komma hem. Det gick falska rykten om
mig Detta var ett oväntat slag. Det hade aldrig funnits någon skamfläck på mitt namn och mitt rykte
var mycket viktigt för mig. Jag kände mig också ledsen över att min mor skulle lida för min skull.
Hon var upptagen av sina barn och hon var känslig när det gällde dem. Om jag hade haft tillfälle
skulle jag ha rest hem omedelbart, men det var omöjligt.
Min sorg var så stor, att jag kände mig alltför nedstämd för att tala den kvällen. Mina vänner
uppmanade mig att lita på Herren och till sist var bröderna upptagna av att be för mig. Snart vilade
Guds välsignelse över mig och jag frambar mitt vittnesbörd med stor frihet den kvällen. En ängel
tycktes stå vid min sida för att styrka mig. Ärans och segerns rop gick upp till Gud från det huset
och Jesus närvaro var påtaglig ibland oss.
I mitt arbete kallades jag att gå emot den hållning som några hade, som genom sin fanatism förde
vanära över Guds sak. Dessa fanatiker tycktes tro att religionsutövning bestod av stor upphetsning
och oväsen. De skulle vilja tala på ett sätt som skulle göra otroende förargade och få dem att hata
fanatikerna och de läror som de undervisade i. Då skulle dessa glädja sig över att de fick lida och bli
förföljda. De som inte trodde kunde inte se någon konsekvens i deras livsföring. Syskonen
hindrades på en del platser att samlas till möten. De oskyldiga fick lida med skyldiga. Jag hade sorg
i mitt hjärta och var tungsint under en stor del av tiden. Det verkade grymt att Kristi sak skulle
skadas på grund av dessa omdömeslösa människors sätt att leva. De fördärvade inte bara sina egna
själar, men påförde saken ett brännmärke som inte var så lätt att få bort. Satan älskade att ha det så.
Det passade honom utmärkt att se att män (67) som inte var helgade hanterade sanningen och
blandade den med villfarelse. Sedan såg han till att alltsammans trampades i smutsen. Han såg med
segerglädje på förvirringen och splittringen bland Guds barn.
En av dessa fanatiska personer arbetade med en viss framgång för att vända mina vänner och även
sina släktingar emot mig. Eftersom jag trofast hade rapporterat det som jag hade fått se angående
hans okristliga hållning, spred han falska rykten om mig för att fördärva mitt inflytande och
rättfärdiga sig själv. Jag tycktes ha fått en svår lott. Jag trycktes ner av besvikelsen och Guds folks
tillstånd fyllde mig med en sådan vånda att jag under två veckor låg utslagen av sjukdom. Mina
vänner trodde inte att jag kunde leva, men bröder och systrar som hade medkänsla med mig i denna
prövning samlades för att be för mig. Jag insåg snart att man bad innerliga och kraftfulla böner för
mig. Man var uthållig i bönen. Den starke fiendens makt bröts och jag blev befriad. Jag fick
omedelbart en syn. I denna syn såg jag att jag kände hur ett mänskligt inflytande berörde mitt
vittnesbörd. Det spelade ingen roll var jag befann mig. Jag måste bara ropa till Gud och en ängel
sändes till min räddning. Jag hade redan en skyddsängel hos mig hela tiden, men när det var
nödvändigt skulle Herren sända ännu en ängel för att lyfta mig över kraften i varje jordiskt
inflytande.
-----------
En syn om Den nya jorden
(Denna syn beskriver händelser som äger rum vid slutet av de tusen åren efter Jesu andra ankomst.
Upp 20: 21,22 och Sakarja 14:4)
Med Jesus i spetsen kom vi alla ner från staden till denna jorden, på ett stort och mäktigt berg, som
inte kunde bära Jesus. Det rämnade och det blev (68) en stor slätt där. Då såg vi upp och fick syn på
den stora staden med tolv grundvalar och tolv portar, tre på varje sida och en ängel vid varje port.
Vi ropade allesammans: ”Staden, den stora staden, den kommer, den kommer ner från Gud, från
himmelen.” Den kom ner och fick sin plats där vi stod. Då började vi se på det underbara som fanns
utanför staden. Där såg jag de vackraste hus som såg ut som silver. De bars upp av fyra pelare
besatta med pärlor, de skönaste man kan se. De heliga skulle bo i husen. Det fanns en hylla inne i
dem. Jag såg många av de heliga gå in i husen, ta av sig de glittrande kronorna och lägga dem på
hyllan för att sedan gå ut på fältet vid husen och göra någonting med jorden. Inte arbeta med jorden
som vi måste göra här, nej inte alls. Ett härligt ljus strålade runt deras huvuden och de lovprisade
hela tiden Gud.
Och jag såg ett annat fält, fullt av alla slags blommor, och när jag plockade dem ropade jag: ”De
kommer aldrig att vissna.” Därnäst såg jag ett fält med högt gräs, det vackraste man kan se. Det var
levande grönt och skimrade av silver och guld, när det stolt vajade till ära för Kung Jesus. Sedan
gick vi ut på en mark där det var fullt av djur: lejon, lamm, leoparder och vargar, alla i fullkomlig
sämja. Vi gick rätt in ibland dem och de följde fredfyllt efter oss. Så gick vi in i en skog, inte lik de
mörka skogarna som vi har här, nej, den var ljus och underbart vacker överallt. Trädgrenarna
svajade fram och tillbaka och vi ropade allesammans: ”Vi kan vara trygga i vildmarken och sova i
skogarna”. Vi gick igenom skogarna, för vi var på väg till Sions berg.
När vi vandrade fram mötte vi en grupp som också intensivt betraktade det underbara på denna
plats. Jag lade märke till att deras kläder hade en röd bård. Deras kronor strålade och deras dräkter
var rent vita. När vi hälsade på dem, frågade jag Jesus vilka de var. Han sa att de var martyrer som
hade (69) blivit dödade för att de trodde på honom. Tillsammans med dem var en oräknelig skara av
småbarn. De hade också en röd kant på sina dräkter. Sions berg var just framför oss och på berget
fanns ett härligt tempel och runt det fanns sju andra berg på vilka det växte rosor och liljor. Och jag
såg de små klättra eller om de hellre ville det, använda sina små vingar och flyga till bergets topp
och plocka blommor som aldrig skulle vissna. Det växte alla sorters träd runt templet för att
försköna platsen. Där fanns buxbom, pinje, tall, olivträd och myrten, granatäppelträd och fikonträd.
Fikonträdet böjde sig med grenarna tyngda av mogna fikon. Dessa träd gjorde platsen överallt
mycket vacker. Då vi just skulle gå in i templet höjde Jesus sin ljuvliga röst och sade: ”Bara de
144000 får gå här” och vi ropade: ”Halleluja”.
Detta tempel hölls uppe av sju pelare. Alla var av genomskinligt guld, besatta av de vackraste
pärlor. De underbara ting jag såg där kan jag inte beskriva. O, om jag kunde tala Kanans språk, då
skulle jag kunna berätta lite om härligheten i en bättre värld. Jag såg stentavlor där, på vilka namnen
på de 144000 var ingraverade med guldbokstäver.
Då vi hade betraktat templets skönhet gick vi ut och Jesus lämnade oss och gick till staden. Snart
hörde vi hans vackra röst igen som sade: ”Kom mitt folk, ni har kommit ut ur den stora nöden och
gjort min vilja. Kom in till måltiden för jag vill binda upp om mig och servera er.” Vi ropade:
”Halleluja, lov, pris och ära” och gick in i staden. Här såg jag ett bord av rent silver. Det var många
mil långt. Ändå kunde våra ögon överblicka det. Jag såg frukten från livets träd, manna, mandel,
fikon, granatäpplen och många andra slags frukter. Jag bad Jesus om att få äta av frukten. Han sa:
”Inte nu. De som äter av frukten i detta land återvänder sedan inte till jorden. Men om du är trofast,
kommer du om kort tid både att få äta av livets träd och dricka av källan. Och” sade han, ”du måste
tillbaka (70) till jorden igen och berätta för andra det jag har visat för dig.” Sedan bar en ängel mig
varsamt ner till denna mörka värld. Ibland tänker jag att jag inte kan stanna här längre. Allt på
denna jorden ser så dystert ut. Jag känner mig mycket ensam här, för jag har sett ett bättre land. O,
om jag hade vingar som en duva, då skulle jag flyga iväg och få ro.
Broder Hyde, som var nävarande då jag fick denna syn, skrev följande verser som har spritts
runtomkring i religiösa tidningar, och har fått plats i åtskilliga sångböcker med andliga hymner. De
som har publicerat, läst och sjungit dem har nog inte tänkt mycket på att de kom från en syn, som en
flicka fick och att hon blev plågad och generad för sitt ödmjuka vittnesbörd.
Vi har hört om det härliga, heliga land;
Vi har hört det med glädje stor.
Vi är pilgrimer här utan jord och land
i sällskap med dem som tror.
De säger att heliga där skall bo;
de ej längre hemlösa går.
Vi är trötta och slitna, men skall få ro
vid den floden där livsträden står.
De har sagt att där vajar gröna fält,
som aldrig mjöldagg förstör.
Där finns blommande vildmark, lik ett tält
av grenverk med fåglars kör,
i strömmar av drillar, en ljuv musik,
som tonar med änglarnas sång,
Tänk, Sarons rosor i himmelrik!
Vi skall känna den doften en gång.
Vi har hört om de kronorna som man bär
och om dräkter och silverband,
hört om pärleportar, som öppnas där,
i Guds stad, i det ljusa land.
Vi har hört om änglarna och deras sång,
hur de sina guldharpor slår,
och om blad som ger liv åt oss, gång
på gång ifrån livsträdet hälsa vi får.
Den himmelske konungen. Han är ljus.
Han ger platsen glädje och glans
(71) Vi skall se hans skönhet där i hans hus
och för evigt få vara hans
och hans leende ansikt skall värma oss.
Det är bara en kort liten tid,
så förenas vi med Hans heliga där.
och får njuta av vila och frid.
-----------
Att hålla tillbaka tillrättavisning
Vid denna tid utsattes jag för en svår prövning. Om Guds Ande vilade över någon på mötet och han
ärade Gud genom att lovprisa honom, ropade några att det var mesmerism. Om det behagade
Herren att ge mig en syn under mötet skulle några säga att det var resultatet av upphetsning och
mesmerism. Bedrövad och förtvivlad gick jag ensam till en undangömd plats för att ge utlopp åt
min själs vånda inför honom, som inbjuder de som är trötta och tyngda av bördor att komma och
finna vila. När jag i tro gjorde krav på löftena tycktes Jesus mycket nära. Himlens ljuvliga ljus
skulle omstråla mig och Jesus armar skulle omsluta mig. Ofta skulle jag få en syn. Men när jag
skulle redogöra för vad Gud hade uppenbarat för mig i ensamheten, där inget jordiskt inflytande
påverkade mig, blev jag bedrövad och förvånad över att höra några antyda att de som levde närmast
Gud mest riskerade att bli bedragna av Satan.
Enligt denna undervisning kunde vi bara vara säkra på att slippa bli bedragna genom att stanna på
avstånd från Gud i ett avfälligt tillstånd. Oj, tänkte jag, har det blivit så, att de som uppriktigt går till
Gud i ensamheten för att vädja om att Hans löften skall uppfyllas och för att göra anspråk på Hans
frälsning, har det blivit så, att de skall beskyllas för att vara under ett otäckt inflytande från
mesmerism? Ber vi vår gode Fader i himlen om bröd bara för att få en sten eller en skorpion? Dessa
ting sårade min ande och min själ vred sig i svår ångest. Jag var nära förtvivlans brant. Många ville
få mig att tro att det inte fanns någon Helig Ande och att allt utövande av tro som Guds heliga män
(72) har varit med om bara är resultatet av mesmerism och och Satans bedrägeri.
Några har gått till ytterlighet när de sett på vissa bibeltexter. De avhåller sig helt från arbete och tar
avstånd från alla dem som inte vill godta deras ideer om detta och andra pekar på det som gäller
religiös plikt. Gud uppenbarade dessa villoläror för mig i en syn och sände mig för att undervisa
sina felande barn, men många av dem förkastade helt och hållet budskapet. De beskyllde mig för att
ha blivit lik världen. Å andra sidan beskyllde de som var bara var adventister till namnet mig för att
var fanatisk. De framställde mig på felaktigt sätt som ledare för den fanatism som jag hela tiden
motarbetade.
Olika tidpunkter sattes för Herrens ankomst och man uppmanade ivrigt bröderna att tro detta Men
Herren visade mig att de tiderna skulle komma och gå förbi, eftersom nödens tid måste komma
innan Jesus kom tillbaka. Varje tid som fastställdes och passerade skulle komma att försvaga Guds
folks tro. På grund av detta blev jag beskylld för att vara den onde tjänaren som säger: ”Min Herre
kommer inte så snart.”
Dessa påståenden om en fastsatt tid trycktes för omkring trettio år sedan och böckerna med detta
innehåll har spritts överallt. Ändå påstår en del predikanter, som säger att de känner mig väl, att jag
har fastsatt den ena tidpunkten efter den andra för Herrens återkomst och att dessa tider har gått till
ända. Därför är mina syner falska, säger de. Det är inget tvivel om att dessa falska påståenden har
godtagits av många som sanna, men ingen som är väl förtrogen med mig och mitt arbete kan
uppriktigt komma med en sådan redogörelse. Detta är det vittnesbörd som jag har framburit sedan
den fastsatta tiden 1844 gick förbi: ”Den ena tidpunkten efter den andra kommer att sättas av olika
människor och kommer att passera och inflytandet av att man fastställer tid kommer att medverka
till att Guds folks tro blir förstörd.” Om jag i en syn hade sett en bestämd tid och hade kommit med
mitt vittnesbörd om det, kunde det inte ha skrivits och publicerats i motsättning till detta vittnesbörd
att alla fastställda tider skulle gå till ända, eftersom nödens tid måste komma före Jesus återkomst.
Jag skulle förvisso inte varit benägen att fastställa en tid då Kristus skulle komma (73) tillbaka
under de senaste trettio åren, det vill säga sedan detta påstående publicerades. Om jag hade gjort
det, skulle jag ha satt mig själv under samma fördömelse som dem som jag gick till rätta med, och
jag fick ingen syn förrän 1845. Det var efter den fastsatta tiden 1844, som allmänt förväntades. Jag
fick då se det som jag här har redogjort för.
Har inte det vittnesbördet uppfyllts i varje enskild detalj. Förstadagsadventisterna har fastställt
tidpunkt efter tidpunkt för Jesus återkomst och på trots av ideliga misstag har de repat mod och
fastsatt ny tid. Gud har inte lett dem till detta. Många av dem har förkastat den sanna profetiska
tiden och inte brytt sig om att profetian uppfylldes, eftersom tiden passerade 1844 och inte förde
med sig den händelse, som man väntade på. De förkastade sanningen och fienden har fått makten att
komma med starkt bedrägeri, så att de skulle tro på en lögn. Den stora prövningen när det gäller tid
kom 1843 och 1844. Alla som har fastsatt tid efter det har bedragit sig själva och bedragit andra.
Fram till tiden för min första syn kunde jag inte skriva. Min hand skälvde så att jag inte kunde hålla
stadigt i pennan. Medan jag fick synen uppmanade ängeln mig att skriva ned synen. Jag lydde och
skrev lätt. Mina nerver styrktes och min hand blev stadig.
Det var ett tungt kors för mig att berätta för de felande vad jag hade fått se angående dem. Jag
kände mig mycket plågad av att se andra bekymrade och bedrövade. När jag blev tvungen att
förklara budskapen brukade jag ofta förmildra dem och framställa dem så att de tycktes så
fördelaktiga för den enskilde som jag kunde och sedan brukade jag gå för mig själv och gråta i de
kval min ande upplevde. Jag såg på dem som bara hade sina egna själar att oroa sig för och tänkte
att om jag vore i deras tillstånd skulle jag inte klaga. Det var svårt att återge det tydliga, sårande
vittnesbördet som jag fått av Gud. Ängsligt iakttog jag vad följden blev och om de som blivit
tillrättavisade var upproriska och efteråt satte sig emot (74) sanningen, brukade dessa tvivel uppstå i
mitt sinne: Överlämnade jag budskapen så som jag borde? Kunde det inte ha funnits något sätt att
rädda dem? Och så upplevde jag ofta en så vår press att jag kände att döden skulle vara en
välkommen budbärare och graven en skön viloplats.
Jag insåg inte den fara och synd som ett sådant sätt att förhålla sig var, förrän jag i en syn fördes
inför Jesus. Han såg på mig med ogillande och vände sitt ansikte ifrån mig. Det är inte möjligt för
mig att beskriva den skräck och vånda som jag då kände. Jag föll på mitt ansikte inför honom, men
hade ingen kraft till att säga ett enda ord. O, så jag längtade efter att vara skyld och gömd för det
fruktansvärda i hans stränga blick! Då kunde jag i någon grad förstå vilka känslor de förlorade
kommer att ha när de ropar till bergen och klipporna: ”Fall över oss och göm oss för hans ansikte
som sitter på tronen och för Lammets vrede.” Upp 6:16
Äktenskap och påföljande verksamhet
(75) Den 30 augusti 1846 gifte jag mig med församlingsäldste James White. Broder White hade
kunnat glädja sig över en djup erfarenhet i adventrörelsen och hans arbete med att förkunna
sanningen hade välsignats av Gud. Våra hjärtan var förenade i det stora verket och tillsammans
reste vi och arbetade för själars frälsning
Vi började vårt arbete utan pengar, med få vänner och med nerbruten hälsa. Min man hade ärvt en
stark fysik, men hans hälsa hade försämrats allvarligt på grund av hans ihärdiga, flitiga studier och
de föreläsningar han höll. Jag hade lidit av dålig hälsa sedan barndomen. Det har jag berättat om.
Under dessa förhållanden, utan medel, med mycket få som delade vårt synsätt, utan en tidning och
utan böcker, började vi vårt arbete. Vi hade inte några hus att tillbe i på den tiden. Det hade ännu
inte fallit oss in att vi kunde använda ett tält. De flesta av våra möten hölls i privata hem. Våra
församlingar var små. Det var sällan andra än adventister som kom till våra möten, om de inte
lockades dit av nyfikenhet för att höra en kvinna tala.
Till att börja med var jag försagd då jag talade offentligt Om jag hade självförtroende fick jag det av
den Helige Ande. Om jag talade fritt och kraftfullt gavs det mig av den Helige Ande. Våra möten
brukade ledas på ett sådant sätt att vi deltog båda två. Min man brukade föreläsa om något som
rörde vår lära. Sedan brukade jag komma med uppmuntran och förmaning i ett tal med avsevärd
längd och få känslorna i församlingen att bli berörda. På det sättet sådde min man sanningen och jag
vattnade den och Gud gav verkligen växten.
På hösten 1846 började vi hålla den bibliska sabbaten, undervisa om den och försvara den. Jag blev
först uppmärksam (76) på sabbaten medan jag var på besök i New Bedford, Massachusets, tidigare
samma år. Där blev jag bekant med församlingsäldste Joseph Bates, som tidigt hade omfattat
adventtron och var en aktiv arbetare i rörelsen. Broder Bates höll sabbaten och betonade dess
betydelse. Jag kände inte att den var viktig och tyckte att broder Bates gjorde fel, när han talade mer
utförligt om sabbaten än om de andra nio buden. Men Herren lät mig se den himmelska helgedomen
i en syn. Guds tempel hade öppnats i himlen och jag fick se Guds ark täckt av nådastolen. Två
änglar, en vid varje ände av arken, stod med vingarna utbredda över nådastolen med ansiktena
vända mot den. Ängeln, som åtföljde mig, upplyste mig om att dessa representerade hela den
himmelska härskaran, som med vördnadsfull bävan såg mot den heliga lagen som hade skrivits med
Guds eget finger. Jesus öppnade locket på arken och jag såg stentavlorna på vilka de tio budorden
var skrivna. Jag blev förvånad när jag såg det fjärde budet i själva mittpunkten av de tio buden. En
ring av milt ljus omgav det. Ängeln sade: ”Det är det enda av de tio som klart beskriver den levande
Guden som skapade himlarna och jorden och allt som finns där. När jordens grundvalar lades, då
lades också grunden för sabbaten.”
Det visades för mig att det aldrig skulle ha funnits någon tvivlare eller ateist, om den sanna
sabbatsdagen alltid hade hållits. Sabbatsfirandet skulle ha bevarat världen från avguderi. Man har
trampat på det fjärde budet. Därför har vi kallats att reparera rämnan i lagen och be för den
nertrampade sabbaten. Syndens människa, som upphöjde sig själv över Gud och satte sig sinnet att
förändra tider och lagar var orsak till förändringen av sabbaten från den sjunde dagen till den första
dagen i veckan. Just innan Guds stora dag kommer har ett budskap sänts ut för att kalla människor
tillbaka (77) till troheten mot Guds lag, som Antikrist har brutit ner. Både i teorin och praktiken
måste människor göras uppmärksamma på rämnan i lagen. Jag fick se att den tredje ängeln, som
förkunnar Guds bud och Jesu tro, framställer det folk som får detta budskap. De höjer rösten för att
kalla världen att hålla Guds lag som är hans ögonsten. Som svar på detta kall kommer många att
omfatta Herrens sabbat.
När vi fick ljus över det fjärde budet var det tjugofyra adventister i Maine som höll sabbaten. De
hade emellertid så olika meningar om andra lärosatser och bodde så långt från varandra att deras
inflytande var mycket litet. Det fanns ungefär lika många i andra delar av New England och
förhållandena liknade dem i Maine. Det verkade vara vår plikt att ofta besöka dessa i deras hem och
styrka dem i Herren och i hans sanning. Eftersom de bodde så avlägset var det nödvändigt för oss
att resa mycket av tiden. På grund av penningbrist tog vi de billigaste privata transporterna, andra
klassens vagnar och nedre deck på ångbåtar. I mitt svaga tillstånd fann jag det mest bekvämt att resa
med privat personbefordran. När vi befann oss i andraklassvagnar brukade vi vara insvepta i
tobaksrök. Som en följd av det svimmade vi ofta. När vi var på nedre deck i ångbåtar led vi på
samma sätt av tobaksrök och vi plågades dessutom av svordomarna och de vulgära samtalen som
förekom bland sjömännen och den lägre klassens resande. På natten lade vi oss ner för att sova på
det hårda golvet eller på lådor med torrt gods eller säckar med säd, med nattsäckar som kuddar och
med ytterplagg och schalar som täcken. Om vi led av vinterkylan brukade vi gå på decket för att
hålla oss varma. Om luften kändes tryckande av sommarhetta brukade vi gå på övre däck för att
försäkra oss om den kyliga nattluften. Detta var ansträngande för mig, särskilt när jag reste med ett
barn i (78) mina armar. Detta sätt att leva var på inget vis vårt eget val. Gud kallade oss i vår
fattigdom och ledde oss genom prövningarnas eld för att ge oss en erfarenhet, som skulle bli av stort
värde för oss och ett exempel för andra som senare skulle förena sig med oss i arbetet.
Vår Mästare var en smärtornas man, förtrogen med lidande och de som lider med Honom kommer
att regera med Honom. När Herren visade sig för Saulus var det inte Hans syfte att visa honom hur
mycket gott han skulle kunna glädja sig över utan hur mycket han skulle få lida för Hans namns
skull. Lidande har varit Guds folks del från den tid då Abel blev martyr. Patriarkerna led för att ha
varit trofasta mot Gud och lydiga mot Hans bud. Församlingens viktiga huvud led för vår skull.
Hans första apostlar och ursprungliga församling led. Milliontals martyrer led och reformatorerna
led. Och varför skulle vi, som har det välsignade hoppet om odödlighet, om att nå fulländningen när
Kristus snart kommer att uppenbara sig, varför skulle vi dra oss undan från ett liv i lidande? Om det
vore möjligt för oss att nå fram till livets träd i Guds paradis utan lidande, skulle vi inte kunna
glädja oss över att ha fått en så rik belöning, som vi inte hade lidit för. Vi skulle rygga tillbaka för
härligheten. Skammen skulle få makt över oss i närvaro av alla dem som kämpat den goda kampen,
de som fullbordat loppet med ihärdighet och gripit det eviga livet. Ingen kommer att vara där som
inte, lik Mose, har valt att gå igenom lidande med Guds folk. Profeten Johannes såg den stora
skaran av förlösta och frågade vilka de var. Omedelbart kom svaret:”Det är de som kommer ur det
stora lidandet och har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod” (Upp 7:14 1981)
När vi började presentera ljuset i sabbatsfrågan hade vi ingen klart avgränsad idé om den tredje
ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14: 9-12. Huvudtanken i vårt vittnesbörd inför människorna
var att den stora adventrörelsen kom från Gud, att det första och andra budskapet (79) hade
framställts och att det tredje skulle ges. Vi såg att det tredje budskapet slutade med orden: ”I detta
visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” (Eng. ”håller Guds
bud”) Och vi såg lika klart som vi nu ser det, att de profetiska orden föreslog en sabbatsreform. Men
i frågan om att tillbe vildjuret, något som nämndes i budskapet, eller vad vilddjurets bild och märke
var, hade vi inte någon bestämd uppfattning.
Genom sin Helige Ande lät Gud ljus skina fram på sina tjänare och ämnet blev gradvis mer
tillgängligt för deras sinnen. Det fordrades mycket studium och ivrig omsorg för att utforska det och
länka samman den ena delen med den andra. Med omsorg, iver och oupphörligt arbete har verket
gått framåt tills de stora sanningarna i vårt budskap har getts till världen som en klar,
sammanhängande, fullständig helhet.
Jag har redan berättat om min bekantskap med broder Bates. Jag fann att han var en äkta kristen
gentleman, hövlig och vänlig. Han behandlade mig så kärleksfullt som om jag hade varit hans eget
barn. Den första gången han hörde mig tala visade han stort intresse. Efter det att jag hade slutat tala
reste han sig och sade: ”Jag är en tvivlande Thomas. Jag tror inte på syner. Men om jag kunde tro
att det vittnesbördet, som vår syster har gett i kväll, verkligen var Guds röst, skulle jag vara den
lyckligste människa som finns. Jag är rörd på djupet av mitt hjärta. Jag tror att talaren är uppriktig,
men hon kan inte lämna någon förklaring med hänsyn till att hon har fått se dessa underbara ting,
som hon har berättat för oss om.”
Ett par månader efter mitt giftermål var jag tillsammans med min man på en konferens i Topsham i
Maine. Broder Bates var där. Då trodde han inte helt att mina syner kom från Gud. Detta möte var
ett mycket intressant möte vid rätt tid. Jag sveptes in i en syn och såg Guds härlighet och för första
gången såg jag andra planeter. När synen var slut berättade jag om vad jag hade sett. Broder B
frågade då om jag hade studerat astronomi. Jag försäkrade att jag inte kunde dra mig till minnes att
jag någonsin hade sett i en stjärnkikare. (80) Han sa: ”Detta kommer från Herren”. Aldrig tidigare
såg jag honom så fri och lycklig. Hans ansikte strålade av himmelskt ljus och han uppmuntrade
församlingen med kraft.
Från konferensen återvände jag tillsammans med min man till Gorham, där mina föräldrar bodde
då. Här blev jag mycket sjuk och hade intensiva smärtor. Mina föräldrar, min man och mina systrar
förenades i bön för mig, men jag fortsatte att lida i tre veckor. Jag svimmade ofta och var som död,
men som svar på bön kvicknade jag till igen. Mitt lidande var så stort att jag bad bevekande att de
som var runt mig inte skulle be för mig, eftersom jag trodde att deras böner förlängde mitt lidande.
Våra grannar räknade med att jag skulle dö. Under en tid behagade det Herren att pröva vår tro.
Äntligen hände något. När mina vänner återigen var förenade i bön för mig, tycktes en broder som
var närvarande ha en börda för mig och medan Guds kraft vilade över honom gick han genom
rummet och lade sina händer på mitt huvud och sade: ”Syster Ellen, Jesus Kristus gör dig frisk.” Så
föll han baklänges, slagen till golvet av Guds kraft. Jag trodde att detta kom från Gud och smärtan
lämnade mig. Min själ fylldes av tacksamhet och frid. Mitt hjärtas sätt att uttrycka sig var: ”Det
finns ingen hjälp för oss annat än i Gud. Vi kan ha frid bara när vi vilar i Honom och väntar på
Hans frälsning.”
Nästa dag var det en våldsam storm och ingen av grannarna kom till vårt hus. Jag kunde vara uppe
och befann mig i vardagsrummet. När några såg att fönstren i mitt rum stod öppna, tänkte de att jag
var död. De visste inte att den Store läkaren nådigt hade kommit in i vår bostad och näpst
sjukdomen och gjort mig fri. Nästa dag red vi trettioåtta miles till Topsham. Min far fick frågan när
det skulle bli begravning. Han frågade: ”Vilken begravning?” ”Din dotters begravning”, löd svaret.
Far svarade: ”Hon har blivit helad genom trons bön och är på väg till Topsham.”
Några veckor senare tog vi ångbåten vid Portland på vår väg till Boston. Det blåste upp en våldsam
storm och vi var (81) i stor fara. Båten rullade fruktansvärt och vågorna slog emot hyttfönstren. I
damernas hytt var rädslan stor. Många bekände sina synder och ropade till Gud om barmhärtighet.
Några ropade på jungfru Maria att hon skulle bevara dem, medan andra högtidligt lovade Gud att de
skulle helga sina liv till tjänst åt Honom om de nådde land. Det var en scen av skräck och förvirring.
När båten gungade vände sig en dam till mig och sade: ”Är du inte förskräckt. Jag antar att saken är
den att vi aldrig kommer i land.” Jag berättade för henne att jag hade gjort Kristus till min tillflykt,
och att jag lika väl kunde ligga på botten av oceanen som någon annanstans, om jag var färdig med
det som jag skulle göra. Men om mitt verk inte var gjort, skulle allt vatten i oceanen inte kunna
dränka mig. Min tillit fanns i Gud. Han skulle föra oss tryggt i land om det var till Hans ära.
Vid detta tillfälle lovprisade jag det kristna hoppet. Scenen framför mig påminde mig livligt om
Herrens häftiga vrede, när hans vredes storm kommer över den stackars syndaren. Då kommer det
att vara förbittrade skrik och tårar, bekännelse av synd och vädjan om nåd, när det kommer att vara
för sent. ”Ni vägrade lyssna när jag ropade och ingen brydde sig om att jag räckte ut min hand, ni
förkastade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar. Därför skall också jag le när olycka
drabbar er och håna er när förskräckelse kommer över er.” Ordspr 1 : 24-26
Genom Guds nåd kom vi alla välbehållna i land. Men en del av passagerarna, som hade visat sig
vara mycket skräckslagna i stormen, nämnde den inte. De ville bara ta lätt på sin rädsla. En som
högtidligt hade lovat, att om hon blev bevarad så att hon kom i land, skulle hon bli en kristen,
ropade hånfullt då hon lämnade båten: ”Ära vare Gud. Jag är glad över att stiga i land igen!” Jag
bad henne gå tillbaka några timmar i tiden och minnas sina löften till Gud. Hon vände sig från mig
med ett hånleende.
Jag kom på ett kraftfullt sätt att tänka på ånger på dödsbädden. En del människor tjänar sig själva
och Satan hela sitt liv, och när de sen blir övermannade av sjukdom och en skrämmande osäkerhet
ligger framför dem visar de en (82) viss sorg över synden och säger kanske att de är villiga att dö.
Deras vänner föreställer sig att de har blivit omvända på riktigt och passande för himlen. Men om
de kunde återhämta sig skulle de bli lika upproriska som någonsin tidigare. Jag kommer att tänka på
Ordspråksboken 1:27,28 ”när förskräckelse kommer som ett oväder och olycka närmar sig som en
storm, när nöd och ångest drabbar er. Då skall de ropa till mig utan att få svar, de skall söka mig
utan att finna mig.”
Vår äldste son, Henry Nichols White, föddes i Gorham, Maine, den 26 augusti 1847. I oktober
erbjöd broder och syster Howland oss vänligt en del av sin bostad. Vi slog oss ner där med lånade
möbler. Vi var fattiga och upplevde knappa tider. Vi hade bestämt oss för att inte vara beroende,
men försörja oss själva och ha lite att hjälpa andra med. Men vi var inte framgångsrika. Min man
arbetade mycket hårt med att släpa sten till järnvägen, men kunde inte få ut det man var skyldig
honom för arbetet. Broder och syster H delade villigt med oss när de än hade möjlighet, men de
levde under små omständigheter. De trodde helt och fullt på den första och andra ängelns budskap
och hade frikostigt skänkt av sina ägodelar för att främja verket tills de var beroende av det dagliga
arbetet.
Min man lämnade järnvägen och gick med sin yxa till skogen för att hugga famnved. Med ständig
smärta i ena sidan arbetade han från tidiga morgonen till mörkrets inbrott för att tjäna omkring 50
cent om dagen. Han kunde inte sova om nätterna på grund av svåra smärtor. Vi försökte hålla modet
uppe och förlita oss på Herren. Jag klagade inte. Om morgonen kände jag tacksamhet till Gud för
att Han hade bevarat oss ännu en natt och om natten var jag tacksam för att Han hade bevarat oss
ännu en dag. En dag när våra förråd av livsmedel var slut gick min man till sin arbetsgivare för att
få pengar eller förnödenheter. Det var en blåsig dag och han gick en mil fram (83) och tillbaka i
regnet. På sin rygg bar han en väska, i vilken livsmedlen var inpackade i olika vattentäta fack. På
det sättet gick han igenom byn Brunswick där han ofta hållit föredrag. När han kom in i huset,
mycket trött, sjönk mitt hjärta i bröstet. Min första känsla var att Gud hade övergivit oss. Jag sade
till min man: ”Har vi kommit så långt? Har Herren lämnat oss?” Jag kunde inte hålla tillbaka
tårarna och grät högt i timmar tills jag svimmade. Man bad för mig. När jag andades igen kände jag
det tröstande inflytandet från Guds Ande och jag ångrade att jag hade sjunkit ner i missmod. Vi
önskar följa Kristus och bli lika honom, men vi blir ibland helt kraftlösa under prövningar och
dröjer på avstånd från honom. Lidande och prövningar för oss nära Jesus. Smältugnen förtär slagget
och får guldet att lysa.
Vid denna tid fick jag se att Herren hade prövat oss till vårt bästa och för att förbereda oss att arbeta
för andra. Han hade väckt upp vårt bo, så att vi inte skulle vänja oss vid att leva bekymmersfritt.
Vår uppgift var att arbeta för själar. Om vi hade haft det gott ställt, skulle vårt hem ha kunnat bli så
trivsamt att vi ogärna skulle vilja lämna det. Gud hade tillåtit att prövningar kom över oss för att
förbereda oss på ännu större motsättningar, som vi skulle komma att möta under våra resor. Vi fick
snart brev från bröder i olika stater som inbjöd oss att besöka dem, men vi hade inga pengar att resa
för. Vårt svar var att vägen inte låg öppen för oss. Jag tänkte att det var omöjligt för mig att resa
med mitt barn. Vi önskade inte vara beroende och vi var noga med att inte leva över våra tillgångar.
Vi hade bestämt oss för att lida nöd hellre än att sätta oss i skuld. Jag gav mig själv och barnet lov
att dricka en halv liter mjölk om dagen. En morgon innan min man gick till arbetet gav han mig nio
cent till mjölk för tre morgnar. Det var min uppgift att komma underfund med om jag skulle köpa
mjölk till mig och barnet eller få tag i ett förkläde åt honom. Jag avstod från mjölken och köpte tyg
till ett förkläde för att kunna täcka hans bara armar.
(84) Lille Henry blev snart mycket sjuk och han blev sämre så fort att vi blev mycket förskräckta.
Han låg omtöcknad. Hans andning var snabb och tung. Vi gav honom läkemedel, men han blev inte
bättre. Vi kallade då in en person som hade erfarenhet av sjukdom och fick höra att det inte var
säkert att han skulle bli bra. Vi hade bett för honom, men ingenting förändrades. Vi hade gjort detta
barn till en undanflykt från att resa och arbeta för andra och vi fruktade att Herren höll på att ta bort
honom. Ännu en gång kom vi inför Herren och bad att Han måtte ha medlidande med oss och skona
barnets liv. Vi lovade högtidligt att resa vart Herren än skulle vilja sända oss och litade på Gud.
Vi bönföll Herren och bad intensivt. Vi kämpade i bön. I tro gjorde vi anspråk på Guds löften och vi
trodde att han lyssnade till våra bönerop. Ljus från himlen bröt igenom molnen och lyste på oss.
Våra böner blev nådigt besvarade. Från den stunden började barnet bli bättre.
Medan vi var i Topsham fick vi ett brev från broder Chamberlaine i Connecticut. Han var ivrig att
vi skulle vara med på en konferens i denna stat i april 1848. Vi bestämde oss för att resa om vi fick
medel till det. Min man gjorde upp räkningen med sin arbetsgivare och fann att han hade tio dollar
till godo. För fem dollar köpte jag klädesplagg som vi var i stort behov av och sedan lappade jag
min mans överrock och lappade till och med ihop styckena för att det inte skulle vara så lätt att
urskilja det ursprungliga tyget i ärmarna. Vi hade fem dollar kvar för att resa till Dorchester,
Massachusetts. Vår koffert innehöll nästan allt som vi ägde på jorden, men vi hade sinnesfrid och
ett gott samvete och detta värderade vi högre än jordisk bekvämlighet. I Dorchester besökte vi
broder Nichols hus och när vi lämnade det räckte syster N. min man fem dollar, som var betalning
för resan till Middleton, Connecticut. Vi var främlingar i den staden och hade aldrig sett någon av
bröderna där. Vi hade bara femtio cent kvar. Min man vågade inte använda dem till skjuts med en
vagn, så han slängde upp kofferten på en hög med (85) brädor och vi gick till fots och letade
efternågon med samma tro. Vi fann snart broder C. som tog oss med till sitt hus.
Konferensen hölls på Rocky Hill, i det stora ofärdiga kontoret i broder Beldens hus. Bröderna kom
in tills det var ett antal på omkring femtio, men alla trodde inte helt på sanningen. Vårt möte var
intressant. Broder Bates presenterade buden i klart ljus och deras betydelse framhölls eftertryckligt
genom kraftfulla vittnesbörd. Ordet hade sin verkan genom att befästa dem som redan trodde på
sanningen och väcka dem som inte var helt överbevisade.
Vi inbjöds att möta bröderna i staten New York följande sommar. De troende var fattiga och kunde
inte lova att göra så mycket för att bestrida våra kostnader. Vi hade inga pengar att resa för. Min
man var inte så frisk, men det gavs en möjlighet för honom att arbeta med höskörden. Det såg då ut
som om vi måste leva av tro. När vi steg upp på morgonen böjde vi oss vid sängkanten och bad att
Gud skulle ge oss styrka att arbeta under dagen. Vi brukade inte vara tillfreds förrän vi hade en
försäkran om att Herren hörde oss be. Min man gick sedan iväg för att svänga lien, inte i sin egen
styrka, men i Herrens. På kvällen när han kom hem brukade vi igen bönfalla Gud om styrka till att
tjäna pengar för att sprida hans sanning. Vi blev ofta storligen välsignade. I ett brev till broder
Howland i juli 1848 skrev min man: ”Gud ger mig styrka att arbeta alla dagar. Prisat vare Hans
namn. Jag hoppas att få några dollar att använda för Hans sak. Vi har lidit på grund av arbete,
hunger, smärta, kyla och hetta, medan vi har strävat för att göra gott mot våra bröder och systrar och
vi står själva färdiga att lida mer om Gud begär det. Jag gläder mig idag över att sorglöshet,
njutning och bekvämlighet är ett offer på min tros och mitt hopps altare i detta livet. Om vår lycka
består i att göra andra lyckliga är vi verkligen lyckliga. Den sanna lärjungen vill inte leva för att
tillfredsställa det egna jaget. Han önskar leva för Kristus och för att göra gott mot Hans minsta. (86)
Han måste offra sitt bekymmerslösa liv, sin njutning, sin hemtrevnad och sin bekvämlighet, sin vilja
och sina egna själviska önskningar för Kristi sak eller aldrig regera med Honom på hans tron.
Lönen för arbetet med slåttern var tillräcklig för att fylla de behov som vi nu hade och att också
betala utgifterna för resan till västra New York och tillbaka.
Vår första konferens i New York hölls i Volney, i en broders lada. Omkring trettiofem stycken var
närvarande - alla som kunde samlas i denna del av staten. Men när det gäller detta antal var det
knappast två som var överens. Några hävdade allvarliga villoläror och var och en ivrade nitiskt för
sina egna åsikter och förklarade att de var i enlighet med Skriften.
Att det fanns så märkliga skillnader i uppfattning blev en tung börda för mig. Jag tyckte att Gud
blev vanärad. Jag föll ned helt kraftlös under bördan. Några trodde att jag höll på att dö, men Herren
hörde sina tjänares bön och jag kvicknade till. Himlens ljus vilade över mig och jag togs bort från
de jordiska tingen. Den ängel som följde med mig framställde för mig några av de villoläror, som
de närvarande hade, och visade mig också den sanning som stod i motsättning till deras misstag. De
motstridiga åsikter som de gjorde gällande som bibliska var bara enligt Bibeln efter deras
uppfattning om Bibeln. De måste ge upp sina villoläror och förena sig med den tredje ängelns
budskap. Vårt möte slutade med segerglädje. Sanningen vann seger. Bröderna gav avkall på sina
felaktiga åsikter. De förenade sig med den tredje ängelns budskap och Gud välsignade dem rikt och
lade nya medlemmar till deras grupp.
Från Volney reste vi till Port Gibson för att delta i ett möte i i broder Edsons lada. De som var
närvarande där älskade sanningen, men lyssnade till villolärar och närde dem. Herren verkade för
oss med kraft innan detta möte slutade. Återigen såg jag i en syn betydelsen av att bröderna i västra
New York lade sina skiljadtigheter åt sidan och förenades i biblisk sanning.
Vi återvände till Middleton, där vi hade lämnat vårt barn (86) under vår resa västerut. Nu dök en
smärtsam plikt upp för oss. För själars bästa kände vi att vi måste avstå från att vara hos vår lille
Henry. Det var en uppoffring. Vi kände att vi måste ge oss åt vårt arbete utan reservationer. Min
hälsa var dålig och han måste av nödvändighet lägga beslag på en stor del av min tid. Det var en
svår prövning. Ändå vågade jag inte låta barnet stå i vägen för min plikt. Jag trodde att Herren hade
låtit honom leva och gett honom åt oss då han var sjuk. Om jag skulle låta honom hindra mig från
att göra min plikt, skulle Gud kunna ta honom ifrån mig, så tänkte jag. Ensam inför Gud, med
många känslor av smärta och många tårar, gjorde jag detta offer. Jag gjorde denna uppoffring och
lämnade ifrån mig mitt enda barn, som då var ett år, åt en annan som skulle få ge honom sina
moderskänslor och sköta om honom som en mor. Vi lämnade honom i broder Howlands familj, som
vi hade det allra största förtroende för. De var villiga att bära bördor för att vi skulle få så mycket
frihet som möjligt till att arbeta för Guds sak. Vi visste att de kunde ta bättre hand om Henry än vi,
då vi reste och att det var till det bästa för honom att ha en fast plats som sitt hem och en god
fostran. Det var svårt för mig att skiljas från mitt barn. Jag såg honom framför mig natt och dag,
hans sorgsna, lilla ansikte när jag lämnade honom. Och ändå visade jag bort honom ur mina tankar
med Herrens styrka och försökte göra gott mot andra. Broder Howlands familj tog helt hand om
Henry i fem år.
-----------
Vi utger trycksaker och reser.
I juni 1849 blev det möjligt för oss att skapa ett hem för en tid i Rocky Hill, Connecticut. Här
föddes vårt andra barn, James Edson, den 28 juli.
Medan vi bodde på denna plats fick min man ingivelsen att det var hans plikt att skriva och utge
sanningen för vår tid. Han blev mycket uppmuntrad och välsignad, när han bestämde (88) sig för att
göra detta. Han skulle emellertid komma att tvivla och vara villrådig, eftersom han inte hade
pengar. Det fanns bröder som hade medel, men de valde att behålla dem. Slutligen gav han upp i
modlöshet och såg sig om efter en mark där han kunde slå gräs. När han gick hemifrån blev jag
nedtyngd och svimmade. Man bad för mig och jag blev välsignad och fick en syn. Jag såg att
Herren hade välsignat hans arbete med höet ett år tidigare. Han hade använt medlen som han hade
tjänat på rätt sätt. Han skulle få hundrafalt igen i detta livet och en rik belöning i Guds rike om han
var trofast. Då hade Herren gett min man styrka till slåttern, men nu hade Han ett annat arbete åt
honom. Jag såg att han måste gå i tro och skriva och publicera sanningen för vår tid. Han började
omedelbart att skriva och när han kom till någon svår text, brukade vi ropa till Herren att Han skulle
ge honom den rätta innebörden av sitt ord.
Vid samma tid började han utge ett litet blad med titeln Present truth (Sanningen för vår tid)
Kontoret där han arbetade med utgivningen låg i Middleton, två mil från Rocky Hill. Han gick ofta
dit och tillbaka igen, fast han då haltade. När han kom med det första numret från tryckpressen
böjde vi alla knä runt det. Med ödmjuka hjärtan och många tårar bad vi till Herren, att Han skulle
låta sin välsignelse vila över sin tjänares svaga ansträngningar. Sedan sände han tidningen till alla
som han trodde skulle läsa den. Han bar tidningarna till postkontoret i en nattsäck. Varje nummer
bars från Middleton till Rocky Hill. Innan vi gjorde i ordning tidningarna för att posta dem, bredde
vi ut dem inför Herren. Med allvarliga böner blandade med tårar bönföll vi Honom om att Hans
välsignelse skulle vara med de tysta budbärarna. Mycket snart kom det brev med medel till
utgivningen och de goda nyheterna att många själar hade omfattat sanningen.
Att vi började detta arbete med tidningsutgivning betydde inte att vi slutade med att predika utan vi
reste från (89) plats till plats. Vi förkunnade de lärosatser som hade gett oss så klart ljus och så stor
glädje. Vi uppmuntrade de troende, rättade till fel och ordnade upp i församlingen. För att kunna
bedriva utgivningsverksamhet och samtidigt fortsätta med arbetet på olika delar av fältet flyttades
tidningen ibland till olika platser.
1850 utgavs den i Paris i Maine. Här utvidgades tidningen och dess namn förändrade till det som
den nu heter, The Advent Review and Sabbath Herald. Sakens vänner var fä och fattiga på jordiskt
gods. Vi var fortfarande tvungna att kämpa mot fattigdom och svår modlöshet. Alltför mycket
arbete, oro och bekymmer medförde att min man sjönk under bördan. Han led brist på riktig och
närande mat och utsattes för kyla under våra långa vinterresor. Detta blev för mycket för honom.
Han blev så svag att han knappast kunde gå till kontoret. Vår tro prövades till det yttersta. Vi hade
villigt uthärdat försakelse, slit och lidande och ändå misstolkades våra motiv och vi betraktades med
misstro och avundsjuka. Vi hade lidit för syskonens bästa, men få av dem tycktes uppskatta våra
ansträngningar. Vi hade för mycket problem för att kunna sova eller vila. De timmar, då vi skulle ha
kunnat bli utvilade genom sömn, tillbringade vi ofta med att svara på långa brev, som orsakades av
avundsjuka. Många timmar då andra sov var vi inför Herrens ansikte i vånda, tårar och sorg. Till
slut sa min man: ”Min hustru, det nyttar inte att kämpa längre. Dessa ting krossar mig och kommer
snart att lägga mig i graven. Jag klarar det inte längre. Jag har skrivit en kungöring till tidningen att
den inte skall ges ut mer.” När han gick ut genom dörren för att gå och lämna den på
tidningskontoret, svimmade jag. Han kom tillbaka och bad för mig och jag frisknade till.
Nästa morgon fick jag en syn när vi hade familjeandakt. Det jag såg gällde de nämnda problemen.
Jag såg att min man inte fick sluta med tidningen. Ett sådant steg (90) var just det Satan försökte
driva honom till. Han arbetade genom agenter för att göra detta. Jag fick se att vi måste fortsätta att
publicera och att Herren skulle hålla oss uppe och att de som var skyldiga till att lägga sådana
bördor på oss skulle få se vad deras grymma handlingssätt ledde till. De skulle komma tillbaka och
bekänna sin orättfärdighet, annars skulle Guds ogillande vara över dem. Det var inte bara emot oss
de hade talat och handlat, men mot Honom som hade kallat oss att fylla den plats som han ville att
vi skulle inta. All deras misstänksamhet, avundsjuka och allt deras hemliga inflytande hade
noggrant registrerats i himlen och skulle inte strykas ut, förrän var och en som hade sin del i det
skulle få se omfattningen av detta felaktiga handlingssätt och vända om från varje steg.
Den andra utgåvan av Review publicerades i Saratoga Springs, New York. I april 1852 flyttade vi
till Rochester i New York. Vid varje steg tvingades vi att gå i tro. Vi var fortfarande lamslagna av
vår fattigdom och var tvungna till den mest stränga ekonomi och självförsakelse. Jag skall ge ett
kort sammandrag av ett brev till broder Howlands familj: ”Vi har just slagit oss ner i Rochester. Vi
har hyrt ett gammalt hus för 150 dollar om året. Vi har tryckpressen i huset. Om det inte vore så
skulle vi ha varit tvungna att betala 50 dollar om året för ett kontor. Du skulle le om du hade kunnat
se in på oss och våra möbler. Vi har köpt två gamla sängar för 25 cent styck. Min man kom hem till
mig med sex gamla stolar, inte två av dem var lika. Han betalade en dollar för dem. Strax efteråt
visade han upp fyra stolar till. De saknade sits och han hade gett 62 cent för dem. Ramarna är starka
och jag klädde säten med grovt bomullstyg. Smör är så dyrt, så det kan vi inte köpa. Vi har inte råd
med potatis heller. Vi har sås på brödet istället för smör och använder kålrötter istället för potatis.
Våra första måltider intog vi på en vedplanka, som vi hade lagt över två tomma mjöltunnor. Vi är
villiga (91) till försakelser om bara Guds verk kan ha framgång. Vi tror att Herrens hand var med
oss när vi kom till den här platsen. Här finns det ett vidsträckt fält att arbeta på men få arbetare.
Förra sabbaten hade vi ett enastående fint möte. Herren gav oss nya krafter genom sin närvaro.
Då och då reste vi för att vara med på konferenser i olika delar av fältet. Min man predikade, sålde
böcker och arbetade för att utvidga tidningens läsekrets. Vi reste med privat transport och stannade
mitt på dagen för att för att fodra hästen vid vägkanten och äta vår lunch. Då skrev min man artiklar
för Review och Instructor på locket av matlådan eller på toppen av sin hatt. Herren välsignade rikt
vårt arbete och sanningen berörde många hjärtan.
På sommaren 1853 gjorde vi vår första resa till staten Michigan. Sedan vi hade publicerat vår
kungörelse blev min man sängliggande i feber. Vi förenades i bön för honom, men fastän han
frisknade till var han fortfarande mycket svag. Vi kände oss mycket förvirrade. Skulle vi drivas från
arbetet på grund av kroppsliga krämpor? Skulle Satan tillåtas att utöva sin makt över oss och strida
mot vår användbarhet och våra liv så länge som vi förblev i denna världen? Vi visste att Gud kunde
begränsa Satans makt. Han kunde kanske få oss att lida och prövas i smältugnen, men skulle föra ut
oss renade och bättre lämpade för sitt verk.
I ensamheten utgjöt jag min själ inför Gud i bön om att han måtte vilja näpsa sjukdomen och styrka
min man så att han kunde klara av resan. Saken brådskade och i tro grep jag tag i Guds löften. Där
fick jag bevis för att Guds ängel skulle följa med oss om vi fortsatte resan till Michigan. När jag
berättade för min man om vad jag blivit förvissad om i mitt sinne, sa han att han på samma sätt
blivit förvissad i sitt inre och vi bestämde oss för att resa och lita på Gud. Varje kilometer av vägen
kände han (92) sig styrkt. Herren uppehöll honom och när han predikade ordet, kände jag mig säker
på att Guds ängel stod vid hans sida för att hålla honom uppe i hans arbete.
På denna resa var min man i sina tankar mycket upptagen av ämnet spiritism. Strax efter sin
återkomst var min man sysselsatt med att skriva den bok som fick titeln Tidens tecken. Han var
fortfarande svag och fick bara lite sömn, men Herren stödde honom. När hans tankar var förvirrade
och han led, brukade vi böja knä inför Gud och i vår nöd ropa till Honom. Han hörde våra innerliga
böner och välsignade ofta min man, så att han fortsatte med sitt arbete upplivad i sin ande. Många
gånger om dagen kom vi inför Herren i allvarlig bön. Den boken skrevs inte i hans egen kraft.
Under vintern och våren led jag mycket av hjärtsjukdom. Det var svårt för mig att andas när jag låg
och jag kunde inte sova om jag inte satt nästan upprätt. Jag slutade ofta att andas och jag svimmade
många gånger. Mitt vänstra ögonlock var svullet och det visade sig vara cancer. Svullnaden hade
ökat gradvis under mer än ett år, tills det gjorde riktigt ont och påverkade min syn. När jag läste
eller skrev var jag tvungen att ha bandage på på det sjuka ögat. Jag var rädd för att det skulle bli
förstört av cancer. Jag såg tillbaka på de dagar och nätter då jag läste korrektur, vilket hade
ansträngt mina ögon och tänkte: ”Om jag mister mitt öga och mitt liv kommer de att offras för Guds
sak.”
Vid denna tid besökte en berömd läkare, som gav gratis råd, Rochester och jag bestämde mig för att
låta honom undersöka mitt öga. Han trodde att svullnaden skulle visa sig vara en cancer. När han
kände mig på pulsen sa han: ”Du är mycket sjuk och kommer att dö av slag innan svullnaden
öppnas och töms. Du är i fara på grund av din hjärtssjukdom.” Detta förvånade mig inte, eftersom
jag hade varit medveten om att jag skulle läggas i graven om jag inte snabbt blev bättre. Två andra
kvinnor, (93) som hade kommit för att få råd, led av samma sjukdom. Läkaren meddelade att mitt
hälsotillstånd var mera hotande än deras. Det skulle inte dröja mer än tre veckor innan jag blev
förlamad. Jag frågade om han trodde att hans medicin skulle kunna bota mig. Han gav mig inte
mycket uppmuntran. Jag provade de botemedel han skrev ut, men upplevde ingen bättring.
Under ungefär tre veckors tid svimmade jag och föll i golvet och var knappast vid medvetande
under 36 timmar. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva, men som svar på bön kvicknade jag
till. En vecka senare fick jag ett slaganfall som drabbade vänster sida. Jag fick en underlig
förnimmelse av kyla och okänslighet i mitt huvud och svår smärta i tinningarna. Min tunga verkade
tung och domnad. Jag kunde inte tala tydligt. Min vänstra sida var förlamad och vänster arm
fungerade inte. Jag trodde att jag höll på att dö och jag önskade så att i mitt lidande få ett bevis för
att Herren älskade mig. I månader hade jag plågats av ihållande smärta i hjärtat och min själ var
hela tiden nerslagen. Jag hade försökt att tjäna Gud av princip och inte av känsla, men nu törstade
jag efter Guds frälsning. Jag längtade efter att Hans välsignelse skulle bli verklighet för mig utan
hinder av mitt fysiska lidande.
Mina bröder och systrar samlades för att be. De gjorde min sak till ett särskilt böneämne. Min
längtan blev uppfylld. Jag fick Guds välsignelse och förvissningen om att Han älskade mig. Men
det fortsatte att göra ont och jag blev svagare och svagare för varje timme som gick. Jag var så svag
att min röst inte var hörbar när jag bad. Mitt utseende tycktes försvaga tron hos dem som som fanns
runt mig. Sedan såg jag Guds löften i rad framför mig, så som jag aldrig hade sett dem tidigare. Det
tycktes mig att Satan arbetade med all sin kraft för att slita mig ifrån min man och mina barn och
lägga mig i graven. Dessa frågor väcktes i mitt sinne: Kan du tro på Guds uppenbara löfte? Kan du
gå framår i tro och låta ditt yttre få (94) vara som det kan? Tron återupplivades. Jag viskade till min
man: ”Jag tror att jag kommer att bli frisk.” Han svarade: ”Jag önskar jag kunde tro det.” Jag drog
mig tillbaka den natten utan att ha blivit bättre, men med en fast tillit till Guds löften. Jag kunde inte
sova, men fortsatte att be min tysta bön. Just innan dagen grydde somnade jag.
Jag vaknade då solen gick upp och var fullständigt smärtfri. Trycket på mitt hjärta var borta och jag
kände mig mycket lycklig. Tänk, vilken förändring! Det tycktes mig som en ängel hade rört vid mig
medan jag sov. Jag var fylld av tacksamhet. Lovprisning till Gud kom över mina läppar. Jag väckte
min man och berättade för honom om det underbara som Herren hade gjort för mig. Först kunde
Han knappast fatta det, men när jag steg upp och klädde på mig och gick runt i huset, kunde han
lovprisa Gud tillsammans med mig. Mitt sjuka öga var fritt från smärta. På ett par dagar försvann
svullnaden och min synförmåga var helt återställd. Helandet var fullfört.
Jag var på återbesök hos läkaren och så snart han kände mig på pulsen sade han: ”Min fru, det har
skett en fullständig förändring med ert system, men de två damerna som kom till mig för att få råd,
när ni var här förra gången, är döda.” Jag förklarade för honom att det inte var hans medicin som
hade botat mig, eftersom jag inte kunde ta den. Efter det att jag gick därifrån sade han till en av
mina vänner. ”Hennes fall är ett mysterium. Jag förstår det inte,”
Vi besökte snart Michigan igen och jag uthärdade en lång och tröttsam resa på de knaggliga
timmervägarna och genom gyttjiga träsk och mina krafter svek inte. Vi kände att Herren ville att vi
skulle besöka Wisconsin och ordnade det så att vi skulle ta tåget vid Jackson klockan tio på kvällen.
När vi gjorde oss klara för att ta tåget hade vi en högtidlig känsla och vi föresatte oss att ha en
bönestund. När vi överlämnade oss åt Gud kunde vi inte låta bli att gråta. Vi gick till
järnvägsstationen med en känsla av ytterlig högtidlighet. Då vi gick på tåget valde vi en vagn långt
fram, som hade säten med höga ryggar och vi hoppades att vi skulle (95) kunna sova lite. Vagnen
var full och vi gick bakåt i tåget till nästa vagn och där fann vi lediga platser. Jag tog inte av min
knythatt som jag brukade göra utan höll min nattsäck i handen som om jag väntade på något. Vi
talade båda om våra underliga känslor.
När tåget hade gått omkring 5 kilometer från Jackson började dess rörelser bli våldsamma. Det
kastades ryckvis fram och tillbaka. Till slut stannade det. Jag öppnade fönstret och såg en vagn
upprest, så att den nästan stod på ända. Jag hörde skrik av smärta och det var stor förvirring. Loket
hade kastats av spåret, men den vagn som vi satt i var kvar på spåret och hade skilts från de övriga
vagnarna som befann sig etthundra fot längre fram. Bagagevagnen var inte mycket skadad och vår
stora koffert med böcker var hel. Andraklassvagnen var krossad och stycken av den hade
tillsammans med passagerare kastats på båda sidor av tåget. Den vagnen som vi hade försökt sätta
oss i var mycket sönderslagen. Kopplingen mellan vår vagn och den hade inte brutits av, utan det
såg ut som om den hade kopplats ifrån den föregående vagnen, som om en ängel hade skilt dem åt.
Fyra var döda eller dödligt skadade och många var svårt skadade. Vi kunde inte annat än känna att
Gud hade sänt en ängel för att bevara våra liv.
Vi återvände till Jackson och nästa dag tog vi tåget till Wisconsin Vårt besök i den staten
välsignades av Gud. Själar blev omvända som ett resultat av våra ansträngningar. Herren styrkte
mig så att jag kunde stå ut med den långtråkiga resan.
Den 29 augusti 1854 fick vår familj ett ytterligare ansvar i och med att Willie föddes. Vid denna tid
fick vi det första numret av den tidning som falskeligen kallades för Sanningens budbärare. De som
förtalade oss genom den tidningen hade blivit tillrättavisade för sina misstag och villfarelser. De
kunde inte ta emot tillrättavisningen och de använde sitt inflytande emot oss, först hemligt och
sedan öppet. Detta kunde vi ha tålt, men några av dem som skulle ha stått samman med oss blev
påverkade av dessa onda personer. Några av dem, som vi (96) hade litat på och som hade erkänt att
vårt arbete blivit tydligt välsignat av Gud, drog undan sin välvilja från oss och visade sympati med
dem som kunde jämföras med främlingar.
Herren hade visat mig vad denna grupp hade för karaktär och vad den slutliga följden för dem
skulle bli. Han hade visat mig att Han ogillade dem som hade anknytning till den tidningen och att
Hans hand var emot dem. Och fast det kunde se ut som om de hade framggång för en tid och att
några hederliga personer skulle bli bedragna, skulle sanningen ändå triumfera till slut. Varje ärlig
människa skulle komma loss från det bedrägeri, som hade hållit fast henne, och bli fri från dessa
onda mäns inflytande. Eftersom Guds hand var emot dem måste de till slut falla.
Återigen stod det mycket dåligt till med min mans hälsa. Han besvärades av hosta och irritation i
lungorna. Oron i hans sinne, bördorna som han bar i Rochester, arbetet på kontoret, sjukdom och
död i hans familj; allt var för mycket för honom. Till detta kom bristen på sympati från dem, som
borde ha delat hans arbete och i tillägg hans resor och verksamhet som predikant. Det tycktes som
om han snabbt sjönk ner i den lungsjukes grav. Det var en trist och mörk tid. Några få ljusstrålar
lyste ur de tunga molnen och gav oss lite hopp. Annars skulle vi ha sjunkit ner i förtvivlan. Tidvis
verkade det som om Gud hade övergivit oss.
De som stod bakom the Messenger hittade på alla slags lögner om oss. Dessa ord av psalmisten blev
jag ofta påmind om med eftertryck: ”Bli inte upprörd över de onda, avundas inte dem som gör orätt.
Ty snart klipps de av likt gräs, som gröna örter vissnar de.” Några av skribenterna i det bladet
gladde sig till och med över min mans svaghet och sa att Gud skulle ta hand om honom och flytta
honom ur vägen för dem. När han läste detta då han låg sjuk, återupplivades hans tro och han
utropade: ”Jag skall inte dö utan leva och förkunna Herrens gärningar och till sist predikar jag
kanske vid deras begravning.”
(97) De mörkaste molnen tycktes stänga himlen över oss. Onda män som gav sig ut för att vara
gudfruktiga drevs att smida ihop lögner om oss. De var under Satans kommando och förde sina
styrkor med kraft mot oss. Om Guds sak bara hade berott på oss skulle vi ha darrat, men den var i
händerna på Honom som kunde säga: ” Ingen kan riva den ur mina händer”. Vi visste att Jesus
levde och regerade. Inför Herren kunde vi säga: ”Saken är din och du vet att det inte har varit vårt
eget val, men att vi på grund av din befallning har handlat som vi har gjort.
-----------
Vi flyttar till Michigan
1855 blev det genom bröderna i Michigan möjligt att flytta förlagskontoret till Battle Creek. Vid
den tiden var min man skyldig mellan 2000 och 3000 dollar och allt han hade utom böcker i lager
var tillgodohavanden för böcker och några av dem var osäkra. Saken hade uppenbarligen kommit
till en slutpunkt. Beställningarna på böcker var mycket få och små och han var rädd för att dö
skuldsatt. Bröderna i Michigan hjälpte oss att få tag på en tomt och bygga ett hus. Dokumentet
utfärdades i mitt namn, så att egendomen skulle stå till mitt förfogande efter min mans död.
Detta var dystra dagar. Jag såg på mina tre små pojkar och jag var rädd för att de snart skulle bli
faderlösa. Tankar som dessa tvingade sig på mig: Min man dör av överarbete för den närvarande
sanningens sak, och vem inser vad han har lidit och vilka bördor han har burit i åratal. Vem är klar
över de oerhört stora bekymmer, som har krossat hans ande och förstört hans hälsa och som för
tidigt lägger honom i graven. Hans familj lämnas utblottad och hänvisad till hjälp. Jag fick tröst i
vetskapen om att (98) det finns En som dömer rättfärdigt och att varje offer, varje självförnekelse,
varje smärta och vånda som vi uthärdar för Hans skull, noggrant har bokförts i himlen och kommer
att få sin belöning. Herrens dag kommer att kasta ljus över de ting som ännu inte har uppenbarats
och uttala sig för dem.
Jag fick se att det var Guds plan att gradvis styrka min mans hälsa, att vi måste utöva stark tro,
eftersom vi häftigt och hårdhänt skulle knuffas omkring av Satan och att vi måste se bort från yttre
tecken och ha tro. Tre gånger om dagen gick vi ensamma inför Gud och bad ivrigt att min mans
hälsa skulle återställas. Ofta hände det att en av oss föll ned genom Herrens kraft. Herren hörde
nådigt våra ivriga bönerop och min mans hälsa började återställas. Under många månader steg
böner om hälsa upp till Gud tre gånger om dagen. Vi bad om hälsa för at vi skulle kunna göra det
som Gud ville. Bönestunderna var mycket dyrbara. Vi fördes in i en helig närhet till Gud. Vi
upplevde en ljuvlig gemenskap med honom. Jag kan inte redogöra bättre för mina känslor vid den
tiden än genom att återge hur de uttrycks i i följande brev till syster Howland:
”Jag känner mig tacksam för att jag kan ha barnen hos mig nu. Jag kan själv ha omsorg för dem och
vaka över dem och bättre fostra dem på rätta sättet. Under många veckor har jag hungrat och törstat
efter frälsning och vi har glatt oss åt en nästan oavbruten gemenskap med Gud. Varför håller vi oss
borta från den källan, när vi kan komma och dricka? Varför dör vi på grund av brist på bröd, när det
finns ett fullt förrådshus? Det är rikt och gratis. O, min själ, festa på det brödet och drick dagligen
av de himmelska glädjeämnena. Jag vill inte hålla tyst. Jag prisar Gud i mitt hjärta och hans lov är
på min läppar. Vi kan glädja oss i Frälsarens rika kärlek Vi kan festa på hans ypperliga härlighet.
Min själ vittnar om detta. Svårmodets skuggor har skingrats av det dyrbara ljuset och det kan jag
aldrig glömma. Herre hjälp mig att hålla det levande i minnet. Väck alla min själs energier. Vakna
och tillbed din Återlösare för hans underbara kärlek”.
(99) ”Själar runt oss måste väckas och bli frälsta annars kommer de att förgås. Vi har inte ett
ögonblick att förlora. Vi har alla ett inflytande som talar för sanningen eller emot den. Jag önskar ha
med mig omisskännliga bevis på att jag är en av Jesu lärjungar. Vi önskar ha något förutom
sabbaten som religion. Vi behöver ha den levande principen och dagligen känna individuellt ansvar.
Detta viker många undan för och frukten är sorglöshet och likgiltighet, en brist på vaksamhet och
andlighet.Var finns andligheten i församlingen? Min bön är: Rena din församling, o, Gud. I
månader har jag åtnjutit frihet och jag har bestämt mig för att se till att mina samtal och alla mina
vägar är rätta inför Herren.
Våra fiender kan komma att triumfera. De kan tala bittra ord och deras tungor kan ljuga ihop förtal,
bedrägeri och falska uppgifter. Ändå kommer vi inte att rubbas. Vi vet vem vi har trott på. Vi har
inte gett oss iväg förgäves, inte heller arbetat förgäves. En räkenskapens dag kommer, då alla
kommer att dömas efter de handlingar som de har gjort. Motståndet växer sig kanske starkt. Den
lättsimnige och den hånfulle blir kanske fräcka i sin orättfärdighet. På grund av allt detta kommer vi
ändå inte att rubbas utan stödja oss vid den ende Mäktiges arm för att få styrka.
Gud sållar sitt folk. Han kommer att få en ren och helig församling. Vi kan inte läsa
människohjärtat. Men Herren har skaffat medel för att hålla församlingen ren. Ett moraliskt
fördärvat folk har uppstått som inte kunde leva tillsammans med Guds folk. De föraktade
tillrättavisning och ville inte ta emot rättledning. De hade möjlighet att förstå att deras krigföring
var orättfärdig. De hade tid att ångra sina felsteg, men de älskade det egna jaget och ville inte låta
det dö. De gav det näring och det växte sig starkt och de skilde sig från Guds folk som litade på
Honom - det folk som han renar åt Sig. Vi har alla orsak att tacka Gud att det har getts en utväg för
att församlingen skall räddas, för Guds vrede skulle ha kommit över oss, om dessa fördärvade
hycklare hade blivit kvar hos oss.
(100) Varje ärlig själ, som skulle kunna bli bedragen av dessa fientligt sinnade män, kommer att få
sant ljus beträffande dem, om så varje ängel från himlen måste besöka dem för att upplysa deras
förstånd. Vi har ingenting att frukta i denna saken. När vi närmar oss domen kommer kommer allt
att visa sin sanna karaktär och det kommer att stå tydligt vilken grupp de tillhör. Sållet rör sig. Låt
oss inte säga: Håll din hand stilla, Gud. Församlingen måste renas och det kommer att ske. Gud
regerar. Måtte folket prisa honom. Jag har inte den avlägsnaste tanke på att sjunka ner. Jag menar
att jag har rätt och gör rätt. Rättsaken skall börja, böckerna skall öppnas och vi kommer att bli
dömda efter våra gärningar. Alla de lögner som man kan hitta på emot mig kommer inte att göra
mig lite sämre eller lite bättre, med mindre de har till syfte att driva mig närmare min Frälsare.”
Från den tiden vi flyttade till Battle Creek började Herren förändra vår fångenskap. Vi fann vänner
som vi kände samhörighet med i Michigan. De var beredda att dela våra bördor och fylla våra
behov. Gamla beprövade vänner i centrala New York och i New England, särskilt i Vermont, visade
medkänsla med oss i våra lidanden och var beredda att hjälpa oss i nödens stund. Vid konferensen i
Battle Creek 1856 arbetade Gud för oss. Hans tjänare hade sina tan på gåvorna i församlingen. Om
Guds missnöje hade kommit över hans folk, därför att gåvorna hade varit obetydliga och
försummade, var framtidsutsikternsa glädjande. Hans leende och gillande skulle återigen vara med
oss och han skulle nådigt ge nytt liv åt gåvorna och de skulle leva i församlingen och uppmuntra
kraftlösa själar och rättleda och tillrättavisa vilsna och felande. Saken fick nytt liv och framgång
krönte våra predikanters arbete.
Det blev behov för våra trycksaker och de visade sig vara just vad som krävdes för saken.
Sanningens Budbärare minskade i upplaga och de stridsandar som hade talat genom den skingrades.
Min man kunde betala (101) alla sina skulder. Hans hosta upphörde. Smärtan och irritationen
försvann från hans lungor och strupe. Gradvis fick han hälsan tillbaka, så att han med lätthet kunde
predika tre gånger på sabbaten och på veckans första dag. Att hans hälsa återställdes var ett
underbart verk av Gud och Han borde få all ära.
När min man blev så svag just innan vi flyttade från Rochester, önskade han bli fri från allt ansvar
för vårt förlagsarbete. Han föreslog att församlingen skulle ta hand om arbetet och att det skulle
skötas av en publikationskommitté, som de skulle välja, och att ingen som hade anknytning till
förlagskontoret skulle hämta hem någon ekonomisk fördel av det utom lönen för arbetet.
Fastän han fäste deras uppmärksamhet vid saken upprepade gånger, gjorde våra bröder ingenting i
fråga om den förrän 1861. Ända till denna tid hade min man varit den laglige ägaren till
förlagskontoret och enda ledaren för arbetet. Han åtnjöt tillit från sakens aktiva vänner som
anförtrodde sina medel i hans vård. De donerade medel av och till, allteftersom den växande saken
fordrade för att företaget skulle kunna byggas upp. Men fastän påståendet, att förlagshuset
egentligen var församlingens egendom, ofta upprepades genom Rewiev, tog våra fiender fördel av
situationen. Min man var den ende laglige ledaren och under ropet om spekulation gjorde de allt
som stod i deras makt för att skada honom och för att försena sakens framväxt. På grund av dessa
omständigheter presenterade han frågan om organisation, vilket resulterade i en anslutning till
Sjundedags adventisternas förlagsförening enligt Michigsns lagar under våren 1861.
Omsorgerna som lades på oss i förbindelse med förlagsarbetet och andra grenar av saken medförde
mycket huvudbry, men den största uppoffringen som jag kallades att göra i förbindelse med arbetet
var att lämna barnen i andras vård.
(102) Henry hade varit ifrån oss under fem år och Edson hade vi bara tagit lite hand om. Under
många år hade vår familj varit mycket stor och vårt hem hade liknat ett hotell. Vi hade varit
hemifrån mycket av tiden. Jag hade känt den största önskan att mina barn skulle fostras så att de var
fria från dåliga vanor och jag var ofta ledsen när jag jämförde min situation med andras, som inte
brukade bära bördor och omsorger utan alltid kunde vara tillsammans med sina barn för att ge dem
råd och undervisa dem. De var nästan hela tiden tillsammans med sina egna familjer. Jag har frågat
mig: Begär Gud så mycket av oss och låter andra vara fria från bördor? Är detta jämlikt? Måste vi
hasta från den ena ansvaret efter det andra, från en del av arbetet till en annan, och bara ha lite tid
till fostran av våra barn? Många nätter har jag tillbringat i bitter gråt, medan andra sov.
Jag skulle ha velat planlägga en livsföring som vore fördelaktigare för mina barn, men då skulle det
uppstå invändningar som skulle sopa undan dessa planer. Jag hade en utpräglad känslighet för fel
hos mina barn och varje orätt som de gjorde fick mitt hjärta att värka så att det inverkade på min
hälsa. Jag har önskat att några andra mödrar skulle ha varit i samma läge som jag och skulle ha haft
samma villkor under en kort tid som jag har haft i åratal. Då skulle de prisa sig lyckliga för
välsignelserna och skulle lättare kunna förstå mig i mina försakelser. Vi bad och arbetade för våra
barn och satte gränser för dem. Vi försummade inte kroppslig bestraffning, men innan vi agade
ansträngde vi oss för att de skulle se sina fel och sedan bad vi med dem. Vi sökte få våra barn att
förstå att vi skulle förtjäna Guds missnöje om vi ursäktade dem i deras synd. Och våra
ansträngningar välsignades och blev till deras bästa. Deras största nöje var att göra det som gladde
oss. De var inte felfria, men vi trodde att de ändå skulle få vara lamm i Jesu fålla.
1860 steg döden över vår tröskel och bröt den yngsta grenen på vårt familjeträd. Lille Herbert, född
(103) den 20 september 1860, dog den 14 december samma år. Hur blödde inte våra hjärtan, när den
späda grenen var bruten. Det kan ingen förstå utom de som har följt sina små löftesbarn till graven.
När vår ädle Henry dog, ( Henry N White dog i Topsham, Maine, den 8 december 1863) då han var
16 år gammal; när vår ljuvlige sångare bars till graven och vi inte längre kunde höra hans morgon
sång, kändes vårt hem så ensamt. Både föräldrarna och de två återstående sönerna upplevde slaget
väldigt hårt. Men Gud tröstade oss i vår sorg och i tro och mod strävade vi framåt med det arbete
som Gud hade gett oss. Vi hade ett ljust hopp om att vi skulle få möta våra barn, som hade rivits
ifrån oss av döden. Vi skulle få möta dem i den värld dit sjukdom och sorg aldrig kommer.
I augusti 1865 drabbades min man av förlamning. Detta var ett tungt slag inte bara för mig och
mina barn men för Guds sak. Församlingarna berövades både min mans och mitt eget arbete. Satan
triumferade, när han såg att arbetet med att sprida sanningen hindrades på detta sätt. Men tack Gud,
han fick inte lov att fördärva oss. Efter ett avbrott i allt aktivt arbete på femton månader vågade vi
oss ännu en gång ut för arbeta bland församlingarna.
Efter det att jag blivit helt övertygad om att min man inte skulle bli återställd från sin långvariga
sjukdom, eftersom han förblivit overksam, och att det verkligen var på tiden att jag reste ut och
avgav mitt vittnesbörd inför människorna, bestämde jag mig för att göra en liten resa i norra
Michigan i den hårdaste vinterkylan. Min man som var väldigt svag skulle följa med. Det krävde
inte något litet mått av moraliskt mod och tro på Gud för att få mig att fatta beslutet att riskera så
mycket, men jag visste att jag hade ett arbete att göra. Det tycktes mig att Satan hade beslutat att
hålla mig ifrån det. Jag hade väntat länge på att det skulle bli förändring i vår fångenskap och var
rädd för att dyrbara (104) själar skulle gå förlorade genom dröjsmålet. Att stanna längre borta från
fältet tycktes mig värre än döden och om vi skulle resa ut kunde vi inte mer än dö. Därför lämnade
vi Battle Creek för att resa till Wright i snöstorm den 19 december 1866.
Här började vårt första effektiva arbete sedan han insjuknade. Här började han arbeta som i gångna
tider fast i stor svaghet. Han brukade tala trettio eller fyrtio minuter på sabbatsförmidagen och på
den första dagen, medan jag upptog resten av tiden. Så talade jag på eftermiddagen varje dag,
omkring en och en halv timme. Man lyssnade mycket uppmärksamt till oss. Jag såg att min man
blev starkare, klarare och mer fokuserad på sina ämnen. När han vid ett tillfälle talade en timma
med klarhet och kraft, med bördan av arbetet på sig som innan han var sjuk, var mina känslor av
tacksamhet så starka att de inte kunde uttryckas i ord. Jag reste mig i församlingen och under nästan
en halv timme försökte jag gråtande tala om vad jag kände. Församlingen var djupt berörd. Jag
kände mig förvissad om att gryningen till en bättre dag hade kommit för oss.
Guds hand framträdde mycket tydligt i hur hans hälsa återställdes. Antagligen har ingen annan, som
har upplevt ett sådant slag, någonsin blivit bra igen. I alla fall tog Guds goda hand bort från sin
tjänare den svåra knäcken, som förlamningen och dess påverkan på hjärnan hade gett honom. Han
förunnades ny styrka till både kropp och själ.
Under de år som följde på min mans tillfrisknande uppenbarade Herren ett vidsträckt arbetsfält för
oss. Fastän jag i början var lite försagd som talare, öppnade Gud genom sin försyn vägen för mig.
Jag fick självförtroende till att stå inför stora åhörarskaror. Tillsammans var vi närvarande vid våra
lägermöten och andra stora samlingar från Maine till Dakota, från Michigan till Texas och
California.
(105) Det verk som hade börjat i svaghet och obemärkthet hade fortsatt att växa och styrkas.
Förlagshus i Michigan och California och missionsstationer i England, Norge och Schweiz vittnade
om dess växt. Istället för utgåvan av vår första tidning som bars till kontoret i en nattsäck sänds nu
140000 exemplar av våra olika tidskrifter varje månad från våra pulikationskontor. Guds hand har
varit med Hans verk till att bygga upp det och ge det framgång.
Den senare delen av mitt livs historia kunde omfatta historien om olika företag som har uppstått
bland oss, och med vilka mitt livs historia har varit tätt sammanvävd. För att bygga upp dessa
institutioner arbetade jag och min man med röst och penna. Till och med korta notater från dessa
aktiva år, präglade av intensiv verksamhet, skulle gå långt utöver gränserna för denna skiss. Satans
ansträngningar att hindra verket och tillintetgöra arbetarna har inte upphört, men Gud har haft
omsorg om sina tjänare och om sitt verk.
-----------
Min mans död
Trots de arbetsuppgifter, omsorger och forpliktelser som min mans liv hade varit fyllt av, var han i
sitt sextionde år aktiv och kraftfull till kropp och själ. Tre gånger hade han råkat ut för förlamande
slag. Han hade ändå återhämtat sig tack vare Guds välsignelse, en av naturen stark fysik och genom
strikt iakttagande av hälsans lagar. Återigen reste han och predikade och skrev med sin vanliga iver
och energi. Sida vid sida hade vi arbetart i Kristi sak i trettiosex år. Vi hoppades att vi skulle kunna
stå tillsammans för att bevittna den segerrika avslutningen. Men det var inte Guds vilja. Han som
var utvald att vara min beskyddare under ungdomsåren och min livsledsagare, (106) han som delade
mitt livs arbetsuppgifter och lidanden har tagits från min sida och jag har lämnats att kämpa kampen
ensam.
Våren och sommaren 1881 tillbringade vi tillsammans i vårt hem i Battle Creek. Min man hoppades
kunna planera sina arbetsuppgifter så att vi kunde resa till Stilla havskusten och ägna oss åt att
skriva. Han kände att vi hade gjort fel, när vi hade tillåtit sakens synbara behov och våra bröders
enträgna begäran att pressa oss till att arbeta med att predika, när vi borde ha skrivit. Min man
längtade efter att mera helt presentera försoningen, detta underbara ämne, och jag hade länge i mina
tankar förberett viktiga böcker. Vi kände båda att vi borde fullföra dessa uppgifter, medan vi hade
oförminskade krafter och att det var vår plikt att vila från stridens hetta, något som vi var skyldiga
oss själva och Guds sak. Vi skulle ge vårt folk det dyrbara ljuset från den sanning som Gud hade
låtit oss få se.
Några veckor innan min man dog manade jag honom att finna ett annat arbetsfält, där han skulle
kunna vara fri från de bördor som av nödvändighet lades på oss i Battle Creek. Som svar talade han
om olika saker som krävde uppmärksamhet innan vi kunde resa därifrån - plikter som någon måste
utföra. Sedan frågade han med intensiv känsla: ”Var finns människorna som skall göra detta arbete?
Var finns de som kommer att visa ett osjälviskt intresse för våra institutioner och som kommer att
stå för det som är rätt, oberörda av vilket som helst inflytande som de kan komma i kontakt med?”
Med tårar uttryckte han sin oro för våras institutioner i Battle Creek. Han sa.”Jag har gett mitt liv
för att bygga upp dessa institutioner. Att lämna dem tycks vara som döden. De är mina barn och jag
kan inte låta bli att vara intresserad av dem. Dessa institutioner är Herrens redskap till att utföra ett
särskilt verk. Satan söker hindra och slå tillbaka varje medel som Herren använder i arbetet för
(107) människors frälsning. Om den store motståndaren kan forma dessa institutioner enligt
världens standard har han nått sitt syfte. Det viktigaste för mig är att få rätt man på rätt plats. Om de
som innehar ansvarsfulla ställningar har liten moralisk styrka och vacklande principer och är
benägna att leda i världslig riktning, finns det tillräckligt många som är villiga att ledas. Onda
inflytanden ska inte få övertaget. Jag skulle hellre dö än leva och se att dessa institutioner blir
misskötta eller bortvända från det ändamål som de byggdes upp för.”
”I mitt förhållande till denna sak har jag varit längst och tätast knuten till publiseringsarbetet. Tre
gånger har jag har jag fallit ner förlamad av slag på grund av min iver för denna gren av saken. Nu,
när Gud har gett mig förnyad fysisk och psykisk hälsa, känner jag att jag kan tjäna denna sak på ett
sätt som jag aldrig har kunnat tjäna den tidigare. Jag måste se till att utgivningsarbetet blir
framgångsrikt. Det är sammanvävt med själva min existens. Om jag glömmer det som är till det
bästa för detta verk, så må min högra hand mista sin skicklighet.”
Vi hade avtalat att vara med på ett tältmöte i Charlotte sabbaten och söndagen den 22 och 23 juli.
Eftersom jag hade dålig hälsa, beslutade vi att vi skulle ta privat transport. På vägen verkade min
man glad och munter och ändå fanns en känsla av högtidlighet hos honom. Om och om igen prisade
han Herren för nådegåvor och välsignelser som han hade fått och han uttryckte frispråkigt sina
känslor angående det förflutna och framtiden: ”Herren är god och han vare högt lovad. Han är med
och hjälper oss då vi har behov. Framtiden verkar dunkel och oviss, men Herren önskar inte att vi
skall känna oro för det. När problemen kommer skall han ge oss nåd att uthärda dem. Vad Herren
har varit för oss och vad Herren har gjort för oss skulle göra oss så tacksamma att vi aldrig skulle
knota och klaga. Våra arbetsuppgifter, bördor och uppoffringar kommer aldrig att uppskattas fullt
ut. Jag inser att jag har förlorat min sinnesfrid och Guds välsignelse genom att tillåta mig att bli
bekymrad för dessa ting.
(108) Det har varit svårt för mig att mina motiv skulle missbedömas och att mina ivrigaste
ansträngningar att hjälpa, uppmuntra och styrka mina bröder skulle vändas mot mig gång på gång.
Men jag borde ha kommit ihåg Jesus och hans besvikelser. Hans själ var bedrövad över att de som
han kom för att välsigna inte satte värde på Honom. Jag borde ha upphållit mig vid Guds nåd, Hans
godhet och barmhärtighet och lovprisat Honom mer och klagat mindre över mina bröders
otacksamhet. Om jag bara hade lämnat all min rådlöshet till Herren och tänkt mindre på vad andra
sade och gjorde mot mig, så skulle jag ha haft mer frid och glädje. Jag vill nu först söka att vara på
vakt så att jag inte sårar någon med ord och handling och sedan försöka hjälpa mina bröder och göra
stigen rätt för deras fötter. Jag kommer inte att sluta sörja över fel som har begåtts mot mig. Jag
hade väntat mig mer av människor än jag borde. Jag älskar Gud och Hans verk och jag älskar också
mina bröder.”
Inte tänkte väl jag, när vi reste iväg, att detta var den sista resa som vi gjorde tillsammans. Vädret
skiftade plötsligt från tryckande hetta till isande kyla. Min man blev förkyld, men han menade att
han var så frisk och stark att han inte skulle ta långvarig skada av det. Han utförde sina uppgifter
under mötena i Charlotte och presenterade sanningen med stor klarhet och kraft. Han talade om den
glädje han kände över att vända sig till ett folk, som visade ett så starkt intresse för de ämnen som
han själv satte så stort värde på. ”Herren har verkligen upplivat min själ” sade han ”medan jag har
brutit livets bröd för andra. I hela Michigan ropar vårt folk ivrigt på hjälp. Hur längtar jag inte efter
att trösta, uppmuntra och styrka dem med de dyrbara sanningar som passar in på vår tid.”
När vi hade kommit hem klagade min make över att han kände sig litet dålig, men ändå utförde han
sitt arbete som vanligt. Var morgon besökte vi träddungen i närheten av vårt hus och förenade oss i
bön. Vi var angelägna att få veta vår plikt. Brev kom ständigt in från olika platser, och man bad oss
att närvara vid tältmötena. Trots vår föresats att ägna (109) oss åt skrivande var det svårt att vägra
träffa våra bröder vid dessa viktiga samlingar. Vi bad uppriktigt om visdom att förstå hur vi borde
handla.
På sabbatsmorgonen gick vi tillsammans till lunden och min man bad tre gånger de mest brinnande
böner. Det verkade som om han inte ville sluta att be till Gud om särskild ledning och välsignelse.
Hans böner blev hörda och frid och ljus kom till våra hjärtan Han lovprisade Gud och sa: ”Nu låter
jag Jesus ta hand om allt. Jag känner en ljuvlig, himmelsk frid, en försäkran om att Herren kommer
att visa oss vår plikt, för vi önskar göra Hans vilja.” Han följde med mig till Tabernaklet och
inledde gustjänsten med sång och bön. Det var den sista gången någonsin som han stod vid min sida
i talarstolen.
På måndagen hade han en svår förkylning och nästa dag blev jag också angripen. Tillsammans togs
vi in på sanatoriet för att få behandling. På fredagen började mina symptom att lindras. Läkaren
informerade mig om att min man bara hade lust att sova och att man fruktade att han var farligt
sjuk. Jag fördes omedelbart till hans rum och så snart jag såg på hans ansikte förstod jag att han höll
på att dö. Jag försökte väcka honom. Han förstod allt vad jag sa till honom och svarade på alla
frågor som kunde besvaras med ja eller nej. När jag talade om för honom att jag trodde att han höll
på att dö visade han ingen förvåning. Jag frågade honom om han höll Jesus kär. Han sa: ”Ja, o, ja .”
”Har du ingen önskan att leva”, frågade jag. Han svarade: ”Nej.”
Vi knäböjde då vid hans säng och jag bad för honom. Ett uttryck av frid vilade över hans ansikte
Jag sa till honom: ”Jesus älskar dig. De eviga armarna håller dig.” Han svarade ”Ja, ja.”
Broder Smith och andra bröder bad sedan runt hans säng och drog sig tillbaka för att tillbringa
mycket av natten i bön. Min man sa att han inte kände någon smärta, men det var tydligt att han
snabbt blev sämre. Dr Kellogg och hans medhjälpare gjorde allt som stod i deras (110) makt för att
hindra honom från att dö. Långsamt återfick han sansen, men han var fortfarande svag..
Nästa morgon tycktes han igen kvickna till något, men vid middagstid hade han frossbrytningar och
på grund av det blev han medvetslös. Kl 5 på sabbatseftermiddagen den 6 augusti 1881 drog han
stilla sitt sista andetag utan dödskamp och stönande.
Chocken, då min man dog så plötsligt, så oväntat, drabbade mig med krossande tyngd. I mitt svaga
tillstånd hade jag samlat alla mina krafter för att bli hos honom vid hans säng till det sista. Men när
jag såg hans ögon slutas i döden, gav min utmattade natur vika och jag bröt fullständigt samman.
Under någon tid tycktes jag balansera mellan liv och död. Livets låga var så svag att en pust kunde
släcka den. På natten blev min puls så svag och min andning kortare och kortare tills den tycktes
upphöra. Mitt liv bevarades bara tack vare Guds välsignelse och den aldrig slappnande omsorgen
och vaksamheten hos läkare och andra närvarande.
Eftersom jag inte hade stigit ur sjuksängen efter min mans död, blev jag buren till Tabernaklet
följande sabbat för att vara med om hans begravning. Vid slutet av predikan kände jag att det var
min plikt att vittna om värdet av det kristna hoppet i en stund av sorg och smärtsam förlust. När jag
reste mig upp fick jag styrka och jag talade omkring tio minuter. Jag upphöjde Guds nåd och kärlek
inför den fullsatta församlingen. Då begravningsgudstjänsten var slut följde jag min man till Oak
Hill kyrkogård, där han lades till vila till uppståndelsens morgon.
Min fysiska styrka hade slagits ut. Likväl uppehöll gudomlig nåd mig i min stora, smärtsamma
förlust. När jag såg att min man andades ut sitt sista andetag, kände jag att Jesus var mer dyrbar för
mig än han någonsin förr hade varit i mitt liv. När jag stod vid min förstfödde och slöt hans ögon i
döden kunde jag säga:” Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Jag kände då att
jag hade en hjälpare i Jesus. (111) Och när min sist födde slets ur mina armar och jag inte längre
kunde se hans lilla huvud på kudden bredvid mig, då kunde jag säga: ”Herren gav och Herren tog.
Välsignat vare Herrens namn.” Och när han togs bort, vars stora kärlek jag har lutat mig mot, när
han som jag har samarbetet med i trettiosex år togs från mig, kunde jag lägga mina händer på hans
ögon och säga: Jag anförtror min skatt åt Dig till uppståndelsens morgon.
När jag såg honom dö och såg de många vännerna, som deltog med mig i sorgen, tänkte jag: Vilken
skillnad på Jesu död, när han hängde på korset! Vilken skillnad! I Hans smärtas stund hånade och
förlöjligade smädarna honom, men han dog och gick genom graven för att lysa upp den, för att ge
ljus över den, så att vi kan ha glädje och hopp också när döden inträffar. Det skedde för att vi skall
kunna säga om våra vänner som läggs till vila i Jesus: Vi skall möta dem igen.
Tidvis kände jag att jag inte kunde låta min man dö. Men dessa ord tycktes inpräglas i mitt sinne:
”Var stilla och känn att jag är Gud.” Jag känner bitter sorg över min förlust, men vågar inte hänge
mig åt en onyttig känsla av smärta. Det skulle inte ge mig den döde tillbaka. Och jag är inte så
självisk att jag skulle önska att föra honom från en fridfull slummer till att återuppta livets strider.
Lik en trött krigare har han lagt sig ned för att sova. Jag kommer gärna att se den plats där han vilar.
Det bästa sättet, som jag och mina barn kan ära minnet av honom som har fallit, är att ta upp arbetet
där han lämnade det och i Jesu kraft föra det framåt till fullbordan. Vi kommer att vara tacksamma
för de användbara år som förunnades honom. För hans skull och för Kristi skull kommer vi att av
hans död lära en läxa som vi aldrig kommer att glömma. Vi kommer att låta denna smätsamma sorg
göra oss mera vänliga och snälla, mera fördragsamma, tålmodiga och omtänksamma mot dem som
lever.
Ensam återupptar jag mitt livsverk i full tillit till att min Återlösare kommer att vara med mig. Vi
har bara en liten tid att (112) kämpa kampen, så kommer Kristus och scenen där striden utspelas
kommer att stänga. Då kommer vi att ha gjort våra sista ansträngningar att samarbeta med Kristus
och utbreda hans rike. Några, som har kämpat på fronten i striden och ivrigt motstått det onda som
tränger sig in, faller plikttrogna på sin post. De levande ser med sorg på de fallna hjältarna, men det
är inte tid att sluta arbeta. De måste sluta leden, gripa banéren ur den hand som har förlamats av
döden och med förnyad energi försvara sanningen och Kristi ära. Som aldrig förr måste vi motstå
synden - motstå mörkrets makter. Tiden kräver energisk och bestämd aktivitet från deras sida som
tror på sanningen för vår tid. Om det tycks ta lång tid för oss att vänta på att Befriaren skall komma,
låt oss då komma ihåg att vi har lämnats kvar på jorden för att möta stormar och strider och må den
påminnelsen hindra varje klagan. Om vi, nerböjda av plågor och påfrestningar, känner oss otåliga i
väntan på att med heder bli frikallade från kampen, så låt oss minnas att vi lämnats kvar för att
fullborda en kristen karaktär. Vi är här ännu för att bättre lära känna Gud, vår Far och Jesus vår
äldre bror och arbeta för vår Mästare genom att vinna många själar för Kristus ”De förståndiga skall
då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och
för evigt.”
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 1
Skall jag ta vara på min broder?
(113) Den 20 november 1855 när jag var i bön, kom helt plötsligt Herrens Ande med stor kraft över
mig och jag fördes bort i en syn.
Jag såg att Herrens Ande efter hand hade försvunnit från församlingen. Herrens tjänare hade litat för
mycket på argumentens styrka, och inte haft den fasta tillit till Gud som de borde ha. Jag såg att
enbart sanningens argument inte kommer att få människor att ta ställning för sanningen och Guds
sista församling, ty sanningen är inte populär. Guds tjänare måste ha sanningen i sina liv. Ängeln
sade: "De måste få den levande från Gud, bära den i sitt bröst och sprida den med hela sin själs
värme och allvar till dem som lyssnar." Några få som är samvetsgranna, är redo att fatta sitt beslut
utifrån övertygande argument, men det är omöjligt att påverka många med endast sanningens teori.
Det måste till en himmelsk kraft som åtföljer sanningen - ett levande vittnesbörd som påverkar dem.
Jag såg att fienden är strängt upptagen med att förgöra människors andliga liv. Självupphöjelse har
kommit in i våra led, men det måste i stället bli mer ödmjukhet. Många av förkunnarna har gett efter
för en anda av oberoende. Denna måste läggas bort och Guds tjänare komma närmare varandra. Det
har varit för mycket av den anda som frågar: "Skall jag ta vara på min broder?" (1 Mos. 4: 9.)
Ängeln sade: "Ja, du skall ta vara på din broder. Du (114) skall ha ett vakande öga över din broder,
vara intresserad av hans välfärd, hysa en vänlig och älskvärd anda för honom. Kom närmare
varandra! Kom närmare varandra'" Guds avsikt var att människan skulle vara ärlig och
öppenhjärtad, utan förställning, men saktmodig och ödmjuk i all enkelhet. Det är himmelens
princip. Gud bestämde att det skulle vara så. Men fattiga, svaga människor har funnit på något helt
annorlunda - att följa sin egen väg, och att noggrant ägna sig åt sina egna själviska intressen.
Jag frågade ängeln varför enkelheten hade försvunnit från församlingen, och stolthet och
självupphöjelse hade kommit in. Jag såg att vi här finner orsaken till varför vi nästan har blivit
överlämnade i fiendens händer. Ängeln sade: "Se efter, och ni skall upptäcka att denna inställning är
den förhärskande: 'Skall jag ta vara på min broder?'" Återigen sade ängeln: "Du skall ta vara på din
broder. Din bekännelse, din tro, kräver av dig att försaka dig själv och offra dig själv åt Gud, annars
kommer du att vara ovärdig det eviga livet. Genom svår ångest, lidande och Guds älskade Sons blod
betalades ett högt pris för att du skulle få evigt liv."
Jag såg att många människor på olika platser, både i öst och väst, köpte den ena lantgården efter den
andra, lade tomt till tomt och hus till hus och tog Guds verk som förevändning i det att de sade att
de gjorde det för att stödja saken. Tvärtom binder de sig så att de inte kan bli till någon nytta för
Guds verk.
En del köper ett stycke mark och arbetar med all sin kraft för att kunna betala sin skuld. De är så
upptagna att de inte har någon tid över för att bedja, tjäna Gud och växa till, genom att få kraft från
honom att övervinna sina frestelser. De är nedtyngda av skulder, och när Guds verk behöver medel,
kan de inte vara med, ty de måste först bli skuldfria. Men när de väl är skuldfria är de längre från
möjligheterna att hjälpa, ty då kastar de sig in i en ny egendomsaffär och skaffar sig mera ägodelar.
De smickrar sig själva med att denna väg är rätt, eftersom de tänker använda vinsten för Guds verk.
I verkligheten samlar de skatter här på jorden. De älskar sanningen med sin mun, men inte i
handling. (115) De älskar Guds verk just så mycket som deras gärningar visar. De älskar världen
mer och mer, och Guds sak mindre och mindre. Dragningen till världen blir starkare och starkare,
under det att himmelens dragningskraft blir mindre och mindre. Deras hjärtan är knutna till deras
skatter. Genom sitt exempel säger de till sin omgivning att de räknar med att stanna här, och att
denna värld är deras hem. Ängeln sade: "Du skall ta vara på din broder."
Många har gett efter för lusten att använda sina pengar på ett onödigt sätt, endast för att
tillfredsställa sina känslor, sin smak och sitt skönhetssinne. Just dessa pengar som förbrukas i
onödan, behövdes i Guds verk. Guds tjänare behövde dem eftersom verket hålls tillbaka på grund
av brist på medel. Ängeln sade: "Deras tid att verka är snart förbi. Deras gärningar visar att
själviskheten är deras avgud och till den offrar de." Själviskheten måste tillfredsställas och deras
känslor är: "Skall jag ta vara på min broder?" Många har fått varning efter varning, men till ingen
nytta. Själviskheten är det väsentligaste, och för detta måste allt annat böja sig.
Jag såg, att församlingen nästan hade förlorat offrandets och självförsakelsens anda. De sätter
själviskheten och jagets intressen främst, och de gör för Guds verk vad de menar sig kunna utföra
snarare än vad Gud menar att de kan utföra. Sådana offer, såg jag, är otillräckliga och kan inte
accepteras av Gud. Alla borde vara intresserade av att göra det yttersta för att befrämja Guds verk.
Jag såg att de som inte har någon egendom men har en frisk kropp, är ansvariga inför Gud för sin
styrka. De skulle vara flitiga i sin gärning, ivriga till sinnes. De skulle inte lämna hela bördan till
dem som har ägodelar att göra alla offer. Jag såg att de kan offra och att det är deras plikt att göra
lika mycket som de som har egendom. Men ofta förstår inte de som inga ägodelar har, att de kan
förneka sig själva på många sätt genom att lägga ut mindre på sig själva för att tillfredsställa sin
smak och sina böjelser. De upptäcker då var de kan spara för Guds verk och lägga upp skatter i
himmelens förrådshus. Jag såg att det finns ljuvlighet och skönhet i sanningen, men om man tar bort
Guds kraft blir den maktlös.
-----------
Tid då sabbaten börjar
(116) Jag såg att det är så här: ”Från kväll till kväll skall ni fira er sabbat.” Ängeln sade: ”Ta Guds
ord, läs det, förstå det och ni kan inte föras vilse. Läs omsorgsfullt och ni skall finna vad afton är
och när den är.” Jag frågade ängeln om Guds missnöje hade vilat över Hans folk på grund av det
sätt de inleder sabbaten på. Jag visades tillbaka till sabbatens uppkomst och följde Guds folk upp till
denna tid, men kunde inte se att Herren var missnöjd eller ogillade dem. Jag frågade varför det hade
blivit så, att vi på denna sena dag måste ändra tid för att börja sabbaten. Ängeln sade: ”Du kommer
att förstå, men inte ännu, inte ännu.” Ängeln sade: ”Om ljus kommer och detta ljus åsidosätts eller
förkastas, då kommer Guds dom och ogillande, men innan ljuset kommer är det ingen synd,
eftersom det inte finns något ljus för dem att förkasta.” Jag såg att det fanns i somligas tankar, att
Herren hade visat att sabbaten började klockan sex, medan jag endast hade sett att den började på
kvällen och man slöt sig till att det var kväll vid sextiden. Jag såg att Guds tjänare måste dra sig
närmare varandra och hålla ihop.
-----------
Sanningens motståndare
Jag fick se historien om Stephenson och Hall från Wisconsin. Jag såg medan vi var i Wisconsin, i
juni 1854, att de var överbevisade om att synerna var från Gud, men de undersökte dem och
jämförde dem med sina uppfattningar om den-kommande-tiden och eftersom synerna inte stämde
med deras uppfattningar offrade de synerna till förmån för den- kommande-tiden. Och under sin
resa österut, förra våren, misstog de sig båda och gjorde upp planer. De har snubblat över denkommande-tiden och de (117) är villiga att göra vad som helst för att skada Review. Dess vänner
måste vara vakna och göra vad de kan för att rädda Guds barn från villfarelse. Dessa män samverkar
med ett lögnaktigt och fördärvat folk. De har haft bevis för detta. Och när de gav uttryck för
sympati och enighet med min man, bet de (i synnerhet Stephenson) som en huggorm bakom hans
rygg. Även om de talade vackra ord om honom, hetsade de upp hela Wisconsin-området mot
Review och dess ledare. Stephenson var särskilt aktiv i detta. Deras mål har varit att få Review att
ge ut den-kommande-tiden- teologin eller att fördärva dess inflytande. Medan min man var
öppenhjärtig och inte misstänkte något utan försökte finna sätt att avlägsna deras avund på och
öppet visade dem kontorets affärer och försökte hjälpa dem, var de ute i onda avsikter och såg
alltsammans med ett avundsjukt öga. Ängeln sade, när jag iakttog dem: ”Tror ni, svaga män, att ni
kan hindra Guds verk? Svaga män, en beröring av Hans finger kan slå ner er till jorden. Han
kommer bara att ha tålamod med er en liten stund.”
Jag blev visad tillbaka till den adventistiska lärans begynnelse och ända tillbaka till före den tiden
och jag såg att det inte hade funnits någon parallell till den villfarelse, den felaktiga framställning
och falskhet som hade utövats av Messenger- gruppen, eller någon sådan sammanslutning av
fördärvade hjärtan under sken av att vara en religion. Några uppriktiga hjärtan har varit påverkade
av dem och dragit den slutsatsen att de måste ha åtminstone någon grund för sina påståenden och
ansett dem vara ur stånd till att uttala så grova felaktigheter. Jag såg att sådant vill ha bevis för
sanningen i dessa saker. Guds församling bör gå sin väg rakt fram, som om det inte fanns sådana
människor i världen.
Jag såg att beslutsamma ansträngningar bör göras för att visa de människor deras fel, som är
okristna i sina liv. Om de inte ändrar sig, bör de skiljas från det dyrbara och heliga, så att Gud kan
ha ett rent och ädelt folk, som Han kan glädja Sig över. (118) Vanära Honom inte genom att förena
de rena med de orena.
Jag blev visad några som kom från de östliga staterna till de västliga staterna. Jag såg att det inte
skulle vara deras målsättning, som lämnar de östra staterna till förmån för de västra staterna, att bli
rika, utan att vinna själar för sanningen. Ängeln sade: ”Låt era gärningar visa att det inte är för ära,
eller för att vinna rikedomar på jorden, som ni har flyttat till de västra staterna, utan för att framhålla
och upphöja sanningens standard.” Jag såg att de, som flyttar till de västra staterna skulle vara som
människor som väntar på sin Herre. Ängeln sade: ”Var ett levande exempel för dem i de västra
staterna. Låt era gärningar visa att ni är Guds utvalda folk och att ni har ett särskilt uppdrag att ge
det sista nådebudskapet till världen. Låt era gärningar visa dem som är runt omkring er att den här
världen inte är ert hem.” Jag såg att de som har trasslat in sig själva borde bryta fiendens snara och
gå fria. Samla inte rikedomar på jorden, utan visa genom era liv att ni samlar rikedomar i himlen.
Om Gud har kallat er till de västra staterna, har Han ett uppdrag, en upphöjd uppgift för er att
utföra. Låt er tro och er erfarenhet hjälpa dem, som inte har en levande erfarenhet. Låt inte er
dragningskraft riktas mot denna ringa och mörka fläck av en värld, utan låt den vara vänd uppåt mot
Gud, äran och himlen. Låt inte omsorgen och bekymren över egendomar uppta era sinnen, utan att
ni med säkerhet kan tas upp till Abrahams gård. Vi är arvingar till detta odödliga arv. Vänd er
hängivenhet bort från jorden och uppehåll er vid himmelska ting.
-----------
Föräldraansvar
Jag såg att ett stort ansvar vilar på föräldrarna. De får inte ledas av sina barn, utan de måste i stället
leda dem. Jag hänvisades till Abraham. Han var trogen i sitt hus. Han befallde sitt husfolk att följa
honom, och Gud kom ihåg det.
(119) Jag blev också påmind om det som berättas om Eli. Han lät sina barn göra vad de ville och
därför blev de ogudaktiga och sedeslösa, ty genom sin ogudaktighet ledde de Israel bort från Gud.
När Gud hade uppenbarat för Samuel deras synder, och den tunga förbannelse som skulle följa
därför att Eli inte höll tillbaka sina barn, sade han att inget offer någonsin kunde rena dem från
deras synd. När Samuel omtalade vad Gud hade uppenbarat för honom, fogade Eli sig i det med
följande ord: "Han är Herren; han göre vad honom täckes." (1 Sam. 3: 18.) Guds förbannelse följde
snart. Dessa ogudaktiga präster dödades tillsammans med trettio tusen av folket, och Guds ark togs
av Israels fiender. När Eli hörde att Herrens ark hade tagits, föll han baklänges och dog. Jag såg att
om Gud var så noga med att ta itu med sådana ting i det flydda, kommer han inte att vara mindre
noga i dessa yttersta dagar.
Föräldrar måste leda sina barn, tillrättavisa deras böjelser och ha dem under sin kontroll, annars
kommer Gud förvisso att förgöra barnen "på sin vredes dag". Föräldrar som inte haft omsorg om
sina barn kommer inte att vara utan skuld. I synnerhet skulle Guds tjänare leda sina familjer och ha
dem under sin kontroll. Jag såg att de inte är redo att döma och besluta i församlingens
angelägenheter, om de inte väl kan leda sitt eget hus. De måste först ha ordning i sitt eget hem,
sedan kan deras omdöme och inflytande betyda något i församlingen. Jag såg att orsaken till att
syner getts så sparsamt på senare tid, är att de inte har uppskattats av församlingen. Församlingen
har nästan förlorat sin andlighet och tro, och de förmaningar och varningar som getts har knappast
haft någon effekt på dem. Många av dem som bekänt sig ha tro på dem har inte aktat på dem.
En del har slagit in på en olämplig väg, när de har talat med icke-troende, vilka begärt bevis för
tron. I stället för att gå till Bibeln, för att där ge bevisen för sin övertygelse, har de läst upp något
från Vittnesbörden. Jag såg att det sättet inte var det riktiga, ty det har gjort att många icke-troende
fått fördomar mot sanningen. Uppenbarelserna kan inte ha någon tyngd (120) för dem som inte sett
dem och inte vet något om dess anda. Man borde inte hänvisa till dem i sådana sammanhang.
-----------
Tro på Gud
När vi var i Battle Creek i Michigan den 5 maj 1855, märkte jag att det saknades tro både bland
Guds tjänare och församlingens medlemmar. De blev alltför lätt missmodiga, hade alltför lätt att
tvivla på Gud och var alltför villiga att tro, att de hade det svårt och att Gud hade övergett dem. Jag
såg att detta var grymt. Gud älskade dem så mycket att Han var villig att ge Sin älskade Son att dö
för dem, och hela himmelen var intresserad av deras frälsning. Trots allt som hade blivit gjort för
dem, fann de det svårt att tro och lita på en så god och vänlig Fader. Han har sagt att Han är mer
villig att ge helig Ande till dem som ber om det, än jordiska föräldrar är villiga att ge goda gåvor till
sina barn. Jag såg att Guds tjänare och församlingens medlemmar hade alltför lätt att bli
missmodiga. När de bad till sin Fader i himmelen om sådant som de trodde de behövde, och de inte
omedelbart fick vad de bett om, tvivlade de, modet försvann och de började klaga och kritisera.
Detta såg jag att Gud ogillade.
Varje helgad människa som kommer till Gud i uppriktighet, och frambär sin ärliga bön till Honom i
tro, får sin bön besvarad. Men ge inte upp tron på Guds löften, även om du inte skulle se ett
omedelbart svar på dina böner. Var inte rädd för att lita på Gud. Förlita dig på Hans säkra löfte:
"Bedjen, och I skolen få." (Joh. 16: 24.) Gud är alltför vis för att handla fel, och alltför god för att
undanhålla sina heliga något gott om de vandrar på rättfärdighetens väg. Människor är
ofullkomliga, och även om bönen stiger upp ur ett ärligt hjärta, så ber de inte alltid om sådant som
är det bästa för dem själva, eller om sådant som kommer att förhärliga Gud. När det är så, kommer
vår gode och vise Fader som (121) hör våra böner, att svara ibland omedelbart - men Han ger oss
sådant som är för vårt bästa och som kan förhärliga Honom. Han ger oss välsignelser. Om vi kunde
förstå Hans planer, skulle vi klart se att Han vet vad som är bäst för oss, och ser till att våra böner
blir besvarade. I stället för sådant vi bett om som skulle ha kunnat skada oss, ger Gud oss
välsignelser till vårt bästa.
Jag såg att om vi inte tycker oss få omedelbart svar på våra böner, skall vi ändå hålla ut i tro och
inte ge efter för otro, ty det kommer att skilja oss från Gud. Om vår tro sviktar, kan vi inte få något
från Honom. Vår tillit till Gud skulle vara stark. När vi bäst behöver något, kommer välsignelsen att
falla över oss likt en regnskur.
När Guds tjänare ber om Hans Ande och välsignelse, kommer svaret ibland omedelbart, men inte
alltid. Ge inte upp vid sådana tillfällen, utan håll i tro fast vid löftet tills det uppfylls. Lita
fullständigt på Gud, och den begärda välsignelsen kommer ofta när du bäst behöver den. Helt
oväntat får du hjälp från Gud när du framställer sanningen för icke-troende, så att du med kraft och
klarhet kan frambära Hans ord.
Detta framställdes för mig vara likadant som när barn ber om någon förmån av sina jordiska
föräldrar, vilka älskar dem. De kan be om sådant som föräldrarna vet kan bli till skada. Föräldrarna
ger då sådant som kommer att bli till barnens bästa och som är hälsosamt för dem, i stället för det
som de längtade efter. Jag såg att varje bön som i tro uppsändes till Gud från ett ärligt hjärta både
hörs och besvaras. Den som har bett kommer att få välsignelsen när han bäst behöver den, och
oftast överstiger svaret alla förväntningar. Inte en enda helgad människas bön har gått förlorad, om
den har framburits ur ett trosfriskt och ärligt hjärta.
-----------
Messenger - sällskapet
(122) I Oswego, New York, juni 1855, blev jag visad att Guds folk har varit tyngt av bördor, att det
hade varit akaner i lägren. Guds verk har bara obetydligt utvecklats och många av Hans tjänare har
blivit modlösa, eftersom sannigen inte hade större effekt i New York och det har inte tillförts några
nya till församlingen. Messenger -sällskapet har bildats och vi måste lida ytterligare något på grund
av deras lögnaktiga tungor och felaktiga framställningar. Trots detta bör vi ta det hela med tålamod,
ty de kommer inte att skada Guds sak lika mycket nu när de har lämnat, som de skulle ha skadat den
genom sitt inflytande om de hade stannat kvar hos oss.
Guds missnöje har kommit över församlingen på grund av de enskilda personer med fördärvade
hjärtan, som tillhör den. De ville vara främst, där varken Gud eller deras bröder hade satt dem.
Själviskhet och upphöjdhet utmärkte deras sätt att vara. En plats är nu öppen för alla sådana, så att
de kan gå och finna bete tillsammans med dem som är av deras slag. Och vi bör prisa Gud att Han i
barmhärtighet har befriat deras församling. Gud har överlämnat många av dessa personer till deras
egna vägar för att fyllas med sina egna gärningar. En iver och en samhörighet leder nu dem som
kommer att bedra somliga. Men varje uppriktig person kommer att få upplysning om denna grupps
sanna tillstånd och kommer att stanna kvar hos Guds särskilda folk, hålla fast vid sanningen och
följa med på den ödmjuka vägen, utan att påverkas av deras inflytande som Gud har överlämnat åt
sina egna vägar för att uppfyllas av sina egna gärningar. Jag såg att Gud hade gett dessa personer
tillfälle till pånyttfödelse. Han hade upplyst dem om deras kärlek till självet och deras övriga
synder, men de ville inte bry sig om det. De ville inte bli födda på nytt och i Sin barmhärtighet
befriade Han församlingen från dem. Sanningen kommer att få effekt, om Guds tjänare och
församlingen vill helga sig själva åt Honom och Hans sak.
(123) Jag såg att Guds folk måste väckas och ta på sig rustningen. Kristus kommer, ty det stora
arbetet i det sista nådebudskapet är alltför viktigt för oss för att vi skulle kunna överge det och
komma ned och svara på sådana lögner, felaktiga framställningar och sådant förtal som Messenger gruppen har levt av och spritt ut. Sanning, sanning för vår tid, vi måste uppehålla oss vid den. Vi
utför ett stort uppdrag och kan inte sluta. Satan finns med i allt detta för att leda bort våra tankar
från sanningen för vår tid och Kristi återkomst. Ängeln sade: ”Jesus känner till alltsammans” Snart
kommer deras dag. Alla kommer att dömas efter de gärningar som har utförts av respektive person.
Den tunga som ljuger kommer att stoppas. Syndarna i Sion kommer att känna rädsla och fruktan
kommer att drabba hycklarna.
-----------
Bered dig att möta Herren
Jag såg att vi inte skulle tro att Herrens ankomst skulle dröja. Ängeln sade: "Förbered er, förbered er
för det som skall komma över jorden. Låt er tro visa sig i handling." Jag såg att den troendes sinne
måste vara fäst vid Gud, och att Hans inflytande måste väga tungt på Guds och sanningens sida. Vi
kan inte ära Herren när vi är vårdslösa och likgiltiga. Vi kan inte förhärliga honom när vi är
modfällda. Vi måste med iver försäkra oss om vår egen frälsning och hjälpa andra. Detta är det
viktigaste och allt därutöver skulle komma i andra hand.
Jag fick se himmelens härlighet. Jag hörde änglarna sjunga sin hänryckta sång i det att de prisade,
ärade och förhärligade Jesus. Jag började då förstå något av Guds Sons underbara kärlek. Han
lämnade all den härlighet och ära som var Hans i himmelen och var så intresserad av vår frälsning,
att Han med tålamod och ödmjukhet bar all den förnedring som människor utsatte Honom för. Han
blev plågad, slagen och illa misshandlad. Han hängdes upp på Golgata kors och (124) led den
smärtsammaste död som kunde tänkas, för att frälsa oss från döden, så att vi genom Hans utgjutna
blod skulle bli renade från synden. Allt detta för att vi skulle få uppstå till ett liv med Honom i de
boningar Han berett för oss, för att vi skulle få glädjas i himmelens ljus och härlighet samt få höra
änglarna sjunga och stämma in i deras sång.
Jag såg att hela himmelen är intresserad av vår frälsning. Hur skulle vi då kunna vara likgiltiga?
Skall vi vara obetänksamma som om det inte betydde något om vi blir frälsta eller inte? Skall vi
ringakta det offer som har gjort för oss? Många har gjort så. De har inte tagit vara på den nåd som
erbjudits dem, och därför ser Gud med ogillande på dem. Det går inte att i längden bedröva Guds
Ande. Han kommer att lämna dem som fortsätter att göra det. När Gud gjort allt som kan göras för
att frälsa människorna, och de ändå i handling visar att de ringaktar den nåd Jesus erbjuder, kommer
döden att bli deras lott - och den blir dyrköpt. Det blir en förskräcklig död, ty de kommer att få
känna den ångest Kristus fick uppleva på korset, när Han köpte åt dem den försoning som de har
förkastat. De kommer då att förstå vad de har förlorat - evigt liv och odödlighetens boningar. Det
stora offer som Han gjort för att frälsa människor visar deras värde. När en människa en gång har
gått förlorad, så är det för evigt och oåterkalleligt.
Jag har sett en ängel med en våg i sin hand. Han vägde Guds folks tankar och intressen - i synnerhet
de ungas. I den ena skålen hade lagts de tankar och intressen som var riktade på det jordiska. I den
ena vågskålen såg jag världsliga böcker, tankar på kläder och utseende, fåfänga, stolthet osv. O,
vilket allvarligt ögonblick när Guds änglar väger alla bekännande troendes tankar - de som gör
anspråk på att ha dött bort från världen och nu lever för Gud. Vågskålen som var fylld med jordiska
tankar, stolthet och högfärd sjönk snabbt ned, trots att vikt efter vikt togs bort. Den skål i vilken de
på himmelen inriktade tankarna låg, gick snabbt upp när den andra sjönk ned. (125) O, hur lätta var
de inte! Jag kan beskriva vad jag såg, men jag kan aldrig återge det allvarliga och levande intryck
som blev kvar i mitt sinne, när jag betraktade ängeln som vägde Guds folks tankar. Ängeln sade:
"Kan sådana komma in i himmelen? Nej, och åter nej, det går aldrig! Säg dem att det hopp de har är
fåfängt. Om de inte snabbt ångrar sig och tar emot verklig frälsning går de förlorade."
Ett sken av gudsfruktan frälsar ingen. Alla måste ha en djup och levande erfarenhet. Endast det kan
frälsa dem under prövningens tid. Då kommer det att visa sig hurudant deras verk är. Om det är
guld, silver eller dyrbara stenar, kommer han att "dölja dem i sin hydda på olyckans dag". Men om
deras livsverk är trä, hö eller strå, kan ingenting skydda dem från Guds brinnande vrede.
De unga, såväl som de äldre, kommer att bli tvungna att ge skäl för sitt hopp. Men människosinnet,
avsett av Gud att användas för det goda, utformat för att fullkomligt tjäna Honom, har använts på
olämpligt sätt, i stället för att ägna sig åt eviga och förblivande intressen. De människor som
lämnats utan ledning, har lika stora förutsättningar att förstå sanningen, när de studerar Guds ord,
om varför vi skulle fira sabbaten och finna grunden för det kristna hoppet, som de förstår vad de
läser då de studerar skönhetsvård, etikett, mode etc. De som ägnar sig åt olämpliga berättelser och
fåfängt tal, föder sin föreställningsvärld med sådant, under det att Gudsordets skönhet totalt
förmörkas för dem. Sinnet leds direkt bort från Gud. Intresset för Hans dyrbara ord har ödelagts.
En bok har getts oss för att leda våra steg förbi svårigheterna, genom mörkret i denna världen, till
himmelen. Den berättar hur vi kan undkomma Guds vrede. Den berättar vidare om Kristi lidanden
för oss, det stora offer som gjorts för att vi skall kunna bli frälsta och få glädjas i Guds närvaro för
alltid. Om någon till sist inte lyckas nå målet, efter att ha hört sanningen förkunnas, 'såsom det skett
i detta land (USA), är ,det deras fel och de kommer att vara (126) utan ursäkt. Guds ord omtalar hur
vi kan bli fullkomliga kristna och undgå de sju sista plågorna. Men de hade inte så mycket intresse,
att de sökte finna svaret. De intresserade sig för andra ting. De hyllade avgudar och ringaktade och
försummade Guds heliga ord. Många bekännande kristna har inte tagit Gud på allvar och när hans
heliga Ord kommer att döma dem på den yttersta dagen, kommer sådana att visa sig vara ovärdiga.
Det Ord som de har försummat till förmån för olämpliga berättelseböcker, dömer nu deras liv. Där
finns förebilden. Människornas motiv, ord, gärningar och det sätt varpå de använt sin tid, jämförs
nu med Guds skrivna ord. Om någon inte når upp till förebilden, avgörs deras öde för alltid.
"Jag såg att mångas måttstock har hämtats från den egna omgivningen och att de jämför sina egna
liv med andras. Så bör det inte vara! Ingen utom Kristus kan vara vårt föredöme. Han är vår enda
förebild och vi Hr gärna överträffa varandra i att efterlikna honom. Vi är antingen Kristi
medarbetare eller fiendens. Antingen församlar vi med honom eller förskingrar. Vi är antingen
avgjorda, helhjärtade kristna eller inga alls. Kristus säger: ""Jag skulle önska att du vore antingen
kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.""
(Upp. 3: 15, 16.)"
"Jag såg att många ännu knappast vet vad självförnekelse eller offer är, eller vad det är att lida för
sanningens sak. Men ingen kommer in i himmelen som inte gjort ett offer. En själv förnekelsens
och offervillighetens ande måste fostras. En del har inte offrat sig själva, sina egna kroppar, på
Guds altare. De frossar i ett obehärskat temperament, följer de egna böjelserna och sysslar med sina
egna intressen trots Guds verks behov. De som är villiga att göra varje offer för att få del av det
eviga livet, kommer att få det. Det eviga livet är värt varje offer. Det är värt att korsfästa det egna
jaget och varje avgud för dettas skull. Den härlighet, ""som väger översvinnligen tungt och varar i
evighet"", överskuggar allt annat och går före varje jordisk tillfredsställelse."
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 2
De två vägarna
(127) Vid Battle Creek-konferensen den 27 maj 1856 fick jag i en syn se sådant, som angår
församlingen i allmänhet. Guds majestät och härlighet visades mig. Ängeln sade: "Gud är
fruktansvärd i Sitt majestät, och ändå förstår ni det inte. Fruktansvärd i Sin vrede, men ändå retar ni
Honom dagligen. Kämpen för att komma in genom den trånga dörren.' 'Ty vid och bred är den väg
som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är
smal, som leder till livet, och få äro de som finna den:" (Luk. 13: 24; Matt. 7: 13, 14.) Dessa vägar
är tydligt angivna, åtskilda och går i motsatta riktningar. Den ena leder till evigt liv, den andra till
evig död. Jag såg skillnaden mellan dessa vägar och de människor som färdas på dem. Vägarna är
också helt olika, ty den ena är bred och jämn, medan den andra är smal och ojämn. De grupper som
färdas på dessa båda vägar är också helt olika till karaktär, i liv, i klädedräkt och i samtalsämnen.
De som färdas på den smala vägen talar om den glädje och lycka de kommer att få vid slutet av
resan. Deras ansikten är ofta sorgsna, men ofta strålar de även av helig glädje. De klär sig inte som
den andra gruppen som färdas på den breda vägen, inte heller talar och handlar de som andra gör.
De har fått en mönsterbild. Smärtornas man, 'som var förtrogen med krankhet, (128) öppnade den
vägen för dem och färdades själv den vägen. Hans efterföljare ser Hans fotspår och blir tröstade och
uppmuntrade. Han nådde målet och tryggheten. Så kan också de göra om de följer i Hans fotspår.
Alla som färdas den breda vägen är upptagna med sig själva, hur de skall klä sig, hur de skall finna
nöjen och förströelser. De ägnar sig åt munterhet och skämt och tänker inte på resans mål - på den
säkra tillintetgörelse de har framför sig vid färdens slut. Varje dag kommer de närmare detta mål,
men som dårar rusar de åstad fortare och fortare. O, hur förskräckligt detta föreföll mig!
Jag såg att många som färdades på den breda vägen hade dessa ord skrivna på sig: "Död för världen.
Alltings slut är nära. Var därför också ni redo." De liknade alla de oförståndiga runt omkring dem,
utom det att de hade en skugga av sorg över sig, vilken jag kunde lägga märke till i deras
anletsdrag. Deras samtalsämnen liknade de lättsinnigas och tanklösas omkring dem, men då och då
pekade de med stor tillfredsställelse på de valspråk de hade på sina kläder och uppmanade de övriga
att skaffa likadana. De vandrade på den breda vägen, men bekände sig tillhöra dem som vandrade
den smala vägen. De övriga på den breda vägen utbrast: "Det finns ingen skillnad på oss. Vi är lika i
tal, i klädsel och i handling."
Min uppmärksamhet riktades tillbaka till åren 1843-44. Då fanns det en helighetens anda som inte
längre finns. Vad har hänt med Guds bekännande egendomsfolk? Jag upptäckte samhörighet med
världen, ovillighet att lida för sanningens sak. Jag såg stor brist när det gällde att underordna sig
Guds vilja. Min uppmärksamhet fördes ändå längre tillbaka till Israel efter det att de hade lämnat
Egypten. Gud hade nådefullt fört dem ut från Egypten för att de skulle kunna tillbedja Honom utan
någon begränsning eller något hinder. Han gjorde stora under för dem. Han prövade dem genom att
föra dem in i svåra förhållanden. Efter alla underbara gärningar för Sitt folk, och efter alla befrielser
ur farorna, klagade de ändå mot Sin Gud. Trots allt gott som Gud hade gjort för dem i det att Han så
många gånger räddade dem från faror, klagade de när Han lät någon prövning (129) komma i deras
väg. Deras uttryck var: "Ack, att vi hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land." (2 Mos. 16: 3.)
De längtade så efter Egyptens purjolök och vitlök.
Jag såg, att många som bekände sig tro på Guds budskap för denna tid tycker det är egendomligt att
Israels barn klagade på resans besvärligheter, och att de, sedan de sett allt vad Gud hade gjort för
dem, ändå var så otacksamma och glömde bort allt som de hade varit med om. Ängeln sade: "Ni har
handlat sämre än de." Jag såg att Gud har gett budskapet för vår tid så tydligt och klart till Sina
tjänare, att det inte kan motstås. När det förkunnas, kan de vara övertygade om seger. Sanningens
motståndare kan inte bortförklara det oemotsägliga evangeliet. Ljuset har getts så klart, att Guds
tjänare kan stå upp var som helst och låta sanningen klar och sammanhängande hemföra segern.
Denna stora välsignelse har inte värdesatts och inte en gång uppskattats. Om några besvärligheter
uppkommer, ser sig en del tillbaka och tänker att de har haft det mycket svårt. En del av Guds egna
tjänare vet inte ens vad renande prövningar innebär. Många gånger skapar de svårigheter för sig,
tänkta svårigheter. De har så lätt för att bli missmodiga, sårade och överkänsliga och skadar
därigenom sig själva och inte minst Guds verk. Satan förstorar svårigheterna och inger dem sådana
tankar som, om de får bli kvar, kommer att ödelägga deras inflytande och användbarhet.
En del har känt att de måste sluta i Guds verk och i stället arbeta med sina händer. Jag såg att om
Gud skulle ta bort sin hand från dem, och de lämnades åt sjukdom och död, så skulle de börja förstå
vad svårigheter verkligen är. Det är fruktansvärt att knota och klaga mot Gud. Det är så lätt att
glömma bort att den väg de måste färdas är svår och besvärlig. Det är en korsets och
självförnekelsens väg, där de inte kan förvänta att allt skall gå lätt och utan möda, som om de
färdades på den breda vägen.
Jag såg att en del av Guds tjänare, även Ordets förkunnare, har så lätt att bli missmodiga och sårade.
De tycker sig vara försummade och orättvist behandlade, när de inte är det. (130) De tycker att de
har en hård lott. De förstår inte hur de skulle känna sig om Guds uppehållande hand skulle dras bort
och de fick gå igenom verklig själsångest. De skulle då få uppleva sådant som är tio gånger värre än
förut, när de var i Guds verk. Även om de då hade prövningar och bekymmer, så hade de dock Guds
välbehag. Det finns en del som verkar för Gud, och som inte vet när de verkligen har det lätt och
bekymmersfritt. De har fått försaka så litet och känner så litet till vad verklig brist, slitsamt arbete
eller själsbetungande bördor innebär, att de tror sig ha det, när de i verkligheten har det lätt och
behagligt. När de är gynnade av Gud, och nästan är fria från själsångest, så förstår de det inte, utan
de tror att de har stora prövningar. Jag såg att om inte sådana personer bar en självförsakelsens
anda, och är beredda att arbeta med glädje utan att spara sig, kommer Gud inte att kunna använda
dem. Han kommer inte att erkänna dem som sina självuppoffrande tjänare, utan kommer att finna
sådana som är villiga att arbeta, inte ovilligt utan med iver, och som förstår när de har det lugnt och
tryggt. Guds tjänare måste känna en själens börda i det att de under tårar ropar till Gud mellan
förhuset och altaret: "Herre, skona ditt folk." (Joel 2: 17.)
En del av Guds tjänare bar gett sitt liv för att ,Gud skall få använda dem i sin tjänst intill dess att
deras kroppar är nedbrutna och de är nästan utslitna av andligt arbete, omsorger, möda och
försakelser. Andra har inte haft, och skulle inte vilja ta på sig, något ansvar. Ändå tycker just sådana
att de har det svårt just därför att de aldrig bar erfarit vad svårigheter innebär. De har inte godtagit
Kristi lidande och kommer inte heller att göra det så länge de visar så mycken svaghet och så litet
mod, utan älskar bekvämlighet så mycket. Gud har visat mig, att det behövs en självrannsakan
bland förkunnarna, så att de tröga, långsamma och självupptagna skulle rensas bort, och kvar skulle
endast finnas en ren, trogen och självuppoffrande skara. En som inte söker finna ut hur de skall få
det bra utan som arbetar troget med Ordets förkunnelse, villiga att lida och uthärda "lit för (131)
Kristi skull, och för att rädda dem för vilka Kristus dog. Må dessa arbetare känna ett ve över sig om
de inte predikar evangeliet, men alla känner inte så.
-----------
Anpassning till världen
Jag blev visad hur somliga som var bekännande sabbatshållare anpassade sig efter världen. O, jag
såg att det är en skamfläck på deras bekännelse, en skam för Guds sak. De ljuger om sin
bekännelse. De tror att de inte är lika världen, men de står så nära den i kläder, i tal och handlingar,
att det inte finns någon skillnad. Jag såg dem smycka sina stackars, dödliga kroppar, som varje
ögonblick kan utsättas för Guds fingers beröring och läggas på en ångestfylld eller smärtsam säng.
O, när de sedan närmar sig sin sista förändring, så plågar dödlig smärta deras kroppar och den stora
frågan är: "Är jag beredd att dö? Är jag redo att stå inför Gud i domen och gå igenom den stora
tillbakablicken?" Fråga dem då hur det känns att smycka sina kroppar och om de har någon känsla
för, vad det innebär att bli beredd för att träda fram inför Gud. De kommer att berätta för dig att om
de kunde leva om sina liv, skulle de förändra sin livsstil till det bättre, undvika världens dårskaper,
dess fåfänga och stolthet och skulle pryda sin kropp med enkla men passande kläder och föregå alla
omkring sig med ett gott exempel. De skulle leva till Guds ära.
Varför är det så svårt att leva ett självförnekande och ödmjukt liv? Därför att bekännande kristna
inte har dött bort från världen. Det är lätt att leva efter det att vi har dött. Men många längtar efter
Egyptens purjolök och lök. De har en benägenhet att klä sig och handla så lika världen som möjligt
och vill ändå komma till himlen. De går inte igenom den trånga porten och in på den smala vägen.
Jag blev visad det sällskap som var närvarande vid konferensen. Ängeln (132) sade: “En del föda är
för maskar, [Syster Clarissa M. Bonfoey, som insomnade i Jesus bara tre dagar efter att denna
vision gavs, var närvarande och vid vanlig hälsa. Det gjorde ett djupt intryck på henne att hon var
en som skulle läggas i graven, och berättade om sin övertygelse för andra.], en del är föremål för de
sju sista plågorna, somliga kommer att förbli vid liv och stanna kvar på jorden för att förvandlas vid
Jesu återkomst.”
Allvarliga var dessa ord som ängeln uttalade. Jag frågade ängeln varför så få var intresserade av sin
eviga lycka och varför så få förberedde sig för sin slutliga förvandling. Han sade: ”Jorden lockar
dem, dess rikedomar förefaller dem att vara värdefulla.” De finner tillräckligt mycket att fylla sitt
sinne med och har inte tid att förbereda sig för himlen. Satan är beredd att kasta dem djupare och
djupare ned i svårigheter.Så snart de slutat tänka på ett bekymmer eller en svårighet, ger han
upphov till en ny ohelig önskan efter fler jordiska saker inom dem. På så sätt går deras tid och när
det är för sent, ser de, att de inte har uppnått något väsentligt. De har uppehållit sig vid skuggor och
gått miste om evigt liv. Dessa kommer inte att ha någon ursäkt.
Många klär sig som världen för att få inflytande. Men här begår de ett ledsamt och ödesdigert
misstag. Om de vill utöva ett sant och frälsande inflytande, så låt dem leva upp till sin bekännelse,
visa sin tro genom rättfärdiga gärningar och göra skillnaden stor mellan den kristne och världen. Jag
såg att orden och kläderna och gärningarna skulle tala för Gud. Då kommer ett heligt inflytande att
spridas över alla och alla kommer att inse om dem att de har varit med Jesus. Icke-troende kommer
att se att den sanning vi bekänner har utövar ett heligt inflytande och att en tro på Kristi återkomst
påverkar mäns och kvinnors karaktär. Om någon vill att deras inflytande skall tala till förmån för
sanningen, så låt dem leva ut sanningen och därmed efterlikna den ödmjuka Förebilden.
Jag såg att Gud hatar stolthet och att allt det stolta och alla som utövar ondska skall mejas ned och
att den dag som kommer skall bränna upp dem. Jag såg att den tredje ängelns budskap (133) ännu
måste arbeta som surdeg på mångas hjärtan som bekänner sig tro det och rensa bort deras stolthet,
själviskhet, begär och kärlek till världen.
Jesus kommer. Kommer Han att finna ett folk som har anpassat sig till världen? Och kommer Han
att erkänna dessa som Sitt folk som Han har renat till Sig själv? O, nej. Ingen utom de rena och
heliga kommer Han att erkänna som Sina. De, som har blivit renade och gjorda vita genom lidande
och som har hållit sig själva skilda och obefläckade av världen, kommer Han att kännas vid som
Sina.
När jag insåg detta fruktansvärda faktum, att Guds folk hade anpassat sig till världen, utan någon
annan skillnad än till namnet mellan många av de bekännande lärjungarna till den saktmodige och
tålmodige Jesus och icke-troende, kände min själ en djup ångest och smärta. Jag såg att Jesus var
sårad och utsatt för öppen skam. När ängeln med sorg såg Guds bekännande folk älska världen,
delta i dess anda och följa dess beteende, sade han: ”Skär er fria! Skär er fria! så att Han inte
bestämmer att ert öde skall bli hycklarnas och de icke-troendes utanför staden. Er bekännelse
kommer endast att förorsaka er större plåga och ert straff kommer att vara större eftersom ni känner
Hans vilja, men inte gjorde den.”
De, som bekänner sig tro på den tredje ängelns budskap, kränker ofta Guds verk genom lättsinne,
skämt och lättja. Jag blev visad att allt detta onda fanns överallt i våra led. Det borde finnas en
ödmjukhet inför Herren. Guds Israel borde riva sönder sina hjärtan och inte sina kläder. Barnslig
enkelhet ses sällan. Man tänker mer på människans gillande än på Guds ogillande. Ängeln sade:
”Gör ditt hjärta berett, så att Han inte kommer till dig med dom och den bräckliga livstråden skärs
av och ni ligger ned i graven, oskyddade och oförberedda för domen. Eller om ni inte gör er en bädd
i graven, så kommer era hjärtan att bli hårdare och ni lutar er mot ett falskt stöd, en påstådd (134)
förberedelse, och ni kommer för sent att upptäcka ert misstag för att kunna säkra ett välgrundat
hopp, såvida ni inte snart stiftar frid med Gud och sliter er själva loss från världen.”
Jag såg att somliga bekännande sabbatshållare tillbringar timmar med att studera det och det modet
för att pryda sina stackars dödliga kroppar, vilket är värre än att slösa bort dem. Medan ni gör er
själva lik världen och så vackra ni kan, så tänk på att samma kropp inom några få dagar kan vara
föda åt maskar. Och medan ni pryder den efter er smak för att behaga era ögon, dör ni andligt. Gud
hatar er fåfänga och onda svaghet och Han ser på er som en kalkad grav, full av fördärv och orenhet
inombords.
Mödrar sätter stolthetens exempel inför sina barn och genom att göra det, sår de en säd som
kommer att gro och bära skörd. Skörden kommer att vara säker och riklig. Det som de sår kommer
de att skörda. Det kommer inte att vara någon brist på skörd. Jag såg föräldrar, som hade lättare för
att lära sina barn stolthetens läxa än ödmjukhetens läxa. Satan och hans änglar står till höger på er
sida för att göra de handlingar eller de ord ni säger till dem verkningsfulla, så att de uppmuntras till
att klä sig i sin stolthet och blanda sig med det umgänge som inte är heligt. O, föräldrar, ni planterar
i ert eget bröst ett törne som ni ofta kommer att känna i smärta. När ni vill motarbeta den sorgliga
läxa som ni har lärt era barn, kommer ni att finna att det är svårt. Det är omöjligt för er att göra
detta. Ni måste vägra att ge dem saker, som skulle tillfredsställa deras stolthet och trots detta bor
den i hjärtat och längtar efter att bli tillfredsställd. Inget annat kan döda denna stolthet utom Guds
vakna och kraftfulla Ande. När denna finner Sin väg till hjärtat, kommer den att arbeta som surdeg
och rycka upp rötterna.
Jag såg att unga och gamla försummar Bibeln. De gjorde inte denna bok till sitt studium och till
regel för sina liv som de skulle. Särskilt är de unga skyldiga till denna försummelse. De flesta av
dem är beredda och finner massor av tid till att läsa nästan alla andra böcker. Men det Ord som visar
vägen till liv, evigt liv, (135) har inte lästs igenom och dagligen studerats. Denna dyrbara och
betydelsefulla bok, som skall döma dem på den sista dagen, studeras knappast alls. Intetsägande
historier har lästs uppmärksamt, medan Bibeln har förbigåtts utan att tas någon hänsyn till. En dag
kommer, en dag med moln och tjockt mörker, där alla kommer att önska att de var grundligt
utrustade med Guds ords klara och enkla sanningar, så att de saktmodigt men ändå beslutsamt, kan
ge ett skäl för sitt hopp. Denna grund för sitt hopp, såg jag att de måste ha för att stärka sina egna
själar inför den våldsamma kampen. Utan denna lider de nöd och kan inte ha någon fasthet och
beslutsamhet.
Föräldrar skulle hellre bränna dagens osanna skvallerhistorier och novellerna, när de kommer in i
deras hem. Det skulle vara barmhärtigt mot barnen. Att uppmuntra till läsning av dessa
historieböcker är som trolleri. Det förvirrar och förgiftar sinnet. Föräldrar: Jag såg, att om ni inte
vaknar upp till era barns eviga intressen, kommer de med säkerhet att gå förlorade på grund av er
försummelse. Och möjligheten till att opålitliga föräldrar själva blir frälsta, är mycket liten.
Föräldrar borde vara exemplariska. De bör utöva en helig påverkan i sina familjer. De borde låta
sina kläder vara anspråkslösa och skilja sig från världen omkring dem. När de värderar sina barns
eviga intressen, bör de tillrättavisa stoltheten i dem - troget tillrättavisa den och inte uppmuntra den
i ord eller handling. O, vilken stolthet som jag blev visad, ni Guds bekännande folk! Den har
tilltagit varje år, tills det nu är omöjligt att urskilja bekännande adventsabbatshållare från världen
omkring dem. Jag såg att denna stolthet måste slitas ut ur våra familjer.
Mycket har spenderats på band och spetsar till hattar, kragar. [Jag har ofta fått frågan om jag trodde
att det var fel att bära enkla linnekragar. Mitt svar har alltid varit NEJ. Somliga har gett en extrem
tolkning av vad jag skrivit om kragar, och hävdat att bära krage överhuvudtaget. Jag blev visad dyrt
bearbetade kragar och dyra och onödiga band och spetsar, som en del sabbatshållare har burit och
fortfarande bär för att synas och för modets skull. Då jag nämnde kragar, avsåg jag inte att bli
uppfattad som om inga kragar fick lov att bäras, och då jag nämnde band, menade jag inte att inga
band fick bäras överhuvudtaget [E.G.W. Anm. Till andra upplagan.] och andra unödiga saker som
pryder (136) kroppen, medan Jesus, härlighetens kung, som gav Sitt liv för att förlossa oss, bar en
törnekrona. Det var det sätt på vilket vår Mästares heliga huvud pryddes. Han var ”en smärtornas
man och förtrogen med lidande.” ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för
våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är
vi helade.” (Jes. 53:3, 5) Ändå kan just de, som bekänner sig bli renade med Jesu blod, som utgöts
för dem, kläda och pryda sina stackars, dödliga kroppar och våga bekänna sig vara efterföljare till
den heliga, självförnekande och ödmjuka Förebilden. O, om alla kunde se detta, så som Gud ser det
och har visat det för mig! Det föreföll mig alltför tungt att bära och att känna den ångest i själen,
som jag kände då jag såg det. Ängeln sade: ”Guds folk är speciellt, som Han renar åt Sig själv.” Jag
såg att vårt yttre utseende är ett tecken på hurdant vårt hjärta är. När det yttre är upphängt med
band, kragar och onödiga saker, visar det tydligt att kärlek till detta finns i hjärtat. Om inte sådana
personer renas från sitt fördärv, kan de aldrig se Gud, ty det är endast den renhjärtade som kommer
att se Honom.
Jag såg att yxan måste läggas mot trädets rot. Sådan stolthet borde inte tillåtas i församlingen. Det
är dessa saker som skiljer Gud från Han folk och som utestänger dem från arken. Mitt i Israel har
man sovit när det gäller stolthet, mode och anpassning till världen. De går varje månad framåt i
världslig kärlek, självupptagenhet, begär och stolthet. När deras hjärtan är påverkade av sanningen,
kommer det att leda till en död från världen och de kommer att lägga band, knypplingar och kragar
åt sidan. Om de har dött bort från världen kommer de icke-troendes skratt, spott och spe inte att
beröra dem. De kommer att hysa en ivrig önskan att skilja sig (137) från världen, som deras Mästare
gjorde. De kommer inte att efterlikna dess stolthet, metoder och seder. Det ädla målet för dem
kommer alltid att vara att förhärliga Gud och uppnå det odödliga arvet. Denna utsikt kommer att
uppsluka allt av jordisk natur. Gud kommer att ha ett folk, som är avskilt och olikt världen. Så snart
någon har en önskan att efterlikna världens seder, som de inte omedelbart undertrycker, lika snabbt
upphör Gud att erkänna dem som Sina barn. De är världens och mörkrets barn. De begär Egyptens
purjolök och lök, vilket betyder att de önskar vara så lika världen som möjligt. Genom att göra så,
visar de som bekänner att de iklätt sig Kristus, att de i själva verket har avklätt sig Honom och visar
att de står främmande för nåd och främmande för den saktmodige och ödmjuke Jesus. Om de hade
gjort sig bekanta med Honom, skulle de vandra värdiga Honom.
-----------
Predikanthustrur
Jag såg predikanternas hustrur. En del hjälper inte sina män och ändå påstår de sig tro på de tre
änglarnas budskap. De tänker mer på sina egna önskningar än på Guds vilja och hur de skall stödja
sina män genom trogna böner och ett noggrant liv. Jag såg att en del väljer en så egensinnig och
självisk väg att Satan har dem som sina redskap och verkar genom dem för att omintetgöra deras
mäns inflytande och användbarhet: De känner sig fria att klaga och jämra sig om de kommer i svåra
förhållanden. De har glömt bort de lidanden som forna tiders kristna fick utstå för sanningens skull
och tror att de måste genomdriva sina önskningar och följa sin egen vilja. Därtill glömmer de bort
Jesu, deras Mästares, lidande. De glömmer Smärtornas man, Han som var förtrogen med sorger.
Han som inte visste var Han skulle luta Sitt (138) huvud. De besvärar sig inte med att tänka på Hans
heliga panna som blev genomborrad av törnekronan. De glömmer Honom som fick bära Sitt kors ut
till Golgata och dignade under dess börda. Det var inte endast träkorsets börda som Han bar, utan
hela världens syndabörda hade lagts på Honom. De glömmer de grova spikarna som drevs genom
Hans känsliga händer och fötter, och Hans rop i dödsångest: "Min Gud, min Gud, varför har du
övergivit mig?" (Matt. 27: 46; Mark. 15: 34.) Efter allt detta lidande som urhärdades för dem,
känner de ändå stark ovillighet att lida något för Kristi skull.
Jag såg att dessa personer har bedragit sig själva. De har ingen del och lott i Herrens verk. De tror
sig ha fått del av sanningen, men den har inte fått något grepp om dem. När sanningen, den
allvarliga och viktiga, får grepp om dem, kommer själviskheten att dö. Då kommer talesättet inte att
bli: "Jag vill resa dit, ty här kan jag inte stanna", utan den ivriga frågan kommer i stället att bli: "Var
önskar Gud att jag skall vara? Var kan jag bäst förhärliga Honom, och var kan vi gemensamt uträtta
det mesta för Honom?" Deras vilja måste bli innesluten i Guds. Egenviljan och bristen på
hängivenhet, som en del predikanthustrur visar, står i vägen för många syndare, och förlorade
människors blod kommer att likt smuts fläcka deras kläder. En del av predikanterna har framburit
ett starkt vittnesbörd när det gäller församlingens uppgifter och brister. Det har inte haft åsyftad
verkan, ty deras livskamrater behövde alla de uppfordrande budskap som frambars, och de föll
därför med all kraft tillbaka på dem själva. De låter sina hustrur påverka sig att möta problemen
med en förutfattad mening. Följden blir att deras inflytande och användbarhet förminskas. Sedan
känner de sig missmodiga och utan hopp och förstår inte var källan till skadan finns. Den finns i
hemmet!
Om Gud har kallat en man att predika sanningen för vår tid, så är hans fru nära förenad med honom
i detta verk. Om dessa män i sanning är kallade av Gud, kommer dessa tjänare att veta hur viktig
sanningen är. De står mellan de levande och de döda och söker efter förlorade, såsom den gör som
måste redovisa sin (139) förvaltning. Deras kallelse är allvarlig, och därför kan deras hustrur vara
till stor välsignelse eller stor förbannelse för dem. De kan inspirera dem att tro, trösta dem när de är
nere, uppmuntra dem att se upp till och förlita sig helt på Gud när deras tro sviktar. De kan också
välja en motsatt väg. De kan se på den mörka sidan och tycka att de har en svår lott. De visar inte
sin tro på Gud, utan pratar i stället med sina män om sina prövningar och sin otro. De kan frossa i
klagomål och bära på en negativ inställning, och på så sätt vara ett hinder och en förbannelse för
sina män.
Jag såg att predikanternas hustrur skulle hjälpa sina män i deras arbete och vara noggranna och
försiktiga med det inflytande de utövar, ty de iakttas, och mer förväntas av dem än av andra. De bör
vara föredömen i sin klädsel. Deras levnadssätt och samtal bör likaså inspirera till efterföljd och
vara en livets väldoft i stället för motsatsen. Jag såg, att de bör ha en ödmjuk men ändå upphöjd
uppfattning om sig själva. De bör inte samtala om sådant som inte är ägnat att inrikta andras sinnen
mot det himmelska. Den stora frågan borde alltid vara: "Hur kan jag rädda min egen själ, och vara
ett redskap som Gud kan använda att rädda andra." Jag såg, att i det här fallet kan inget halvhjärtat
arbete godtas av Gud. Han önskar hela vårt hjärtas intresse eller ingenting. Deras inflytande
kommer avgjort och bestämt att vara antingen för eller emot sanningen. Antingen församlar de med
Jesus, eller förskingrar de. En hustru, som inte är helgad, är den största förbannelse som en
predikant kan ha. De av Guds tjänare som har haft, och som är i en så olycklig situation att de har
ett sådant förödande inflytande i sitt hem, måste fördubbla sin bön och vaksamhet och fatta ett fast
beslut att inte låta detta mörker tynga ner dem. De måste hålla sig nära Herren, vara fasta och
beslutsamma och leda sitt hem på ett rätt sätt, och själva vara föredömen i sitt liv, så att de kan ha
Guds välbehag och änglars omsorg. Men om de ger efter för sina ohelgade livskamraters
önskningar, vilar Guds misshag över deras boningar. "Herrens ark" kan inte förbli i huset, därför att
de uppmuntrar dem och stöder dem i deras felaktiga handlingssätt.
(140) Vår Gud kräver helhjärtad lojalitet. Det är farligt att driva gäck med Gud. Fordom fattade
Akan begär till ett stycke guld och en babylonisk klädnad och gömde detta på ett hemligt ställe men
hela Israel fick lida för det, ty de blev jagade av sina fiender. När Josua frågade om orsaken, sade
Herren till honom: "Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon. Ty så säger
Herren, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina
fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder." (Jos. 7: 13.) Akan hade syndat, och Gud
förgjorde honom och hela hans hus, med allt det de ägde och tog på så sätt bort förbannelsen från
Israel.
Jag såg att Guds Israel måste stå upp och förnya sin styrka i Gud genom att förnya och efterleva sitt
förbund med Honom. Begärelse, själviskhet, kärlek till pengar och kärlek till världen finns på alla
håll bland dem som helighåller sabbaten. Dessa onda karaktärsdrag dödar Guds folks offeranda. De
som har begärelse och längtan i sina hjärtan till dessa ting, är inte medvetna om det. Det har smugit
sig på dem omärkligt. Om det inte rycks upp med roten, kommer deras fördärv att vara lika säkert
som Akans. Många har tagit bort offret från Guds altare. De älskar världen med vad den har att ge,
och om det inte sker en fullständig förvandling med dem, kommer de att förgås med världen. Gud
har lånat dem medel. Det är inte deras egna, men Gud har gjort dem till sina förrådsförvaltare. Trots
detta kallar de det för sitt eget och samlar högar av det. Men om Guds välsignande hand dras bort
från det, hur snabbt är inte allt bortblåst. Behovet att offra för Gud måste finnas, en självförnekelse
för sanningens skull. O, hur svag och bräcklig människan är! Hur kraftlös hennes arm! Jag såg att
människans storhet snart kommer att bli till intet och hennes stolthet att krossas. Kungar och herrar,
rika och fattiga kommer alla att förödmjukas, och Guds tillintetgörande plågor kommer över dem.
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 3
Gör nu bättring med all flit
(141) Kära bröder och systrar: Herren har i en syn visat mig en del förhållanden i församlingen
rörande dess nuvarande ljumhet, vilket därför också angår er. Församlingen visades mig i en vision.
Ängeln talade till församlingen: "Jesus säger till dig: 'Gör bättring med all flit!'" Jag såg att detta
skulle tas på fullt allvar. Det finns behov av bättring på många områden. Världsligt sinne,
själviskhet och begärelse har undanträngt Guds folks andliga liv.
Faran för Guds folk under de gångna åren har varit kärlek till världen. Utifrån detta har
framsprungit själviskhetens och begärelsens synder. Ju mer de fått av denna världen, dess mer har
de älskat detta och sträckt sig efter mer. Ängeln sade: "Ja, det är lättare för en kamel att komma in
genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." (Luk. 18: 25.) Ändå är det
många av dem som bekänner sig tro att vi har det sista varningsbudskapet till världen, som med all
kraft strävar att komma i en ställning, där det är lättare för kamelen att komma igenom nålsögat än
för dem att komma in i Guds rike.
Dessa jordiska skatter är, om de används rätt, välsignelser. De som har dem skulle förstå att de har
fått dem som lån av Gud, och de skulle därför med glädje använda dessa tillgångar för att Hans verk
skulle påskyndas. De kommer inte att förlora sin lön här. De kommer att (142) av Guds änglar
betraktas med glädje här, och dessutom få en skatt förvarad i himmelen.
Jag såg Satan studera dessa märkliga, själviska och giriga människor, som bekänner sig tro
sanningen. Han kommer att fresta dem genom att låta framgång komma i deras väg och erbjuda
dem jordiska rikedomar. Han vet att om de inte besegrar sitt naturliga temperament, kommer de att
snubbla och falla genom att älska Mammon och tillbedja sina avgudar. Satans syften förverkligas
ofta. Den starka kärleken till världen besegrar eller uppslukar människors kärlek till sanningen.
Denna världens riken erbjuds dem och de griper begärligt dess skatter och tror, att de på ett särskilt
sätt har blivit välsignade. Satan triumferar därför att hans plan har lyckats. De har upphört att älska
Gud och älskar istället världen.
Jag såg att de som är framgångsrika, kan bryta Satans planer, om de kunde övervinna sina själviska
begär genom att lägga alla sina ägodelar på Guds altare. När de ser var pengar behövs för att
utvidga Guds verk och att hjälpa änkor, faderlösa och nödlidande borde de ge med glädje och på så
sätt placera sina skatter i himmelen.
Lyssna till det Sannfärdiga Vittnets råd. Köp guld som är renat i eld, för att du skall bli rik, vita
kläder för att du skall bli klädd och ögonsalva för att du skall kunna se. Ansträng dig något! Dessa
dyrbara skatter kommer inte att falla över oss utan någon ansträngning från vår sida. Vi måste
"köpa", "göra bättring med all flit" - ifråga om vår ljumhet. Vi måste vakna för att se våra brister,
söka upptäcka våra synder och nitiskt göra bättring.
Jag såg att de syskon som har ägodelar, har ett arbete att utföra, om de skall komma loss från dessa
jordiska skatter och övervinna sin kärlek till världen. Många av dem älskar denna världen, sina
skatter, men är inte villiga att erkänna det. De måste uppriktigt ångra sin själviskhet och begärelse,
så att kärlek till sanningen må överskugga allt annat. Jag såg att (143) många av dem som har
rikedomar kommer att misslyckas med att köpa guld, vita kläder och ögonsalva. Deras nit har inte
den intensitet och det allvar som behövs i förhållande till det föremåls värde som de eftersträvar.
Jag såg dessa män när de strävade efter denna jordens rikedomar. Vilket nit visade de inte då, vilket
allvar, vilken energi för att få tag på jordens rikedomar, som ändå snart skall försvinna. Vilka kalla
beräkningar gjorde de inte. De planerar och arbetar tidigt och sent och offrar fritid och
bekvämlighet för jordiska rikedomar. Om de visade samma nit för att få guldet, de vita kläderna och
ögonsalvan, skulle det betyda att de blev ägare till dessa önskade skatter och det eviga livet i Guds
rike. Jag såg att om någon behöver ögonsalva, så är det de som har jordiska rikedomar. Många inser
inte sitt eget tillstånd. De är blinda för sitt eget fasta grepp om denna världen. O, om de kunde förstå
det!
"Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag
gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig." (Upp. 3: 20.) Jag såg att många har
så mycket uppstaplat framför hjärtedörren att den inte går att öppna. En del har problem mellan sig
och församlingssyskonen som måste bort. Andra har ett ont temperament eller självisk begärelse
som måste bort, om de skall kunna öppna dörren. Allt detta måste tas bort för att de skall kunna
öppna dörren och bjuda Frälsaren in.
O, hur dyrbart var detta löfte, när det visades mig i en syn. "Jag skall gå in till honom och hålla
måltid med honom och han med mig." O, denna kärlek, denna Guds förunderliga kärlek. Efter all
denna ljumhet och detta liv i synd säger Han: "Vänd åter till mig, och jag vill vända åter till dig, och
vill hela dig från all din avfällighet." Detta upprepades många gånger av ängeln. "Vänd åter till mig,
och jag vill vända åter till dig, och vill hela dig från all din avfällighet."
(144) Jag såg att en del med glädje kom tillbaka. Andra ville inte låta detta budskap till den
laodiceanska församlingen få något inflytande på dem. De vill fortsätta på samma sätt som förut,
och därför kommer de att spys ut ur Herrens mun. Endast de som med flit gör bättring kommer att
behaga Gud. "Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag
själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron." (Upp. 3: 21.) Det är möjligt att
segra! Ja, fullt och helt. Jesus gav sitt liv för att vi skulle ha en räddningens väg, så att vi skulle
kunna övervinna all slags häftighet, varje synd, varje frestelse och till slut kunna sitta ned hos
Honom.
Det är vår förmån att ha tillgång till tro och frälsning. Guds kraft har inte försvagats. Jag såg att
Hans kraft gavs lika villigt nu som någon gång tidigare. Guds församling har förlorat den tro på att
de kan begära hjälp, den uthållighet i striden som Jakob visade då han utropade: "Jag släpper dig
icke, med mindre du välsignar mig." (1 Mos. 32: 26.) Uthållig tro har gradvis försvunnit... Den
måste bli återuppväckt i Guds folks hjärtan. De måste göra anspråk på Guds välsignelser. Tro, en
levande tro, sträcker sig alltid mot Gud och härligheten. Otron drar nedåt mot mörker och död.
Jag såg att en del av församlingens medlemmar låter sina tankar löpa i orätta banor. Det har funnits
en del underliga människor som har haft sina egna normer efter vilka de har bedömt sina bröder.
Om någon inte var överens med dem i allt, så uppstod svårigheter på en gång. En del har "silat
myggen, men svalt kamelen". Dessa egna normer har man omhuldat och gett efter för alldeles för
länge. Och när det inte fanns några svårigheter i församlingen har man måst skapa sådana.
Församlingens och Guds tjänares tankar dras bort från Gud, sanningen och himmelen för att
koncentreras omkring mörkret. Satan är överlycklig när sådant pågår, ty det passar honom. Men
dessa är inte någon av de prövningar som ges för att (145) rena församlingen, så att resultatet skulle
bli Guds folks tillväxt i styrka.
Jag såg att en del andligt sett vittrar sönder. De har ägnat sin tid åt att vakta på sina bröder att de
gjorde det rätta och studerat dem för att finna varje fel som kunde upptäckas och sedan plåga dem
med det. Under tiden de gjorde detta, var varken Gud, det himmelska eller sanningen i deras tankar,
utan de var inriktade på det som Satan önskar - på någon människa. De försummar sitt andliga liv.
Sällan ser de sina egna brister. De har nog med att vakta på andras fel och har därför inte tid med att
granska sina egna brister och sina egna hjärtan. En persons kläder, hatt eller något annat fångar
deras uppmärksamhet. De måste tala om allt detta till den ene och den andre, och det är nog för att
samtala om under veckor. Jag såg att all den religion som dessa arma människor har, består i att
studera andras kläder och handlingssätt och finna något fel med det. Om de inte ändrar sig blir det
ingen plats i himmelen för dem, ty de skulle finna fel hos Herren själv.
Ängeln sade: "Det är varje människas uppgift att ställa allt tillrätta med Gud." Det arbetet måste
klaras upp mellan Gud och vår andliga människa. Men när människor har så mycket omsorg om
andras fel, har de ingen omsorg om sig själva. Dessa kritiska och felfinnande människor skulle
hjälpa sig själva att bli av med dessa ovanor om de gick direkt till den de menar har så många fel.
Detta vore så förödmjukande att de hellre skulle upphöra med sin kritik. Men det är så lätt att tala
illa om än den ene och än den andre, när den anklagade inte är närvarande.
En del tycker, att det är fel att söka ha ordning i vår tillbedjan av Gud. Men jag har sett att det inte
är farligt att ha ordning i Guds församling. Jag har sett att oordning är Gud misshagligt, och att det
skulle vara ordning både när vi beder och sjunger. Vi skulle inte komma till Guds hus för att bedja
för våra familjer med mindre en djup känsla leder oss under det att Guds Ande påverkar dem. Den
allmänna regeln är att bön för våra familjer sker i (146) hemmet. När föremålen för våra böner är på
något avstånd, är den ensamma bönevrån den rätta platsen att tala med Gud om dem. När vi är i
Guds hus, skulle vi bedja om en stundens välsignelse och vänta att Gud hör och besvarar våra
böner. Sådana sammankomster kommer att bli livliga och intressanta.
Jag såg att alla skulle sjunga i Anden men också med eftertanke. Gud uppskattar inte disharmoni.
Det riktiga behagar honom alltid mer än det felaktiga. Ju närmare Guds folk kommer den korrekta,
harmoniska sången, desto mer förhärligas Han. Församlingen blir välsignad och icke-troende
påverkas på ett rätt sätt.
Jag har fått se himmelens ordning, den fullkomliga ordningen och har hänryckts när jag har lyssnat
till den fullkomliga musiken där. Efter synen föreföll mig sången här ljuda mycket kärv och
disharmonisk. Jag har sett skaror av änglar, som stod i en fyrkant med var sin gyllene harpa. På ena
sidan av harpan fanns en anordning som gick att vrida - att stämma eller förändra tonen med.
Änglarnas fingrar svepte inte vårdslöst över strängarna, men de vidrörde olika strängar för att
frambringa olika ljud. Det är en ängel som alltid leder, som först slår an tonen. Sedan följer alla de
andra med i en rik, fullkomlig, himmelsk musik. Den kan inte beskrivas. Det är melodiskt,
himmelskt och gudomligt, samtidigt som varje ansikte utstrålar Jesu avbild, i det att det utstrålar en
härlighet som inte går att uttala.
-----------
De östra och de västra staterna
Kära bröder: Herren har i en syn visat mig någonting som gäller staterna i öster och staterna i
väster, som jag känner det som min plikt att informera er om. Jag såg att Gud hade öppnat vägen för
att sprida sanningen för vår tid i de västra staterna. Det krävs mycket mer kraft att beröra
människorna i de östra staterna än i (147) de västra staterna och för ögonblicket kan mycket litet
uträttas i de östra staterna. Särskilda ansträngningar borde göras där det resultatet kommer att bli
bäst.
Folk i de östra staterna har hört förkunnelsen om Kristi andra ankomst och har sett mycket prov på
Guds kraft och har fallit tillbaka till ett tillstånd av likgiltighet och säkerhet där det för ögonblicket
nästan är omöjligt att nå dem. Efter det att ovanliga ansträngningar har gjorts i de östra staterna,
med de bästa gåvor, har endast mycket litet blivit uträttat.
Jag såg att människorna i de västra staterna mycket lättare kunde beröras än de i öststaterna. De har
inte ägt sanningens ljus och har inte förkastat det och deras hjärtan är mer ömma och mottagliga för
sanningen och Guds Ande. Mångas hjärtan i de västra staterna är redan ivrigt beredda att ta emot
sanningen. När Guds tjänare går ut för att arbeta för dessa dyrbara själars frälsning, har de mycket
att uppmuntra dem med, i sitt mödosamma arbete. När människor är ivriga att lyssna och många
ansluter sig till sanningen, kallas den gåva som Gud har gett Sina tjänare fram och stärks. De ser att
deras ansträngningar kröns med framgång.
Jag såg att tio gånger så mycket har uppnåtts i de västra staterna jämfört med i de östra staterna,
med samma ansträngningar. Vägen är där också alltid öppen för större framgång. Jag har sett att
mycket för närvarande kan göras i Wisconsin och ännu mer i Illinois och att ansträngningar måste
göras för att sprida sanningen i Minnesota och Iowa. Det kommer att få konsekvenser för många
hjärtan där. Jag såg ett stort, ett mycket stort arbetsfält breda ut sig framför mig i synen, som
fortfarande inte har blivit beträtt. Det finns emellertid inte tillräckligt mycket självuppoffrande hjälp
för att kunna fylla hälften av de platser, där människorna är beredda att höra sanningen och många
är beredda att ta emot den.
Nya arbetsfält, helt nya områden, måste besökas. Många måste föra ett krig mot sig själva och gå ut
på sådana fält med förväntningen om att betala sina egna utgifter. Här såg jag ett bra tillfälle för
Herrens tjänare att göra sin del för att stödja dem, som bär ut sanningen (148) till dessa platser. Det
skulle vara ett stort privilegium för dessa tjänare att ge Gud det som tillhör Honom. Genom att göra
det skulle de fullgöra en biblisk plikt och befria sig själva från en del av sina jordiska rikedomar,
som nu är en börda för många som har ett överflöd. Det kommer dessutom att öka deras rikedomar i
himlen.
Jag såg att de östra staternas tält inte gång på gång skulle föras över samma område. Om det
behövdes, skulle de som följer med tältet gå i krig med sig själva. De borde slå upp tältet där
sanningen inte hade förkunnats och när tältet sålunda slagits upp skulle det vara väl försett med
arbetare.
Jag såg att det har varit ett misstag att gå över samma gamla område år efter år, med nästan exakt
samma förmågor. Om möjligt kunde de mest välkomna förmågorna anskaffas. Det skulle vara
bättre och uträtta mer gott, om det var färre tältmöten och en starkare kraft, eller personer med olika
gåvor i arbetet. Sedan skulle det vara ett längre uppehåll på en plats, där ett intresse hade väckts.
Det har gått för snabbt att ta ned tältet. Somliga börjar att bli välvilligt intresserade och det behövs
ihärdiga ansträngningar, tills de överlämnar sig själva till sanningen. På många platser där tältet har
varit rest, stannar predikanterna tills fördomarna började försvinna och somliga skulle då lyssna
fördomsfritt. Just då tas emellertid tältet ned och skickas vidare till en annan plats. Turneringen är
över, tid och medel har förbrukats och Guds tjänare kan endast se mycket litet uträttat under loppet
av tältsäsongen. Endast få har förts fram till insikt om sanningen och Guds tjänare har endast sett
mycket litet, som uppmuntrar och stöder dem. Detta leder till att de förlorar i stället för att samla
kraft, andlighet och styrka från de förmågor som finns nedlagda inom dem.
Jag såg att särskilda ansträngningar skulle göras med tält i de västra staterna. Guds änglar bereder
nämligen sinnena där för att (149) ta emot sanningen. Det är därför Gud har rört vid somliga i de
östra staterna till att flytta till de västra staterna. Deras förmågor kan uträtta mer i de västra staterna
än i de östra. Verkets börda är i de västra staterna och det är av största betydelse, att Guds tjänare
flyttar efter Hans öppna försyn.
Jag såg, att när budskapet kraftigt skall öka i styrka, då kommer Guds försyn att öppna och bereda
vägen i de östra staterna för att så mycket mer skall bli uträttat än vad som är möjligt för
närvarande. Gud kommer då att sända somliga av Sina tjänare i kraft till att besöka platser där
endast litet eller inget nu kan göras. Somliga, som nu är likgiltiga kommer att bli väckta till att få
grepp om sanningen. [Resten av denna artikel är från en vision given i Round Grove, Illinois, 9
december, 1856]
Jag såg, att Gud hade varnat dem, som hade flyttat från de östra staterna till de västra. Han hade
visat dem deras plikt, för att det inte skulle vara deras mål att bli rika, utan att i stället göra det som
är gott för själar och att i sina liv förverkliga sin tro och berätta för dem omkring dem, att denna
världen inte är deras hem.
Denna varning hade varit tillräcklig, om den hade blivit beaktad. Många svek emellertid när det
gällde att överväga vad det var Gud hade visat. De rusade vidare och blev berusade av denna världs
ande. ”Se tillbaka,” sade ängeln, ”och överväg allt det som Gud har visat om dem som flyttar från
de östra staterna till de västra.” Har ni lytt detta? Jag såg att ni har gått helt emot Guds undervisning
och skaffat många ägodelar. I stället för att era gärningar skall vittna om att ni söker efter ett bättre
land, har de tydligt talat om att ert hem och er rikedom var här. Era gärningar har förnekat er tro.
Men det är inte allt. Den kärlek som skulle råda mellan bröder har saknats. ”Skall jag hålla reda på
min bror?” har visats. En självisk och girig ande har funnits i brödernas hjärtan. I stället för att se
till brödernas intresse och visa omsorg om dem, har det i handling visats en sluten och självisk
ande, som Gud föraktar. De, som avlägger (150) en så hög bekännelse och som räknar sig själv till
Guds utvalda folk, säger genom sin bekännelse att de ivriga när det gäller goda gärningar. De borde
vara upphöjda och ädelmodiga och borde alltid visa en natur som gynnar deras bröder i stället för
dem själva och borde ge sina bröder det bästa tillfället. Själviskhet föder själviskhet.
Jag såg att under den senaste sommaren hade den allmänt utbredda anden varit att greppa så mycket
som möjlig av den här världen. Guds bud har inte hållits. Med sinnet tjänar vi Guds lag, men
mångas sinnen hade tjänat världen. Och medan deras sinnen var upptagna av jordiska saker och av
att tjäna sig själva, kunde de icke tjäna Guds lag. Sabbaten har inte hållits. Hos somliga har de sex
dagarnas gärningar utsträckts till den sjunde. En timme och ännu mer har ofta tagits ifrån sabbatens
början och avslutning.
Somliga av sabbatshållarna, som säger till världen att de väntar på Jesu återkomst och att de tror att
vi äger det sista nådebudskapet, ger utrymme åt sina naturliga känslor, och idkar byteshandel och
handlar och är kända bland icke-troende för sin iver i affärer, för att vara skarpsinniga och alltid få
ut det bästa av en affär. Sådana skulle hellre förlora en del och utöva ett bättre inflytande i världen
och en lyckligare påverkan bland bröder och visa att den här världen inte är deras Gud.
Jag såg att bröder borde visa intresse för varandra. Särskilt skulle de som är välsignade med en god
hälsa, visa en välvillig hänsyn till och en god omsorg om dem, som inte är vid god hälsa. De borde
gynna dem. De borde minnas den undervisning som Jesus gav om den gode samariten.
Jesus har sagt: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh. 13:34) Hur mycket?
Hans kärlek kan inte uttryckas. Han lämnade den härlighet som Han hade hos Fadern innan världen
var. ”Han var genomborrad (151) för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jes. 53:5) Han
bar tåligt varje förödmjukelse och hån. Betrakta Hans kamp i trädgården, där Han bad att kalken
måtte gå ifrån Honom! Betrakta Hans lidande på Golgata! Allt detta för skyldiga och förtappade
människors skull. Och Jesus har sagt: ”Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra.” Hur
mycket? Tillräckligt mycket för att ge ditt liv för en bror. Men har det kommit till det, att självet
måste tillfredsställas och Guds ord försummas? Världen är deras gud. De tjänar den, de älskar den
och Guds kärlek har lämnat dem. Om ni älskar världen, är Faderns kärlek inte i er.
Guds ord har försummats. I det finns Guds varningar till Guds folk, som påpekar de faror de
befinner sig i. Men de har haft så många bekymmer och problem att de knappast ger sig själva tid
att be. Det har rätt och slätt varit en formalitet utan kraft. Jesus bad. O, hur allvarliga var inte Hans
böner! Och ändå var Han Guds älskade Son!
Om Jesus visade så stort allvar, så mycket kraft och kamp, hur mycket större behov har då inte de
som Han har kallat till att vara frälsningens arvtagare, av att vara beroende av Gud för att få hela sin
kraft, för att hela deras själar skall beröras så att de förmår brottas med Gud och säga: ”Jag släpper
dig inte förrän du välsignar mig.” (1 Mos. 32:26) Men jag såg, att hjärtan har överbelastats av
bekymmer för detta livet och att Gud och Hans ord har försummats.
Jag såg, att det var lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga, än det var för en rik man att
komma in i riket. ”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in
och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in
och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:19- 21)
(152) Jag såg, att när sanningen läggs fram, skulle det ske i den Helige Andes kraft. För folket fram
till ett avgörande. Visa dem innebörden av sanningen - att det gäller antingen liv eller död. Drag
med passande iver själar ut ur elden. Men, o, det fördärvliga inflytande, som formas av människor,
som bekänner sig vänta på sin Herre och trots detta äger stora och tilldragande jordegendomar.
Gårdarna har predikat högre, ja, mycket högre, än ord kan, att den här världen är deras hem. Den
onda dagen har skjutits upp. Frid och säkerhet råder. O, detta tillintetgörande och fördärvliga
inflytande! Gud hatar världslighet, ett sådant världsligt sinnelag! ”Skär er fria, skär er fria,” var
ängelns ord.
Jag blev visad, att alla skulle rikta sin blick mot Guds härlighet. De, som har egendomar var mycket
villiga att ursäkta sig själva på bekostnad av hustru och barn. Men jag såg, att Gud inte var till att
leka med. När Han talar, måste Han lydas. Om hustru eller barn står i vägen och håller tillbaka,
kunde de säga som Jesus sade till Peter: ”Gå bort ifrån mig, Satan!” Varför frestar ni mig till att
undanhålla det från Gud, som med rätta tillhör Honom och ödelägger min egen själ? Håll ett öga
enbart på Guds härlighet.
Jag såg, att många måste lära sig vad det vill säga att vara en kristen - att det inte är bara till namnet,
utan att det innebär att ha Kristi sinnelag och att underkasta sig Guds vilja i allt. Särskilt har unga
människor, som aldrig har erfarit vad umbäranden eller prövningar innebär utan har en stark vilja
och som låter den viljan underordna sig Guds ära, ett stort arbete att göra. Det går ganska bra tills
deras vilja möter motstånd. Då har de ingen kontroll över sig själva. De har inte Guds vilja för
ögonen. De undersöker inte hur de bäst kan ära Gud eller främja Hans sak eller hur de kan göra gott
mot andra. Men det är självet, självet, hur kan det tillfredsställas? En sådan religion är inte värd ett
strå. De, som har den, kommer att bli vägda och på vågen kommer de att befinnas för lätta.
Den sanne kristne kommer att älska att vänta och ge akt på Guds undervisning och Hans Andes
ledning. Men hos (153) många är religion rätt och slätt en formsak. Absolut nödvändig gudsfruktan
saknas. Många vågar säga: Jag vill göra det, eller det, eller jag vill inte göra det. Fruktan för att
kränka Gud tänker man knappt på. Jag såg att de, som är sådana, kunde inte gå in i himlen som de
är. De kan smickra sig själva med att de kommer att bli frälsta, men Gud finner inte behag i dem.
Deras livsföring behagar Honom inte. Deras böner är en förnärmelse mot Honom.
Nu kallar Kristus dem: ”Var därför ivrig och omvänd dig”. (Upp. 3:19) Han förmanar dem vänligt
och troget att köpa guld, vita kläder och salva att smörja dina ögon med. De kan välja antingen att
vara ivriga och i hög grad ta del i saligheten eller att bli utspydda från Herrens mun som
motbjudande och bli bortstötta från Honom. Gud kommer inte alltid att vara långmodig. Han ger
uttryck för ömsint medkänsla, trots detta kommer Hans Ande Ande att vara bedrövad i den sista
tiden. Nådens ljuva röst kommer inte längre att höras. Dess sista dyrbara toner kommer att dö bort
och de beskrivna kommer att överlämnas till sina egna vägar, till att uppfyllas med deras egna
gärningar.
Jag såg, att de som bekänner sig vänta på Herrens ankomst inte skulle ha en sluten, snål ande.
Somliga av dem, som har kallats till att tala sanningen och ge akt på själar som sådana som måste
avlägga räkenskap, har ödslat bort mycket dyrbar tid för att vinna några få, trots att deras tid var
värd en hel del mer, än det som de har uppnått. Detta misshagar Gud. Det är riktigt att sparsamhet
skall utövas, men det har av somliga utnyttjats till snålhet utan något annat mål att att öka sina
rikedom, som snart kommer att ära deras kött som eld, såvida de inte som trofasta tjänare gör en rätt
användning av Herrens ägodelar.
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 4
Sabbatsfirande ungdom
(154) Vid vårt bönemöte i Montery, Michigan, den 22 augusti 1857, visades för mig, att många
ännu inte har hört Jesu röst. Det frälsande budskapet har inte fått grepp om dem och åstadkommit en
livsförvandling. Många ungdomar har inte Jesu Ande. Guds kärlek finns inte i deras hjärtan. Därför
tar alla de naturliga böjelserna hem segern i stället för att Guds Ande och frälsningen skulle göra
det.
De som verkligen äger Jesu religion skäms inte och är inte rädda för att bära korset inför dem som
har större erfarenhet än de. Om de allvarligt längtar efter att handla rätt kommer de att från äldre
kristna få den hjälp de önskar. Med glädje kommer de att bli hjälpta. Hjärtan som har värmts av
Guds kärlek kommer inte att hindras av småsaker som kommer i den kristnes väg. De kommer att
ge uttryck åt allt det som Guds Ande talar till dem i både sång och bön. Det är bristen på religion,
bristen på ett heligt liv, som gör att de unga blivit efter. Deras liv fördömer dem. De vet att de inte
lever som kristna borde, därför har de inte förtroende för Gud och inte heller för församlingen.
Anledningen till att de unga känner sig mer fria när de äldre inte är med, är att de då är tillsammans
med sådana som är dem lika. Var och en tycker att han är lika god som den andre. Ingen av dem
håller måttet, därför jämför de sig med (155) varandra och förkastar därmed den enda sanna
normen. Jesus är den sanna Förebilden. Hans självförnekande liv är vårt föredöme.
Jag såg, hur litet man studerade Förebilden, hur litet Han upphöjdes framför dem. Hur litet lider inte
de unga för sin tro och försakar sig själva! Att offra något tänker man inte ens på ibland dem. De
misslyckas fullständigt i att efterlikna förebilden i detta avseende. Jag såg att deras livsfilosofi är:
Jaget måste få sin vilja fram och stoltheten bli tillfredsställd. De glömmer Smärtornas man som var
förtrogen med lidandet. Varken Jesu lidande i Getsemane örtagård, där Han svettades blodsdroppar
eller då törnekronan genomborrade Hans panna berör dem. De är som bedövade. Deras känslor har
avtrubbats och de har förlorat all känsla för vad det stora offret betyder för dem. De kan sitta och
lyssna till korsets budskap, om hur grymt man drev spikarna genom Guds Sons händer och fötter,
utan att det berör deras själs djup.
Ängeln sade: "Om sådana skulle få komma in i Guds stad och få veta att de har möjlighet att få
glädjas åt all dess rika skönhet och härlighet i evighet, så kommer de ändå inte att ha någon känsla
för hur dyrt pris som betalats, för att de skulle få komma dit. De skulle aldrig kunna fatta något av
Frälsarens gränslösa kärlek för dem. De har inte smakat lidandets kalk eller döpts med dess dop.
Himmelen skulle befläckas om de skulle bo där. Endast de som deltagit med Guds Son i lidande och
kommit igenom den stora vedermödan och gjort sina kläder vita i Lammets blod, kan glädja sig åt
den obeskrivliga och oöverträffade himmelens skönhet och härlighet."
Bristen på denna nödvändiga förberedelse kommer att utesluta den större delen av de unga
bekännarna, ty de vill inte med allvar och nit söka få den vila som finns för Guds folk att få. De vill
inte allvarligt bekänna (156) sina synder, så att dessa kan bli förlåtna och utplånade. Dessa synder
kommer, i all sin mångfald att snart uppenbaras. Guds ögon är inte tillslutna. Han känner varje synd
som är dold undan mänskliga blickar. De skyldiga vet exakt vilka synder som måste bekännas för
att deras samveten skall kunna vara rena inför Gud. Jesus ger dem nu tillfälle att bekänna, att i djup
ödmjukhet ångra och rena sina liv genom att lyda och leva i harmoni med sanningen. Nu är den tid
då det orätta måste rättas till, och då synder måste bekännas, om de inte skall drabba syndaren på
Guds vredes dag.
I allmänhet har föräldrarna alltför stor tilltro till sina barn. Ofta är det så att då föräldrarna tror sina
barn om allt gott, lever dessa i hemliga synder. Föräldrar, vaka över era barn med helig fruktan!
Uppmuntra dem, förmana dem, ge dem råd när ni sitter vid bordet, när ni går ut och när ni kommer
in, litet här och litet där. Led barnens starka vilja på rätt spår när de är unga. Många föräldrar har på
ett sorgligt sätt försummat detta. De har inte intagit en fast och beslutsam hållning, som de borde ha
gjort när det gällt deras barn. De tillåter dem att likna världen, att älska kläder och att ha gemenskap
med dessa som hatar sanningen och vars inflytande är såsom gift. Genom att göra det uppmuntrar
de en dragning mot världen hos sina barn.
Jag såg att kristna föräldrar alltid skulle ha fasta principer och vara eniga i att vägleda barnen.
Många föräldrar brister här, ty det fattas enhet. Bristen finns i en del fall hos fadern, men oftare hos
modern. Den stolta modern kelar med barnen och ger efter för dem. Faderns arbete gör att han ofta
är borta från gemenskapen med barnen. Det är moderns inflytande som gör sig gällande. Hennes
exempel gör mycket för att forma barnens karaktär.
En del mödrar tillåter fel hos barnen, som inte för ett ögonblick skulle tillåtas. Sådana fel undanhålls
många gånger från faderns kännedom. Hon (157) ger efter för barnens önskan när det gäller kläder
och andra ting, med den förståelsen att far inte får veta det, ty då skulle han förbjuda det.
Hon har då lärt barnen att bedra. Om fadern trots allt upptäcker felen, så ursäktas de och inte hälften
av det hela omtalas. En sådan moder är inte öppenhjärtig. Hon förstår inte, att fadern har lika stort
intresse av barnens välfärd som hon själv. Han borde inte hållas i okunnighet om sådana fel och
frestelser, som bör rättas till medan barnen är unga. De har i stället hållits dolda. Barnen känner vid
det här laget till bristen på enighet mellan föräldrarna, och det har sina följder. Barnen börjar luras
och hemlighåller saker och ting, och berättar vad de gör på ett annat sätt för modern än för fadern.
Överdrifter blir en vana och direkta lögner framställs utan att de känner ånger eller överbevisas av
samvetet att de handlat fel.
Sådana fel började genom att modern dolde ett och annat för fadern, som har lika stort intresse som
hon i att forma barnens karaktär. Fadern skulle ha tillfrågats. Allt skulle ha uppenbarats för honom.
Men det motsatta har skett - barnens felakiga handlingar har överskylts - och det har uppmuntrat
dem i deras lust att bedra och att inte vara sanningsenliga och ärliga.
Sådana barns enda hopp är att bli verkligt omvända, antingen de bekänner sig vara troende eller
inte. Hela deras karaktär måste förändras. Du tanklösa moder, vet du när du undervisar barnen, att
hela deras religiösa erfarenhet påverkas av vad de får lära när de är unga! Lär dem redan när de är
unga att underordna sig sin mor. Ju villigare de gör det, desto lättare är det för dem att underordna
sig Guds vilja. Uppmuntra dem att vara sanningsenliga och ärliga. Låt dem aldrig få tillfälle att
tvivla på ditt allvar och din sanningsenlighet.
Jag såg, att de unga bekänner sig ha, men gläder sig inte åt, Guds frälsande kraft. De saknar religion
och frälsningsupplevelse. Därför talar (158) de så många tomma och värdelösa ord. Det finns ett
sanningsenligt och fruktansvärt register nedskrivet över allt sagt och gjort. Alla människor kommer
att dömas efter de gärningar som gjorts under livstiden. Unga vänner! Era handlingar och tomma
ord finns nedskrivna i boken. Era samtal har inte gällt de eviga tingen, utan än det ena och än det
andra - vanligt världsligt samtal, som kristna inte skulle hänge sig åt. Detta står skrivet i boken.
Jag såg, att utan en fullständig förändring hos de unga, en genomgripande omvändelse, kan de inte
hoppas på att nå himmelen. Av vad som har visats mig, är det inte mer än hälften av de unga som
bekänner sig vara kristna och älska sanningen, som verkligen är omvända. Om de hade blivit
omvända skulle de bära sådan frukt som vore till Guds förhärligande. Många förlitar sig på ett
förmodat hopp utan en verklig grund. Källan har inte renats, därför kan utflödet därifrån inte vara
rent. Rena källan, och dess utflöde kommer också att vara rent! Om hjärtat är rent kommer ord som
talas, klädmedvetandet, handlingssättet, allt att vara rätt. Sann gudaktighet saknas. Jag vill inte
vanära min Mästare så mycket att jag tillstår att en slarvig, småaktig och i fråga om bön försumlig
människa är en kristen. Nej, en kristen har kraft till seger över frestelser och böjelser. Det finns
botemedel för en av synd sjuk människa. Botemedlet finner vi i Jesus, vår dyrbare Frälsare. Hans
nåd är tillräcklig för den svagaste. Även den starkaste måste vara delaktig av Hans nåd, om han inte
skall förgås.
Jag fick se, hur denna nåd kan fås. Gå in i din kammare för att i enrum söka Gud: "Skapa i mig,
Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande." (Ps. 51: 12.) Var allvarlig, var ärlig.
Ivrig bön uträttar mycket. Jakob fick "brottas" i sin bön. I ångest bad Jesus i örtagården tills Hans
svett liknade blod. Ni måste också låta bönen bli verklig kamp. Lämna inte bönevrån förrän ni
känner er starka i Gud. Var sedan på er vakt. Så länge som ni är på er vakt och ber kan ni segra över
dessa onda frestelser, och Guds nåd både kan och skall uppenbaras i er.
Gud förbjude, att jag skulle upphöra att varna er. Unga (159) vänner, sök Gud av hela ert hjärta och
med iver! När du helhjärtat känner, att du förgås utan Guds hjälp, när du längtar efter Herren såsom
hjorten längtar efter vattenbäcken, kommer Herren att snabbt styrka dig. Då kommer du att få en
frid som övergår ditt förstånd. Om du väntar dig frälsning måste du be. Ta tid till bön! Ha inte
bråttom och var inte vårdslös i dina böner. Bed att Gud åstadkommer en genomgripande
förvandling inom dig och att Andens frukter må bo i dig, för att du skall kunna vara ljus i världen.
Var inte ett hinder eller en förbannelse för Guds verk utan en hjälp och en välsignelse. Om Satan
säger till dig, att du inte kan glädjas över en full och hel frälsning, så tro honom inte.
Jag såg att det är varje kristens förmån att glädja sig i Guds Andes djupa påverkan. En underbar och
himmelsk frid kommer att uppfylla dina tankar och du kommer att älska de stunder då du får
meditera över Gud och himmelska ting. Du kommer att fröjda dig åt gudsordets härliga löften.
Förvissa dig bara först om att du har börjat i den kristna skolan. Skaffa dig visshet om att du tagit de
första stegen på det eviga livets väg. Låt inte lura dig! Jag fruktar, ja, jag vet att många av er inte vet
vad religion är. Ni har känt en viss upprymdhet, en del känslor, men har aldrig sett synden så
förskräcklig som den är. Ni har aldrig känt er förlorade och med bitter sorg vänt er bort från den
onda vägen. Ni har aldrig dött för världen. Ni älskar fortfarande dess nöjen och älskar fortfarande
att kasta er in i samtal om de världsliga tingen. Men när Guds sanning presenteras har ni ingenting
att säga. Varför så tysta? Varför så talträngda när det gäller världsliga ting? Varför så tysta när
sådana ämnen kommer på tal som borde intressera er allra mest - ämnen som borde engagera era
själar? Det är därför att Guds sanning inte bor i er!
Jag såg, att många är ärliga i sin bekännelse, trots att deras inre är orent. Låt er inte bli bedragna, bli
inte falskhjärtade bekännare! Gud ser till hjärtat. "Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen."
(Matt. 12: 34.) Jag såg, att det i världen finns sådana, (160) men de har inte Jesu religion. Om
bekännande kristna älskar Jesus mer än världen, kommer de att älska att tala om Honom, deras
bäste vän, ty kring Honom rör sig deras varmaste känslor. Han kom till deras hjälp när de insåg sitt
förlorade tillstånd. De vände sig till Honom, när de var trötta och tyngda av synden. Han lyfte bort
syndens skuld och börda och tog bort deras sorg och klagan och gav deras känslor en ny inriktning.
Det som de förut älskade, det avskyr de nu, och det de en gång avskydde, älskar de nu.
Har denna stora förändring skett inom dig? Låt inte lura dig! Antingen skulle jag aldrig nämna
Kristi namn eller skulle jag ge Honom hela mitt hjärta - min odelade kärlek. Vi borde känna den
djupaste tacksamhet över att Jesus tar emot detta offer. Han begär allt! När "vi kommer dithän att vi
ger upp vår vilja, då, och först då, kommer Han att omsluta oss med Sin nåds arm. Vad ger vi när vi
ger Honom allt? Jo, en av synden nedsmutsad själ, som Jesus skall rena genom Sin nåd och frälsa
från döden genom Sin ojämförbara kärlek. Trots det såg jag några som tyckte att det var så svårt att
lämna allt. Jag skäms när jag hör det och ser det skrivet. Talar du om självförnekelse? Vad har
Kristus betalt för oss? När du tycker att det är för mycket när Kristus begär allt, gå till Golgata och
gråt där över en sådan tanke. Se där din Befriares händer och fötter som sargades av den grymma
behandlingen, för att du skulle bli renad från synden genom Hans blod.
De som känner Guds kärleks tvång frågar inte hur litet de kan ge för att de skall kunna få den
himmelska lönen. De frågar inte efter det lägsta måttet, men siktar på fullständig överensstämmelse
med Sin Återlösares vilja. Med brinnande längtan uppger de allt och visar ett nit i förhållande till
det föremåls värde som de söker. Hur ser det föremålet ut? Odödlighet och evigt liv.
Unga vänner! Många av er har blivit sorgligt bedragna. Ni har (161) låtit tillfredsställa er med något
som inte når upp till en ren och oförfalskad religion. Jag vill få er att vakna upp. Guds änglar
försöker väcka er. O, att Guds ords viktiga sanningar kunde få er att förstå er farliga situation, så att
ni noggrant skulle undersöka er själva. Era hjärtan är fortfarande oomvända. De är inte Guds lag
underdåniga och kan inte heller vara det. Ert oomvända hjärta måste förvandlas, så att ni kan se
skönhet i helighet, och längta därefter som hjorten längtar efter bäckens vatten. Först då kommer ni
att älska Gud och Hans lag. Då kommer Kristi ok att vara ljuvligt och Hans börda lätt. Även om ni
råkar ut för prövningar, kommer dessa, om de bärs med tålamod, att göra vägen ändå mer dyrbar.
Det odödliga arvet är till för självförnekande kristna.
Jag såg, att kristna inte skulle sätta alltför högt värde på eller lita för mycket på känslor. Dessa är
inte alltid tillförlitliga ledare. Varje kristen skulle finna ut hur de kunde tjäna Gud utifrån principer,
och inte låta sig ledas av känslor. Tron kommer att födas och tillväxa när man gör det. Jag såg, att
om det i de kristnas liv finns en ödmjukhetens och självförsakelsens anda, kommer frid och glädje i
Herren att bli resultatet. Men den största lyckan upplever vi, när vi söker att göra andra gott och
göra dem lyckliga. Sådan lycka är förblivande.
Många av de unga har inte fasta principer när det gäller att tjäna Gud. De övar sig inte i att tro. De
sviktar under varje börda. De har ingen uthållighet. De växer inte i nåden. De ser ut att efterleva
Guds bud. De har då och då formella böner och kallas kristna. Deras föräldrar är så ängsliga för
dem att de accepterar vad som helst som ser ut att vara positivt, och arbetar därför inte med dem och
undervisar dem inte om att det oomvända hjärtat måste dö. De uppmuntrar dem att komma med och
ta del, men de uppmuntrar dem inte att granska sina egna hjärtan noggrant och beräkna vad det
kostar att vara en (162) kristen. Resultatet är att de unga bekänner sig vara kristna utan att
tillräckligt ha prövat sina motiv.
Det sannfärdiga vittnet säger: Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du
är ljum, och varken varm eller kall, skall Satan önska att ni skulle vara kristna endast till namnet, ty
det passar hans avsikter bäst. Om ni enbart har ett sken, men inte verklig gudsfruktan, kan han
bruka er för att leda andra in på samma självbedrägeriers väg. En del andligen fattiga kommer att se
på er i stället för på den bibliska normen och därför inte sporras att nå högre. De känner sig lika
goda som ni och är därför tillfredsställda.
De uppmanas ofta att utföra sina plikter, att tala eller bedja i någon gudstjänst och att låta stoltheten
dö. De förmanas vid varje steg de skall ta. Sådan religion är värdelös! Låt Gud få förändra det
köttsliga hjärtat. Då kommer det inte att vara så trögt och svårt för er, kallhjärtade bekännare, att
tjäna Gud! All er kärlek till kläder och all er stolthet över utseendet är borta. Tiden ni använder
framför spegeln för att exempelvis få håret så att det behagar ert öga, skulle i stället användas för
böneumgänge med Gud och hjärterannsakan. Det blir inte mycket tid över för den yttre
utsmyckningen när hjärtat är helgat. Men det blir angeläget att söka efter den inre skönheten - den
kristna karaktären - Guds Andes frukter.
Aposteln säger: "Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och
påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa,
smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför
Gud." (1 Petr. 3: 3, 4.)
Underkuva det köttsliga sinnet, förändra ert liv, och den stackars dödliga kroppen kommer inte att
avgudas. Om hjärtat är förvandlat, kommer det att synas i det yttre. Om Kristus är i oss, vårt
härlighetshopp, kommer vi att upptäcka hur tilldragande Han är, så att vi kommer att älska Honom.
Vi kommer att hålla oss till Honom, välja att älska Honom, att beundra Honom så att jaget (163)
glöms bort. Jesus kommer att bli större och mer dyrkad och jaget ödmjukat. En bekännelse utan
denna djupa kärlek är blott och bart ett tal, en torr formalitet och en tung träldom. Många av er kan
ha kvar en föreställning om kristendom, en yttre kristendom, fastän hjärtat inte är renat. Gud ser till
hjärtat, ty "allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
räkenskap". (Hebr. 4: 13.) Kommer Han någonsin att vara tillfredsställd med något annat än
sanningen i vårt inre. Varje sann omvänd kommer att bära de omisskännliga tecknen på att det
köttsliga sinnet är besegrat.
Jag talar rakt på sak. Jag tror inte detta kommer att göra en sann kristen missmodig. Jag önskar inte
att någon av er skall komma fram till nödens tid utan att ha ett väl grundat hopp i er Återlösare. Var
fast besluten att lära känna det sämsta inom er. Förvissa er om att ni har ett arv där ovan. Var ärliga
mot er själva. Kom ihåg att en församling utan "fläck och skrynka", eller något sådant är vad Jesus
skall presentera för Sin Fader.
Hur kan ni veta att ni accepteras av Gud? Studera Hans ord under bön. Lägg det inte åt sidan för
någon annan bok. Denna bok överbevisar om synd. Den uppenbarar på ett klart sätt frälsningens
väg. Den uppenbarar den ljusa och härliga lönen. Den framställer en Frälsare som är tillräcklig i
allt, och som undervisar er om att ni endast genom Hans gränslösa nåd kan vänta er frälsning.
Försumma inte den enskilda bönen. Den är kärnan i religionen. Bed om själens renhet med iver och
allvar. Bed lika allvarligt och ivrigt som om ditt fysiska liv stod på spel. Förbli inför Gud intill dess
att en outsäglig längtan föds inom dig efter frälsning, och syndförlåtelsens ljuvliga bevis har
mottagits.
Hoppet om det eviga livet mottas inte på ett lätt sätt. Det är en sak som måste avgöras mellan Gud
och dig - avgöras för evigheten. Ett tänkt hopp, om det är allt, kommer att visa sig vara din
undergång. Eftersom du kommer att stå eller falla enligt Guds ord, är det dit du måste gå för att
finna vittnesbördet (164) i din sak. Där finner du vad som krävs av dig för att du skall bli en kristen.
Lägg inte av dig din rustning eller lämna slagfältet, förrän du har fått visshet om segern och
triumfen tillsammans med din Återlösare.
-----------
Prövningar i församlingen
Följande syn gavs i Ulysses, Pennsylvania, den 6 juli 1857. Det är i samband med saker, som har
ägt rum i ____ och på andra platser i New York.
Det har varit så många prövningar bland bröder i staten New York, som Gud inte har haft det
minsta att göra med, så att församlingen har förlorat sin kraft och vet inte hur den skall återvinnas.
Kärlek till varandra har försvunnit och en kverulantisk och beskyllande ande har varit förhärskande.
Man har sett det som en dygd att leta upp allt om varandra som ser felaktigt ut och få det att
framträda precis så illa som det i själva verket är. Medkänslans ande som så innerligt längtar efter
kärlek och medkänsla mot bröder, har inte existerat. Somligas religion har bestått i att finna fel och
peta i allt som ser ut att vara fel, tills själens ädla känslor har försvunnit. Sinnet borde upphöjas till
att dröja kvar vid eviga platser, himlen, dess rikedomar, dess härlighet och borde hämta en livlig
och helig tillfredsställelse i Bibelns sanningar. Tankarna borde älska att hämta näring från de
dyrbara löften, som Guds ord ger, få tröst från dem och bli upphöjd över bagateller till
betydelsefulla eviga saker.
Men, o, hur annorlunda har inte sinnet använts! Peta i sådant som är värdelöst! Församlingsmöten
som har hållits har varit en sann förbannelse för många i New York. Dessa uppdiktade prövningar
har gett fritt utlopp för onda tankar. Avund har hämtat näring. Hat har existerat, men de visste det
inte. Somliga har haft en felaktig föreställning om att tillrättavisa utan kärlek och att framhålla för
andra vad de menar är rätt och inte skona, utan närma sig med förkrossande tyngd.
(165) Jag såg, att många i New York har bekymrat sig så mycket för sina bröder, för att hålla
ordning på dem, att de har försummat sina egna hjärtan. De är så ängsliga över att deras bröder inte
skall vara ivriga och omvända sig, att de glömmer att de har fel som måste rättas till. Med sitt eget
ohelgade hjärta, försöker de att tillrättavisa sina bröder. Det enda sätt på vilket bröderna och
systrarna i New York kan resa sig, är att var och en är uppmärksam på sitt individuella fall och
skaffa sitt eget hjärta harmoni. Om synden är uppenbar hos en bror, så andas inte ett ord om det till
andra, utan tala med honom, i kärlek till den broderns själ, med ett hjärta fullt av medkänsla, med
barmhärtighet i ditt inre. Tala med honom om det som varit fel. Lämna sedan saken till honom och
Herren. Du har gjort din plikt. Du skall inte döma.
Det har varit alltför enkelt att få makt över en bror, fördöma honom och hålla honom under
fördömelse. Det har handlat om en nitälskan för Gud, men inte i förening med kunskap. Om var och
en ville ta hand om sitt eget hjärta, skulle brödernas vittnesbörd vara ivrigt och komma från en
helhjärtad själ när bröderna kommer samman och icke-troende människor omkring dem skulle bli
berörda. Guds Andes uppenbarande skulle säga till deras hjärtan att ni är Guds barn. Vår kärlek till
varandra borde vara synlig för alla. Då kommer den att tala. Den kommer att utöva ett inflytande.
Jag såg, att församlingen i New York måste resa sig upp. Ta itu med uppgiften individuellt, var
ivrig och omvänd er och när alla fel har rättats till, så lita på att Gud accepterar er. Gå inte sörjande,
utan ta Gud på Hans ord. Sök Honom ihärdigt och tro att Han tar emot er. En del av arbetet består i
att tro. Han som gav löftet är trofast. Klättra uppåt genom tro.
Bröderna kan resa sig upp i New York så väl som på andra platser och de kan dricka av Guds
frälsning. De kan röra sig i samförstånd och var och en ha en egen erfarenhet av det Sanna Vittnets
budskap till laodiceanerna. Församlingen känner att den är betryckt, men vet inte hur den skall resa
sig. (166) Somligas intuitioner kan vara rätt goda. De kan bekänna, men trots detta såg jag, att de
iakttas med misstanke och har gjorts till lagöverträdare, tills de inte har någon frihet och inte någon
frälsning. De vågar inte visa hjärtats enklaste känslor, eftersom de är övervakade. Det är Guds vilja,
att Hans folk skall frukta Honom och hysa tillit till varandra.
Jag såg, att många hade dragit fördel av vad Gud hade visat om andras synder och fel. De har tagit
den extrema innebörden av det som visats i någon syn och sedan hårdragit det tills det hade en
benägenhet att försvaga mångas tillit till det som Gud hade visat och också att göra församlingen
modlös och nedslagen. En bror bör behandla en bror med medömkan. Han bör behandla honom
med finkänslighet. Att beröra andra människors fel är den skönaste och mest betydelsefulla uppgift
som någonsin har utförts. Med den djupaste ödmjukhet bör en bror göra detta och ta hänsyn till sin
egen svaghet, så att han inte själv blir frestad.
Jag har sett det stora offer, som Jesus frambar för att återlösa människor. Han ansåg inte Sitt eget liv
alltför kärt för att offra Sig. Jesus sade: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”
(Joh. 13:34)” Känner du när en bror felar, att du kan ge ditt liv för att vinna honom? Om det är så du
känner det, då kan du komma honom närmare och påverka hans hjärta. Då är du just den, som kan
besöka denne bror. Men det är ett beklagligt faktum att många, som bekänner sig vara bröder, inte
är villiga att offra någon av sina åsikter eller sin bedömning för att rädda en bror. Det finns endast
litet kärlek för andra. En självisk ande har visats.
Modlöshet har brett ut sig över församlingen. De har älskat världen, älskat sina gårdar, sina boskap
o.s.v. Nu kallar Jesus dem till att skära sig loss och göra sig fria, samla skatter i himlen, köpa guld,
vita kläder och ögonsalva. Dessa är dyrbara rikedomar. De kommer att ge ägaren tillgång till Guds
rike.
(167) Guds folk måste handla förståndigt. De borde inte vara tillfreds förrän varje känd synd har
blivit bekänd. Därefter är det deras privilegium och plikt att tro att Jesus accepterar dem. De får inte
förvänta sig att andra skall pressa sig mot mörkret och uppnå en seger som de kan njuta av. Sådana
njutningar kommer endast att räcka tills mötet slutar. Men Gud måste tjänas av princip och inte av
känslor. Uppnå seger morgon och kväll för dig själv och din egen familj. Låt inte det dagliga arbetet
hindra dig från detta. Ta tid till att be och tro, att Gud hör er. Ha tro blandad med era böner. Ni kan
inte varje gång lägga märke till det omedelbara svaret, men då handlar det om att er tro sätts på
prov. Ni blir prövade för att se huruvida ni litar på Gud och huruvida ni har en levande och varaktig
tro. ”Trofast är han, som har kallat er, han skall också utföra sitt verk.” (1 Tess. 5:24) Gå på trons
smala spång. Förtrösta alla på Herrens löften. Lita på Herren i mörker. Vår tid är en tid för att utöva
tro. Men ni låter ofta känslor behärska er. Ni ser efter värden hos er själva, när ni inte känner er
tröstade av Guds Ande. När ni inte finner dem blir ni förtvivlade. Ni litar inte tillräckligt på Jesus,
dyrbare Jesus. Ni låter inte Hans värdighet vara allt, precis allt. Det allra bästa ni kan göra, kommer
inte att förtjäna Guds ynnest. Det är Jesu värdighet som kommer att frälsa er. Det är Hans blod som
kommer att rena er. Men ni har ansträngningar ni måste göra. Ni måste göra vad ni kan för egen del.
Var ivrig och omvänd er, och tro sedan.
Blanda inte ihop tro och känslor. De är helt olika. Det är vår uppgift att utöva tro. Denna tro måste
vi fortsätta att utöva. Tro, tro. Låt din tro gripa tag i välsignelsen och den kommer att vara din. Dina
känslor har inget att göre med denna tro. När tro för med sig välsignelse till ditt hjärta och du gläder
dig över välsignelsen, är det inte längre tro utan känslor.
Guds folk i New York måste räta på ryggen och komma ut ur mörkret och låta sitt ljus lysa. De
befinner (168) sig riktigt på vägen för Guds verk. De måste låta den tredje ängelns budskap göra sitt
arbete på deras hjärtan. Bröder, Gud har vanärats genom era långa och trolösa böner. Se bort från
självets ovärdighet och upphöj Jesus. Tala om tro, om ljus och om himlen och ni kommer att ha tro,
ljus och kärlek och frid och glädje i den Helige Ande.
-----------
”Akta er”
Följande är riktat till bröderna i ___ ; men eftersom det kan tillämpas på många, skrivs det ned här
så att församlingen ska kunna dra nytta av det.
Kära bröder: I den syn som gavs på er plats, visades jag något om er båda. Ängeln pekade på er och
upprepade dessa ord: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av
det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara.” (Luk. 21:34)
Jag såg, att ni båda hade en stor kamp framför er. Ni kommer att ha en ständig kamp att utkämpa för
att hålla den här världen utanför era hjärtan, eftersom ni älskar den. Det stora studiet med er, måste
handla om hur man älskar Jesus och Hans tjänst mer än världen. Om ni älskar världen mest,
kommer era gärningar också om bära vittne om detta. Om ni älskar Jesus och Hans tjänst mest,
kommer era gärningar att bära vittne om detta faktum också. Jag såg, att mångas blickar från denna
världen vilade på er. Många skulle jubla över ert fall. Andra skulle glädja sig över er framgång.
Satan och onda änglar kommer att ge er denna världens rikens härlighet. Om ni vill dyrka Honom
eller dyrka en världslig skatt, kommer Han i varje ljus att lyfta fram och upphöja detta att dra och
leda er till kärlek och tillbedjan.
Jesus och era skyddsänglar visar er över era gårdar, er boskap och era jordiska rikedomar på (169)
himlens rike, till ett odödligt, ett evigt livsinnehåll i härlighetens rike. Ängeln sade: ”Ni måste dö
bort från den här världen.” ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen! Om någon älskar
världen, finns inte Faderns kärlek i honom.”
Jag såg, genom Guds försyn, att om rikedom har anskaffats, är det inte någon synd att äga den. Och
om det inte ges något tillfälle att använda dessa medel för Guds verk, är det inte någon synd att
fortfarande äga dem. Men om bröder får tillfälle att använda sin egendom till Guds ära och till att
främja Hans verk och de behåller dem, kommer de att snava på grund av dem. På domens dag
kommer deras uppsamlade skatter att vara en förbannelse för dem. Då kommer alla tillfällen att vara
förbi för att använda deras förmögenhet till Guds ära. I vånda kommer de att kasta den ifrån sig till
mullvadar och fladdermöss. Deras guld och silver kan inte frälsa dem på den dagen. Det kommer
över dem med en förkrossande tyngd, att de måste redovisa för sitt förvaltarskap, hur de har använt
sin Herres pengar. Egenkärlek får dem att tro, att alltsammans är deras eget och att de behöver
alltsammans. De måste emellertid då lägga märke till, bittert märka och förstå, att deras tillgångar
endast var ett lån till dem från Gud, för att de fritt skulle kunna ge dem tillbaka för att främja Hans
verk. Deras förmögenhet bedrar dem. De kände sig fattiga och levde för sig själva. Till sist kommer
de att finna, att den del de skulle ha använt till Guds verk är en fruktansvärd börda.
Guds ängel sade: ”Lägg allt på altaret, ett levande och förtärande offer. Bind det med snören, om du
inte kan hålla det kvar där. Ge dig själv till bön. Bo vid altaret. Stärk dina avsikter med Guds
löften.” ”Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i
himlen, dit ingen tjuv når och där ingel mal förstör.” (Luk. 12:33) ”Samla inte skatter på jorden, där
rost och mal (170) förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken
rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.” (Matt. 6:19-20)
Jag såg, att om Gud hade gett er rikedom utöver de enkla och fattiga, skulle det göra er ödmjuka, ty
det för med sig större förpliktelser. Där det ges mycket, även av världsliga saker, kommer det att
ställas stora krav. I detta avseende är du begränsad när det gäller att ha en förnäm och rundhänt
förmåga att ge. Sök efter tillfällen att göra gott med det du har. ”Samla er skatter i himlen.”
Jag såg, att det minsta som krävs av kristna i de sista dagarna, är att de har givmildhetens ande och
att de helgar en del av alla sina tillgångar till Herren. Varje sann kristen har ansett detta vara ett
privilegium, men somliga som endast har burit namnet, har betraktat det endast som en uppgift.
Guds nåd och kärlek har aldrig utfört det goda arbete i dem. Annars skulle de med glädje ha främjat
sin Frälsares sak. Men kristna, som lever i de sista dagarna, och som väntar på sin Herre, förväntas
göra ännu mer än detta. Gud kräver, att de skall uppoffra sig.
Ängeln sade: ”Jesus lämnade ett tydligt spår för er att följa. Vandra nära i Hans fotspår. Dela Hans
självförnekande liv, Hans självuppoffrande liv, och ärv härlighetens krona tillsammans med
Honom.”
-----------
Den rike ynglingen
I Monterey, Mischigan, 8oktober 1857 visades jag i en syn, att det tillstånd som många
sabbatshållare befann sig i, liknade den ynglings som kom till Jesus för att få veta, vad han skulle
göra för att få evigt liv.
”Och se, en kom och sade till Honom: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?”
(Matt. 19:16) Då svarade Han honom: ”Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode, och vill
du ingå i (171) livet, så håll buden.” Han frågade: ”Vilka?” Jesus svarade: ”Du skall inte mörda, Du
skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Hedra din far och
mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Den unge mannen sade till Honom: ”Allt detta har
jag hållit. Vad är det mer som fattas?” Då sade Jesus till Honom: ”Vill du vara fullkomlig, gå och
sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.”
Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.
Men Jesus sade till Sina lärjungar: ”Amen, säger jag er: det är svårt för en rik att komma in i
himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en
rik att komma in i Guds rike.” När lärjungarna hörde det, blev de mycket förskräckta och sade:
”Vem kan då bli frälst?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men för Gud
är allting möjligt.” (Matt. 19:16-26)
Jesus citerde fem av de sista sex buden för den unge mannen samt det andra stora budet som de
sista sex buden var upphängda på. Dessa menade han att ha han hade hållit. Jesus nämnde inte de
första fyra buden, som uttrycker vår plikt mot Gud. Som svar på den unge mannens fråga, ” Vad är
det mer som fattas?” sade Jesus till honom: ” Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge
åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen.”
Här ligger hans svaghet. Han försummade att hålla de första fyra buden och också de sista sex. Han
försummade att älska sin nästa som sig själv. Jesus sade: ”Ge åt de fattiga”. Jesus rörde vid hans
ägodelar. ”Gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga.” Med denna upplysning pekade han på hans
avgud. Hans kärlek till rikedomar var störst. Därför var det omöjligt för honom att älska Gud av
hela sitt hjärta, med hela sin själ och av hela sitt (172) sinne. Och denna största kärlek till rikedomar
stängde hans ögon för medmänniskornas behov. Han älskade inte sin nästa som sig själv. Därför
kunde han inte hålla de sista sex buden. Hans hjärta var i hans rikedomar. Det var uppslukat av hans
jordiska ägodelar. Han älskade sina ägodelar högre än Gud, mer än himmelsk rikedom. Han hörde
villkoren från Jesu mun. Om han ville sälja och ge till de fattiga, skulle han ha en skatt i himlen.
Här var ett test på hur mycket högre han värderade evigt liv än rikedomar. Grep han ivrigt
möjligheten att få evigt liv? Strävade han allvarligt efter att avlägsna det hinder som hindrade
honom att ha rikedomar i himlen? Oh nej! ”När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad
sin väg, ty han ägde mycket.”
Följande orde framhölls för mig: ”... det är lättare för en kamel, att komma igenom ett synålsöga är
för en rik att komma in i Guds rike.” Jesus sade: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud är
allting möjligt”. Ängeln sade: ”Kommer Gud att tillåta de rika människorna att behålla sina
rikedomar och ändå komma in i Guds rike?” En annan ängel svarade: ”Nej, aldrig.”
Jag såg, att det är Guds plan att dessa rikedomar skulle användas rätt, fördelade till att välsigna de
behövande och till att främja Guds verk. Om människor älskar sina rikedomar mer än de älskar sina
medmänniskor och mer än de älskar Gud eller Hans Ords sanningar och om deras hjärtan är hos
deras rikedomar, kan de inte få evigt liv. De kommer snarare att ge upp sanningen än att sälja och
ge till de fattiga. Här går det att se hur mycket de älskar Gud och hur mycket de älskar sanningen.
Många går, som den unge mannen i Bibeln, bedrövade bort, därför att de inte också kan ha sina
rikedomar och sin skattkammare i himlen. De kan inte ha båda delarna och de vågar riskera sin
chans till evigt liv på grund av världslig egendom.
” Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds
rike.” För (173) Gud är allting möjligt. Sanning, som förts in i hjärtat genom Guds Ande, kommer
att tränga ut kärleken till rikedomar. Kärlek till Jesus och och kärlek till rikedom kan inte bo i
samma hjärta. Guds kärlek överstiger kärleken till rikedomar så långt att ägaren bryter sig loss från
sina rikedomar och vänder sin tillgivenhet mot Gud. Genom kärlek leds han därigenom till att
hjälpa till i Guds verk. Det är hans största glädje att väl förvalta Herrens tillhörigheter. Kärlek till
Gud och hans medmänniskor är förhärskande och han inser, att allt han har inte är hans eget och
han uppfyller trofast sin plikt som Guds tjänare. Då kan han hålla båda de stora buden i lagen: ”Och
du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.” (5Mos.
6:5) ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (3 Mos. 19:18) På det sättet är det möjligt för en rik
man att komma in i Guds rike. ”Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller
bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och
skall ärva evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall
bli de första.” (Matt. 19:29- 30)
Här är belöningen för dem som offrar sig för Gud. De får hundrafalt i detta livet och skall ärva evigt
liv. ” Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.”
Jag blev visad dem som tar emot sanningen, men inte lever i enlighet med den. De håller fast vid
sina egendomar och är inte villiga att dela med sig av sina ägodelar för att främja Guds verk. De har
inte tro till att våga lita på Gud. Deras kärlek till den här världen tar överhand över deras tro. Gud
kräver en del av deras uppmärksamhet, men de beaktar det inte. De resonerar så att de har arbetat
hårt för att erhålla det de äger och de kan inte låna ut det till Herren, för då kan de få lida brist. ”O,
vad er tro är liten.” Gud, som tog sig an Elias i hungersnödens tid, kommer inte att ignorera ett av
Sina självuppoffrande barn. Han som räknar deras huvudhår, kommer att ha omsorg om dem och de
kommer att mättas under hungersnödens dagar. Även om alla de (174) onda runt omkring dem
omkommer av brist på bröd, kommer de att vara tillförsäkrade bröd och vatten. De, som alltid
klänger sig fast vid sina jordiska rikedomar och inte kommer att förvalta det rätt som Gud har lånat
ut till dem, kommer att förlora sina rikedomar i himlen och gå miste om evigt liv.
Gud har i Sin försyn berört hjärtat hos somliga av dem, som har rikedomar. De har omvänt sig till
sanningen, så att de med sina medel kan hjälpa till att hålla Hans verk i gång. Och om de, som är
välbeställda inte vill göra detta och inte fullbordar Guds avsikter, kommer Han att gå förbi dem och
resa upp andra till att ta deras plats, som kommer att fullborda Hans avsikt och med glädje delar
med sig av sina ägodelar för att möta behoven i Guds verk. I detta vill de vara de första. Gud
kommer att ha sådana i Sitt verk, som kommer att göra detta.
Han skulle kunna sända medel från himlen för att föra Sitt verk framåt. Detta är emellertid inte
Hans beslut. Han har förordnat, att människor skall vara Hans redskap. Eftersom ett stort offer har
gjorts för att frälsa dem, skulle de ta aktiv del i frälsningsarbetet genom att uppoffra sig för varandra
och därigenom visa hur högt de värdesätter det offer, som har gjorts för dem.
Jag blev hänvisad till Jakob 5:1-3: ”Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall
komma över er. Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall
ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat er skatter i de sista
dagarna.”
Jag såg, att dessa fruktansvärda ord särskilt riktades till de förmögna, som bekänner sig tro på
sanningnen för vår tid. Herren kräver, att de skall använda sina medel till Hans verks främjande.
Tillfällen gavs dem, men de slöt sina ögon för bristerna i Guds verk och klamrade sig fast vid sina
jordiska rikedomar. Deras kärlek till världen är större än deras kärlek till sanningen och deras kärlek
till deras medmänniskor eller deras kärlek till Gud. (175) Han kräver deras uppmärksamhet, men de
håller själviskt och begärligt tillbaka vad de har. De ger litet här och där för att lindra sina samveten,
men de har inte övervunnit sin kärlek till den här världen. De offrar sig inte för Gud. Herren har rest
upp andra, som värdesätter evigt liv och som kan känner och inser något av själens värde. Dessa har
frivilligt anförtrott sina medel till att främja Guds verk. Verket avslutas och snart kommer det inte
längre att finnas användning för de medel, som tillhör dem som har behållit sina rikedomar, deras
stora gårdar, deras boskap o.s.v. Jag såg Herren vända Sig mot sådana i vrede och upprepa dessa
ord: ”Vänd nu tillbaka, ni rika människor.” Han har kallat, men ni ville inte lyssna. Denna världens
kärlek har överröstat Hans stämma. Nu har Han inte någon använding för er utan låter er gå och ber
er:”Vänd tillbaka, ni rika människor.”
O, jag såg att det var något fruktansvärt att på ett sådant sätt bli övergiven av Herren - en
fruktansvärd sak att behålla en förgänglig resurs här, när Han har sagt att om vi säljer och ger
allmosor, kan vi samla rikedomar i himlen. Jag blev visad, att när Guds verk avslutas och sanningen
går framåt i mäktig kraft, skall dessa människor komma med sina tillgångar och lägga dem framför
fötterna på Guds tjänare och be dem ta emot dem. Svaret från Guds tjänare kommer att vara: ”Vänd
nu tillbaka, ni rika människor. Era medel behövs inte. Ni höll dem tillbaka, när ni kunde ha gjort
något gott med dem genom att främja Guds verk. De nödlidande har lidit. De har inte blivit
välsignade av era medel. Gud kommer inte att ta emot era rikedomar nu. Vänd nu tillbaka, ni rika
människor.”
Då blev jag hänvisad till dessa ord: ”Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar,
den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Jag såg, att Gud inte är i alla de
rikedomar som vunnits. Satan har ofta mycket mer att göra med att skaffa sig egendom än Gud.
Mycket av det har vunnits genom att hålla dagsverkarens lön nere. Den naturligt girige, rike
mannen erhåller sina rikedomar (176) genom att förtrycka sin dagsverkare och utnyttja den enskilde
när han än kan få tillfälle till det. Samtidigt ökar han en skatt, som kommer att äta hans kött som om
det vore eld.
Det är somliga, som inte har följt en strikt hederlig väg. Sådana måste gå framåt på ett ganska
annorlunda sätt och arbeta snabbt för att hinna ifatt vad de har försummat. Många, som håller
sabbaten, har handlat orätt i denna sak. De utnyttjar även sina fattiga bröder och de som har
överflöd kräver mer än vad sakerna verkligen är värda, - mer än de skulle betala för samma saker,
medan dessa samma bröder befinner sig i förlägenhet och nöd på grund av brist på pengar. Gud
känner till allt detta. Varje självisk handling, varje girig utpressning kommer att föra med sig sin
lön.
Jag såg, att det är hänsynslöst och orättfärdigt att inte ta hänsyn till en broders ställning. Om han är i
nöd eller om han är fattig, men ändå gör sitt bästa, bör han få understöd. När han köper något av de
förmögna, bör inte den rike kräva det fulla värdet. Man bör visa medlidande med honom. Gud
kommer att finna behag i sådana vänliga handlingar och välgöraren kommer inte att gå miste om sin
lön. Men en fruktansvärd räkenskap talar emot många sabbatshållare för dolda, giriga handlingar.
Jag blev visad tillbaka till den tid, när det endast var få, som lyssnade till sanningen och anslöt sig
till den. De hade inte mycket av denna världens tillgångar. Guds verks ekonomiska börda bars av
ytterst få. Den gången var det nödvändigt för somliga att sälja sina hus och lantegendomar och att
skaffa sig något billigare, där de kunde finna något billigare som kunde ge dem skydd eller ett hem,
samtidigt som deras tillgångar gratis och generöst lånades ut till Herren för att utbreda sanningen
genom skrifter och på andra sätt främja Guds verk. När jag betraktar dessa självuppoffrande
människor, såg jag att de hade utstått försakelser för Guds verks skull. Jag såg en ängel stå vid deras
sida och peka uppåt och säga: ”Ni har tillgångar i himlen! Ni har skatter i himlen, som inte blir
gamla! Håll ut intill änden, så kommer er lön att bli stor.”
Gud har verkat på mångas hjärtan. Den sanning, för (177) vilken några få har offrat så mycket, för
att den skulle kunna förkunnas för andra, har segrat och skaror har tagit emot den. Gud har i Sin
försyn påverkat sådana, som har tillgångar och fört dem in i sanningen, för att Guds frälsningsverks
behov skall kunna tillgodoses när Hans verk utvidgas. Många tillgångar har förts in i
sabbatshållarnas led och jag såg, att Gud inte för ögonblicket ställer några krav på de hus, som Hans
folk behöver som bostad, såvida inte dyrbara hus kan bytas ut mot billigare. Men om de, som har
överflöd, inte hör Hans röst och inte sliter sig loss från världen och avyttrar en del av sina ägodelar
och lantegendomar och ställer dem till Guds förfogande som ett offer, kommer Han att gå förbi dem
och kalla på dem, som är villiga att göra något för Jesus, och som också är villiga att sälja sina hem
för att möta behoven för Guds verk. Gud vill ha frivilliga offer. De, som ger, måste betrakta det som
ett privilegium att göra det.
Somliga ger av sitt överflöd och lägger ändå inte märke till någon brist. De förnekar inte sig själva
något särskilt för Kristi saks skull. De har alltid allt vad deras hjärta kan önska. De ger rundhänt och
av hjärtat. Gud vet det och Han känner till och lägger noggrant märke till deras handlingar och
motiv. De kommer inte att gå miste om sin lön. Du, som inte kan ge så generöst, behöver inte be om
ursäkt för att du inte kan göra lika mycket som någon annan. Gör vad du kan. Försaka något som du
kan klara dig utan och offra dig för Guds verk. Lägg dina två mynt, som änkan gjorde. Du kommer i
själva verket att ge mer än alla de som ger av sitt överflöd. Du kommer också att bli medveten om
hur ljuvt det är att förneka sig själv och att ge till de behövande och offra sig för sanningen och
samla sig skatter i himlen.
Jag blev visad att unga personer, särskilt unga män som bekänner sig till sanningen, fortfarande har
en läxa om självförnekelse att lära. Om dessa offrade sig mer för sanningen, skulle de sätta högre
värde på den. Den skulle påverka deras hjärtan och rena deras liv och de skulle hålla den mer dyrbar
och okränkbar.
(178) De unga tar inte på sig bördan av Guds verk. De känner inte heller något ansvar för det. Beror
det på att Gud har gett dem en ursäkt? O, nej! De befriar sig själva. De tar det lugnare medan andra
känner bördan. De inser inte att de inte är sina egna. Deras tid och deras kraft är inte deras egen. De
har köpts för ett pris. Ett dyrbart offer har gjorts för dem och om de inte äger självförnekelsens och
självuppoffrandets ande, kan de aldrig äga ett odödligt arv.
-----------
Församlingens privilegium och plikt
Följande är riktat till församlingen i Battle Creek, men beskriver de bröders och systrars villkor och
plikter, som finns överallt:
Jag såg, att ett tjockt moln omgav dem, men att några få strålar från Jesus trängde sig igenom detta
moln. Jag tittade för att se dem, som tog emot detta ljus och såg att enskilda personer allvarligt bad
om seger. Det var deras avsikt att tjäna Gud. Deras uthålliga tro gav dem svar. Himlens ljus
utbreddes över dem, men det mörka molnet över församlingen var i allmänhet tjockt. De var
obetänksamma och tröga. Min själskamp var stor. Jag frågade ängeln om detta mörker var
nödvändigt. Han sade: ”Se på dem!” Jag såg då, att församlingen började resa sig och enträget be
till Gud och ljusstrålarna började tränga igenom detta mörker och molnet var borta. Himlens rena
ljus lyste över dem och genom helig tillit, drogs deras uppmärksamhet uppåt. Ängeln sade: ”Detta
är deras privilegium och plikt.”
Satan har kommit ned i stor kraft och visste, att hans tid var kort. Hans änglar har bråttom och en
stor del av Guds folk fann sig i att bli vaggad till sömns av honom. Molnet passerade på nytt över
och sänkte sig ned över församlingen. Jag såg, att det bara var genom allvarlig ansträngning och
ihärdig bön som denna förtrollning skulle kunna brytas.
(179) Guds ords alarmerande sanningar har satt Guds folk i rörelse en aning. Då och då ville de
göra svaga ansträngningar för att segra, men de tröttades snart ut och sjönk tillbaka till sitt ljumma
tillstånd. Jag såg, att de saknade uthållighet och fast beslutsamhet. Låt den, som söker Guds
frälsning, ha samma energi och allvar, som han skulle ha för världsliga rikedomar. Då skulle målet
snart uppnås. Jag såg, att församlingen lika gärna kan dricka ur en full bägare, som att hålla en tom i
handen eller vid munnen.
Det är inte Guds plan att låta somliga gå sysslolösa och att låta andra vara nedtyngda av bördor.
Somliga inser betydelsen av Guds verk och den förpliktelse det medför. De inser nödvändigheten av
att de handlar så att de om möjligt församlar med Kristus och inte skingrar. Andra fortsätter utan att
ta ansvar och handlar som om de inte hade något inflytande. Detta skingrar. Gud är inte partisk.
Alla, som har fått del av Hans frälsning och som hoppas få dela Guds rikes härligheter härefter,
måste församla med Kristus. Var och en måste känna, att han har ett ansvar för sin egen uppgift och
för det inflytande, som han utövar på andra. Om dessa håller fast vid sin kristna vandring, kommer
Jesus, härlighetens hopp, att bo i dem och de kommer att älska att ge uttryck för sin lovprisning till
Honom, så att de kan finna vila och vederkvickelse. Deras Mästares verk kommer närmare och blir
allt dyrbarare för dem. Deras strävan kommer att bli att främja Hans verk och ära det genom en
helig livsstil. Ängeln sade: ”Gud kommer att kräva tillbaka varje talent med ränta”. Varje kristen
måste gå vidare från kraft till kraft och använda all sin kraft i tjänst för Gud.
-----------
Sållningen
Den 20. november 1857 fick jag se Guds folk i verklig prövning. En del, som hade stark tro, bönföll
inför Gud med ångestfyllda rop. Deras bleka ansikten bar spår efter djup ångest, vilket visade deras
(180) inre kamp. I deras anletsdrag kunde jag utläsa beslutsamhet och stort allvar. Jag kunde se
stora svettdroppar falla ned från deras ansikten. Då och då kunde jag se att deras ansikten lystes upp
av tecken på Guds bifall, men återigen såg jag samma allvarliga, innerliga och ängsliga uttryck i
deras ansikten. (Se Joel 2: 15-17; Jak. 4: 7-10; Sef. 2: 1-3.)
Onda änglar trängdes omkring dem och försökte omge dem med sitt mörker, för att hindra dem att
se Jesus och dra deras intresse till mörkret som omgav dem, och få dem att i otro tvivla på Gud, för
att sedan klandra Honom. Deras enda trygghet bestod i att ha blicken riktad mot himmelen. Guds
änglar ansvarar för Hans folk. När onda änglars giftiga atmosfär omgav dessa bekymrade
människor, rörde de himmelska änglarna sina vingar för att skingra mörkret omkring dem.
Jag såg att några inte tog del i denna ångestfyllda bön. De föreföll vara vårdslösa och likgiltiga. De
bekämpade inte mörkret omkring sig och inneslöts (181) därför i ett tjockt mörker. Guds änglar
lämnade dessa likgiltiga och skyndade till deras hjälp, som kämpade med all sin kraft för att stå
emot de onda änglarna, i det att de sökte hjälpa sig själva genom att uthålligt anropa Gud. Änglarna
lämnade dessa som inte gjort någon ansträngning att hjälpa sig själva och jag kunde inte se dem
längre. Under det att den bedjande skaran fortsatte med sina allvarliga bönerop, kom vid olika
tillfällen strålar av ljus från Jesus för att uppmuntra deras hjärtan och upplysa deras ansikten.
Jag frågade vad denna sållning betydde som jag hade sett och det visades mig att den skulle
åstadkommas av det sannfärdiga vittnets klara råd till församlingen i Laodicea. Detta kommer att
påverka mottagarens hjärta och leda honom att lyfta budskapets fana högt och förkunna den
oförfalskade sanningen. En del kan inte stå ut med detta rättframma vittnesbörd. De kommer att
motarbeta det och detta i sin tur kommer att leda till en gallring bland Guds folk.
Det sannfärdiga vittnets budskap har inte till hälften efterföljts. Det allvarliga vittnesbörd varpå
församlingens slutmål hänger, har uppskattats mycket litet, om inte fullständigt ringaktats. Detta
vittnesbörd måste åstadkomma djup ånger, och alla som verkligen tar emot det kommer att lyda det
och bli renade.
Ängeln sade: "Lyssna!" Strax hörde jag en röst som liknade många väl samstämda instrument,
underbar och harmonisk. Den överträffade all musik som jag någonsin hört. Den syntes vara så
fylld av barmhärtighet, medlidande och upphöjd helig glädje. Den genomträngde hela min varelse.
Ängeln sade: "Se!" Min uppmärksamhet riktades till den grupp jag hade sett och som på ett så
märkligt sätt hade sållats. Jag fick se dessa som förut hade gråtit och bett i själsångest.
Skyddsänglarnas antal omkring dem hade fördubblats och de var klädda i rustning från huvudet till
fötterna. De förflyttade sig i noggrann ordning som en grupp soldater. Deras ansikten (182) vittnade
om den allvarliga strid de hade haft, och den själskamp de hade genomgått. Trots tecken på deras
allvarliga själskamp strålade de likväl nu med himmelens ljus och härlighet. De hade vunnit seger,
och därför flödade från dem den djupaste tacksamhet och heligaste glädje.
Deras antal hade minskats. En del hade sållats bort och lämnats vid vägkanten. (Upp. 3: 15-17.) De
vårdslösa och likgiltiga, vilka inte förenade sig med skaran som uppskattade segern och frälsningen
tillräckligt för att kämpa och bedja om den, fick den inte heller, och därför blev de kvar i mörkret.
Men de ersattes omedelbart av sådana som tog emot sanningen och anslöt sig till leden. Onda änglar
trängdes fortfarande omkring skaran, men de kunde inte få någon makt över den. (Ef. 6:12-18.)
De som var klädda i rustningen hörde jag frambära sanningen med stor kraft. Det gav resultat. Jag
lade märke till dem som hade varit bundna, vissa hustrur av sina män och en del barn av sina
föräldrar. Många ärliga (183) människor hade hindrats att höra sanningen, men tog nu begärligt
emot den. All fruktan för anhöriga var borta. Endast sanningen stod som det betydelsefullaste för
dem. De hade hungrat och törstat efter sanningen, och den var nu för dem dyrbarare än livet. Jag
frågade vad som hade åstadkommit denna stora förändring. En ängel svarade: "Det är särlaregnet,
vederkvickelsen från Herren, den tredje ängelns höga rop."
Stor kraft var med dessa utvalda. Ängeln sade: "Se!" Jag uppmärksammade då de otroende eller de
ogudaktiga människorna. Det var en väldig rörelse bland dem. Guds folks nit och kraft hade fått
dem på fötter och gjort dem rasande. Det var förvirring och oordning på alla håll. Jag såg att
åtgärder vidtogs mot denna skara som hade Guds ljus och sanning. Mörkret tätnade omkring dem,
men ändå stod de där, gillade av Gud, och med full tillit till Honom. Jag såg att de var bekymrade,
men det nästa jag hörde var deras ivriga böner till Gud. Varken natt eller dag upphörde deras böner.
(Se Luk. 18:7,8; se också Upp. 14:14, 15.) I deras böner hörde jag orden: "Ske din vilja, o Gud! Kan
det förhärliga Ditt namn, så öppna en väg till räddning för Ditt folk. Rädda oss från hedningarna
runt omkring oss. De har beslutat att döda oss, men din arm kan frälsa oss." Dessa ord är allt jag kan
komma ihåg. Alla föreföll ha en djup känsla av ovärdighet, och visade en fullständig underkastelse
för Guds vilja. Trots det hade, liksom Jakob en gång, varenda en utan undantag bett och kämpat om
att bli befriade.
Strax efter det att de börjat sin allvarliga bönekamp, hade änglarna i sympati begärt att få gå åstad
för att befria dem, men en ståtlig, befallande ängel tillät dem det inte. Han sade: "Guds vilja har
ännu inte blivit uppfylld. De måste dricka kalken ända till botten. De måste döpas med lidandets
dop."
(184) Strax därefter hörde jag Guds röst, som skakade både himmel och jord. (Joel 3:16) Se även
Hebr. 12:26; Upp. 16:17.) Då kom en mäktig jordbävning. Byggnader skakades sönder och föll i
alla riktningar. Då hörde jag ett triumferande rop, högt, välljudande och klart. Jag tittade på skaran
som en kort tid innan hade varit så bekymrad och så bunden. Deras fångenskap hade förbytts i
frihet. Ett härligt ljus lyste över dem. Hur underbara de föreföll mig. All trötthet och alla tecken på
bekymmer var borta. Hälsa och skönhet lyste från varje ansikte. Deras fiender och hedningarna runt
omkring dem föll till marken likt döda människor. De kunde inte uthärda det ljus som lyste över de
befriade, de heliga. Ljuset och härligheten förblev över dem intill dess att Jesus kunde ses på
himmelens skyar och då förvandlades denna trogna, beprövade skara i ett nu, i ett ögonblick från
härlighet till härlighet. Gravarna öppnades och de heliga kom ut, klädda i odödlighet, och ropade:
"Seger över död och grav!" Tillsammans med de levande heliga rycktes de upp för att möta Herren i
skyn allt under det att fulltoniga, välljudande glädjerop och segerrop flödade från varje odödlig
tunga.
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 5
Till församlingen i Laodicea
(185) Kära bröder och systrar: Herren har på nytt i stor nåd varit hos mig. Jag blev djupt bedrövad
för några få månader sedan. Jag är starkt pressad av sjukdom. I åratal har jag plågats med vattusot
och hjärtsjukdom, som har gjort mig deprimerad och bryter ner min tro och mitt mod. Budskapet till
laodiceanerna har inte fört med sig den ivriga ånger bland Guds folk som jag förväntade mig att se
och förvirringen i mitt sinne har varit stor. Sjukdom tycks hela tiden komma över mig och jag
tänkte att jag måste lägga mig ned i graven. Jag hade ingen önskan om att leva. Därför kunde jag
inte tro och be om att jag skulle bli bättre. Ofta när jag drog mig tillbaka för att vila på natten, insåg
jag att jag riskerade att sluta andas före morgonen. I detta tillstånd svimmade jag vid midnatt. Bud
sändes efter bröderna Andrews och Loughborough och allvarliga böner sändes upp till Gud för mitt
bästa. Depressionen, den stora tyngden, lyftes bort från mitt värkande hjärta och jag fördes bort i en
vision och visades de ting jag nu sänder vidare till er.
Jag såg, att Satan hade försökt driva mig till modlöshet och förtvivlan för att göra mig mer död än
levande. Jag blev visad, att det inte var Guds vilja, att jag nu skulle sluta arbeta och läggas i graven,
ty då (186) skulle våra trosfiender triumfera och Guds barns hjärtan skulle bli bedrövade. Jag såg,
att jag ofta skulle känna mig orolig i anden och skulle lida mycket. Ändå hade jag det löftet, att de
som omgav mig, skulle uppmuntra och hjälpa mig, så att min tapperhet och styrka inte skulle svikta
medan jag så våldsamt måste kämpa mot djävulen.
Jag blev visad, att vittnesbördet till laodiceanerna är tillämpligt på Guds folk i vår tid och att det
inte hade lett till ett större arbete på grund av deras hjärtans hårdhet. Men Gud har gett budskapet
tid att utföra sitt verk. Hjärtat måste renas från synder, som så länge har stängt ute Jesus. Detta
fruktansvärda budskap kommer att utföra sitt verk. Då det första gången förkunnades, ledde det till
en grundlig rannsakning av hjärtat. Synder erkändes och Guds folk väcktes överallt. Nästan alla
trodde, att detta budskap skulle sluta med den tredje ängelns höga rop. Men eftersom de inte fick se
detta kraftfulla verk fullbordas på kort tid, förlorade många den verkan som budskapet hade. Jag
såg, att detta budskap inte skulle fullborda sitt verk på några få korta månader. Det har skapats i
avsikt att väcka Guds folk, för att de skall upptäcka att de har avfallit och för att leda dem fram till
en ivrig ånger, så att de kan bli berikade av Jesu närhet och bli passande för den tredje ängelns höga
rop. När detta budskap berör hjärtat, leder det till djup ödmjukhet inför Gud. Änglar sänds i alla
riktningar för att förbereda de icke-troendes hjärtan för sanningen. Guds verk tar form och Hans
folk lär känna sitt tillstånd. Om avseende hade fästs vid det sannfärdiga vittnets råd, skulle Gud ha
arbetat med större kraft för Sitt folk. Ändå har ansträngningar gjorts sedan budskapet gavs och har
välsignats av Gud och många själar har förts bort från villfarelse och mörker till glädje i sanningen.
Gud kommer att pröva Sitt folk. Jesus har haft stort tålamod med dem, och har inte efter en kort tid
"spytt ut dem ur sin mun". Ängeln sade: "Gud väger sitt folk i vågskålen." Om Hans budskap skulle
ha varit av så kortvarig natur som många menade, skulle det inte ha funnits någon tid för dem att
(187) utveckla karaktären. Många handlade endast utifrån känslan, inte utifrån tro och fasta
principer, då detta högtidliga och mäktiga budskap rörde vid deras hjärtan. Det påverkade deras
känslor och ledde till fruktan, men åstadkom inte det verk, som Gud hade tänkt att det skulle. Gud
läser allas hjärtan. För att Hans folk inte skulle lura sig själva, ger Han dem tid så att det första
känslosvallet skall gå förbi. Sedan prövar han dem, för att se om de vill lyda det sannfärdiga vittnets
råd.
Gud leder Sitt folk framåt steg för steg. Han leder dem fram till på förhand bestämda situationer,
där olika erfarenheter kommer att visa vad som finns i hjärtat. En del uthärdar en sådan prövning,
men faller igenom vid den följande. Vid varje steg framåt prövas hjärtat litet hårdare. Om Guds
bekännande folk finner sina hjärtan i opposition till detta rättframma verk, skulle det övertyga dem
om, att de har en uppgift framför sig, nämligen att övervinna, om de inte skall utspys ur Herrens
mun. Ängeln sade: "Gud kommer att föra Sitt folk närmare och närmare den prövning, som vart och
ett av Hans barn måste gå igenom." En del är villiga att ta emot en sanning, men Gud leder dem till
en annan prövande sanning. Detta är för dem tillfället att bli vakna över vad som finns i deras
hjärtan. Om de då drar sig tillbaka, därför att provet direkt vidrör en älskad avgud, utestänger de
Jesus. De värdesätter då något annat högre än sanningen, och deras hjärtan är inte beredda att ta
emot Jesus.
(188) De prövas under lång tid för att det skall framgå om de är villiga att offra sina avgudar och ta
fasta på det sannfärdiga vittnets råd. Om de inte blir renade genom att lyda sanningen och övervinna
sin själviskhet, sin stolthet, sina onda böjelser, kommer de änglar som har ansvaret för dem att säga:
"De är förenade med sina avgudar, låt dem nu vara ifred." De fortsätter sitt arbete med andra och
lämnar dessa, med sina syndiga karaktärsdrag i behåll, i de onda änglarnas våld. De som tar emot
den ena uppmaningen från Gud efter den andra och består provet och övervinner, kosta vad det
kosta må, har tagit vara på det sannfärdiga vittnets råd och får ta emot särlaregnet och blir
därigenom lämpliga för förvandlingen.
Hjärtat är bedrägligare än något annat och hopplöst ont. Religionens bekännare är inte villiga att
rannsaka sig själva tillräckligt för att se om de tror. Det är ett fruktansvärt faktum att många lutar
sig mot ett falskt hopp. Somliga sätter sin tillit till någon gammal erfarenhet som de har haft för
åratal sedan, men när de kommer till denna tid för hjärtats rannsakning, då alla skulle ha en daglig
erfarenhet, har de ingenting att berätta. De tycks tro att en bekännelse av sanningen skall frälsa dem.
När de övervinner sådana synder, som Gud hatar, vill Jesus komma in och hålla nattvard med dem
och de med Honom. De kommer då att få gudomlig kraft från Jesus och kommer att växa upp till
Honom och kan med helig segerglädje säga: ”Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår
Herre Jesus Kristus!” (1Kor. 15:57) Det skulle vara behagligare för Herren, om ljumma
religionsbekännare aldrig hade nämnt Hans namn. De är en ständig börda för dem som vill vara
Jesu trofasta efterföljare. De är en stötesten för dem och för icke-troende. Onda änglar jublar över
dem och hånar Guds änglar genom sitt opålitliga sätt att vara. Sådana är en förbannelse för Guds
verk här hemma och utomlands. De närmar sig Gud med sina läppar, samtidigt som deras hjärtan är
långt från Honom.
Jag blev visad, att Guds folk inte skulle ta efter världens vanor. Somliga har gjort detta och förlorar
snabbt den särskilda, heliga karaktär som skulle göra dem som Guds folk annorlunda. Jag blev förd
tillbaka till Guds folk i gammal tid (189) och vägleddes till att jämföra deras klädsel med modet i
dessa sista dagar. Vilken skillnad! Vilken förändring! På den tiden var kvinnorna inte så frimodiga
som nu. När de uppträdde offentligt, dolde de sina ansikten med en slöja. I dessa sista dagar är sättet
att uppträda skamligt och oblygt. De är uppmärksammade i profetian. De är först satta in i en klass
som Satan har full kontroll över. Utan att skämmas [utan någon överbevisning av Guds Ande]
kastar de sig ut i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.” (Efes. 4:19) Om
Guds bekännande folk inte i så hög grad hade lämnat Honom, skulle det nu vara en markant
skillnad mellan deras och världens kläder. De små bahytterna, som framhäver ansikte och huvud,
visar en brist på anständighet. Krinoliner är en skam. Jordens inbyggare blir mer och mer
fördärvade. Skiljelinjen mellan dem och Israels Gud måste bli mer tydlig. Annars kommer den
förbannelse, som faller på de världsliga, att falla på Guds bekännande folk.
Jag blev hänvisad till följande skriftställen. Ängeln sade: ”De skall undervisa Guds folk.”
1Timoteus 2:9- 10 säger: ”På samma sätt skall kvinnorna uppträda i anständig klädedräkt, med
blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor
eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till
gudsfruktan.” Och1 Petr. 3:3- 5: ”Er prydnad skall inte vara något yttre: konstfulla
håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats dolda människa med den
oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon. Så prydde
sig också förr de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud. De underordnade sig sina män.”
Unga och gamla, Gud prövar er nu. Ni avgör själva ert eget eviga öde. Er stolthet, er längtan efter
att följa världens vanor, er fåfänga och tomma konversation och er själviskhet, läggs alltsammans i
vågskålen och tyngden av det onda (190) talar på ett fruktansvärt sätt mot er. Ni är fattiga och
eländiga och blinda och nakna. Medan ondska tilltar och får djupa rötter, kväver det den goda säd
som har såtts ut i hjärtat. Snart kommer det ord, som har uttalats om Elis hus, att uttalas av Guds
änglar om er, nämligen att era synder ”aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller
med någon annan offergåva:” (1 Sam. 3:14) Jag såg, att många, som inte hade någon enda ljusstråle
från Jesus, smickrade sig själva med att de var goda kristna. De vet inte vad det innebär att bli
belönad med Guds nåd. De har i sina liv inte någon egen erfarenhet av Guds verk. Och jag såg, att
Herren vässade Sitt svärd i himlen för att skära ned dem.
O, om varje ljum, bekännande kristen kunde förstå den rening, som Gud är i färd med att genomföra
bland Sitt bekännande folk! Käre vän, låt inte bedra dig när det gäller ditt tillstånd. Du kan inte lura
Gud. Det sannfärdiga vittnet säger: "Jag känner dina gärningar!" Den tredje ängeln leder Guds folk
framåt steg för steg, högre och högre. Vid varje steg finns det ett prov.
Planen för systematisk välgörenhet är efter Guds behag. Jag blev visad tillbaka till apostlarnas dagar
och såg, att Gud gjorde upp planen för Sin Helige Andes nedstigning, och genom profetians gåva
instruerade Han Sitt folk om systematisk välgörenhet. Alla skall delta i arbetet med att ge sina
jordiska saker till dem som tjänar dem i andliga saker. De skall också lära sig att änkor och
faderlösa har en förväntan på deras barmhärtighet. Ren och obesmittad religion är definierbar: Att
besöka änkor och faderlösa i deras lidande och hålla sig obefläckade av världen. Jag såg, att det inte
bara innebar att visa dem empati genom tröstande ord för deras lidande, utan att hjälpa dem med
våra tillgångar om de har behov av det. Unga män och kvinnor som Gud har gett hälsa kan uppnå en
stor välsignelse genom att hjälpa änkorna och de faderlösa i deras lidande. Jag såg, att Gud kräver
att unga män skall offra mer för andras (191) goda. Han kräver mer av dem än de är villiga att
uträtta. Om de håller sig själva obesmittade av världen, slutar att följa dess seder och lägger det åt
sidan, som nöjesälskande använder på onödiga saker som tillfredsställer stoltheten och ger det till
de värdigt behövande och stöder Guds verk, kommer de att äga Hans bifall som säger: ”Jag känner
dina gärningar.”
Ordning råder i himlen och Gud är mycket tillfreds med Sitt folks ansträngningar då de försöker
hålla i gång Hans verk på jorden på ett systematiskt och ordentligt sätt. Jag såg, att det skulle vara
ordning i Guds församling och att system behövs för att på ett framgångsrikt sätt kunna förkunna
det sista nådesbudskapet till världen. Gud leder Sitt folk i planen för systematisk välgörenhet och
detta är en av de särskilda punkter till vilka Gud leder Sitt folk, som kommer att skära mest djupast
hos somliga. Hos dem skär detta av den högra armen och det högra ögat rivs ut, medan det för andra
är en stor lättnad. Hos ädla och givmilda själar förefaller kraven på dem att vara mycket små och de
kan inte vara tillfreds med att göra så litet. Somliga har stora egendomar och om de, genom dem,
lägger på lager till välgörande ändamål, allteftersom Gud har gett dem framgång, förefaller gåvan
dem att vara en stor summa. Det själviska hjärtat klamrar sig lika tätt intill en liten gåva som till en
större och gör en liten summa mycket stor.
Jag fick på nytt se hur detta verk började. Somliga som älskade sanningen kunde då utan vidare tala
om uppoffring. De helgade mycket till Guds verk, för att sända sanningen till andra. De har på
förhand sänt sina rikedomar till himlen. Bröder, ni som har tagit emot sanningen vid en sen tidsålder
och som har stora egendomar, har Gud kallat ut på fältet, inte bara för att ni skall glädja er över
sanningen, utan för att ni med er förmögenhet måtte bära detta verk framåt. Och om ni är
intresserade av detta uppdrag, kommer ni att våga er ut och investera något i det, så att andra kan bli
frälsta genom era ansträngningar och ni får skörda den slutgiltiga lönen tillsammans med dem.
Stora offer har gjorts och försakelser (192) har uthärdats för att placera sanningen i ett klart ljus
framför er. Se! Gud kallar er, att på ert sätt göra stora ansträngningar och offer för att föra
sanningen till dem som befinner sig i mörker. Gud kräver detta. Ni bekänner er tro på sanningen.
Låt då era gärningar bära vittnesbörd om detta faktum. Om inte er tro fungerar, är den död. Inget
annat än en levande tro kommer att frälsa er under de fruktansvärda händelser, som förestår er.
Jag såg, att det var på tiden för dem, som har många egendomar, att börja arbeta fort. Det är dags
för dem att inte bara lägga åt sidan därför att Gud nu ger dem framgång, utan därför att Han har gett
dem framgång. På apostlarnas tid gjordes planer upp för att inte somliga skulle vara sysslolösa
medan andra bar på bördor. Förordningar infördes om att alla i lika hög grad skulle ta del av Guds
församlings bördor, var och en efter sina olika förmågor. Ängeln sade: ”Yxan måste sättas mot
trädets rot”. De, som liksom Judas har gett sina hjärtan till jordiska rikedomar kommer att klaga,
liksom han. Hans hjärta traktade efter den dyrbara salva som utgöts över Jesus och han försökte
dölja sin själviskhet under ett fromt och samvetsgrant hänsynstagande till de fattiga: ”Varför detta
slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga.”
(Mark. 14:4, 5) Han önskade att han själv hade ägt salvan. Den skulle då inte ha slösats bort på
Frälsaren. Han skulle själv använda för eget bruk och sälja den för pengar. Han värdesatte inte sin
Herre högre än att han kunde sälja Honom till onda människor för att få silvermynt. Liksom Judas
nämnde de fattiga som en ursäkt för sin själviskhet, så kommer bekännande kristna, om deras
hjärtan är giriga, att försöka dölja sin själviskhet under en låtsad samvetsgrannhet. O, de fruktar att
vi kommer att bli lika de församlingar som är kristna till namnet, om vi inför systematisk
välgörenhet! ”Låt inte din vänstra hand veta vad din högra gör.” (Matt. 6:3) De förefaller att ha en
samvetsgrann önskan att följa Bibeln precis som de uppfattar den, men de försummar helt Kristi
tydliga förmaning: ”Sälj vad ni äger och ge gåvor.” (Luk. 12:33)
(193) ”Akta er för att utföra goda gärningar för att människorna skall se er.” (Matt:6:1) Somliga
tror, att denna text lär oss, att de skall dölja de gärningar då de ger gåvor. Och de gör bara väldigt
litet och ursäktar sig med att de inte vet hur de skall ge. Men Jesus förklarade det så här för Sina
lärjungar: ”När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och
på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön.” (Matt.
6:2) De gav, för att människor skulle betrakta dem som ädla och generösa. De fick beröm av
människor och Jesus lärde Sina lärjungar, att detta var hela den lön de skulle få. Hos många vet den
vänstra handen inte vad den högra gör, ty den högra handen gör inget som är av värde för den
vänstra handen att lägga märke till. Denna lektion som Jesus gav Sina lärjungar var en
tillrättavisning av dem, som önskade ta emot människors härlighet. De gav sina allmosor vid någon
offentlig sammankomst och innan detta skedde, gjordes ett offentligt tillkännagivande som
förebådade deras givmildhet inför folket. Många gav sina stora summor bara för att få sina namn
upphöjda av människor. Och de tillgångar som gavs på detta sätt hade de ofta tvingat till sig från
andra genom att pressa ner lönen för den anställde och förtrycka den fattige.
Jag blev visad, att detta skriftställe inte gäller dem, som har Guds verk i hjärtat och ödmjukt
använder sina tillgångar för att främja det. Jag blev vägledd till detta skriftställe: ”Låt på samma sätt
ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt.
5:16) ”På deras frukt skall ni känna igen dem:” (Matt. 7:16) Jag blev visad, att Skriftens vittnesbörd
stämmer överens när den blir rätt uppfattad. Guds barns goda gärningar är den mest effektiva
förkunnelse som den icke-troende har tillgång till. Han tänker, att det måste vara starka motiv, som
förmår den kristne att förneka sig själv och använda sina ägodelar för att försöka frälsa sina
medmänniskor. Det är i inte likt denna världens ande. Sådana frukter vittnar om att (194) givarna är
verkliga kristna. De verkar hela tiden sträcka sig uppåt mot en skatt som är oförgänglig.
För varje gåva och varje offer borde det finnas ett lämpligt mål för givaren, inte för att stödja någon
i hans sysslolöshet, inte för att bli sedd av människor eller för att göra sig ett stort namn, utan för att
förhärliga Gud genom att främja Hans verk. Somliga ger stora gåvor till Guds verk medan deras
bror, som är fattig, kan lida i deras närhet utan att de gör något för att hjälpa honom. Små vänliga
handlingar som i all tysthet gjorts för deras bror, skulle binda deras hjärtan samman och skulle bli
uppmärksammade i himlen. Jag såg, att de rika borde justera priser och vikter till fördel för de
hemlösa och änkorna och de verkligt fattiga bland dem. Men saken är ofta den att de rika utnyttjar
de fattiga, skördar varje vinst som kan fås och kräver sista öret för varje sak. Allt står nedskrivet i
himlen. ”Jag känner dina gärningar.” (Upp. 3:1)
Den största synd, som nu finns i församlingen, är girighet. Gud ser ogillande på Sitt bekännande
folks själviskhet. Hans tjänare har offrat sin tid och kraft på att föra Livets Ord till dem och många
har genom sina handlingar visat att de endast obetydligt värdesätter det. Om de lika väl kan hjälpa
en Guds tjänare som att inget göra, så gör de det, men ofta låter de honom gå och gör endast litet för
honom. Om de värvar en dagsverkare, måste han betalas med full lön. Men så är det inte med Guds
självuppoffrande tjänare. Han arbetar för dem i ord och lära. Han bär den tunga bördan av att arbeta
på hans själ. Han visar på ett uthålligt sätt utifrån Guds ord de farliga villfarelser, som är skadliga
för själen. Han ger eftertryck åt nödvändigheten av att gallra ut ogräset, som kväver den goda säd,
som har såtts. Han tar fram nya och gamla saker från Guds ords skattkammare för att ge det som
näring åt Guds hjord. Alla erkänner att det goda som har gjorts för dem, men det giftiga ogräset,
girigheten, är så djupt rotat att (195) de låter Guds tjänare lämna dem utan att ge honom hjälp med
sina världsliga tillgångar. De har värdesatt hans påfrestande arbete lika högt, som deras gärningar
visar. Det sannfärdiga vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar”.
Jag såg, att Guds tjänare inte befinner sig utanför Satans frestelser. De är ofta fruktansvärt
omgärdade av fienden och har en svår strid att utkämpa. Om de kunde befrias från sitt uppdrag,
skulle de med glädje arbeta med sina händer. Deras bröder kräver att de skall arbeta, men när de ser
att det är obetydligt uppskattat, blir de deprimerade. De ser faktiskt fram emot den slutliga
uppgörelsen för att få sin lön. Det är detta som håller dem uppe. Deras familjer måste emellertid ha
mat och kläder. Deras tid tillhör Gud. Den står inte till deras disposition. De offrar samvaron med
sina familjer för att gagna andra. Trots detta finns det somliga, som drar nytta av deras arbete, men
som är likgiltiga för deras behov. Jag såg, att det är orätt mot sådana att låta dem fortsätta att bedra
sig själva. De tror, att de behagar Gud, trots att Han föraktar deras själviskhet. Dessa självupptagna
personer kommer inte bara att avkrävas räkenskap inför Gud, för det sätt de har använt sin Herres
pengar, utan också för all den depression och hjärtesorg, som tillfogades Guds utvalda tjänare och
som har lamslagit deras ansträngningar, kommer räkenskap att krävas av de icke trofasta tjänarna.
Det sannfärdiga vittnet förklarar: ”Jag känner dina gärningar”. Det själviska och giriga hjärtat
kommer att prövas. Somliga är inte villiga att tillägna Gud ens en liten del av ökningen av sin
jordiska rikedom. De skulle gå baklänges av rädsla om du skulle tala om kapitalet. Vad har de offrat
för Gud? Ingenting. De bekänner sig tro att Jesus skall komma, men deras gärningar förnekar deras
tro. Varje person kommer att leva enligt hela den tro han har. Halvhjärtade bekännare, Jesus känner
era gärningar. Han avskyr era snåla gåvor, era bristfällig offergåvor.
-----------
Hus för tillbedjan
(196) Jag såg att många som Gud hade anförtrott medel åt, kände sig fria att använda dessa efter
egna önskemål för att försköna sina hem här. Men när det byggs ett hus där den store, evige Guden
skall tillbes, känner de sig fria att inte låna Honom de medel som Han har anförtrott åt dem. Alla
känner det inte som en helig önskan att överträffa den andre i att visa sin tacksamhet mot Gud för
sanningen, genom att göra allt vad de kan för att bereda en lämplig plats för tillbedjan. En del
försöker att göra så litet som möjligt, och de tycker att medlen är så gott som förlorade om de
använder dem för att bereda en plats, där den allra Högste kan besöka dem. Ett sådant offer är
otillfredsställande, och är inte godtagbart inför Gud. Jag såg att det skulle behaga Gud mycket mer,
om Hans folk visade samma vishet i att iordningställa ett hus för Honom, som de gör när de bygger
sina egna hem.
Angående Israels barns offer och gåvor hade det befallts, att de skulle vara utan någon brist. Det
skulle vara det bästa från hjorden. Av var och en bland folket krävdes, att de skulle dela med sig till
detta verk. Guds verk i vår tid kommer att få stor omfattning. Om du vill vara med om att bygga ett
hus åt Herren, förolämpa och begränsa Honom inte genom att ge ett bristfälligt offer. Lägg det allra
bästa i offerskålen när det gäller att bygga ett hus åt Gud. Låt det få bli det allra bästa du har.
Intressera dig för att göra det så att det fyller behovet och att det blir komfortabelt. En del tycker att
detta inte har någon betydelse, därför att tiden är så kort. Men genomför då samma tanke när det
gäller ditt eget hem och i alla andra världsliga arrangemang!
Jag såg att Gud kunde genomföra Sitt verk utan att någon människa hjälper till, men det är inte
Hans plan. Denna värld är platsen där människan prövas. Hon är här för att forma en karaktär, som
hon kan ha med sig till den eviga världen. Det goda och det onda ställs framför henne, och hennes
framtida ställning beror på det val hon gör. Kristus kom för att förändra hennes tankars och känslors
inriktning. Hennes hjärta (197) måste frigöras från de jordiska skatterna och inriktas på de
himmelska. Genom hennes självförnekelse kan Gud förhärligas. Ett stort offer har gjorts för
människan och här prövas hon, för att få visa om hon vill följa Jesu föredöme och offra något för
sin medmänniska. Satan och hans änglar har förenats mot Guds folk, men Jesus söker rena dem åt
Sig. Han kräver av dem att de skall påskynda Hans verk. Gud har gett Sitt folk i denna värld mer än
nog att förvalta, så att Hans verk utan svårighet skall kunna genomföras. Det är Hans plan att de
medel som Han anförtrott åt dem skall användas med omdöme. "Säljen vad I ägen, och given
allmosor" (Luk. 12: 33), är en del av Guds heliga ord. Guds tjänare måste stå upp och ropa med full
hals utan återhåll, "och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder". (Jes.
58: 1.) Guds verk måste utvidgas och bli mer omfattande. Om Hans folk följer rådet, kommer det
inte att finnas mycket medel i deras ägo, som kommer att förbrännas i den slutliga elden. Allt har
lagts upp i de skattkamrar där varken "mott eller mal" kan fördärva, och deras hjärtan kommer inte
att vara bundna till denna jorden.
-----------
Lärdomar från liknelserna
Det visades mig, att liknelsen om punden inte helt blivit förstådd. Denna viktiga lärdom gavs till
lärjungarna för att bli till nytta i de kristnas liv under den sista tiden. Dessa pund representerar inte
endast förmågan att predika och undervisa om Guds ord. Liknelsen kan tillämpas på fysiska medel,
vilka Gud anförtrott Sitt folk. Dem Han gav de fem punden och de två punden till, förvaltade dem
så, att de fick det dubbla av det, som blivit dem anförtrott. Gud kräver av dem som har ägodelar här
att de skall ge ut sina pengar så att de kan bli till nytta för Honom - att sättas in i Guds verk för att
sprida sanningen. Om Guds sanning bor i mottagarens hjärta, kommer han också att hjälpa till med
sina ägodelar. Genom hans ansträngningar, inflytande (198) och medel, kommer andra människor
att ta emot sanningen, och också börja arbeta för Herren. Jag såg att en del av Guds bekännande
folk liknar mannen, som gick och gömde sitt pund i jorden. De undanhåller Guds verk sina
ägodelar. De påstår att de är deras egna, och att de har rätt att göra vad de vill med det som är deras
eget. Om de använde sin Herres pengar på ett förståndigt sätt skulle däremot människor blir frälsta,
men så sker inte. Änglar antecknar noggrant vad varje människa gör, och en dom avkunnas över
Guds hus. Varje dom antecknas vid sidan av namnet. Änglar har fått befallning, att inte skona den
otrogne tjänaren, utan att utrensa sådana vid tiden för domens verkställande. Det som hade
anförtrotts dem såsom något de skulle förvalta, tas ifrån dem. Deras jordiska skatter sopas bort, och
de har förlorat allt. Den krona de kunde ha fått bära om de varit trogna sätts i stället på deras
huvuden som har blivit frälsta genom de trogna tjänarna, vars medel ständigt stod till Herrens
förfogande. Var och en som de varit med om att rädda, blir en stjärna i deras härlighetskrona och
förökar så deras eviga lön.
Jag fick också se att liknelsen om den orättfärdige förvaltaren skulle ge oss en lärdom. "Skaffen
eder vänner medelst den orättfärdige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
eder i de eviga hyddorna." (Luk. 16: 9.) Om vi använder våra medel till Guds ära här, lägger vi upp
skatter i himmelen. När alla de jordiska ägodelarna är borta, har den trogne förvaltaren Jesus och
änglarna som sina vänner, och de kommer att ta emot honom i de eviga boningarna.
"Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är." (Luk. 16: 10.) Den som är en
trogen förvaltare av sina jordiska tillgångar, vilket är "det minsta", kommer också att på ett
förståndigt sätt bruka vad Gud har lånat honom här, ty han kommer att vara trogen sin bekännelse.
"Den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är." (V. 10.) Den som
undanhåller från Gud det som han fått låna av honom, kommer att vara otrogen i allt som (199)
angår Herren. "Haven I nu icke varit trogna, när det gäller den orättrådige Mamons goda, vem vill
då betro eder det sannskyldiga goda?" (v. 11.) Om vi visar oss otrogna i skötseln av vad han lånat
oss här, vem kommer då att ge oss det oförgängliga arvet? "Och haven I icke varit trogna, när det
gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder der som hör eder till." (v. 12.) Jesus har
köpt oss fria och återlöst oss. Återlösningen är vår. Men vi prövas här, för att Han skall se om vi
kommer att visa oss värdiga det eviga livet. Gud prövar oss genom att anförtro åt oss jordiska
ägodelar. Om vi är trogna och delar med oss av vad Han har lånat åt oss för att sprida Hans sanning,
så kan Gud anförtro det eviga arvet åt oss. "I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon." (Luk. 6:
13; Matt. 6: 24.) "Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom." (1 Joh. 2: 15.)
Gud ogillar det slöa och slappa sätt på vilket många av Hans barn sköter sina världsliga affärer. Det
ser ut som om de har förlorat all känsla för att de egendomar de sköter tillhör Gud och att de en dag
måste visa Honom ett bokslut över förvaltarskapet. En del lämnar sina världsliga affärer i
fullständig oordning. Satan har sina ögon på det hela och slår till vid lämpliga tillfällen, och genom
hans sätt att sköta det, har mycket pengar rövats bort från Guds folk. Dessa pengar går på så sätt in i
hans led. En del av våra gamla är ovilliga att ordna upp sina världsliga affärer och helt oförmodat
blir de sjuka och dör. Deras barn som inte har något som helst intresse av sanningen tar vara på
deras tillgångar. Satan har lyckats sköta om det så som han önskar. "Haven I nu icke varit trogna,
när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? Och
haven I ikke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som
hör eder till?" (Luk. 16: 11, 12.)
Ett förskräckligt förhållande visades mig, i det att Satan och hans änglar haft mer att göra med Guds
bekännande barns ägodelar än Herren haft. Guds förvaltare i dessa yttersta dagar är ovisa. De
tillåter Satan att kontrollera deras affärer, så att han kan få in i sina led det som (200) tillhör, och
borde tillhöra, Guds sak. Gud lägger märke till dig, du otrogne förvaltare. Han kommer att uppmana
dig att göra redovisning. Jag såg att Guds förvaltare genom trogen, omdömesgill förvaltning kan
sköta affärerna i denna värld ärligt, exakt och rätt. Detta är i synnerhet de äldstes plikt och förmån,
men även de sjukas och svagas och de som inte har några barn. Dessa bör placera sina tillgångar så
att de kan användas för Guds sak, om de plötsligt skulle tas bort. Jag såg att Satan och hans änglar
gläder sig över framgången i dessa frågor. De som borde vara frälsningens kloka arvtagare har
nästan medvetet låtit sin Herres pengar försvinna ur sina händer, in i fiendens led. På detta sätt har
de förstärkt Satans rike och förefaller inte känna någon ånger över det.
-----------
Att gå i borgen för icke troende
Jag såg att det misshagade Gud när Hans barn gick i borgen för icke troende. Jag hänvisades till
följande texter: "Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som gå i borgen för lån." (Ords.
22: 26.) "Den som går i borgen för en annan, honom går det illa, men den som skyr att giva
handslag, han är trygg." (Ords. 11: 15.) Otrogna förvaltare! De lovar bort det som tillhör en annan nämligen deras himmelske Fader. Satan står redo att hjälpa sina barn att vrida Guds ägodelar ur
Guds barns händer. Guds folk borde inte vara i kompanjonskap med icke troende människor. Guds
folk litar alltför mycket på främlingars ord, och frågar dem till råds när de inte borde göra det.
Fienden gör dem till sina redskap och verkar genom dem för att förvirra Guds folk och frånta dem
vad de har.
En del har inte förmåga att på ett förståndigt sätt kunna förvalta världsliga saker. De saknar de
nödvändiga kvalifikationerna, och Satan drar nytta därav. När så är förhållandet, borde de inte förbli
i ett sådant okunnigt tillstånd när det gäller sin uppgift. Innan de förverkligar sina planer borde de
vara nog ödmjuka att fråga sina bröder till råds, för vilkas omdöme de kan ha förtroende. Jag
hänvisades (201) till denna text: "Bären varandras bördor." (Gal. 6: 2.) En del är inte nog ödmjuka
att låta den som har gott omdöme göra beräkningar för dem, innan de satt sina egna planer i verket
och redan har kommit in i mycket besvärliga omständigheter. Då först ser de nödvändigheten av att
få råd och höra sina bröders omdöme. Men hur mycket tyngre är inte bördan nu, än den var från
början. Bröder borde inte dra någon sak inför domstol, om det på något vis kan undvikas, ty då ger
de fienden en stor möjlighet att föra dem i svårigheter och göra dem bekymrade. Det vore mycket
bättre att avsluta en sådan affär, även om det skulle bli med förlust.
-----------
Domstolseden
Jag såg att en del av Guds barn har missförstått frågan om att begå ed, och Satan har dragit nytta av
detta för att förtrycka dem och på så sätt frånta dem Herrens pengar. Jag såg att Herrens ord,
"Svärjen icke", inte alls har med domstolsed att göra. "Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej
är nej. Vad därutöver är, det är av ondo." (Matt. 5: 37.) Detta syftar på vanligt samtal. En del
överdriver när de talar. En del svär vid sitt eget liv. Andra svär vid sitt huvud. Så säkert som de
lever och lika säkert som de har ett huvud. En del tar himmel och jord till vittne på att saken är så.
Andra säger att Herren må döda dem, om det de säger inte är sant. Det är mot denna sorts svärjande
som Jesus varnar Sina lärjungar.
Vi har i vårt land (USA) insatt män såsom härskare, för att genom lagar styra folket. Vore det inte
för dessa lagar, så skulle förhållandet i världen vara långt värre än det nu är. En del av dessa lagar är
goda, andra är dåliga. De dåliga lagarna har tilltagit, men vi kommer att ledas in i ännu svårare
förhållanden. Gud vill uppehålla Sitt folk, så att de kan vara orubbliga och leva upp till Hans ords
principer. När människors lagar kommer i konflikt med Guds ords lagar, bör vi följa de senare, vad
(202) konsekvenserna än må bli. Vårt lands lagar kräver av oss att lämna ut slaven till Hans herre.
Det behöver vi inte lyda, utan måste ta konsekvenserna av överträdelse av denna lag. Slaven är inte
någon människas egendom. Gud är Hans rättmätige Herre, och människan har ingen som helst rätt
att ta Guds verk i sina händer och påstå det vara sin egendom.
Jag såg att Herren fortfarande har en del att göra med landets lagar. Så länge Jesus är kvar i
helgedomen, håller Guds Ande tillbaka härskare och folk. Satan kontrollerar i mycket hög grad
människomassorna i denna värld. Vore det inte för landets lagar, skulle vi få genomgå svårigheter.
Jag fick se att när det verkligen är nödvändigt, och Guds folk uppmanas att vittna på ett efter lagen
vanligt sätt, är det ingen överträdelse av Guds ord, när Hans barn på ett allvarligt sätt tar Gud till
vittne, att vad de säger är sanning och inget annat än sanning.
Människor har blivit så korrumperade, att lagarna gjorts på ett sådant sätt att ansvaret faller tillbaka
på deras egna huvuden. Det är många som inte känner någon som helst fruktan för att ljuga för sina
medmänniskor. De har undervisats om motsatsen, och Guds tillbakahållande Ande har övertygat
dem om att det är en fruktansvärd sak att ljuga inför Gud. Fallet med Ananias och Safira
framställdes för mig som ett exempel. Saken är i verkligheten så att den som vittnar falskt, inte gör
det mot människor utan mot den store Guden, som läser människors bevekelsegrunder och som vet
sanningen i varje fall. Våra lagar bedömer det som ett mycket stort brott att begå mened. Gud har
många gånger utdömt ett svårt straff över sådana som svär falskt, ty ännu medan den falska eden
var på deras läppar, har fördärvets ängel dödat dem. Gud ville på detta sätt skapa fruktan i de ondas
hjärtan.
Jag såg att om det finns någon på jorden, som konsekvent kan vittna under ed, är det en kristen. Han
lever ju i ljuset från Guds ansikte. Han växer sig stark genom Guds kraft. När viktiga frågor måste
beslutas inför domstol, finns det ingen som är så väl förberedd att vädja till Gud som en kristen.
Ängeln uppmanade mig att lägga märke till, att Gud svär vid (203) Sig själv. (Se 1 Mos. 22: 16;
Hebr. 6: 13, 17.) Han använde ed när Han talade till Abraham (1 Mos. 26: 3), till Isak (Ps. 105: 9;
Jer. 11: 5) och till David (Ps. 132: 11; Apg. 2: 30). Gud uppmanade Israels barn att använda eden
när det behövdes människor emellan. (2 Mos. 22: 10, 11.) Jesus underkastade sig ed när Han stod
inför rätta. Då sade översteprästen till Honom: "Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger
oss om du är Messias, Guds Son." Jesus svarade honom: "Du har själv sagt det." (Matt. 26: 63, 64.)
Om det Jesus undervisade Sina lärjungar om skulle syfta på domstolseden, skulle Han ha anmärkt
på översteprästen och där betonat Sin undervisning för att hjälpa Sina nuvarande efterföljare. Satan
har glatt sig över att en del har haft en felaktig syn på domstolseden, ty det har gett honom tillfälle
att förtrycka dem och frånta dem Herrens pengar. Guds förvaltare måste handla på ett förståndigare
sätt än de gjort, och lägga planer och bereda sig att stå emot Satans förvillelser, ty han kommer att
göra ännu större ansträngningar än han någonsin gjort.
Jag såg att en del har fördomar mot landets ledare och mot lagarna, men om vi inte hade lagarna
skulle världen vara i ett förskräckligt tillstånd. Gud håller tillbaka våra ledare i landet, ty allas
hjärtan är i Guds händer. Gränser har dragits upp bortom vilka de inte kan gå. Satan har full kontroll
över många av ledarna, men jag såg att Gud har sina redskap t.o.m. bland dessa ledare. En del av
dem kommer ännu att omvändas till sanningen. De utför den gärning som Gud önskar att de skall
göra. När Satan verkar genom sina representanter, framläggs sådana förslag som, om de
genomfördes, skulle förhindra Guds verk och åstadkomma mycket ont. De goda änglarna påverkar
dessa Guds representanter att motverka sådana förslag med starka argument, som Satans redskap
inte kan motsäga. Några få av Guds representanter kommer att få stor makt att motverka en massa
ont. På så sätt kommer Guds verk att fortgå intill dess att den tredje ängelns budskap har utfört sitt
verk. När den tredje ängelns höga rop frambärs, kommer dessa representanter att ha många tillfällen
att ta emot sanningen och en del kommer att bli omvända och tillsammans med de heliga genomgå
den stora vedermödans tid. (204) När Jesus lämnar det allra heligaste, har Hans återhållande Ande
dragits bort från folkens härskare. De lämnas då i de onda änglarnas händer. Då kommer sådana
lagar att skapas genom Satans råd och direktiv att om inte tiden skulle vara mycket kort, skulle
ingen människa bli frälst.
-----------
Felaktig kost
Kära bror och syster A: Herren har i Sin godhet funnit det passande att ge mig en vision på den här
platsen och bland de olika saker som gäller er. Jag såg, att allt hos er inte var riktigt. Fienden hade
försökt att utplåna er och har strävat efter att påverka andra genom er. Jag såg, att ni båda intar en
upphöjd ställning, som Gud inte har tilldelat er och att ni anser er själva vara långt framme i Guds
folk. Jag såg, att ni betraktade Battle Creek med avund och misstänksamhet. Ni ville sätta era
händer där och forma deras handlingar och gärningar efter vad ni anser vara rätt och riktigt. Ni
lägger märke till små ting, som inte förstår att ni inte har det minsta med att göra och som inte på
något sätt berör er. Gud hade under tiden före Kristi födelse anförtrott Sitt verk till utvalda tjänare.
Han hade lagt bördan av arbetet på dem. Guds änglar har utsetts till att ha uppsikt över arbetet och
om det inte går rätt till, kommer de som förestår arbetet att tillrättavisas och saker och ting kommer
att försiggå enligt Guds ordning utan inblandning från den eller den enskilda personen.
Jag såg, att Gud vill att ni skall vända er uppmärksemhetd mot er själva. Se på era motiv. Ni är
själva bedragna. Ni har ett sken av ödmjukhet och detta har påverkat andra och får dem att tro att ni
har kommit långt i det kristna livet, men när era särskilda åsikter berörs, gör genast självet uppror
och ni visar en viljestark, motstridig ande. Det är ett säkert bevis för att ni inte äger en sann
ödmjukhet.
(205) Jag såg, att ni hade felaktiga föreställningar om era kroppar och undanhöll er själva närande
kost. Detta får somliga i församlingen att tro att Gud med säkerhet är med er, annars skulle ni inte
förneka er själva och uppoffra er på det sättet. Men jag såg, att ingenting av detta kommer att göra
er heligare. Hedningarna gör allt detta, men får ingen lön för det. En ande, som är förkrossad och
ångerfull inför Gud, har i Hans ögon ett stort värde. Jag såg, att era synpunkter på detta är felaktiga
och att ni ser på församlingen och iakttar dem och inregistrerar småsaker, när er uppmärksamhet
borde riktas mot er egen själs bästa. Gud har inte lagt Sin hjords börda på er. Ni tror att
församlingen befinner sig på bottennivå eftersom den inte kan se saker och ting på samma sätt som
ni gör och eftersom den inte följer samma stränga livsstil som ni tror att ni har blivit ålagda att följa.
Jag såg, att ni är bedragna när det gäller er egen plikt och andras plikter. Somliga har gått till
ytterligheter när det gäller kost. De har valt en sträng linje och levt så enkelt att deras hälsa har tagit
skada. Sjukdom har ökat i systemet och Guds tempel har försvagats.
Jag blev hänvisad till vår erfarenhet i Rochester i New York. Jag såg, att när vi bodde där, åt vi inte
närande mat, som vi borde ha gjort och sjukdomar förde oss nästan ned i graven. Jag såg, att Gud,
som ger Sin goda sömn, är villig att ge dem lämplig kost som innehåller näring som ger styrka. Det
motiv vi hade var bra nog. Det var att spara ihop medel för att stödja bladet. Vi var fattiga. Jag såg
då att felen fanns i församlingen. De som hade medel var giriga och själviska. Om dessa hade gjort
sin del, skulle den börda som tyngde oss vara lättare. Eftersom somliga emellertid inte gjorde sin
del, fick vi bära tunga bördor medan andra gick fria. Jag såg, att Gud inte kräver att någon skall
välja att leva så sparsamt att Guds tempel försvagas eller tar skada. Det finns förpliktelser och krav i
Hans ord som avser att göra församlingen ödmjuk och att göra deras själar bedrövade. Det finns
inget behov av att med kryss markera (206) och utöva plikter som utsätter kroppen för plåga för att
visa ödmjukhet. Allt detta ligger utanför Guds ord.
Prövningens tid ligger framför oss. Då blir det strängt nödvändigt för Guds folk att förneka sig
själva och endast äta för att upprätthålla livet, men Gud kommer att göra oss beredda för den tiden. I
denna fruktansvärda tid kommer vårt behov att vara Guds tillfälle till att ge Sin stärkande kraft och
att hålla Sitt folk uppe. Men Gud kräver att de med sina händer skall göra sådant som är gott och
hos sig bevara det som Han har gett dem framgång med och göra sin del när det gäller att stödja
sanningens sak. Det är en påbjuden plikt för alla dem, som inte är speciellt kallade till arbetet i ord
och lära, att ägna sin tid till att förkunna livets och frälsningens väg för andra.
De, som arbetar med sina händer, måste inta näring som ger krafter så att de kan utföra sin uppgift
och även de som arbetar i ord och lära, måste inta näring som ger krafter, ty Satan och hans onda
änglar kämpar mot dem för att bryta ner deras styrka. De bör söka vila kropp och sinne efter ett
tröttande arbete, då de kan och bör äta närande och stärkande kost för att bygga upp sin kraft, för de
kommer att bli tvungna till att använda all den styrka de har. Jag såg, att det inte på minsta sätt
förhärligar Gud, att somliga av Hans folk skapar en prövningens tid för sig själva. Det ligger en
prövningens tid alldeles framför Guds folk och Han kommer att göra dem beredda för denna
fruktansvärda kamp.
Jag såg, att era synpunkter på svinkött inte skulle vara till någon skada om ni behåller dem för er
själva. I er bedömning och i ert synsätt har ni gjort denna fråga till ett kriterium, (207) och era
handlingar har tydligt visat er tro i denna sak. Om Gud kräver att Hans folk skall avhålla sig från
svinkött, kommer Han att döma dem i denna sak. Han är lika villig att visa sina ärliga barn deras
plikt, som att visa de människor deras plikt, som Han inte har lagt Sitt verks börda på. Det är
församlingens plikt att avhålla sig från svinkött. Gud kommer att visa det för fler än två eller tre.
Han lär Sin församling dess plikt. [Detta beaktansvärda vittnesbörd skrevs 21 oktober, 1858, nästan
fem år före den stora visionen 1863, i vilken ljuset över hälsoreformen gavs. När rätt tid var inne,
gavs ämnet på ett sådant sätt att det kunde beröra hela vårt folk. Hur underbar är inte Guds vishet
och godhet. Det kan vara lika fel att pressa in frågan om mjölk, salt och socker nu, som det var att
pressa in frågan om svinkött 1858.]
Gud leder ett folk framåt, inte några få enskilda här och där, av vilka en tror ett och en annan något
annat. Guds änglar utför det uppdrag som har anförtrotts dem. Den tredje ängeln leder ett folk
framåt och renar det och de borde enigt röra sig framåt tillsammans med Honom. Somliga går före
de änglar som leder detta folk. De måste emellertid gå samma väg tillbaka och i ödmjukhet inte gå
fortare än änglarna leder. Jag såg, att Guds änglar inte ville leda Hans folk snabbare än att de kunde
ta emot och handla utifrån de betydelsefulla sanningar som förmedlats till dem. Men en del rastlösa
andar gör inte mer än hälften av sin uppgift. Medan ängeln leder dem, går de i hast in för något nytt
och rusar i väg utan gudomlig vägledning och skapar på så sätt förvirring och disharmoni i leden.
De talar och handlar inte i harmoni med kroppen. Jag såg, att ni båda snabbt måste föras därhän att
ni gärna vill låta er ledas i stället för att vilja leda. Annars kommer Satan att gå in och leda er på sin
väg så att ni följer hans råd. Somliga ser på era bestämda uppfattningar och betraktar dem som ett
tecken på ödmjukhet. De är bedragna. Ni utför båda ett arbete som ni får ångra.
Bror A, du är av naturen snål och girig. Du betalar ditt tionde korrekt och ångrar dig, men du
försummar det viktigaste. När den unge mannen kom till Jesus och frågade vad han skulle göra för
att få evigt liv, bad Jesus honom att hålla buden. Han förklarade att han hade gjort det. Jesus sade då
att en sak fattades honom. Gå och sälj vad du har och ge det till de fattiga. Då kommer du att få en
skatt i himlen. Detta ledde till att den (208) unge mannen gick bedrövad bort, eftersom han hade
många ägodelar. Jag såg, att du har felaktiga tankar. Gud kräver sparsamhet av Sitt folk, men
somliga har utsträckt sin sparsamhet till det meningslösa. Jag önskar att ni kunde se saken sådan
som den verkligen är. Ni äger inte den sanna uppoffringens anda, som behagar Gud. Ni ser på andra
och ger akt på dem och om de inte anpassar sig efter samma stränga livsstil som ni följer, kan ni
ingenting göra för dem. Era själar tillintetgörs under det fördärvliga inflytandet från era egna
misstag. En fanatisk ande bor i er, som ni anser vara Guds Ande. Ni är bedragna. Ni kan inte bära
fram det tydliga och genomträngande vittnesbördet. Ni skulle vilja ha ett gott vittnesbörd framburet
till er, men när någon tillrättavisar era fel, reser sig självet snabbt. Era själar är inte anspråkslösa. Ni
har ett uppdrag att utföra... Sådana handlingar och en sådan ande var, såg jag, frukten av era fel. Det
var frukten av att sätta era värderingar och idéer som norm för andra och mot dem som Gud har
kallat ut på fältet. Ni har båda skjutit över målet.
Jag såg, att ni hade trott att den och den var kallad att arbeta på fältet, trots att ni inte vet något om
den saken. Ni kan inte läsa hjärtat. Om ni hade druckit djupt av sanningen i den tredje ängelns
budskap, skulle ni inte känna er så fria att säga vem Gud har kallat och vem Han inte har kallat. Det
faktum att någon kan be och tala väl är inte något bevis för att Gud har kallat honom. Var och en
har ett inflytande och det inflytandet bör tala för Gud, men frågan om huruvida den eller den bör
helga sin tid till att arbeta för själar, är av största vikt och ingen utom Gud kan avgöra vem som
skall gå in i detta högtidliga arbete. Det fanns goda människor på apostlarnas dagar, människor som
kunde be med kraft och tala till punkt. Trots detta vågade inte apostlarna, som hade makt över orena
andar och kunde bota sjuka, bara genom sin visdom, att avskilja någon för det heliga arbete de hade
som Guds språkrör. De inväntade ett otvetydigt bevis för (209) den Helige Andes tillkännagivande.
Jag såg, att Gud hade ålagt Sina utvalde tjänare att avgöra vem som var lämplig för det heliga
uppdraget. Tillsammans med församlingen och utifrån de tydliga tecknen från den Helige Ande,
skulle de besluta vem som skulle gå och vem som var olämplig för att gå. Jag såg, att om det skulle
överlämnas till några få enskilda personer här och där att besluta vem som räckte till för detta stora
uppdrag, skulle oordning och förvirring bli resultatet.
Gud har upprepade gånger visat att personer inte skall uppmuntras att ge sig ut på fältet, utan ett
otvetydigt bevis för att Han har kallat dem. Herren vill inte anförtro bördan för Sin hjord till
okvalificerade personer. De, som Gud kallar måste vara människor med djup erfarenhet, härdade
och prövade, människor med sunt omdöme, människor, som kommer att tillrättavisa synd med en
ödmjuk ande, människor som förstår att ge hjorden näring. Gud känner hjärtat. Han vet vem som
skall utväljas. Bror och syster A kan besluta något i den här saken och göra det helt felaktigt. Er
omdömesförmåga är ofullkomlig och kan inte vara något bevis i den här saken. Jag såg, att ni skilde
er från församlingen och om ni vill fortsätta med att göra det, kommer ni att ha nog av det, ty Gud
kommer att låta er fara och överlämna er till er egen väg.
Se, Gud inbjuder er till att förstå vad som är rätt, att pröva era motiv och att komma i harmoni med
Hans folk.
Mannsville, New York, 21 oktober, 1858.
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 6
Tillrättavisning av underlåtenhet.
(210) Kära bröder och systrar: Herren har återigen besökt mig i nåd, i en tid av sorg och stort
lidande. Den 23. december 1860, fördes jag bort i en vision och fick se de personers fel, som har
påverkat saken. Jag vågar inte undanhålla församlingen detta vittnesbörd för att skona enskilda
personers känslor.
Jag blev visad Guds folks svaga tillstånd, att Gud inte hade övergett dem, utan att de hade lämnat
Honom och blivit ljumma. De äger sanningens teori, men saknar dess frälsande kraft. När vi närmar
oss tidens slut, kommer Satan ned med stor kraft och vet att tiden är kort. Hans kraft kommer
särskilt att användas mot kvarlevan. Han kommer att föra krig mot dem och försöka splittra och
skingra, så att de kan försvagas och kastas omkull. Guds folk bör handla med förstånd och bör stå
enade i sina ansträngningar. De bör ha samma sinnelag och samma omdömesförmåga. Då kommer
deras ansträngningar inte att splittras, utan kommer kraftigt att vittna vid uppbyggandet av det som
gäller sannignen för vår tid. Ordning måste iakttas och det måste råda enighet i den ordning som
hålls, annars kommer Satan att dra fördel av det.
Jag såg, att fienden skulle komma på alla tänkbara sätt, för att göra Guds folk modlöst och förvirrat
och bereda dem svårigheter. (211) Därför bör de handla med klokt och förbereda sig själva att stå
emot Satans angrepp. Sådant som angår församlingen bör inte lämnas i osäkert tillstånd. Åtgärder
bör vidtas för att säkerställa församlingens egendom för Guds verk, så att Hans verk inte hämmas i
sin tillväxt och att de medel som personer önskar att helga till Guds verk inte får glida in i fiendens
led. Jag såg, att Guds folk bör handla förståndigt och inte lämna något ogjort av sin del för att
försätta församlingen affärer i ett säkert tillstånd. När sedan allt har gjorts som de kan göra, bör de
överlämna till Herren att styra dessa saker åt dem, så att inte Satan kan skaffa sig några fördelar av
det folk som tillhör Guds kvarleva. Det är Satans tid att arbeta. En stormfylld framtid ligger framför
oss och församlingen borde vakna upp för att föra Guds verk framåt, så att de kan stå trygga mot
Hans planer. Det är på tiden att något görs. Gud är inte tillfreds med att Hans folk lämnar
församlingens angelägenheter ogjorda och låter fienden ha alla fördelar och får styra saker och ting
så som det bäst behagar honom.
Jag blev visad den felaktiga ståndpunkt, som bror B intog i Review när det gällde organisation och
det förvirrande inflytande som han utövade. Han övervägde inte saken tillräckligt. Hans artiklar
räknade helt och hållet med att ha en spridande påverkan, att leda tankarna till felaktiga slutsatser
och att uppmuntra många i deras slappa tankar om att behandla sådant som hade med Guds verk att
göra. De, som inte själva känner bördan av Guds verk upplever inte nödvändigheten av att skapa
ordning i församlingen.De, som länge har burit denna börda, ser mot framtiden och överväger saker
och ting. De är övertygade om att åtgärder måste företas för att försätta församlingen i ett säkrare
tillstånd, där Satan inte kan komma in och skaffa sig fördelar. Bror B:s artiklar får dem, som är
emot ordning att se med misstänksamhet på deras förslag, som genom Guds särskilda försyn utför
församlingens betydelsefulla angelägenheter. Och när han (212) såg, att hans ståndpunkter inte
skulle vara hållbara, underlät han rent ut sagt att erkänna sina fel och att arbeta på att utplåna det
felaktiga intryck han hade gjort.
Jag såg, att bror B var ganska slapp och försumlig i världsliga saker. Han har saknat energi och
ansett det vara en dygd att överlåta sådant till Herren som Herren har gett åt honom. Det är endast i
yttersta nödfall som Herren ingriper för oss. Vi har ett uppdrag att utföra, bördor och ansvar att bära
och därigenom skaffar vi oss erfarenhet. Bror B visar samma karaktärsdrag i andliga saker som i
världsliga angelägenheter. Det finns en brist på iver och allvar för att utföra ett noggrant arbete. Alla
borde handla med större omdöme och klokhet när det gäller Guds verk än de visar i världsliga
angelägenheter för att säkerställa en jordisk egendom.
Men även om Guds folk har rätt att säkerställa församlingens egendom på ett lagligt sätt, bör de
vara noggranna med att bevara sin speciella och heliga karaktär. Jag såg, att ohelgade personer
skulle utnyttja denna ståndpunkt, som församlingen nyligen har tagit och överskrida gränserna, gå
till ytterligheter och skada Guds verk. Somliga kommer att gå framåt utan vishet och
omdömesförmåga, ägna sig åt saker som borde undvikas, blanda sig med världen, delta i dess anda
och påverka andra till att följa dess exempel. En bekännande kristen, som vandrar oförståndigt,
skadar i hög grad uppgiften att förmedla sanningen för vår tid. Det onda slår lättare rot än det goda
och trivs medan det som är gott och rätt tynar bort om det inte med omsorg förses med näring.
Jag blev visad tillbaka och såg att vid varje betydelsefullt steg, vid varje beslut som har fattats eller
vid varje punkt som uppnåtts av Guds folk, har somliga rest sig för att driva saker och ting till
ytterligheter och för att vandra vidare på ett orimligt sätt. Detta har framkallat avsky hos icketroende, bedrövat Guds folk och gett Guds verk dåligt rykte. Det folk, som Gud leder framåt i dessa
sista dagar, kommer att möta svårigheter med just sådana saker. Men mycket ont kommer att
undvikas om Kristi tjänare kommer att vara ett till sinnes, (213) enade i sitt handlingssätt och enade
i sina ansträngningar. Om de kommer att stå samlade, stödja varandra och troget tillrättavisa och ge
tillsägelser för fel, kommer de snart att förmå dem att tystna. Men Satan har i mycket hög grad styrt
dessa saker. Församlingsmedlemmar och även predikanter har visat förståelse för de missnöjda,
som har tillrättavisats för sina fel och resultatet har blivit splittring. Den som har vågat fullgöra sin
obehagliga plikt genom att troget bemöta fel och brister, är bedrövad och sårad över att han inte får
full sympati från sina förkunnande bröder. Han blir modlös då han fullgör dessa tunga plikter,
lägger av sig sitt kors och vägrar ge det tydliga vittnesbördet. Hans själ spärras in i mörker och
församlingen lider av brist på det vittnesbörd som Gud hade tänkt skulle leva bland Hans folk.
Satans mål har uppnåtts när det trofasta vittnesbördet förtigs. De, som så lätt sympatiserar med dem
som handlar fel, betraktar det som en dygd. De ser emellertid inte att de utövar ett smittande
inflytande och att de själva hjälper till att förverkliga Satans planer.
Jag såg, att många själar fördärvas därför att deras bröder på ett oförståndigt sätt visade dem empati,
trots att deras enda hopp var att se och inse hela omfattningen av sina fel. När de ivrigt tog emot de
okloka brödernas förståelse, fick de emellertid den tanken att de har utsatts för smädelser. Om de
försökte tänka tillbaka på sina steg, gör de ett halvhjärtat arbete. De delar upp problemet för att det
skall passa deras naturliga känslor, lägger skulden på den som tillrättavisar och lappar på så sätt
ihop problemet. Man går inte till botten med problemet och avhjälper det inte. Därför faller de på
nytt i samma fel, därför att de inte fick lov att bli medvetna om omfattningen av sina fel och
ödmjuka sig själva inför Gud och låta Honom bygga upp dem. Falska sympatisörer har arbetat i
direkt motsättning till tjänande änglar och Kristi sinnelag.
Kristi ämbetsmän borde resa sig och börja utföra Guds uppdrag med all sin kraft. Guds tjänare är
inte ursäktade (214) om de undviker det tydliga vittnesbördet. De bör tillrättavisa och påpeka fel
och inte finna sig i synd hos en bror. Jag måste här presentera en del av ett brev sänt till bror C:
Jag visades någonting som gäller dig. Jag såg, att det levande och tydliga vittnesbördet har
undertryckts och upphört i församlingen. Du har inte varit i överensstämmelse med det ärliga
vittnesbördet. Du har undvikit att beslutsamt lägga handen på det som är fel och du har frestats med
dem som har känt sig tvungna att göra sådant. Du har haft förståelse för missnöjda personer. Detta
har haft en tendens att göra dig svag. Du har inte varit i överensstämmelse med tydliga och skarpa
vittnesbörd, som har sänts hem till den enskilde.
Guds tjänare är inte ursäktade om de underlåter att ge klara vittnesbörd. De måste tillrättavisa och
säga ifrån om fel och inte tillåta synd hos en bror. Du har ofta sträckt ut dina händer för att
beskydda personer från den kritik som de förtjänar och den tillrättavisning som Herren hade tänkt
att de skulle ha fått. Om dessa personer misslyckas med att bättra sig, kommer deras brister att
sättas upp på din räkning. I stället för att vaka över den fara de befinner sig i och varna dem för den,
har du riktat ditt inflytande mot dem som har följt pliktens väg genom att tillrättavisa och varna dem
som handlar fel.
Detta är farofyllda tider för Guds församling och den största faran nu är självbedrägeri. Enskilda
personer, som bekänner sig tro på sanningen, är blinda för sina egna faror och fel. De når upp till
den nivå av fromhet som har satts av deras vänner och dem själva. De har slutit sig samman med
sina bröder och är nöjda, samtidigt som de fullständigt misslyckas med att nå upp till den
evangeliets standard, som vår gudomlige Herre har satt upp. Om de tar hänsyn till sina hjärtans
orättfärdighet, kommer Herren inte att höra dem. Men hos många tar man inte bara hänsyn till
orättfärdighet i hjärtat, utan lever ut den öppet i livet. Trots detta får många som handlar fel inte
någon tillrättavisning.
Jag blev visad tillbaka till ___. Dina sympatier var felaktiga där. Du borde ha stått vid älste D:s sida
och (215) utfört ett rättframt arbete, tagit itu med och tillrättavisat enskilda personers orätta
handlande. Den börda du lade på älste D förtjänade du själv på grund av din brist på moraliskt mod
att ta itu med det som var fel. Du påverkar andra. Det goda arbete, som Gud avsåg skulle utföras av
vissa personer, blev inte utfört. De har blivit uppblåsta av Satan. Om du vid det tillfället hade stått
under Guds ledning, skulle du ha påverkats till att tala om Guds verk. Herrens Ande blev bedrövad.
Och denna brist på enhet tar modet från dem, på vilka Gud lägger tillrättavisandets börda.
Jag blev visad, att du hade handlat fel då du visade förståelse för E. Den inställning du hade till
honom har skadat ditt inflytande och har kraftigt skadat Guds sak. Det är omöjligt för E att få
gemenskap med Guds församling. Han har försatt sig själv i en situation där han inte kan bli hjälpt
av församlingen och där han varken kan ha någon kontakt eller kan göra sin röst hörd i
församlingen. Denna situation har han försatt sig i då han ställdes inför ljuset och sanningen. Han
har hårdnackat valt sin egen väg och vägrat att lyssna till tillrättavisning. Han har följt vad hans
fördärvade hjärta haft lust till och överträtt Guds heliga lag och har vanärat den sak som gäller
sanningen för vår tid. Om han ångrar sig aldrig så uppriktigt, måste församlingen lämna hans sak
ensam. Om han kommer till himlen, måste han göra det ensam, utan gemenskap med församlingen.
En ständig tillrättavisning från Gud och församlingen måste alltid vila över honom, så att moralens
norm inte måste dras ända ner i smutsen. Herren är missnöjd med ditt sätt att handla i dessa saker.
Du har skadat Guds verk. Ditt egenmäktiga sätt har sårat Guds folks hjärtan. Ditt inflytande
uppmuntrar till en slapp hållning till saker och ting i församlingen. Du borde bära fram ett levande
och klart vittnesbörd. Håll fast vid Guds sätt att agera och ställ dig inte mellan Gud och Hans folk.
Du har alltför länge dolt det tydliga vittnesbördet och motsatt dig det hårda fördömande som Gud
riktar mot de (216) enskildas fel. Gud tillrättavisar, prövar och renar Sitt folk. Håll dig ur vägen så
att Hans verk inte förhindras. Han kommer inte att accceptera ett ytligt vittnesbörd. Predikanter
måste ropa högt och inte skona. Herren har gett dig ett kraftfullt vittnesbörd, som avser att stärka
församlingen och väcka icke-troende. Men dessa saker i vilka du brister måste rättas till. Annars
kommer ditt vittnesbörd att bli kraftlöst och ditt inflytande kommer att skada Guds verk. Folk ser på
dig som ett föredöme. Led dem inte vilse. Låt ditt inflytande vara att rätta till felaktigheter i din
familj och i församlingen.
Jag har blivit visad, att Herren blåser nytt liv i det levande, tydliga vittnesbörd, som vill utveckla
karaktären och rena församlingen. Det är emellertid inte nödvändigt, att vi måste bli grova och råa
och nedlåta oss till vulgära uttryck och uttala våra kommentarer så barskt som möjligt, även om vi
har uppmanats att skilja oss från världen. Sanningen är avsedd att lyfta den, som tar emot den, så att
den förädlar hans smak och helgar hans omdömesförmåga. Det bör pågå en ständig ansträngning att
försöka efterlikna den gemenskap, som vi förväntar oss att snart förenas med, nämligen, med Guds
änglar, som aldrig har falllit i synd. Karaktären bör vara helig, livsstilen vacker, orden utan svek. På
det sättet bör vi fortsätta steg för steg ända tills vi är lämpliga för förvandling.
-----------
Förpliktelser mot barnen
Det har visats mig, att föräldrar i allmänhet inte använder rätta metoder att fostra sina barn. De har
inte fostrat dem som de borde, utan har låtit dem odla sin stolthet och följa sina egna böjelser. Förr i
tiden hade man aktning för föräldrarnas auktoritet. Barnen fick då lära sig att lyda sina föräldrar,
älska och uppskatta dem, men i denna yttersta tid har ordningen blivit den omvända. Många
föräldrar är lydiga mot sina barn. De fruktar att gå emot barnens vilja (217) och ger därför efter för
dem. Men så länge barnen är kvar i hemmet och är beroende av föräldrarna, borde de läras att vara
lydiga och under deras kontroll. Föräldrar borde inte handla förrän de noggrant tänkt igenom saken.
Först då bör de kräva att deras syn på det rätta efterföljs.
Eli kunde ha hållit sina ogudaktiga söner tillbaka, men han fruktade för deras ovilja. Han tillät dem
att gå vidare i sitt uppror, till dess att de blev en förbannelse för Israel. Det krävs av föräldrarna att
de skall fostra sina barn. Barnens frälsning beror till mycket hög grad på den väg som föräldrarna
följer. I sin missinriktade kärlek och stolthet över sina barn, ger många föräldrar efter, så att det blir
till barnens skada. De omhuldar deras stolthet och sätter på dem grannlåt och smycken, vilket är
alldeles onödigt och leder dem att tro, att deras kläder gör dem till damer och herrar. Efter en kort
bekantskap övertygas andra i deras umgängeskrets, att det yttre inte är nog att dölja hjärtats stora
brister, ty där saknas helt och hållet en kristens skönhet. Istället är deras inre fyllt av själviskhet,
överlägsenhet och okontrollerade böjelser. De som älskar ödmjukhet, saktmod och dygd borde
avsky sådan gemenskap, även om det rör sig om adventisters barn. Sådan gemenskap är förgiftande
och sådant inflytande leder till döden. Föräldrar förstår inte det nedbrytande inflytande, som följer
på sådan sådd. Det spirar upp och bär sådan skörd som gör att de kommer att avsky och förkasta
föräldrarnas auktoritet.
Även då de kommit upp i åren, krävs av barnen att de skall respektera sina föräldrar, och tänka på
deras bästa. De borde lyssna till goda föräldrars råd och inte tänka som så, att nu är jag äldre och då
har jag kommit bort ifrån ansvar mot mina föräldrar. Bibeln säger att det finns ett bud som ger ett
löfte till dem som ärar sina föräldrar. Det är känt, att barnen i de yttersta dagarna skall vara olydiga
och ringakta sina föräldrar. Gud har särskilt poängterat detta, och det utgör ett av tecknen på att
tidens ände är nära. Det visar att Satan nästan har fullständig kontroll över de ungas sinnen. De
äldre ringaktas av alltför många. Det betraktas som gammalmodigt att respektera de (218) äldre, ty
det räknas till Abrahams tid. Gud säger: "Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg..." (1 Mos. 18: 19.)
Förr i tiden tilläts inte barnen att gifta sig utan att de fick sina föräldrars välsignelse. Föräldrarna
valde åt barnen. Det ansågs som ett brott, om barnen gifte sig utan att tillfråga föräldrarna.
Problemet lades fram för föräldrarna, för att de skulle kunna avgöra om personen, som skulle föras
in i familjen, var värdig eller om de två tillsammans kunde försörja en familj. Det ansågs av dem,
att de som tillbad den sanne Guden inte skulle gifta sig med ogudaktiga, för att inte familjen skulle
ledas bort från Gud. Ja, till och med sedan barnen var gifta, var de under det allra största ansvar
inför sina föräldrar. Deras omdöme ansågs inte tillräckligt förrän de hade tillfrågat sina föräldrar.
Det krävdes av dem, att de skulle respektera och lyda deras önskemål, ty annars skulle de komma i
konflikt med Guds heliga vilja.
På nytt visades mig förhållandet bland de unga i dessa yttersta dagar. Man har inte uppsikt över
barnen. Föräldrar, ni bör börja undervisa barnen i disciplinfrågor medan de ännu är små och i era
armar. Lär dem att de måste underordna sig er vilja. Detta kan göras om föräldrarna har ett jämnt
och fast handlag med dem. Föräldrarna borde ha fullständig kontroll över sig själva, och med
mildhet, men ändå med fasthet, forma barnets vilja intill dess att det inte väntar något annat än att
följa deras vilja.
Föräldrar börjar inte fostra sina barn i tid. Det första tecken på lynnighet övervinns inte och barnen
blir alltmer envisa. Detta ökar med deras tillväxt och blir starkare på samma gång som barnen
växer. En hel del barn tror, när de blir äldre, att det är viktigt att de får sin vilja fram och att deras
föräldrar måste ge efter för deras önskemål. De väntar sig att deras föräldrar skall passa upp dem.
De är otåliga om de inte får som de vill, och när de är gamla nog att hjälpa till, vill (219) de inte
bära sin del av bördan i familjen. De har befriats från allt ansvar, och växer upp och blir värdelösa
såväl i hemmet som borta. De har ingen uthållighet. Föräldrarna har själva burit alla bördor och har
tillåtit dem att växa upp i sysslolöshet utan bestämda vanor, utan att behöva lära flit eller ekonomi.
De har inte fått lära sig självförnekelse, utan man har kelat med dem och skämt bort dem. Deras
förvända aptit har tillfredsställts, och de har växt upp med en försvagad hälsa. Deras vanor och sätt
att vara, har inte varit tillfredsställande. De är själva olyckliga, och gör alla omkring dem olyckliga.
Medan barnen ännu är barn, och när de ännu behöver lära sig disciplin, tillåts de att sällskapa med
och blanda sig med olika ungdomsgrupper, där en kan utöva ett mycket dåligt inflytande på andra.
Guds förbannelse kommer förvisso att vila över otrogna föräldrar. De har inte allenast sått sådana
törnen som kommer att kränka dem här, men de måste på domens dag möta denna sin otrohet.
Många kommer att stå upp i domen och fördöma sina föräldrar, därför att de inte höll dem tillbaka,
och anklaga dem, för att de går förlorade. Föräldrars falska sympati och blinda kärlek gör att de
ursäktar sina barns fel och låter det felaktiga passera utan tillsägelse. Såsom en följd därav går
barnen förlorade och deras blod kommer över otrogna föräldrar.
Barn som växer upp utan disciplin, måste lära allting när de bekänner sig vilja bli Jesu efterföljare.
Hela deras religiösa erfarenhet påverkas av den fostran de fått som barn. Samma egenvilja visar sig
ofta. Där finns samma brist på självförnekelse, samma otålighet om de får en anmärkning, samma
kärlek till jaget och ovillighet att söka råd hos andra, eller låta sig påverkas av andras omdöme,
samma maklighet och avsky för att bära bördor och ovillighet att påta sig något ansvar. Allt detta
ses i deras förhållande till församlingen. Det är möjligt för sådana att övervinna, men o, hur svår är
inte deras strid och hur fruktansvärd deras konflikt! Hur svårt är det inte för dessa barn att slå in på
(220) disciplinens svåra väg, vilket är nödvändigt för dem, om de skall nå den kristna karaktärens
höjd! Även om de till sist övervinner, kommer de att tillåtas att se, innan de förvandlas, hur nära
gränsen till evig undergång de var, därför att de saknade en rätt fostran i sin ungdom och att de
misslyckades i att lära ödmjukhet som barn.
-----------
Systematisk välgörenhet
Jag blev visad tillbaka till Israels barn under gammaltestamantlig tid. Gud krävde ett offer av alla,
både fattiga och rika, ett offer som motsvarade vad Han hade gett dem. De fattiga blev inte
ursäktade för att de inte hade samma rikedom som sina rika bröder. De ålades att utöva sparsamhet
och självförnekelse. Om någon var så fattig, att det var fullständigt omöjligt för dem att ge ett offer
till Herren, om sjukdom eller motgång hade berövat dem förmågan att ge, skulle de som var rika ge
dem så pass mycket hjälp, att de inte kommer tomhänta till Herren. Denna ordning upprätthöll ett
ömsesidigt intresse.
Somliga har inte kommit och anslutit sig till planen för systematisk välgörenhet och ursäktat sig
själv med att de inte var skuldfria. De vädjar innerligt om att de först ”inte skall vara någon något
skyldiga”. Men detta faktum att de har skulder ursäktar dem inte. Jag såg, att de skulle ge kejsaren
det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Somliga är medvetna om sitt ansvar att ”inte
vara någon något skyldiga” och de tror, att Gud inte kräver något av dem förrän all deras skuld är
betald. Här har de bedragit sig själva. De sviker när det gäller att ge Gud det som tillhör Honom.
Var och en måste ge Herren ett lämpligt offer. De, som står i skuld, bör ta det belopp de är skyldiga
från det som de äger och ge en del av det som återstår.
Somliga har känt att de har heliga plikter mot sina barn. (221) De måste ge vart och ett en del, men
känner sig oförmögna att skaffa medel för att hjälpa till med Guds verk. De ursäktar sig med att de
har en skyldighet mot sina barn. Detta kan vara riktigt, men deras största plikt är mot Gud. Ge
kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Stjäl inte från Gud genom att
undanhålla Honom ditt tionde och dina offergåvor. Vår första heliga plikt är att ge Gud en passande
del. Låt ingen komma in med sina krav och förmå dig till att röva från Gud. Låt inte dina barn stjäla
dina gåvor från Guds altare till sitt eget bästa.
Jag såg, att somligas begär i gamla tider ledde dem till att behålla en lämplig del. De snålade med
sina offergåvor. Detta är uppskrivet i himlen och de drabbades i sin skörd och sin grupp just när de
vägrade att ge. Somliga drabbades av lidande i sina familjer. Gud ville inte ta emot ett halvt offer.
Det måste vara felfritt, det bästa i hjorden och de bästa frukterna från marken. Och det måste ske
frivilligt, om Herrens välsignelse skulle vila över deras familjer och egendomar.
Ananias och Safiras fall presenterades för mig, för att illustrera deras metoder som värderar sina
egen tillhörigheter under deras värde. De påstod att de gjorde ett frivilligt offer av sina ägodelar till
Herren. Peter sade: ”Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?” Hennes svar var: ”Ja, för så
mycket”. (Apg. 5: 8) Somliga människor i denna onda tidsålder skulle inte uppfatta detta som en
lögn. Men Herren gör det. De hade sålt jorden för mycket mer. De hade förklarat sig vilja att helga
allt åt Gud. Det var för Honom de hade förställt sig och deras straff kunde inte längre utebli.
Jag såg, att genom överenskommelsen om systematisk välgörenhet, kommer hjärtan att prövas. Det
är ett fortlöpande och levande test. Det får en att förstå sitt eget hjärta och att se om det är världens
kärlek eller sanningen som överväger. Här prövas det naturligt själviska och begärliga. De vill
nedvärdera sina ägodelar till mycket små tal. Här hycklar de. (222) Ängeln sade: ”Förbannad är den
som försumligt utför HERRENS verk.” (Jer. 48:10) Änglar vakar över karaktärens utveckling.
Gärningarna från denna förs till himlen av himmelska budbärare. Somliga kommer att besökas av
Gud på grund av dessa saker och deras ökning kommer att minskas till rätt siffror. ”Den ene strör ut
och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare. Den frikostige blir rikligen mättad, den
som vederkvicker andra blir själv vederkvickt.” (Ordspr. 11:24 - 25).
Alla är ålagda att ha ett intresse av detta verk. De, som använder tobak, te och kaffe borde överge
dessa avgudar och lägga utgifterna för dessa i Herrens skattkammare. Somliga har aldrig offrat
någonting för Herrens verk och sover när det gäller Guds krav på dem. Somliga av de mest fattiga
kommer att utkämpa den största kampen när det gäller att vägra sig själva dessa stimulanser. Detta
personliga offer krävs inte därför att Guds verk lider brist på tillgångar. Men varje hjärta kommer
att prövas och varje karaktär kommer att utvecklas. Det är den princip, som Guds hjord måste
handla utifrån. Den levande principen måste föras ut i livet.
”Får en människa stjäla från Gud? Ändå stjäl ni från mig. Ni säger: Vad har vi stulit från dig?
Tionde och offergåvor. Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl från mig. För in allt
tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot,
om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt
mått. För er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller
skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot. Och alla folk skall prisa er lyckliga,
ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” Mal. 3:8- 12) Jag såg, att detta skriftställe
har missbrukats i tal och bön i möten. Profetian har en särskild tillämpning på de sista dagarna och
lär Guds hjord dess plikt att föra en del av sina materiella tillgångar som ett frivilligt offer till
Herren.
-----------
Vårt samfundsnamn
(223) Följande visades mig angående Guds val av samfundsnamn. Två grupper framställdes för
mig. Den ena omfattade de stora kristna samfunden. De trampade Guds lag under sina fötter och
böjde sig för den påvliga institutionen. De helighöll den första dagen i veckan såsom Herrens
sabbat. Den andra gruppen, som var liten till antalet, böjde sig i vördnad för den store Laggivaren.
Den helighöll det fjärde budet. De egendomliga och mest framträdande dragen i dess tro var
helighållandet av den sjunde dagen, och det att dess medlemmar väntade på att Herren skulle
återkomma från himmelen.
Striden står mellan Guds heliga vilja och vilddjurets krav. Veckans första dag - en påvlig institution
- vilken står i direkt strid mot det fjärde budet, kommer snart att göras till det tvåhornade vilddjurets
prov. Vid den tiden kommer Guds fruktansvärda varning att förkunna straffet över dem som böjer
sig i vördnad för vilddjuret och dess avbild. De kommer att få dricka av Guds vredesvin, vilket
iskänkes outspätt i Guds vredesbägare. Inget annat namn, som vi kan tillägna oss, är mer passande
att bära och i större harmoni med vår bekännelse samt uttrycker vår tro och utmärker oss som ett
Guds egendomsfolk, än namnet sjundedagsadventister. Det står såsom en anklagelse för den
protestantiska världen. Här dras en skiljelinje mellan dem som tillber Gud och dem som tillber
vilddjuret och låter sig märkas med dess igenkänningstecken. Den stora striden står mellan dem
som helighåller Guds bud och dem som efterföljer vilddjurets krav. Det är därför att de heliga följer
de tio budorden som draken söker få till stånd krig mot dem. Om de vill sänka fanan och ge upp det
som särskilt utmärker deras tro, kommer draken att vara till freds, men det retar honom, att de vågar
höja sitt standar och opponera sig mot den protestantiska världen, som ansluter sig till påvemakten.
(224) Namnet sjundedagsadventister bär fram vår tros kännemärken i förgrunden, och kommer att
överbevisa den sökande människan. Det är likt en pil från Herrens koger, som kommer att såra
Guds lags överträdare och kommer att leda till ånger inför Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.
Det visades mig att nästan varje fanatiker som har uppkommit, och som önskar dölja sina känslor
för att han skall kunna leda andra bort, påstår att han tillhör "Guds församling". Ett sådant namn
borde på en gång göra folk tveksamma, ty det används för att dölja de mest absurda irrläror. Detta
namn är alltför obestämt för Guds sista församling. Det skulle leda till ett antagande, att vi har en
tro som vi försöker att dölja.
-----------
Den fattige
Somliga, som är fattiga på den här världens tillgångar, är benägna att lägga hela det klara
vittnesbördet på de framgångsrika människornas skuldror. Men de inser inte att även de har ett
uppdrag att utföra. Gud ålägger dem att göra ett offer. Han kräver, att de skall offra sina avgudar.
De skall lägga bort sådana skadliga stimulanser som tobak, te och kaffe. Om de har råkat in i
knappa omständigheter trots att de gör det bästa de kan, kommer det att vara en glädje för deras rika
bröder att hjälpa dem ut ur problemen.
Många lider brist på klokt handhavande och sparsamhet. De överväger inte saker och ting på ett bra
sätt och handlar inte försiktigt. Dessa borde inte lita på sitt eget dåliga omdöme, utan bör be sina
erfarna bröder om råd. De som lider brist på sparsamhet och gott omdöme kommer ofta inte att be
om råd. De tror i stort sett, att de förstår hur deras världsliga angelägenheter skall styras och vill inte
följa några råd. De fattar dåliga beslut och får lida av konsekvenserna. (225) Deras bröder är
bekymrade över att se dem lida och hjälper dem ut ur svårigheterna. Deras okloka förvaltarskap
påverkar församlingen. Det tar medel från Guds skattkammare som skulle ha använts till att främja
sanningen för vår tid. Om dessa stackars bröder intar en ödmjuk attityd och är villiga att låta sig
ledas och inhämtar råd av sina bröder och sedan råkar ut för knappa livsvillkor, bör bröderna anse
det som sin plikt, att med glädje hjlpa dem ut ur svårigheterna.Om de väljer att handla på sitt eget
sätt och litar på sitt eget omdöme, bör de överlämnas till att ta konsekvenserna av sitt eget okloka
handlande och genom dyrköpt erfarenhet lära sig, att ”när många ger goda råd går det väl”. (Ordspr.
11:14) I Guds folk bör man underordna sig varandra. De bör rådgöra med varandra, så att den enes
brist kan täckas av den andres som har tillräckligt. Jag såg, att Herrens förvaltare inte hade någon
skyldighet att hjälpa dem, som håller fast vid att använda tobak, te och kaffe.
-----------
Spekulationer
Jag såg, att somliga har ursäktat sig själva för att de inte har hjälpt till med Guds verk därför att de
hade en skuld. Om de noga hade rannsakat sina egna hjärtan, skulle de ha upptäckt att det var
själviskhet som var den verkliga orsaken till att de inte frivilligt gav Gud något offer. Somliga
kommer alltid att ha skulder. På grund av sitt begär, kommer Guds välsignande hand inte att vara
med dem, för att välsigna vad de gör. De älskar den här världen mer än de älskar sanningen. De har
inte utrustats och gjorts beredda för Guds rike.
Om en ny öppenhet breder ut sig över landet, kommer människor, som bekänner sin tro på
sanningen, att finna ett sätt att få fram medel att investera i verksamheten. Gud känner varje hjärta.
Varje själviskt motiv är känt av Honom och Han tillåter att det uppstår omständigheter som prövar
Hans bekännande folks hjärta, för att pröva (226) dem och utveckla deras karaktär. I somliga fall
kommer Herren att tillåta människor att fortsätta sin väg och stöta på ett fullständigt misslyckande.
Hans hand är emot dem för att omintetgöra deras hopp och skingra vad de äger. De, som verkligen
hyser ett intresse för Guds verk och är villiga att våga något för dess framgång, kommer att finna att
det är en säker och pålitlig investering. Somliga kommer att få hundrafalt i detta livet och evigt liv i
den kommande världen. Alla kommer emellertid inte att få hundrafalt i det här livet, därför att de
inte kan ta ansvar för det. Om de blev anförtrodda mycket, skulle de bli okloka förvaltare. Herren
håller det tillbaka för deras bästa, men deras rikedomar i himlen kommer att vara säkrade. Hur
mycket bättre är inte en investering som denna!
Den lust, som våra bröder har att snabbt förtjäna inkomster, får dem att engagera sig i ett nytt
företag och investera medel. Ofta infrias emellertid inte deras förväntningar på att tjäna pengar. De
gräver ner det, som de kunde ha använt på Guds verk. Det ligger en passion i dessa nya
verksamheter. Trots att dessa saker har upprepats så många gånger och trots att de känner till
exempel på andra, som har gjort investeringar som har lett till ett fullständigt misslyckande, är
många långsamma till att lära. Satan lockar dem och berusar dem med i förskott uttagna fördelar.
När deras hopp har slagits i spillror, blir de mycket missmodiga och uppgivna, på grund av sitt
oförståndiga handlande. Om tillgångar förloras, ser människan på det som en olycka för henne själv
- som sin förlust. Han måste emellertid komma ihåg, att det är andras medel som han har att göra
med och att han bara är en förvaltare och att Gud är missnöjd med detta oförståndiga att att ta hand
om de medel, som kunde ha använts till att främja sanningen för vår tid. På räkenskapens dag måste
den otrogne förvaltaren avlägga räkenskap för sin förvaltning.
-----------
En otrogen förvaltare
(227) Jag blev visad, att Guds Ande har haft allt mindre inflytande på F, ända tills han inte hade
någon kraft alls från Gud att vinna seger med. Självet och egennyttan har varit framträdande hos
honom sedan en tid. Hjärtats stolthet, en bestämd och okuvlig vilja och en ovilja att bekänna och
överge sina fel, har fört honom in i den fruktansvärda situation han befinner sig i. Guds verk har
under lång tid skadats av hans oförståndiga sätt att handla.
Han har varit krävande och har uppmuntrat en kverulantisk ande i församlingen. Han har varit
sträng där det inte hade behövts och har tyranniserat dem, som han har vågat utöva myndighet över.
Hans böner och förmaningar har fått bröderna att tro, att han var en hängiven kristen, som har
förberett dem för att påverkas av hans felaktiga sätt. Han har varit hypotetisk och hans originalitet
har utövat ett dåligt inflytande på mångas tankar. Somliga har varit svaga när det gäller att
efterlikna hans exempel. Jag såg att han hade utövat långt mer skada än gott till Guds verk.
Hade han tagit emot undervisning från Gud och blivit tillrättavisad, skulle han ha vunnit seger över
dessa starka vanor och skötesynder. Men jag såg, att så länge han lät dessa vanor styra honom, höll
den starke fienden honom bunden. Hans handlingssätt var inte rätt. Oärlighet har övervunnit honom
och han har från skattkammaren tagit medel, som han inte hade någon rätt till och använt dem för
sin egen vinning. Han har ansett sig själv ha ett bättre omdöme än sina bröder när det gäller att
förvalta tillgångar. När han fick medel i sina händer att förvalta och givaren namngav dem som
skulle ha dem, har han handlat impulsivt och tagit sig friheten att använda dem så som det passade
honom i stället för att uppfylla givarens önskan och har använt den del han fann lämplig för sin
egen räkning. Gud har varit missnöjd med detta. Ett oärligt tillvägagångssätt har vunnit över
honom. Han (228) har ansett sig vara Herrens förvaltare och kunde använda tillgångarna, även
andras, så som han tyckte var passande. Var och en måste vara sin egen förvaltare.
Han har förkastat sina bröders råd och gått vidare i sin egen kraft, följt sin egen vilja och avvisat
varje möjlighet genom vilken han kunde ha förändrats. När han har tillrättavisats, har
tillvägagångssättet eller personen inte passat honom utan vägen till förnyelse har på nytt stängts.
Herren har inte tagit emot Sina arbetare för en viss tid. Han har arbetat mycket mer för sitt eget
intresse än för Guds verks intresse.
När han först beger sig till en plats, verkar hans böner och förmaningar och bröderna får den
uppfattningen att han är en fullkomlig kristen. Detta underlättar för honom eftersom han blir ansedd
som en förkunnare. Men hur besvikna blir de inte allteftersom de blir bekanta med honom, när de
lägger märke till hans själviskhet, retlighet, råhet och egendomligheter. Nästan varje dag iakttas
någon särskild egenhet. Hans tankar är nästan hela tiden upptagna av att ordna något till sin egen
fördel. Då vill han visa en välvillig inställning mot någon så att det gagnar honom själv och ordna
det på nytt. Hans beslut och planering har haft ett nedbrytande och fördärvligt inflytande på Guds
verk. Hans sätt avser att splittra och det har åstadkommit skada nästan överallt. Vilket föredöme för
hjorden! Han var mycket självisk i sitt sätt att handla och har utnyttjat dem, som han har haft med
att göra. Guds ogillande är över honom. Ett gott träd känns igen på dess frukter.
-----------
Fanatism i Wisconsin
Jag såg, att Herren på ett särskilt sätt ledde min man till att bege sig västerut senaste hösten i stället
för österut som han först hade besluat sig för. I Wisconsin fanns ett misstag att rätta till. Satans
arbete fick konsekvenser och skulle fördärva själar om det inte tillrättavisades. Herren fann det
lämpligt att välja någon som tidigare hade haft (229) erfarenhet av fanatism och hade sett Satans
kraft. De som tog emot detta redskap som Gud utvalt blev tillrättavisade och själar blev befriade
från den snara, som Satan hade förberett för dem.
Jag blev visad, att detta Satans påfund inte så lätt skulle ha haft effekt i Wisconsin om Guds folks
sinnen och hjärtan hade varit förenade och eniga med uppdraget. Avundens och misstänksamhetens
ande fanns fortfarande i somligas sinnen. Det frö som såtts av Messenger sällskapet hade inte helt
ryckts upp med rötterna. Och även om de bekänner sig ta emot den tredje ängelns budskap, har
deras tidigare känslor och fördomar inte övergetts. Deras tro var försvagad och de var redo för
Satans bedrägeri. De, som drack av Messenger andan, måste göra rent hus och rycka upp varje liten
del med roten och ta emot anden från den tredje ängelns budskap. Annars kommer den att häfta sig
fast vid dem som spetälska och göra det lätt för dem att dra sig bort från sina bröder i sanningen för
vår tid. Det kommer att vara lätt för dem att tro att de ensamma, som en oberoende grupp, kan gå
till himlen och lätt falla i Satans snara. Han är mycket ovillig att släppa greppet i Wisconsin. Han
har förberett andra bedrägerier för dem, som inte är förenade med kroppen.
Jag såg, att personer som har varit inneslutna i mörker och villfarelse där Satan inte endast har styrt
sinnet utan också kroppen, måste inta en mycket ödmjuk och oansenlig plats i Guds församling.
Han kommer inte att överlämna omsorgen om Sin hjord till oförståndiga herdar, som kommer att
begå misstag och ge dem giftig föda i stället för sund kost. Gud vill ha människor till att ha uppsikt
över hjorden, som kan förse dem med rent foder, som är alltigenom renat. O, vilken plump, vilken
skamfläck har inte dessa fanatiska rörelser fört med sig för Guds verk! Och de, som så fast höll sig
kvar vid sin mörka fanatiska ande, opåverkade av de klara bevisen för att det är från Satan, skall
man inte lita på. Deras omdömesförmåga skall man inte tillmäta någon betydelse. Gud sände Sina
tjänare till bror (230) och syster G. De avvisade tillrättavisning och valde sin egen väg. Bror G var
avundsjuk och envis och hans väg måste i framtiden utmärkas av stor ödmjukhet, eftersom han har
visat sig ovärdig Guds folks tillit. Hans hjärta är inte rättsinnigt inför Gud och har under lång tid
inte heller varit det.
Jag såg, att Satans mål har varit att leda människor i Wisconsin in i en stor fanatism. Han har styrt
deras tankar och fått dem att handla enligt den villfarelse de befann sig i. När hans mål hade
uppnåtts och de hade gått hela den väg som han hade stakat ut för dem, var det hans vilja att de
skulle ge uttryck för sin tacksamhet över denna villfarelse och då skulle han försöka driva dem till
den motsatta ytterligheten att avvisa Guds Andes gåvor och verksamhet. Satan utnyttjade bror och
syster G:s bristande förening med församlingskroppen. De beslöt sig för att gå sin egen väg och att
leda i stället för att låta sig ledas. Bror G har en avundsjuk natur, som tillsammans med hans
självständighet har hållit honom kvar på ena sidan, för med denna ande kunde han inte bli en sann
medarbetare till sina tjänande bröder. Syster G har en avundsjuk natur och besitter stor bestämdhet.
Hon saknar erfarenhet och har inte varit sund i sin tro eller förenad med kroppen, församlingen.
Hennes hjärta har rest sig mot församlingens gåvor. Det saknades ödmjukhet och anspråkslöshet i
hennes artiklar som sändes till Review för att ges ut.
Allt föreföll att vara förberett för Satans verk. Han har fått många att lägga förnuft och omdöme åt
sidan och att låta sig behärskas av känslor. [Herren kräver, att Hans folk skall använda sitt förstånd
och inte låta det läggas åt sidan för känslor. Hans gärning kommer att kunna förstås av alla Hans
barn. Hans lära kommer att vara sådan, att den kommer att rekommendera sig själv till intelligenta
människors förstånd. Den avser att höja sinnet. Guds kraft uppenbaras inte vid vilket tillfälle som
helst. Människans behov är Guds tillfälle.
Jag blev visad hela grupper i förvirring, tränade i en felaktig (231) ande. Alla bad högljudda böner
tillsammans, somliga utropade en sak och andra något annat. Det var omöjligt att säga vad som var
ljud från flöjt och vad som var ljud från harpa. ”Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” (1
Kor. 14:33) Satan gick in och styrde som han fann för gott. Förnuft och hälsa offrades för detta
bedrägeri.
Gud ålägger inte Sitt folk att efterfölja Baals profeter och att plåga sina kroppar och ropa och skrika,
och att kasta sig in i nästan varje synsätt, utan hänsyn till ordning, tills deras kraft blir alltmer
försvagad av ren utmattning. Religion består inte i att ställa till med oväsen. Däremot förhärligas
Gud av en härlig, uppriktig lovprisning till Honom, när själen uppfylls med Herrens Ande. Somliga
har bekänt att de har en stark tro på Gud och att de får särskilda gåvor och särskilda svar på sina
böner, trots att bevis saknades. De misstog sig på förutsättningen för tro. Trons bön har aldrig gått
förlorad, men att påstå att den alltid kommer att bli besvarad på just det sätt och för den särskilda
sak som vi har förväntat oss, är övermod.
När Guds tjänare besökte ___ och ___, undersöktes denna felaktiga föreställning. Bevis gavs för att
detta arbete var felaktigt. Men den fanatiska andan var hårdnackad och ville inte ge vika för det ljus,
som gavs där. O, om de som befann sig i villfarelse, hade blivit tillrättavisade av de Guds tjänare,
som hade sänts till dem! Gud önskade, att de då och där skulle erkänna att de vägletts av en felaktig
ande. Då skulle det ha funnits kraft i bekännelsen av deras fel. Då skulle de ha räddats från att i
fortsättningen behöva fullfölja Satans planer och skulle inte ha gjort ytterligare framsteg i denna
fruktansvärda villfarelse. Men de ville inte låta sig överbevisas. Bror G hade tillräckligt mycket ljus
för att inta en ståndpunkt mot detta fanatiska arbete, men han ville inte fatta sitt beslut utifrån
bevisens tyngd. Hans envisa ande vägrade att ge vika för det ljus han hade fått av Guds tjänare. Han
hade nämligen sett på dem med misstänksamhet och iakttagit dem med ett avundsjukt öga.
(232) Jag såg, att ju större det ljus var, som folk förkastade, desto större skulle villfarelsens och
mörkrets kraft vara, som kom över dem. Förkastelse av sanningen lämnar i människor efter sig
fångenskap, vilket är målet för Satans bedrägeri. Efter konferenserna i ___ och ___, förde detta
bedrägeri de vilseförda in i ett ännu större mörker och de gick djupare in i denna starka villfarelse
och satte på Guds verk en skamfläck, som inte utan vidare kan tvättas bort. Ett fruktansvärt ansvar
vilar på bror G. Samtidigt som han gav sig ut för att vara en herde, tillät han den förtärande kraften
att komma in i hjorden. Han såg på medan fåren slets sönder och uppslukades. Guds ogillande blick
vilar över honom. Han har inte vakat över själarna såsom en som skall avlägga räkenskap.
Jag blev visad tillbaka och såg, att Gud inte hade välsignat Sina medarbetare sedan någon tid
tillbaka. Herrens hand har inte varit med honom genom att bygga upp församlingen och omvända
själar till sanningen. Hans hjärta förhåller sig inte rätt till Gud. Han har varit utrustad med den ande
som ingår i den tredje ängelns budskap. Han utestängde sig själv från gemenskapen med och
medkänslan från Guds folk innan denna villfarelse uppstod. Detta är en av orsakerna till varför blev
överlämnad till detta mörker. Gud överlämnar inte Sina trofasta och helgade tjänare till mörker vad
beträffar karaktären hos en sådan fanatisk ande för att inte utstöta något varningsrop till folket. När
Guds tjänare förde fram ljuset och höjde sina röster mot denna villfarelse, såg han inte att den sanne
Herdens röst talade genom dem. Hans avundsjuka och envishet fick honom att betrakta den som
rösten från en främling. Herden över hjorden, som står över alla, bör känna igen Överherdens röst.
Gud vill att Hans folk skall vara ett heligt och starkt folk. När helighetens ande och fullkomlig
kärlek uppfyller hjärtat och är verksam i dem som bekänner sig till Kristi namn, kommer den att
vara som en luttrande eld, som förtär avfallet och skringrar mörkret. Allt som finns i Satans ande
intar en försvarsställning och ger snart upphov till sitt eget fördärv. Sanningen däremot kommer att
segra.
-----------
Dolda tillrättavisningar
(233) Jag blev visad H:s och I:s sätt att handla. Trots tillrättavisning har de inte rättat till sina
felaktiga beteenden. Guds folk, i synnerhet i staten New York, har påverkats av deras felaktiga
tillvägagångssätt. Deras inflytande har varit skadligt för Guds verk. Under de senaste tio åren har de
ofta presenterats för mig i mina syner, jag har fått se deras fel och jag har skrivit till dem om dessa.
Men de dolde omsorgsfullt detta faktum för sina bröder, att de hade blivit tillrättavisade och var
rädda, att det skulle kunna fördärva hela deras inflytande. De som hade påverkats av deras felaktiga
tillvägagångssätt, borde ha fått dra nytta av de tillrättavisningar som de fick. Jag borde ha lagt dessa
budskap i händerna på församlingen omdömesgilla bröddr, så att alla, om det behövdes, måtte
kunna inse att Herrens undervisning var lämplig för Hans folk. Men om jag berättade om de
budskap som jag hade fått ta emot om var och en av dessa bröder utom dem själva, kritiserade de
mig på det mest skoningslösa sätt. Detta framkallade ett så stort liddande i mitt sinne, att jag har
vägletts till att hålla det hemligt som Herren har gett mig när det gäller enskilda människors fel.
Det var hjärtats stolthet som ledde dessa bröder till att visa så stor fruktan för att andra skulle få veta
vad de har tillrättavisats för. Om de ödmjukt hade bekänt sina fel inför församlingen, skulle de ha
omsatt den tro i handling, som de i synerna bekände sig ha och församlingen skulle ha blivit stärkt
av att få ta emot tillrättavisning och av att bekänna sina fel. Dessa lärare stod i vägen för hjorden.
De gav dem ett felaktigt föredöme och församlingen har sett upp till dem och när dessa har blivit
tillrättavisade har de frågat: ”Varför har dessa predikanter inte blivit tillrättavisade, när vi följer
deras undervisning?” En dörr har alltså stått öppen så att Satan kan fresta dem när det gäller
syndernas verklighetsförankring.
Bröderna har blivit bedragna och de har behandlats orätt. De trodde att vi var eniga med dessa lärare
och (234) följde deras undervisning, trots att dessa var helt vilseledande. Jag har skrivit till dessa
predikanter med ångest i min ande, när jag har sett Guds verk kränkt av deras okloka sätt att handla.
Hur ängsligt har jag inte övervakat dessa budskaps verkan. Men de har lagt dem åt sidan och
bröderna tilläts inte att få veta något om dem överhuvudtaget och kunde därför inte dra nytta av den
undervisning som Herren ansåg lämplig att ge.
Mitt uppdrag har varit mycket nedslående, eftersom jag ser att det som Gud har planerat inte har
fullföljts. Ofta har jag i sorg frågat: Hur stor betydelse har mitt arbete? Dessa bröder intog denna
ståndpunkt: Vi tror på synerna, men när syster White skriver dem, lägger hon sina egna ord i dem
och vi kommer att tro på den del som vi tror kommer från Gud och kommer inte att ge akt på de
andra delarna. Detta förfaringssätt har de följt och har inte räddat sina liv. De har sagt sig tro
synerna, men har handlat tvärt emot dem. Deras exempel och inflytande har väckt tvivel i andras
sinnen. Det skulle ha varit bättre för sanningen för vår tid om de båda hade varit motståndare till
gåvorna. Då hade inte folket blivit bedraget och skulle inte ha snubblat över dessa blinda lärare. Vi
har hoppats och bett för, att de måtte hitta rätt och utöva ett gott inflytande på hjorden. Detta hopp
har emellertid dött och vi kan och vågar inte längre hålla tyst. Vi har handlat orätt mot Guds
församling genom att inte tidigare ha talat i klartext.
-----------
Saken i Ohio
Efter vårt besök i Ohio våren 1858, har H gjort vad han har kunnat för för att motverka oss. När han
har trott att han skulle kunna påverka enskilda människor, har honom gjort det genom att sprida
rykten och framkalla felaktiga känslor. När vi besökte Ohio i våren 1858, fick jag ett budskap som
gällde (235) honom och hans familj. Detta vittnesbörd fick han. Men mycket få visste att jag hade
ett budskap till honom. Han reste sig i uppror emot det och liksom några andra som hade
tillrättavisats, intog han den ståndpunkten, att någon hade påverkat mig mot hans familj, trots att
synen påpekade samma felaktigheter hos dem som jag upprepade gånger hade sett i tio år. Han sade
att han trodde på synerna, men att jag var påverkad av andra när jag skrev ned dem.
Vilken slutsats! Herren har ett särskilt verk att utföra genom en av de gåvor som tagits emot, men
han tillåter att det budskap som getts att förfalskas innan det når den person som han vill
tillrättavisa! Till vilken nytta är synerna om personer ser dem i detta ljus? De lägger ned sin egen
utläggning i dem och känner sig fria att avvisa den del som inte stämmer överens med deras
känslor. H vet, att vartenda ord i synen till honom är korrekt. Och när han inte längre kunde hålla
budskapet utanför församlingen (därför att det krävdes och behandlades vid ___ konferensen förra
hösten), erkände han att alltsammans var sant. Men han har satt skygglappar för ögonen och fortsatt
utkämpa en strid mot det som han visste var korrekt.
Han har inte styrt sitt eget hem ordentligt och har under de senaste tio åren blivit tillrättavisad för
detta. Guds ogillande blick har varit över honom, därför att han inte lägger band på sina barn. Dessa
barn har fördärvats och har blivit ett typexempel och har utövat ett dåligt inflytande, där de har bott.
Varje gång de har presenterats för mig, har jag hänvisats tillbaka till Eli och fått se hans gudlösa
söners ondska och den dom från Gud som blev följden. Jag har blivit visad att H:s familj har avskytt
icke-troende och fört skam över det uppdrag som gäller sanningen för vår tid. Det budskap som
gavs mig våren 1858 för Ohio, i synnerhet för ___, mottogs inte av många. Det skar rätt djupt och
de hjärtan som inte var djupt genomsyrade av sanningens ande, gjorde uppror mot det.
Predikanterna, som har arbetat i denna stat har inte utövat ett rätt inflytande. Anspelningar och
antydningar, som har utslungats mot bror och syster White och ledarna av arbetet i Battle Creek har
fått ett klart mottagande i mångas hjärtan, i synnerhet hos godtrogna och småaktigt kritiska. Satan
vet hur han skall gå till angrepp. Han arbetar med människosinnen för att framkalla avund och
missnöje mot dem, som befinner sig i centrum för uppdraget. Gåvorna ifrågasätts närmast. Då
kommer de naturligvis att ha liten betydelse och den undervisning som ges genom visioner
ignoreras.
(236) Predikanter, som har varit verksamma i Ohio, har gjort sin del när det gäller att skapa
missnöje. H har nedlåtit sig till att vara verksam inom ett lågtstående område genom att ivrigt lyssna
till felaktiga redogörelser, samla dem och faktiskt säga: ”Berätta, ... och vi skall berätta det.” Han
har varit verksam på ett sätt som undergräver, framfört falska redogörelser om våra kläder och vårt
inflytande i Ohio och har uppmuntrat den tanken att bror White spekulerade. Han har inte alls haft
samma uppfattning som vi. Han har känt stor bitterhet mot oss. Och varför? Enbart på grund av att
jag har talat om för honom vad Herren har visat mig om hans familj och hans lösa och slappa sätt på
att uppfostra dem, vilket har medfört Guds ogillande sätt att se på honom. Han har med avund och
oförsonade känslor sett på den del vi har utfört i det uppdrag som gäller sanningen för vår tid.
Bröderna i Ohio har förmåtts att se med misstänksamhet och misstro på dem, som har ansvaret för
arbetet i Battle Creek och har varit beredda att motsätta sig synpunkter från dem. Bror J har intagit
en fast ståndpunkt utan hänsyn till kroppen i dess helhet. Han har föreställt sig, att det skulle
komma onda saker från huvudkontoren, som han måste motarbeta. Han intog kampställning, trots
att ingen strid skulle utkämpas. Han föresatte sig att själv göra motstånd mot något som aldrig kom.
Många av bröderna i Ohio hyste samma känslor och motsatte sig (237) något, som aldrig inträffade.
Deras krigföring har varit oförståndig. De har varit beredda att utropa ”Babylon”, tills de själva har
blivit ett fullständigt Babylon.
Predikanter har stått direkt i vägen för Guds verk i Ohio. De borde gå ur vägen, så att Gud kan nå
Sitt folk. De går emellan Gud och Hans hjord och åsidosätter Hans avsikter. Bror J har utövat ett
inflytande i Ohio, som han måste arbeta på att motverka. Jag såg, att det fanns personer i Ohio, som
med rätt undervisning skulle inta rätt ståndpunkt. De var villiga att stödja det uppdrag som gäller
sanningen för vår tid. De har emellertid sett så litet uträttat, att de blev modlösa. Deras händer är
svaga och behöver hållas uppe. Jag såg, att Guds verk inte skulle föras framåt med hjälp av
framtvingade gåvor. Gud tar inte emot sådana gåvor. Detta skall helt överlämnas till folket. De skall
inte bara ge ett årligt offer, utan bör också frivilligt ge ett veckooffer och ett månatligt offer till
Herren. Denna uppgift har överlåtits till folket, för det måste vara en medveten prövning av dem
varje vecka och varje månad. Det tiondesystem jag såg skulle utveckla karaktären och visa hjärtats
sanna tillstånd. Om bröderna i Ohio får detta framfört till sig i dess rätta innebörd och överlämnas
till att fatta sina egna beslut, kommer de att se vishet och ordning i tiondesystemet.
Predikanter bör inte vara stränga och utnyttja någon enda person och pressa medel från honom. Om
han inte ger så mycket som andra anser att han skall, skall de inte fördöma honom och kasta honom
överbord. De bör vara lika tåliga och fördragsamma som änglar är. De bör arbeta i samförstånd med
Jesus Kristus. Kristus och änglar håller ett öga på karaktärsutvecklingen och bedömer det moraliska
värdet. Herren har stort tålamod med Sitt felande folk. Sanningen kommer att förkunnas för att
komma allt närmare och kommer att avvisa den ena avguden efter den andra, tills Gud regerar helt
och fullt i sitt helgade folks hjärtan. Jag såg, att Guds folk måste ge Honom ett frivilligt (238) offer.
Ansvaret bör helt och hållet överlåtas till den enskilde, huruvida han ger mycket eller litet. Det
kommer noggrant att antecknas. Ge Guds folk tid att utveckla sin karaktär.
Guds predikanter bör förkunna det klara vittnesbördet. De levande sanningarna i Hans ord, bör få
påverka hjärtat. Och när folket i Ohio har ett värdefullt mål framför sig, kommer deras hjärtan, som
har förståelse för arbetet, att fritt ge av sina tillgångar för att främja Guds verk. Herren prövar och
testar Sitt folk. Om någon inte har sitt hjärta med sig i arbetet utan försummar att ge sina gåvor till
Gud, kommer Han att hemsöka dem. Om de då fortsätter med att hålla fast vid sin girighet, kommer
Han att skilja dem från Sitt folk. Jag såg, att det måste finnas en arbetsordning, som kommer att
använda alla. Unga män och unga kvinnor som har hälsa och kraft, har bara känt en obetydlig börda
av arbetet. De är ansvariga inför Gud för sin kraft och bör ge ett frivilligt offer till Herren. Om de
inte vill göra detta, kommer Hans hjälpande hand att tas ifrån dem.
Jag såg, att Guds särskilda hand inte har varit med i arbetet i Ohio, för att stödja Guds verk på den
platsen. Där saknas något. Där borde göras en grundlig undersökning bland förkunnare och folk, en
trovärdig rannsakning av hjärtat, för att finna orsaken till en så stor avsaknad av Guds Ande. Deras
gåvor och offer har nästan upphört. Varför värmer Guds ords sanningar inte hjärtat och leder till
självförnekelse och offer? Låt dessa tjänare söka och inse vilken sorts inflytande de har utövat. Det
har hos bror J funnits en oberoende ande som inte behagar Gud. Hans inflytande har inte talat för
Guds folks enighet eller främjandet av Guds verk.
Jag har sett, att de som endast har haft några få års erfarenhet av det uppdrag som gäller att utbreda
sanningen för vår tid, är inte de som för uppdraget framåt. Dessa borde visa en finkänslighet när det
gäller att (239) inta ståndpunkter som kommer strida mot deras bedömning och uppfattning som
bevittnar hur sanningen för vår tid vinner utbredning och vilkas liv är nära sammanvävda med dess
utveckling. Gud kommer inte att utvälja unga människor som endast har liten erfarenhet till att föra
detta verk framåt. Han kommer inte att välja sådana som inte har någon erfarenhet av lidanden,
prövningar, motstånd och försakelser som uthärdats för att kunna föra detta verk upp till den nivå,
där det nu befinner sig. Det är nu lätt att förkunna den tredje ängelns budskap, jämfört med vad det
en gång var. De, som nu engagerar sig i denna uppgift och lär ut sanningen till andra, har saker och
ting som redan utretts inom räckhåll. De kan inte uppleva sådana försakelser som de som arbetar
med att utbreda sanningen för vår tid har uthärdat före dem. Sanningen har förkunnats för dem. Alla
argument ligger färdiga. Sådana borde vara försiktiga med hur de blir upphöjda, så att de inte blir
kullkastade. De bör vara mycket försiktiga med hur de klagar på dem, som uthärdade så mycket i
själva starten av arbetet.
De erfarna arbetare som tyngdes ned av bördan när den var tung och det fanns få som kunde hjälpa
till att bära den, lägger Gud märke till. Var försiktig med hur ni tillrättavisar dem eller klagar på
dem. Detta kommer ni nämligen säkerligen att ställas till svars för och Guds hjälpande hand
kommer inte att vara hos dig. Somliga bröder, som har den minsta erfarenheten, som inte har känt
någon börda, som har gjort obetydligt eller inget för att utbreda sanningen för vår tid och som inte
har någon kunskap om förhållandena i Battle Creek, är de första till att finna fel när det gäller
ledningen av arbetet där. Och de, som inte iakttar ordning i sina världsliga angelägenheter och styr
sina hus efter dem, är de som motsätter sig ordning, som skall säkerställa ordning i Guds
försmaling. De visar inte någon god smak i världsliga saker och är emot allt av det slaget i
församlingen. Sådana personer borde inte ha något att säga till om i församlingen. Deras inflytande
borde inte ha någon som helst inverkan över andra.
-----------
Fullständig överlåtelse
(240) Kära broder och syster K: I den syn som jag senast hade, visades mig en del förhållanden som
hade med er familj att göra. Herren har nådefyllda tankar angående er och överger er inte, om inte
ni överger honom. L och M är i ett ljumt tillstånd. De måste väckas för att göra allvarliga
ansträngningar för frälsningen, annars kommer de att förlora det eviga livet. De måste själva känna
ansvar och söka en personlig erfarenhet. Guds helige Ande behöver utöva ett stort inflytande på
deras hjärtan, vilket kommer att leda dem till att älska och välja Guds folks gemenskap framför allt
annat, och att skilja sig från dem som inte har kärlek till andliga ting. Jesus kräver ett helhjärtat
offer, en helhjärtad överlåtelse. L och M, ni har inte förstått att Gud kräver er odelade kärlek. Ni har
avlagt en helig bekännelse, och ändå har ni sjunkit ned till vanliga bekännares döda nivå. Ni älskar
gemenskap med sådana ungdomar, som inte har någon tanke på de heliga sanningar ni bekänner er
älska. Ni har framstått som dem ni umgås med, och har varit belåtna med så mycket religion som
kan göra er accepterade av alla, utan att utsätta er för någons anmärkning.
Kristus fordrar allt. Hans offer var för stort och för dyrt för att Han skulle fordra mindre än allt. Vår
heliga tro ut ropar: Skilj er från dem! Vi skulle inte likna världen eller de döda och försagda
bekännande kristna. "Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder
genom edert sinnes förnyelse." (Rom. 12: 2.) Detta är självförnekelsens väg. När du tycker, att den
vägen är för svår, och att det är alltför mycket självförnekelse på den smala vägen, när du påstår:
Hur svårt är det inte att lämna allt, ställ då frågan till dig: Vad försakade Kristus för mig? Denna
fråga ställer allt det vi kallar självförnekelse i skuggan. (241) Betrakta Honom i örtagården där
stora, blodliknande svettdroppar trängde fram på Hans panna. En ensam ängel sändes från
himmelen för att styrka Guds Son. Följ med Kristus på Hans väg till domssalen där Han
förlöjligades, hånades och förolämpades av den förbittrade människomassan. Se Honom klädd i den
gamla kungliga purpurmanteln. Hör de hesa ropen och det grymma hånet. Se, hur de trycker ned
törnekronan på Hans ädla huvud och hur de sedan slår Honom med staven, så att törntaggarna
tränger in i Hans tinningar, och blodet flyter ned från Hans heliga panna. Hör denna mördarskara
ivrigt ropa efter Guds Sons blod. Han över lämnades i deras händer och de leder denne ädle, lidande
man, blek, svag, nära att svimma, bort till avrättningsplatsen. Han sträcks ut på ett träkors. Spikarna
drivs genom Hans händer och fötter. Se Honom hänga på detta kors under dessa fruktansvärda
timmar av ångest intill dess att änglarna döljer sina ansikten, för att inte behöva se denna
avskyvärda scen. Solen döljer sitt ljus och vägrar att se det hela. Tänk på detta och ställ sedan
frågan: Är vägen för svår? Nej, aldrig!
I ett delat, halvhjärtat liv, kommer ni att finna tvivel och mörker. Ni kan inte glädja er över
religionens tröst, och inte heller den frid som världen ger. Slå er inte ned i Satans bekväma stol i
overksamhet, utan stå upp och inrikta er på den högsta standard som det är din förmån att få nå upp
till. Det är en salig förmån att få uppge allt för Kristi skull. Studera inte andra människor för att
likna dem och inte nå högre än dem. Ni har endast en sann, fullkomlig förebild. Det finns bara
verklig trygghet i att följa Jesus. Besluta dig för att även om andra följer den andliga
tröghetsprincipen, lämnar du dem och går vidare mot den kristna karaktärens fullkomning. Sök
forma en himmelens karaktär. Sov inte på din post. Handla sant och rättfärdigt mot dig själv.
Du lämnar utrymme åt det onda i ditt liv som hotar att fördärva ditt andliga liv. Det kommer att
förmörka Ordets skönhet och förta intresset för det. Kärlek till berättelseböcker, sagor och annan
läsning har inte ett gott inflytande på ditt sinne och helgar dig på intet sätt för tjänst åt Gud. Det
åstadkommer en falsk, ohälsosam stimulans, en feberaktig fantasi, som påverkar sinnet och gör det
mindre lämpligt för (242) andlig aktivitet. Det leder dig bort från bön och kärlek till andliga ting.
Sådan läsning, som ger ljus över det heliga Ordet och väcker längtan efter att noggrant studera det,
är inte farlig utan nyttig. Ni framställdes för mig med blickarna bortvända från det heliga Ordet,
men intensivt fästa vid dessa spännande böcker, som betyder religionens död. Ju oftare och ju
noggrannare du studerar Bibeln, desta skönare kommer den att framstå för dig, och desto mindre
längtan kommer du att ha efter avkopplande läsning. Det dagliga studiet av Bibeln kommer att ha
ett helgande inflytande på ditt sinne. På så sätt kommer du att inandas himmelens atmosfär. Bind
denna dyrbara bok till ditt hjärta. Den kommer att visa sig vara en vän, en ledare i svårigheter.
Du har inriktat dig på att få vissa saker i ditt liv, och hur stadigt och uthålligt har du inte arbetat för
att få dessa! Du har beräknat och planerat intill dess att dina förväntningar har förverkligats. Det
finns en sak som det är värt att arbeta uthålligt och outtröttligt för under ett helt liv för att få. Det är
din frälsning - det eviga livet. För att få detta fordras självförnekelse, offer och ett noggrant
studium. Du måste renas och förfinas. Du saknar Guds Andes frälsande inflytande. Du umgås med
dina vänner och glömmer att du har tagit Jesu namn, och du uppför dig och klär dig som dina
vänner.
Syster K! Jag såg att du har ett stort arbete att utföra. Du måste besegra stoltheten och låta ditt
intresse vara i sanningen. Din eviga frälsning beror på den väg du nu väljer. Om du önskar vinna det
eviga livet, måste du leva för det och förneka dig själv. Gå ut ifrån världen och förbli skild från den.
Ditt liv måste utmärkas av nykterhet, vaksamhet och bön. Änglarna vakar över karaktärens
utveckling och bedömer dina moraliska ansträngningar. Alla våra ord och handlingar granskas inför
Gud. Vår tid är mycket allvarlig. Hoppet om evigt liv skall inte upptas på ett lättsinnigt sätt, utan
avgörs mellan Gud och dig själv. En del söker att vila på andras omdömen och erfarenheter hellre
än att anstränga sig med att (243) noggrant studera sina egna hjärtan. De kommer att fortsätta
månader och år utan att det finns något tecken på Guds Ande i deras liv och att Gud har godtagit
dem. De har bedragit sig själva. De har ett förmodat hopp men saknar en kristens nödvändiga
egenskaper. Om hjärtat först noggrant förvandlas, kommer den kristnes levnadssätt att leda till en
förfinad och upphöjd karaktär, vilket utgör kännetecknet på en Kristi efterföljare. Det krävs en hel
del moraliskt mod att leva upp till vår tro.
Guds barn är ett säreget folk. Deras anda kan inte förenas med världens anda och dess inflytande.
Du vill inte bära det kristna namnet och ändå vara ovärdig till det. Du vill inte möta Jesus med
endast en bekännelse. Du vill inte heller vara bedragen när det gäller så viktiga frågor. Undersök
noga ditt hopps grundvalar. Var ärlig mot dig själv. Ett skenbart hopp kommer aldrig att frälsa dig.
Har du beräknat kostnaderna? Jag fruktar att du inte har det. Besluta dig för om du vill följa Kristus
vad det än må kosta dig. Du kan inte göra detta och ändå glädja dig i gemenskapen med dem som
inte frågar efter andliga ting. Dessa båda kan lika litet blandas som olja och vatten.
Det är mycket stort att vara ett Guds barn och medarvinge till Kristus. Om detta är din förmån
kommer du att få lära känna gemenskap med Kristus i lidandet. Gud ser till hjärtat. Jag såg att du
måste söka Honom allvarligt, och höja din norm för helighet, annars kommer du aldrig någonsin att
få del av det eviga livet. Du ställer dig frågan: Såg syster White detta? Ja, och jag har försökt att
framställa för dig de intryck som har getts mig. Må Herren hjälpa dig att ta emot varningen.
Kära broder och syster, vaka över era barn med noggrann omsorg. Världens anda och inflytande
fördärvar all längtan efter att vara sanna kristna. Låt ert inflytande dra dem från sådana ungas
gemenskap, som inte har något intresse i andliga ting. De måste göra ett offer, om de till sist skall
vinna himmelen.
-----------
Personlig erfarenhet
Den 20 september 1860 föddes mitt fjärde barn John Herbert. När han var tre veckor gammal,
kände min man det som sin plikt att resa. Det blev bestämt vid konferensen att bror Loughborough
skulle resa till de västra staterna och han till de östra. Några få dagar innan de skulle resa, var min
man mycket nedstämd. En gång tänkte han att han var tvungen att inställa resan. Han fruktade
emellertid för att göra det. Han kände att han hade något att uträtta, men omgavs av mörka moln.
Han kunde inte vila eller sova. Hans sinne var fyllt av ständig oro. Han berättade för bröderna
Loughborough och Cornell om sitt sinnestillstånd och knäböjde för Herren tillsammans med dem
för att söka råd från Honom. Då skingrades molnen och klart ljus lyste. Min man kände att Herrens
Ande vägledde honom mot de västra staterna och bror Loughborough mot öststaterna. Efter detta
kände de sig på det klara över sin plikt och handlade därefter.
Vid min mans avresa bad vi att Herren skulle stötta och stärka honom. Vi fick den förvissningen att
Han skulle gå med honom. Omkring en vecka innan han skulle besöka Mauston, Wisconsin, fick vi
brev att ge ut från syster G som uppgav att hon hade fått det från Herren. När vi läste dessa brev,
kände vi oss bedrövade. Vi visste nämligen att de inte kom från den rätta källan. Och eftersom min
man inte visste något om vad han skulle möta i Mauston, var vi oroliga för att han oförberett skulle
möta fanatism och att det skulle ha ett nedslående inflytande på hans sinne. Vi hade gått igenom
många av sådana situationer i våra tidiga erfarenhetet och hade lidit så mycket på grund av
oregerliga och okuvliga andar, att vi fruktade för att komma i kontakt med dem. Jag sände en
förfrågan till församlingen i Battle Creek om de ville be för min man och vid vårt familjealtare
sökte vi allvarligt Herren för hans skull. Med en förkrossad ande och under många tårar, försökte vi
förankra vår skälvande (245) tro i Guds löften och vi fick bekräftelsen på att Han hade hört oss be
och att Han ville hjälpa min man och ge honom råd och visdom.
När jag sökte i Bibeln efter en vers till Willie att lära sig utantill och upprepa i sabbatsskolan,
fångade detta skriftställe min uppmärksamhet: ”God är HERREN, en tillflykt på nödens dag, han
känner dem som flyr till honom.” (Nahum 1:17) Jag kunde endast gråta över dessa ord. De tycktes
mig så passande. Hela den börda som tyngde mitt sinne gällde min man och församlingen i
Wisconsin. Min man lade märke till Guds välsignelse medan han var i Wisconsin. Herren var en
tillflykt för honom på nödens dag och bevarade honom genom Sin Ande vid gott mod då han
frambar ett bestämt vittnesbörd mot den vilda fanatism som rådde där.
Min man skrev ett brev till mig medan han vistades i Mackford, Wisconsin. I detta brev
konstaterade han: ”Jag fruktar att allt inte står väl till där hemma. Jag har fått några intryck
beträffande barnet.” Medan han bad för familjen där hemma, hade han fått en föraning om att barnet
var mycket sjukt. Barnet tycktes ligga framför honom med fruktansvärt svullet ansikte och huvud.
När jag tog emot brevet, mådde barnet lika bra som det vanligen gjorde, men nästa morgon hade det
blivit mycket sjukt. Det var ett kraftigt fall av erysipelas (rosfeber) i ansikte och på huvud. När min
man nådde bror Wick's nära Round Grove, Illinois, tog han emot honom med ett telegram som
informerade om barnets sjukdom. Efter att ha läst det, meddelade han dem, som var närvarande, att
han inte var överraskad över denna nyhet. Herren hade nämligen förberett honom på detta och att de
skulle få veta att barnets huvud och ansikte var starkt angripna.
Mitt kära barn led mycket. Tjugofyra dagar och nätter vakade vi ängsligt över honom och använde
alla medel vi kunde för att bota honom och lade allvarligt fram hans sak för Herren. Ibland kunde
jag inte styra mina känslor när jag bevittnade hans lidande. Mycket av min tid tillbringade i gråt och
ödmjuk bön till Gud. Vår himmelske Fader såg det emellertid som lämpligt att avlägsna denne
älskade.
(246) Den 14 december blev han sämre och jag tillkallades. När jag lyssnade till hans ansträngda
andedräkt och lade märke till pulslösa handled, visste jag att han måste dö. Dödens iskalla hand var
redan över honom. Det var en smärtsam stund för mig. Vi vakade över hans svaga och flämtande
andetag tills det upphörde och kunde endast känna tacksamhet över att hans lidande var slut. När
mitt barn hade dött kunde jag inte gråta. Mitt hjärta arbetade som om det skulle brista, men jag
kunde inte fälla en enda tår. Vid begravningen svimmade jag. Vi var besvikna över att inte ha bror
Loughborough till att förrätta begravningen och min man talade vid det här tillfället till ett överfullt
hus. Vi följde sedan vårt barn till Oak Hills kyrkogård, för att vila där tills Livgivaren skall komma
och bryta gravens bojor och kalla honom fram odödlig.
Efter att vi kommit tillbaka från begravningen, föreföll mig vårt hem ensamt. Jag kände mig
försonad med Guds vilja och trots detta kom förtvivlan och mörker över mig. Vi kunde inte komma
över den senaste sommarens missmod. Vi visste inte vad som var att vänta av Guds folks tillstånd.
Satan har uppnått kontroll över vissa personers sinnen, som hade nära kontakt med oss i arbetet, till
och med några som hade lärt känna vår mission och sett frukten av vårt arbete och som inte bara
hade bevittnat den ofta förekommande manifestationen av Guds kraft utan också hade märkt dess
påverkan på sina egna kroppar. Vad kunde vi hoppas på inför framtiden? När mitt barn levde,
trodde jag att jag förstod min plikt. Jag pressade mitt kära barn mot mitt hjärta och gladde mig över
att jag under åtminstone en vinter skulle bli befriad från något större ansvar, eftersom det inte kunde
vara min plikt att resa tillsammans med mitt barn under vintern. Men när han nu blev tagen ifrån
mig, kastades jag på nytt ut i stor förvirring.
Tillståndet i Guds verk och bland folk krossade oss nästan. Vår lycka var alltid beroende av
tilltåndet i Guds verk. När Hans folk befinner sig i ett gynnsamt tillstånd, kände vi oss fria, men när
de är avfälliga och det råder split (247) ibland dem, kan ingenting göra oss glada. Hela vårt intresse
och vårt liv har vävts samman med framgången och utbredningen av den tredje ängelns budskap. Vi
är fängslade av det och när det inte går framåt, upplever vi stora själskval.
Vid den här tiden började min man att förlora sin tilltro till nästan varenda människa när han såg
tillbaka på den tid som gått. Många av dem, som han hade försökt hjälpa, hade agerat som fiender
och några av dem, som han hade hjälpt allra mest genom sitt inflytande och genom sina egna
begränsade tillgångar, försökte hela tiden skada honom och lägga bördor på honom. En
sabbatsmorgon, när han gick till vår böneplats, kom en så övermäktig känsla av orättfärdighet över
honom, att han gick åt sidan och grät högt, samtidigt som församlingen väntade på honom.
Från vårt arbetes början har vi varit kallade till att frambära ett klart och tydligt vittnesbörd, att
tillrättavisa fel och inte skona. Och hela vägen har det funnits de, som har motarbetat vårt
vittnesbörd och följt efter för att säga smickrande saker, fläcka ner med icke passande murbruk och
undergräva våra medarbetares inflytande. Herren ville styra oss till att ge tillrättavisning. Då kunde
enskilda personer gå rakt emellan oss och folket för att förstöra effekten av vårt vittnesbörd. Många
visioner har getts med den konsekvensen att vi inte får vägra att ta parti för Herrens råd, utan måste
inta en ståndpunkt att väcka Guds folk, ty de sover i sina synder. Men få har sympatiserat med oss.
Samtidigt har många sympatiserat med det som är felakigt och med dem som har tillrättavisats.
Detta pressade oss. Vi kände, att vi inte hade något vittnesbörd att framföra i församlingen. Vi
visste inte vem vi skulle anförtro oss till. När allt detta pressade sig över oss, dog hoppet inom oss.
Vi drog oss tillbaka för att vila vid midnatt, men kunde inte sova. En stark smärta fanns i mitt hjärta,
Jag kunde inte finna någon lindring och svimmade några gånger.
Min man sände bud efter bröderna Amadon, Kellogg och C. Smith. (248) Deras innerliga böner
blev hörda, lindring kom och jag togs bort i en syn. Då blev jag visad, att jag hade ett arbete att
utföra, att vi alltid måste framföra vårt vittnesbörd, rakt och tydligt. Personer visades för mig, som
hade dragit sig undan det tydliga vittnesbördet. Jag såg den påverkan deras undervisning hade på
Guds folk.
Tillståndet för folket i ___ blev också framställt för mig. De har sanningens teori, men har inte
helgats genom den. Jag såg, att när budbärarna kommer till en ny plats, är deras arbete mer än
förspillt, om de inte frambär ett klart och tydligt budskap. De bör upprätthålla skillnaden mellan
Kristi församling och formella, andligt döda bekännare. I detta avseende begicks ett fel i ___. Älste
N var rädd för att såra, rädd för att vår tros egenheter skulle framträda. Standarden sänktes för att gå
folket till mötes. Det borde ha framhållits för dem, att vi äger sanningar av vital betydelse och att
deras eviga intresse är beroende av det beslut de fattar. För att bli helgade genom sanningen måste
deras avgudar överges, deras synder bekännas och de frambringar frukter som möter ånger.
De, som deltar i detta allvarliga arbete att utbreda den tredje ängelns budskap, måste handla
beslutsamt och i Guds Ande och kraft utan fruktan förkunna sanningen och låta den tränga igenom.
De bör höja sanningens standard och enträget uppmana folket att leva upp till den. Den har ganska
ofta sänkts för att möta folk i deras syndiga och mörka tillstånd. Det är det klara vittnesbördet, som
förmår dem att fatta sitt beslut. Ett fridfullt vittnesbörd kommer inte att göra det. Folk har rätt att få
höra denna sorts undervisning från populära predikstolar, men de tjänare, som Gud har anförtrott
detta högtidliga och fruktansvärda budskap, som skall föras ut och göra folk beredda inför Kristi
ankomst, bör frambära ett klart och tydligt vittnesbörd. Vår sanning är lika mycket allvarligare än
(249) de till namnet troendes, som himlen är större än jorden.
Folk sover i sina synder och behöver väckas, innan de kan skaka av sig denna dåsighet. Dess
predikanter har förkunnat sådant som har behagat dem, men Guds tjänare som förkunnar heliga och
livsviktiga sanningar, bör ropa högt och inte förskona, eftersom sanningen sliter av säkerhetens
klädnad och finner sin väg till hjärtat. Det klara vittnesbördet, som skulle ha getts till folk i ___
undveks av predikanterna. Sanningens frö såddes bland törne och har kvävts av dem. Hos somliga
har onda angrepp spritt sig och den himmelska nåden har dött ut.
Guds tjänare måste framföra ett tydligt vittnesbörd, som skall genomtränta det naturliga hjärtat och
utveckla karaktären. Bröderna N och O behandlade dem med fullständigt tvång i ___. En sådan
förkunnelse som gavs på den platsen kommer aldrig att utföra det arbete, som Gud har avsett skall
utföras. Predikanter från de nominella församlingarna visar ganska stor inställsamhet och döljer de
klara sanningar som tillrättavisar synd.
Om inte människor tar emot sanningen på rätt sätt och deras hjärtan är villiga att ta emot den, borde
de hellre helt låta den vara. Jag blev visad, att församlingen i ___ måste göra en erfarenhet, men det
kommer att vara mycket svårare för dem att göra den nu, än om det klara vittnesbördet hade getts
till dem från början, när de första gången insåg att de levde i en villfarelse. Då skulle törnena ha
varit lättare att riva upp med rötterna. Jag såg emellertid att det fanns människor av moraliskt värde
i ___, av vilka somliga fortfarande kommer att prövas när det gäller sanningen för vår tid. Om
församlingen kommer att bli väckt och omvänd, kommer Herren på nytt att vända Sig till dem och
ge dem Sin Ande. Då kommer deras inflytande att vittna för sanningen.
-----------
Problemen i de västra staterna
(250)Jag har sett att värdefulla människor i de västra staterna, som har tagit emot sanningen,
fortfarande vill vara sanningens stöttepelare. När de kan hantera sina världsliga angelägenheter på
ett sådant sätt, att de kan använda en del av sina tillgångar, kommer de att göra sin del för att stödja
Guds verk. Jag såg också, att somliga var villiga att ta emot den sanning, som förts till dem genom
givmildheten hos deras bröder i de östra staterna, utan att det har kostat dem något. Bröderna i de
västra staterna borde vakna upp och möta sina egna utgifter. Gud kräver detta av deras händer och
de borde känna det som ett privilegium att göra det. Herren kommer att sätta dem på prov. Han vill
pröva dem för att se om de vill överge sin tillgivenhet från världen och göra sin tro fullkomlig
genom gärningar.
Jag såg, att Guds hand sträcktes ut för att samla in själar i de västra staterna. Han har fört fram
människor, som kan lära ut sanningen till andra, vilkas plikt det kommer att bli att föra ut budskapet
till nya områden. Jag såg, att om människor, som har flyttat från de östra staterna till de västra och
har uthärdat besvärligheter i ett nytt land, har tagit emot sanningen för vår tid med förståelse,
kommer de också att visa uthållighet och beslutsamhet i karaktären när det gäller sanningen. I lika
hög grad som de visade beslutsamhet och uthållighet när det gällde att säkerställa världsliga
tillgångar, kommer de att uppriktigt engagera sig i arbetet för att främja sanningen. Om denna
motsvarande iver saknas, har sanningen ännu inte fått utöva sitt frälsande och helgande inflytande
på dem.
Jag blev visad tillbaka till ett möte i ___. Bror P kände bördan för Guds verk, men R ägde
motståndets ande. Hans vittnesbörd stämde inte överens med Guds verk och han förorsakade dem
en sorg och en börda, som arbetade för att främja det. Men det skulle ha varit bättre för Guds verk
om han hade fått lida litet längre, liksom för bröderna som har fått bära den förvirring som han
orsakade. Jag såg, att bror P uppträdde oklokt i sin sak. Det gav R och fienderna till vår tro en
fördel. Bror P borde ha väntat tills R:s religiösa (251) karaktär hade utvecklats mer fullständigt. Han
skulle snart antingen ha anslutit sig till Guds kvarleva eller ha lämnats åt sidan. Men R mottog
sympati på grund av sin ålder. Han hade tagit del av den anda som rådde Messengergruppen. Hela
hans tillvägagångssätt fördystrades av den. Hans hustru har en lättretad, bitter ande och har varit
ivrig att sprida felaktiga budskap. Hon spelar en roll för sin man, som Isebel gjorde för Ahab och
sporrar honom till att föra en kamp mot de av Guds tjänare, som förkunnar ett klart vittnesbörd.
Deras östliga inflytande har avgjort varit emot sanningens ande och dem som har helgat sina liv till
att arbeta för att utbreda denna. Det är en öststatsgrupp, som bekänner sig tro på sanningen, men
som hyser hemliga känslor av missnöje mot dem som bär bördan i detta arbete. De verkliga
åsikterna om detta, visar sig inte förrän någon påverkan som står i motsats till Guds verk väcks. Då
visar de sin sanna karaktär. Sådana tar gärna emot, vårdar och sprider rykten, som inte har någon
grund i sanningen för att undergräva inflytandet från dem som är engagerade i detta uppdrag. Alla,
som vill lämna gruppen kommer att finna ett tillfälle. Den stora sållningstiden ligger strax framför
oss. De avundsjuka och kritiska, som väntar på något ont, kommer att sållas bort. De hatar
tillrättavisning och föraktar att bli rättade. De, som älskar andan i den tredje ängelns budskap, kan
inte utgöra en andlig enhet med R och hans makas ande.
-----------
En fråga besvarad
”Håller syster White på att bli stolt? Jag har hört att hon har burit en huvudbonad full av rosetter
och band.” Denna fråga har ofta ställts av dem, som påverkas av mina fiender.
Jag hoppas, att jag inte håller på att bli stolt. Mitt sätt att klä mig är (252) detsamma, som det har
varit i många år. Jag är emot krinolinband och att bära onödiga band och rosetter. Jag har burit en
sammetsmössa i två år utan att byta ut banden med undantag för när de behövde tvättas med såpa
och vatten. Jag har satt samma sammet på en ny stomme och bär den på nytt den här vintern. Jag
tror att sabbatshållare borde klä sig enkelt och tänka på ekonomin när det gäller kläder. De som vill
prata, kommer att prata även om vi inte ger dem någon anledning. Jag förväntar mig inte att passa
varje smak när det gäller kläder, men jag tror att det är min plikt att bära slitstarka kläder, att klä
mig trevligt och ordentligt och att tillgodose min egen smak såvida det inte strider mot Guds ord.
-----------
Vittnesbörd för församlingen nr 7
Staterna i norr och söder
(253) Den 4 januari 1862 blev jag visad något som berör vår nation. Min uppmärksamhet riktades
mot sydstaternas uppror. Sydstaterna hade förberett sig för en våldsam strid, medan staterna i norr
sov vad beträffar hur de uppfattade sin situation. Innan president Lincolns administration började,
utnyttjade sydstaterna i hög grad situationen. Den tidigare administrationen planerade och lyckades
med att för sydstaternas räkning slå tillbaka nordstaternas invasionsförsök. 1 De hade två avsikter
med detta. 1. De hade för avsikt att göra ett beslutsamt uppror och måste förbereda sig för det. 2.
När de skulle genomföra upproret, var nordstaterna helt oförberedda. De ville alltså vinna tid och
genom sina våldsamma hotelser och skoningslösa tillvägagångssätt trodde de, att de skulle kunna
skrämma nordstaterna, så att de skulle tvingas överlämna sig till dem och låta dem få det som de
ville.
Nordstaterna förstod inte det bittra och fruktansvärda hat, som sydstaterna hade mot dem och var
oförberedda på deras smidda ränker. Nordstaterna hade skrutit över sin styrka och förlöjligade
sydstaternas tanke på att lämna unionen. De betraktade denna tanke som hoten från ett egensinnigt
och envist barn och trodde att sydstaterna snart skulle ta sitt förnuft till fånga. De trodde att
sydstaterna skulle bli sjuka av att lämna unionen och snart under ödmjuka (254) ursäkter återvända
till trohet och lydnad. Nordstaterna har inte haft någon korrekt uppfattning om styrkan i slaveriets
förbannelse. Det är denna och enbart denna, som är orsaken till krigen. Sydstaterna har ställt allt
större krav. De betraktar det som fullständigt riktigt att engagera sig i människohandel, att handla
med slavar och levande människor. De är irriterade och blir oerhört uppretade, om de inte får alla de
områden de önskar. De kommer att riva ner gränser och föra sina slavar till vilken plats de vill och
förbanna jorden med slavarbete. Sydstaterna språk har varit befallande och övermodigt och
nordstaterna har inte vidtagit rätt åtgärder för att tysta ner det.
Upproret hanterades så försiktigt och så långsamt, att många som först hyste skräck och avsky för
tanken på uppror blev påverkade av de upproriska till att uppfatta det som rätt och riktigt. Följden
blev att tusentals förenade sig med sydstaterna, som inte ville ha exakta och fullständiga regler
fastställda av vår regering under upprorets tidiga period, samtidigt som den var så illa förberedd för
krig som den var. Nordstaterna har varit beredda på krig alltsedan dess, men upproret har ständigt
ökat och det finns nu inga bättre möjligheter att underkuva det än för månader sedan. Tusentals har
mist sina liv och många har återvänt hem, lemlästade och som krymplingar för livet. Deras hälsa är
förstörd, deras jordiska framtidsutsikter är för alltid fördärvade och trots detta har så litet vunnits!
Tusentals har förmåtts att tro att detta krig skulle utrota slaveriet, men nu när de befinner sig i denna
situation, finner de att de har blivit bedragna och att målet för detta krig inte var att avskaffa
slaveriet, utan att bevara det som det är.
De, som har haft mod att lämna sina hem och offra sina liv för att utrota slaveriet, är inte nöjda. De
ser inga goda resultat av krigen utöver att unionen har bevarats och för detta har tusentals liv måst
offras och hem har gjorts olyckliga. Ett stort antal människoliv har slösats bort (255) och gett upp
andan på sjukhus. Andra har tagits till fånga av rebellerna, ett öde som fruktas mer än döden. När de
begrundar allt detta, ställer de frågan: Om vi har lyckats kuva detta uppror, vad har vi i så fall
uppnått? De kan endast missmodigt svara: Ingenting. Det som gav upphov till upproret har inte
avlägsnats. Slaveriets system, som har ödelagt vår nation, har fått lov att överleva och ge upphov till
ett nytt uppror. Tusentals av våra soldater är bittra. De lider av de största umbäranden. Dessa vill de
gärna uthärda, men de upptäcker att de har blivit bedragna och de har tappat modet. Våra ledande
män är förvirrade. Deras hjärtan sviker dem av fruktan. De fruktar för att proklamera frihet för
rebellernas slavar, för om de gör det, kommer de att driva den del i sydstaterna utom sig som inte
har anslutit sig till upproret, men är starka anhängare av slaveriet. Och å andra sidan fruktar de för
de starka män som är motståndare till slaveri och som hade utfärdat kommandon och hade
anförtrotts viktiga poster. De var rädda för konsekvenserna av en klar och beslutsam röst, eftersom
den till en eldsflamma underblåste tusentals människors önskan om att utradera orsaken till detta
fruktansvärda uppror, genom att låta de förtryckta gå fria och bryta sönder varje ok.
Många av dem, som har satts till att utfärda kommandon på ansvarsfyllda poster, har endast litet
samvete eller ädelhet i karaktären. De kan till och med utöva sin makt till att förstöra dem som står
under dem och det ses mellan fingrarna med det. Dessa ledare kunde missbruka den makt de har fått
och utsätta sina underställda för att tillträda farliga positioner, där de kan riskera fruktansvärda
sammanstötningar med de upproriska, utan det minsta hopp om att besegra dem. På det sättet kunde
de placera dristiga och samvetsgranna män på samma sätt som David placerade Uriah. 2 Samuel
11:14, 15.
Värdefulla människor har på det sättet offrats för att göra sig av med deras starka inflytande mot
slaveriet. Somliga av just de människor som nordstaterna allra mest behöver i denna kritiska tid,
vilkas tjänster skulle vara av det allra största värde, är där inte. De har på ett ansvarslöst och
meningslöst sätt blivit offrade. Utsikterna för vår nation är (256) nedslående, för det finns sådana,
som innehar ansvarsfyllda poster, som har upproriska hjärtan. Det finns ordergivande ämbetsmän,
som hyser sympati för upprorsmännen. Samtidigt som de önskar bevara unionen, föraktar de dem
som är emot slaveriet. Somliga av arméerna är också till stor del sammansatta av sådana människor.
De står i en så stark motsättning till varandra, att det i själva verket inte råder någon enighet bland
de många regementena.
När detta krig visades för mig, såg det ut som det mest besynnerliga och opålitliga som någonsin
har inträffat. En stor del av de frivilliga lät sig värvas i full övertygelse om att krigets resultat skulle
bli att slaveriet avskaffades. Andra som tog värvning hade för avsikt att behålla slaveriet precis
sådant som det är, men att dämpa upproret och bevara unionen. Och för att göra saken mer
komplicerad och osäker, är somliga av de officerare som utfärdar kommandon starka anhängare av
slaveriet. Det är män som hyser starka sympatier med sydstaterna, men som trots detta är emot en
åtskild regering.
Det förefaller omöjligt att kunna föra krig med framgång, därför att många i våra egna led hela tiden
arbetar till förmån för sydstaterna och våra arméer har drivits tillbaka och obarmhärtigt besegrats på
grund av dessa män som vill bevara slaveriet. Somliga av våra ledande män i kongressen arbetar
också hela tiden till fördel för sydstaterna. Under dessa förhållanden har kungörelser sänts ut om
nationella fastor med bön om att Gud skall föra detta krig till ett snabbt och gynnsamt slut. Det
hävisades till Jes. 58:5 - 7: ”Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha, en dag då människan
ödmjukar sig? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska. Vill
du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt
bröd åt den hungrige, skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne, (257) var du än ser
honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”
Jag såg, att dessa nationella fastor var en förolämpning mot Jehova. Han accepterar inte sådana
fastor. Änglar som sitter och skriver ned skrev om dem: ”Ni fastar för strid och diskussion och för
att slå med ondskans knytnäve.” Jag blev visad hur våra ledande män hade behandlat de stackars
slavar, som hade kommit till dem för att få beskydd. Änglar har skrivit ned det. I stället för att bryta
deras ok och låta de förtryckta gå fria, har dessa män gjort oket mer plågsamt för dem, än när de är i
sina tyranniska herrars tjänst. Kärlek till frihet leder de stackars slavarna till att lämna sina herrar
och riskera sina liv för att få frihet. De skulle aldrig våga lämna sina herrar och utsätta sig själva för
de svårigheter och fasor som det innebär att tillfångatas på nytt, om de inte hade en lika stark kärlek
till frihet som någon av oss. De slavar som har flytt har uthärdat outsägliga umbäranden och faror
för att få sin frihet och som sitt sista hopp, vädjade de till vår regering om beskydd, eftersom kärlek
till frihet brann i deras hjärtan. Deras tillit bemöttes emellertid med största förakt.
Många av dem blev grymt behandlade för att de vågade begå ett så stort brott som att våga
anstränga sig för att få sin frihet. Stora män, som ger sig ut för att ha mänskliga hjärtan, har sett
slavarna nästan nakna och svältande och har smädat dem och sänt dem tillbaka till sina grymma
herrar och sin hopplösa träldom, för att uthärda omänsklig grymhet för att de vågade att söka sin
frihet. Somliga i denna olyckliga grupp stötte de ned i ohälsosamma fängelsehålor, för att överleva
eller dö, utan att bekymra sig om det. De har tagit friheten ifrån dem och den fria luft, som himlen
aldrig har vägrat ge dem, och sedan lämnade de dem till att lida för att få mat och kläder. Med tanke
på detta utlystes en nationell fasta! Herren sade genom Jesajas mun: ”Väl söker de mig dag ut och
dag in och vill ha kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som övar rättfärdighet och inte
överger Guds domslut.” (Jes. 58:2)
(258) De slavar som har flytt, har fått höra av sina herrar att nordstaterna ville få tag i dem, så att de
skulle kunna misshandla dem fruktansvärt, så att motståndarna till slaveriet skulle behandla dem
värre än de hade blivit behandlade under slaveriet. Förskräckliga berättelser på alla sätt har
upprepats inför deras öron, för att få dem att avsky nordstaterna. Trots detta hade de vaga begrepp
om att nordstaterna hyste empati med deras klagomål och ville anstränga sig för att hjälpa dem.
Detta har varit den enda stjärna, som har spritt sitt skimrande ljus över deras förtvivlan och dystra
träldom. Det sätt på vilket de stackars slavarna har behandlats har fått dem att tro att deras herrar
har berättat sanningen för dem om dessa saker. Trots detta utlystes en nationell fastedag! Herren
sade: ”Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta
fria, bryt sönder alla ok.” (Jes. 58:6) När vår nation iakttar den fasta, som Gud har valt, då kommer
Han att ta emot deras böner vad kriget angår, men nu når de inte fram till Hans öron. Han vänder
Sig bort från dem, de upplevs av Honom som vidriga. Det är så ordnat, att de som vill lyfta av de
tunga bördorna och bryta sönder varje ok har blivit utsatta för stark kritik eller har avlägsnats från
ansvarsfulla ställningar eller också görs planerna för deras liv upp av dem som ”fastar för strid och
diskussion och för att slå med ondskans knytnäve.”
Jag har blivit visad, att om avsikten med detta krig hade varit att avskaffa slaveriet, så skulle
England ha hjälpt nordstaterna, om det var det man ville. Men England förstod helt de känslor, som
regeringen hyste och att kriget inte syftade till att avskaffa slaveriet utan till att bevara unionen och
det är inte i dess intresse att bevara den. Vår regering har varit mycket stolt och oberoende. Denna
nations folk har upphöjt sig självt till himlen och har sett ned på monarkistiska regeringar och
triumferat i sin skrytsamma frihet, medan slaveriets institution, som är tusen gånger värre än det
tyranni som utövades av de monarkistiska (259) regeringarna, tolererades och vårdades ömt. I detta
ljusets land har man värnat om en ordning, som låter en del av mänskligheten göras till slavar åt en
annan del och nedvärderar miljoner människor till en djurisk nivå. Något som liknar denna synd,
finns inte i hedniska länder.
Ängeln sade: ”Hör, o himlar, de förtrycktas rop och löna förtryckarna dubbelt i förhållande ill deras
illgärningar.” Denna nation kommer att förödmjukas ned i stoftet. England undersöker om det är
bäst dra en fördel av vår nations nuvarande svaga tillstånd och våga föra krig mot den. Det
överväger saken och försöker lyssna till andra nationer. Det fruktar att om det skulle inleda ett krig
därute, skulle det bli svagt hemma och att andra nationer skulle utnyttja dess svaghet. Andra
nationer förbereder sig i tysthet men aktivt för krig och hoppas att England vill föra krig mot vårt
land. Då kommer de nämligen att utnyttja tillfället att ta revansch på det för den fördel det tidigare
skaffade sig på deras bekostnad och för den orätt som gjorts mot dem. En del av drottningens
undersåtar väntar på ett lämpligt tillfälle att få bryta sönder sitt ok, men om England tänker att det
kommer att få betala, kommer det inte att tveka ett ögonblick med att utnyttja sitt tillfälle till att
utöva sin makt och förödmjuka vår nation. När England förklarar krig, kommer alla nationer att ha
ett eget intresse att värna om och det kommer att bli ett omfattande krig och en stor förvirring.
England känner till den känslomässiga skillnaden mellan dem, som försöker att kuva upproret. Det
känner väl till det förvirrade tillståandet i vår regering. Det har med förvåning sett på denna
krigföring - de långsamma ineffektiva rörelserna, vår arméers overksamhet och vår nations
ruinerande utgifter. Vår regerings svaghet är uppenbar för andra nationer och nu drar de den
slutsatsen, att det är på grund av att det inte är en monarkistisk regering. Därför beundrar de sin
egen regering och ser ned, somliga med ett visst medlidande, andra (260) med förakt, på vår nation,
som de annars har betraktat som den mäktigaste på jordklotet. Hade vår nation förblivit enad skulle
den ha haft styrka, men splittrad måste den falla.
-----------
Stor nöd kommer
Jag såg större nöd i landet än vi hittills har bevittnat. Jag hörde kvalfyllda suckar och rop och jag
såg stora skaror i direkt strid. Jag hörde kanonernas muller och arméers sammandrabbning och strid
man mot man och suckar och böner från döende människor. Jag såg marken vara överfylld av
sårade och döda. Jag såg ödelagda, förtvivlade familjer och en skriande nöd i många hem. Redan nu
finns många familjer som lider brist, men detta kommer att tillta. Många människors ansikten såg ut
att vara utmärglade, bleka och pinade av hunger.
Det visades för mig, att Guds folk skulle vara tätt förenade i den kristna kärlekens gemenskapsband.
Endast Gud kan vara vårt skydd och vår styrka när tiden kommer för dessa nationella olyckor. Guds
folk borde vakna upp. Deras tillfällen att sprida sanningen borde förbättras, för de kommer inte att
vara länge. Jag fick se nöd och förtvivlan och hunger i landet. Satan söker nu att hålla Guds folk i
ett tillstånd av overksamhet, för att hålla dem borta från att delta i spridandet av sanningen, så att de
till sist må befinnas vara för lätta i vågskålen.
Guds folk måste ta varning och urskilja tidens tecken. Förebuden på Kristi ankomst är alltför tydliga
för att betvivlas, och med tanke på dessa borde var och en, som bekänner sig tro på sanningen, vara
en levande förkunnare. Gud uppmanar alla, både förkunnare och folket, att vakna upp. Hela
himmelen är i rörelse. Den här världens historia håller på att avslutas. Vi är mitt i de sista dagarnas
svåra händelser, och ännu större svårigheter är framför oss, men ändå är vi inte vakna. Bristen på
aktivitet och hängivenhet (261) när det gäller Guds verk är ödesdiger. Denna dödens förlamning
kommer från Satan. Han kontrollerar ohelgade adventisters sinnen, och leder dem att vara
avundsjuka på varandra, felfinnande och kritiska. Det är hans särskilda verk att åstadkomma
splittring bland människor så att inflytande, styrka och Guds tjänares arbete kommer att vara bland
icke helgade sabbatsfirare, och hans tjänares dyrbara tid används för att tillrättalägga små
misshälligheter, när tiden borde användas att förkunna sanningen för icke-troende.
Det visades mig att Guds folk väntade att någon sorts förändring skulle äga rum - en överväldigande
kraft skulle fatta tag i dem. Men de kommer att bli besvikna, ty detta är felaktigt. De måste handla
och själva ta fatt på arbetet och allvarligt ropa till Gud om sann kunskap. De händelser vi bevittnar
är av tillräcklig storhetsgrad, för att få oss att stå upp och med heligt allvar framhålla sanningen för
alla dem som vill lyssna. Jordens skörd är nästan mogen.
Det visades mig hur betydelsefullt det är för predikanterna, som är engagerade i detta viktiga och
ansvarsfyllda arbete, att förkunna den tredje ängelns budskap, att leva på ett rätt sätt. Herren lider
inte brist på medel och redskap genom vilka Han kan utföra sitt verk. Han kan tala när som helst
och genom vem Han vill och Hans ord är mäktigt att åstadkomma de ting vartill det är utsänt. Men
om sanningen inte har helgat och renat dens händer och hjärta som gör tjänst med dessa heliga ting,
är denne böjd att tala enligt sin egen ofullkomliga erfarenhet. När en människa talar av sig själv och
efter sitt eget ohelgade omdömes val, är hennes råd inte i harmoni med Gud utan med henne själv.
Såsom den som är kallad av Gud är kallad att vara helig, så är den som erkänts och avskilts av
människor, tvungen att ge bevis på sin heliga kallelse och visa genom sitt himmelska sätt och
samtal att han är trogen den som har kallat.
Fruktansvärda bedrövelser väntar dem som predikar sanningen, (262) men som inte har blivit
helgade genom den. Det samma gäller dem som samtycker till att ta emot och underhålla ohelgade
personer som vill betjäna dem i ord och undervisning. Jag är bekymrad över Guds fo1k som
bekänner sig tro upphöjda och viktiga sanningar, ty jag vet att många av dem inte är omvända och
inte helgade genom dem. Människor kan höra och erkänna hela sanningen, och ändå inte veta något
om Guds kraft. Alla som predikar sanningen kommer inte att bli frälsta av den. Ängeln sade:
"Renen eder, I som bären Herrens kärl." (Jes.52:11.)
Tiden har kommit när de som har valt Herren för nuet och framtiden måste förlita sig helt på
Honom. Alla som bekänner sig vara Guds egendom måste därför få en egen erfarenhet. Noggranna
anteckningar görs över Guds folks ord och handlingar. Änglar följer med stort intresse karaktärens
utveckling och bedömer dess moraliska värde. De som bekänner sig tro på sanningen borde själva
leva ett rättfärdigt liv och utöva hela sitt inflytande för att upplysa och vinna andra för sanningen.
Deras ord och handlingar är kanaler varigenom sanningens heliga principer och helighet
överbringas till världen. De är jordens salt men också dess ljus. Jag såg att om vi lyfter våra blickar
mot himmelen skall vi se ljus och finna frid, men om vi söker världen, kommer vi att finna att varje
skydd snart måste tas ifrån oss och allt gott snart försvinna. Det finns ingen hjälp för oss utom Gud.
I detta (jordens) tillstånd av förbistring kan vi vara lugna, starka och trygga endast genom en
levande tros styrka. Vi kan inte heller ha frid utom då vi vilar i Gud och väntar på Hans frälsning.
Större ljus lyser över oss än det gjorde över våra fäder. Vi kan inte accepteras eller äras av Gud
genom att ge en likvärdig tjänst eller att göra samma sorts arbete, som våra förfäder gjorde. För att
vi skall accepteras och välsignas av Gud på samma sätt som var fallet med dem, måste vi likna dem
i deras trohet och nit - föröka vårt ljus som de förökade sitt - göra som de skulle ha gjort om de levat
i våra dagar. Vi måste vandra i det ljus som lyser på vår stig, annars kommer ljuset att vändas i
mörker. Gud väntar av oss att vi (263) skall visa för världen, i vår karaktär och genom våra
gärningar, det mått av gemenskapens anda som står i förhållande till de heliga sanningar vi
bekänner och till de profetior som går i fullbordan i dessa yttersta dagar. De sanningar som har nått
vårt förstånd, och det ljus som har lyst upp vår själ, kommer att döma och fördöma oss, om vi
vänder oss bort därifrån och vägrar att låta oss ledas av dem.
Vad skall jag säga för att väcka Guds sista församling? Jag fick se att fruktansvärda händelser
väntar oss. Satan och hans änglar använder all sin kraft för att få inflytande över Guds folk. Han vet
att om de sover litet längre, är deras undergång säker. Jag uppmanar alla som bekänner Jesu Kristi
namn, att noggrant studera sig själva och göra en hel och fullständig bekännelse av sina fel. Dessa
bekännelser måste sändas i förväg, så att den ängel som för anteckningarna, må kunna skriva vid
sidan av varje namn: bekänt. Min broder, min syster, om dessa dyrbara nådens ögonblick inte
används, kommer du att lämnas utan ursäkt. Om du inte gör någon särskild ansträngning att bli
väckt och inte visar något nit när det gäller ånger, kommer dessa gyllene ögonblick att snart passera
förbi, och i domens vågskål kommer du att vara för lätt. Då har inte längre dina ångestfyllda rop
någon betydelse. Det är här som Herrens ord passar: "Eftersom I icke villen höra, när jag ropade,
eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand, eftersom I läten allt mitt råd fara och icke
villen veta av min tillrättavisning, därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det
kommer, som I frukten, ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder
såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest. Då skall man ropa till mig, men jag skall
icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig. Därför att de hatade kunskap och icke funno
behag i Herrens fruktan, ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning, därför
skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag. Ty av sin avfällighet
skola de fåkunniga dräpas, och (264) genom sin säkerhet skola dårarna förgås. Men den som hör
mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck." (Ords. 1: 24-33.)
-----------
Slaveri och kriget
Gud straffar denna nation för slaveriets höga kriminalitet. Han har nationens öde i Sina händer. Han
kommer att straffa sydstaterna för slaveriets synd och nordstaterna för att tillåta dess dominerande
inflytande att utsträckas över så lång tid.
Vid konferensen i Roosevelt, New York, den 3 augusti 1861, när bröder och systrar hade samlats på
den dag, som var avsatt till ödmjukhet, fasta och bön, vilade Herrens Ande över oss och jag togs
bort i en syn och blev visad slaveriets synd, som så länge har varit en förbannelse för denna nation.
Lagen om förrymda slavar hade beräknats att hos människan tillintetgöra varje ädel, generös känsla
av sympati som kunde uppstå i hans hjärta för den förtryckte och lidande slaven. Den stod i direkt
motsats till Kristi undervisning. Guds hemsökelse vilar nu över nordstaterna, därför att de så länge
har gett vika för slaverimaktens framsteg. Synden hos nordstaternas proslaviska män är stor. De har
stärkt sydstaterna i deras synd genom att godkänna slaveriets utsträckning. De har spelat en betydlig
roll i att föra nationen till det bekymrade tillstånd den nu befinner sig i.
Jag blev visad, att många inte insåg omfattningen av det onda som har kommit över oss. De har
smickrat sig själva med att de nationella svårigheterna snart skulle klaras av och att förvirringen och
krigen skulle ta slut, men alla kommer att bli överbevisade om, att det är mer realitet i saken än man
hade räknat med. Många har förväntat sig att nordstaterna skulle ta ett initiativ till att avsluta
striden.
Jag blev visad tillbaka till det gamla Israel, som hölls i slaveri av egyptierna. Herren arbetade
genom Mose och Aron för att befria dem. Underverk utfördes inför Farao, för att (265) övertyga
honom om att dessa män var särskilt utsända av Gud och för att be honom att låta Israel gå. Men
Faraos hjärta var förhärdat mot Guds sändebud och han bortförklarade de underverk, som utfördes
av dem. Så fick egyptierna känna av Guds domar. De överrumplades av plågor och när de led under
deras verkan, lät Farao Israel gå. Så fort deras lidanden var över, blev hans hjärta emellertid
förhärdat på nytt. Hans rådgivare och mäktiga män styrkte sig själva mot Gud och försökte förklara
att plågorna kom av naturliga orsaker. Guds nya hemsökelser var alltid strängare än den föregående.
Trots detta ville de inte befria Israels barn förrän Herrens ängel dräpte egyptiernas förstfödda. Från
kungen på tronen ned till den lägste och mest ödmjuke, var det jämmer och klagan. Då befallde
Farao att man skulle låta Israel gå, men när egyptierna hade begravt sina döda, ångrade han, att han
hade låtit Israel gå. Hans rådgivare och mäktiga män försökte att förklara sin smärtsamma förlust.
De ville inte medge att hemsökelsen kom från Gud utan förföljde därför Israels barn.
När israeliterna såg den egyptiska hären förfölja dem, somliga till häst och somliga i stridsvagnar
och utrustade till krig, svek dem deras mod. Röda havet låg framför dem och den egyptiska hären
var bakom dem. De kunde inte finna någon väg att fly. Egyptierna utbrast i ett segerrop över att
finna israeliterna fullständigt i deras makt. Israeliterna var mycket förskräckta. Men Herren gav
Mose befallning att be dem gå framåt och att lyfta sin stav och sträcka ut sin hand över havet och
dela det. Han gjorde det och se! Havet delade sig och Israels barn gick torrskodda över. Farao hade
motarbetat Gud så länge och förhärdat sitt hjärta mot Hans mäktiga förunderliga gärningar, att han i
sin blindhet skyndade sig in på den stig som Gud på ett mirakulöst sätt hade berett för Sitt folk. På
nytt fick Mose befallning att sträcka ut sin hand över havet, (266) och havet ”vände tillbaka till sin
sedvanliga plats”, och vattnet begravde egyptiernas här och de drunknade.
Detta drama blev framställt för mig för att illustrera slaveriets själviska kärlek och de desperata
åtgärder som sydstaterna ville vidta för att värna om denna ordning och hur fruktansvärt långt de
skulle gå, innan de ville ge upp. Slaveriets ordning har tvingat och sänkt människor ner till djurens
nivå och de flesta slavägare betraktar dem som detta. Dessa slavägares samvete har blivit förhärdat,
liksom Faraos var. Om de blev tvungna att befria sina slavar, skulle deras grundläggande principer
förbli oförändrade och de skulle, om möjligt, låta slaven känna deras förtryckande makt. För mig
såg det ut, som en omöjlighet att få slaveriet avskaffat nu. Gud ensam kan rycka slaven ur hans
desperate och obarmhärtige motståndares hand. All den misshandel och grymhet som utövas mot
slaven kan med rätta påföras slavsystemets anhängare, oavsett om det är nordstaternas eller
sydstaternas invånare.
Nordstaterna och sydstaterna blev framställda för mig. Nordstaterna har blivit bedragna beträffande
sydstaterna. De är bättre förberedda för krig än det har framställts vara. De flesta av deras män var
mycket skickliga i att hantera vapen, somliga av dem genom erfarenhet av strid, andra genom
allmän sport. De har ett företräde framför nordstaterna i det avseendet, men de har i allmänhet inte
den tapperhetens och uthållighetens kraft som nordstaternas människor har.
Jag hade en vision från det olyckliga slaget i Manassas, Virginia. Det var den mest upprörande och
betryckande syn man kan föreställa sig. Sydstaternas armé hade alla fördelar och var beredd för en
fruktansvärd strid. Nordstaterna armé satte sig i rörelse med segerglädje och tvivlade inte på att de
skulle vinna. Många var dumdristiga och ryckte skrytsamt fram, som om segern redan var deras.
När de närmade sig slagfältet, hade många blivit svimfärdiga på grund av trötthet och brist på
förfriskning. De förväntade sig inte en så kraftig drabbning. De (267) kastade sig ut i strid och slogs
modigt och desperat. Död och döende förekom på båda sidor. Både nordstaterna och sydstaterna led
svårt. Sydstaternas män kände av striden och skulle efter kort tid ha drivits tillbaka ytterligare.
Nordstaternas män stormade fram, trots att förintelsen av dem var mycket stor. Just då kom en ängel
ned och vinkade dem tillbaka med sin hand. Omedelbart uppstod förvirring i leden. Det föreföll
nordstaternas män som om deras trupper drog sig tillbaka, även om det inte i verkligheten förhöll
sig så och en brådstörtad reträtt tog sin början. Detta föreföll mig märkligt.
Då blev det förklarat, att Gud hade denna nation i Sin egen hand och inte kommer att låta segrar
uppnås fortare än Han bestämmer. Han skulle heller inte tillåta fler förluster för de nordliga
staterna, än Han i Sin visdom ansåg vara passande som straff för deras synder. Och om
nordstaternas armé vid den här tiden hade fört striden ännu längre i sitt svaga, utmattade tillstånd,
skulle den betydligt större strid och förstörelse som förestod dem ha förorsakat stor seger i
sydstaterna. Gud ville inte tillåta detta och sände därför en ängel för att ingripa. Att de nordliga
trupperna plötsligt drog sig tillbaka är ett mysterium för alla. De vet inte att Guds hand fanns med i
detta.
Ödeläggelsen av sydstaternas här var så stor, att de inte hade något mod kvar. Åsynen av döden, de
döda och de sårade gav dem endast liten lust att triumfera. Denna ödeläggelse, som inträffade när de
hade alla fördelar, och att nordstaterna led stora förluster, gjorde dem mycket förvirrade. De vet, att
om nordstaterna har en lika stor chans som de, är segern säker för nordstaterna. Deras enda hopp är
att besätta ställningar, som är svåra att närma sig och sedan ha imponerande förberedelser för att
tillfoga ödeläggelse på alla sidor.
Sydstaterna har blivit avsevärt starkare, sedan deras första uppror inleddes. Om några aktiva
åtgärder hade vidtagits av nordstaterna, skulle detta uppror snabbt ha slagits ner. Men det som först
var svagt, har ökat sin styrka och sitt antal, tills det har blivit (268) mycket starkt. Andra nationer
iakttar med spänd uppmärksamhet denna nation, med en avsikt som jag inte blivit upplyst om, och
vidtar stora förberedelser för säkerhets skull. Den största förvirring och ångest råder nu bland vår
nations män. Män och förrädare som är positiva till slaveriet befinner sig mitt ibland dem. Eftersom
dessa uppskattas av unionen på grund av sin föregivna inställning, har de ett inflytande på de beslut
som fattas och en del av dessa gynnar också sydstaterna.
Jag såg, att jordens invånare befinner sig i den yttersta förvirring. Krig, blodsutgjutelse,
umbäranden, fattigdom, hungersnöd och pest rådde i länderna utomlands. Medan allt detta pågick,
började Guds folk att sluta sig samman och lägga sina små problem åt sidan. Egen värdighet
behärskade dem inte längre. Djup ödmjukhet intog dess plats. Lidanden, rådvillhet och umbäranden
satte förnuftet i högsätet och den impulsive och oförståndige mannen blev förnuftig och handlade
besinningsfullt och klokt.
Min uppmärksamhet riktades nu bort från denna scen. Det föreföll att vara en kort tid med fred. Än
en gång presenterades jordens invånare för mig och på nytt befann sig allt i den yttersta förvirring.
Ofred, krig och blodsutgjutelse samt hungersnöd och pest grasserade överallt. Andra länder drogs in
i detta krig och denna förvirring. Krig förorsakade hungersnöd. Brist och blodsutgjutelser
förorsakade pest. Och då gav människor upp andan av fruktan, ”i väntan på det som skall komma
över världen”. (Luk. 21:26)
-----------
Farliga tider
Den icke-troende världen kommer snart att ha något att tänka på, utöver sina kläder och sitt
utseende, och när deras tankar slits bort från dessa saker genom nöd och förvirring, kommer de inte
att ha något att vända sig till. De är inte hoppets fångar och vänder sig därför inte till den säkra
Borgen. Deras hjärta kommer (269) att svika dem på grund av klagan och skräck. De har inte gjort
Gud till sin tillflykt och Han kommer därför inte att vara deras tröst, utan kommer att le åt deras
olycka och håna när de blir förskräckta. De har föraktat och trampat på Guds ords sanningar. De har
unnat sig att gå till överdrift i kläder och har använt sina liv till uppsluppenhet och munterhet. De
har sått för vinden. De måste skörda virvelvinden. Under nationernas lidande och förvirring
kommer det att finnas många, som inte helt har överlämnat sig själva till världens fördärvliga
påverkan och Satans tjänst, utan kommer att ödmjuka sig själva inför Gud och omvända sig till
Honom med hela sitt hjärta och finna förlåtelse och erkännande.
De bland sabbatshållarna, som inte vill göra någon uppoffring, utan har gett efter för världens
inflytande, skall prövas och frestas. De sista dagarnas faror är över oss och en prövning förestår de
unga, som de inte har räknat med. De kommer att föras in i den mest smärtsamma rådvillhet. Deras
tros äkthet kommer att prövas. De bekänner sig vänta på Människosonens ankomst, men trots detta
har somliga av dem varit ett dåligt exempel för icke-troende. De har inte varit villiga att överge
världen, utan har deltagit i utflykter och andra sammankomster för sitt nöjes skull och smickrar sig
själva med att de deltog i en oskyldig förströelse. Ändå blev jag visad, att det är just sådana
svagheter, som skiljer dem från Gud och gör dem till världens barn. Gud erkänner inte den
nöjessökande som Sin efterföljare. Han har inte gett oss ett sådant föredöme. De, som förnekar sig
själva och som lever ett rent, ödmjukt och heligt liv är Jesu sanna efterföljare och kan inte delta i
och finna nöje i de ytliga och tomma samtalen mellan dem som älskar världen.
En hjärt-slitande, sorglig dag, fylld av ångest, ligger framför oss. Jag blev visad, att tydliga
vittnesbörd skulle bäras fram och att de, som vill komma till Herrens hjälp, kommer att ta emot
Hans välsignelse. (270) Men sabbatshållare har ett arbete att utföra. Jag blev visad, att krinoliner är
en avsky och varje sabbatshållares inflytande borde vara en tillrättavisning mot detta löjliga mode,
som har varit ett beskydd för synd och som uppkom genom ett hus med dåligt rykte i Paris.
Personer har visats mig, som kommer att förakta undervisning, även om den kommer från himlen.
De vill tänka ut någon ursäkt för att undvika det tydliga vittnesbördet och kommer, trots allt det ljus
som har getts, att ta på sig krinoliner och riskera konsekvenserna, eftersom det är modernt.
Profetian i Jesaja 3 presenterades för mig som tillämplig på dessa sista dagar och tillrättavisningar
har riktats mot dotter Sion, som endast har tänkt på utseende och uppvisning. Läs vers 25: ”Dina
män skall falla för svärd och dina hjältar i strid.” Jag blev visad att detta skriftställe absolut kommer
att gå i uppfyllelse. Unga män och kvinnor, som bekänner sig vara kristna och trots detta inte har
någon kristen erfarenhet och inte har burit någon börda och inte har känt något personligt ansvar,
måste bli prövade. De kommer att föras ner i stoftet och kommer att längta efter en erfarenhet i
Guds verk, som de har misslyckats med att uppnå.
Krig lyfter hans hjälm till hans panna.
O, Gud, beskydda nu Ditt folk!
-----------
Organisation
Den 3. august 1861, blev jag visad, att någon var orolig för att våra församlingar skulle bli Babylon
om de skulle organisera sig, men de som är mitt i New York har verkligen varit Babylon, d.v.s.
fullständig förvirring. Om inte våra församlingar är så organiserade, att de kan genomdriva och
skapa ordning, har de inget hopp inför framtiden. De kommer att skingras i småbitar. Tidigare
undrvisning har gett näring åt splittring. Man har vårdat sig om en ande, som hellre vaktar och
anklagar än uppbygger. Om Guds tjänare i enighet intar sin (271)ståndpunkt och med beslutsamhet
håller fast vid den, kommer det att finnas ett enande inflytande i Guds hjord. Åtskiljande hinder
skulle brytas ner. Hjärtan skulle flyta samman och förena sig, som droppar i vatten. Då skulle där
finnas en styrka och en kraft bland sabbatshållarens led i betydligt större omfattning, än vi hittills
har kunnat bevittna.
Guds tjänares hjärtan blir bedrövade, när de reser från församling till församling och möter andra
tjänande bröders motarbetande inflytande. Det finns de, som har varit beredda att bekämpa alla
framsteg, som Guds folk har gjort. De människors hjärtan, som har vågat sig ut, är bedrövade och
olyckliga på grund av att de har gått miste om samarbetet med sina medarbetare. Vi lever i en
allvarlig tid. Satan och onda änglar arbetar med mäktig kraft, med världen på sin sida, för att hjälpa
dem. Och bekännande sabbatshållare, som gör anspråk på att tro allvarliga och betydelsefulla
sanningar förenar sin styrka med det kombinerade inflytandet av mörkrets makter för att distrahera
och bryta ner det som Gud planerar för att bygga upp. Sådana personers inflytande har nedtecknats
som något, som försenar reformens framåtskridande bland Guds folk.
Diskussionen om organisation har avslöjat en stor brist på moraliskt mod, hos den del av
predikanterna, som förkunnar sanningen för vår tid. Somliga, som var övertygade om att det var rätt
att organisera, har svikit när det gäller att frimodigt träda fram och försvara det. De låter somliga
förstå att de föredrar organisation. Var det allt Gud krävde av dem? Nej. Han var missnöjd med
deras fega tystnad och brist på handling. De var rädda för kritik och motstånd. De iakttog som regel
sina bröder för att se vad de tyckte, innan de manligt trädde fram och stod för det som de trodde var
rätt. Folket väntade på sina mest omtyckta predikanters röst och eftersom de inte kunde höra något
gensvar på sin ynnest från dem, beslöt de att det var felaktigt att organisera.
Därför var somliga av predikanterna emot att organisera, fast de sade sig föredra det. De (272) var
oroliga för att mista sitt inflytande. Men någon måste handla och ta ansvar och våga påverka och
när den, som har gjort detta hade vant sig vid kritik och beskyllningar, har han funnit sig i att
uthärda det. Hans medarbetare, som skulle stå vid hans sida och dela bördan med honom, ser på för
att se hur han lyckas utkämpa kampen ensam. Men Gud lägger märke till hans ångest, hans plåga,
hans tårar, hans modlöshet och förtvivlan, när hans sinne har satts på prov nästan mer än vad han
kan uthärda och när han är nära att sjunka, lyfter Gud upp honom och ger honom den tröttes vila,
belöningen för den trofaste, och han sätter på nytt sin skuldra under den tunga bördan. Jag såg, att
alla kommer att bli belönade efter sina gärningar. De, som försummar sitt ansvar, kommer till slut
att få uppleva en förlust. Den tidpunkt då predikanterna skall stå eniga är när striden är våldsam.
-----------
Vårt ansvar för de fattiga
Frågor ställs ofta till mig, vilket ansvar vi har för dem som tagit emot den tredje ängelns budskap.
Vi har också själva länge önskat veta hur vi på ett diskret sätt skall ta hand om de fattiga familjer,
som tar emot sabbatsbudskapet. När vi var i Roosevelt i New York den 3 augusti 1861 blev jag
visad en del, hur vi skall ta hand om de fattiga.
Gud väntar inte av våra bröder att de skall ta hand om varje fattig familj som tar emot detta
budskap. Om så vore fallet, skulle inte våra predikanter kunna ta itu med arbetet på nya fält, därför
att våra tillgångar skulle ta slut. Många är fattiga därför att de inte är flitiga och ekonomiska. De vet
inte hur de skall använda sina medel rätt. Om de fick hjälp, skulle det skada dem. En del kommer
alltid att vara fattiga. Om de fick de allra bästa förmåner, skulle deras situation likväl inte förbättras.
De gör inga beräkningar och skulle använda alla medel de kunde få tag på, om det så vore mycket
eller litet. En del vet ingenting om självförnekelse och att leva ekonomiskt för att hålla sig fria från
skulder och spara (273) litet att ha tillgängligt vid behov. Om församlingen skulle hjälpa dessa i
stället för att lämna dem att lita till sina egna resurser, skulle det skada dem, ty de skulle då alltid
vänta att församlingen skulle hjälpa dem, och följden blir att de inte lär sig självförsakelse och söker
leva ekonomiskt. Om de inte får hjälp varje gång, frestar Satan dem, och de blir avundsjuka och får
stora betänkligheter mot sina bröder, i det att de menar att de inte gör sin plikt emot dem. Felet är på
deras sida. De är lurade. De är inte Herrens fattiga.
Den undervisning som ges i Guds ord när det gäller att hjälpa de fattiga, har inte att göra med
sådana fall, utan med dem som kommit i en svår situation och är i nöd. I sin försyn har Gud prövat
vissa individer för att genom dem pröva andra. Det finns änkor och invalider i församlingen för att
bli till välsignelse för den. De är en del av de medel genom vilka Gud har valt att utveckla en sann
karaktär hos Kristi bekännande efterföljare och för att uppöva de dyrbara karaktärsdrag som vår
deltagande Återlösare visade.
Det finns många som knappast kan försörja sig själva men som väljer att gifta sig och skaffa familj,
trots att de vet att de inte har någonting de kan försörja sig med. Och vad som är värre är, att de inte
heller kan hålla ordning på familjen. Hela familjens sätt att leva utmärks av lösa och slappa vanor.
De har endast litet kontroll över Sig och är häftiga, otåliga och retliga. När sådana tar emot
budskapet, menar de att de har rätt att få hjälp av sina mer välbärgade bröder. Om deras
förväntningar inte infrias, klagar de över församlingen och beskyller den för att inte leva upp till sin
tro. Vem skall lida i ett sådant fall? Måste Guds verk bli lidande och olika kassor tömmas för att ha
omsorg om dessa stora, fattiga familjer? Nej! Föräldrarna är de som skall lida. De kommer i
allmänhet inte att lida någon större brist, sedan de har tagit emot sabbatssanningen i jämförelse med
hur de hade det tidigare.
(274) Det finns ett ont bland en del fattiga, vilket förvisso kommer att leda till fördärv, om de inte
besegrar det. De har tagit emot sanningen med sina enkla, grova och obildade vanor, och det tar tid
för dem att se och förstå sina brister, och att inse att de inte är i harmoni med Kristi karaktär. De ser
på andra som är mera ordningsamma och uppfostrade, såsom stolta, och du kan höra dem säga:
”Sanningen sänker oss alla ned till samma nivå." Men det är ett fullständigt missförstånd att tänka
att sanningen sänker mottagaren. Den lyfter honom upp, förädlar hans smak, helgar hans omdöme,
och om den efterlevs, kommer den att göra honom lämplig för gemenskap med heliga änglar i Guds
stad. Sanningen är avsedd att lyfta oss uppåt till en högre nivå. De som har det bättre ställt skulle
alltid handla ädelt och generöst i sitt förhållande till de fattigare ibland sig, och borde också ge dem
goda råd men sedan lämna dem att kämpa livets strid till seger. Men det visades för mig att det
allvarligaste ansvar vilar på församlingen att ha särskild omsorg för fattiga änkor, föräldralösa och
invalider.
-----------
Exemplets makt
I Pauli brev till Titus, kapitel 2:13-14 läser vi: ”... medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store
Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att
friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda
gärningar.” Detta stora arbete skall utföras för dem som är villiga att låta sig renas, villiga att bli
något särskilt och som visar en iver till goda gärningar. Hur många drar sig inte undan den renande
processen! De är inte villiga att leva ut sanningen, inte villiga att framstå som besynnerliga i
världens ögon. Det är denna beblandning med världen, som fördärvar vår andlighet, renhet och iver.
Satans kraft utövas hela tiden (275) för att bedöva Guds folks känslighet, så att deras samveten inte
kan bevara sin känslighet för det som är fel utan att tecknen på skillnad mellan dem och världen kan
suddas ut.
Jag har ofta tagit emot brev med frågor om klädedräkt och somliga har inte helt rätt förstått vad jag
har skrivit. Den grupp som framställdes för mig, som följde världen seder och bruk, har varit
mycket trög och de sista till att påverkas och förnyas. En annan grupp, som saknade smak och
ordning när det gäller kläder har utnyttjat det som jag har skrivit och har gått till en annan
ytterlighet. Eftersom de ansåg att de var fria från stolthet, har ansett att de som klär sig välvårdat
och ordentligt är de som var stolta. Originalitet och vårdslöshet i klädedräkt har somliga ansett som
en särskild dygd. Dessa har en livsstil, som undergräver deras inflytande på icke troende. De väcker
i stället avsky hos dem, som de skulle påverka i positiv riktning.
Samtidigt som synerna har förebrått stolthet och efterliknande av världens mode, har de också
tillrättavisat dem, som var likgiltiga för sitt utseende och personens och klädernas brist på renhet.
Jag har särskilt blivit visad att de, som bekänner sig tro på sanningen för vår tid, borde vara särskilt
noggranna med att uppträda inför Gud på sabbaten på ett sätt, som skulle visa att vi visar respekt för
Skaparen som har helgat och satt åt sidan särskilda timmar på den dagen. Alla, som har någon
aktning för sabbaten borde personligen vara rena, välvårdade och ordentligt klädda. De skall
nämligen träda fram inför den nitälskande Gud, som blir kränkt av orenhet och oordning och som
lägger märke till varje tecken på respektlöshet. Somliga har trott att det var felaktigt att bära något
överhuvudtaget på sitt huvud utom en solhatt. Dessa går till stora ytterligheter. Det kan inte
framkalla stolthet att bära en snygg och enkel stråhatt eller silkemössa. Vår tro kommer, om den
utövas, att få oss till att vara enkla i vår klädsel och ivriga att göra goda gärningar, så att vi kommer
att uppmärksammas som särskilda. Men när vi tappar smaken för ordning och välvårdad klädsel,
överger vi faktiskt sanningen, ty sanning bryter aldrig ner, utan upphöjer. (276) Icke-troende ser på
sabbatshållare som berövad något av sin rang och när personer är försumliga med sina kläder och är
grova och råa till sitt sätt, kommer deras inflytande att stärka de icke-troende i deras slutsats.
De, som bekänner sig vara kristna mitt under de sista dagarnas faror och inte efterliknar vårt
ödmjuka självförnekande Föredöme, placerar sig själv i fiendens led. Han betraktar dem som sina
undersåtar och de tjänar hans syfte i lika hög grad som någon av hans undersåtar gör, eftersom de
har namn om sig att leva men är döda. Andra tar dem som ett föredöme och genom att följa dem
förlorar de himlen, medan detta kunde ha undvikits om inte dessa personers hade bekänt sig vara
kristna. Dessa oinvigda trosbekännare är inte medvetna om betydelsen av sitt inflytande. De gör
kampen mycket värre för dem, som skulle vilja vara Guds utvalda folk. Paulus hänvisar i Titus 2:15
till det folk som väntar på Kristi ankomst. Han säger: ”Så skall du tala, förmana och tillrättavisa
med allt eftertryck. Låt ingen se ner på dig.”
När vi bär vittnesbörd mot stolthet och världsligt mode, möts vi med ursäkter och egenrättfärdighet.
Några framhåller andras exempel. En sådan syster bär krinoliner. Om det är fel för mig att bära
dem, är det fel för henne. Barn framhåller andra barns exempel, vilkas föräldrar är sabbatshållare.
Bror A är hjälppräst i församlingen. Hans barn bär krinoliner och varför är det värre för mig att bära
dem än för dem? De, som genom deras exempel förser ohelgade trosbekännare med argument mot
dem som skulle vilja vara speciella, lägger stötestenar i vägen för den svage. De måste göra
räkenskap för sitt föredöme. Jag blir ofta tillfrågad: ”Vad anser du om krinoliner?” Jag svarar: Jag
har gett dig det ljus, som har getts till mig. Jag blev visad, att krinoliner är en skam och att vi inte
borde ge det minsta stöd åt ett mode som bärs med så löjliga detaljer.
Jag blir ofta överraskad, när jag hör att ”Syster White säger, att det inte är (277) fel att bära små
krinoliner.” Ingen har hört mig säga detta. Efter att ha sett vad jag har sett när det gäller krinoliner,
kommer inget att få mig att ge den minsta uppmuntran till någon att bära dem. Tunga matelasserade
plagg och krinoliner är lika onödiga. Han som skapade oss har aldrig avsett att vi skulle missprydas
med krinoliner, eller något som liknar dem. Men Guds folk har förletts av världens påhitt och mode
så länge, att de inte vill göra sig oberoende av den. När jag studerar skrifterna, är jag oroad för Guds
Israel i dessa sista dagar. De förmanas att fly undan avgudadyrkan. Jag fruktar att de sover och är så
anpassade till världen att det är svårt att skilja mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar
Honom. Avståndet blir större mellan Kristus och Hans folk och mindre mellan dem och världen.
Skillnaden mellan Kristi bekännande folk och världen har nästan försvunnit. Som det gamla Israel,
efterliknar de de omkringliggande nationernas vederstyggligheter.
Utifrån det som har visats mig, är krinoliner en vederstygglighet. De är oanständiga. Guds folk gör
fel om de tar efter eller det allra minsta uppmuntrar detta mode. De, som bekänner sig tillhöra Guds
utvalda och särskilda folk, borde kassera krinolinerna. Deras seder och bruk borde vara en levande
tillrättavisning av dem, som bär dem. Somliga hänvisar till att det är bekvämt. Jag har rest mycket
och har sett en hel del ha besvär med att bära krinoliner. De, som menar det är nödvändigt för
hälsans skull, bär dem på vintern, då de gör större skada än matelasserade kläder. När jag reser i
vagnar och befinner mig på hållplatser, har jag ofta föranletts att utbrista: O, anspråkslöshet, var är
din blygsel! Jag har sett stora sällskap tränga sig samman i vagnar och för att bereda framkomlighet
måste krinolinerna lyftas upp och formas på ett sätt som var oanständigt. Och formen avslöjades tio
gånger mer hos dem som bar krinoliner, än hos dem som inte gjorde det. Om det inte vore för
modets skull, skulle folk vissla ut dem, som så (278) oblygt exponerar sig själva. Ärbarhet och
anständighet måste emellertid offras till modets gud. Måtte Herren befria Sitt folk från denna
fruktansvärda synd! Gud kommer inte att känna medömkan om dem som vill vara modets slavar.
Men om vi antar att det finns någon liten fördel med att bära krinoliner, bevisar detta att det är rätt
att bära dem? Låt modet växla och fördelen skulle inte längre föras på tal. Det är varje Guds barns
plikt att fråga: ”På vilket sätt skiljer jag mig från världen?” Låt oss acceptera litet besvär och vara
på den säkra sidan. Vilka kors bär Guds folk? De blandar sig med världen, deltar i dess anda, klär
sig, talar och handlar som den.
Läs 1 Tim. 2:9- 10: ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med
blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor
eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till
gudsfruktan”. Likaså 1 Peter 3:3- 5: ”Er prydnad skall inte vara något yttre: konstfulla
håruppsättningar, påhängda guldsmycken eller fina kläder, utan hjärtats dolda människa med den
oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon.
Så prydde sig också förr de heliga kvinnor som satte sitt hopp till Gud. De underordnade sig sina
män ...”
Exemplets makt är stor. Syster A dristade sig till att bära små krinoliner. Syster B sade: det är inte
värre, att jag bär krinoliner än det är för syster A och hon har dem litet större. Syster C efterliknar
systrarna A:s och B:s exempel och hon har dem litet större än A och B, men alla påstår att deras
krinoliner är små.
Föräldrar, som vill lära sina barn det dåliga i att följa världens mode, har en svår kamp. De möts av
detta: ”Varför bär systrarna A, B och C krinoliner? Om det är dåligt för mig, är det också dåligt för
dem.” Vad skall föräldrarna (279) säga? De bör ge sina barn ett rätt föredöme och om exemplet från
Kristi bekännande efterföljare får barnen att tro, att deras föräldrar är alltför försiktiga och stränga i
sina restriktioner, kommer Gud ändå att välsigna dessa samvetsgranna föräldrar.
Om inte föräldrar intar en fast och beslutsam kurs, kommer deras barn att föras med av strömmen,
ty Satan och hans onda änglar arbetar på deras sinnen och föredömet från ohelgade trosbekännare
gör arbetet med att övervinna betydligt tyngre för dem. Trots detta borde kristna föräldrar med tro
på Gud och under allvarlig bön ihärdigt fortsätta på den ojämna pliktens väg. Korsets väg är en väg
som leder framåt och uppåt. Och medan vi går framåt på den och söker det som är därovan, måste
vi komma längre och längre bort från det som hör jorden till. Medan världen och köttsliga
trosbekännare rusar nedåt mot döden, måste de som klättrar uppför berget anstränga sig om de inte
skall dras ner tillsammans med dem.
Världens barn kallas för mörkrets barn. De är förblindade av denna världens gud och har vägletts av
anden från mörkrets furste. De kan inte gläda sig över himmelska ting. Ljusets barn ger sin
hängivenhet åt himmelska ting. De lägger världens ting bakom sig. De fullbordar befallningen: ”Gå
ut från henne”. Detta är det villkorliga löftet: ”Jag skall ta emot er.” Från begynnelsen har Kristus
valt ut Sitt folk ur världen, befallt dem att skilja sig och inte umgås med mörkrets ofruktbara
gärningar. Om de älskar Gud och håller Hans bud, kommer de långt ifrån att hysa vänskap med
världen och hålla av dess nöjen. Det finns inget gemensamt mellan Kristus och Beliar.
Profeten Esra och andra trofasta tjänare i den judiska församlingen, blev överraskade, när furstarna
kom och sade: ”Varken folket i Israel eller prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de
främmande folken och från de (280) avskyvärda handlingar, som utförts av dem.” ”Efter allt det
som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi har dragit på oss har
du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade och gett oss en räddning som denna. Skulle vi då
på nytt bryta mot dina bud och genom giftermål förena oss med folk som bedriver sådana
avskyvärda ting? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgjorde oss, så att ingenting mer fanns
kvar och ingen räddning fanns? HERRE, Israels Gud, Du är rättfärdig, eftersom vi denna dag finns
kvar som en räddad kvarleva. Se, nu ligger vi här i vår skuld inför dig. Efter det som har hänt kan
ingen bestå inför dig.” (Esra 9: 1, 13- 15)
2 Krön 36:14-16: ”Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot
Gud. De bedrev hednafolkens alla styggelser och orenade HERRENS hus, det som han hade helgat
i Jerusalem. HERREN, deras fäders Gud, skickade sina budskap till dem gång på gång genom sina
sändebud, ty han hade medlidande med sitt folk och sin boning. Men de gjorde narr av Guds
sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter, till dess att HERRENS vrede över hans
folk växte så att det inte mer fanns någon bot.”
3 Mos 18:26- 27: ”Ni skall därför hålla fast vid mina stadgar och lagar, och ingen av er, vare sig han
är född i landet eller är en främling som bor ibland er, skall göra någon av dessa avskyvärdheter. Ty
alla dessa avskyvärda ting har landets inbyggare bedrivit, de som var där före er, och landet har
blivit orenat.”
5 Mos. 32:16- 22: ”De retade honom genom främmande gudar, med vidrigheter väckte de hans
vrede. De offrad åt onda andar, som inte är av gud, åt gudar som de inte kände, nya gudar som nyss
kommit till och som era fäder ej fruktade. Du övergav Klippan som födde dig, Du glömde Gud som
gav dig livet. HERREN såg detta och förkastade dem, eftersom (281) hans söner och döttrar hade
kränkt honom. Han sade: ´Jag vill dölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de får. Ty de är
ett förvänt släkte, barn utan trohet. De har retat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede
med sina tomma avgudar. Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt
hednafolk skall jag väcka deras förtret. Ty genom min vrede har en eld tänts och den brinner till
dödsrikets djup. Den förtär jorden med dess gröda och sätter bergens grundvalar i brand.”
Vi läser här de varningar som Gud gav till det gamla Israel. Det behagade Honom inte, att de skulle
vandra omkring i öknen så länge. Han skulle omedelbart ha fört dem in i det land, som Han hade
lovat dem, om de hade underordnat sig och älskat att bli vägledda av Honom. Eftersom de så ofta
gjorde Honom bedrövad i öknen, svor Han emellertid i Sin vrede, att de inte skulle komma in i
Hans vila, bortsett från två som följde honom helt och fullt. Gud begärde, att Hans folk skulle lita
enbart på Honom. Han ville inte, att de skulle få hjälp av dem som inte tjänade Honom.
Var snäll och läs Esra 4:1- 5: ”När motståndarna till Juda och Benjamin fick höra att de som hade
kommit tillbaka från fångenskapen höll på att bygga ett tempel åt HERREN, Israels Gud, gick de
till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och sade till dem: ´Låt oss bygga tillsammans
med er, för vi söker er Gud liksom ni, och vi har offrat åt honom ända sedan den assyriske kungen
Esarhaddon lät föra oss hit´. Men Serubbabel och Jesus och de övriga huvudmännen för Israels
familjer sade till dem: ´Ni får inte tillsammans med oss bygga ett hus åt vår Gud. Vi skall själva
bygga huset åt HERREN, Israels Gud, så som den persiske kungen Koresh har befallt oss´. Men
folket i landet gjorde judarna modfällda så att de avskräcktes från att bygga vidare. De lejde män
som motarbetade dem och gjorde deras planer om intet, så länge Koresh, kungen i Persien levde och
sedan ända till dess att Darejaves, kungen i Persien, började regera.”
(282) Esra 8:21- 23: ”Vid floden Ahava lät jag utlysa en fasta, för att vi skulle ödmjuka oss inför
vår Gud och be honom om en lyckosam resa för oss, våra kvinnor och barn och alla våra ägodelar.
Ty jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. Vi
hade ju sagt till kungen: ´Vår Guds hand är över alla dem som söker honom, så att det går dem väl,
men hans makt och hans vrede är emot alla som överger honom.´ Därför fastade vi och sökte hjälp
av vår Gud, och han bönhörde oss.”
Profeten och dennes fäder betraktade inte landets folk som tillbedjare av den sanne Guden och även
om dessa förklarade dem sin vänskap och önskade hjälpa dem, vågade de inte förena sig med dem i
något som hörde ihop med tillbedjan av Honom. När de begav sig till Jerusalem för att bygga Guds
tempel och återupprätta tillbedjan av Honom, ville de inte be kungen om att hjälp i detta, utan
genom fasta och bön sökte de Herren för att få hjälp. De trodde att Gud skulle försvara dem och ge
Sina tjänare medgång i deras ansträngningar att tjäna Honom. Alltings Skapare behöver inte hjälp
från sina fiender för att möjliggöra dyrkan av Honom. Han ber inte om offer från de gudlösa, inte
heller tar Han emot gåvor från dem, som dyrkar andra gudar framför Herren.
Vi hör ofta kommentaren: ”Ni är mycket speciella”. Som ett folk skulle vi vilja göra vilket offer
som helst för att vinna själar eller leda dem till sanningen. Men vi vågar inte förena oss med dem
och älska det som de älskar och ha vänskap med världen, ty då skulle vi bli Guds fiender.
Genom att läsa följande skriftställen skall vi se hur Gud såg på det gamla Israel: Psalm 135:4:
”HERREN hat utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.”
5 Mos. 14:2: ”Ty du är ett folk, som är helgat åt HERREN, din Gud, och dig har HERREN utvalt
till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden.”
(283) 5 Mos. 7:6- 7: ”Ty du är ett heligt folk, inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud,
utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. Det var inte för att ni var
större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla
andra folk.”
2 Mos. 33:16: ”Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om
inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på
jorden?”
Hur ofta gjorde inte det gamla Israel uppror och hur ofta blev det inte hemsökt med domar och
tusentals blev dödade, därför att de inte ville ge akt på buden från den Gud, som hade utvalt dem?
Guds Israel i dessa sista dagar befinner sig ständigt i fara för att blandas med världen och förlora
alla tecken på att vara Guds utvalda folk. Läs på nytt Titus 2:13- 15. Vi har här förts fram till de
sista dagar, då Gud renar ett särskilt folk till Sig själv. Skall vi utmana Honom som det gamla Israel
gjorde? Skall vi dra Hans vrede över oss genom att överge Honom och blanda oss med världen och
följa våra omgivande nationers vederstyggligheter?
Herren har satt den åt sidan som är gudfruktig inför Honom. Helgelse åt Gud och åtskillnad från
världen är tydligt och direkt inskärpt i både det Gamla och Nya testamentet. Det är en skiljemur,
som Herren själv har satt mellan det som hör världen till och det, som Han har valt ut från världen
och helgat åt Sig själv. Guds folks kallelse och karaktär är särskild, dess möjligheter är särskilda.
Och dessa särdrag och kännetecken skiljer dem från alla andra folk. Hela Guds folk på jorden har
varit en kropp, ända från början till tidens slut. Det har ett huvud som styr och behärskar kroppen.
Samma föreskrifter som gällde det gamla Israel, vilar på Guds folk nu, för att vara skilda från
världen. Församlingens stora Huvud har inte (284) ändrat Sig. Den kristnes erfarenhet i dessa dagar
är lika stor, som det gamla Israels vandring. Läs vänligen 1 Korintierbrevet 10, i synnerhet från vers
6 till vers 15:
”Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär
till det onda. Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig
ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa. Låt oss inte heller begå otukt, som en del av
dem gjorde, och därför föll tjugotretusen på en enda dag. Och låt oss inte fresta Kristus, som en del
av dem gjorde, de dödades av ormar. Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av
fördärvaren. Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har
världens slut inpå oss. Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. Ingen annan
frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta tt ni frestas
över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.
Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan. Jag talar till er som till förståndiga människor.
Bedöm själva vad jag säger.”
1 Joh 3:1: ”Se, vilken kärlek Fadern skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.
Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.”
1 Joh 2:15- 17: ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns
inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen köttets begär och ögonens begär och
högmod över livet goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär
förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.”
2 Petri 2:20: ”Ty när de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och undkommit världens
smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre för dem än det
första.”
(285) Jakob 4:4: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som
vill vara världens vän blir Guds fiende.”
Jakob 1:27: ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av
världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”
Titus 2:12: ”Den fostrar oss till att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva
anständigt, rättfärdigt och gudruktigt i den tid som nu är.”
Rom. 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets
förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som
behagar honom.”
Joh. 17:14- 15,17: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av
världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte om att du skall ta dem ut ur världen utan
att du skall bevara dem för det onda.” ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.”
Luk. 6:22- 23: ”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar
er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i
himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.”
Joh. 15:16- 19: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och
bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni ber honom om i mitt namn. Och
det befaller jag er att ni skall älska varandra. Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig
innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av
världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”
1 Joh. 4:4- 5: ”Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat (286) dem, ty han som är i er är större än
den som är i världen. De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen
lyssnar till dem.” 1 Joh. 2:5- 6: ”Men den hos som håller fast vid hans ord har Guds kärlek
verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den, som säger sig förbli i honom är skyldig att
själv leva så som han levde.”
1 Petri 2:9: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konunglsigt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget
folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt
underbara ljus.” När vi läser Guds ord, hur tydligt visar det oss inte att Hans folk skall vara speciellt
och skilja sig från den icke-troende världen omkring dem. Vår situation är intressant men riskfylld.
När vi lever i de sista dagarna, hur viktigt är det då inte, att vi följer Kristi föredöme och vandrar
just på samma sätt som Han vandrade. ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta
sitt kors på sig och följa mig.” Människors åsikter och klokhet får inte styra eller leda oss. De leder
oss alltid bort från korset. Kristi tjänare har varken sina hem eller sina skatter här. Om de ändå alla
kunde förstå att det endast är därför att Herren regerar som vi har fått lov att bo i frid och trygghet
mitt ibland våra fiender. Vi har inte privilegiet att kunna kräva särskild ynnest från världen. Vi
måste finna oss i att vara betydliga och föraktade bland människor, tills striden är avslutad och
segern vunnen. Kristi efterföljare är kallade till att komma ut och skilja sig från världens vänskap
och anda. Deras styrka och kraft består i att vara utvalda och accepterade av Gud.
Guds Son var arving till allting. Herravälde och härlighet över den här världens riken hade lovats
Honom. När Han uppenbarade Sig i den här världen, gjorde Han det emellertid utan rikedom eller
glans. Världen förstod inte Hans enhet med Fadern. Hans gudomliga karaktärs ypperlighet och
härlighet (287) var dold för dem. Han var därför ”föraktad och övergiven av människor” och ”höll
honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad”. Sådan som Kristus var i världen, sådana är
Hans efterföljare. De är Guds söner och gemensamma arvingar med Kristus och riket och
herraväldet tillhör dem. Världen förstår inte deras karaktär och heliga kallelse. De inser inte att de är
upptagna i Guds familj. Deras enhet och gemenskap med Fadern och Sonen ges inte till känna och
även om världen ser deras förödmjukelse och skam, visar det inte vilka de är eller vad de skall bli.
De är främlingar. Världen känner dem inte och uppskattar inte de motiv, som driver dem.
Världen mognar för sin undergång. Gud kan bara ha tålamod litet till. De måste tömma Hans vredes
bägare utan att blandas med nåd. De, som kommer att vara Guds arvingar och Kristi medarvingar
till det odödliga arvet, kommer att vara särskilda. Ja, så särskilda, att Gud sätter ett märke på dem,
som Hans, fullständigt Hans. Tror ni, att Gud skall ta emot, hedra och erkänna ett folk som är så
uppblandat med världen, att det endast till namnet skiljer sig från den? Läs på nytt Titus 2:13- 15.
Det kommer snart att bli känt, vem som är på Herrens sida och inte skäms över Jesus. De som inte
har moraliskt mod att samvetsgrant inta sin plats inför de icke- troende, överge världens seder och
efterfölja Kristi självförnekande liv, skäms över Honom och älskar inte Hans föredöme.
-----------
Helgelse
Guds folk kommer att frestas och prövas. Ett grundligt och undersökande arbete måste fortsättas
bland sabbatshållare. Liksom det gamla Israel glömmer vi snabbt Gud och Hans förunderliga
gärningar och gör uppror mot Honom. Somliga ser på världen och får lust att följa dess vanor och
delta i dess (288) nöjen, precis som Israels barn såg tillbaka till Egypten och längtade efter de goda
saker, som de hade njutit av där och som Gud valde att hålla tillbaka för att pröva dem och
därigenom pröva deras trohet mot Honom. Han önskade att se om Hans folk värdesatte Hans tjänst
och den frihet, som Han så mirakulöst hade gett dem, högre än de nöjen de njöt av i Egypten, även
om de befann sig i träldom under ett tyranniskt avgudadyrkande folk.
Alla sanna efterföljare till Jesus kommer att få göra uppoffringar. Gud kommer att pröva dem och
se på deras tros äkthet. Jag har blivit visad, att Jesu sanna efterföljare kommer att överge utflykter,
gåvor, föreställningar och andra nöjessamlingar. De kan inte finna någon Jesus där och inte något
inflytande, som kommer att göra dem himmelskt sinnade och låta dem tillväxa i nåden. Om vi lyder
Guds ord kommer det att leda oss till att överge alla sådana saker och skilja oss från dem. Världens
saker är eftersökta och anses värda att beundra och avnjuta, av alla dem, som inte är hängivna
älskare av korset och andliga tillbedjare av den korsfäste Jesus.
Det finns agnar ibland oss och det är därför vi är så svaga. Somliga lär sig hela tiden av världen.
Deras synpunkter och känslor harmonierar mycket bättre med världens anda än med Kristi
självförnekande efterföljares anda. Det är fullständigt naturligt för dem att föredra umgänget med
dem, vilkas anda bäst stämmer överens med deras egen. Och sådana har alldeles för stort inflytande
bland Guds folk. De deltar med dem och har ett namn bland dem och är en lärobok för icke-troende,
svaga och ohelgade i församlingen. Dessa tvehågsna personer kommer alltid att hysa motvilja mot
det klar och tydliga vittnesbörd, som tillrättavisar personliga fel. I denna reningstid kommer dessa
personer antingen att bli helt förvandlade genom att lyda sanningen eller också kommer de att bli
lämnade kvar i den värld, som de tillhör, för att ta emot sin lön tillsammans med dem.
(289) ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” (Matt. 7:16) Alla Kristi efterföljare bär frukt till
Hans ära. Deras liv vittnar om att goda gärningar har utförts i dem av Guds Ande och deras frukt är
till helighet. Deras livsstil är upphöjd och ren. De, som inte bär någon frukt har inte någon
erfarenhet av Guds verk. De är inte en del av Vinträdet. Läs Joh. 15:4- 5: ”Förbli i mig, så förblir
jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så
kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i
mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.”
Om vi vill vara andliga tillbedjare till Jesus Kristus, måste vi offra varje avgud och helt och fullt
lyda de första fyra buden. Matt. 22:37- 38: ”Han svarade: ´Du skall älska Herren din Gud av hela
ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet.´” De
första fyra buden tillåter inte någon frigörelse från Guds kärlek. Det är inte heller på något sätt
tillåtet att dela eller splittra vår enorma glädje i Honom. Vad det än är som delar tillgivenheten och
tar bort själens enorma kärlek till Gud, antar formen av en avgud. Våra köttsliga hjärtan vill klänga
sig fast vid våra avgudar och försöker att få dem med sig, men vi kan inte komma framåt förrän vi
lägger bort dem. De skiljer oss nämligen från Gud. Församlingens stora Huvud har valt ut Sitt folk
från världen och kräver, att de skall vara särskilda. Han avser, att andan i Hans budord skall dra
dem till Honom själv och skilja dem från världens element. Att älska Gud och hålla Hans bud är
långt ifrån att älska världens nöjen och vänskap. Det finns ingen gemenskap mellan Kristus och
Beliar. Guds folk kan tryggt lita enbart på Honom och utan fruktan tränga sig fram på lydnadens
väg.
-----------
Filosofi och gagnlöst bedrägeri
(290) Jag har blivit visad, att vi måste beskyddas på varje sida och uthålligt stå ut med Satans
förtäckta beskyllningar och bedrägerier. Han har förvandlat sig själv till en ljusets ängel och bedrar
tusentals och tar dem till fånga. Den fördel han skaffar sig genom vetenskapen om människans
sinne är kolossal. Här listar han sig obemärkt in, som en orm, för att fördärva Guds verk. Kristi
underverk och gärningar skulle han vilja få att se ut som ett resultat av mänsklig duglighet och kraft.
Om han skulle göra ett öppet och djärvt angrepp på kristen tro, skulle det föra den kristne i sorg och
strid till hans Återlösares fötter och hans starke och mäktige Befriare skulle jaga den fräcke
motståndaren på flykten. Han förvandlar därför sig själv till en ljusets ängel och arbetar på sinnet
för att locka oss bort från den enda säkra och rätta stigen. Frenologins, psykologins och hypnosens
vetenskap är den kanal genom vilken han kommer mer direkt till denna generation och arbetar med
den kraft, som kommer att utmärka hans ansträngningar nära prövotidens slut.
Läs 2 Tess. 2:8- 12: ”Sedan skall den laglösa öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus
att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är
ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags
orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade
den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror
lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.”
Satan har omärkligt kommit genom dessa vetenskaper och har förgiftat tusentals sinnen och lett
dem till otro. Han är väl tillfreds med att ha lyckats utbreda kunskap om dessa vetenskaper. Det är
en plan som han själv har gjort upp (291) för att han måtte få tillträde till sinnena och påverka dem
så som han själv vill. Samtidigt som man tror att ett mänskligt sinne på ett underbart sätt påverkar
ett annat, ställer Satan sig in, och arbetar, nära till hands, och arbetar till höger och vänster. Och
samtidigt som de, som ägnat sig åt dessa vetenskaper, berömmer dem för himlarna på grund av
stora och goda gärningar, som de påstår har utförts av dem, så värnar de om och förhärligar Satan
själv, som går in och arbetar med all kraft och tecken och lögnaktiga underverk - med all
orättfärdighetens bedrägeri. Ängeln sade: ”Lägg märke till dess inflytande. Striden mellan Kristus
och Satan är ännu inte avslutad.“ Detta Satans tillträde genom vetenskaperna är väl uttänkt av hans
sataniska majestät och kommer i tusentals sinnen så småningom att ödelägga den sanna tron på
Kristus som Messias, Guds Son.
Min uppmärksamhet riktades mot den Guds kraft som manifesterades genom Mose, när Herren
sände honom till Farao. Satan förstod hans ärende och var där. Han visste mycket väl att Mose var
utvald av Gud för att bryta träldomsoket över Israels barn och att han i sitt arbete förutsade Kristi
första ankomst för att bryta Satans kraft över människosläktet och befria dem som blivit fångar
genom hans kraft. Satan visste, att när Kristus skulle framträda, skulle mäktiga gärningar och
mirakler utföras av Honom, för att världen måtte förstå att Fadern hade sänt Honom. Han skälvde
för Hans kraft. Han rådförde sig med sina änglar om hur ett arbete skulle utföras som kunde
uppfylla två syften: 1. Att omintetgöra det inflytande, som Gud utövade genom Sin tjänare Mose,
genom att vara verksam genom sina agenter och genom dem förfalska Guds verk. 2 Att utöva ett
inflytande genom spåmännen, som når ut till alla generationer och hos många ödelägga den sanna
tron på de mäktiga mirakler och gärningar som utförs av Kristus, när Han skulle komma till denna
världen. Han visste, att hans rike skulle lida skada, ty den kraft (292) han utsatte mänskligheten för
skulle vara föremål för Kristus. Det var inte någon mänsklig påverkan eller kraft, som Mose ägde,
som åstadkom de underverk som utfördes inför Farao. Det var Guds kraft. Dessa tecken och under
utfördes genom Mose för att övertyga Farao om att den store ”JAG ÄR” sände honom för att be
Farao att låta Israel gå, för att de måtte tjäna Honom.
Farao tillkallade sina spåmän för att utföra sina trollkonster. De utförde också tecken och under, för
Satan kom till deras hjälp och arbetade genom dem. Trots detta visade sig Guds verk vara Satans
kraft överlägsen, för magikerna kunde inte utföra alla de underverk, som Gud hade utfört genom
Mose. De kunde bara utföra en del av dem. Trollkarlarnas stavar blev till ormar, men Arons stav
uppslukade dem. Efter att magiska konstnärer hade försökt att framkalla mygg och inte kunde det,
tvingades de av Guds kraft att erkänna och sade till Farao: ”Detta är Guds finger!” (2 Mos. 8: 19)
Satan arbetade genom magikerna på ett sätt som avsåg att förhärda tyranniske Faraos hjärta mot de
mirakulösa manifestationerna av Guds kraft. Satan ville skaka om Moses och Arons tro, i deras
missions gudomliga ursprung och därefter skulle hans redskap, magikerna, få överhand. Satan ville
inte att Israels folk skulle befrias från det egyptiska slaveriet så att de kunde tjäna Gud. Magikerna
misslyckades med att utföra miraklet med myggen och klarade inte längre av att efterlikna Mose
och Aron. Gud ville inte låta Satan gå vidare och magikerna kunde inte rädda sig själva från
plågorna. ”Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder
på dem och på alla egyptier.” (2 Mos. 9:11)
Guds styrande makt skar här av den kanal genom vilken Satan var verksam och fick dem som Satan
hade verkat genom att känna hans vrede. (293) Tillräckliga bevis hade getts Farao för att tro, om
han ville. Magikerna arbetade inte endast genom sin egen kunskap, utan genom sin gud, djävulen,
som sinnrikt utförde sitt bedrägliga verk att efterlikna Guds verk.
När vi närmar oss tidens ände, har det mänskliga sinnet lättare för att bli påverkat av Satans
bedrägeri. Han ställer bedragna dödliga varelser till svars för Kristi underverk och gärningar på det
helt överordnade planet. Satan har alltid varit ivrig att förfalska Kristi gärningar och befästa sin
egen makt och sina anspråk. Normalt gör han inte detta öppet och tydligt. Han är slug och vet att det
mest effektiva sättet för honom att utföra sitt arbeta på, är att komma till stackars, fallna människor i
form av en ljusets ängel. Satan kom till Kristus i öknen i form av en vacker ung man - mer lik en
monark än en fallen ängel - med Skriften i sin mun. Han sade: ”Det står skrivet.” Vår lidande
Frälsare mötte honom med Skriften och sade: ”Det är skrivet.” Satan använde sig av Kristi lidande
tillstånd, som hade tagit vår mänskliga natur på sig.
Läs Matt. 4:8 - 11: ”Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom
alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner
och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Gå bort, Satan! Ty
det står skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Då lämnade
djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.”
Här bredde Satan ut världen för Kristus i dess mest tilldragande ljus och antydde, att han inte
behövde uthärda så mycket lidande för att få jordens riken. Satan ville ge upp alla sina krav om
Kristus bara ville dyrka honom. Satans missnöje började första gången i himlen på grund av, att han
inte kunde bli den högste i rang (294), likställd med Gud, upphöjd över Kristus. Han gjorde uppror
och gick miste om sin rang, och han och de som sympatiserade med honom blev utkastade från
himlen.
I öknen hoppades han kunna dra fördel av Kristi svaga och lidande tillstånd och få den ynnest från
Honom, som han inte uppnådde i himlen. Men inte ens i Sitt utmattade och kraftlösa tillstånd gav
Jesus ens för ett ögonblick efter för Satans frestelse utan visade Sin överlägsenhet och utövade Sin
myndighet genom att be Satan: ”Gå bort” - eller lämna Mig i fred. Satan var förbluffad. Han
undersökte då hur han skulle kunna fullfölja sin avsikt och få den ära från mänskligheten, som
vägrades honom i himlen och av Jesus på jorden. Hade han lyckats fresta Kristus, så skulle
frälsningsplanen ha misslyckats och han skulle ha lyckats föra hopplös olycka över mänskligheten.
Men det som misslyckades för Satan, då han kom till Kristus, har han uträttat genom att komma till
människan.
Om Satan kan förvirra och bedra det mänskliga sinnet så att de som dödliga leds till att tro, att det
finns en nedärvd kraft i dem själva, som uträttar stora, goda gärningar, upphör de att lita på Gud.
Gud gör det för dem, som de tror att de har kraft att göra av sig själva. De erkänner inte en högre
makt. De ger inte Gud den ära, som Han gör anspråk på och som är tillbörlig för Hans stora och
upphöjda Majestät. Satans mål har alltså uppnåtts och han jublar över att fallna människor förmätet
upphöjer sig själva, på samma sätt som han upphöjde sig själv i himlen och blev utstött. Han vet, att
om människor upphöjer sig själva, är deras undergång lika säker som hans egen.
Satan misslyckades med att fresta Kristus i öknen. Frälsningsplanen har genomförts. Det höga priset
för människans återlösning har betalats. Och nu försöker Satan rasera grunden för de kristnas hopp
och vända människors sinnen i en sådan riktning, att de inte måtte få någon nytta av det stora offer
som har gjorts och bli frälsta. Han leder fallna människor, ”med all slags orättfärdighet som bedrar
dem som går förlorade” (295) till att tro, att de kan göra mycket gott utan försoning, så att de inte
behöver vara beroende av en korsfäst och uppstånden Frälsare, utan att människornas egna
förtjänster kommer att göra dem berättigade till Guds ynnest. Därefter raserar han människans tillit
till Bibeln, väl vetande att om han lyckas med detta och om tilliten till en detektor som sätter ett
märke på honom själv raseras, är han säker. Han inpräntar denna villfarelse i sinnena att det inte
finns någon personlig djävul. De, som tror detta, gör inga ansträngningar att stå emot djävulen. De
kämpar inte mot något som de tror inte existerar. På det sättet tar stackars blinda människor till sist
emot maximens allmänna levnadsregel: ”Allt är rätt”. De erkänner inte några regler som fättesnöre
för sina liv.
Satan får många att tro, att bön till Gud är onödig och endast en formsak. Han vet utomordentligt
väl hur nödvändig meditation och bön är för att hålla Kristi efterföljare vakna så att de förmår stå
emot hans listighet och villfarelse. Genom sina påhitt vill han vända sinnet bort från dessa
betydelsefulla ceremonier, så att själen inte förlitar sig på hjälp från den Mäktige och hämtar kraft
från Honom, att stå emot hans angrepp. Jag blev visad de brinnande, verksamma bönerna hos Guds
folk förr. ”Elia var en människa under samma villkor som vi och han bad en allvarlig bön.” Daniel
bad tre gånger om dagen till sin Gud. Satan är rasande vid ljudet av bön, ty han vet att han kommer
att göra en förlust. Daniel föredrogs framför presidenter och furstar på grund av att en
utomordentlig vis ande var i honom. Fallna änglar fruktade att hans inflytande skulle försvaga deras
inflytande på rikets furstar, ty Daniel stod högt i rang. Den anklagande skaran av onda änglar gjorde
presidenter och furstar missundsamma och avundsjuka och de bevakade noggrant Daniel för att
finna någon speciell händelse, som de kunde anklaga honom för hos kungen, men de lyckades inte.
Då försökte dessa sataniska agenter att använda hans trofasthet mot Gud som orsak till hans
undergång. Onda änglar gjorde upp planer för dem och dessa ombud omsatte dem snabbt i
praktiken.
Kungen kände inte till vilken utstuderad skada de hoppades kunna tillfoga (296) Daniel. Med full
vetskap om kungens dekret, fortsätter Daniel att med ”fönster öppna” böja knä inför sin Gud. Han
anser att bön till Gud är så viktigt, att han hellre ville offra sitt liv än att avstå från bönen. På grund
av sin bön till Gud, blev han kastad i lejongropen. Så långt uppnår onda änglar sina avsikter. Men
Daniel fortsätter att be, till och med i lejongrpen. Tilläts han att bli uppäten? Glömde Gud honom
där? O nej! Jesus, de himmelska härskarornas mäktige befälhavare, sände sin ängel för att stänga
munnen på dessa hungriga lejon, så att de inte kunde skada den bedjande gudsmannen. Allt var frid
i den fruktansvärda gropen. Kungen blev vittne till att han blivit beskyddad och släppte ut honom
under hedersbetygelser. Satan och hans änglar var besegrade och blev ursinniga. De ombud som
han hade värvat dömdes till undergång på samma fruktansvärda sätt som de hade sammansvurit sig
att orsaka Daniels undergång.
Trons bön är den kristnes stora styrka och kommer helt säkert att segra över Satan. Det är därför
han antyder att vi inte har något behov av bön. Han avskyr Jesu, vår Försvarares, namn och när vi
uppriktigt och allvarligt kommer till Honom för att få hjälp, är Satans härskara uppskrämd. Det
gagnar hans avsikter väl om vi försummar att praktisera bönen, för då kan hans lögnaktiga
underverk lättare tas emot. Det, som han inte lyckades uträtta genom att fresta Kristus, får han
uträttat genom att utsätta människan för sina bedrägliga frestelser. Han kommer ibland i en älsklig
ung persons gestalt eller i en vacker skuggbilds. Han utför helanden och tillbeds av bedragna
människor som en välgörare för vårt släkte. Frenologi och hypnos är riktigt mycket uppskattade. De
är goda på rätt plats, men de har tagits i beslag av Satan, som hans mest mäktiga medel till att bedra
och ödelägga själar. Hans list och påhitt tas emot, som om det är från himlen, och tro på detektorn Bibeln - har raserats i tusentals sinnen. Satan tar här emot den tillbedjan, som passar till hans
sataniska majestät. Tusentals samtalar med och får undervisning från (297) denne demon-gud och
handlar enligt hans undervisning. Världen, som förväntas få så stor nytta av frenologi och djurisk
magnetism, har aldrig varit så korrumperad. Satan använder just dessa saker för att fördärva goda
krafter och lägga grunden till spiritism.
Jag blev hänvisad till en bibeltext, som på ett särskilt sätt passar in på den moderna spiritualismen:
"Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga
'vishetslära', i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
'makter' och icke till Kristus." (Kol. 2: 8.) Jag fick se att tusentals människor blivit fördärvade
genom frenologins filosofi och hypnotismen, och har på så sätt drivits in i ett tillstånd av otro. Om
tanken börjar löpa i dessa riktningar är det nästan helt säkert att sådana människor förlorar sin
balans och styrs av onda andar. Dessa "tomma och bedrägliga vishetsläror" fyller stackars dödliga
människors sinnen. De tror att de har en kraft i sig själva så att de kan utföra stora uppgifter. De
fattar därför inte behovet av en högre kraft. Deras tro och principer är "i harmoni med mänskliga
traditioner, efter denna världens furstes idéer, men inte efter Kristi ord".
Jesus har inte undervisat i denna filosofi. Inga sådana tankar kan man finna i hans undervisning.
Han riktade inte dödliga människors sinnen till dem själva, till en kraft som de själva ägde. Han
riktade alltid deras sinnen till Gud, universets Skapare, såsom källan till deras kraft och visdom. En
särskild varning ges: "Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust i 'ödmjukhet'
och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner, någon som utan orsak är uppblåst genom sitt
köttsliga sinne." (Kol. 2: 18.)
De som undervisar i spiritualismen kommer på ett behagligt och förföriskt sätt för att bedra er. Om
ni lyssnar till deras undervisning, kommer ni att bli bedragna genom rättfärdighetens fiende och
kommer förvisso att gå miste om lönen. När en gång ärkebedragarens fascinerande inflytande
övervunnit er, är ni förgiftade, och hans dödliga inflytande förgiftar och fördärvar er tro på att
Kristus är Guds Son, och ni kommer att upphöra att lita på Hans blods förtjänster. De som låter sig
bedras av denna filosofi (298) fråntas sin lön genom Satans förvillelse. De litar på sina egna
förtjänster, utövar frivillig ödmjukhet och är även villiga att göra stora offer. De förnedrar sig själva
och låter sina sinnen behärskas av denna högst bedrägliga tro och accepterar de mest absurda idéer
genom dem som de tror vara sina döda vänner. Satan har så förblindat deras ögon och förvänt deras
omdöme, att de inte ser det onda. De följer dessa instruktioner, i tron att de kommer från deras döda
vänner, som nu är änglar i en högre sfär.
Satan har valt den mest pålitliga och fascinerande förvillelsen, som är avsedd att fånga dessa
människors sympatier vilka har lagt sina kära anförvanter i graven. Onda änglar utger sig för att
vara deras kära och återger händelser från deras liv, och utför handlingar och rörelser som deras
vänner gjorde när de levde. På detta sätt bedrar de och leder de dödas anhöriga att tro, att de
bortgångna nu är änglar som rör sig omkring dem och har gemenskap med dem. De tänker på dessa
med en viss sorts tillbedjan, och vad de eventuellt säger har större inflytande över dem än Guds ord.
Dessa onda änglar som påstår sig vara deras döda vänner, kommer antingen fullständigt att förkasta
Guds ord såsom fantasier, eller om det passar deras avsikter bättre, utvälja de väsentliga avsnitten
som vittnar om Kristus och utpekar vägen till himmelen. De förändrar sedan Guds ords tydliga
uttalanden för att passa deras egen fördärvade natur och för att förleda människor. Med noggrann
uppmärksamhet för Guds ord kan alla övertygas om, om de själva vill, hur denna själsförgörande
förvillelse verkar. Guds ord förklarar i mycket bestämda ordalag, att "de döda veta alls intet". Väl
veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att
vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava
redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen." (Pred.
9: 5, 6.)
Bedragna, dödliga människor tillber onda änglar i tro (299) att de är deras döda vänner. Guds ord
säger klart och tydligt, att de döda inte längre har någon del i vad som händer under solen.
Spiritualisterna säger att de döda vet allting som sker under solen, att de har gemenskap med sina
vänner på jorden och att de ger värdefulla informationer och utför underverk. "De döda prisa icke
Herren, ingen som har farit ned i det tysta." (Ps. 115: 17.) Satan förvandlar sig till en ljusets ängel
och verkar med alla orättfärdighetens förvillelser. Han som kunde ta med Guds Son, vilken var
gjord lägre än änglarna, och ställa honom på templets högsta torn och ta honom med upp på ett
övermåttan högt berg och framställa för honom världens riken, han kan utöva sin makt på den
mänskliga familjen, vilken är mycket svagare i vishet och styrka än vad Guds Son var, sedan han
hade tagit på sig människans natur.
I denna fördärvade tidsålder håller Satan full kontroll över dem som har gått bort från ljuset och
vågar sig in på hans mark. Han utövar sin makt på sådana människor på ett förfärande sätt. Min
uppmärksamhet riktades på följande ord: "Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som. . .
gör sig stor med sina syner, någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne..." (Kol. 2:
18.) Jag fick se att somliga tillfredsställer sin nyfikenhet och leker med det onda. De har ingen
verklig tro på spiritualismen och skulle fly med förskräckelse vid tanken på att vara ett medium.
Ändå vågar de vara på en sådan plats där Satan kan utöva all sin makt över dem. De menar inte att
de skall tränga djupt in i detta verk, men de vet inte vad de gör. De vågar sig in på djävulens mark
och frestar honom att bestämma över dem. Denne mäktige fördärvare betraktar dem som sina
lagliga offer och utövar sin makt på dem, och det emot deras vilja. När de sedan önskar kontrollera
sig själva kan de det inte. De överlät sitt sinne åt Satan och han kommer inte att släppa dem, utan
hålla dem fångna. Ingen makt kan befria en sådan förledd människa utom Guds kraft, såsom svar på
allvarliga böner från hans trogna efterföljare.
Vår enda trygghet finner vi genom att söka efter sanningen i Guds ord, såsom man söker efter
gömda skatter. Sådana ämnen som sabbaten, människans natur och Jesu vittnesbörd är de viktiga
sanningar som vi måste förstå. De kommer att visa sig vara Guds folks ankare i dessa
bekymmersamma tider. Människomassorna förkastar Guds ords sanningar: "Därför att de icke gåvo
kärleken till sanningen rum, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder ock Gud över dem
villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen." (2 Tess. 2: 10, 11.)
De mest tygellösa och fördärvade smickras i högsta grad av dessa sataniska andar, vilka de tror är
deras döda vänners andar och därför blir de "uppblåsta genom sitt köttsliga sinne", och håller sig
inte till honom "som är huvudet, honom från vilken hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att
den av sina leder och senor får bistånd och sammanhållning". (Kol. 2: 19.) De förnekar därmed
honom som ger kroppen styrka, så att varje lem kan stärkas genom Guds kraft.
Fåfäng filosofi. Kroppens lemmar kontrolleras av huvudet. Spiritualisterna har förkastat huvudet
och tror att kroppens lemmar själva måste handla och att enligt vissa av naturens föregivna lagar en
utveckling mot en fortskridande fullkomning skulle komma till stånd. "Jag är det sanna vinträdet,
och min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig, som icke här frukt, den tager han bort; och var
och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt." "Förbliven i mig, så förbliver
ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om
någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.
Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man
samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp." (Joh. 15: 1, 2,4-6.)
Kristus är källan till vår styrka. Han är vinträdet, vi är grenarna. Vi måste få näring från det levande
vinträdet. Om vi blir berövade vinträdets styrka och näring är vi såsom kroppens lemmar utan
huvud. I en sådan ställning önskar Satan att vi skall vara, för att han skall kunna kontrollera oss som
han önskar. Han verkar "med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå
förlorade, till straff därför att de icke gåva kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.
Därför sänder och Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen." (2 Tess. 2: 10,
11.) Spiritualismen är en lögn. Den har sin grund i den första lögnen: "Ingalunda skolen I dö." (1
Mos. 3: 4.) Tusentals människor har avskurit sig från huvudet, och resultatet är att dessa lemmar
handlar utan Jesus som sitt huvud, och en annan leder deras kropp. Satan kontrollerar dem.
Det visades mig att Satan inte kan bestämma över människors sinnen med mindre de har överlåtit
sig åt honom. De som lämnar sanningens väg är i en mycket stor fara. De skiljer sig från Gud och
från hans heliga änglars omsorg. Satan är alltid på vakt efter att förgöra människor och börjar med
att framställa sina förvillelser för dem. Sådana är i den allra största fara. Om de inser och försöker
att stå emot mörkrets makter och befria sig själva från Satans snaror, finner de att det inte är lätt. De
har med avsikt vågat sig in på Satans mark, och han gör anspråk på dem som sina. Han tvekar inte
att använda all sin makt och till sin hjälp använda hela sin onda härskara för att bara vrida en enda
människa ur Kristi hand.
De som har inbjudit djävulen att fresta sig, kommer att göra desperata ansträngningar att befria sig
från hans makt. Men när de själva börjar göra ansträngningar kommer Guds änglar, som de har
bedrövat, till deras räddning. Satan och hans änglar är ovilliga att släppa sitt byte. De tar upp
kampen med de heliga änglarna och striden är fruktansvärd. Om de som har handlat så felaktigt,
fortsätter att bedja och i djup ödmjukhet bekänner sina synder, kommer änglar som övergår de onda
i styrka, att fortsätta striden och lösa dem från de onda änglarnas makt.
När ridån lyftes åt sidan och jag fick se vår tids fördärv blev mitt hjärta sjukt, och min ande
förlorade sin kraft. Jag såg att jordens inbyggare höll på att fylla ogudaktighetens bägare till randen.
Guds vrede är upptänd och kan inte mera hållas stilla förrän syndarna på denna jord är förgjorda.
Satan är Kristi personlige fiende. Han är upphovsmannen till och ledare för allt uppror i himmel och
på jord. Hans vrede tilltar även om vi inte förstår hans makt. Om våra ögon kunde öppnas och vi
fick se den fallne ängelns verksamhet med dem som känner sig trygga och betraktar sig själva som
säkra, skulle vi inte känna oss trygga. Onda änglar är oss på spåren varje ögonblick. Vi förutsätter
att onda människor är beredda att handla som Satan föreslår, men under det att våra sinnen är
oskyddade mot hans osynliga medhjälpare, ändrar de arbetssätt och utför under och märkliga ting i
vår åsyn. Är vi då beredda att stå emot dem med Guds ord, det enda vapen som är framgångsrikt?
Många frestas att erkänna dessa under såsom om de vore från Gud. De sjuka kommer att göras
friska i vår närvaro. Under kommer att utföras inför våra ögon. Är vi beredda för det prov som
väntar oss, när Satans lögnaktiga under skall bli mer och mer uppenbara? Kommer inte många att
bli snärjda? Genom att förkasta Gods buds klara sanningar, och ge rum för falska föreställningar,
bereds mångas sinnen att ta emot dessa lögnaktiga under. Vi måste alla just nu ikläda oss hela
vapenrustningen för den kamp i vilken vi snart skall utvecklas. Tro på Guds ord, studera under bön
och praktisera det du lär, ty det är vårt enda skydd mot Satans makt och det kommer att leda oss
igenom som segrare på grund av Jesu Kristi blod.
-----------
Nummer 8 - Vittnesbörd för församlingen
Familjens religion
(303) Jag har fått se den höga, ansvarsfyllda ställning, som Guds folk borde ha. De är jordens salt
och världens ljus, och de måste leva som Jesus levde. De kommer att få gå igenom stora
svårigheter. Den nuvarande tiden är fylld av strid och prövningar. Vår Frälsare säger: "Den som
vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och
satt mig med min Fader på hans tron." (Upp. 3: 21.) Lönen ges inte till alla som bekänner sig vara
Kristi efterföljare, utan till dem som övervinner, som Han övervann. Vi måste studera Kristi liv och
lära oss vad det betyder att bekänna Hans namn inför världen.
För att vi skall kunna bekänna Kristus, måste vi äga Honom. Ingen kan i sanning bekänna Kristus,
om inte Kristi sinne och ande är i Honom. Om det att ha ett sken av gudsfruktan eller att erkänna
sanningen alltid vore att bekänna Kristus, då kunde vi säga: Bred är den väg som leder till livet och
många är de som finner den. Vi måste förstå vad det betyder att bekänna Kristus och på vilket sätt
vi förnekar Honom. Det är möjligt att med vita läppar bekänna Kristus och ändå i våra gärningar
förneka Honom. Andens frukter visar sig i livet och är en bekännelse av Honom. Om vi har försakat
allt för Kristus, kommer våra liv att vara ödmjuka, vårt samtal om de himmelska tingen och vårt
levnadssätt att vara utan anmärkning. Sanningens mäktiga och renande inflytande på sinnet (304)
Kristi karaktär förverkligad i livet, är att bekänna Honom. Om det eviga livets ord sås i våra hjärtan,
kommer också rättfärdighetens och fridens frukt att visa sig. Vi kan förneka Kristus i våra liv
genom att ge efter för kärlek till maklighet och själviskhet, genom att skämta och att söka världens
ära. Vi kan förneka Honom genom vårt beteende och genom att efterlikna världen, genom den stolta
blicken och de påkostade kläderna. Endast genom att ständigt leva i en uthållig vaksamhet, och
genom ihärdig och nästan oavbruten bön, skall vi bli lämpliga att i våra liv visa Kristi karaktär eller
sanningens helgande inflytande. Många driver Kristus från sina familjer genom otålighet och en
lidelsefull anda. Sådana har mycket att övervinna i detta sammanhang.
Den nuvarande mänskliga familjens försvagade tillstånd visades mig. Varje generation har blivit allt
svagare och svagare, och sjukdomar av alla slag plågar människosläktet. Tusentals fattiga
människor med deformerade, sjukliga kroppar, och sönderslitna nerver och fördunklade sinnen
hankar sig fram i ett bedrövligt tillstånd. Satans makt över den mänskliga familjen tilltar. Om
Herren inte snart skulle komma för att förgöra hans makt, skulle jorden snart vara utan människor.
Jag fick se att Satan i synnerhet söker utöva sin makt över Guds folk. Många framställdes för mig i
en tvivlande, hopplös situation. Kroppens försvagade tillstånd påverkar sinnet. En slug och mäktig
fiende följer oss i spåren och använder all sin styrka och slughet för att få oss att vika av från den
rätta vägen. Och det är alltför ofta så att Guds folk inte är vakande. Därför är de okunniga om
Satans påfund. Han verkar på ett sådant sätt som döljer honom för deras syn. Ofta vinner han sitt
syfte.
Många bröder har investerat sina pengar i patenträttigheter och andra företag och har förmått andra,
som inte kunde bära bekymren och omsorgerna för sådana affärer, att intressera sig för dem. Deras
ängsliga och överansträngda sinnen påverkar allvarligt deras redan sjuka kroppar, och då de sedan
ger efter för missmod (305) leds de till förtvivlan. De förlorar tron på sig själva och tror att Gud har
övergett dem och vågar inte tro att han vill vara nådig emot dem. Dessa stackars människor kommer
inte att lämnas åt Satans kontroll. De kommer att finna sin väg genom mörkret och på nytt befästa
sin vacklande tro på Guds löften. Han kommer att befria dem och vända deras sorg och suckan i frid
och glädje. Men det visades mig att de måste lära sig genom sitt lidande och låta patenträttigheter
och andra liknande företag vara ifred. De skulle inte ens tillåta sina bröder att smickra sig och locka
sig in i sådana företag, ty deras förväntningar kommer inte att förverkligas, utan i stället kommer de
att värnlösa kastas på fiendens slagfält.
Medel som skulle ges till Guds förrådshus för att användas till spridningen av Guds sanning, har
mer än förlorats, när de investeras i en del av dessa moderna uppfinningar. Om några som bekänner
sig till sanningen, känner sig fria att engagera sig i dessa patenträttigheter och uppfinningar och är
kapabla därtill, borde de inte gå till sina trosbröder för att få dem att vara med i att tillverka dessa
patent, utan gå till icke troende. Låt inte ditt namn och bekännelsen att du är adventist, bedra dina
bröder, som önskar avskilja sina medel åt Gud. Sök i så fall i stället upp män i världen, vilka inte
har något som helst intresse av att påskynda Guds verk, och låt dem investera sina pengar.
Nödvändigheten att öppna våra hem och våra hjärtan för Herren visades mig. När vi på allvar börjar
arbeta för oss själva och våra familjer, kommer vi att få Guds hjälp. Det visades mig att enbart
helighålla sabbaten och att bedja morgon och kväll inte är positiva tecken på att vi är kristna. Alla
dessa yttre ting kan strikt följas, men likväl kan verklig gudsgemenskap saknas. Han "som har
utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är." (Tit. 2: 14.) Alla som bekänner sig (306)
vara Kristi efterföljare borde ha sitt eget sinne under kontroll, och inte tillåta sig själva att tala retligt
och otåligt. Maken och fadern skulle behärska alla otåliga ord som han är i färd att tala. Han borde
tänka på följderna av vad han säger, ty annars kommer det att lämna sorg och fördärv efter sig.
Svagheter och sjukdomar drabbar särskilt kvinnor. Familjens lycka beror mycket på hustrun och
modern. Om hon är svag och nervös och tvingas att överanstränga sig genom arbete, blir sinnet
betryckt, ty det påverkas av kroppens trötthet, och då möts hon alltför ofta av kyla och ett reserverat
sätt från maken. Om inte allt flyter så behagligt som han kunde önska, lägger han skulden på
hustrun och modern. Han är många gånger helt obekant med hennes bekymmer och bördor, och vet
inte alla gånger hur han skall förstå henne. Han inser inte att han hjälper den store fienden i hans
verk att riva ned.
En hänsynsfull make borde med tro på Gud bjuda motstånd mot Satan, men han tycks inte kunna se
något annat än sina egna och sin hustrus intressen. Han behandlar henne med likgiltighet. Han vet
inte vad han gör. Han motarbetar sin egen lycka och fördärvar familjens. Hustrun tappar modet och
blir nedstämd. Hoppet och glädjen är borta. Hon utför det dagliga arbetet rent mekaniskt, därför att
hon ser att det måste göras. Hennes brist på glädje och tillförsikt känns i hela familjen. Det finns
många sådana bedrövade familjer i adventisternas led. Änglar för med sig dessa dåliga nyheter till
himmelen och den antecknande ängeln noterar det.
Maken borde visa stort intresse för sin familj. Särskilt borde han vara mycket förstående mot en
svag hustru. Han kan stänga dörren för mycken sjukdom. Vänliga, glada och uppmuntrande ord
skall visa sig vara mera effektiva än alla helande mediciner. Dessa för med sig mod till den
missmodiges och bedrövades hjärta, lycka och solsken förs in i familjen genom vänliga (307)
handlingar och uppmuntrande ord, och ger mångfaldig återbäring. Maken borde komma ihåg att det
mesta av bördan att fostra barnen vilar på modern, och att hon är den som formar barnens sinnen.
Detta borde hjälpa honom att visa de varmaste känslor och med omsorg lätta hennes bördor. Han
borde uppmuntra henne att förlita sig på hans stora kärlek och rikta hennes sinne mot himmelen där
det finns kraft och frid och slutlig vila för alla trötta. Han skulle inte komma hem nedtyngd av
bekymmer, utan borde föra med sig solsken in i familjen och uppmuntra sin hustru att se upp till
och tro på Gud. Tillsammans kan de göra anspråk på Guds löften och låta familjen ta del av Hans
rika välsignelser. Ovänlighet, klagan och vrede utestänger Jesus från våra hem. Jag såg att Guds
änglar flyr från ett hem där det förekommer ovänliga, retliga och stridiga ord.
Jag har också fått se att det ofta finns stor brist hos hustrun. Hon gör många gånger inga
ansträngningar för att behärska sitt eget sinne och göra hemmet lyckligt. Hon kan många gånger
vara retlig och klaga utan orsak. Maken kommer hem från sitt arbete, trött och bekymrad, och möter
en dyster uppsyn i stället för hennes glädjefyllda och uppmuntrande ord. Han är bara en människa,
och hans känslor för hustrun försvagas, han förlorar kärleken till hemmet, hans väg förmörkas och
hans mod fördärvas. Han frågar inte efter sin självaktning och värdighet som Gud fordrar att han
skall upprätthålla. Maken är ju familjens huvud, såsom Kristus är församlingens. Vilken väg
hustrun än må välja att minska hans inflytande och leda honom bort från hans ansvarsfyllda
ställning är Gud misshagligt. Det är hustruns plikt att underordna sig sin makes vilja. Båda skulle
underordna sig varandra, men Guds ord ger företräde för makens omdöme. Det minskar inte
hustruns värde, när hon underordnar sig den man hon valt som sin rådgivare och (308) beskyddare.
Maken skulle upprätthålla sin ställning i familjen med all ödmjukhet, men ändå med beslutsamhet.
En del har ställt fågan: Måste jag alltid vara på min vakt och alltid ha en känsla av att lägga band på
mig? Jag har fått se att vi har en stor uppgift framför oss, nämligen att utforska våra egna hjärtan
och vaka över oss själva med stor omsorg. Vi borde lära oss vari vi har misslyckats och sedan vaka
över oss själva just på den punkten. Vi måste ha fullständig kontroll över vårt eget sinne. "Om
någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp." (Jak 3:
2.) Det ljus som lyser på vår väg, den sanning som lämpar sig för vårt samvete kommer antingen att
fördöma eller förgöra själen eller helga och förvandla den. Vi lever nära nådatidens slut, och därför
skall vi inte vara belåtna med ett ytligt verk. Samma nåd som vi hitintills har betraktat som
tillräcklig, kommer inte att uppehålla oss nu. Vår tro måste förökas och vi måste bli mer och mer
lika Kristus i vårt handlande och sinnelag, om vi skall kunna uthärda och på ett framgångsrikt sätt
stå emot Satans frestelser. Guds nåd är tillräcklig för varje Jesu efterföljare.
Våra ansträngningar att motstå Satans angrepp måste vara allvarliga och uthålliga. Han använder all
sin styrka och skicklighet för att försöka få oss bort från den rätta vägen. Han ger akt på oss när vi
går ut och när vi kommer in, för att han skall finna tillfällen att skada och förgöra oss. Han verkar
mest framgångsrikt i det fördolda och söker skada dem som är okunniga om hans planer. Han skulle
inte kunna få övertag, om hans sätt att angripa vore känt. De medel som han använder för att
genomföra sina avsikter och för att sända iväg sina brinnande pilar, är ofta medlemmar i vår egen
familj.
De som vi tycker om kanske talar och handlar utan att vara på sin vakt, vilket kan såra oss djupt.
Det var inte deras avsikt att göra det, men Satan förstorar upp deras ord och handlingar i våra
sinnen, och skjuter på så sätt sina pilar för att genomborra oss. Vi skyddar oss själva för att stå emot
den som vi tycker har sårat oss och när vi gör det, uppmuntrar vi Satans frestelser. I stället för att be
till Gud om kraft att motstå Satan tillåter vi att (309) vår lycka blir skadad genom att stå för det som
vi kallar "våra rättigheter". På så sätt tillåter vi Satan att få dubbla förmåner. Vi handlar utifrån våra
sårade känslor och Satan använder oss som sina redskap för att såra och göra dem ledsna som inte
ämnade såra oss. Makens krav kan ibland tyckas oresonliga för hustrun. Om hon lugnt och
behärskat skulle se dem från den andra sidan, och honom i ett så positivt ljus som möjligt, skulle
hon upptäcka att det att ge avkall på sin väg och underordna sig hans omdöme - även om det är i
strid med hennes känslor - skulle rädda dem båda från olycka och ge dem en större seger över
Satans frestelser.
Jag såg att fienden strävar efter de rättfärdigas liv och deras användbarhet och söker att ta bort deras
frid så länge de lever i denna värld. Men denna makt är begränsad. Han kan försvåra prövningen,
men Jesus och änglarna vakar över den tillitsfulle kristne, så att ingenting utom det värdelösa
förstörs. Den eld som Satan har tänt, har ingen makt att fördärva eller skada den sanna metallen. Det
är viktigt att vi stänger varje tänkbar dörr, så att Satan inte kan komma in. Det är varje familjs
förmån att leva så, att Satan inte kan få något fäste i det de säger eller gör för att bryta ned varandra.
Varje familjemedlem skulle ha i minnet, att alla har fullt upp med att motstå denne vrede fiende.
Med allvarliga böner och orubblig tro måste de lita på Kristi blods förtjänster och begära Hans
frälsande kraft.
Mörkrets makter samlar sig omkring människan för att utestänga Jesus från hennes åsyn, och tidvis
kan vi bara vänta i sorg och förvåning tills molnen har passerat. Dessa tider kan ibland vara
förskräckliga. Hoppet verkar svikta och missmodet griper oss. I dessa svåra stunder måste vi lära
oss att lita endast på försoningens förtjänster och att i all vår hjälplösa ovärdighet förlita oss på den
korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster. Vi kommer aldrig (310) att gå förlorade när vi gör
detta - aldrig! När ljuset lyser på vår väg är det ingen svår sak att vara stark i nådens kraft. Men för
att vänta tålmodigt i hoppet, när molnen insveper oss i mörker krävs tro och ödmjukhet, vilket gör
att vår vilja måste inneslutas i Guds vilja. Vi har alltför lätt att bli missmodiga och ropa allvarligt i
prövningen att den skall tas bort från oss, när vi i stället borde bedja om tålamod att uthärda och
genom nåden övervinna.
Utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Vi kan ha Guds frälsning i våra hem, men vi måste tro på
den, leva för den och ha en kontinuerlig, förblivande tillit till Gud. Vi måste underkuva hastigt
vredesmod och kontrollera våra ord, ty på så sätt kan vi vinna stora segrar. Om vi inte behärskar
våra ord och vårt temperament är vi Satans slavar. Vi är honom underdåniga. Han leder oss in i
fångenskap. Alla obehagliga, retliga, otåliga och hotfulla ord är ett offer som frambärs till hans
sataniska majestät. Det är ett dyrbart offer, mera dyrbart offer än det vi kan ge till Gud, ty det
fördärvar hela familjens frid och hälsa, och till slut förlorar vi också det eviga livets lycka.
Den återhållsamhet som Guds ord lägger på oss, är för vårt eget bästa. Den förökar lyckan för
familjen och alla som finns omkring den. Den förfinar vår smak, helgar vårt omdöme och för frid in
i vårt sinne och till sist ger den oss det eviga livet.
Under denna heliga återhållsamhet kommer vi att växa till i nåd och ödmjukhet, och då blir det lätt
att tala det rätta. Det ofta förekommande hetsiga temperamentet kommer att kunna kontrolleras.
Den inneboende Frälsaren kommer att styrka oss varje stund. Betjänande änglar kommer att förbli i
våra hem och med glädje föra med sig till himmelen berättelsen om vår tillväxt i det gudomliga
livet, och den antecknande ängeln gör med glädje sådana noteringar.
-----------
Misstänksamhet och kverulans.
(311) Bror G: I ____ ställde du mig några frågor, som jag har tänkt mycket på. Från mitt samtal
med dig är jag övertygad om att du inte inser vilken roll du har spelat och den skada du har vållat
Guds verk. Det som hade visats mig när det gäller dig, blev levande för mig och jag har jämfört det
som nyligen har visats mig med det vittnesbörd som gavs ut med hänsyn till dig i Vittnesbörd nr 6
och jag kan inte se den minsta ursäkt för dig. Innan du deltog i och utövade ett inflytande på den
senaste fanatismen i Wisconsin, hade du inte rätt i Guds ögon.
Bror G, om du ärligt och redligt hade följt ljuset, skulle du aldrig ha slagit in på den väg du har valt.
Du har envist och med vilja följt ditt eget tillvägagångssätt och satt din egen tillit till ditt eget
omdöme och avvisat att bli ledd. Herren sände dig hjälp men du avvisade att ta emot den. Vad mer
kunde himlen ha gjort för dig, än den har gjort? När du har tyckt att andra blev mer uppskattade än
du själv, har du känt dig missmodig och irriterad och har varit kinkig och reserverad, som ett
bortskämt barn. Du skulle gärna vilja vara uppskattad, men du har slagit in på en väg på vilken du i
hög grad minskar deras uppskattning av dig, vilkas godkännande du hoppas på.
Före ditt fanatiska förfaringssätt var du avundsjuk på dem i Battle Creek och strödde antydningar
omkring dig, som avsåg att framkalla misstänksamhet. Du har varit avundsjuk på min man och mig
själv och gjort onda antaganden. Missunnsamhet och onda antydningar har gått hand i hand. Med
till synes gott samvete har du framkallat tvivel på dem, som bär arbetets börda i Battle Creek och
har strött antydningar omkring dig om saker, som du var helt ovetande om och fullständigt
oförmögen att rätt bedöma. Bördan för verket där var inte lagd på dig. (312) Jag blev visad, att Gud
inte skulle välja en person med ett sinne inrättat som ditt och lägga tunga bördor på honom och
kalla honom till att inneha de mest betrodda ställningar, ty självaktning skulle bli så framstående att
det skulle vara ödeläggande för Honom själv och för Guds folk. Om du hade värderat dig själv
något mindre, skulle du ha haft mindre avund och misstänksamhet.
Bror G, har du helt och fullt förenat dig med kroppen och stått enad och sympatiserat med dem, som
Gud ansåg som lämpliga att sätta i arbetets ledning? Har du accepterat de gåvor som Gud fann för
gott att placera i församlingen och förbundit dig helt med dem? Hade du beslutsamt engagerat dig
själv på alla punkter i sanningen för vår tid och samarbetat med dem som har erfarenhet i saken? Då
skulle du och de dina ha varit fullständigt fria och skyddade från denna villfarelse. Du skulle då ha
haft ett ankare, som skulle ha hållit dig på plats. Men du har intagit en otydlig ståndpunkt och varit
rädd för att du skulle tillfredsställa dem, som hade hela sin själ i Guds sak och verk. Gud kräver, att
du skall stå fast och beslutsam, på samma grund som dina bröder. Gud och heliga änglar var
missnöjda med ditt tillvägagångssätt och ville inte längre stödja din dårskap. Du lämnades att följa
ditt eget omdöme som du hade värdesatt så högt, tills du själv önskade bli undervisad och utan
avund, envisa känslor och utan att kritisera eller klaga över andra, önskade lära dig av dem som har
känt bördan för Guds verk. Du har sträckt dig ut efter en skapande ställning för dig själv och försökt
att leda oberoende av kroppen, där du skulle vilja blir erkänd och upphöjd. Men jag såg, att Gud
hade gett upp att försöka leda och manifestera den visdom, som du ansåg vara överlägsen andras
och du lämnades till ditt förblindade omdöme till att tänka ut den mest oförnuftiga, dåraktiga och
vilda fanatism som någonsin förbannat Wisconsin.
Och ändå blev jag visad, att du inte insåg ditt tidigare inflytande på Guds verk och din nuvarande
ståndpunkt och plikt när det gäller fanatism. I stället för att arbeta (313) med all din kraft på att
befria dig själv och motverka det inflytande du har utövat, kom du fram och ursäktade dig själv och
kritiserade dem, som Gud hade sänt till dig, och var beredd att befalla och till och med föreslå en
plan i vilken Herren, genom Sina tjänare, kunde ha stoppat dig genom att Hans tjänare eftersträvade
ett annat förfaringssätt än det du eftersträvade. Ditt omdöme vilseleddes genom Satans kraft och så
länge du var inhöljd i mörker var du olämplig att bedöma vilket förfaringssätt som bäst kunde
eftersträvas mot dig. Om du visste vilket förfaringssätt Guds tjänare borde eftersträva för att hjälpa
dig, skulle du veta tillräckligt för att kunna hjälpa dig själv. Gud gav dig frihet att välja, att bli
undervisad och att bli informerad genom Hans tjänare på Hans eget bestämda sätt, eller att fortsätta
din egen viljefasta kurs och falla i förvirrad fanatism.
Ditt val är din väg. Och nu har du bara dig själv att skylla. Du bekänner dig vara en väktare på
Sions murar, en herde för hjorden. Trots detta såg du de stackars fåren sönderrivna och skingrade
och varnade inte. ”Du människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus, för att du på mina
vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. När jag säger till den ogudaktige: du skall
dö, och du inte varnar honom, och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga
väg och så rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag
utkräva ur din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin
ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då skall han dö i sin missgärning, men du har räddat din
själ.” ”Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han avhåller sig från synd, då skall han få
leva därför att han lät varna sig, och själv har du räddat ditt liv.” (Hes. 3:17- 19, 21)
Den synd i Wisconsin som utvecklades till fanatism, vilar tyngre på dig, bror G, än på någon annan.
Du var inte någon trofast väktare. Du lade inte märke till det onda, eftersom du inte var trofast. Gud
sände Sina trofasta (314) väktare, som stod i ljuset och förmådde urskilja det onda för att varna dig
och den vilseförda hjorden. Hade du då lyssnat till varningen, skulle en mängd onda ha blivit
räddade. Ditt inflytande skulle ha varit bevarat. Du skulle ha gått undan, för att Guds tjänares
vittnesbörd skulle kunna nå fram till den vilseledda hjorden. De felande ville inte lyssna till Guds
röst genom Hans utvalda tjänare. De gjorde sin ande stark mot varningarna från de väktare som
sändes till dem och styrkte sig själva i sin oförnuftiga och självbedrägliga livsstil. Herden ville inte
lyssna. Han var kränkt över att denna fanatism behandlades med så stor beslutsamhet. Han
uppfattade inte någon fara. Han såg inget brådskande i detta. Han hade tillräckligt ljus för att fatta
sitt beslut, men var alltför viljestark och alltför misstänksam mot Guds tjänare för rätta sig efter
deras vittnesbörd.
Bror G ville vänta tills fanatismen skulle utveckla sig och det gick som Satan ville ha det, ända tills
det visade sig förfärliga resultat. Det fanns inga förnuftiga, märkbara tecken som karaktäriserade
detta arbete som Guds. Herrens tjänare utförde sin mission, befriade sina kläder från själarnas blod
och höll sig själva fria från det förbannande inflytandet, medan du själv bär på den fruktansvärda
bördan av synden i denna olyckliga fanatism. Du har beklagat den djupt, men trots detta ser du inte
dina egna fel i den. De svaga får som går vilse, fördömer och kritiserar du för att leda dig bort från
vägen. Vad är en väktare till för, om han inte är till för att vaka över och varna för det? Vad är en
herde till för, om han inte skall vaka över varje fara, så att inte fåret skadas och fördärvas av vargar?
Hur skulle en herde kunna ursäkta sig med att fåren har vilselett honom? Lämnade de den goda
betesmarken och förde honom bort från vägen? Ett sådant påstående skulle tala starkt mot den (315)
herdens förmåga att vaka över fåren. Någon tillit skulle inte mer kunna ges honom, som en trofast
herde, som har omsorg om sina får och för dem tillbaka när de springer bort från den rätta vägen.
Den förebråelse som vilar över den sak, som gäller syster A vilar tungt på dig. Du gjorde mycket av
hennes övningar och erfarenhet. Hon var svag och kunde ändå till viss del fylla sin plats i sin familj
och hålla ihop sina barn, men hon hade bara varit borta från sitt hem en kort tid, innan hon förlorade
förståndet. De avfallna sabbatshållarnas tillstånd i ___ fick dig att påverka syster A till att lämna sin
familj, som behövde hennes omsorg och komma till ___ så att hennes inflytande skulle kunna
hjälpa sabbatshållarna där. Hennes metoder var präglade av en osund iver. Somliga av de oerfarna
blev bedragna. Syster A:s svaga sinne blev överansträngt och sjukdom slog sig på hjärnan. Guds
verk skadades på grund av detta i hög grad och mötte kritik. Bror A har blivit förorättad och måste
nu lida av aktuella bekymmer och hans barn måste skingras. De, vilkas inflytande ledde till dessa
sorgliga konsekvenser, har ett arbete att utföra med att lugna bror A:s sinne och motverka det onda
så långt som möjligt genom att ge honom ett sant och helt erkännande av det förfaringssätt som har
använts och det fel som har begåtts mot honom.
Har du rådfört dig med Gud och erkänt att Hans Andes gåvor har Sin rätta plats i församlingen? Har
du av princip och i ditt hjärta umgåtts med Review, som bygger på starka sanningar, som är
tillämpliga på vår tid? Om du hade gett näring i rätt tid till Guds folk, skulle ditt inflytande i ___
och i din omgivning ha varit mycket annorlunda. Du kunde ha haft ett tydligt vittnesbörd att
frambära, i överensstämmelse med dem, som leder detta stora arbete. De individuella
felaktigheterna kunde ha tillrättavisats. Troget arbete kunde ha väglett sabbatshållarna där, (316) så
att de inte hade stått tillbaka för andra församlingar. Men de har nästan allt kvar att lära. Du borde
ha framfört ett tydligt vittnesbörd och inpräntat nödvändigheten av uppoffring och att alla gör sin
del när det gäller att bära bördan av Guds verk. Du borde ha undervisat dem i systematisk
välgörenhet och lett alla till att spela en roll och anstränga sig för att göra något för att främja
sanningens sak. Din otydliga ståndpunkt och att du har lämnat sakerna så ansvarslöst och slappt i
___, har haft ett dåligt inflytande på saken där. Det motstånd du hyste och framförde när det gäller
organisation och att främja Guds verk, har burit frukter, som kan ses på många platser i det nordliga
Wisconsin.
Om du var en villig och noggrann arbetare, som höll jämna steg med Guds uppenbarande försyn,
skulle frukterna visa sig vara av en helt annan karaktär. Själar skulle här och där helt och fullt
bestämma sig antingen för eller emot Guds bud eller andra sanningar som hör ihop med den tredje
ängelns budskap. De skulle inte hänga på Sions utkanter för att tynga ner dem som skulle vilja vara
riktiga. Men du har inte visat någon trofasthet. Ett rättskaffens och noggrant arbete har inte utförts.
Du har inte, genom att tydligt använda sanningen, uppmuntrat nödvändigheten av att var och en i
församlingen, praktiskt och samstämmigt frambär sin bekännelse. Många är inte lika villiga att
anstränga sig för att göra något för att främja sanningen, som de är att låta sig tillfredsställas med att
lyssna till sanningen. De älskar Guds verk i ord och bekännelse, men inte i handling och i sanning.
Din ståndpunkt har fått många i och omkring ___ att i mindre hög grad tänka på Review, än de
annars skulle ha gjort och de har tagit mycket lätt på sanningar, som finns i den. Därigenom har
Review misslyckats med att utöva det inflytande på dem som Gud avsett att den skulle göra. Var
och en har gått sin egen väg och gjort det som han har sett som riktigt i sina ögon. Följaktligen
befinner sig alla långt ifrån grunden och om inte (317) ett genomgripande arbete utförs för dem,
kommer de att vägas på vågen och befinnas vara för lätta.
Jag blev visad att du försökte kasta resultatet av dina fel på andra, men som en väktare håller Gud
dig ansvarig. Du har de mest ödmjuka bekännelser att göra i ___, ___, ___ och på andra platser, där
ditt inflytande har utövats mot Guds tjänare. Bror och syster B har kraftigt skadats av denna
fanatism. De har råkat i svårigheter såväl världsligt som andligt och nästan ruinerats av detta Satans
bedrägeri. Bror G, du har gått långt i denna sorgliga fanatism. Din kropp har angripits likaväl som
ditt sinne och du försöker nu att lägga skulden till alltsammans på andra. Du har inte någon sann
känsla för din tidigare ståndpunkt och livsstil. Du är fri att bekänna det som andra har gjort och det
som du inte gjorde. Du misslyckades emellertid med att bekänna det som du gjorde.
Ditt inflytande i ___ har åstadkommit skada. Du var motståndare till organiserande och talade mot
detta på ett obestämt sätt, inte så frimodigt som somliga kunde ha gjort, men du gick bara så långt
som du vågade. På detta sätt har du många gånger tillfredsställt dina avundsjuka känslor och skapat
misstro och osäkerhet i mångas sinnen när du skulle ha blivit klart uppfattad och bara hade kunnat
åstadkomma liten skada, om du hade talat frimodigt och klart. När du beskylldes för att försvara
synpunkter, som står i motsättning till samfundets tro, ville du inte erkänna det, utan omgav ditt
ställningstagande med mystik och förklarade att bröderna missförstod dig, när du visste att
beskyllningen var riktig. Som du är nu kan församlingen inte räkna med dig. När du visar frukterna
av en fullständig förnyelse och ger uttryck av att du har förändrats och har övervunnit din avund, så
kommer Gud på nytt att anförtro Sin hjord åt ditt beskydd. Men tills du noggrant har ställt allt till
rätta, kommer du att utöva det bästa inflytandet genom att stanna hemma och inte vara trög när det
gäller nit. (Se Rom. 12:11)
Genom din reserverade ståndpunkt och genom ditt sätt att handla i (318) denna fanatism, har du
tillfogat Guds verk i Wisconsin mer skada, än du har gjort gott i hela ditt liv. Vår tro har framkallat
avsky hos icke-troende. En skada, ett obotligt själssår har tillfogats Guds verk och trots detta
förefaller många, också du själv, att vara förvånade över att så mycket har sagts och gjorts i denna
fanatism. En ond säd som blivit sådd slår rot, växer kraftigt till och bär frukt och det blir en riklig
skörd. Ondska florerar och behöver inte ansas medan den goda säden behöver vattnas, omsorgsfullt
ses till och tillföras ständig näring. Annars kommer de värdefulla växterna att dö. Satan, onda änglar
och svaga människor försöker rycka upp det goda med rötterna och förstöra det och det kräver den
största vaksamhet och den mest trofasta omsorg för att få det att leva och blomstra. Ett ont frö, som
är sått är inte lätt att rycka upp med rötterna. Det sprids och spirar upp åt alla håll för att kväva det
dyrbara fröet. Om det lämnas ensamt kommer det att växa sig starkt och utestänga solens strålar
från de dyrbara plantorna, tills de blir sjuka och dör.
Vi mötte ditt inflytande i ___. Den splittring, som fanns där skulle inte ha funnits, om du hade
intagit rätt inställning och tagit emot Herrens ord genom Hans tjänare. Men det ville du inte. Guds
tjänare måste handskas tydligt med ditt felaktiga tillvägagångssätt. Hade de intagit en starkare
ståndpunkt och varit mycket hårdare mot det uppförande du uppvisade, skulle Gud ha godkänt dem.
Det skulle ha varit bättre om du helt hade stannat borta från ___, ty varje gång Guds tjänare
avslöjade denna fanatism, drabbade tillrättavisningen bror G och du drog dig tillbaka, kände dig
utskälld, försummad osv. Du utövade ditt blinda tillvägagångssätt i olika familjer i ___. Du arbetade
för förståelse och skapade ett motstånd mot bröderna C, D och E. Du ansåg att de handlade fel och
kände dig ringaktad. Du talade och gav rum för dina känslor och skapade därigenom avund och
misstro i mångas sinnen när det gällde Guds tjänare, som Han särskilt sänt till dig. Ditt sätt
utplånade för somliga kraften i deras vittnesbörd. Somliga (319) kände emellertid tacksamhet över
att ljus hade kommit och att Satans snara var bruten och att de hade undkommit. Andra kände att
det var svårt och fattade beslut mot det vittnesbörd som lagts fram och det uppstod en splittring av
samfundet. Du kan ta ansvar för detta. Vi måste arbeta för församlingen i ___ med sorg i anden för
att få bort det dåliga inflytande och de dåliga intryck som du har skapat. Du har ett arbete att utföra
där.
Jag såg, att somliga har varit mycket måna om dig och var rädda för, att du inte skulle bli rätt
behandlad och inte bli rättvist bedömd av dina tjänande bröder. Sådana skulle hålla sig undan och
vara ärliga nog att bekänna sina egna fel och låta all kritik och bördan av dina fel vila på ditt eget
huvud. Gud har avsett, att de skall förbli där, tills du med eftertryck flyttar dem genom omvändelse
och uppriktig bekännelse. De, som har en felaktig förståelse för dig, kan inte hjälpa dig. Låt dem
visa iver genom att ångra sina egna återfall och överlämna åt dig att stå för dig själv. Du har i stort
sett hållit dig undan och med mindre än att du gör ett genomgripande arbete, bekänner dina fel utan
att kritisera dina bröder och är villig att bli undervisad, kan du inte få del i Guds folk.
Du har hållit dig borta från dem, som Gud har lagt Sitt verks tunga börda på. Medan min man redan
hade arbete och bördor, som tre män skulle ha burit, har du sårat honom med anmärkningar och
antydningar och har hjälpt andra att lägga bördor på honom. Du måste kunna se detta. Du har inte
haft någon särskild börda lagd på dig, utan har haft tid till eftertanke och studium, vila och sömn.
Min man däremot har varit skyldig att arbeta dag efter dag, ofta långt in på natten. Ibland när han
lade sig för att vila, kunde han inte sova, utan kunde bara gråta och sucka på grund av sanningens
sak och hans bröders orättvisa mot honom, vars hela intresse och liv tillägnades Guds verk. Hela
hans intresse och liv var tillägnat Guds verk.
(320) Han har haft omsorgen och ansvaret för sysslorna på kontoret och omsorgen för tidningen och
mycket omsorg för församlingarna i olika stater. Och trots detta har somliga av hans förkunnande
bröder varit med om att förvirra och vålla lidande genom sitt oförståndiga sätt att handla. Du och
några andra har sett på bror White som en affärskaraktär, som inte finner så stor glädje i religion.
Dessa känner honom inte. Satan bedrar många när det gäller honom. Gud har funnit det lämpligt att
lägga Sitt arbetes börda på honom, att välja honom till att leda olika företag. Han har valt En, som
är känslig och kan ha medkänsla med den olycklige. Han är samvetsgrann och trots detta
oberoende. Han vill inte dölja synd, utan vill vara snabb till att se och utforska det som är fel och
tillrättavisa det och inte ge plats för det, även om han till följd av detta måste stå ensam. Det är
därför han lider så djupt. Hans bröder vet i allmänhet inget om hans börda och somliga bekymrar
sig inte för den. Genom deras egen oförståndiga och oärliga sätt av vara ökar emellertid hans
bekymmer och rådvillhet. Himlen lägger märke till dessa ting. Människor som inte har några vikter
eller bördor på sig, som kan uppleva makliga stunder, där det inte finns något särskilt att göra, som
kan tänka efter och studera och utveckla sina tankar, kan visa stor måttfullhet. De ser inget, som kan
driva dem till att visa någon särskild iver och är villiga att använda timmar på förtroliga samtal.
Somliga ser på dessa som de bästa och heligaste människorna på jorden. Men Gud ser inte på
samma sätt som människor ser. Gud ser till hjärtat. De som har en så lätt ställning, kommer att bli
belönade i förhållande till sina gärningar.
Den ställning som min man har är inte avundsvärd. Den kräver den största uppmärksamhet, omsorg
och mentalt arbete. Den kräver, att man utövar sunt omdöme och visdom. Den kräver
självförnekelse, ett helt hjärta och en fast vilja att driva igenom saker och ting. Gud vill ha en
människa som är beredd att uppoffra sig, att våga riskera något och stiga fram för det rätta vad
konsekvenserna än kan bli, till att kämpa mot hinder och som inte skälver, även om livet står på
spel.
(321) Denna uppgifts vikt och ansvar leder till stor omsorg, ger sömnlösa nätter och framkallar
allvarlig, innerlig och kämpande bön till Gud. Herren har lett min man vidare till att ta den ena
ansvarsfulla ställningen efter den andra. Kritik från hans bröder kramar hans själ med ångest. Trots
detta får han inte vara osäker i sitt arbete. Medarbetare, med ett utseende av gudsfruktan, motsätter
sig varje framsteg som Gud leder honom till att ta. Hans dyrbara tid måste användas till att resa från
plats till plats och med oro i sinnet arbeta ute i församlingar för att reda ut det, som dessa
bekännande bröder har ställt till med. Stackars människor! De missuppfattar saker och ting. De har
inte en sann känsla för vad en kristen är. De, som har tvingats frambära ett tydligt och klart
vittnesbörd, i fruktan för att Gud tillrättavisar fel och som arbetar med all sin energi för att bygga
upp Guds folk och grundfästa dem på betydelsefulla punkter i sanningen för vår tid, har ganska ofta
fått kritik i stället för förståelse och hjälp, medan de som i likhet med dig själv har intagit en
förbehållsam ståndpunkt, anses vara helgade och ha en saktmodig ande. Gud ser inte på det sättet på
dem. Vägröjaren för Kristi första ankomst var en man som talade mycket tydligt. Han tillrättavisade
synd och kallade saker och ting vid deras rätta namn. Han satte yxan till trädets rot. Han vände sig
till en grupp konvertiter som kom för att bli döpta av honom i Jordan: ” Ni huggormsyngel! Vem
har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till
omvändelsen. ... Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt
nerhugget och kastat i elden.” (Luk. 3:7- 9)
I denna riskfyllda tid, strax före Kristi andra ankomst, måste Guds trofasta förkunnare frambära ett
ännu tydligare vittnesbörd, än det som frambars av Johannes Döparen. Ett ansvarsfullt och viktigt
arbete ligger framför dem och de som säger behagliga saker, kommer Gud inte att erkänna som Sina
herdar. En fruktansvärd bedrövelse är över dem.
(322) Denna märkliga fanatism i Wisconsin växte fram ur den falska uppfattningen om helighet,
försvarad av bror K - en helighet som inte hör ihop med den tredje ängelns budskap, utan står
utanför sanningen för vår tid. Syster G tog emot denna falska teori av honom, förde den själv vidare
och lärde ivrigt ut den till andra. Detta utplånade nästan hennes kärlek till se heliga och viktiga
sanningarna för vår tid, som, om hon hade älskat och varit lydig mot dem, skulle ha visat sig vara
ett ankare, som hade hållit henne upprätt på den rätta grunden. Men hon gjorde liksom många andra
denna teori om helighet och helgelse till den enda stora angelägenheten och Guds ords
betydelsefulla sanningar var endast en liten följd av detta, ”om bara hjärtat var trofast”. Och
stackars själar lämnades utan ankare till att ledas av känslor och Satan kom in och styrde deras
sinnen och ingav dem intryck och känslor att följa honom. Förnuft och omdöme föraktades och
Guds verk blev grymt tillrättavisat.
Den fanatism, som du har fallit offer för, borde leda dig och andra till att rannsaka er själva innan ni
beslutar er för att acceptera detta utseende på helgelse. Detta utseende är inte något verkligt bevis på
en kristen karaktär. Du och andra är rädda för att få litet mer kritik än det är passande och ni ser
med allvar på sådant som förefaller att vara en förseelse eller ett missförhållande hos andra eller en
försummelse från deras sida och känner er sårade. Du är mycket krävande. Du har gjort fel och har
bedragit dig själv. Om andra har missbedömt dig i någonting, är det inte mer än det kan förväntas,
med hänsyn till omständigheterna. Du borde med den djupaste sorg och ödmjukhet begråta din
sorgliga avvikelse från det rätta, som har gett tillfälle till en blandning av olika känslor, åsikter och
uttalanden när det gäller dig. Om du inte i alla avseenden anser dem vara korrekta, måste du låta
dem vara och inte kritisera andra. Du måste bekänna dina fel utan att kritisera någon annan och
sluta att klaga över att dina bröder har försummat dig. De har gett dig mer uppmärksamhet än du
förtjänade och har i åratal tagit hänsyn till det synsätt du har haft. Om du (323) kunde se på detta så
som Gud ser på dem, skulle du alltid förakta dina beklaganden och ödmjuka dig själv under Guds
hand. ”Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. Ty upproriskhet är
trolldomssynd och trots är synd och avguderi”. (1 Sam. 15:22- 23)
-----------
Trons enhet
De, som bekänner sig vara troende i och omkring ___ lever inte upp till uppdraget och utövar inte
de sanningar som de bekänner sig till. En fördärvligt inflytande vilar över Guds verk i
Nordwisconsin. Om alla kände den hängivenhet för tidningen Review som Gud hade tänkt sig att de
skulle, skulle de ha haft nytta av den och fått undervisning om de sanningar som den försvarar. De
skulle ha haft en rätt tro, en fast förankrad ståndpunkt när det gäller sanningen för vår tid och skulle
ha varit beskyddade och räddade undan denna fanatism. Mångas känslighet är avtrubbad. Falsk
begeistring har ödelagt deras omdömesförmåga och andliga synförmåga. Det är nu av den största
betydelse för dem, att handla med förstånd, så att Satans avsikt förverkligas, nämligen att
omintetgöra dem som han har makt att bedra.
När de, som har bevittnat och upplevt falska uppenbarelser, blir överbevisade om sina misstag,
använder sig Satan av deras villfarelse och framhåller den ständigt för dem för att skrämma dem för
all sorts andligt utövande. På det sättet försöker han ödelägga deras tro på sann gudsfruktan.
Eftersom de en gång har blivit bedragna, fruktar de för att göra någon ansträngning genom allvarlig,
innerlig bön till Gud om särskild hjälp och seger. Sådant får inte tillåta Satan att uppnå sina avsikter
och leda dem till kall formalitet och otro. De måste tänka på, att Guds grundval står fast. Låt Gud
vara sann och varje människa en lögnare. Deras enda säkerhet består i, att de ställer sina fötter på
den säkra (324) grunden, att de ser och förstår den tredje ängelns budskap, värdesätter, älskar och
lyder sanningen.
Kristus leder ett folk ut och för dem in i trons enhet, så att de kan vara ett, såsom Han är ett med
Fadern. Olikheter i åsikter måste överges, så att alla kan utgöra en enhet med församlingen, så att de
kan ha ett sinne och göra en bedömning. 1 Kor. 1:10: ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag
er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara
fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.” Rom. 15:5- 6: ”Och må uthållighetens
och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesus vilja, så att ni endräktigt med en mun
prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” Fil. 2:2: ”… gör då min glädje fullkomlig genom att ha
samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne.”
Hela Guds folk borde ha ett intresse för Hans verk. Det har varit ett bristande intresse bland
bröderna i Wisconsin. Det har också varit en brist på kraft. Somliga tror att det inte är någon synd
att slösa bort tiden, medan andra som älskar sanningens dyrbara sak, tar vara på sin tid och bemödar
sig genom Guds kraft och arbetar hårt, så att deras familjer kan bli välvårdade och trygga och att de
dessutom har något att investera i Guds sak, så att de kan göra sin del för att hålla Guds verk i gång
och samla skatter i himlen. Det skall inte vara så, att en har det makligt medan andra är betungade.
Gud kräver, att de som har fysisk hälsa och kraft, gör vad de kan och använder sin kraft till Hans
ära, för de är inte sina egna. De är ansvariga inför Gud, för det sätt på vilket de har använt sin tid
och sina krafter, som har getts dem från himlen.
Plikten att hjälpa till för att främja sanningen vilar inte bara på de rika. Alla har en del att göra. Den
människa, som har använt sin tid och kraft till att samla sig ägodelar, (325) står ansvarig för hur han
förvaltar dessa ägodelar. Om någon har hälsa och krafter som sitt kapital, måste han använda dem
rätt. Om han använder timmar i overksamhet och meningslöshet, är han slö i det han gör, vilket
Guds ord förbjuder. Dessa har en uppgift att utföra genom att sörja för sina egna familjer, och att
sedan lägga upp förråd för välgörenhet, allteftersom Gud har gett dem framgång.
Vi ha inte satts i den här världen bara för att bekymra oss om oss själva, utan vi skall hjälpa till i det
stora frälsningsverket och alltså efterlikna Kristi självförnekande, självuppoffrande och nyttiga liv.
De som älskar sitt eget mer än de älskar Guds sanning, kommer inte att bekymra sig om att använda
sin tid och kraft på ett förståndigt och nyttigt sätt, så att de kan ta del i att sprida sanningen. Många
av de unga i Wisconsin har inte lagt märke till Guds verks börda eller nödvändigheten av att offra
något för att främja den. De kan aldrig få kraft förrän de ändrar sin kurs och gör särskilda
ansträngningar för att främja sanningen, så att själar kan bli frälsta. Somliga förnekar sig själva och
visar ett intresse och har ett dubbelt arbete, på grund av sina outtröttliga ansträngningar för att
stödja den sak de älskar. De gör Guds verk till en del av sig själva. Om detta lider, lider de med det.
När det går framåt, är de glada.
Ordspr. 3:9- 10: ”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda. Dina
lador skall då fyllas av riklig skörd och dina pressar flöda över av vin.” De, som är lättjefulla kanske
lugnar sig själva med den tanken, att Gud inte kräver något av dem eftersom de inte har någon
inkomst. Detta kommer inte att vara någon ursäkt för dem, ty om de hade använt sin tid flitigt i
stället för att vara slöa i sitt arbete, skulle de ha haft en inkomst. Hade de beslutsamt ansträngt sig
för kunna lägga något i Guds skattkammare, skulle vägar ha öppnats för dem och de skulle ha haft
en inkomst att helga för Guds verk och därmed kunna samla skatter i himlen.
-----------
Norra wisconsin
(326) När jag var i Roosevelt, New York den 3 augusti 1861, presenterades olika församlingar och
familjer för mig. De olika inflytanden, som har utövats och deras avskräckande konsekvenser
visades för mig. Satan har som agenter använt enskilda personer som bekänner sig tro en del av
sanningen för vår tid, samtidigt som de bekämpar en del. Sådana kan han använda mer
framgångsrikt än de som bekämpar hela vår tro. Hans listiga sätt att sprida villfarelse genom
personer som delvis tror på sanningen, har bedragit många och lett dem bort från och splittrat deras
tro. Detta är orsaken till delningarna i det nordliga Wisconsin. Somliga tar emot en del av budskapet
och avvisar en annan del. Somliga accepterar sabbaten och avvisar den tredje ängelns budskap.
Eftersom de har tagit emot sabbaten, gör de emellertid anspråk på samhörighet med dem som tror
på hela sanningen för vår tid. Därigenom arbetar de på att föra andra in i samma mörka tillstånd,
som de själva befinner sig i. De är inte ansvariga inför någon. De har sin egen självständiga tro.
Dessa har fått lov att utöva ett inflytande, trots att ingen plats borde ges dem, trots deras anspråk på
ärlighet.
Ärliga själar kommer att se den raka kedjan i sanningen för vår tid. De kommer att se dess
harmoniska samband, led efter led förenade till en stor helhet och kommer att gripa tag i den.
Sanningen för vår tid är inte svår att förstå och det folk som Gud leder kommer att förenas på denna
breda och fasta grund. Han kommer inte att använda personer med olika tro, åsikter och
uppfattningar till att splittra och dela. Himlen och heliga änglar arbetar för att förena, för att skapa
enhet i tron, i Kristi kropp, församlingen. Satan motsätter sig detta och är besluten att dela, splittra
och föra in olika stämningar, så att Kristi bön inte kan bli besvarade: ”Men inte bara för dem ber
jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara
ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de skall vara i oss, för att världen (327)
skall tro att du har sänt mig.” (Joh. 17:20- 21). Jesus har avsett att Hans folks tro skall vara en. Om
en framträder och förkunnar en sak och en annan som har en annan uppfattning än han förkunnar
något annat, hur kan då dessa, som kommer till tro genom deras ord bli ett? Det kommer att bildas
olika uppfattningar.
Jag såg att om Guds folk i Wisconsin skulle ha framgång, måste det inta en bestämd ståndpunkt när
det gäller dessa saker och därigenom förhindra inflytandet från dem, som framkallar förvirring och
splittring genom att lära ut uppfattningar, som står i motsättning till kroppen, samfundet. Dessa är
irrande stjärnor. Det är som om de sänder ut en aning ljus. De bekänner sig till och förkunnar litet
sanning och bedrar på det sättet de oerfarna. Satan ger dem av sin ande, men Gud är inte med dem.
Hans Ande bor inte i dem. Jesus bad, att Hans lärjungar måtte bli ett, såsom Han var ett med
Fadern, ”för att världen skall tro att du har sänt mig.” Enheten och föreningen i Guds kvarleva, som
tror på sanningen, bär fram ett kraftigt bevis till världen, att de har sanningen och är Guds särskilda
och utvalda folk. Föreningen och enheten bringar fienden ur fattningen och han är fast besluten att
den inte skall bestå. Sanningen för vår tid gör Guds folk till ett, när den har tagits emot i hjärtat och
tillämpas i livet. Detta ger dem ett mäktigt inflytande.
Om bekännande sabbatshållare i Wisconsin allvarligt hade sökt efter och arbetat på att vara
förenade enligt Kristi bön om att de skulle vara ett såsom Han var ett med Fadern, skulle Satans
arbete göras om intet. Om alla hade försökt vara ett i förening med samfundskroppen, skulle
fanatismen som har satt en så stor fläck på sanningen för vår tid i norra Wisconsin aldrig ha
uppstått. Detta är nämligen resultatet av att lämna samfundskroppen och att försöka ha en originell
och oberoende tro, utan hänsyn till samfundskroppens tro.
I den sista visionen från Battle Creek blev jag visad, att (328) man tagit en oförnuftig kurs i ___, när
det gäller visionerna för tiden om organisation av församlingen där. Det fanns somliga i ___ som
var Guds barn men som ändå tvivlade på visionerna. Andra gjorde inget motstånd, men vågade
ändå inte inta en beslutsam ståndpunkt för dem. Somliga var skeptiska och de hade tillräcklig
anledning att vara detta. De falska visionerna och de fanatiska ceremonierna samt de fanatiska
konsekvenser som blev resultatet av dem, utövade ett inflytande på Guds verk i Wisconsin och
gjorde sinnena ängsligt vaksamma mot allt som kallades visioner. Allt detta borde ha beaktats och
vishet borde utövats. Det borde inte förekomma någon påfrestning på eller något arbete tillsammans
med dem som aldrig har sett den person som tar emot visioner och som inte har haft någon
personlig kunskap om inflytandet från visionerna. Dessa borde inte berövas församlingens
privilegier och fördelar, om deras kristna liv annars är korrekt och de har utvecklat en god kristen
karaktär.
Jag blev visad, att somliga kunde ta emot de visioner som offentliggjorts och bedöma trädet utifrån
dess frukter. Andra är som den tvivlande Thomas. De kan inte tro de Vittnesbörd som getts ut och
inte heller ta emot beviset i andras vittnesbörd utan måste se och få bevis själva. Dessa får inte
skjutas åt sidan. Stort tålamod och broderskärlek borde i stället visas mot dem tills de når fram till
sin ståndpunkt och blir säkra för eller emot. Om de kämpar mot de visioner, som de inte har någon
kunskap om och om de agerar ut sitt motstånd så långt som till att motsätta sig det som de inte har
någon erfarenhet av och känner sig irriterade, när de, som tror att visionerna är från Gud, talar om
dem under möten och tröstar dem med undervisning, som har förmedlats genom visioner, så får
församlingen veta att de inte har rätt. Guds folk bör inte ställa sig in, ge efter och ge upp sin frihet
på grund av dessa upproriska personer. Gud har placerat gåvorna i församlingen för att
församlingen skall ha nytta av dem och när troende som bekänner sig till sanningen motsätter sig
dessa gåvor och kämpar mot visionerna, befinner sig själar i fara på grund av deras inflytande och
det är (329) då tid att arbeta med dem, så att de svaga inte leds bort av deras inflytande.
Det har varit mycket svårt för Guds tjänare att arbeta i ___, för där har varit en grupp
egenrättfärdiga, pratsamma och besvärliga, som har stått i vägen för Guds arbete. Om de togs emot i
församlingen, skulle de slita den i bitar. De skulle inte bli lydiga mot församlingskroppen och skulle
aldrig bli tillfreds förrän församlingens tyglar var i deras egna händer.
Bror G försökte handla med stor varsamhet. Han visste, att den grupp som motsatte sig visionerna
hade fel och att de inte var verkligt trogna mot sanningen. För att skaka av sig dessa hinder, föreslog
han att ingen skulle tas emot i församlingen, som inte trodde på den tredje ängelns budskap och
visionerna. Detta höll några få dyrbara själar utanför, som inte hade kämpat mot visionerna. De
vågade inte förena sig med församlingen och var rädda för att de skulle ta på sig något som de inte
förstod och helt och fullt trodde på. Och det var somliga som var beredda att fördöma dessa
samvetsgranna människor och lägga fram saker och ting för dem i värsta möjliga ljus. Somliga har
känt sig bedrövade och kränkta på grund av villkoren för medlemskap och deras känslor av
missnöje har kraftigt ökat efter omorganisationen. Starkt fördömande har styrt dem.
Jag blev visad syster H:s sak. Hon framställdes för mig i samband med en bekännande syster, som
var starkt fördomsfull mot min man och mig själv och var motståndare till visionerna. Denna ande
hade lett henne till att hålla av och värna om varje förljugen rapport om oss och visionerna. Hon
hade fört detta vidare till syster H. Hon har hyst en bitter kampanda mot mig, trots att hon inte hade
någon personlig kännedom om mig. Hon kände inte till mitt arbete och mina ansträngningar. Trots
detta hade hon hyst de ondast tänkbara fördomar mot mig och hade påverkat syster H. De hade
tillsammans varit eniga i sina bittra kommentarer och talesätt. Den person, som visades mig (330) i
kontakt med syster H, var en viljestark kvinna, sangvinisk och enligt sin egen uppskattning
upphöjd. Hon har trott, att hennes synpunkter var korrekta och att andra måste lita på hennes ord,
när hon endast genom sina ord spred mörker över överläggningar och visade den anda som råder i
drakens armé, att föra krig mot dem, som vill vara eniga när det gäller Guds bud och Jesu
vittnesbörd.
Sedan syster H har varit i ___, har hon föraktat visionerna och har föraktat visionerna och har
berättat rykten som hon hört talas om, som om hon visste att de var korrekta. Det inflytande, som
skulle skada mig satte hon sig inte emot. Hon visste bara inte att visionerna var från Gud. Hon hade
ingen personlig kännedom om det ödmjuka redskapet och hon har förenat sig med ohelgade
personer i ___, för att utöva ett starkt inflytande mot mig. De hade stärkt varandra genom att tycka
om och berätta falska historier, som kommer från olika källor och har på det sättet har gett näring åt
sina fördomar. Det kan inte vara någon enighet mellan deras ande och den ande som finns i de
budskap, som Herren har funnit lämpliga att ge som hjälp åt Sitt ödmjuka folk. Den ande, som bor i
deras hjärtan kan inte harmoniera med det ljus som Gud har gett.
Många stackars själar vet inte vad de gör. De förenar sitt inflytande med Satans krafter och hjälper
honom i hans arbete. De visar stor iver och stort allvar i sitt blinda motstånd, som om de verkligen
utförde Guds verk genom att kämpa mot visionerna. Alla som vill göra sådant kan göra sig bekant
med frukterna av dessa visioner. I sjutton år har Gud ansett det lämpligt att låta dem överleva och
stärka sig mot motståndet från Satans krafter och inflytandet från mänskliga representanter som har
hjälpt Satan i hans arbete.
En annan kvinna visades mig i ___, som var i krig med sanningen. En blev framställd för mig som
tog emot några få punkter i sanningen och gick sedan inte längre med folket i Guds kvarleva. Hon
var upphöjd i sina egna ögon och (331) trodde, att hon förstod det hela. Eftersom hon hade tagit
emot en del ljus tidigare, hade hon blivit upphöjd och trodde att hon hade tillräckligt mycket ljus
och kunskap för att instruera hela församlingskroppen. Hennes tro är splittrad och
osammanhängande. Många av hennes föreställningar om sanningen är felaktiga. Trots detta är hon
egocentrisk och rättfärdig enligt hennes egen värdering. Hon är snabb till att undervisa andra, men
vill inte själv bli undervisad. Hon har föraktat undervisning och lagt Guds undervisning, som
kommer genom Hans tjänare bakom sig. Jag såg, att hon hänvisade till sin egen rättfärdighet, sin
helgelse och sitt fromma liv. Liksom fariséerna räknade hon upp sina goda gärningar. ”Gud, jag
tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som
den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.” Fariséns bön
blev inte beaktad, men den stackars publikanen, som endast kunde säga ”Gud, var nådig mot mig,
syndare”, rörde vid Herrens medkänsla. Hans bön blev accepterad, medan den stolte fariséns bön
blev avvisad. ”Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig
skall bli upphöjd”. (Luk. 18:11-12, 13, 14)
Upp. 3:17- 18: ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte
att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som
är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte
syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.”
Denna person, vars ansikte jag kände igen då jag såg henne, var Mrs I. Jag såg, att hennes liv inte
präglades av den ödmjukhet, som alltid borde karakterisera Kristi efterföljare. När stackars dödliga
människor blir rättfärdiga i sina egna ögon, överlämnar Jesus dem till att bli bedragna i sin
självuppfattning, oavsett hur hög deras sociala ställning eller deras bekännelse än är. Jag blev (332)
visad, att denna kvinna har påverkat andra och att somliga har förenat sig med henne när det gäller
att framställa visionerna i ett löjligt ljus. Inför Gud måste de stå till svars för allt detta, ty varje
hånande ord, mot det ljus som Gud har ansett vara lämpligt att förmedla på det sätt som Han själv
har valt, finns nedtecknat.
Jag blev visad ännu en annan kvinna, som inte är enig med det folk, som Gud leder. Sanningens
ande bor inte i hennes hjärta och hon har haft bråttom att utföra det arbete, som i hög grad behagar
fienden till allt gott, nämligen att distrahera och förvirra sinnena. (Jag kände igen denna kvinna den
sista mötesdagen. Hon gick innan mötet var slut.) Hon är en stor talare och är alltid beredd att
lyssna till och tala om nya saker, varvid hon uppehåller sig vid det som hon kallar andras fel. Hon
kallar också sina onda antaganden för skarpsinnigheter. Hon uppfattar ljus som mörker och mörker
som ljus och ber när hon finner ett tillfälle långa böner. Hon älskar att bli uppskattad och ansedd för
att vara rättfärdig och har bedragit somliga. Hon vill undervisa andra och tror, att Gud undervisar
henne framför andra. Sanningen har emellertid ingen plats i hennes hjärta.
Några få andra visades för mig, som förenar sitt inflytande med deras, som jag har nämnt.
Tillsammans gör de vad de kan för att dra ut från församlingskroppen och framkalla förvirring.
Deras inflytande ger Guds sanning dåligt rykte. Jesus och heliga änglar uppfostrar och förenar Guds
folk i en tro, för att de alla må vara ett i sinne och uppfattning. Samtidigt som de blir förda fram till
en enhet i tron, för att öga mot öga se på de allvarliga och högtidliga sanningarna för vår tid, arbetar
Satan för att motarbeta deras framgång. Jesus är verksam genom Sina redskap, för att samla och
förena. Satan arbetar genom sina redskap för att skingra och splittra. ”Ty se, jag befaller att Israels
hus skall sållas bland alla hednafolken, som om det siktades i ett såll. Inte det minsta korn skall falla
på jorden.” (Amos 9:9)
Gud håller just nu på att pröva Sitt folk. Karaktären håller på att utvecklas. Änglar är i färd med att
bedöma människors moraliska kvaliteter och (333) för noggranna anteckningar över deras
handlingar. Bland Guds eget folk finns många syndiga hjärtan, men de kommer att luttras och
prövas. Den Gud som läser allas hjärtan för fram i ljuset mörkrets dolda gärningar, där man minst
väntar sig att finna dem. Han gör det för att de stötestenar som hindrat sanningens framgång skall
kunna tas bort, och Gud få ett rent och heligt folk till att förkunna Hans lagar och domar.
Vår frälsnings hövding leder Sitt folk framåt steg för steg i det att Han renar dem och gör dem
lämpliga för förvandlingen. Han lämnar dem bakom Sig som är benägna att dra sig bort från
församlingen och inte vill låta sig ledas, och som är tillfredsställda med sin egen rättfärdighet. "Är
det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!" (Matt. 6: 23.)
Ingen större förvillelse kan bedra en människas sinne än den som leder människor att frossa i
självtillräcklighetens anda, att tro att de är på rätt väg och lever i ljuset, när de är på väg bort från
Guds folk och deras omhuldade ljus är mörker.
Gruppen i ___, som har dragit ut från församlingens kropp, har haft en hård och bitter ande mot
dem, som Gud använder som Sina redskap för att föra Sitt folk enat på den enda sanna grunden.
Deras ande befinner sig i motsatsställning till Guds verk och deras inflytande har lett till
förebråelser mot Guds verk och har gjort vår tro motbjudande för icke-troende och får Satan att
jubla. De som är i församlingen och försöker tjäna Gud, kan för en tid känna sig irriterade över dem
i församlingen, som inte är äkta troende och som för mig har visats vara egenrättfärdiga och
fariseiska. Om de är tåliga och vandrar ödmjukt inför Gud och ber allvarligt om Hans kraft och
Ande, kommer de emellertid att göra framsteg, medan de som inte är sunda i tron kommer att
lämnas efter.
Bror J presenterades för mig, och jag blev visad att hans livsstil inte har behagat Gud. Han var
instabil. Han har varit insvept i dimma från den-tillkommande-tidsåldern och eftersom det inte finns
den minsta överensstämmelse mellan teorin om den tillkommande tidsåldern och den tredje ängelns
budskap, förlorade han sin kärlek till och sin tro på budskapet, och kände sig irriterad över att så
mycket hade sagts om det. Den tredje ängelns budskap tillkännager ett synnerligen högtidligt
budskap för invånarna på jorden. Skall Guds utvalda folk förhålla sig likgiltigt till det, och inte
samla sin röst för att uttala denna högtidliga varning? Bror är bedragen och han bedrar andra. Hans
ämne har varit hängivenhet, samtidigt som hans hjärta inte var rätt. Hans tänkesätt har varit delat.
Han har inte haft något ankare, som hållit honom kvar, utan har flutit omkring med en stadig tro.
Mycket av hans tid har upptagits med att till en och annan återge rykten och berättelser avsedda att
distrahera och oroa sinnen. Han har haft mycket att säga om mig och min man, och mot visionerna.
Han har innehaft en ställning: ”rapportera, … och vi skall rapportera det.” Gud har inte sänt honom
ut med en sådan livsuppgift. Han har inte känt Honom som han har tjänat. Satan har använt honom
till att förvirra sinnen. Det lilla inflytande han har haft har han använt till att inge människors sinnen
fördomar mot den tredje ängelns budskap. Han har genom falska rapporter framställt visionerna i ett
felaktigt ljus, och svaga själar som inte var förankrade i hela sanningen för vår tid har livnärt sig av
dessa saker i stället för av ren kost som grundligt sållats. Han har farit vilse när det gäller helgelse.
Om han inte nu ändrar sin kurs och blir villig att låta sig undervisas och vårdar det ljus som getts,
kommer Gud att lämna honom till att fortsätta sin egen väg och följa sitt eget ofullkomliga
omdöme, tills hans tro lider skeppsbrott och genom hans oförståndiga livsstil blir en påtaglig
varning till dem som väljer att gå oberoende av församlingskroppen. Gud vill öppna ögonen på
ärliga själar, så att de förstår det grymma verk, som de utför som skingrar och delar. Han kommer
att märka dem som förorsakar splittringar, så att var och en som är rättskaffens kan undfly Satans
snara.
Broder J fick av Äldste K en felaktig uppfattning om helgelsen, vilken står vid sidan av den tredje
ängelns budskap, och (335) varhelst den mottas fördärvar den kärleken till budskapet. Det visades
för mig att Äldste K stod på en mycket farlig grund. Hans åsikter är inte i harmoni med den tredje
ängelns budskap. En gång kunde han glädja sig åt Guds välsignelser, men han gör det inte nu, ty
han har inte uppskattat och älskat sanningens ljus som har lyst på hans väg. Han har haft med sig en
metodistisk syn på helgelsen som han har gett den allra största betydelse. De heliga sanningar som
är tillämpliga för denna tid, har av honom framställts vara av liten betydelse. När han följde sitt eget
ljus blev det mörkare och mörkare för honom och han kom längre och längre bort från sanningen,
intill dess att den endast hade litet inflytande på honom. Satan har styrt honom och han har skadat
adventsbudskapets rykte och framgång i norra Wisconsin.
När syster G accepterade och sökte praktisera ovannämnda syn på helgelsen, ledde den henne in i
en fruktansvärd fanatism. Äldste K har förvillat och förbryllat mångas sinnen med denna
helgelseteori. Alla som har accepterat den, har i en mycket hög grad förlorat sitt intresse och sin
kärlek för den tredje ängelns budskap. Denna helgelsesyn ser ut att vara mycket tilldragande. Den
överskyler sådana stackars människors synder som lever i mörker, stolthet och villfarelse. Det gör
att de kommer att likna goda kristna och ser ut att vara helgade, trots att deras hjärtan är orena. Det
är en "frid- och trygghetsteori", ty den för inte fram det onda i ljuset i det att den anmärker på och
fördömer det felaktiga. Det ger ett enkelt svar på frågan: "Varför bliver dottern, mitt folk, icke helad
från sina sår?" De säger: "Frid, frid", när det inte finns någon frid. Många människor med syndiga
hjärtan sveper in sig i en helighetens mantel. Man ser på sådana som föredömen för hjorden. I
verkligheten använder Satan dem som sina redskap för att förleda och bedra ärliga människor in på
sidovägar, så att de inte kan känna kraften och nödvändigheten av de allvarliga sanningar som
förkunnas av den tredje ängeln.
Man har sett upp till Äldste K som ett föredöme när han i stället har förorsakat Guds verk stor
skada. Hans liv har inte varit utan anmärkning. Hans levnadssätt har inte varit i harmoni med (336)
Guds lag eller med Kristi fläckfria liv. Hans syndiga natur har inte besegrats, och ändå talar han
mycket om helgelsen och på så sätt förvillar han många. Jag fick se det arbete han uträttat. Han har
inte lyckats att leda människor in i sanningen eller att hos dem grundlägga en tro på den tredje
ängelns budskap.
Han framställer sin syn på helgelsen såsom en mycket viktig fråga, men han låter den kanal genom
vilken Guds välsignelse kommer, få mycket liten betydelse. "Helga dem i sanningen; ditt ord är
sanning." (Joh. 17: 17.) Sanningen för vår tid, som är kanalen, uppskattas inte utan trampas under
fötterna. Många människor ropar: "Helighet! Helighet! Helgelse! Helgelse!" Ändå vet de inte mer
genom erfarenhet vad de talar om än syndare med sina syndiga lustar. Gud kommer snart att
avkläda denna påstådda, påmålade helighetens dräkt, vilka en del köttsligt sinnade har svept
omkring sig för att dölja sina brister.
En noggrann minnesbok har skrivits om människors handlingar. Ingenting kan döljas för den Höge
och Heliges ögon. En del väljer en väg som är i direkt strid mot Guds lag, och sedan försöker de att
dölja sin syndiga väg genom att bekänna sig vara helgade åt Gud. Denna helighetens bekännelse
visar sig inte i deras dagliga liv. Den är inte inriktad på att lyfta eller höja deras tankar och leda dem
till att avhålla sig "från allt ont, av vad slag det vara må". (1 Tess. 5: 22.) Vi har gjorts till ett
skådespel för världen, för änglarna och för människorna. Vår tro förbannas såsom resultat av dessa
köttsligt sinnades felaktiga väg. De bekänner sig tro så mycket av sanningen som kan ge dem
inflytande, trots att de inte har någon gemenskap med den som tror och är förenade i denna heliga
sanning. Hur har Äldste K:s inflytande varit? Vad har blivit frukten av hans verksamhet? Hur
många har förts ut ur mörkret och kommit till tro på sanningen för vår tid? Vad har äldste K:s
inflytande bestått av? Vad har varit frukten av hans arbete? Hur många har förts ut och funnit sin
styrka i sanningen för vår tid? Hur många har han fört in i trons enhet? Han har inte samlat med
Kristus. Hans inflytande har varit att (337) splittra. Det finns en brist i hans förkunnelse och hans
nyomvända saknar det som skulle visa sig vara deras klippa och försvar på Guds vredes dag. Hans
förkunnelse saknar salt, smak. Han för inte fram själar som är helt omvända till sanningen, genom
att skilja dem från världen och förena dem med Guds särskilda folk. Hans nyomvända har inte
något ankare som håller dem utan de driver hit och dit, tills många av dem är förvirrade och
förlorade till världen.
Äldste K vet inte vilken ande som bor i honom. Han förenar sitt inflytande med drakens armé, för
att motsätta sig dem som håller Guds bud och som har Jesu vittnesbörd. Han har en hård krigföring
framför sig. När det gäller sabbaten har han samma synsätt som sjundedags -baptisterna. Om
sabbaten skiljs från budskapen, så mister de sin kraft. I förening med den tredje ängelns budskap
däremot följer en kraft med budskapet, som övertygar icke- troende och agnostiker och för dem
fram med kraft att stå, att leva, växa och trivas i Herren. Det är på tiden att Guds folk i Wisconsin
finner sin plats. ”Vem vill vara på Herrens sida?” borde ljuda från de trofasta och erfarna på varje
plats. Gud kräver, att de skall komma fram och skära sig fria från de olika inflytanden, som kunde
skilja dem från varandra och från den stora grund av sanning som Gud för Sitt folk till.
Jag fick se herr L:s sak. Han har mycket att säga om helgelsen, men han har lurat sig själv, och
andra har blivit bedragna av honom. Den helgelse som han har, varar endast under möten, men den
består inte provet. Biblisk helgelse renar hela livet, men L:s hjärta är inte renat. Det onda finns i
hans hjärta och omsätts i hans dagliga liv, och vår tros fiender har orsak att anmärka på dem som
firar sabbaten. De bedömer trädet efter dess frukt.
"Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå icke illfundigt till väga, ej heller
förfalska vi Guds ord, utan framlägga öppet sanningen (338) och anbefalla oss så inför Gud hos
varje människas samvete." (2 Kor. 4: 2.)
Många handlar i direkt strid med ovan anförda bibliska råd. De uppträder demonstrativt och tolkar
Guds ord på ett bedrägligt sätt. De praktiserar inte sanningen i sina liv. De har särskilda övningar i
helgelse, men förkastar ändå Guds ord. De ber, sjunger och ropar efter helgelse. Människor med
syndiga hjärtan försöker ge ett sken av oskuld och utger sig för att vara helgade. Detta är inget bevis
för att de har rätt. Deras gärningar vittnar emot dem. Deras samveten är förhärdade, men Guds
domedag kommer, då varje människas gärningar skall bli uppenbara, av vilket slag de än är. Varje
människa skall få lön efter sina gärningar. Ängeln sade i det han pekade på L: "Huru kan du tala om
mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag. Din mun
släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek." (Ps. 50: 16-19.) Gud skall göra sig fri
från dessa splittrande inflytanden och frigöra sitt folk, så att de som bekänner sig till hela sanningen
skall komma dithän att de får Herrens hjälp. Det finns ingen biblisk helgelse för dem som lämnar en
del av sanningen bakom sig. Vi har fått tillräckligt med ljus från Guds ord, så att ingen behöver gå
vilse. Sanningen är så upphöjd att den kan beundras av de kunnigaste människor, men likväl så
enkel att Guds svagaste och ödmjukaste barn kan fatta den, och få lärdom från den. De som inte ser
den skönhet som finns i sanningen, och som inte fäster någon vikt vid den tredje ängelns budskap,
är utan ursäkt, ty sanningen är tydlig och klar.
"Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett täckelse, så finnes det täckelset hos dem
som gå förlorade. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det
sken, som utgår (339) från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, härlighet." (2 Kor. 4: 3, 4.)
"Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning... Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att
ock de må vara i sanning helgade." (Joh. 17: 17, 19.)
"Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad broderlig kärlek; och älsken varandra av
hjärtat med uthållig kärlek." (1 Petr. 1: 22.) "Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss
rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds
fruktan." (2 Kor. 7: 1.) "Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så mån I också
nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande. Ty Gud är den som verkar i eder både
vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gören allt utan att knorra och tveka, så att I
bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt bland 'ett vrångt och avogt släkte', inom vilket I
lysen såsom himlaljus i världen." (Fil. 2: 12-15.) "I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har
talat till eder." (Joh. 15: 3.)
"I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till
att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv
ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer
skulle hon vara helig och ostrafflig." (Ef. 5: 25-27.)
Här är biblisk helgelse framställd. Det är inte ett yttre sken, ett yttre verk. Det är helgelse mottagen
genom Guds ords förmedling. Det är sanningen mottagen i hjärtat och praktiserad i livet. Betraktad
såsom en människa var Jesus fullkomlig, och ändå växte han till i (340) nåd. "Och Jesus växte till i
ålder och vishet och nåd inför Gud och människor." (Luk. 2: 52.) Till och med den mest fullkomlige
kristne kan kontinuerligt tillväxa i Guds kunskap och kärlek.
"Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med all flit sörja för, att I mån för honom
befinnas vara obefläckade och ostraffliga, i frid. Och I skolen hålla före, att vår Herres
långmodighet länder till frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till eder, efter
den vishet som har blivit honom given." (2 Petr. 3: 14,15.)
Helgelse är inte ett ögonblicks verk, inte en timmes, eller en dags. Det är en fortgående tillväxt i
nåd. Vi vet inte i dag hur stark striden kommer att bli i morgon. Satan lever och är aktiv, och varje
dag behöver vi bedja allvarligt till Gud om hjälp och kraft för att kunna motstå honom. Så länge
Satan regerar har vi ett jag som måste underkuvas, frestelser att övervinna. Det finns ingen plats att
stanna på, inget tillstånd vi kan komma till då vi kan säga, att vi till fullo uppnått idealet.
"Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att
vinna det, eftersom jag själv har blivit vunnen av Kristus Jesus." (Fil. 3: 12.)
Det kristna livet är att ständigt vara på marsch framåt. Jesus verkar för att förädla och rena sitt folk.
När Hans bild på ett fullkomligt sätt avspeglas i dem, är de fullkomliga och heliga och färdiga för
förvandlingen. Därför krävs ett stort verk av den kristne. Vi uppmanas att rena oss själva från
köttets och andens smuts, att fullkomna vår helighet i Guds fruktan. Här upptäcker vi vår stora
uppgift. Det är ett ständigt verk för den kristne. Varje gren måste hämta liv, kraft och näring från
det sanna vinträdet för att kunna bära frukt.
-----------
Satans kraft
(341) Den fallna människan är Satans lagliga fånge. Kristi uppgift är att rädda henne från fiendens
makt. Människan är av naturen böjd att följa Satans förespeglingar och hon kan inte framgångsrikt
motstå en så fruktansvärd fiende om inte Kristus, den mäktige Segraren, får bo i henne, leda hennes
önskningar och ge henne kraft. Endast Gud kan begränsa Satans makt. Han rör sig över hela jorden.
Han upphör inte att hålla vakt ett enda ögonblick av fruktan att förlora något tillfälle att förgöra
människor. Det är mycket viktigt att Guds folk förstår detta, så att de kan undgå hans snaror. Satan
håller på att så noggrant förbereda sina förvillelser, att Guds folk i hans sista strid mot dem inte
skall kunna förstå att det är han. "Detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en
ljusets ängel." (2 Kor. 11: 14.) På samma gång som en del bedragna människor påstår att han inte
existerar, så tar han dem till fånga och verkar i stor utsträckning genom dem. Satan känner bättre än
Guds folk den makt de kan ha över honom, när de har sin styrka i Kristus. När de ödmjukt anropar
den mäktige Segraren om hjälp kan den svagaste i tron, som vilar tryggt i Kristus, framgångsrikt
motstå Satan och hela hans här. Han är alltför klok för att verka öppet och framfusigt med sina
frestelser. Då skulle den sömnige kristnes uppmärksamhet skärpas och han skulle då söka den
starke och mäktige Befriarens skydd. Men han kommer oförmärkt och verkar förklädd genom
olydnadens barn, vilka utger sig för att vara gudfruktiga.
Satan kommer att anstränga sig till det yttersta av sin makt för att hemsöka, fresta och vilseleda
Guds folk. Han som vågade möta, fresta och håna vår Herre och som hade makt att ta honom i sina
armar och föra honom till templets tinnar och upp på ett högt berg, skall utöva sin makt till (342)
det yttersta över den nuvarande generationen, som är långt underlägsen Herren i förstånd och som
är nästan helt okunnig om Satans förslagenhet och styrka. På ett förunderligt sätt kommer han att
påverka deras kroppar som av naturen är böjda att göra det han frestar dem till. Satan jublar över att
man betraktar honom som en fantasifigur. När man skämtar om honom och framställer honom med
barnsligt bildspråk, eller med horn, klövar och svans, passar det honom väl. Man tänker sig honom
så underlägsen, att människor är helt och hållet oförberedda för hans försåtligt lagda planer. Därför
har han nästan alltid stor framgång. Om man förstod hans makt och förslagenhet skulle man också
vara beredd att med framgång stå honom emot.
Alla borde tänka på att Satan en gång var en upphöjd ängel. Hans uppror utestängde honom från
himmelen men det ödelade inte hans förmågor och gjorde honom inte till ett djur. Efter sitt fall har
han använt sin mäktiga styrka mot himmelens regering. Han har blivit mer och mer kunnig, och han
har lärt sig det mest framgångsrika sättet att påverka människor med sina frestelser.
Satan är upphovsmannen till de lögner han använder för att förvilla. Han började striden i himmelen
mot Guds regerings grundvalar. Allt sedan dess har han fortsatt med sitt uppror mot Guds lag. Han
har fått stora skaror av bekännande kristna att förkasta det fjärde budet. Detta bud ger en klar bild
av den levande Guden. Satan har tagit bort de tio budens ursprungliga sabbat, och i dess ställe insatt
en av veckans arbetsdagar.
Den stora ursprungliga lögn han framställde för Eva i Eden, "Ingalunda skolen I dö" (1 Mos. 3: 4),
var den första felaktiga teorin om själens odödlighet. Den har framförts med framgång och dess
resultat är förskräckligt. Han har verkat så att många har tagit emot denna felaktiga teori såsom
sanning och predikanter återger den, sjunger om den och ber därom.
Att det inte finns någon verklig djävul, samt att det finns en prövotid efter det att Jesus har kommit,
håller snabbt på att bli populära uppfattningar. Bibeln framställer klart och tydligt att varje persons
öde redan är för alltid bestämt när Herren (343) kommer tillbaka. "Må den som är orättfärdig
fortfara att öva sin orättfärdighet och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig,
han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig. Se, jag kommer snart och
har med mig min lön för att vedergälla var och en efter som hans gärningar äro." (Upp. 22: 11, 12.)
Satan använder sig av dessa populära uppfattningar för att dölja sig själv. Han kommer till stackars,
bedragna, dödliga människor genom den moderna spiritualismen, vilken inte lägger några band på
dem som inte är andligt sinnade. Om den efterföljs skiljer den familjer åt, uppväcker avundsjuka
och hat och ger frihet åt de mest förnedrande böjelser. Världen vet ännu alltför litet om
spiritualismens nedbrytande inflytande. Ridån drogs åt sidan och mycket av dess förskräckliga verk
uppenbarades för mig. Jag fick se några som hade haft en spiritualistisk erfarenhet och sedan
förkastat den. De bävade när de tänkte på hur nära de kom det slutliga fördärvet. De hade förlorat
kontrollen över sig själva, och Satan lyckades få dem att göra det som de avskydde. Men till och
med dessa har endast en svag ide om vad spiritualismen verkligen är. Förkunnare, som Satan
inspirerar, kan vältaligt försköna detta djävulska monster, dölja hans avskyvärdhet och framställa
det för många som mycket vackert. Men det kommer direkt från hans sataniska högsäte. Han gör
anspråk på rätten att kontrollera alla som tar befattning med sådant, ty de har vågat sig in på
förbjuden mark och förlorat sin Skapares beskydd.
En del andligt svaga människor har blivit så fascinerade av spiritualistiska lärares vältaliga ord, att
de har gett efter för dess inflytande. Efteråt har de insett dess förödande natur och skulle vilja
förkasta det och fly från det, men kan det inte. Satan håller dem kvar genom sin makt och är inte
villig att släppa dem fria. Han vet att de säkert är hans, så länge han har dem under sin särskilda
kontroll. Om de en gång frigör sig från hans makt kan han dock aldrig mer förleda dem till att
återigen tro på spiritualismen och ställa sig direkt under hans kontroll. Det enda sätt på vilket
sådana arma människor kan övervinna (344) Satan är att lära sig skilja mellan rena bibliska
sanningar och felaktiga uppfattningar. När de erkänner Bibelns anspråk söker de sig dit där de kan
få hjälp. De borde uppmana sådana som har en andlig erfarenhet och som har tro på Guds löften, att
bedja den mäktige Befriaren om hjälp för dem. Det kommer att bli en verklig närkamp. Satan
kommer att ge ytterligare kraft åt de onda änglar som har behärskat dessa personer. Men om Guds
heliga med djup ödmjukhet fastar och ber skall de genom sina böner vinna seger. Jesus kommer att
ge befallning åt heliga änglar att stå emot Satan. Därför kommer han att drivas bort och hans makt
över dessa plågade människor att brytas. "Han svarade dem: 'Detta slag kan icke drivas ut genom
något annat än bön och fasta.'" (Mark. 9: 29.)
De populära förkunnarna kan inte framgångsrikt motstå spiritualismen. De har ingenting de kan
skydda sina hjordar med mot detta nedbrytande inflytande. Mycket av spiritualismens sorgliga
resultat vilar på denna tids förkunnare, ty de har förkastat det bibliska budskapet och i dess ställe
föredragit lögnaktiga teorier. Den osanning som Satan framförde till Eva om själens odödlighet "Ingalunda skolen I dö" - har de framfört från talarstolen, och folket har tagit emot den som biblisk
sanning. Detta är spiritualismens grund. Guds ord lär ingenstans att människan har en odödlig själ.
Odödlighet är något som endast Gud äger. "Han som allena har odödlighet och bor i ett ljus, dit
ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare ära och evigt välde!
Amen." (1 Tim. 6: 16.)
Guds ord är, när det blir rätt förstått och tillämpat, det enda skydd som finns mot spiritualismen. Ett
evigt brinnande helvete predikas från talarstolarna så att Guds välvilliga karaktär i stället framställs
som kärlekslös och ond. De vill göra honom till den värsta tyrannen i universum. Denna vitt spridda
lära har vänt tusentals människor till universalism, trolöshet och (345) ateism. Guds ord är entydigt.
Det är en rak kedja av sanningar som kommer att visa sig vara ett ankare för dem som är villiga att
ta emot det, även om de måste offra sina omhuldade missuppfattningar. Det kommer att rädda dem
från dessa förskräckliga villfarelser i denna farliga tid. Satan har förlett olika församlingars pastorer
så att de håller fast vid dessa populära men felaktiga läror, på samma sätt som han ledde judarna att
i sin blindhet hålla fast vid offersystemet och korsfästa Kristus. Förkastandet av sanningens ljus
lämnar människor som fångar - Satans förvillade undersåtar. Ju större ljus de förkastar, desto större
kommer förvillelsens makt och det mörker att bli, som kommer över dem.
Jag fick se att Guds sanna folk är jordens salt och världens ljus. Gud väntar en fortgående tillväxt i
sanningens kunskap och en fortsatt vandring på helighetens väg. Då kommer de att förstå när Satan
uppenbarar sig och i Jesu styrka kunna stå honom emot. Satan kommer att kalla skaror av onda
änglar till sin hjälp för att förhindra en enda människas strävan att gå framåt, och om möjligt vrida
honom ur Kristi hand.
Jag såg onda änglar strida om människor och Guds änglar motarbeta dem. Striden var fruktansvärd.
Onda änglar fördärvade själva atmosfären med ett giftigt inflytande, och samlades omkring dessa
människor för att försämra deras fattningsförmåga. Heliga änglar vakade ängsligt och väntade på att
få driva Satans härskara tillbaka. Men det är inte de goda änglarnas sak att kontrollera människors
sinnen mot deras vilja. Om de ger efter för fienden och inte gör någon ansträngning att stå emot
honom, då kan Guds änglar knappast göra mer än att hålla Satans härskaror tillbaka, så att de inte
förgör dem förrän ytterligare ljus har getts, så att dessa som är i fara, ges möjlighet att lyfta sina
blickar till himmelen för att få hjälp. Jesus kommer inte att ge befallning till sina heliga änglar att
befria dem från svårigheterna, om de inte gör någon ansträngning att hjälpa sig själva.
Om Satan ser att han håller på att förlora en människa kommer han att anstränga sig till det yttersta
för att hålla fast denna enda. När en (346) människa inser sin belägenhet och med sorg och iver
söker Jesus för att få kraft, fruktar Satan att han skall förlora en fånge. Han ordnar med förstärkning
från sina änglar för att omge en sådan stackars människa och skapa en formlig mörkrets mur
omkring henne, så att himmelens ljus inte skall nå henne. Men om den, som är i sådan fara, i sin
hjälplöshet förlitar sig på Kristi försoning, lyssnar Frälsaren till dennes allvarliga trosbön. Han
sänder förstärkning av sådana änglar vars styrka övergår alla andras, och befriar honom.
Satan kan inte uthärda att man vädjar till hans mäktiga medtävlare, ty han fruktar och darrar inför
hans styrka och majestät. Vid ljudet av en allvarlig bön blir hela Satans härskara orolig. Satan
fortsätter att kalla legioner av sina onda änglar till hjälp för att uppnå sitt syfte. När änglar som äger
all makt och är iklädda himmelens rustning kommer för att hjälpa den uttröttade och förföljde, viker
Satan och hans härskara tillbaka, väl medvetna om att deras strid är förlorad. Satans villiga och
trogna undersåtar är aktiva och förenade i ett syfte. Även om de hatar varandra och strider inbördes,
tar de varje tillfälle i akt att verka för sitt eget gemensamma intresse. Men himmelens och jordens
härskare har begränsat Satans makt.
Min erfarenhet har varit ovanlig och under åratal har jag fått lida märkliga sinneskval. Guds folks
tillstånd och det att jag varit förbunden med Guds verk har ofta fört mig in i tung sorg och missmod
som inte kan beskrivas. Under åratal har jag hoppats på gravens ljuva viloplats. I min förra syn
frågade jag min ledsagande ängel varför jag hade fått leva och lida sådana sinnesbekymmer, och
varför jag så ofta kastades in på Satans stridsfält. Jag frågade varför jag måste vara så nära
förbunden med Guds verk, och om jag inte kunde befrias från sådana bekymmer. Det finns kraft
och styrka hos Guds änglar, och jag bad att jag måtte bli beskyddad.
Då framställdes för mig våra tidigare år. Jag fick se att Satan hade sökt att på olika sätt fördärva vår
(347) användbarhet, och att han många gånger hade lagt planer att få oss bort från Guds verk. Han
hade kommit på olika sätt och genom olika verkande krafter för att fullfölja sina avsikter, men
genom heliga änglars tjänst hade han besegrats. Jag såg att när vi hade rest från plats till plats, hade
han ofta placerat ut sina änglar på vår väg för att få till stånd olyckor som skulle ödelägga våra liv.
Heliga änglar hade också sänts till samma platser för att befria oss. Åtskilliga olyckor hade fört mig
och min make in i stora faror, men Gud har bevarat oss på ett underbart sätt. Jag såg att vi varit
särskilda föremål för Satans anfall på grund av vårt intresse av och vår förening med Guds verk.
När jag såg den stora omsorg som Gud varje ögonblick har för dem som älskar och följer honom,
inspirerades jag med tillförsikt och tro på Gud. Jag kände mig dock anklagad på grund av min brist
på tro.
-----------
De två kronorna
I den vision som gavs mig vid Battle Creek, Michigan, den 25 oktober 1861, fick jag se denna jord
vara mörk och dyster. Ängeln sade: ”Se noggrant!" Då fick jag se människorna på jorden. En del
hade Guds änglar omkring sig, medan andra var i totalt mörker och omgivna av onda änglar. Jag
såg en arm sträckas ned från himmelen, och handen höll en gyllene spira. På spirans övre del syntes
en krona som var fylld med diamanter. Varje ädelsten utstrålade ett starkt, klart och vackert ljus.
Ingraverat på denna krona stod följande ord: "Alla som vinner mig är lyckliga och skall få det eviga
livet."
Nedanför denna krona fanns en annan spira, och på den fanns också en krona. I dess centrum fanns
juveler, guld och silver, som utstrålade ett visst ljus. Inskriptionen på den kronan var följande:
"Jordiska skatter. Rikedom är makt. Alla som vinner mig får ära och ryktbarhet." Jag såg en stor
skara människor, som rusade fram för att gripa denna krona. De var mycket högljudda. I sin (348)
iver föreföll en del ha förlorat förståndet. De knuffade varandra, kastade undan dem som var
svagare än de själva och trampade på dem som i hastigheten föll. Många grep ivrigt tag i skatterna
inuti kronan och höll i dem allt vad de förmådde. En del i skaran var gamla och vithåriga och deras
ansikten var fårade av omsorg och bekymmer. Deras egna anhöriga, ben av deras ben, och kött av
deras kött, brydde de sig inte om. När vädjande blickar riktades till dem höll de fast i dessa skatter
ännu hårdare, som om de fruktade att i ett obevakat ögonblick förlora något litet, eller tvingas att
dela med sig. Deras hungriga ögon fästes på denna jordiska krona och de beräknade dess värde.
Många i denna skara visade tecken på armod och förtvivlan, och såg längtansfullt efter skatterna
och vände förtvivlade om när de såg de starkare övermanna de svagare och driva dem bort. Ändå
kunde de inte uppge tanken på rikedomarna utan tillsammans med dessa sjukliga, gamla och
vanställda sökte de att pressa sig framåt på vägen mot denna jordiska krona. En del dog när de var i
färd med att söka den. Andra föll just när de höll på att gripa den. Många hade just fått tag på
kronan när de föll. Döda kroppar låg utströdda på marken, men ändå rusade skaran framåt och
trampade på de fallna kamraternas döda kroppar. Varenda en som lyckades få tag i kronan fick en
del av den och applåderades högljutt av den intresserade skara som stod (349) runt omkring. I sina
ivriga försök att få de jordiska tingen förlorade de det himmelska ur sikte. De lämnades i mörker,
men ändå var de ivriga att se sig omkring för att få den jordiska kronan. Några blev besvikna på
skaran som så ivrigt sökte den jordiska kronan. De föreföll att ha en känsla av faran och vände sig
bort från den. Med allvar sökte de få del av den himmelska kronan. Sådana människors ansikten
förändrades från mörker till ljus från hopplöshet till livaktighet och helig glädje.
Jag såg en skara som pressade sig genom folkmängden med sina ögon intensivt riktade på den
himmelska kronan. När de ivrigt banade sig väg genom den oordnade människomassan hjälpte
änglar dem och öppnade väg för dem, så att de kunde komma fram. När de närmade sig den
himmelska kronan, kom från den ett ljus som lyste på och omkring dem, och som skingrade mörkret
runt dem. Ljuset blev klarare och starkare intill dess att de tycktes bli förvandlade och liknade
änglarna. De kastade inte en enda längtansfull blick på den jordiska kronan. De som sökte få denna
hånade dem och kastade svarta bollar efter dem. Dessa kunde inte göra dem någon skada så länge
deras ögon var fästa vid den himmelska kronan men de som vände sig om och fixerade de svarta
bollarna blev smutsiga av dem. Följande skriftställe gavs mig:
"Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla,
utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in
och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens lykta. Om nu
ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp
höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke
mörkret! Ingen kan tjäna två herrar ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre,
eller kommer han att (350) hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både
Gud och Mamon." (Matt. 6:19-24.)
En stor skara onda änglar var ivrigt sysselsatta. Satan var mitt ibland dem och såg med den mest
upphöjda tillfredsställelse på den skara som kämpade om kronan. Han tycktes kunna förmedla en
egendomlig hänförelse till dem som ivrigt sökte den. Många som sökte denna jordiska krona var
bekännande kristna. En del av dem föreföll ha endast litet ljus. De såg längtansfullt mot den
himmelska kronan och lockades ofta av dess skönhet. Ändå hade de inte någon verklig förståelse
för dess värde och härlighet. På samma gång som de med en hand sträckte sig efter den himmelska
kronan, sträckte de sig med den andra ivrigt efter den jordiska, fast beslutna att äga den.
Det jag hade sett förklarades därefter för mig: De som så ivrigt sökte efter den jordiska kronan och
som älskade denna världens skatter, är bedragna och smickrade av de förgängliga lockelserna. Jag
såg en del som bekänner sig vara Jesu efterföljare, är så ivriga att få del av de jordiska skatterna, att
de förlorar sin kärlek till himmelen, lever som denna världen, och räknas av Gud tillhöra den. De
bekänner sig söka efter en evig krona, en skatt i himmelen, men deras huvudsakliga intresse är att
finna hur de skall kunna få tag i jordiska ting. De som har sina skatter i denna världen, och älskar
dess rikedomar, kan inte älska Jesus. De tror kanske att de har rätt, och även om de klänger sig fast
vid sina ägodelar med den giriges grepp, kan man inte få dem att inse eller förstå att de älskar
pengarna mer än sanningens sak eller de himmelska rikedomarna.
"Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!" (Matt. 6:
23.) Det fanns ett tillfälle i sådana människors erfarenhet, när det ljus som gavs dem icke
uppskattades eller älskades och därför har det blivit mörker. Ängeln sade: "Ni kan inte älska och
tillbedja jordens skatter och samtidigt äga de sanna rikedomarna." När den unge mannen kom till
Jesus och sade: "Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?" (Matt. 19: 16) gav Jesus
honom tillfälle att välja. Han kunde skilja sig från sina ägodelar och få det eviga livet, eller behålla
dem och gå miste om det eviga livet. Hans rikedomar hade större värde för honom än de himmelska
skatterna. Villkoret att han måste skilja sig från sina skatter och ge dem till de fattiga, för att bli en
Jesu efterföljare och få det eviga livet, avkylde hans längtan och han gick bort mycket sorgsen.
Denna larmande skara som sökte efter den jordiska kronan, visades för mig vara de som ivrigt
använde alla medel för att få del av materiell egendom. De förlorade sitt omdöme på denna punkt.
Alla deras (351) tankar och deras energi inriktades på att få fatt på jordiska värden. De trampade
andras rättigheter under fötterna, förtryckte de fattiga och undanhöll arbetarna deras löner. Om de
kan dra nytta av de fattigare och de som är mindre begåvade än sig själva och på så sätt föröka sina
egna rikedomar, kommer de inte att tveka ett ögonblick att förtrycka dem eller ens att se dem
tvingade till att tigga.
De män som jag såg, vars huvuden var vita av ålder och vilkas ansikten var fårade av bekymmer,
men som ändå grep så ivrigt efter juvelerna i kronan, var de gamla som endast hade några få år
kvar. De var ändå så ivriga att söka efter dessa jordiska skatter. Ju närmare de kom graven, desto
ivrigare var de att hålla fast vid dem. Deras egna anhöriga skulle inte få någon del därav. Deras
egna familjemedlemmar tilläts att arbeta över sin förmåga för att få fatt på litet pengar. De använde
varken skatterna för andras bästa eller för sig själva. Det var nog att veta att de hade dem. När de
upplystes om sitt ansvar att hjälpa de fattiga och underhålla Guds verk såg de sorgsna ut. De skulle
med glädje ta emot det eviga livets goda, men önskade inte att det skulle kosta dem något. Villkoren
var för svåra. Abraham tvekade inte att ge sin ende son. I lydnad för Gud var han villigare att offra
löftessonen än många är att offra sina jordiska ägodelar.
Det var pinsamt att se dessa som skulle ha varit mogna för härligheten, och dagligen göras lämpliga
för odödlighet, använda all sin kraft för att behålla sina jordiska ägodelar. Jag såg att sådana inte
kunde värdesätta de himmelska skatterna. Deras starka känslor för det jordiska tvingar dem att i sina
gärningar visa att de inte uppskattar det himmelska arvet tillräckligt mycket för att offra något för
det. Den "rike ynglingen visade villighet att leva i harmoni med Guds bud, men ändå sade Herren
till honom att det var ett som fattades. Han längtade efter evigt liv, men älskade sina ägodelar mera.
Många bedrar sig själva. De har inte sökt (352) efter sanningen som efter gömda skatter. Deras
krafter används inte på bästa sätt. Deras sinnen, som skulle ha kunnat upplysas av himmelens ljus,
är förvirrade och bekymrade. "Tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser
efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt." (Mark. 4.:
19.) ."Sådana", sade ängeln, "är utan ursäkt." Jag såg att ljuset lämnade dem. De längtade inte efter
att förstå det allvarliga och viktiga budskapet för vår tid. De menade att de klarade sig lika bra utan
att förstå det. Ljuset slocknade och de famlade sig fram i mörkret.
Den sjukliga och vanställda skaran som strävade efter den jordiska kronan, är de vilkas intressen är
i denna världen. Även om de möter besvikelser från alla sidor, har de ingen lust att fästa sina
känslor vid de himmelska tingen och tillförsäkra sig själva en skatt och ett hem där. De får inte det
jordiska, trots att de jagar därefter, och förlorar samtidigt det himmelska. Trots att dessa som sökte
efter de jordiska skatterna, blev besvikna och olyckliga här i livet och i döden, därför att de endast
var böjda att söka de jordiska tingen, följde andra samma väg. De skyndar sorglöst vidare och
glömmer bort det förskräckliga slut som de får, vilkas exempel de följer.
De som fick tag i kronan, och fick äga en del av den, hyllades med applåder. Deras livsmål rikedomarna - hade nåtts. De fick den ära denna världen ger dem som är rika. De har inflytande i
världen. Satan och hans änglar är tillfredsställda. De vet att dessa människor säkert är deras. När de
lever i uppror mot Gud är de samtidigt Satans mäktiga representanter.
De som blev besvikna på denna skara som endast åtrådde den jordiska kronan, är de som lagt märke
till deras liv som kämpade efter jordens skatter och såg hur det gick för dem. De ser att de aldrig är
tillfredsställda utan olyckliga. De blir därför ängsliga och skiljer sig från denna olyckliga grupp
människor, och söker efter den sanna förblivande rikedomen.
(353) De som med änglars hjälp söker finna en väg genom den stora skaran för att finna den
himmelska kronan, visades mig vara Guds trogna folk. Änglar leder dem framåt, och de inspireras
av nit att sträva för att få del av de himmelska skatterna.
De svarta bollarna som kastades efter de heliga var hånfulla ord och förtal som spreds om Guds folk
av dem som älskar att ljuga. Vi borde vara mycket noga att leva ett klanderfritt liv och hålla oss
borta från allt som ser ut att vara ont. Det är vår plikt att frimodigt gå framåt och inte bry oss om de
ogudaktigas falska anmärkningar. När de rättfärdigas blick är riktad på de himmelska, ovärderliga
skatterna, kommer de att bli mer och mer lika Kristus, och på så sätt kommer de att förändras och
göras lämpliga för förvandlingen.
-----------
Framtiden
På Förklaringsberget blev Jesus förhärligad av Sin Fader. Vi hör Honom säga: "Nu är
Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom." (Joh. 13:31.) Innan Jesus förråddes
och korsfästes blev han på det sättet styrkt inför sitt sista ohyggliga lidande. När Kristi församlings
medlemmar närmar sig den sista stridens period, "en tid av nöd för Jakob", kommer de att växa upp
till Kristi fullhet och bli delaktiga av Hans Ande. När den tredje ängelns budskap växer till det
"höga ropet", och när stor kraft och härlighet åtföljer det avslutande arbetet, kommer Guds trogna
folk att bli delaktiga av denna härlighet. Det är särlaregnet som förnyar och styrker dem att gå
igenom denna prövande och svåra tid. Deras ansikten kommer att stråla av denna ljusets härlighet,
som åtföljer den tredje ängeln.
Jag såg att Gud på ett underbart sätt kommer att bevara Sitt folk under denna svåra tid. På samma
sätt som Jesus utgöt Sin själ i örtagårdens bönekamp, kommer de att ivrigt ropa i sin nöd, både dag
och natt, om befrielse. Ett påbud kommer att gå ut, (354) att de måste förkasta det fjärde budets
sabbat och helga den första dagen eller förlora sina liv. Men de kommer inte att ge efter för detta
och trampa Herrens sabbat under sina fötter och ära den påvliga institutionen. Både Satans
härskaror och de ogudaktiga människorna kommer att omringa dem och jubla över denna situation,
ty det ser ut som om det inte finns någon väg till undanflykt. Men mitt under deras hånfulla triumf,
hörs det ena dundret efter det andra likt det värsta åskväder. Himlavalvet blir mörkare och mörkare
och upplyses endast av himmelens förfärande men härliga ljus, när Gud låter höra Sin röst från Sin
heliga boning.
Jordens grundvalar skakar. Byggnader vacklar och faller med ett förskräckligt brak. Havet kokar
liksom en sjudande gryta och hela jorden är i våldsammaste rörelse. De rättfärdigas fångenskap
förändras och under glädjefyllda och allvarliga viskningar säger den ene till den andre: "Vi har
befriats. Det är Guds röst." Med högtidligt allvar lyssnar de till orden som Gud talar. De ogudaktiga
lyssnar, men förstår inte vad Gud säger. De fruktar och bävar när de heliga gläder sig. Satan och
hans änglar som tillsammans med de ogudaktiga människorna hade glatt sig över att Guds folk var i
deras händer och som trodde att de skulle kunna förgöra dem och utrota dem från jorden, bevittnar
nu den härlighet som Gud ger till dem som har ärat Hans heliga lag. De som var så ivriga att förgöra
de heliga, kan inte motstå den härlighet som vilar på de befriade, utan faller till jorden såsom döda.
Satan och hans änglar flyr från de förhärligade heligas närvaro. Deras makt att plåga dem är för
alltid borta.
-----------
Nummer 9 - Vittnesbörd för församlingen
Upproret
(Titta appendix)
(355) Vår nations fruktansvärda tillstånd kräver djup ödmjukhet från Guds folks sida. Den allt
avgörande frågan, som nu borde lägga beslag på varje sinne är: Är jag beredd för Guds dag? Kan
jag bestå i den svåra prövning, som är framför mig?
Jag såg, att Gud renar och prövar Sitt folk. Han kommer att rena dem som guld, tills slaggämnena
har förtärts och Hans bild återspeglas i dem. Alla har inte den självförnekande ande och den
villighet som kan uthärda hårdhet och kan lida för sanningens sak, vilket som Gud kräver. Deras
vilja är inte underordnad. De har inte helgat sig själva helt till Gud så att de inte finner något större
nöje än att göra Hans vilja. Förkunnare och folk saknar andlighet och sann gudsfruktan. Allt som
kan skakas, kommer att skakas. Guds folk kommer att föras in i de mest prövande situationer och
alla måste vara fasta, rotade och ha sin grund i sanningen. Annars kommer deras steg med säkerhet
att glida. Om Gud tröstar och ger själen näring genom Sin inspirerande närhet, kan de uthärda, även
om vägen är mörk och försedd med törnen. Mörkret kommer snart att försvinna och det sanna ljuset
kommer att lysa för evigt. Jag hänvisades till Jesaja 58; 59:1- 15 och Jeremia 14:10- 12, som en
beskrivning av vår nations tillstånd i vår tid. Denna nations folk har glömt och övergett Gud. De har
valt andra gudar och följt (356) sina egna fördärvade vägar tills Gud har vänt sig från dem. Jordens
invånare har trampat på Guds lag och brutit Hans eviga förbund.
Jag blev visad den sinnesrörelse, som framkallades i vårt folk genom artikeln ”Nationen” i Review.
Somliga uppfattade den på ett sätt och andra på ett annat. De tydliga framställningarna förvanskades
och användes till något som författaren inte hade avsett. Han gav det bästa ljus han då hade. Det var
nödvändigt att något blev sagt. Mångas uppmärksamhet riktades mot sabbatshållare, därför att de
inte visade något större intresse för krigen och inte anmälde sig som frivilliga. På en del platser
föreföll de att sympatisera med upproret. Den tid hade kommit, när vår sanna inställning till
slaveriet och upproret kommer att bli känd. Det var nödvändigt att röra sig försiktigt för att avvända
den misstro, som var rikad mot sabbatshållare. Vi bör handla med stor försiktighet. ”Håll fred med
alla människor så långt det är möjligt och beror på er.” (Rom. 12:18) Vi kan lyda denna uppmaning
och inte offra en enda princip av vår tro. Satan och hans armé befinner sig på krigsstigen mot de
laglydiga och kommer att arbeta på att föra dem in i besvärliga situationer. De borde inte försätta
sig själva in i en sådan situation, därför att de saknar omdöme och urskillningsförmåga.
Jag blev visad, att somliga handlade mycket oförsiktigt när det gällde den nämnda artikeln. Den
stämde inte i alla avseenden överens med deras synpunkter. I stället för att lugnt och stilla överväga
saken och se på den i alla dess betydelser, blev de upprivna och upphetsade. Somliga grep pennan
och drog snabbt slutsatser, som inte kunde klara närmare granskning. Somliga var motsägelsefulla
och oförnuftiga. De gjorde det, som Satan alltid skyndar på dem att göra, nämligen, att omsätta sina
upproriska känslor till handling.
I Iowa framförde de saker och ting ganska länge och fastnade i fanatism. De förväxlade iver och
fanatism med samvetsgrannhet. I stället för att låta sig vägledas av förnuft och sund (357)
omdömesförmåga, lät de sina känslor ta ledningen. De var beredda att bli martyrer för sin tro.
Ledde alla dessa känslor dem till Gud? Och till större ödmjukhet inför Honom? Ledde det dem till
att lita på Hans kraft att befria dem från den pövningens tid som de kunde föras in i? O, nej! I stället
för att sända sina böner till himlens Gud och endast vara beroende av Hans kraft, vände de sig till
den lagstiftande församlingen och blev avvisade. De visade sin svaghet och avslöjade sin bristande
tro. Allt detta tjänade bara till att föra denna speciella grupp, sabbatshållarna, fram så att de blev
särskilt uppmärksammade och till att utsätta dem för att samlas ihop, många på besvärliga platser,
av dem som inte hyser någon sympati för dem.
Somliga har varit inställda på att finna fel och klaga över vilket förslag som helst. Men få har haft
vishet till att i denna mycket besvärliga tid tänka fördomsfritt och öppet säga vad som skall göras.
Jag såg, att de som har varit snabba till att säga, att man med säkerhet inte skulle ta en
kommendering, inte visste vad de talar om. Om de verkligen skulle få en kommendering och på
grund av sin vägran att lyda blev hotade med fängelse, tortyr eller död, skulle de rygga tillbaka för
detta och sedan inse att de inte har förberett sig själva för en så kritisk situation. De skulle inte
kunna uthärda den rättsliga prövningen av sin tro. Det som de trodde var tro, var endast fanatisk
inbillning.
De, som är bäst förberedda för att till och med offra sina liv, hellre än att försätta sig i en situation,
där de inte kan lyda Gud, skulle inte vilja säga något. De vill inte skryta. De skulle känna djupt och
tänka mycket över det och deras allvarliga böner skulle gå upp till himlen för att finna visdom att
handla och nåd att hålla ut. De som känner, att de i fruktan för Gud inte med gott samvete kan
engagera sig i denna krigföring, kommer att vara mycket tysta och när de blir tillfrågade, kommer
de helt enkelt att konstatera vad det är deras plikt att säga för att svara den som frågar, och sedan
låta det bli tydligt, att de inte hyser någon sympati för upproret.
(358) Det är några få i sabbatshållarnas led som sympatiserar med slavägarna. Även om de tar emot
sanningen, lämnar de inte alla de fel bakom sig, som de skulle ha lämnat. De behöver en mer
genomgripande kommendering från sanningens renande källa. Några har fört med sig sina gamla
politiska fördomar, som inte står i överensstämmelse med sanningens principer. De vidhåller, att
slaven är slavägarens egendom och inte skall tas från honom. De jämställer dessa slavar med
boskap och säger, att det kränker ägaren lika mycket att man tar ifrån honom hans slavar, som om
man tar ifrån honom hans boskap. Jag blev visad, att det inte spelade någon roll hur mycket ägaren
hade betalt för människors kroppar och själar. Han hade inte rätt att behålla dem som sin egendom.
Kristus dog för hela människosläktet, svarta som vita. Gud har gjort människan till en moraliskt fri
förvaltare, svart som vit. Slaveriets institution avskaffar detta och låter människan utöva en makt
över sin medmänniska som Gud aldrig har gett henne och som endast tillkommer Gud. Slavägaren
har vågat ta på sig Guds ansvar över sin slav. Därmed kommer han att stå till svars för sin slavs
synder, okunskap och fel. Han kommer att ställas till svars för den makt han utövar över slaven.
Den färgade rasen är Guds egendom. Deras Skapare är ensam deras härskare och de som har vågat
kedja fast slavens kropp och själ och låta honom vara nedvärderad som ett djur, kommer att få sina
straff. Guds vrede har slumrat, men kommer att väckas och utgjutas utan uppblandning av nåd.
Somliga har varit indiskreta och öppet talat om sina sympatier för slaveriet - principer som inte är
av himmelskt ursprung utan kommer från Satans herravälde. Dessa rastlösa andar talar och handlar
på ett sätt, som drar skam över (359) Guds verk. Jag kommer här att ge en kopia av ett brev, skrivet
till Bror A, från Oswego distrikt, New York:
Jag blev visad några saker som gäller dig. Jag såg, att du blev bedragen då det gäller dig själv. Du
har gett vår tros fiende tillfälle att bespotta och tillrättavisa sabbatshållare. Genom ditt frispråkiga
sätt att vara, har du stängt öronen på somliga, som ville lyssna till sanningen. Jag såg, att vi skulle
vara lika listiga som ormar och lika oskyldiga som duvor. Du har inte visat vare sig ormens listighet
eller duvans oskuld.
Satan var den förste store upprorsledaren. Gud straffar nordstaterna, för att de har låtit slaveriets
förbannade synd existera så länge, ty i himlens ögon är det den mörkaste tänkbara synd. Gud är inte
med sydstaterna och Han kommer att straffa dem fruktansvärt i slutet. Satan är anstiftaren till alla
uppror. Jag såg, bror A, att du hade låtit dina politiska principer utplåna din omdömesförmåga och
din kärlek till sanningen. De förtär sann gudsfruktan från ditt hjärta. Du har aldrig sett slaveriet i
dess rätta ljus och det synsätt du har på detta har kastat dig över till rebellernas sida, som har satts i
gång av Satan och hans armé. Dina synpunkter på slaveri kan inte stå i överensstämmelse med den
helgade och viktiga sanningen för vår tid. Du måste antingen överge ditt synsätt eller sanningen.
Båda kan inte beskyddas i samma hjärta, eftersom de ligger i krig med varandra.
”Satan har gjort dig upprörd. Han kommer inte att låta dig vila förrän du ger uttryck för dina känslor
på mörkrets makters sida och därmed stärker den ondes hand, som Gud har förbannat. Du har
använt ditt inflytande på fel sida, hos dem vilkas livsväg handlar om att så törnen och plantera
elände för andra. Jag såg, att du använde ditt inflytande på en eländig grupp, en gudsförgäten grupp
och Guds änglar flydde från dig i avsky. Jag såg, att du blev fullständigt bedragen. Om du hade följt
det ljus (360) som Gud hade gett dig, tagit emot dina bröders uppfattning och lyssnat till deras
undervisning, skulle du ha räddat dig själv och räddat den dyrbara sanningens sak från att klandras.
Oavsett det ljus som hade getts, har du emellertid offentligt gett uttryck åt dina känslor. Om du inte
gottgör det som du gjort felaktigt, kommer det att vara Guds folks plikt att offentligt dra tillbaka Sin
sympati och Sitt umgänge från dig, för att bevara det intryck, som måste utgå från oss som ett folk.
Vi måste låta det bli känt, att vi inte har sådana i vårt sällskap och att vi inte vill vandra tillsammans
med dem i vår församling.
”Du har tappat bort sanningens helgande inflytande. Du har förlorat din kontakt med den
himmelska härskaran. Du har förenat dig själv med den förste upprorsmakaren. Guds vrede vilar
över dig, eftersom Hans helgade verk har utsatts för skam och sanningen har gjorts avskyvärd för
dem som inte tror. Du har vållat Guds folk sorg och avvisat råd från Hans ambassadörer på jorden,
som arbetar med Honom och i Kristi ställe enträget ber om att själar måtte bli försonade med Gud.
”Jag blev visad, att vi som ett folk inte kan vara tillräckligt försiktiga med vilket inflytande vi
utövar. Vi bör ge akt på vartenda ord. När vi med ord eller handling placerar oss själva på fiendens
slagfält, driver vi bort heliga änglar från oss och drar till oss skaror av onda änglar omkring oss.
Detta har du gjort, bror A, och genom din oskyddade, viljestarka livsstil har du blivit anledning till
att människor, som inte tror, ser med misstänksamhet på sabbatshållare omkring dig. Dessa ord
gavs mig med tanke på Guds tjänare: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig. Och den som
förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.”
(Luk. 10:16) Måtte Gud hjälpa dig, min bedragne broder, att se dig själv sådan som du är och att ha
förståelse för samfundet.
Vårt rike är inte av den här världen. Vi väntar på, att vår Herre från himlen skall komma till jorden,
för att utplåna all auktoritet och makt och upprätta Sitt eviga rike. (361) Jordiska makter skakas. Vi
behöver inte och kan inte förvänta oss enighet bland jordens nationer. Vår position i
Nebukadnessars bildstod representeras av tårna, i ett splittrat tillstånd och i ett söndersmulat
material, som inte kommer att hålla ihop. Profetian visar oss, att Guds stora dag är alldeles nära oss.
Det brådskar i hög grad.
Jag såg, att det var vår plikt att i alla avseenden lyda vårt lands lagar, såvida de inte strider mot den
högre lag, som Gud med tydlig stämma uttalade från Sinai och därefter skrev ned på sten med Sitt
eget finger. ”Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag skall vara
deras Gud, och de skall vara mitt folk.” (Hebr. 8:10) . Den, som har Guds lag skriven i hjärtat, vill
hellre lyda Gud än människor och vill hellre vara olydig mot alla människor än att avvisa det minsta
av Guds bud. Guds folk, som har undervisats genom sanningens inflytande och har vägletts av ett
gott samvete, kommer att ta emot Guds ord, som skrivits i deras hjärtan, som den enda auktoritet de
kan erkänna eller samtycka till att lyda. Den gudomliga lagens visdom och auktoritet är störst.
Det blev visat mig, att Guds folk, som är Hans särskilda skatt, inte kan delta i detta komplicerade
krig, därför att det strider mot alla deras trosprinciper. I armén kan de inte lyda sanningen och
samtidigt lyda sina officerares krav. Det skulle innebära en ständig kränkning av deras samveten.
Världsliga människor styrs av världsliga principer. De kan inte uppskatta något annat. Världslig
politik och offentlig opinion omfattar den handlingsprincip som styr dem och leder dem till att
utöva den formen av rätt handlande. Men Guds barn kan inte låta sig styras av sådana motiv. Guds
ord och befallningar, som är inskrivna i själen, är ande och liv och har makt att framkalla
underkastelse och lydnad. Jehovas tio bud är grunden för alla rättfärdiga och (362) goda lagar. De,
som älskar Guds bud kommer att rätta sig efter varje god lag i landet. Men om myndigheternas krav
strider mot Guds lagar, är den enda frågan man måste ta ställning till: Skall vi lyda Gud eller
människor?
Till följd av uppror mot den högre grundlagen och andra lagar, som har pågått länge och ständigt
tilltar, breder en dyster slöja av mörker och död ut sig över jorden. Jorden suckar under bördan av
ökad skuld och överallt tvingas döende människor att uppleva förtvivlan, som omfattar
orättfärdighetens lön. Jag blev visad, att människor genom slughet och bedrägeri utförde Satans
avsikter och att ett fruktansvärt slag nyligen har utdelats. Det kan verkligen sägas: ”Rättvisan trängs
tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt får inte
komma fram.” ”… och den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad.” (Jes. 59: 14- 15) I några av
de fria staterna sjunker den moraliska standarden allt lägre. Människor med fördärvade begär och
demoraliserade liv har nu ett tillfälle att triumfera. De har valt sina ledare, vilkas principer är
förnedrande och som inte kommer att förhindra ondska eller undertrycka människors fördärvade
lustar, utan i stället låta dem få härska helt och fullt. Om de, som väljer att bli som djuren, genom att
dricka giftig vätska, ändå var de enda som led. Om de ensamma fick skörda frukterna av sina egna
handlingar, så skulle det onda inte vara så utbrett. Men många, riktigt många, måste genomgå
otroliga lidanden på grund av andras synder. Kvinnor och barn måste, trots att de är oskyldiga,
tömma den bittra bägaren i botten.
Utanför Guds nåd, älskar människor att göra ont. De vandrar i mörker och saknar självbehärskning.
De ger lösa tyglar åt sina lidelser och begär, tills alla de finare känslorna och uppfattningarna har
gått förlorade och det endast återstår djuriska lidelser. Sådana människor behöver känna att en
högre kraft behärskar dem, som vill tvinga dem till lydnad. Om inte ledarna utövar en kraft, som
förskräcker den som gör ont, kommer han att sjunka ner till en djurisk nivå. Jorden blir mer och mer
fördärvad.
(363) Många blev förblindade och grovt bedragna i det sista valet. Deras inflytande används till att
sätta in sådana människor på platser där de kan utöva makt, som kommer att se igenom fingrarna
med det onda, människor som oberörda skulle bevittna en ström av olyckor och elände, vilkas
principer är korrumperade och som sympatiserar med sydstaterna och vill bevara slaveriet sådant
som det är.
I betrodda ställningar i nordstaternas armé finns det människor som i hjärtat är upproriska och som
inte värderar soldaternas liv högre än de skulle värdesätta en hunds liv. De kan oberörda se tusentals
av dem sönderslitna, lemlästade och döende. Officerarna i sydstaterna får ständigt ta emot
information om planerna i nordstaternas armé. Korrekt information har getts till nordstaternas
officerare om hur rebellerna förflyttar sig och närmar sig. Denna information har emellertid ibland
ignorerats och föraktats, på grund av att anmälaren var svart. Och genom försummelse att förbereda
sig för angrepp, har unionens trupper överrumplats och nästan skurits i bitar, eller, vilket är lika illa,
har många av de stackars soldaterna tagits till fånga för att lida värre än döden.
Om det funnits enighet i nordstaternas armé, skulle detta uppror snart upphöra. Upprorsmakarna
vet, att de hela tiden har sympatisörer i nordstaternas armé. Historiesidorna blir allt mörkare.
Trofasta människor, som inte har förståelse för upproret eller för slaveriet som har förorsakat det,
har förts bakom ljuset. Deras inflytande har hjälpt till att placera människor i ställningar med
maktbefogenhet, som har principer de var emot.
Allt bereder sig för Guds stora dag. Det kommer att dröja ytterligare något innan jordens invånare
har fyllt sin missgärnings bägare och kommer Guds vrede, som har slumrat så länge, att vakna och
detta ljusets land kommer att dricka Hans bägare med oblandad vrede. Guds ödeläggande kraft är
över jorden för att slita sönder och ödelägga. Jordens invånare är dömda till svärd, svält och pest.
Riktigt många människor med maktbefogenhet, generaler och officerare, handlar (364) efter
anvisningar som framförts av andar. De djävulska andar, som ger sig ut för att vara döda krigare
och dugliga generaler, står i förbindelse med människor med maktbefogenheter och styr många av
deras handlingar. En general får order från dessa andar, till att företa vissa åtgärder och smickras
med hopp om framgång. Andra tar emot order, som starkt skiljer sig från dessa. Ibland uppnår de,
som följer dessa befallningar, segrar men oftast måste de möta nederlag.
Ibland ger dessa andar de ledande männen en redogörelse för händelser som skall inträffa i strider
som de skall engagera sig i, och för personer som kommer att falla i striden. Ibland konstateras det,
att dessa andars förutsägelser är riktiga och detta stärker de troendes tro på andliga manifestationer.
Ibland återigen konstateras det, att korrekt information inte har getts, men de bedragande andarna
ger någon förklaring, som godtas. Sinnenas villfarelse är så stor, att många inte är i stånd att
uppfatta de ljugande andar, som leder dem mot en säker ödeläggelse.
Den store ledande upprorsmakaren Satan, är bekant med manövrarna i detta krig och han leder sina
änglar till att anta gestalten av döda generaler, att efterlikna deras vanor och visa deras speciella
karaktärsdrag. Och ledarna i armén tror verkligen att deras vänners och deras döda krigares andar,
revolutionskrigets fäders andar, leder dem. Om de inte befann sig i den starkast tänkbara, mycket
intressanta villfarelse, skulle de börja tro att krigarna i himlen (?!) inte visade gott och
framgångsrikt ledarskap eller att de hade glömt bort sin berömda jordiska skicklighet.
I stället för att de ledande männen i detta krig sätter sin tillit till Israels Gud och leder sina arméer
till att lita på den Ende, som kan befria dem från deras fiender, så gör de flesta förfrågningar hos
djävlarnas furste och litar på honom. Se 5 Mos. 32:16- 22. Ängeln sade: ”Hur kan Gud bereda ett
sådant folk åt Sig? (365) Om de ville se upp till Honom och lita på Honom, om de bara ville komma
till den plats där Han kan hjälpa dem, allt för Hans egen äras skull, skulle Han gärna göra det.”
Jag såg, att Gud inte fullständigt ville överlämna nordstaternas armé i händerna på ett rebelliskt
folk, för att bli fullständigt utplånad av sina fiender. Jag hänvisades till 5 Mos. 32:26- 30: ”´Jag vill
skingra dem, utplåna minnet av dem bland människor, om jag inte fruktade hån från fienden, att
deras ovänner skulle misstyda det, och säga: Vår hand är mäktig, det var inte HERREN som gjorde
allt detta´. Ty ett rådlöst folk är de, och förstånd finns ej i dem. Vore de visa skulle de inse detta, de
skulle förstå vilket slut de måste få. Hur kunde en enda jaga tusen framför sig, två driva tiotusen på
flykten, om ej deras Klippa hade sålt dem, om ej HERREN hade utlämnat dem?”
Det finns generaler i armén, som är fullständigt trogna och försöker göra allt de kan för att stoppa
detta fruktansvärda uppror och onaturliga krig. Men de flesta av officerarna och ledande männen
har egna själviska motiv till att tjäna. Var och en ser efter vinning för sin egen sak och många av de
trofasta, helhjärtade soldaterna blir försagda och missmodiga. På ett ädelt sätt utför de sin del i möte
med fienden och den behandling de får från sina egna officerare är brutal. Bland soldaterna finns
det män med ädla motiv och som är fria och oberoende i sin ande. De har aldrig varit vana att
blanda sig med en så förnedrad grupp människor som krig för samman och blivit tyranniserade och
misshandlade och behandlade som oskäliga djur. Det är mycket hårt för dem att uthärda detta.
Många officerare har brutala vredesutbrott och när de har fått maktbefogenheter, har de goda
tillfällen att omsätta sin brutala natur i handling. De tyranniserar sina underordnade, som
sydstaternas slavägare tyranniserar sina slavar. (366) Detta kommer att göra det svårt att värva män
till armén.
Vid något tillfälle då generalerna har befunnit sig i de mest förfärliga strider och deras folk har fallit
som regn, skulle en förstärkning vid rätt tidpunkt ha gett dem seger. Men andra generaler
bekymrade sig inte för hur många liv som gick förlorade och hellre än att komma de stridande till
undsättning, eftersom deras intressen var de samma, vägrade de att ge den nödvändiga hjälpen,
eftersom de fruktade att deras medgeneral skulle få äran av att framgångsrikt driva tillbaka fienden.
På grund av avund och svartsjuka har de till och med jublat över att se fienden segra och driva
tillbaka unionens folk. Sydstatsmän har en djävulsk ande i detta uppror, men nordstatsmän är inte
beredda. Många av dem har en självisk misstänksamhet och fruktar att andra skall få ära och och bli
upphöjda över dem själva. O, hur många tusentals liv har inte offrats på grund av detta! De, från
andra nationer som har fört krig, har endast haft ett intresse. Med osjälvisk iver har de gått fram för
att segra eller dö. Ledande män i revolutionen handlade enigt, med iver, och därigenom uppnådde
de sitt oberoende. Men nu handlar människor som demoner i stället för som mänskliga varelser.
Satan har genom sina änglar stått i förbindelse med officerare, som har varit kalla, beräknande män
när de har lämnats åt sig själva och som har gett ifrån sig sitt eget omdöme och har vägletts av dess
lögnandar till mycket svåra platser, där de har drivits tillbaka genom fruktansvärda blodbad. Det
passar hans sataniska majestät bra att se blodbad och massaker på jorden. Han älskar att se stackars
soldater mejas ned som gräs. Jag såg, att upprorsmännen ofta har befunnit sig i ställningar, där de
kunde hållas nere utan stor ansträngning. Förbindelserna med andarna har emellertid lett
nordstaternas generaler och förblindat deras ögon tills upprorsmännen befann sig utom räckhåll för
dem. Och somliga generaler ville hellre låta upprorsmännen undslippa, än att underkuva dem. De
tänker mer på slaveriets fördelaktiga situation (367) än på nationens lycka. Detta är en av orsakerna
till, varför krigen är så utdragna.
Information från våra generaler till Washington om vår armés förflyttningar, kunde lika gärna
telegraferas direkt till upprorsmakarnas styrkor. Det finns sympatisörer till upproret i kärnan av
unionens makthavare. Detta krig liknar inte något annat. Den stora brist på enighet i medkänsla och
handling gör att det ser mörkt och nedslående ut. Många av soldaterna har kastat av sig tvånget och
har sjunkit ner till ett alarmerande tillstånd. Hur kan Gud gå fram med en så fördärvad armé? Hur
kan Han, för Sin äras skull, fördriva deras fiender och leda dem till seger? Där finns oenighet och
strid om ära, samtidigt som de stackars soldaterna dör i tusental på slagfältet eller dör av sina sår
och av att utsättas för umbäranden.
Detta krig är en i högsta grad egendomlig och samtidigt en i högsta grad fasansfull och
hjärtskärande konflikt. Andra nationer ser med avsky på arméernas uppgörelser i både nordstaterna
och sydstaterna. De ser en avgjord ansträngning för att förhala kriget till en enorm kostnad i form av
liv och pengar, samtidigt som man faktiskt inte uppnår någonting. Det ser för dem ut som en strid
om vem som kan döda flest människor. De är indignerade och upprörda.
Jag såg, att upproret ständigt tilltog och att det aldrig hade varit mer målmedvetet än nu. Många
bekännande människor inom unionen, som innehar betydelsefulla positioner, är trolösa i sina
hjärtan. Deras avsikt med att gripa till vapen var att bevara unionen, med slaveriet som det är. De
skulle av hela sitt hjärta vilja kedja fast slaven vid hans ytterst plågsamma liv i träldom, om de hade
den förmånen. Sådana personer hyser en stark sympati med sydstaterna. Blod har utgjutits som
vatten och för inget. I varje stad och samhälle råder sorg. Hustrur sörjer sina män, mödrar sina söner
och systrar sina bröder. Trots all denna sorg, vänder de sig emellertid inte till Gud.
Jag såg, att både nordstaterna och sydstaterna blev straffade. Med hänsyn till sydstaterna, blev jag
hänvisad till 5 Mos. 32:34- 37: ”Sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus. Min är
hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras fot skall vackla. Ty nära är deras olyckas
dag, det som väntar dem kommer med hast. Ty HERREN skall ta sig an sitt folks sak, och förbarma
sig över sina tjänare, när han ser att deras kraft är borta, och att ingen finns kvar, varken slav eller
fri. Då skall han fråga: Var är deras gudar, klippan de tog sin tillflykt till?”
-----------
Predikanternas faror och plikter
Jag har blivit visad, att mer nu kan uppnås, genom att arbeta på platser, där några få redan har
vunnits, än på platser som är helt nya, såvida inte starten är mycket god. Några få i olika städer som
verkligen tror på sanningen, kommer att utöva ett inflytande och framkalla frågor om deras tro. Om
deras liv är föredömliga, kommer deras ljus att lysa och de kommer att utöva ett tilldragande
inflytande. Jag blev visad några platser, där sanningen inte hade förkunnats, som snart borde
besökas. Men det stora arbete, som nu skall utföras är att få Guds folk att engagera sig i arbetet och
utöva ett heligt inflytande. De borde utföra arbetares del. Med visdom, varsamhet och kärlek bör de
arbeta för medmänniskor och vänner. Det visas alltför reserverade känslor. Man har inte riktigt tagit
sitt kors på sig och burit det så som man borde. Alla borde känna, att de är sin brors hjälp och stöd
och att de i hög grad är ansvariga för de själar som finns omkring dem. Bröderna handlar fel när de
överlämnar hela detta arbete till predikanterna. Skörden är stor och arbetarna är få. De, som har gott
anseende och vilkas liv står i överensstämmelse med deras tro, kan gå in i arbetet. De kan tala med
andra och framhålla (369) sanningens betydelse för dem. De får inte vänta på predikanterna och
försumma en klar plikt, som Gud har gett dem att utföra.
Våra predikanter har endast liten känsla för att ta på sig bördan av Guds verk och arbeta med den
osjälviska välgörenhet, som utmärker livet och vår gudomlige Herre. Våra församlingar har i
allmänhet kommit längre än en del av predikanterna. De har litat på de vittnesbörd, som Gud har
behagat ge och har handlat efter dem, samtidigt som en del av predikanterna kommer långt efter. De
bekänner sig tro på det vittnesbörd som har förkunnats och somliga åstadkommer skada genom att
göra dem till en järnhård regel för dem, som inte har någon erfarenhet av dem, samtidigt som de
försummar att själva utföra dem. De har fått upprepade vittnesbörd, som de fullständigt har
ignorerat. Ett sådant förfaringssätt är inte konsekvent.
I allmänhet känner Guds folk ett enhälligt intresse för att sprida sanningen. De bidrar med glädje till
att ge ett generöst stöd åt dem, som arbetar med ord och lära. Och jag såg, att det var deras plikt,
som hade ansvar för att dela ut medel, att se till att församlingens givmildhet inte förslösas. Somliga
av dessa givmilda bröder har arbetat i åratal med trasiga nerver och nedbrutna kroppar på grund av
alltför mycket arbete tidigare för att få fram resurser här, och nu när de fritt ger en del av den
förmögenhet, som har kostat dem så mycket, är det deras plikt, som tjänare i ord och lära att visa
iver och självuppoffring, som åtminstone motsvarar vad dessa bröder har visat.
Guds tjänare måste gå ut frivilligt. De måste veta vem de kan lita på. Det finns kraft i Jesus Kristus
och Hans frälsning till att göra dem till fria människor och om de inte är fria i Honom, kan de inte
bygga upp Hans församling och samla in själar. Kommer Gud att sända ut en människa för att befria
själar från Satans snaror när hans egna fötter är invecklade i nätet? Guds tjänare får inte vackla. Om
deras fötter glider, hur kan de då (370) säga till dem som har ett med ett ängsligt hjärta; ”Var
starka”? Gud skulle vilja, att Hans tjänare håller upp de svagas händer och stärker de osäkra. De,
som inte är inställda på att göra den här världen bättre, måste först arbeta med sig själva och be tills
de är utrustade med kraft från höjden.
Gud är missnöjd med bristen på självförnekelse hos somliga av Hans tjänare. De bär inte på bördan
av Hans verk. De förefaller befinna sig i en dödslik dvala. Guds änglar står förundrade och skamsna
inför denna brist på självförnekelse och uthållighet. Även om vår frälsnings Upphov arbetade och
led för oss, förnekade Han Sig själv. Hela Hans liv bestod av slit och umbäranden. Han kunde ha
tillbringat sina dagar på jorden i bekvämlighet och överflöd och gett Sig hän åt detta livs nöjen. Han
tog emellertid inte hänsyn till Sin egen bekvämlighet. Han levde för att göra andra gott. Han led för
att rädda andra från lidande. Han höll ut till änden och fullbordade det uppdrag Han hade fått. Allt
detta gjorde Han för att frälsa oss från utplåning. Kan det förhålla sig så, att vi, de ovärdiga
föremålen för en så stor kärlek, vill söka en bättre position i det här livet, än den som gavs vår
Herre? Varje ögonblick i våra liv har vi tagit del av välsignelserna från Hans stora kärlek. Av just
den anledningen kan vi inte helt inse den stora brist på kunskap och elände, som vi har blivit frälsta
ifrån. Kan vi se på Honom, som våra synder har genomborrat och inte vara villiga att dricka
ödmjukhetens och sorgens bittra bägare tillsammans med Honom? Kan vi se på den korsfäste
Kristus och önska att få komma in i Hans rike på några andra sätt än genom stora svårigheter och
prövningar?
Alla predikanter är inte överlåtna till Guds tjänst, så som Han kräver att de skall vara. Somliga har
upplevt, att en förkunnares lott var tung, på grund av att de måste vara skilda från sina familjer så
mycket. De glömmer att det tidigare har varit svårare att tjänstgöra än nu. Tidigare fanns det bara ett
fåtal vänner till Guds verk. De glömmer dem, som Gud tidigare lade bördan på. Det var den gången
bara några få som (371) tog emot sanningen som resultat av mycket arbete. Guds utvalda tjänare
grät och bad om en klar förståelse av sanningen. De försakade mycket och fick i hög grad förneka
sig själva för att föra den vidare till andra. Steg för steg följde de när Guds uppenbarade försyn
ledde deras väg. De tog inte hänsyn till sin egen bekvämlighet eller ryggade tillbaka inför
prövningar. Genom dessa människor beredde Gud vägen och gjorde sanningen så tydlig, att var och
en som var uppriktig i sitt sökande kunde förstå den. Allt ställdes i ordning för predikanter, som
sedan har tagit emot sanningen. Trots detta har somliga av dem underlåtit att ta på sig bördan av
denna tjänst. De söker en lättare lott, en mindre självförnekande ställning. Denna jord är inte en
viloplats för kristna, ännu mindre för Guds utvalda tjänare. De glömmer, att Kristus lämnade kvar
Sina rikedomar och Sin härlighet i himlen och kom till jorden för att dö och att Han uppmanade oss
att älska varandra, så som Han har älskat oss. De glömmer dem, som världen inte var värdig att
hysa, som gick omkring i djurhudar av lamm och getter och led och plågades.
Jag blev visad valdenserna och hur de led för sin religion. De studerade samvetsgrant Guds ord och
levde upp till det ljus, som lyste över dem. De förföljdes och drevs hemifrån. Deras ägodelar, som
förvärvats genom hårt arbete, togs ifrån dem och deras hus brändes. De flydde upp i bergen och
genomled där otroliga prövningar. De uthärdade hunger, fattigdom, köld och nakenhet. De enda
kläder, som många av dem kunde få, var djurhudar. Och trots detta ville de skingrade och hemlösa
samlas för att förena sina röster i sång och lovprisning till Gud, för att de räknades värdiga att lida
för Kristi namn. De uppmuntrade och beskyddade varandra och var tacksamma till och med för sin
eländiga tillflyktsort. Många av deras barn blev sjuka och dog av köld och svält. Ändå tänkte deras
föräldrar inte ett ögonblick på att överge sin religion. De värderade Guds kärlek och ynnest högt,
långt över jordisk bekvämlighet eller världslig rikedom. De fick (372) tröst från Gud och såg med
angenäma förväntningar fram emot den kompenserande lönen.
Återigen blev jag visad Martin Luther, som Gud upphöjde till att utföra ett speciellt uppdrag. Hur
dyrbar var inte den kunskap om sanningen för honom, som uppenbarades genom Guds ord! Hans
sinne hungrade efter något tryggt och säkert, på vilket han kunde bygga sitt hopp, att Gud ville vara
hans Far och himlen hans hem. Det nya och dyrbara ljus, som gick upp för honom från Guds ord,
var av ovärderligt värde och han tänkte att om han gick ut med det, skulle han kunna övertyga
världen. Han stod upp mot en fallen kyrkas vrede och stärkte dem, som tillsammans med honom
höll fast vid de rika sanningarna i Guds ord. Luther var Guds utvalda redskap till att slita av
påvekyrkan hyckleriets klädnad och visa hennes fördärv. Han upphöjde ivrigt sin stämma och
ropade i den Helige Andes kraft ut och tillrättavisade ledarnas och folkens befintliga synder.
Kungörelser sändes ut att man skulle döda honom var han än påträffades. Han verkade vara
överlämnad åt medkänslan hos ett vidskepligt folk, som var lydigt mot överhuvudet för den
romerska kyrkan. Han ansåg emellertid inte sitt liv dyrbart för honom själv. Luther visste, att han
inte var trygg någonstans. Trots detta darrade han inte. Det ljus som han såg och höll fast vid, var
liv för honom och hade större värde än jordens rikedomar. Han visste, att jordiska rikedomar skulle
svika, men de rika sanningar som öppnats för hans förståelse, verkade på hans hjärta och skulle, om
han tillämpade dem i sitt liv, leva och leda honom till odödlighet.
När han i Augsburg kallades till att försvara sin tro, följde han kallelsen. Denne ende ensamme
man, som hade väckt prästernas och folkets raseri till liv, ställdes inför rätta inför dem, som hade
fått världen att skälva - ett ödmjukt lamm omgivet av vreda lejon. Ändå stod han oförskräckt upp
för Kristi och sanningens skull och med helig vältalighet, som endast sanningen kan ingjuta, gav
han skäl för sin tro. Hans fiender försökte på olika sätt att tysta den obestridlige (373) försvararen
av sanningen. Först försökte de smickra honom och ställde det löftet i utsikt, att han skulle bli
upphöjd och ärad. Men liv och ära saknade värde för honom om de skulle köpas genom att
sanningen offrades. Guds ord lyste med ett tydligare och klarare ljus över hans förståelse och gav
honom en allt mer levande känsla för påvedömets fel, fördärv och hyckleri. Hans fiender försökte
då att skrämma honom och få honom att ge avkall på sin tro. Han stod emellertid djärvt och
frimodigt upp och försvarade sanningen. Han var beredd att dö för sin tro, om Gud krävde det. Att
däremot överge den - nej, aldrig! Gud beskyddade hans liv. Han bad om att änglar måtte vägleda
honom och skapa förvirring i hans fienders raseri och avsikter och föra honom oskadd genom denna
stormiga kamp.
Luthers lugna och värdiga styrka förödmjukade hans fiender och gav påvedömet ett synnerligen
fruktansvärt slag. De stora och stolta männen med maktbefogenheter ansåg, att hans blod skulle
betala för den skada han hade förorsakat saken. De smidde sina planer, men En, som är mäktigare
än de, tog ansvar för Luther. Hans uppdrag var inte färdigt. Luthers vänner påskyndade hans avresa
från Augsburg. Han lämnade staden på natten, ridande på en häst utan betsel. Själv var han
obeväpnad och utan stövlar och sporrar. Mycket trött fortsatte han sin resa tills han var hos sina
vänner.
Påvedömets vrede väcktes på nytt och de bestämde sig för att tillsluta munnen på denne orädde
försvararen av sanningen. De kallade honom till Worms, fast beslutna att ställa honom till svars för
hans dårskap. Hans hälsa var bräcklig. Ändå tog han inte det som ursäkt för sig själv. Han kände väl
till de faror, som låg framför honom. Han visste, att hans mäktiga fiender skulle vidta varje steg för
att tysta honom. De ropade lika ivrigt efter hans blod, som judarna skrek efter Kristi blod. Trots
detta litade han på den Gud, som beskyddade de tre värdiga i den brinnande heta ugnen. Hans
bekymmer och oro gällde inte honom själv. Han sökte inte sin egen bekvämlighet, utan hans stora
bekymmer var att inte sanningen, som var så dyrbar för honom, skulle få utsättas för de ogudaktigas
hån. Han var beredd att dö (374) framför att låta sanningens fiender triumfera. När han anlände till
Worms, pressade tusentals människor på från alla håll och följde honom. Kejsare och andra i hög
ställning var samlade utan större följe. Spänningen var intensiv och någon i folkvimlet sjöng, med
en gäll och klagande stämma, en dyster sorgesång för att varna Luther för det som väntade honom.
Men reformatorn hade räknat med vad det skulle kunna kosta honom och var beredd att besegla sitt
vittnesbörd med blod, om Gud bestämde det.
Luther hade för avsikt att stå till svars för sin tro inför en synnerligen imponerande församling och i
tro såg han upp till Gud för att få kraft. En kort tid ställdes hans mod och tro på prov. Faror i alla
tänkbara former visades för honom. Han blev bedrövad. Moln samlades omkring honom och dolde
Guds ansikte för honom. Han längtade efter att kunna gå fram med en säker förvissning om att Gud
var med honom. Han kunde inte vara tillfreds med mindre än att han var innesluten i Gud. Under
spruckna rop sände han sin kämpande bön till himlen. Tidvis föreföll hans ande att försvagas, när
hans fiender, i hans föreställningsvärld, mångdubblades för honom. Han skälvde i sin fara. Jag såg,
att Gud i Sin visa försyn förberedde honom på det här sättet, för att han inte måtte glömma vem han
skall lita på och inte självsäkert störta sig in i faran. Gud gjorde honom till Sitt eget redskap,
lämpligt för det stora uppdrag, som låg framför honom.
Luthers bön blev hörd. Hans mod och tro återvände, när han mötte sina fiender. Ödmjuk som ett
lamm stod han omgiven av jordens stora män, vilka som glupska vargar fäste sina ögon på honom
och hoppades kunna inge honom respekt för sin makt och storhet. Men han hade tagit emot Guds
kraft och fruktade inte. Hans ord talades med en sådan auktoritet och myndighet, att hans fiender
inte kunde göra något mot honom. Gud talade genom Luther och Han hade fört samman kejsare och
män, som uppfattades som visa, så att Han offentligt skulle kunna göra deras visdom om intet och
att de alla skulle kunna se den svaga människans styrka och fasthed, när hon stöder sig på Gud, den
eviga Klippan.
(375) Luthers lugna uppförande stod i stark motsättning till den vrede och det raseri, som dessa så
kallade stora män visade. De kunde inte skrämma honom till att ta tillbaka sanningen. Med värdig
enkelhet och lugn fasthet stod han som en klippa. Hans fienders motstånd, deras raseri och hotelser,
brusade som en mäktig flodvåg mot honom och bröts oskadliggjord sönder vid hans fötter. Han
förblev oberörd. De förargade sig över att deras makt, som hade fått kungar och förnäma att skälva,
på detta sätt skulle bli föraktad av en ödmjuk man och de längtade efter att få honom att känna deras
vrede genom att plåga livet ur honom. Men Han, som är mäktigare än jordens makthavare, hade
ansvaret för detta oförskräckta vittne. Gud hade ett uppdrag för honom att utföra. Han måste ännu
lida för sanningen. Han måste se sanningen plöja sig fram genom blodiga förföljelser. Han måste se
den iklädd i säckväv omgiven av fanatismens skam. Han måste leva för att rättfärdiggöra den och
bli dess försvarare, när jordens mäktiga krafter skulle försöka riva ner den. Han måste leva för att se
den triumfera och bryta ner påvedömets villfarelse och vidskepelse. Luther segrade i Worms, vilket
försvagade påvedömet. Nyheten om detta spreds till andra länder och nationer. Det var ett effektivt
slag som blev till reformationens fördel.
Predikanter som förkunnar sanningen för vår tid framhölls för mig och jämfördes med
reformationens ledande män. I synnerhet ställdes Luthers helgade och nitiska liv vid sidan av några
av våra predikanters liv. Han bevisade sin odödliga kärlek till sanningen med sitt mod, sin lugna
fasthet och sin självförnekelse. Han mötte prövningar och uppoffringar och upplevde tidvis själens
djupaste smärta, samtidigt som han var sanningens försvarare. Ändå klagade han aldrig. Han var
jagad som ett villebråd. Trots detta uthärdade han allt med glädje för Kristi skull.
Det sista nådebudskapet har anförtrotts åt Guds ödmjuka och trofasta tjänare i vår tid. Gud har fört
fram dem, som inte skulle vilja dra sig undan ansvar och har lagt bördor på (376) dem. Han har
genom dem presenterat en systematisk plan för välgörenhet, som alla kan ta del av och arbeta med i
samförstånd. Denna ordning har genomförts och har fungerat på ett övernaturligt sätt. Den ger ett
frikostigt stöd åt våra predikanter och Guds verk. Så fort förkunnarna upphörde med sitt motstånd
och stod upp för den vägen, svarade folket hjärtligt på kallelsen och satte värde på ordningen. Allt
har blivit praktiskt och lätt för förkunnarna så att de kan arbeta fria från försagdhet. Vårt folk har
engagerat sig med en vilja och ett intresse, som inte finns hos några andra grupper. Och Gud är
missnöjd med förkunnare som nu klagar och försummar att använda all sin kraft till detta ytterst
viktiga uppdrag. De är utan ursäkt. Ändå är somliga av dem bedragna och tänker att de offrar sig för
mycket och har det hårt, även om de i själva verket inte vet något om lidande, självförnekelse eller
umbäranden. De kan ofta vara trötta, men det skulle de vara även om de var beroende av handens
arbete för att försörja sig.
Somliga har menat, att det skulle vara lättare att arbeta med sina händer och har ofta gett uttryck för
sitt val att göra det. Dessa vet inte vad de talar om. De bedrar sig själva. Somliga har mycket
kostsamma familjer att försörja och de saknar ledning. De inser inte att de står i skuld till Guds verk
för sina familjer och allt de äger. De har inte insett hur mycket det kostar att leva. Om de skulle
börja arbeta med sina händer, skulle de inte vara fria från bekymmer och trötthet. De kan inte sitta
ner vid sina egna kaminer, när de arbetar för att försörja sina familjer. Det är endast några få trötta
timmar, som en arbetande man, med en familj som är beroende av honom, kan tillbringa
tillsammans med sin familj därhemma. Somliga predikanter tycker inte om att arbeta flitigt och de
har vårdat en känsla av missnöje, som är starkt överdriven. Gud har lagt märke till varje klagande
tanke, ord och känsla. Det är (377) ett hån mot himlen att visa en sådan svaghet och brist på
hängivenhet för Guds verk.
Somliga har lyssnat till frestaren och har gett uttryck för sin otro och skadat Guds verk. Satan gör
anspråk på dem, för de har inte frigjort sig från hans snara. De har uppfört sig som barn, som är
fullständigt okunniga om frestarens knep. De har haft en ytlig erfarenhet och borde ha förstått hans
sätt att arbeta. Han har sått tvivel i deras sinnen och i stället för att genast avvisa dem, har de
argumenterat och förhandlat med ärkebedragaren och lyssnat till hans argumentation, som om de
var charmade av den gamle ormen. Några få skriftställen, som inte helt går att förklara så att de
tillfredsställer deras egna tankar, har varit tillräckliga för att skaka hela sanningens struktur och till
att förmörka de klaraste fakta i Guds ord. Dessa människor är dödliga som misstar sig. De har inte
fullkomlig visdom och kunskap om alla Skrifterna. En del textavsnitt har ställts utanför det
mänskliga sinnets räckvidd, fram till den tidpunkt som Gud, i sin egen visdom, väljer att öppna
dem. Satan har lett somliga på ett spår, som slutar i säker otro. De har låtit sin otro förmörka
sanningens samstämmiga, härliga band och har handlat som om det var deras uppdrag att lösa varje
svårt avsnitt i Skriften och om vår tro inte gör dem i stånd till att göra detta, är den bristfällig.
Jag såg, att de, som har ett ont otros-hjärta, kommer att tvivla och kommer att tro att det är ädelt och
en dygd att tvivla på Guds ord. De som tycker, att det är en dygd att göra undanflykter, kan ha stort
utrymme för att inte tro på inspirationen och sanningen i Guds ord. Gud tvingar inte någon till att
tro. De kan välja att lita på de vittnesbörd, Han har varit god att ge eller också kan de tvivla på dem
och klaga och gå under.
Jag blev visad, att de, som besväras av tvivel och otro, inte borde gå ut och arbeta för andra. Det
som (378) finns i tankarna måste strömma ut och de inser inte konsekvensen av en antydan eller det
minsta tvivel. Satan gör det till en pil försedd med hullingar. Det verkar som ett långsamt gift, som
angriper hela organismen innan offret lägger märke till faran. Det undergräver goda egenskaper och
framkallar till sist döden. Det är exakt så tvivlets gift och otron på Skriften fungerar. En som har
inflytande antyder för andra det som Satan har antytt för honom, att det ena skriftstället motsäger
det andra. Så åstadkommer han, på ett mycket vist sätt, midnattsmörker i andras sinnen, som om
han hade tänkt ut någon förunderlig hemlighet, som har varit dold för de troende och de heliga i
världens alla tidsåldrar. De förlorar den entusiasm de tidigare hade för sanningen och blir otrogna.
Detta är resultatet av några få ord, som har blivit sagda. De har en dold makt, eftersom de verkar ha
att göra med mystik.
Detta är en listig djävuls verk. De, som besväras av tvivel och har problem som de inte kan klara av,
borde inte kasta andra svaga människor in i samma förvirring. Somliga har antytt eller berättat om
sin otro och låtit det gå vidare, föga anande vilka konsekvenser det åstadkom. På några ögonblick
har otrons frö fått ögonblicklig effekt, medan de vid andra tillfällen har legat begravda ganska
länge, tills personen har slagit in på fel väg och gett plats för fienden och Guds ljus har dragits
tillbaka från honom och han föll för Satans starka frestelser. Därefter spirade de otrons frön, som
såddes för så länge sedan. Satan ger dem näring och de bär frukt. Allt som kommer från
predikanterna, som borde stå i ljuset, har ett starkt inflytande. Och när de inte har stått i Guds klara
ljus, har Satan använt dem som representanter och har genom dem fört sina eldpilar vidare till
människor som inte är beredda att stå emot sådant som kommer från deras predikanter.
Jag såg, att predikanter, likaväl som lekmän, har en strid framför sig där det gäller att stå emot
Satan. Den Kristi tjänare som bekänner sin tro (379) befinner sig i en fruktansvärd position, när han
tjänar frestarens avsikter, genom att lyssna till hans viskningar och låta honom ta hans sinne till
fånga och leda hans tankar. Predikantens fruktansvärda synd i Guds ögon är att tala om sin otro och
dra andras sinnen in på samma mörka kanal och på det sättet låta Satan fullfölja en dubbel avsikt
med att fresta honom. Satan får den persons sinne ur balans, som har uppmuntrat hans frestelser och
leder sedan denne att få många andras sinnen ur balans.
Det är på tiden, att väktarna på Sions murar förstår ansvaret och heligheten i sin mission. De borde
känna att en olycka vilar över dem, om de inte utför det uppdrag, som Gud har anförtrott dem. Om
de blir opålitliga, riskerar de säkerheten för Guds hjord, utsätter sanningens sak för fara och utsätter
den för våra fienders hån. O, vilket uppdrag är inte detta! Det kommer med säkerhet att få sin lön.
En del predikanter, likaväl som lekmän, behöver omvändas. De behöver brytas ner och göras om på
nytt. Deras uppdrag i församlingarna har mer än gått till spillo och i deras nuvarande svaga och
vacklande tillstånd, skulle Gud mer uppskatta om de upphörde med sina ansträngningar att hjälpa
andra och arbetade med sina händer tills de har blivit omvända. Därefter kunde de styrka sina
bröder.
Predikanter måste väckas. De bekänner sig vara generaler i den store Konungens armé och
samtidigt sympatiserar de med den store upprorsledaren och hans armé. Somliga har utsatt Guds
verk och Hans ords heliga sanningar, för den upproriska arméns tillrättavisningar. De har tagit av
sig en del av sin rustning och Satan har skjutit in sina giftiga pilar. De har stärkt upprorsledarnas
händer och försvagat sig själva och fått Satan och hans djävulska klan att höja sina händer i seger
och jubla på grund av den seger de har låtit honom få. O, vilken brist på visdom! Vilken blindhet!
Vilken dåraktig strategi, att exponera sina svagaste punkter för sin dödsfiende! (380) Hur
annorlunda är inte den väg som Luther försökte gå! Han var villig att offra sitt liv, om det var
nödvändigt. Men sanningen? Nej, aldrig! Hans ord är: ”Låt oss endast sörja för att inte evangeliet
blir utsatt för de ogudaktigas förlöjligande. Låt oss utgjuta vårt blod till dess fördel, framför att låta
dem triumfera. Vem säger om det är mitt liv eller min död, som mest kommer att bidra till mina
bröders frälsning?”
Gud är inte beroende av någon människa för Sitt verks framgång. Han reser upp och utrustar
människor till att föra ut budskapet till världen. Han kan göra Sin kraft fullkomlig i människors
svaghet. Kraften är från Gud. Kvicktänkt talförmåga, vältalighet och stora talanger kommer inte att
förvandla en enda själ. Ansträngningarna bakom talarstolen kan uppröra sinnen, de tydliga
argumenten kan vara övertyganden, men det är Gud som ger dem växten. Gudfruktiga människor,
trofasta och heliga människor, som i sina liv lever upp till det som de förkunnar, kommer att utöva
ett frälsande inflytande. En kraftfull predikan som framförs från talarstolen kan påverka mångas
sinnen, men en liten oförsiktighet från predikantens sida i talarstolen, en brist antingen på allvar och
värdighet i talet eller på sann gudfruktighet, kommer att motverka hans inflytande och ta bort det
goda intryck, som han har gett. De nyomvända kommer att bli hans. I många fall kommer de inte att
försöka sträcka sig högre än sin predikant. Det kommer inte att ske någon grundlig rannsakning av
hjärtat hos dem. De är inte omvända till Gud. Arbetet är ytligt och deras inflytande kommer att vara
till skada för dem, som verkligen söker Herren.
En predikants framgång är beroende av hans uppträdande i talarstolen. När han avslutar predikan
och lämnar talarstolen, är hans tjänst inte färdig. Den har bara börjat. Han måste nu i sitt liv leva
upp till det, som han har förkunnat. Han bör inte handla tanklöst, utan sätta en väktare över sig
själv, så att inte något av det han gör eller säger kan utnyttjas av fienden och Kristi verk bli utsatt
för klander. Predikanter kan inte vara nog försiktiga, särskilt inte gentemot de unga. De bör inte föra
ett lättsinnigt tal, skoja eller skämta, (381) utan bör komma ihåg att de är i Kristi ställe och att de
genom sitt föredöme måste illustrera Kristi liv och föredöme. ”Ty vi är Guds medarbetare…” ”Som
medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta.” (1 Kor. 3:10. 2
Kor. 6:1)
Jag blev visad, att unga predikanters användbarhet, oavsett om de är gifta eller ogifta, ofta
undergrävs av den tillgivenhet som unga kvinnor visar dem. Dessa unga kvinnor inser inte att
andras ögon iakttar dem och att den väg de eftersträvar kan vara till skada för den predikants
inflytande, som de ägnar så stor uppmärksamhet åt. Om de noga ville iaktta reglerna för vad som är
lämpligt, skulle det vara mycket bättre för dem och mycket bättre för deras predikant. Det försätter
honom i en obehaglig situation och får andra att se på honom i ett felaktigt ljus. Ändå såg jag att
problemens börda vilar på predikanten själv. De borde visa avsky för dessa saker och om de
uppträder så som Gud vill, kommer de inte att besväras så länge. De bör undvika allt ont och när
unga kvinnor är mycket sällskapliga, är det deras plikt att låta dem få veta, att det inte är angenämt.
De måste avvisa denna oblyghet även om de uppfattas som oartiga. Sådant borde tillrättavisas för
att rädda Guds verk från skam. Unga kvinnor, som har blivit omvända till sanningen och Gud,
kommer att lyssna till tillrättavisningen och ändra sig.
Predikanter bör fullfölja sin offentliga verksamhet genom privata ansträngningar. De bör arbeta
personligt för själar när helst de ges tillfälle, samtala med dem vid brasan och enträget be själar att
söka efter sådant som ger dem frid. Vår uppgift här tar snart slut och var och en kommer att få sin
lön i förhållande till sin insats. Jag såg de heligas lön, det eviga arvet, och jag såg, att de, som har
uthärdat mest för sanningens skull, inte kommer att tycka, att de har haft någon svår tid, utan
kommer att anse, att himlen är billig nog.
-----------
Felaktig användning av visionerna
(382) Jag har blivit visad, att somliga, särskilt i Iowa, gör visionerna till en regel genom vilken
allting mäts. De använder ett förfaringssätt som min man och jag aldrig har eftersträvat. Somliga
känner inte mig och mitt arbete och de är mycket skeptiska mot allt som kallas visioner. Detta är
helt naturligt och kan endast övervinnas genom erfarenhet. Om människor inte finner sig tillrätta
med hänsyn till visionerna, bör dessa inte tvingas på dem. Det tillvägagångssätt, som dessa bör
eftersträva, finns i Vittnesbörd nr 8, sid. 328, 329, som jag hoppas alla vill läsa. Predikanter bör
känna medlidande med dem som avviker. Rädda andra med fruktan genom att ni drar dem ut ur
elden. Guds tjänare bör ha vishet att ge var och en sin del av andlig näring och att behandla olika
personer på olika sätt, allt efter vad deras situation kräver. Det tillvägagångssätt, som somliga i
Iowa eftersträvar som inte känner mig, har inte varit ett försiktigt och konsekvent sätt. De, som var
förhållandesvis främmande för visionerna, har behandlats på samma sätt, som de, som har haft
mycket ljus och haft många erfarenheter av visionerna. Man har krävt av somliga, att de skall stödja
visionerna, trots att de inte kunde göra detta med gott samvete. Därigenom har somliga ärliga själar
drivits till att inta en ståndpunkt mot visionerna och mot församlingen, vilket de aldrig skulle ha
gjort, om deras sak hade bemötts med försiktighet och medkänsla.
Somliga av våra bröder har haft lång erfarenhet av sanningen och har i åratal känt till visionernas
inflytande. De har prövat tillförlitligheten i dessa vittnesbörd och har försvarat sin tro på dem. De
har märkt, att Guds Andes mäktiga inflytande har vilat över dem, till att vittna om visionernas
tillförlitlighet. Om sådana människor motsätter sig visionerna, när de tillrättavisas genom dem, och i
tysthet arbetar för att skada vårt inflytande, borde de behandlas (383) korrekt, för deras inflytande
utgör en risk för dem som saknar erfarenhet.
Predikanter, som förkunnar sanningen för vår tid, bör tillrättavisa personliga fel, när de framför ett
tydligt vittnesbörd och försöka slita bort avgudarna från Israels läger. De bör predika sanningen
med hela dess allvar och innebörd. Om denna sanning finner vägen till hjärtat kommer den att
uträtta det för mottagaren, som inget annat kan. Men om den sanning, som bärs fram i Andens
bevisning, inte skär bort avgudarna, kommer det inte att vara någon fördel i att anklaga och kuva
personen. Det kan hända, att somliga är förenade med sina avgudar. Jag såg emellertid, att vi skulle
vara mycket ovilliga att ge upp dem som är fattiga och bedragna. Vi bör alltid ha i tankarna, att vi
alla är felande människor och att Kristus visade stor empati för våra svagheter och älskar oss, även
om vi handlar fel. Om Gud behandlade oss som vi ofta behandlar varandra, skulle vi förtäras. När
predikanter förkunnar den tydliga, skärande sanningen, måste de låta sanningen skära och hugga
och inte göra det själva. De bör lägga ned yxan, Guds ords sanning, vid trädets rot. Då kommer
något att bli uträttat. Släpp fram vittnesbördet just så rakt som vi finner det i Guds ord, med ett
hjärta fullt av Hans Andes värmande och upplivande inflytande, allt med en ömhet som längtar efter
själar. Då kommer arbetet bland Guds folk att blir effektivt. Anledningen till att Guds Ande är så
litet verksam, är att predikanter lär sig att arbeta utan den. De lider brist på Guds nåd, saknar
tålamod och uthållighet och saknar en helgad och uppoffrande ande. Detta är den enda orsaken till
varför somliga tvivlar på Guds ords bevis. Problemen ligger inte alls i Guds ord utan inom dem
själva. De saknar Guds nåd, saknar hängivenhet, personlig empati och helighet. Detta gör dem
instabila och slungar dem ofta ut på Satans slagfält. Jag såg, att hur starkt människor än kan ha
försvarat sanningen, hur fromma de än verkade vara, borde vi bli rädda för dem, när de börjar tala
om otro när det gäller några (384) skrifter och påstår att de får dem att tvivla på Bibelns inspiration,
ty Gud befinner Sig på stort avstånd från dem.
-----------
Föräldrar och barn
Det har visats mig att på samma gång som gudfruktiga föräldrar söker fostra sina barn, borde de
studera deras anlag, begåvning och temperament för att kunna tillgodose deras behov. En del
föräldrar är noga med att söka ge barnen det de behöver rent materiellt. De sköter dem vänligt och
noggrant vid sjukdom och tycker sedan att de gjort det som är deras plikt. Här har de misstagit sig,
ty deras arbete har just börjat. Sinnets och själens behov borde också tillgodoses. Det krävs
skicklighet att anpassa de bästa botemedlen för ett sårat sinne. Barnen har precis lika stora
svårigheter att utstå, som de äldre och är precis lika syndiga till sin karaktär som de. Föräldrar
känner inte detsamma vid alla tillfällen. De är ofta bekymrade och arbetar utifrån felaktiga känslor
och synpunkter. Satan ansätter dem och de ger efter för hans frestelser. De talar irriterat och på ett
sätt som gör att de retar sina barn, därigenom att de hotar dem och kräver för mycket av dem. De
stackars barnen får del av samma anda. Därför kan föräldrarna inte hjälpa dem, ty det är just de som
åstadkommit problemet. Ibland ser det ut som om allt går på tok. Hela miljön är retlig, och alla har
det besvärligt och är olyckliga. Föräldrarna kastar skulden på sina barn och tycker att de är olydiga
och oroliga, ja, de värsta barnen i världen, när den verkliga orsaken finns hos dem själva.
En del föräldrar blåser upp storm i hemmet på grund av sin brist på självkontroll. I stället för att
vänligt be barnen göra det ena och det andra, ger de befallningar i en grälande ton. Samtidigt har de
(385) klander och beskyllningar på sina läppar om ting, som barnen inte har gjort sig skyldiga till.
Föräldrar, om ni går fram på en sådan väg när det gäller era barn, förstör ni deras glädje och
ambition! De gör vad ni ber dem om, men inte därför att de tycker om att göra det, utan därför att de
inte vågar göra annat. Deras hjärtan är inte alls med i saken. Det är ett slavarbete i stället för ett
nöje. Detta leder dem ofta att glömma bort att göra vad ni har bett dem om, vilket sedan i sin tur
ökar er irritation och gör det ännu värre för barnen. Ni upprepar deras fel. Deras dåliga
handlingssätt målas för dem i grälla färger, intill dess att missmod kommer över dem, så att de inte
längre bryr sig om, om de behagar någon eller inte. En anda av likgiltighet griper dem, och så söker
de någon glädje och något att göra på annat håll, borta från föräldrar och hem. De söker sådant som
de inte fann därhemma. De slår följe med världens barn och är snart lika fördärvade som de värsta
av dessa.
På vem vilar denna stora synd? Om hemmet hade gjorts mera attraktivt och om föräldrarna hade
visat sin kärlek för barnen och med vänlighet funnit något för dem att göra samt i kärlek undervisat
dem om hur de skulle lyda deras önskningar, hade de berört deras hjärtans känsliga strängar och fått
se hur barnen villigt, gärna och med glädje gjort vad föräldrarna bett dem om. Genom att behärska
sig och vänligt uppmuntra barnen, när de försöker att göra det som är rätt, kan föräldrar uppmuntra
deras ansträngningar. De kan göra dem mycket lyckliga och ge familjen ett behag som driver bort
varje mörk skugga och för in ljus och glädje.
Föräldrar ursäktar ofta sina egna fel med att säga att de inte mår bra. De är nervösa och tror att de
inte kan vara tåliga och lugna och tala behagligt. På detta sätt lurar de sig själva och behagar Satan,
som gläder sig över att Guds nåd inte är tillräcklig för att hjälpa dem att övervinna deras naturliga
svagheter. De både kan och borde behärska sig vid alla tillfällen. Gud kräver det av dem. De borde
förstå att när de ger efter för otålighet och retlighet så får andra lida. De som är i deras omgivning
påverkas av den anda de visar. Om de i sin tur följer samma anda (386) förökas det onda och allting
går på tok.
Föräldrar, när ni känner er retliga, borde ni inte begå en så stor synd att ni förgiftar hela familjen
med denna farliga irritation. Vid sådana tillfällen bör ni sätta en dubbel vakt för er mun och besluta
er att inte såra med ord, så att ni inte talar något annat än det som är behagligt och vänligt. Säg till er
själva: "Jag vill inte fördunkla mina barns lycka genom retliga ord." Genom att på så sätt
kontrollera er, kommer ni att växa er starka. Ert nervsystem kommer inte att bli så känsligt. Ni
stärks genom de rätta principerna. Medvetandet om att ni troget gör er plikt kommer att stärka er.
Guds änglar kommer att glädja sig över era ansträngningar och hjälpa er. När ni känner er oroliga
tror ni ofta att era barn är grunden till det, och ni kastar skulden på dem som är oskyldiga. Vid andra
tillfällen kan de göra precis detsamma, men då accepterar ni allt som rätt. Barnen ser, lägger märke
till och uppfattar dessa oregelbundenheter. De är inte heller alltid på samma humör. Vid vissa
tillfällen är de mera beredda att möta ett föränderligt sinnelag, men vid andra tillfällen är de också
nervösa och retliga och orkar inte med anmärkningar. Deras sinne blir upproriskt. Föräldrar, ni
önskar att barnen skall ha fördrag med ert sinnestillstånd, men ändå ser ni inte alltid nödvändigheten
av att ge samma rättigheter till era barn. Ni ursäktar hos er själva det som ni med skärpa skulle
anmärka på om ni såg det hos era barn, vilka inte har så många års erfarenhet och fostran. En del
föräldrar har ett så nervöst temperament, att då de är trötta av arbetet och betryckta av omsorg, är
det svårt för dem att bevara sitt sinneslugn. De visar inför barnen, som borde vara dem kärast på
jorden, retlighet och brist på fördrag, som misshagar Gud och fördunklar tillvaron för hela familjen.
När barnen har bekymmer borde de ofta få känna förståelse och sympati från er. Ömsesidig
vänlighet och fördragsamhet gör hemmet till ett paradis, så att heliga änglar kommer (387) att tycka
om att vara i er familjekrets.
När en mor är nedstämd, kan och borde hon göra mycket för att behärska sitt humör. Till och med
när hon är sjuk kan hon, om hon fostrar sig själv, vara behaglig och glad, och kan stå ut med mycket
mera oväsen än hon trott kunde vara möjligt. Hon borde inte låta barnen få känna hennes svagheter,
och fördunkla deras unga, känsliga sinnen, även om hennes sinne är betryckt. Hon skulle inte göra
det så att de känner, att hemmet är dystert som en grav, och mors rum den mest tråkiga platsen i
världen. Både tankar och nerver vinner i styrka, genom att man tränar viljan. Viljekraften kan i
många fall visa sig vara en god nervmedicin.
Låt inte barnen se att du är förargad på dem. Om de ger efter för frestelser och efteråt upptäcker och
ångrar sina fel, förlåt dem lika villigt som du hoppas att din himmelske Fader skall förlåta dig.
Undervisa dem vänligt och bind dem därmed till ditt eget hjärta. Det är en kritisk tid för barnen.
Från alla sidor kommer inflytanden för att söka dra dem bort från dig, vilket du måste motarbeta.
Lär dem att göra dig till sin förtrogne. Lär dem att berätta både sina glädjeämnen och bekymmer för
dig. Genom att uppmuntra till detta kommer du att rädda dem från många snaror, som Satan lagt för
deras oerfarna fötter. Var inte hård mot barnen och glöm inte bort din egen barndom, och att de
endast är barn. Förvänta inte att de skall vara fullkomliga, och försök inte att göra dem till män och
kvinnor i sitt handlingssätt på en gång. Om du gör det, kommer du att stänga den enda dörr som
finns att nå deras hjärtan och driva dem att öppna sig för farliga inflytanden. Andra förgiftar deras
unga sinnen innan du är medveten om faran.
Satan och hans härskara gör de allra största ansträngningar för att få styra barnens sinnen, och
därför måste de behandlas med öppenhet, med kristen kärlek och ömhet. Detta kommer att ge dig
ett starkt inflytande över dem och de känner att de kan visa dig (388) obegränsat förtroende. Omge
barnen med hemmets och gemenskapens behag. Om du gör detta kommer de inte att längta efter
gemenskap med icke-kristna ungdomar. Satan verkar genom dessa i det att han påverkar och
fördärvar den enes sinne genom den andres. Det är det mest effektiva sätt som han kan verka på. De
unga har ett starkt inflytande på varandra. Deras samtalsämnen är inte utvalda och upphöjda. Det
onda finns i luften. Om det inte bestämt motarbetas, finner det sitt hem i deras hjärtan där det slår
rot, växer upp och bär en besmittad frukt i form av dåliga handlingar. På grund av det onda i
världen och de nödvändiga restriktioner som måste läggas på barnen, borde föräldrar ha dubbel
omsorg om att sluta dem till sina hjärtan och låta dem se att de vill göra dem lyckliga.
Föräldrar, glöm inte bort era egna barnaår, hur mycket ni längtade efter sympati och kärlek, hur
olyckliga ni kände er när man anmärkte på er på ett retligt sätt. Ni borde vara unga igen i era
känslor, och i era sinnen stå på barnens nivå, och förstå deras behov. Men detta skall ske med
beslutsamhet och kärlek i det att ni alltid fordrar lydnad av dem. Föräldrars ord blir åtlydda. Guds
änglar vakar över barnen med djupaste intresse för att se vilken karaktär de utvecklar. Om Kristus
skulle behandla oss som vi ofta behandlar varandra och våra barn, skulle vi stappla och falla i
missmod. Jag såg, att Jesus, eftersom Han känner till våra svagheter och själv har tagit del i våra
erfarenheter, utom i fråga om synden, också har berett en väg för oss som är anpassad för vår styrka
och förmåga. Liksom Jakob har Han vandrat sakta i den takt barnen klarade av, för att Han skulle
kunna trösta oss med Sin närvaro och vara en ständig vägledare för oss. Han förkastar oss inte,
försummar oss inte och lämnar inte något av Sina barn bakom Sig. Han har inte heller bett oss att gå
så fort framåt att vi lämnar dem efter oss. Han har heller inte vandrat så fort att Han lämnat oss
(389) med våra barn efter Sig på vägen. Nej, nej, men Han har jämnat livets stig även för barnen.
Det är föräldrarnas uppgift att i Hans namn leda dem framåt på livets väg. Gud har anvisat ett sätt
att vägleda våra barn som är anpassat till barnens förutsättningar och kapacitet.
-----------
Hårt arbete i öststaterna
Jag har blivit visad, att tiden har kommit för ett effektivare arbete i öststaterna. Nödvändigheten av
organisation och ordning märks till sist där. Nu vill inte predikanterna vara skyldiga att arbeta under
sådana svårigheter som tidigare. Nådens ängel svävar över öststaterna. Ängeln sade: ”Stärk det som
är kvar. Förkunna budskapet för dem som inte har hört det.” Det är somliga i öststaterna som
riskerar att gå till ytterligheter när Herren skall förnya Sitt verk bland dem. De bör komma ihåg, att
Herren flyttade Sitt verk från dem till väststaterna för att ödmjuka dem och för att undertrycka en
oberoende upprorisk ande i dem och för att leda dem till att bättre värdesätta Hans trofasta tjänares
ansträngningar.”
-----------
Nummer 10 - Vittnesbörd för församlingen
De ungas faror
(390) Den 6 juni 1863 visades för mig en del av de ungas faror. Satan kontrollerar de ungas sinnen
och leder deras oerfarna steg bort från Gud. De är omedvetna om Hans planer i dessa farliga tider
borde föräldrar vara vakna och verka med uthållighet och energi för att utestänga fiendens första
försök att nå dem. De skulle undervisa sina barn när de går ut och när de kommer hem, när de står
upp och när de lägger sig, genom att ge dem råd och anvisningar av lämpligt slag vid alla tillfällen.
Moderns uppgift börjar när barnet är nyfött. Hon borde tygla barnets vilja och temperament i det att
hon lär sina barn att underordna sig och att lyda. Släpp inte ditt grepp om barnen när de blir äldre.
Varje mor skulle ta sig tid att utbyta tankar med sina barn, att tillrättavisa deras fel och tålmodigt
undervisa dem om den rätta vägen. Kristna föräldrar skulle veta att de undervisar och anpassar sina
barn för att de skall bli Guds barn. Barnens hela andliga erfarenhet påverkas av den undervisning
som ges, och deras karaktär formas under barnaåren. Om man inte tyglar deras vilja och de får lära
sig att lyda sina föräldrar, kommer det att bli en mycket svår sak att senare lära dem det. Vilken svår
kamp, vilken strid är det inte för den att foga sig, som aldrig fått sin vilja tyglad till att rätta sig efter
Guds krav. Föräldrar som försummar detta viktiga arbete begår en (391) stor synd. De syndar mot
sina egna barn och mot Gud.
Barn som är under noggrann uppsikt kommer vid skilda tillfällen att vara otillfredsställda i sina
känslor. De blir otåliga och hämmade därför att de hålls tillbaka och önskar att de fick följa sin egen
väg och gå och komma som det behagar dem. I synnerhet är det så från tioårsåldern upp till arton,
då de ofta känner att det inte skulle skada dem, om de fick vara med i olika ungdomssammanhang,
trots att erfarna föräldrar kan se faror däri. De känner till sina barns särskilda läggning och förstår
sådana sammanhangs inflytanden på deras sinnen. Därför att de har en längtan att se dem frälsta
håller de dem borta från sådana upphetsande nöjen.
När barnen beslutar sig för att bli Jesu Kristi lärjungar lyfts en oerhörd hörda från dessa
omsorgsfulla och trogna föräldrars hjärtan. Men inte ens då får deras arbete för barnen upphöra.
Barnen borde inte lämnas att följa sin egen väg och att alltid välja för sig själva. De har just på
allvar börjat striden mot synd, stolthet, passioner, ondska, avundsjuka, hat och alla det naturliga
hjärtats onda drag. Föräldrarna behöver vaka över dem och ge råd till dem, hjälpa dem att fatta
beslut och visa dem, att om de inte villigt och glatt kan foga sig efter sina föräldrar kan de inte
heller visa Gud en villig lydnad, och då är det omöjligt för dem att vara kristna.
Föräldrar skulle uppmuntra sina barn att ha förtroende för dem, och att inför dem ge uttryck för
hjärtats sorger, sina dagliga glädjeämnen och bördor. På så sätt kan föräldrar lära sig att sympatisera
med sina barn, och de kan bedja för och med dem att Gud skall skydda och leda dem. De skulle
rikta deras tankar till den vän och rådgivare som aldrig sviker dem, en vars känslor kommer att bli
rörda av deras svagheter, en som varit frestad i allt som vi, dock utan synd.
Satan frestar barn att vara reserverade mot sina föräldrar och att välja att ge sina förtroenden till sina
unga och oerfarna (292) kamrater, vilka inte kan hjälpa dem utan i stället ger helt felaktiga råd.
Pojkar och flickor kommer tillsammans och pratar, skrattar och skämtar och driver så Kristus bort
från sina hjärtan och änglarna från sin gemenskap, på grund av dåraktigt prat. Onyttigt prat om
andras handlingar, en del småprat om den eller den kamraten leder till att upphöjda tankar och
känslor förvittrar, och driver bort deras längtan till det goda och heliga. Det lämnar kvar kyla och
brist på sann kärlek till Gud och Hans sanning.
Barnen skulle räddas från mycket ont om de ville vara mera öppna mot sina föräldrar. Föräldrar
borde uppmuntra sina barn till att visa dem förtroende och vara ärliga mot dem och komma till dem
med sina svårigheter, när de är bekymrade om vilken väg de skall välja, och lägga fram saken just
som de ser den och be om föräldrarnas råd. Vem är väl förberedd att se och förstå kommande faror
om inte just goda föräldrar? Vem kan bättre förstå barnens särskilda temperament än just de? Den
mor som vakat över varje sinnets ändring ända från födelsen och på så sätt är bekant med barnets
naturliga böjelser, är därför bäst beredd att ge råd. Vem kan bättre tala om hur barnet skall
kontrollera och hålla tillbaka vissa karaktärsdrag än modern med hjälp av fadern?
Barn som är kristna, kommer att föredra sina kristna föräldrars kärlek och gillande framför varje
annan jordisk välsignelse. De kommer att älska och ära sina föräldrar. Det borde bli en av deras
främsta uppgifter i livet hur de skall kunna göra sina föräldrar lyckliga. I denna upproriska tid har
barn, som inte fått den rätta undervisningen och disciplinen, endast litet känsla för sina skyldigheter
mot sina föräldrar. Det är ofta fallet, att ju mer föräldrarna gör för barnen, desto mer otacksamma
blir de och desto mindre respekterade blir föräldrarna. Barn som blivit bortskämda och uppassade
väntar alltid att bli behandlade på det sättet, och om deras förväntningar inte infrias, blir de besvikna
och missmodiga. Denna benägenhet kan ses under hela deras liv. De kommer att vara hjälplösa och
lita till andra för att få hjälp, (293) och väntar alltid att andra skall låta dem få sin vilja fram. Om
någon går emot deras åsikt, även sedan de har växt upp och kommit till mogen ålder, tycker de att
de är förbisedda. På så sätt bekymrar de sig hela livet igenom och har knappast förmågan att klara
sig själva. De klagar ofta och är retliga därför att ingenting ser ut att passa dem.
Föräldrar handlar fel då de ger sina barn lärdomar som kommer att visa sig ödesdigra för dem och
de planterar törnen för sina egna fötter. De tror att de, genom att tillfredsställa sina barns önskningar
och låta dem följa sina egna böjelser, kan vinna deras kärlek. Vilken villfarelse! Barn som på det
sättet får växa upp utan begränsningar av sina önskemål, oböjliga till sitt sinne, själviska, fordrande,
högdragna, är en förbannelse för dem själva och för alla omkring dem. Till en mycket hög grad
håller föräldrarna barnens framtida lycka i sina egna händer. På dem vilar det viktiga arbetet att
forma dessa barns karaktärer. Den undervisning som ges i barnaåren kommer att följa dem genom
hela livet. Föräldrar sår säden som kommer att spira upp och bära frukt antingen till gott eller ont.
De kan göra sina söner och döttrar lämpade för ett lyckligt eller olyckligt liv.
Barnen borde tidigt få lära sig att vara till nytta - att hjälpa sig själva och andra. Många döttrar kan i
vår tid, utan minsta samvetsförebråelser, se sina mödrar i arbete med att laga mat, tvätta eller stryka,
medan de själva sitter i vardagsrummet och läser böcker, stickar, virkar eller broderar. Deras hjärtan
är okänsliga som sten. Men var har detta onda haft sin början? Vem är den som vanligtvis skulle
bära ansvaret för detta? Jo, de stackars vilseledda föräldrarna. De förbiser barnens framtida lycka
och i sin felaktiga stolthet låter de dem sitta sysslolösa, eller göra det som inte är särskilt värdefullt,
som inte kräver någon övning för varken sinnet eller musklerna. Sedan ursäktar de sina sysslolösa
döttrar för att de är klena. Vad är det som har gjort dem så svaga? I många fall är det föräldrarnas
felaktiga (294) sätt att fostra dem. Ett passande arbete i eller utanför hemmet skulle ha stärkt både
sinnet och kroppen. Barnen har inte fått tillfälle till detta på grund av felaktiga idéer till dess att de
är ovilliga att arbeta. Det är motbjudande och är inte i harmoni med deras tankar om sin härkomst.
Man menar, att det är opassande och även oanständigt för en fin dam att behöva diska, stryka och
tvätta kläder. Sådan är den moderna undervisningen som ges till barnen i denna besynnerliga tid.
Guds folk borde behärskas av högre principer än vad världens barn gör, som söker att endast följa
modets väg. Gudfruktiga föräldrar skulle undervisa sina barn att bli nyttiga i livet. De borde inte
tillåta sina uppfostringsprinciper att färgas av dessa orimliga begrepp, som är vanliga i vår tid, så att
de skulle rätta sig efter de åsikter och idéer som styr världens barn. De skulle inte tillåta sina barn
att välja sina egna kamrater. Undervisa dem om att det är föräldrarnas plikt att välja åt dem.
Förbered dem på att bära bördor medan de är unga.
Om era barn inte har blivit vana att arbeta blir de trötta när de försöker. De kommer att klaga över
värk både i sidorna, i skuldrorna och i benen. Ni kommer då att frestas att av sympati göra arbetet
själva, hellre än att se dem få litet ont. Låt den börda som läggs på barnen i början vara mycket lätt,
för att sedan öka den något för varje dag, intill dess att de kan göra ett passande arbete utan att bli så
trötta. Overksamhet är den största orsaken till den värk, både i sidan och i skuldrorna, som barnen
får.
Det finns en klass unga damer i vår tid som lever ett i det närmaste meningslöst liv. De kan endast
andas, äta, klä sig, prata och skämta, på samma gång som de håller en duk eller något annat broderi
i sina händer. Men det är få ungdomar som visar verkligt sunt omdöme. De lever ett fjärilsliv utan
något särskilt mål i sikte. När denna klass av världsliga människor kommer tillsammans är allt de
kan höra en del dumma (295) anmärkningar om kläder, tomt prat om saker som händer och så
skrattar de åt sina egna anmärkningar, som de tycker är mycket träffande. Detta händer ofta i äldre
personers närvaro. Dessa kan inte känna annat än sorg över en sådan brist på vördnad för deras
ålder. Dessa ungdomar tycks ha förlorat all känsla för det som är anständigt och hör till god ton.
Ändå har det sätt varpå de undervisats, lett dem att tro att det var höjden av finess.
Denna anda är som en smittsam sjukdom. Guds folk borde välja sällskap åt sina barn, och lära dem
att undvika samvaro med dessa fåfänga världsmänniskor. Mödrar borde ta sina döttrar med sig till
köket och tålmodigt undervisa dem. Kroppen kommer att må väl av sådant arbete, och deras
muskler kommer att få både spänst och styrka, och deras tankar kommer att bli mera sunda och
upphöjda efter en sådan dag. De kanske är trötta, men hur skön är inte vilan efter ett passande
dagsarbete. Sömnen, naturens ljuva återuppbyggare, förnyar den trötta kroppen och bereder den för
nästa dags arbete. Säg framför allt inte till era barn att det inte betyder något om de arbetar eller
inte. Lär dem att deras hjälp behövs, att deras tid är värdefull, och att du räknar med deras arbete.
Det har visats mig att sysslolöshet leder till mycken synd. Händer och sinnen, som är i verksamhet,
har inte tid för varje frestelse som fienden kommer med, men sysslolösa händer och hjärnor är helt
redo för Satans kontroll. Det sinne som inte har något att syssla med, dröjer gärna kvar vid
opassande ting. Föräldrar skulle lära sina barn, att sysslolöshet är synd. Jag hänvisades till Hes. 16:
49: "Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit
henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige."
Barn borde få lära sig förstå att de står i skuld till sina föräldrar, som har vakat över dem sedan de
var barn och skött dem under sjukdom. De borde förstå att deras föräldrar har fått lida mycken
ängslan för deras skull. I synnerhet har samvetsgranna, (296) gudfruktiga föräldrar känt det djupaste
intresse för att deras barn skulle välja den rätta vägen. Hur tungt har det inte varit för deras hjärtan,
när de har sett brister hos sina barn. Om de barn som förorsakat sina föräldrar hjärtenöd, kunde se
resultatet av sin väg, skulle de förvisso vekna. Om de kunde se sin moders tårar och höra hennes
bön för dem, och om de kunde lyssna till sin moders dämpade och förkrossade suckar, skulle deras
hjärtan bli rörda, och de skulle snabbt bekänna sina fel och be om förlåtelse. Det är mycket som
måste göras för både unga och äldre. Föräldrar borde förbereda sig bättre att sköta sina plikter mot
sina barn. En del föräldrar förstår inte sina barn och är verkligen inte bekanta med dem. Det finns
ofta ett stort avstånd mellan föräldrar och barn. Om föräldrar ville tränga mera helt in i sina barns
känslor och få dem att öppna sina hjärtan, skulle de kunna utöva ett starkare inflytande över dem.
Föräldrarna borde med trohet vårda dem utan slöseri eller kärlek till nöjen. De skulle inte lära dem
eller tillåta att de lär sig odygd som förefaller näpet och lustigt, men som de senare måste få
tillrättavisning för och lägga bort när de blir äldre. Om de fått sådana vanor glömmer de dem inte så
lätt. Föräldrar, börja fostra era barns sinnen när de är mycket unga och inrikta er på att leda dem till
målet att bli kristna. Låt all er ansträngning sikta till deras frälsning. Handla som om de hade
anförtrotts er att vårdas och slipas som dyrbara juveler för att stråla i Guds rike. Var försiktig så att
du inte vaggar dem i sömn över ödeläggelsens avgrund, med den felaktiga tanken att de inte är
gamla nog att ansvara för sina handlingar, inte gamla nog att ångra sina synder och bekänna att de
tror på Kristus.
Min uppmärksamhet riktades mot många dyrbara löften, som finns nedtecknade för dem som tidigt
söker sin Frälsare. "Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de (397) onda dagarna
komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: ´Jag finner icke behag i dem´." (Pred. 12: 1.) "Jag
älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig." (Ords. 8: 17.) Israels store Herde
säger fortfarande: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
sådana till." (Luk. 18: 16.) Lär era barn att ungdomstiden är den bästa tiden att söka Herren. Då är
livets bördor inte så tunga för dem. Deras unga sinnen är inte upptagna av omsorger, och när de är
så fria borde de överlåta det bästa av sin kraft åt Gud.
Vi lever i en svår tid för barnen. En stark ström leder nedåt mot fördärvet, och det behövs mer än
barnens erfarenhet och styrka för att gå mot denna ström, och för att inte bli neddragna av den.
Ungdom i allmänhet tycks vara Satans fångar, ty han och hans änglar leder dem mot en säker
undergång. Satan och hans änglar för krig mot Guds regering och även mot alla som har en längtan
efter att ge sina hjärtan åt Honom för att lyda Hans fordringar. Satan kommer att försöka att förvirra
och övervinna med sina frestelser, så att de skall bli missmodiga och ge upp striden.
Föräldrar, hjälp era barn! Vakna upp från er dvala. Vaka ständigt över möjligheten att bryta denna
ström och stöt bort den syndens tyngd som Satan söker att tvinga på era barn. Barnen kan inte göra
det själva, men föräldrar kan göra mycket. Genom ivrig bön och en levande tro kan stora segrar
vinnas. En del föräldrar har inte förstått det ansvar som vilar på dem och har försummat sina barns
andliga utbildning. En kristens första tankar på morgonen skulle riktas mot Gud. Världsligt arbete
och egna intressen skulle alltid komma i andra hand. Barnen skulle läras att respektera och ha
aktning för morgonandakten. Innan någon lämnar hemmet för dagens arbete, skulle hela familjen
sammankallas och far, eller mor när han är borta, ivrigt be till Gud att han må bevara dem under
dagen. Kom ödmjukt fram inför Gud med hjärtat fyllt av (398) kärlek och med en förnimmelse av
att frestelser och faror ligger framför er och barnen. Bind dem genom tro till bönealtaret, där ni
söker Gud om hans hjälp. Betjänande änglar kommer att beskydda de barn som på så sätt
överlämnas åt Herren. Det är kristna föräldrars plikt att morgon och kväll genom enträgen och
uthållig trosbön skapa en skyddande mur kring sina barn. De skulle med tålamod undervisa och
vänligt och oförtröttligt lära dem hur de skall leva för att behaga Gud.
Föräldrars otålighet skapar samma känsla hos barnen. När föräldrarna visar vrede skapar det vrede
hos barnen och frammanar det onda i deras natur. En del föräldrar tillrättavisar sina barn otåligt,
ofta under vredesutbrott. Sådana tillrättavisningar ger inte ett gott resultat. När de söker att förändra
ett ont, skapar de i stället två. Ständiga anmärkningar med örfilar förhärdar barnen och driver dem
från sina föräldrar.
Föräldrar borde först lära sig hur de skall behärska sig själva, sedan kan de mera framgångsrikt leda
sina barn. Varje gång de förlorar självkontrollen och talar och handlar med otålighet, syndar de mot
Gud. De borde först samtala med sina barn och klart utpeka för dem deras fel, visa dem deras synd
och göra klart för dem, att de inte endast har syndat mot sina föräldrar utan mot Gud. Med era
hjärtan under kontroll, fyllda med medlidande och sorg för era felande barn, bör ni bedja med dem
innan ni tillrättavisar dem. Då kommer era tillrättavisningar inte att skapa hat hos era barn. De
kommer att älska er. De kommer att se, att ni inte straffar dem därför att de har satt er i en obehaglig
situation, eller därför att ni önskar uttrycka ert misshag med dem, utan på grund av att det är din
plikt att tänka på deras bästa, så att de inte lämnas att växa upp i synd.
En del föräldrar har försummat att ge sina barn en kristen fostran och har också försummat deras
skolutbildning. Ingetdera borde ha försummats. Barnens sinnen är verksamma och om de inte
sysselsätts i fysiskt arbete eller med studier, blir de utsatta för dåligt inflytande. Föräldrar syndar
(399) om de låter sina barn växa upp i okunnighet. De skulle förse dem med nyttiga och intressanta
böcker, samt lära dem hur de skall arbeta och ha vissa timmar avsatta för fysiskt arbete och andra
för studier och läsning. Föräldrar borde sträva efter att höja barnens tankar och förbättra deras
intellektuella förmågor. Det sinne som lämnas åt sig själv utan fostran, är vanligtvis lågt, sinnligt
och fördärvat. Satan utnyttjar sina tillfällen och undervisar sysslolösa sinnen.
Föräldrar, era ledsagande änglar nedtecknar varje otåligt, hotfullt ord ni säger till era barn. Varje
försummelse från er sida att ge dem lämplig undervisning, samt visa dem hur förskräcklig synden är
och det slutliga resultatet av en syndig väg, står tecknat emot er vid era namn i boken. Varje
obehärskat ord som talas inför dem, vårdslöst eller med gester, varje ord som inte är rent och av
upphöjd karaktär, antecknar ängeln som en fläck på er kristna karaktär. Alla dina handlingar
antecknas vare sig de är goda eller onda.
Föräldrar kan inte lyckas med att leda sina barn förrän de har full kontroll över sig själva. De måste
först lära sig att ha full kontroll över sig själva, både i fråga om ord och ansiktsuttryck. De skulle
inte ens låta röstläget beröras eller påverkas till vrede eller upprördhet. Då kan de utöva ett gott
inflytande över sina barn. Barn kan önska att göra det rätta. De kan till och med besluta i sina
hjärtan att vara lydiga och vänliga mot sina föräldrar eller målsmän, men de behöver hjälp och
uppmuntran från er. De må göra aldrig så goda beslut, men om inte deras principer styrks av kristen
fostran och deras liv påverkas av Guds förnyande nåd, kommer de inte att hålla måttet.
Föräldrar borde fördubbla sina ansträngningar när det gäller små barns frälsning. De borde med
trohet undervisa dem och inte låta dem samla intryck bäst (400) de kan. De unga skulle inte tillåtas
att lära gott och ont utan åtskillnad i tro att det goda någon gång i framtiden skall få överhanden och
det onda förlora sitt inflytande. Det onda kommer att växa fortare än det goda. Det finns naturligtvis
en möjlighet att det onda som de har lärt, kan bli utraderat efter många år, men vem vill ta en sådan
risk? Tiden är kort. Det är lättare och mycket tryggare att så ren säd i barnens hjärtan än att rycka
upp ogräset efteråt. Det är föräldrars plikt att vara på sin vakt så att inflytanden från omgivningen
inte har en skadlig effekt på barnen. Det är er plikt att välja barnens kamratkrets och inte låta dem
välja själva. Vem skall annars utföra denna uppgift om inte föräldrarna gör det? Kan andra ha
sådant intresse för era barn? Kan någon annan ha denna ständiga och djupa kärlek som föräldrar bör
ha?
Sabbatsfirande barn kan bli otåliga på grund av att de blir alltför hårt hållna, och tycka att deras
föräldrar är alltför stränga. Starka känslor kan uppstå i deras hjärtan, liksom missbelåtna och
olyckliga tankar kan näras mot dem som arbetar för deras nuvarande, framtida och eviga goda. Men
om deras liv kommer att skonas några år, kommer de att välsigna sina föräldrar för den noggranna
omsorg och den trogna vakt de höll över dem under deras oerfarna år.
Föräldrar borde förklara och förenkla frälsningsplanen för sina barn så att deras unga sinnen kan
fatta den. Barn på åtta, tio eller tolv år är gamla nog att börja förstå frågan om personlig kristendom.
Låt inte barnen tro att det någon gång i framtiden, när de blir äldre, är tids nog att ångra sina synder
och tro sanningen. Mycket unga barn kan, om de får en rätt undervisning, tillägna sig en rätt
förståelse för deras ställning som syndare och sitt behov av frälsning genom tro på Jesus.
Predikanter är många gånger alltför likgiltiga för barnens frälsning och inte så personliga som de
borde vara. Gyllene tillfällen att göra intryck på barnen går förbi utan att utnyttjas.
Det ondas inflytande omkring våra barn är nästan övermäktigt. Det smutsar ned deras sinnen och
leder dem i fördärvet. (400) Ungdomars sinnen är av naturen böjda för oförstånd. Redan vid tidig
ålder, innan deras karaktärer har formats och deras omdöme mognat, visar de böjelser för sådant
umgänge som har skadligt inflytande på dem. En del ingår förbindelser med det motsatta könet, i
strid mot sina föräldrars förmaningar och önskningar och bryter så det femte budet genom att
vanära dem. Det är föräldrars plikt att vaka över barnen både när de går ut och när de kommer in.
De borde uppmuntra dem och skapa tillfällen, som gör hemmet tilltalande för dem, och visa att
deras föräldrar är intresserade av dem. De borde göra hemmet behagligt och lyckligt.
Fäder och mödrar, tala vänligt till era barn. Kom ihåg hur känsliga ni själva är, samt hur litet ni tål
av beskyllningar, och tänk på att barnen är lika er. Det ni inte kan stå ut med bör ni inte kräva av
dem. Om ni inte kan stå ut med klander och beskyllningar, så kan inte era barn det heller. De är
svagare än ni och kan ännu inte stå ut med mer än ni. Låt däremot behagliga och uppmuntrande ord
alltid komma som solstrålar in i era familjer. Flitens, omtänksamhetens och självkontrollens frukt
från er sida kommer att ge en hundrafaldig återbäring.
Föräldrar har ingen rätt att skapa mörka moln som skymmer barnens lycka genom att finna fel eller
klandra dem för småsaker. Verkliga fel skulle däremot framställas just så syndiga som de är, och en
fast beslutsam väg följas för att förhindra dess återupprepande. Barnen borde få en rätt förståelse för
sina brister, men ändå inte lämnas i ett hopplöst sinnes tillstånd, utan uppmuntras, så att de kan göra
det bättre och därmed vinna ert förtroende och gillande.
En del föräldrar gör misstaget att de ger sina barn för mycket frihet. Många gånger har de så mycket
förtroende för sina barn, att de inte ser deras brister. Det är fel att tillåta barnen att göra långväga
och dyrbara resor, när de inte kan åtföljas av sina föräldrar eller målsmän. Detta har ett felaktigt
inflytande på (402) barnen. De får lätt en känsla av att de är oerhört betydelsefulla och att de har rätt
att få särskilda förmåner, och om dessa inte beviljas, tycker de att de har blivit förorättade. De
hänvisar till andra barn som får komma och gå som de vill och har många förmåner medan de själva
har så få.
Den mor som i fruktan för att hennes barn skall tänka att hon är orättvis, tillfredsställer deras
önskningar, får senare uppleva att det blir till stor skada för dem. Ungdomar som är borta på besök
och inte har föräldrarnas vakande ögon över sig, som både kan se och tillrättavisa deras fel, får ofta
sådana intryck som det tar månader att få bort. Min uppmärksamhet riktades på vissa familjer som
hade goda och lydiga barn. Dessa ville göra en resa för att besöka andra familjers barn, vilka
föräldrarna hade den allra största tilltro till, därför att de var deras vänner. Efteråt kunde de se en
fullständig förändring i sina barns karaktär och uppförande. Tidigare hade de varit belåtna och
lyckliga i sitt hem och hade ingen större önskan att vara i andra unga personers sällskap. När de
återvände till sina föräldrar, tyckte barnen att de var under en orättvis begränsning och att hemmet
påminde dem om ett fängelse. Sådana föräldrars ovisa handlingssätt blev avgörande för deras barns
karaktär.
Genom sådana besök formades kontakter med andra, vilka i det långa loppet visade sig bli deras
fördärv. Föräldrar, försök att få barnen med er om ni kan, och vaka över dem med största allvar. När
ni låter dem göra långväga resor ensamma, känner de sig gamla nog att ta hand om sig själva och
göra val på egen hand. När de unga på så sätt lämnas åt sig själva rör sig deras samtal ofta omkring
ämnen som inte upplyfter och förädlar dem eller förökar deras karlek från andliga ting. Ju mer de
tillåts att besöka andra, ju större kommer deras längtan att bli att ge sig ut och ju mindre attraktivt
kommer hemmet att vara för dem.
Barn, Gud har ansett det viktigt att anförtro er åt era föräldrar för att de skall undervisa er och fostra
er och på så sätt göra sin del för att forma era karaktärer för himmelen. Ändå vilar ansvaret på er att
göra det val som vill utveckla en god kristen karaktär genom att göra det bästa av de förmåner ni
har (403) från goda, trogna och bedjande föräldrar. Trots all den ängslan som era föräldrar känner
och den trohet de visar för ert bästa kan de inte ensamma skydda er. Vissa ansträngningar måste ni
själva göra. Varje barn har själv en uppgift att utföra. Troende föräldrar, ni har ett ansvarsfullt verk
framför er att leda era barns steg även i deras andliga erfarenhet. När de verkligen älskar Gud, skall
de välsigna och uppskatta er mycket för den omsorg ni visat dem och för den trohet ni visat i att
hålla deras önskningar tillbaka och betvinga deras vilja.
Den nuvarande tendensen i världen är att tillåta de unga att följa sina egna sinnens naturliga
böjelser. Om de som unga är mycket vilda, säger deras föräldrar ofta, att de rättar nog till sig efter
en tid. När de blir sexton eller arton år kommer förståndet, och då lämnar de sina dåliga vanor för
att bli goda medborgare. Vilket misstag! Under åratal tillåter de fienden att beså deras hjärtans
lustgård. De tillåter felaktiga principer att växa och i många fall kommer allt arbete man gör med
den jordmånen att nytta till ingenting.
Satan är en konstförfaren och uthållig arbetare, en dödlig fiende. Närhelst oförsiktiga ord uttalas
som skadar ungdomar, vare sig det är fråga om smicker eller att se på någon synd med mindre
avsky, drar Satan nytta av detta och ger näring åt det onda frö som har såtts, för att det skall slå rot
och bära en rik skörd. En del föräldrar har tillåtit sina barn att grunda onda vanor, vars kännetecken
kommer att kunna ses under hela deras liv. Den synden vilar tung på föräldrarna. Även om sådana
barn bekänner sig vara kristna, måste ett särskilt nådens verk utföras i deras hjärtan och en
genomgripande förändring synas i deras livsvanor, liksom i all deras livserfarenhet, annars kommer
de att ha just den karaktär som deras föräldrar tillät dem att forma.
Fromhetens standard är låg bland bekännande kristna i allmänhet, så att de som uppriktigt önskar
följa Kristus finner det mycket svårare och tyngre än de annars skulle göra. Inflytandet från
världsligt (404) sinnade kristna är skadligt för de unga. Den stora bekännande kristna massan har
flyttat gränsen mellan de kristna och världen, så att de, då de bekänner sig leva för Kristus, lever för
världen. Deras tro har endast obetydligt hämmande inflytande på deras nöjeslust. Trots att de
bekänner sig vara ljusets barn vandrar de i mörkret och är nattens och mörkrets barn.
De som lever i mörker kan inte helhjärtat älska Gud och längta efter att förhärliga honom. De är inte
nog upplysta så att de kan urskilja de himmelska tingens härlighet och kan därför naturligtvis inte
älska dem. De bekänner sig vara kristna därför att det anses fint och det inte finns något kors att
bära. Deras motiv är ofta av självisk art. Sådana människor kan vara med på baler och ta del av de
nöjen som där finns att få. Andra går inte till sådana ytterligheter, men är med på andra
nöjesföreställningar av tvivelaktig karaktär. Det skarpaste öga skulle misslyckas att upptäcka ett
enda kristet kännetecken i sådana bekännande kristnas liv. Man skulle inte kunna upptäcka någon
skillnad i deras liv mellan dem och den störste tvivlare. Den bekännande kristne, den lastbare, den
som öppet hånar religionen och den som öppet vanärar allt heligt förenas till en enhet. Även Gud
betraktar dem såsom ett i anda och handling.
En kristen bekännelse utan motsvarande tro och gärning har inget värde. Ingen kan tjäna två herrar.
Den ondes barn är sin herres tjänare. Den som de ger villig lydnad, hans tjänare är de. De kan inte
vara Guds tjänare förrän de har sagt nej till djävulen och hans gärningar. Det är inte utan fara för
den himmelske Konungens tjänare att engagera sig i de nöjen och njutningar som Satans tjänare
lever i, även om de ofta säger till sig själva, att sådana nöjen är ofarliga. Gud har uppenbarat heliga
sanningar som skiljer Hans folk från de ogudaktiga och renar dem till likhet med Honom.
Sjundedagsadventister skulle leva efter sin tro. De (405) som lyder de tio buden ser tillståndet i
världen och de religiösa tingen från en helt annan synpunkt än de som endast är bekännande kristna,
men älskar nöjen och avskyr korset och lever i överträdelse av det fjärde budet. Som förhållandena
är i samhället, är det ingen lätt uppgift för föräldrar att hålla sina barn tillbaka och undervisa dem i
det som Bibeln framhåller vara rätt. Bekännande kristna har övergett Bibelns undervisning. När
Hans folk vänder åter till Bibeln och undervisar sina barn enligt dess principer, som Abraham
fordom gjorde, tror de stackars barnen som är utsatta för ett motsatt inflytande utifrån, att deras
föräldrar är onödigt noga och överambitiösa i motsats till andra. Det är naturligt att de önskar följa
exemplen från världsligt sinnade bekännare.
I våra dagar är förföljelse och vanära för Kristi skull mycket sällsynta. Mycket litet självförnekelse
och offer behövs för att visa ett sken av gudsfruktan och ha namnet i församlingsmatrikeln. Men att
leva så att vi ärar Gud och får namnen skrivna i Livets bok kräver vaksamhet och bön,
självförnekelse och offer från vår sida. Kristna bekännare är föredöme för de unga i den mån de
följer Kristus. Rätta handlingar är utan tvekan resultatet av sann gudsfruktan. Jordens domare
kommer att belöna var och en efter hans gärningar. Sådana barn som följer Kristus har en strid
framför sig och ett dagligt kors att bära. De skall komma ut ur världen och skilja sig därifrån, i det
att de efterliknar Kristi liv.
-----------
Lev i ljuset
Det visades mig, att Guds folk lever allt för mycket i andligt mörker. Det är inte Guds vilja att de
skall leva i otrons mörker. Jesus är ljuset och i Honom finns inget mörker. Hans barn (406) skall
vara ljusets barn. De förnyas till Hans likhet och har kallats ut från mörkret till Hans underbara ljus.
Han är världens ljus, och det är också de som följer Honom. De skall inte leva i mörker utan skall
ha livets ljus. Ju mer noggrant Guds folk strävar efter att likna Kristus, desto mer energiskt kommer
de att förföljas av fienden. Men deras nära förbund med Kristus ger dem styrka att motstå den onde
fiendens försök att dra dem bort från Kristus.
Det visades mig att många bland Guds folk jämförde sig med sina trossyskon i det att de tog svaga,
felande människor som föredömen, trots att vi har en fullkomlig förebild. Vi skulle inte mäta oss
efter världens mått, inte heller efter människors åsikter, inte ens efter det vi var innan vi tog emot
Kristus och sanningen. Vår tro och ställning i världen, såsom den är nu, måste jämföras med vad vi
borde ha varit om vi i våra liv fortgående hade strävat uppåt sedan vi blev Jesu Kristi efterföljare.
Detta är den enda säkra jämförelsen vi kan göra. I allt annat kan självbedrägeri finnas. Om Guds
folks moraliska karaktär och andliga tillstånd inte motsvarar de välsignelser och förmåner och det
ljus som har getts dem, blir de lagda i vågskålen och änglarna kommer att rapportera för lätta.
För en del av Guds folk verkar deras rätta tillstånd att vara dolt. De ser sanningen men känner inte
dess betydelse och anspråk. De hör sanningen men förstår den inte helt därför att de i sina liv inte
har kommit i harmoni med den, och inte har blivit helgade genom lydnad för den. Ändå känner de
sig trygga och tillfredsställda som om eldstoden om natten och molnstoden om dagen såsom Hans
särskilda tecken gick framför dem. De utger sig för att känna Gud men i sina gärningar förnekar de
Honom. De räknar sig själva som Hans utvalda egendomsfolk, och ändå syns Hans närvaro och
Hans kraft som frälsar till det yttersta mycket sällan bland dem. Hur stort är inte dessa människors
mörker och ändå förstår de det inte. Ljuset lyser men (407) de ser det inte. Ingen större förvillelse
kan lura människorna än att de är på rätt väg och att Gud har godtagit deras gärningar, när de i
verkligheten syndar mot Honom. De kan inte skilja på en formell gudsfruktan och en med ande och
kraft. De menar sig vara rika och inget mer behöva när de i verkligheten är fattiga, blinda och i
behov av allt.
Det finns en del som bekänner sig vara Kristi efterföljare, men som ändå inte gör någon
ansträngning i fråga om andliga ting. I vilket världsligt företag som helst anstränger de sig och visar
stort nit för att uppnå sitt syfte och mål. Men då det gäller det eviga livet, där allt står på spel och
där deras eviga lycka beror på deras andliga "framgång", handlar de så likgiltigt som om de inte
hade något moraliskt ansvar. De lever som om någon annan hade ansvar för deras handlingar och de
inte hade något annat att göra än att vänta på dess resultat. Hur oklokt är inte detta! Om alla ville
visa lika stort nit, ambition och iver för det eviga livet som de visar, när det gäller materiell strävan,
skulle de bli segerrika och övervinna. Jag såg att varenda en måste ha en egen erfarenhet. Varje
människa måste troget och nitiskt göra sin del i det arbete som har anförtrotts henne. Satan söker
efter gyllene tillfällen för att ta ifrån oss vår frälsningserfarenhet om vi inte är på vår vakt. Vi
kommer att få kämpa en hård kamp med mörkrets makter för att återvinna den och återupprätta
förbindelsen med himmelen om vi genom bristande vaksamhet förlorar den.
Det visades mig att det är en kristens förmån att ta emot kraft från Gud för att kunna hålla fast vid
varje dyrbar gåva. Himmelen lyssnar till ivrig och angelägen bön. När Kristi tjänare tar trons sköld
som sitt skydd och använder Andens svärd för striden, då är det fara i fiendens läger. Då måste
något göras. Förföljelse och smädelse väntar nu bara på att sättas in mot dem som blir beklädda med
kraft från höjden. När sanningen i sin enkelhet och kraft förblir bland de troende och används att
(408) motverka världens anda, då blir det tydligt att det inte finns något som förenar Kristus och
Beliar. Kristi lärjungar måste vara levande exempel på sin Mästares liv och anda.
Både unga och äldre har en kamp framför sig. De får inte sova ens för ett ögonblick. En ond fiende
är ständigt på vakt för att leda dem vilse och övervinna dem. De som har tagit emot sanningen för
vår tid måste ständigt likt fienden vara på sin vakt och visa förstånd att stå emot honom. Är de
beredda att göra det? Kommer de att vara uthålliga i denna strid? Kommer de att vara noga i att
rensa bort all orättfärdighet? Kristus kan förnekas på många sätt. Vi kan förneka Honom genom att
tala i strid med sanningen, genom oförståndigt och skämtsamt tal eller genom tomma ord. I sådant
visar vi ringa klokhet och vishet. Vi försvagar oss själva. Våra obetydliga försök att motstå den
store fienden har liten effekt och därför besegras vi. "Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen"
(Matt. 12: 34) och på grund av brist på vaksamhet bekänner vi att Kristus inte bor i oss.
De som tvekar att fullständigt överlåta sig åt Gud gör en dålig insats nar de försöker att följa
Kristus. De följer Honom på så stort avstånd, att de inte är säkra på om de följer i Hans fotspår eller
i fiendens. Varför är vi så likgiltiga att uppge vårt intresse för denna världens goda och att ta emot
Kristus som "den goda delen"? Varför skulle vi behålla vänskapen med vår Herres fiender och följa
deras vanor och låta oss ledas av deras falska uppfattningar? Vi måste fullständigt överlåta oss åt
Gud, vi måste försaka och vända oss bort från kärleken till världen och till de jordiska tingen.
Annars kan vi inte vara Kristi lärjungar.
Kristi liv och anda är den enda måttstocken för ett upphöjt och fullkomligt liv, och därför är vår
enda trygghet att följa Hans exempel. Om vi gör detta kommer Han att leda oss genom de råd Han
ger oss i Sitt ord och så en gång ta emot oss i Sin härlighet. Vi måste med noggrannhet sträva efter
detta och vara villiga att också lida för Hans skull för att vi skall kunna vandra i vår Återlösares
fotspår. Gud är villig att hjälpa och att samarbeta med oss och ge oss av Sin fria Ande om vi kämpar
efter att få den, lever och tror på den. Endast på så sätt kan vi vandra i ljuset som Han är i ljuset. Vi
kan mätta oss av Hans kärlek och ta emot av Hans fullhets rikedom.
-----------
Guds verk i öststaterna
Den fanatism, som har rasat de senaste åren, har efterlämnat sin ödeläggande verkan i öststaterna.
Jag såg, att Gud prövade Sitt folk vid tiden omkring 1844, men det har inte funnits någon period,
som sedan dess har burit särskilda tecken från Hans hand. Han har inte prövat Sitt folk vid någon
särskild tidpunkt sedan 1844. Vi har befunnit oss, och befinner oss fortfarande, i den ständiga
väntetiden. Avsevärd oro uppstod omkring 1854 och många har slagit fast, att den rörelsen
inträffade enligt Guds ordning eftersom den var så omfattande och somliga uppenbarligen blev
omvända genom den. Men sådana slutsatser är inte nödvändiga. Det förkunnades mycket omkring
tiden för 1854, som var förnuftigt och riktigt. Somliga som var ärliga tog emot sanning och
villfarelse samtidigt och offrade mycket av det de ägde för att föra ut villfarelsen. Efter sin
besvikelse övergav de både sanning och villfarelse och befinner sig nu där det är mycket svårt att nå
dem. Somliga, som uthärdade den besvikelsen, har sett bevisen för sanningen för vår tid och har
tagit emot den tredje ängelns budskap och eftersträvar att förkunna det i sina liv. Men där det finns
en som har haft nytta av att tro på budskapet vid tiden för 1854, är det tio som har blivit skadade av
det. Många av dem är placerade där de inte vill bli överbevisade om sanningen, även om den skulle
framställas aldrig så klart för dem.
Förkunnelsen vid tiden omkring 1854 åtföljdes av en ande, som inte kom från Gud. Det var en
högljudd, hård, tanklös och hetsig ande. Högljuddhet ansågs av många vara det väsentliga för (410)
sann religion. Det fanns också en tendens till att föra allt ned på en låg nivå. Många betraktade detta
som ödmjukhet, men när de mötte motstånd mot sina speciella synpunkter, kunde de bli upphetsade
och anklaga dem, som inte var överens med dem, för att vara stolta och motsätta sig sanningen och
Guds kraft.
Heliga änglar har blivit missnöjda och känt avsky för det vanvördiga sätt, på vilket många har
missbrukat Guds, den store Jehovas, namn. Änglar uttalar det namnet med den största vördnad, och
döljer alltid sina ansikten när de uttalar Guds namn. Också Kristi namn är så heligt för dem att de
uttalar det med den största aktning och vördnad. Hur annorlunda var emellertid inte den ande och
det inflytande som följde med rörelsen omkring 1854. Somliga, som fortfarande befinner sig under
samma påverkan, talar om Gud som de skulle tala om en häst eller vilken annan alldaglig sak som
helst. I sina böner använder de orden ”Gud, den Allsmäktige” på ett mycket vanligt och vanvördigt
sätt. De, som gör detta, har ingen känsla för karaktären hos Gud, Kristus eller himmelska ting.
Jag blev visad, att när Gud förr i tiden sände Sina änglar för att utföra en tjänst till enskilda personer
eller förmedla budskap till dem och dessa personer insåg, att de hade sett och talat med en ängel,
greps de av vördnad och fruktade, att de skulle dö. De hade ett så upphöjt synsätt på det
fruktansvärda Majestätet och Guds kraft, att de trodde att det skulle krossa dem om de fördes i nära
kontakt med någon, som kom direkt från Hans heliga närhet. Jag blev hänvisad till Domarboken
13:21- 22: ”Manoa sade till sin hustru: ´Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.´” Domarboken
6:22- 23: ”När Gideon såg att det var HERRENS ängel, sade Gideon: ´Ve mig, HERRE HERRE,
jag har sett HERRENS ängel ansikte mot ansikte! Men Herren sade till honom: ´Frid vara med dig!
Frukta inte, du skall inte dö.” Josua 5:13- 15: ”Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när
han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick
Josua fram till honom och frågade honom: ´Tillhör du oss eller våra fiender´? Han svarade: ´Nej,
jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit´. Då föll Josua ner till jorden på sitt
ansikte, tillbad och sade till honom: ´Vad har min Herre för budskap till sin tjänare´? Befälhavaren
över HERRENS här sade då till Josua: ´Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig´.
Och Josua gjorde så.” Om änglar blev fruktade och ärade på detta sätt därför att de kom från Guds
närhet, med hur mycket större vördnad skulle då inte Gud själv bli betraktad?
Många, som blev påverkade av rörelsen vid tiden för 1854, behöver pånyttfödas. Och nu behövs det
tio gånger så mycket arbete för att rätta till de felaktiga, förvirrade synsätt, som de tog emot från
sina lärare och för att få dem att ta emot sanningen, utan uppblandning av villfarelse, än det skulle
ha behövts för att på första platsen föra dem fram till den tredje ängelns budskap. Denna grupp
måste ta avstånd från vad de först har lärt sig innan de kan lära sig det rätta. Annars kommer
villfarelsens giftiga ogräs att växa vilt och utrota sanningens dyrbara säd. Villfarelse måste först
ryckas upp med roten. Därefter är jorden förberedd för den goda säden att spira upp och bära frukt
till Guds ära.
Det enda som kan hjälpa öststaterna är en genomgripande ordning och organisation. En svärmisk
ande har behärskat en viss grupp sabbatshållare därute i öststaterna. De har endast lätt smuttat på
sanningens källa och saknar kännedom om anden i den tredje ängelns budskap. För denna grupp
människor kan inget göras, förrän deras fanatiska synsätt rättats till. Somliga, av dem som var med i
rörelsen omkring 1854, har fört med sig sådana felaktiga synsätt som att det inte finns någon
uppståndelse för de onda och för den framtida generationen. De försöker förena dessa synsätt och
sin tidigare erfarenhet med den tredje ängelns budskap. Detta kan de inte göra. Det finns inte någon
enighet mellan Kristus och (412) Beliar. Synsättet att de onda inte uppstår och deras underliga
synsätt på den kommande generationen är stora villfarelser, som Satan har infogat bland de sista
dagarnas kätterier för att tjäna sina egna avsikter att störta själar i fördärvet. Dessa villfarelser kan
inte ha något gemensamt med det budskap som har ett himmelskt ursprung.
En del av dessa personer har en del andliga övningar, vilka de kallar gåvor, och påstår att Herren
har gett dessa åt församlingen. De har ett meningslöst pladder som de kallar okända tungomål,
vilket inte endast är okänt för människor utan också för Herren och hela himmelen. Sådana gåvor
förmedlas av människor som får hjälp av den store förvillaren. Fanatism, falsk upprymdhet, falskt
tungotal och högljudda möten har menats vara Guds gåvor, vilka han skulle ha gett till
församlingen. En del har förvillats på denna punkt. Frukten av allt detta har inte varit god. "Av
deras frukt skolen I känna dem." (Matt. 7: 16.) Fanatism och högljuddhet har betraktats som trons
särskilda bevis. En del är inte tillfredsställda med en sammankomst om de inte har "en mäktig och
härlig stund". De arbetar för detta och åstadkommer upprymdhet och känslosvall. Men sådana
sammankomsters inflytande är inte till någon nytta. När känslornas härliga flykt är borta sjunker de
längre ned än de var före sammankomsten, därför att deras lyckokänslor inte kom från den rätta
källan. De mest givande sammankomsterna för andlig tillväxt är sådana som karakteriseras av allvar
och hjärterannsakan, då var och en söker att känna sig själv och med allvar och djup ödmjukhet
söker att lära av Kristus.
Bror Lunt från Portland, Maine, har lidit många kval. Han har känt, att den ande som ofta har varit
dominerande vid deras möten, inte stod i överensstämmelse med den tredje ängelns budskap. Han
har upplevt en fanatism, som har lämnat efter sig tröstlöshet i öststaterna, som har fått honom att se
misstänksamt på allt som liknar fanatism. Han ser det förflutna framför sig som en varning och har
känt att han vill hålla sig borta från, och tala direkt med dem, som har den minsta (413) lilla
fanatism, ty han kände att både de och Guds verk var i fara. Han har sett på dessa saker i det rätta
ljuset.
Det finns många oroliga andar, vilka inte vill finna sig i ordning och disciplin. De tycker att deras
frihet skulle bli begränsad om de skulle lägga sitt eget omdöme åt sidan, och underordna sig deras
omdöme, vilka har större erfarenhet. Guds verk kan inte gå framåt om det inte finns en strävan efter
ordning och en önskan att bannlysa varje fanatisk, oordningsam och nedbrytande anda i våra
sammankomster. Intryck och känslor är inte säkra bevis på att en person är ledd av Herren. Satan
kommer, om man inte är på sin vakt, att ge känslor och intryck. Dessa är inte säkra ledare.
Alla borde noggrant bekanta sig med tecknen på vår tro, och det främsta studiet skulle vara hur de
kan fullkomna sin bekännelse och bära frukt som kan förhärliga Gud. Ingen skulle välja en sådan
väg som gör dem frånstötande för icke-troende. Våra samtal skulle vara rena, anspråkslösa,
upphöjda och vårt liv utan anmärkning. En lättsinnigt gycklande anda skulle fördömas. Det finns
inget bevis för att Guds nåd verkar i en sådan persons hjärta, även om han talar och beder vackert
under gudstjänsten, men sedan ger sig hän åt ett grovt och omdömeslöst tal och handlingssätt när
gudstjänsten är slut. Sådana är dåliga representanter för vår tro och en förbannelse för Guds sak.
Det finns en egendomlig blandning av synpunkter bland bekännande sabbatsfirare i ___. En del är
inte i harmoni med samfundet. Trots att de fortsätter att ha de befattningar de nu har, är de utsatta
för Satans frestelser och kommer att påverkas av fanatism och en felaktig anda. En del har
fantasifulla synpunkter som förblindar deras ögon för viktiga och vitala trosläror, vilket leder dem
att tycka att deras fantasier står på samma nivå som värdefulla sanningar. Uppenbarelsen av sådant
och den anda som följer dem gör att sabbatsfirandet, som de menar sig tro på, blir motbjudande för
känsliga, icke-troende människor. Det skulle vara (414) långt bättre för adventbudskapets
utveckling och framgång om sådana personer skulle lämna leden.
I överensstämmelse med det ljus, som Gud har gett mig, kommer många ännu att kunna resas upp i
öststaterna till att konsekvent lyda sanningen. Den som följer den förvirrade kurs, som de har valt,
kommer att överlämnas till att ta emot villfarelser, som till sist kommer att leda till deras undergång.
De kommer emellertid för en tid att bli till hinder för dem som skulle vilja ta emot sanningen.
Predikanter, som utför en tjänst med ord och undervisning, bör vara noggranna i sin tjänst och bör
framhålla sanningen i dess renhet, men ändå med enkelhet. De bör mätta sin hjord med rent foder,
rensat med kastskovel. Det finns vandrande stjärnor, som säger sig vara predikanter, som är utsända
av Gud och som förkunnar sabbaten på olika platser, men som har sanningen blandad med
villfarelse och utbreder sin samling av motstridiga synsätt bland folket. Satan har drivit fram dem
för att väcka avsky hos intelligenta och förnuftiga icke-troende. Somliga av dem har mycket att säga
om de andliga gåvorna och är ofta mycket uppstämda. De ger sig hän åt vilda, hetsiga känslor och
utstöter obegripliga ljud, som de kallar tungotalets gåva och en viss grupp människor verkar vara
betagna av dessa märkliga företeelser. En underlig ande behärskar dessa människor, som gärna
hotfullt vill närma sig och tysta ner var och en, som tillrättavisar dem. Guds Ande finns inte med i
en sådan handling och vägleder inte sådana arbetare. De har en annan ande. Detta kommer
emellertid i hög grad att öka arbetsinsatsen för de tjänare, som Gud skall sända och som har
förmåga att framställa sabbaten och Andens gåvor för folket i deras rätta ljus och vilkas föredöme är
värda att efterlikna.
Sanningen bör framställas på ett sätt, som gör den tilltalande för intelligenta människor. Som ett
folk blir vi inte förstådda, utan betraktas som fattiga, obegåvade, lågtstående och förnedrade. Hur
viktigt är det därför inte, att alla som undervisar och alla som tror på sanningen, är så påverkade av
dess helgande (415) påverkan, att deras konsekventa och högtstående liv skall kunna visa de icketroende, att de har varit förda bakom ljuset när det gäller vårt folk. Hur viktigt är det inte, att
sanningens sak blir befriad från allt som liknar en falsk och svärmisk upphetsning, så att sanningen
kan stå upprätt på sina egna förtjänster och visa sin naturliga renhet och upphöjda karaktär!
Jag såg, att det är utomordentligt viktigt, att de som förkunnar sanningen, har ett förfinat
uppträdande, att de undviker underligheter och egenheter och att de framhåller sanningen i dess
renhet och klarhet. Jag blev hänvisad till Tit. 1:9: ”Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så
att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna.” I vers 16
talar Paulus om några, som säger, att de känner Gud, men förnekar Honom med sina gärningar,
genom att de är ”odugliga till varje god gärning.” Därefter förmanar han Titus: ”Men du skall tala i
överensstämmelse med den sunda läran: äldre män skall uppträda nyktert, värdigt och behärskat och
vara sunda i tro, kärlek och tålamod… Förmana på samma sätt de yngre männen att i allt visa gott
omdöme, och var själv ett föredöme i goda gärningar. Ge i din undervisning prov på oförfalskad
sanning och värdighet. Var sund och oklanderlig i ditt tal, så att din motståndare måste skämmas, då
han inte har något ont att säga om oss.” (vers 1, 6- 8) Denna undervisning har skrivits till hjälp för
alla, som Gud har kallat att predika Ordet och också till hjälp för Hans folk, som hör Ordet.
Guds sanning kommer aldrig att förnedra någon, men den kommer att upplyfta mottagaren, förädla
hans smak, helga hans omdöme och fullkomna honom för gemenskap med de rena och heliga
änglarna i Guds rike. Det finns en del som finner sanningen grov, besynnerlig och skrytsam. De
söker dra nytta av sina grannar, om de kan, för att "'sko" sig själva. Sådana felar på många sätt, men
när de tror sanningen av hjärtat kommer den att leda till en fullständig förändring av hela deras
livsföring. De kommer omedelbart att börja förändra sina liv. Sanningens rena inflytande (416)
höjer hela människan. I sina affärskontakter med sina medmänniskor har hon Herrens fruktan för
ögonen, i det att hon älskar sin nästa som sig själv och behandlar andra som hon själv skulle vilja bli
behandlad. Hennes tal blir rent, sant och av sådan upphöjd karaktär att otroende inte kan utnyttja det
eller med rätta bli upprörda över hennes oartiga sätt och opassande tal. Hon för med sig sanningens
heliga inflytande till sin familj och låter sitt ljus lysa för dem, för att de, när de ser hennes goda
gärningar, må ära Gud. I livets olika erfarenheter är hon en avbild av Kristi liv.
Vi kan inte sägas lyda Guds lag med mindre än att vi är fullkomliga och alltså visar en fullkomlig
och fullständig lydnad för alla dess fordringar. Att endast nå upp till hälften av dessa fordringar, och
inte kunna ge en fullkomlig och verklig lydnad, hjälper inte alls. Världsmänniskan och
gudsförnekaren beundrar ett konsekvent liv, och det har alltid varit en mäktig faktor att övertyga att
Gud verkligen finns och är med Sitt folk, när deras gärningar överensstämmer med deras tro. "Av
deras frukt skolen I känna dem." (Matt. 7: 16.) Varje träd känns igen på dess frukt. Våra ord och
handlingar är den frukt som vi bär. Det finns många som hör Kristi ord men som ändå inte följer
dem. De har en bekännelse, men deras gärningar är sådana att de är motbjudande för otroende
människor. De är skrytsamma i det allt de beder och talar på ett självrättfärdigt sätt. De upphöjer sig
själva och berättar om sina goda gärningar, men likt fariséerna tackar de i verkligheten Gud för att
de inte är såsom andra människor. Ändå är samma personer förslagna och gör ohederliga affärer.
Deras frukt är inte god. Deras ord och handlingar är felaktiga, men likväl förefaller de inte kunna se
sitt fattiga och bedrövliga tillstånd.
Följande skriftställe visades för mig passa in på de ovan beskrivna: "Icke kommer var och en in i
himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och
genom ditt namn drivit ut (417) onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men
då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'" (Matt. 7:
21-23.)
Här beskrivs den största förvillelse som kan påverka vårt sinne. Dessa personer tror att de har rätt
när de har fel. De tror att de utför en stor uppgift genom sitt andliga liv, men slutligen river Jesus av
dem deras självrättfärdiga klädnad. På ett levande sätt framställer han för dem deras karaktärs
verkliga utseende med alla dess fel och brister.
När det för alltid är för sent att få behoven tillfredsställda befinns de vara för lätta i vågskålen. Gud
har försett oss med möjligheter att rätta till våra fel. Om de som felar väljer att följa sitt eget
omdöme och förkastar de hjälpmedel Han har gett för att få dem i harmoni med sanningen, kommer
de att hamna i en situation som har beskrivits i ovan anförda ord av vår Herre.
Gud kallar ett folk ut ifrån världen för att bereda dem att stå förenade såsom en man, att tala
samstämmigt och på så sätt förverkliga Jesu Kristi bön för sina lärjungar. Men icke för dessa
allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de
alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att
världen skall tro, att du har sänt mig. (Joh. 17: 20, 21.)
Det uppstår ständigt små grupper som tror att Gud endast är med de få, de kringspridda, och deras
inflytande kan riva ned och förskingra det som Guds tjänare bygger upp. Övriga människor som
önskar se och tro något nytt, uppstår hela tiden på den ena platsen efter den andra. De har det
gemensamt att de verkar för fienden, men ändå påstår sig ha sanningen. De är skilda från det folk
som Gud leder och förökar, genom vilket Han är i färd med att göra ett stort verk. De framför
ständigt sin fruktan att de som helighåller sabbaten blir mer och mer lika världen, men man finner
högst sällan att någon av dessa människors synpunkter är i harmoni med varandra. De är (418)
förskingrade och förvillade, och ändå bedrar de sig själva så mycket att de tror att Gud på ett
särskilt sätt är med dem. En del av dessa menar sig ha fått del av Andens gåvor, men de leds av
dessa gåvors inflytanden och undervisning att tvivla på dem, på vilka Gud lagt särskilda bördor för
Sitt verk, och att försöka föra med sig en grupp från samfundet. Det folk som i harmoni med Guds
ord gör allt det kan för att vara ett och som är stadfäst i den tredje ängelns budskap, ser man
tvivlande på för den orsakens skull att de vidgar sitt arbete och för människor in i sanningens hägn.
De beskylls för att vara världsliga därför att de utövar ett inflytande i världen, och därför att deras
handlingar vittnar om att de väntar att Gud ännu skall utföra ett särskilt och stort verk i världen
genom att leda ut ett folk därifrån och bereda det för Kristi uppenbarelse.
Denna klass vet i själva verket inte vad de tror eller varför de tror som de gör. De håller ständigt på
att lära men kan ändå inte komma fram till sanningens kunskap. En man står upp och framför
överspända, felaktiga synpunkter och gör anspråk på att Gud har sänt honom med nytt och härligt
ljus och menar att alla måste tro vad han framför. En del som inte har en fast grundad tro och som
inte vill anpassa sig till församlingen, utan driver omkring utan något ankare, som håller dem fast,
tar emot sådana lärovindar. En sådan människas ljus lyser på ett sådant sätt att det leder världen runt
omkring honom att med avsky vända sig bort ifrån honom och att hata honom. Då är han så
förmäten att han placerar sig vid sidan om Kristus, och påstår att världen hatar honom för samma
orsaks skull som den hatade Kristus.
En annan uppträder som gör anspråk på att vara ledd av Gud och försvarar en sådan felaktig lära
som den, att de ogudaktiga inte skall uppstå. Detta är en av Satans mästerförvillelser. En tredje
omhuldar oriktiga åsikter när det gäller en framtida tidsålder. Alla önskar de full religiös frihet och
att de skall vara fria att göra som de vill, oberoende av vad andra tänker, och ändå gör de anspråk på
att Gud verkar särskilt bland dem.
En del gläder sig över och är stolta över att de har nådegåvor, som (419) inte andra har. Må Gud
befria Sitt folk från sådana gåvor. Vad åstadkommer dessa gåvor för dem? Har de genom att bruka
dessa gåvor förts in i trons enhet? Övertygar de icke-kristna om att Gud verkligen är med dem? När
dessa oeniga, med sina olika synpunkter, kommer samman blir det både upphetsning och
tungomålstal. De låter "sitt ljus" skina så att de icke-kristna kommer att säga: "Dessa människor är
inte kloka. De låter sig ledas av falska känslor och därför vet vi att de inte har sanningen." Sådana
står direkt i vägen för syndare. Deras inflytande är effektivt när det gäller att hålla sökande
människor borta från bl.a. sabbatssanningen. De kommer att få lön efter sina gärningar. Jag önskar
för Guds skull att de verkligen skulle förändra sina liv eller lämna våra led. De skulle då inte stå i
vägen för icke-kristna.
Gud har lett sådana män som under kamp och möda arbetat i åratal och varit villiga att göra vilket
offer som helst. De har lidit brist och utstått prövningar för att föra sanningen ut till världen, och
genom deras uthålliga och konsekventa liv har de sökt att få bort den skam som dessa fanatiker
vållat Guds verk. De har mött motstånd av alla slag. De har bemödat sig dag och natt för att finna
stöd för vår tro, så att de skulle kunna presentera sanningen i dess klarhet och harmoni och därmed
motstå all opposition. Under hårt arbete och psykiska prövningar i detta stora arbete har de slitits
ner mer än normalt, så att de i förtid har grånat under denna hårda press. Men de har inte blivit
utslitna förgäves. Gud har lyssnat till deras uppriktiga, tårfyllda och förtvivlade böner om att de
skulle få både ljus och sanning, och att sanningen måtte lysa i dess klarhet för andra. Han har lagt
märke till deras självförsakande ansträngningar och Han kommer att belöna dem för det arbete de
gjort.
Å andra sidan har en del framträtt som inte gjort sig den minsta möda att utforska dessa dyrbara
sanningar. De har tagit emot några av dessa som t.ex. sabbatssanningen i helt färdigt skick och visat
den största tacksamhet för det som inte kostat (420) dem någon möda. Dessa är lika Kora, Datan
och Abiram och säger som dessa: "Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det,
och Herren är mitt ibland dem." (4 Mos. 16: 3.) Därmed vanärar de dem på vilka Gud lagt bördan
att leda sitt verk. De är främmande för tacksamhet. De är egensinniga och oemottagliga för
argument och det kommer att leda till deras egen undergång.
Gud har välsignat Sitt folk som har gått framåt, i det att de har följt Hans planer. Han har fört folk
från alla grupper av människor in i evangelii gemenskap. Tvivlare har övertygats om att Gud är med
Sitt folk och de har ödmjukat sina hjärtan och tagit emot och blivit lydiga sanningen. Guds verk går
ständigt framåt. Trots alla bevis på att Gud lett ett helt folk finns det, och kommer det alltid att
finnas, sådana som bekänner sig tro på sabbatssanningen men som vill gå vid sidan av samfundet
och tro och handla som de vill. Deras åsikter är förvirrade. Deras bristande enhet i trosfrågor är ett
tydligt bevis på att Gud inte är med dem. Av människor i världen placeras sabbaten och deras
felaktiga trosläror på samma nivå och båda förkastas.
Gud är vred på dem som följer en sådan väg att världen tvingas att hata dem. Om en kristen hatas på
grund av sina goda gärningar och för att han följer Kristus kommer han att få sin lön. Men om han
hatas därför att han inte handlar så att han blir omtyckt, om man inte tycker om honom på grund av
hans ohyfsade uppträdande och därför att han använder vårt budskap för att tvista med sina grannar
och lever så att sabbaten blir så avskyvärd som möjligt för dem, då är han en stötesten för syndare en skam för evangelium. Om han inte ångrar sig vore det bättre för honom att "en kvarnsten
hängdes omkring hans hals och han sänktes ned i havets djup".
Icke-troende bör inte ges någon anledning att kritisera vår tro. Vi anses vara udda och egendomliga
och bör inte handla så att icke-troende får anledning att tro att vi är mer udda och egendomliga än
vår tro kräver att vi skall vara.
(421) Somliga som tror på sanningen kan tycka, att det skulle vara sundare för systrarna att anta den
amerikanska klädstilen, även om det sättet att klä sig skulle lamslå vårt inflytande bland icketroende, så att vi inte så lätt kan få tillgång till dem. Vi bör överhuvudtaget inte acceptera den, även
om vi på grund av detta fick lida. Men somliga är bedragna, när de tror att det finns så många
fördelar att uppnå genom att anta denna klädstil. Samtidigt som den kan innebära en fördel för
somliga, är den till nackdel för andra.
Jag såg, att Guds ordning har förändrats och att de, som har antagit den amerikanska klädstilen, inte
har brytt sig om Hans särskilda anvisningar. Jag blev hänvisad till 5 Mos. 22:5: ”En kvinna skall
inte bära manskläder och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör så är
avskyvärd för HERREN, din Gud.” Gud vill inte att Hans folk skall införa den s.k. reformerade
klädstilen. Det är en klädstil som inte är anspråkslös och därför helt olämplig för Kristi ödmjuka
efterföljare.
Det är en tilltagande tendens att kvinnor i sin klädstil och sitt uppträdande är så lika det andra könet
som möjligt och designar sina kläder så lika männens som möjligt, men Gud kallar det för
avskyvärt. ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet
och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara
kläder…” (1 Tim. 2:9)
De, som känner sig dragna till att ansluta sig till rörelsen till förmån för kvinnornas rättigheter och
den s.k. kläd-reformen kan lika gärna avbryta all kontakt med den tredje ängelns budskap. Den ande
som åtföljer det ena kan inte stå i ett gott förhållande till den andra. Skrifterna är tydliga när det
gäller relationen mellan män och kvinnor och deras rättigheter. Spiritisterna har, i hög grad, tagit till
sig denna ovanliga klädstil. Sjundedags adventister, som tror på återställande av gåvorna, stämplas
ofta som spiritister. Om man låter dem anta denna klädstil, upphör deras inflytande. Folk kommer
att placera dem på samma nivå som spiritister och kommer att vägra att lyssna på dem.
(422) Med den s.k. kläd-reformen följer en ytlig och djärv anda enbart genom att bära denna
klädstil. Anspråkslöshet och tillbakadragenhet förefaller att lämna många, när de antar denna
klädstil. Jag blev visad, att Gud ville ha oss till att inta en konsekvent inriktning, som kan förklaras.
Om vi låter systrarna införa det amerikanska sättet att klä sig, kommer de att fördärva sitt eget och
sina mäns inflytande. De skulle få dåligt rykte och bli hånade. Vår Frälsare säger: ”Ni är världens
ljus.” ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er
Fader i himlen.” (Matt. 5:14, 16) Vi har en stor uppgift att utföra i världen och Gud vill inte att vi
skall tillägna oss en livsstil som försvagar eller utplånar vårt inflytande i världen.
-----------
Davids bön
Konung Davids innerliga bön, när han bad att Herren inte skulle överge honom då han blev
gammal, och vad som låg bakom den, visades för mig. David såg att de flesta gamla omkring
honom var olyckliga och att detta karaktärsdrag särskilt tilltog med åren. Om personer av naturen
var snåla och själviska, så blev dessa drag än mer motbjudande när de blev äldre... Om de var
avundsjuka, retliga och otåliga, blev dessa drag än mer synliga när de blev gamla.
David kände sig missmodig när han såg att konungar och ädla människor som tycktes ha Guds
fruktan som ögonmärke under sin mandomskraft, blev avundsjuka på sina bästa vänner och sina
närmaste när de blev gamla. De levde i en ständig fruktan för att det var själviska motiv som ledde
deras vänner att visa intresse för dem. De lyssnade till antydningar och främlingars vilseförande råd
när det gällde dem som de borde lita på. Deras obehärskade avundsjuka flammade ibland upp som
en eld, därför att deras omdöme på grund av åldern blivit avtrubbat. (423) Deras ha-begär var
förfärligt. Ofta tänkte de sig att deras egna barn och anhöriga gick och önskade att de skulle dö, för
att de skulle få deras plats och få deras ägodelar och även den hedersbevisning som getts dem.
Somliga var så besatta av sin avundsjuka och sin själviskhet att de skulle kunnat förgöra sina egna
barn.
David märkte att även om en del under sina bästa år hade varit rättfärdiga, så hände det att de, när
åldern gjorde sitt inträde, förlorade sin självkontroll. Satan utnyttjade detta och påverkade deras
sinnen i det att han gjorde dem oroliga och otillfredsställda. Han såg att många kände sig övergivna
av Gud och utsatte sig för fiendernas hån och smädelser. David blev mycket bekymrad. Han var
orolig när han såg fram emot sin egen ålderdom. Han fruktade att Gud skulle lämna honom och att
han skulle bli lika olycklig som andra gamla personer vars liv han hade lagt märke till, och att han
skulle utsättas för Herrens fienders klander. Med denna börda på sitt hjärta bad han följande
allvarliga bön: "Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner."
"Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. Så
övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm
för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma." (Ps. 71: 9, 17, 18.) David kände
det som en nödvändighet att skydda sig mot det onda som följer med åldrandet.
Det är ofta så att gamla personer är ovilliga att förstå och erkänna att deras psykiska kraft avtar. De
får tiden att gå genom att ta på sig omsorger som tillhör deras barn. Satan spelar ofta på deras
känsloliv och leder dem att känna en ständig ångest när det gäller deras pengar. De är deras avgud.
De ruvar över dem med girig omsorg. De går miste om många av livets glädjestunder och arbetar
över sin förmåga, hellre än att använda de medel som de har. På så sätt lever de i en ständig brist
genom (424) en fruktan att de någon gång i framtiden skall komma att lida brist. All denna oro har
sitt upphov hos Satan. Han påverkar de organ som gör att de känner en slavisk fruktan och en
själviskhet som fördärvar själens finaste drag och förgör den upphöjda känslan och tanken. Sådana
personer är inte själsligt friska när det gäller pengar. Om de ville vara där Gud önskar de skulle vara
kunde deras ålderdomstid vara den bästa och lyckligaste. De borde ha all orsak att lita på sina barns
ärlighet och omdömesgilla handlingssätt och låta dessa göra dem lyckliga. Om de inte gör så,
kommer Satan att utnyttja deras avtagande psykiska styrka och handla i stället för dem. De borde
kunna lägga bort sina bördor och bekymmer och söka fylla sin tid med så uppmuntrande och
lyckliga ting som de kan, och på så sätt mogna för himmelen.
-----------
Ytterligheter i klädstil
Vi anser inte att det stämmer överens med vår tro, att klä oss enligt amerikanskt mode, att bära
krinoliner, eller att gå till ytterligheter genom att bära långa kläder som sopar småvägar och gator.
Om kvinnor ville bära sina kläder i en sådan längd, att de slutade ett antal centimeter ovanför
smutsen på gatorna, skulle deras kläder vara lämpliga och skulle mycket lättare kunna bevaras rena
och skulle hålla längre. Sådana kläder skulle passa till vår tro. Jag har tagit emot åtskilliga brev från
systrar som frågar vad jag anser om att bära kviltade kjolar. Dessa frågor har jag besvarat i ett brev
jag sände till en syster i Wisconsin. Jag skall ta med brevet här, till vägledning för andra.
”Vi som ett folk tror inte att det är vår plikt att lämna världen för att vara omoderna. Om vi har en
välvårdad, enkel, anspråkslös och trivsam klädstil och världsliga människor väljer att klä sig som vi
gör, skall vi då ändra denna klädstil för att skilja oss från världen? Nej, vi skall inte vara märkliga
eller egendomliga (425) i vårt sätt att klä oss bara för att skilja oss från världen, så att de inte
föraktar oss för att vi gör det. Kristna är världens ljus och jordens salt. Deras kläder bör vara
ordentliga och anspråkslösa och deras umgänge med andra skall vara rent och himmelskt och deras
uppförande oklanderligt.
”Hur skall vi klä oss? Om någon bar tunga kviltade kläder innan krinoliner blev införda, endast för
utseendets skull och inte därför att det var bekvämt, syndade de mot sig själva genom att skada sin
hälsa, som det är deras plikt att bevara. Om någon bär dem nu, enbart för att de ser ut som
krinoliner begår de synd. De försöker nämligen att efterlikna ett mode som är vanärande. Kviltade
kjolar bars innan krinoliner infördes. Jag har burit ett lätt kviltat skört sedan jag var fjorton år
gammal, inte för att visa upp det, utan för att det var bekvämt och passande. Eftersom krinolinerna
infördes lade jag inte bort mitt kviltade skört på grund av det. Skall jag nu kasta bort det därför att
krinolinerna är moderna? Nej, det skulle vara att gå till ytterlighet.
Jag bör alltid tänka på att jag måste vara ett föredöme och får därför inte gå från det ena modet till
det andra, utan eftersträva en jämn och oberoende kurs och inte drivas till ytterligheter i min
klädstil. Att lägga bort mitt kviltade skört som fortfarande passar mig och är bekvämt och i stället ta
på mig ett tunt bomullsskört och därmed se löjlig i den andra ytterligheten, skulle vara fel, för då
skulle jag inte vara något bra föredöme, utan skulle förse dem med argument, som bär krinoliner.
För att rättfärdiggöra sig själva så att de kan bära krinoliner, skulle de peka på mig som en som inte
bär dem och säga, att de inte ville skämma ut sig själva på det sättet. Genom att gå till en sådan
ytterlighet skulle vi fördärva hela det inflytande vi annars hade kunnat ha och leda dem, som bär
krinoliner till att försvara sin stil. Vi måste klä oss anspråkslöst, utan minsta hänsyn till krinolinmodet.
Det finns en måttlighet i dessa saker. O, att vi alla måtte finna den och bevara den. Låt oss i denna
allvarliga tid rannsaka våra egna hjärtan, omvända oss från våra synder och (426) ödmjuka oss
själva inför Gud. Detta arbete är en sak mellan Gud och våra egna själar. Det är en personlig uppgift
och alla kommer att ha tillräckligt att göra utan att kritisera sina bröders och systrars kläder och
deras handlingar och motiv. ”Sök HERREN, alla ni ödmjuka i landet, ni som gör vad han befaller.
Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet, kanske blir ni beskyddade på HERRENS vredes dag.” (Sef. 2:3)
Här är vår uppgift. Det är inte syndare det här talas till, utan alla de ödmjuka i landet, som har hållit
Hans befallningar. Det finns ett arbete att utföra för var och en och om alla vill lyda, kommer vi att
finna sann enhet i sabbatshållarnas led.
-----------
Meddelanden till äldste hull
Generalkonferensens kommitté vill här uttrycka sitt gillande av publikationer av detta Vittnesbörd. I synnerhet
rekommenderar vi publikationer av brev skrivna till äldste Hull som överlämnats till honom vid tiden för deras datum.
Vi ber om läsarens särskilda uppmärksamhet när det gäller förklaringen på sid. 442. Det kontateras där att äldste Hull
måste ledas som en blind man som är beroende av någon annan för att kunna se. Vid generalkonferensen i Battle
Creek, maj 1863, insåg äldste Hull det berättigade i detta uttalande, men har senare protesterat mot det. Kommittén
vidhåller nu att hans inställning under den korta perioden av de senaste fyra månaderna, då han överger varje religiös
trospunkt som är kär för oss som ett folk, är den mest tydliga demonstrationen av riktigheten i ovanstående uttalande
att han borde följa sina bröders råd. Generalkonferensens kommitté.
Den 5 november 1862, blev jag visad omständigheterna omkring bror Hull. Hans tillstånd var
oroväckande. Hans brist på helgelse och den mest grundläggande empati gjorde honom till föremål
för Satans frestelser. Han hade litat på sin egen kraft i stället för på Herrens starka kraft och
beskydd och detta mäktiga försvar har delvis avlägsnats.
Jag såg, att det mest oroväckande draget i bror Hulls sak är att han är sovande när det gäller den fara
han befinner sig i. Han känner ingen oro utan känner sig fullständigt säker och trygg, även om Satan
och hans (427) änglar triumferar över sina segrar. Lika länge som bror Hull upprätthöll en konflikt,
hölls hans sinne tyglat och en sammanstötning av andar ägde rum. Han har nu upphört att kämpa
och sammanstötningen har upphört. Hans sinne vilar och Satan låter honom få frid. O, hur full av
faror är inte den situation som han befinner sig i och som jag blev visad! Hans fall är nästan
hopplöst, eftersom han inte gör någon ansträngning för att motarbeta Satan och rädda sig själ ur
Satans fruktansvärda snara.
Bror Hull har behandlats på ett korrekt sätt. Han har känt, att han i alltför hög grad har hållits
tillbaka, så att han inte har kunnat handla efter sin natur. Medan sanningens kraft, i all dess styrka,
påverkade honom, var han jämförelsevis säker. Men om sanningens styrka och kraft över sinnet
bryts och det inte är något som håller tillbaka, så tar de naturliga böjelserna över och kan inte
stoppas. Han har tröttnat på konflikten och har en tid önskat, att han själv kunde handla mer fritt och
har känt sig sårade över sina bröders tillrättavisningar. Han blev presenterad för mig, som någon
som stod vid randen av en fruktansvärd avgrund, färdig att hoppa. Om han tar det språnget, blir det
slutet. Hans eviga öde kommer att bli bestämt. Han arbetar och tar beslut för evigheten. Guds verk
är inte beroende av bror Hull. Om han lämnar deras led, som bär Furst Immanuels blodbestänkta
banér och ansluter sig till den skara, som bär det svarta banéret, kommer förlusten att vara hans
egen, hans eget eviga fördärv.
Jag såg att de, som vill, kan ha stort utrymme för att tvivla på Guds ords inspiration och sanning.
Jag såg, att detta faktum att Gud inte tvingar någon, innebär liv eller död för dig, bror Hull. Jag har
redan sett ett moln av onda änglar omge dig och jag såg dig i lugn och ro bland dem. Satan har
berättat en tilltalande historia för dig om ett lättare sätt än att hela tiden föra en kamp mot
motstridiga andar. Om du väljer den vägen, kommer du emellertid att finna, att du till sist kommer
att få betala en tung och fruktansvärd tribut.
(428) Jag såg, att du har känt dig stark i dig själv och känt, att du hade argument, som inte kunde
motsägas och du har inte litat på Herrens kraft. Du har ganska ofta kastat dig över på Satans mark
för att möta en motståndare. Du har inte väntat tills du visste, att sanningen eller Guds verk krävde
en diskussion, utan du har inlåtit dig med motståndare, där du med endast litet eftertanke har
beslutat, att sanningen inte kunde påskyndas eller Guds verk gagnas. Dyrbar tid har använts på detta
sätt.
Satan såg på och iakttog det svåra slag, som bror Hull tilldelade spiritismen i Battle Creek.
Spiritisterna förstod hans organisation och kände sig säkra på att det inte skulle vara förgäves att
kullkasta honom, som har skadat deras sak så mycket. I en diskussion med spiritister möter du inte
bara människor och deras argument, utan Satan och hans änglar. Aldrig skulle någon sändas ensam
för att diskutera med en spiritist. Om Guds verk verkligen kräver, att vi skall möta Satan och hans
här representerade genom ett spiritistiskt medium, om tillräckligt mycket står på spel för att en
sådan diskussion bör äga rum, bör många följas åt, i bön för och tro på, att mörkrets makter skall bli
övervunna och talaren beskyddad av änglar som utmärker sig genom kraft.
Bror Hull, du visades för mig under det lugnande inflytandet av en lockelse som kommer att visa
sig vara dödlig, om inte förtrollningen bryts. Du har förhandlat med Satan och resonerat med
honom och dröjt dig kvar på förbjuden mark och använt dina tankar på saker, som var för stora för
dig. Genom att ge efter för tvivel och otro, har du dragit till dig onda änglar och drivit bort Guds
rena och heliga änglar från dig. Om du stadigt hade stått emot Satans förslag och genom beslutsam
ansträngning hade sökt kraft från Gud, skulle du ha brutit varje band, drivit tillbaka din andlige
fiende, kommit närmare Gud och segrat i Hans namn. Jag såg, att det var övermod hos dig att gå
fram och möta en (429) spiritist, när du själv var insvept och förvillad av otrons moln. Du gick ut i
strid tillsammans med Satan och hans här utan rustning och har blivit svårt skadad och saknar
känsla i dina sår. Jag är oerhört rädd för att Sinais dunder och eldslågor skall misslyckas med att
påverka dig. Du befinner dig på Satans makliga stol och ser inte vilket fruktansvärt tillstånd du
befinner dig i och gör ingen ansträngning för att fly därifrån. Om du inte blir väckt och kommer loss
ur djävulens snara, går du förlorad. Bröder och systrar skulle vilja rädda dig, men jag såg att de inte
kunde. Du måste göra något. Du måste göra en desperat ansträngning om du inte skall gå förlorad.
Jag såg att de, som befinner sig under spiritismens förrollande påverkan, inte har detta klar för sig.
Du har i stället tjusats och hypnotiserats, men har inte detta klart för dig. Därför gör du inte den
minsta ansträngning för att komma till ljuset.
Jag såg, att vi nu befinner oss i tiden för skakningen. Satan arbetar med all kraft på att rycka själar
ur Kristi hand och få dem att trampa Guds Son under sina fötter. En ängel upprepade långsamt och
med eftertryck dessa ord: ”Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar
Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och
som smädar nådens Ande.” (Hebr. 10:29) Karaktär utvecklas. Guds änglar väger moralens värde.
Gud testar och prövar sitt folk. Följande ord presenterades för mig av en ängel: ”Bröder, se till att
ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i
stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. (Hebr. 3:1214) Det misshagar Gud, när någon av Hans folk, som har fått erfara Hans nåds kraft, ger uttryck för
tvivel och därigenom medverkar till, att Satan genom dem kan fresta andra. Har otro (430) och synd
slagit rot, är det inte lätt att rycka upp. Satan ger detta näring varje ögonblick och det utvecklas och
växer kraftigt. Det är viktigt, att den goda säden får näring, vattnas och omsorgsfullt passas, ty all
slags giftig påverkan sprids omkring den för att hindra att den växer och får den att dö.
Satan gör sig mycket större ansträngningar nu än någonsin tidigare, eftersom han vet, att hans tid att
förföra är kort. Bror Hull, jag såg, att du hade skadat dig själv mycket genom att visa din svaghet
och berätta om dina tvivel för dem, som är Satans representanter. Du har blivit bedragen genom
milda ord och direkt tal och har på det mest dumdristiga sätt, som tänkas kan, utsatt dig själv för
Satans angrepp. Hur kunde du skada dig själv så och kritisera Guds ord? Du har oansvarigt gett dig
in på Satans slagfält och det är inte underligt att dina tankar är så slöa och okänsliga. Satan har
redan genom sina ombud förgiftat den atmosfär du inandas. Onda änglar har redan telegraferat till
sina ombud på jorden om det tillvägagångssätt som skall eftersträvas gentemot dig. Och detta är en,
som Gud har kallat till att stå mellan det levande och det döda. Detta är en av väktarna, som är
utstationerad på Sions murar för att meddela folk när natten kommer. Ett stort ansvar vilar på dig.
Om du går under, kommer du inte att göra det ensam, ty Satan kommer att använda dig som sitt
ombud för att leda själar till döden.
Det visades för mig, att Guds änglar bedrövade såg på dig. De har lämnat din sida och med sorg
vänt sig bort, medan Satan triumferande hånlog över dig. Om du själv hade kämpat med dina tvivel
och inte har uppmuntrat djävulen till att fresta dig, genom att komma med din otro och älskat att
dröja kvar vid den, skulle du inte ha dragit till dig de fallna i ett så stort antal. Men du valde att tala
om ditt mörkret. Du valde att uppehålla dig vid det. Ju mer du talade och dröjde kvar vid det, desto
mer växte du i mörker. Du stängde ute varenda himmelsk ljusstråle och en stor avgrund skiljde dig
från (431) dem, som kunde hjälpa dig. Om du fortsätter på den väg du har slagit in på, väntar olycka
och elände framför dig. Guds hand kommer att stoppa dig på ett sätt som inte passar dig. Hans
vrede kommer inte att slumra. Men nu inbjuder Han dig. Nu, just nu, kallar Han på dig att vända
tillbaka till Honom utan dröjsmål och Han kommer av nåd att förlåta och hela alla dina felsteg. Gud
leder ett folk fram, som är speciellt. Han kommer att rena det och göra det lämpligt för förvandling.
Allt köttsligt skommer att skiljas från Guds särskilda rikedomar, tills de kommer att bli som guld,
som har renats sju gånger.
Jag såg, att det var en grym ställning för bröderna A och B att befinna sig i. De tjänar Satans
avsikter genom att låta sina tankar vandra precis så som han leder dem i otrons kanal. Deras största
synd var att berätta om dessa mörka tvivel och dra andra in i samma mörka kanal.
Guds folk kommer att bli skakat, så som man siktar med ett såll, tills alla agnar har sållats bort från
de rena sädeskornen. Vi skall rikta vår blick mot Kristus som vårt föredöme och efterlikna vårt
ödmjuka Föredöme. samma Du känner inte att du har förlikat dig med den disciplin du behöver och
praktiserar inte den självförnekelse som Kristus kräver av dem, som verkligen är arvtagare till
frälsningen. De, som engagerar sig i uppdraget att frälsa själar, samarbetar med Kristus. Hans tjänst
bestod av att osjälviskt göra gott och ständigt uppoffra Sig själv. De, som har fått ett så stort offer
utfört för sig att de blir delaktiga av Hans himmelska nåd, bör själva uppoffra sig och hjälpa till i det
stora uppdraget att föra andra till kunskap om sanningen. Egoism bör läggas åt sidan. Själviska
intressen och egen bekvämlighet bör inte stå i vägen för Guds verk när det gäller att rädda själar.
Guds tjänare utför en tjänst i Kristi ställe. De är Hans ambassadörer. De tar inte någon hänsyn till
sin bekvämlighet, egen njutning, önskningar eller egna förmåner. De måste lida för Kristus, vara
korsfästa med Honom och (432) glädja sig över att de i ordets alla betydelser känner delaktighet i
Kristi lidanden.
Jag såg, att predikanter, som tjänar i ord och lära, har ett stort uppdrag framför sig. Ett tungt ansvar
vilar på dem. I sin tjänst kommer de inte tillräckligt nära människors hjärtan. Deras arbete är alltför
generellt och ofta alltför utspritt. Deras arbete måste koncentreras just till dem som de arbetar för.
När de predikar från talarstolen, börjar de bara sin tjänst. De måste därefter leva upp till det som de
förkunnar och alltid vaka över sig själva, så att de inte blir anledning till att Guds verk klandras. De
bör genom sitt föredöme illustrera Kristi liv. 1Kor. 3:9: ”Ty vi är Guds medarbetare…” 2 Kor. 6:1:
”Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta.”
Predikantens uppgift är inte klar, då han lämnar talarstolen. Han bör då inte kasta av sig bördan och
fylla sitt sinne med läsning eller skrivning såvida detta inte är absolut nödvändigt. Han bör följa upp
sin offentliga verksamhet med privata ansträngningar, personligt arbete för själar var helst ett
tillfälle ges, samtala runt brasan, och i Kristi ställe enträget be och bönfalla själar om att låta försona
sig med Gud. Vårt uppdrag här kommer snart att avslutas, Och ”var och en skall få lön efter sitt
arbete”. 1 Kor. 3:8)
Jag såg de heligas lön, det eviga arvet. Därefter såg jag, hur mycket Guds folk hade utstått för
sanningens skull och att de skulle anse Himlen billig nog. De ansåg, att det som de led här i tiden,
inte var värt att räkna jämfört med den härlighet, som skulle uppenbaras på dem. Guds folk kommer
att prövas i dessa sista dagar. Snart kommer emellertid deras sista prövning och sedan kommer de
att få evigt liv som gåva.
Bror Hull, du har fått utstå tillrättavisning för sanningens skull. Du har känt den kraft som hör ihop
med sanningen och ett oändligt liv. Du har haft Guds Ande till att vittna med din, att du (433) var
ägd och accepterad av Honom. Jag såg, att om du på nytt omgjordade dig med rustningen och stod
på din post, stod emot djävulen och manligt utkämpade Herrens slag, skulle du övervinna och snart
lägga av dig din rustning och bära en segervinnares krona. O, är inte arvet rikt nog? Har det inte
betalats med ett högt pris, Guds Sons kamp och blod? Jag kallar dig i Herrens namn till att vakna
upp. Bryt dig loss från det fruktansvärda bedrägeri som Satan har kastat över dig. Grip tag i det
eviga livet. Stå emot djävulen. Onda änglar omger dig, viskar i dina öron, hemsöker dig med
lögnaktiga drömmar och du lyssnar till dem och är nöjd. O, för Kristi skull, för din egen själs skull,
slit dig loss från denna fruktansvärda påverkan innan du fullständigt bedrövar Guds Ande så att Han
lämnar dig.
Sabbaten den 6 juni 1863 blev jag visad någonting om Guds verk och utbredandet av sanningen.
Förkunnare och folk har för litet tro, för litet helgelse och för litet sann gudsfruktan. Folk följer
förkunnarens föredöme och på grund av detta utövar han ett mycket stort inflytande på dem. Bror
Hull, Gud önskar att du skall komma närmare Honom, där du kan gripa tag i Hans kraft och genom
levande tro göra anspråk på Hans frälsning och bli en stark man. Om du var en helgad och
gudfruktig man, såväl i predikstolen som utanför den, skulle ett mäktigt inflytande åtfölja din
förkunnelse. Du rannsakar inte ditt hjärta tillräckligt grundligt. Du har studerat mycket för att göra
dina predikningar fulländade, kunniga och tilltalande, men du har försummat det mest omfattande
och mest nödvändiga studiet, studiet av dig själv. En grundlig kunskap om dig själv, meditation och
bön, har blivit något sekundärt. Din framgång som predikant beror på om du bevarar ditt eget hjärta.
Du kommer att få mer kraft genom att använda en timme varje dag till meditation och med att sörja
över dina fel och brister och över ditt hjärtas fördärv och genom att be om Guds förlåtande (434)
kärlek och Hans försäkran om förlåtna synder, än du skulle få genom att använda många timmar
och dagar till att studera de kunniga författarna och göra dig bekant med varje invändning mot vår
tro och med de kraftigaste bevisen för dess förmån.
----------Anledningen till att våra predikanter åstadkommer så litet, är att de inte vandrar tillsammans med
Gud. Han är en dagsresa från de flesta av dem. Ju grundligare du rannsakar ditt eget hjärta, desto
mer påpasslig och försiktig skall du vara, så att du inte med dina ord eller handlingar vanärar
sanningen, ger anledning till att skvallrets tunga följer dig och sanningen. Det förorsakar att själar
går förlorade genom att du försummar självrannsakan, utforskning av ditt hjärta och vital
gudsfruktan. En Kristi förkunnares heliga uppträdande bör vara en tillrättavisning av fåfänga och
intetsägande trosbekännare. Sanningens och helighetens strålar, som lyser från dina allvarliga och
himmelska samtal kommer att överbevisa andra och föra dem till sanningen och de som omger dig
måste säga: Gud är verkligen med denne man. Det är likgiltigheten och slappheten hos en
förkunnare som bekänner Kristus, som ger dem så litet inflytande. Det finns många trosbekännare,
men det är få, som är bedjande människor. Om våra predikanter var människor, som bad mer i det
fördolda och som praktiserade sin förkunnelse i sina familjer och som styrde sina hem med
värdighet och allvar, skulle deras ljus faktiskt lysa mer på dem som omger dem.
Bror Hull, jag har blivit visad, att om du skulle helga dig själv åt Gud och hålla nattvard med
Honom, meditera mycket, vara vaksam på dina fel och brister, sörja och gråta inför Herren i den
djupaste ödmjukhet på grund av dem, och lita på Honom för att få kraft, då skulle du utföra det
nyttigaste arbetet någonsin. Du skulle dricka ur den levande källan och skulle då kunna ge andra att
dricka från samma källa som har pånyttfött dig och gett dig kraft.
Käre bror, om inte en förändring sker i din kristna karaktär, kommer du att gå miste om evigt liv.
Vår ständigt verksamme fiende kommer att lägga sina snaror framför dina fötter och om du inte
håller dig nära Gud, kommer du att falla i nätet. Du känner dig rastlös och orolig och (435) att
studera är det, som du ägnar dig åt. Ibland misslyckas du emellertid i ämnet. När du borde rannsaka
ditt eget hjärta, engagerar du dig i att läsa böcker. När du genom tro borde komma närmare Kristus,
studerar du i stället böcker. Jag såg, att allt ditt studium kommer att vara meningslöst, om du inte
troget rannsakar dig själv. Du känner inte dig själv och dina tankar uppehåller sig bara litet vid Gud.
Du är självsäker och går fram utan att känna till att självet måste dö, om du skall vara en
framgångsrik tjänare för Kristus. Du saknar måttfullhet och allvar utanför predikstolen. Dessa saker
motverkar ditt arbete bakom predikstolen.
Ända sedan din situation första gången presenterades för mig i en syn, har jag sett en brist i dig.
Dina tankar är inte upphöjda. Du står bakom talarstolen och hanterar de mest heliga, invigda och
upphöjda sanningar på ett skickligt sätt, men när du behandlar de mest allvarliga ämnen, för du ofta
in något komiskt, för att locka fram ett skratt. Detta tar ofta bort kraften från hela din predikan. Du
hanterar allvarliga sanningar med lätthet, men lever inte upp till dem. Det är orsaken till att Himlen
inte godkänner dig. Många, som har tyckt om att lyssna till dig, kommer att tala om den fina
predikan och den skicklige förkunnaren, men de är inte mer imponerade av nödvändigheten att lyda
sanningen, än de var innan de hörde predikan. De fortsätter att överträda Guds lag som tidigare. Det
var predikanten som tilltalade dem och inte de sanningar som han uttalade. Du förblir på så stort
avstånd från Gud, att Hans kraft inte sätter sanningen på plats i hemmet. Du bör leva upp till din tro
där hemma och den skulle då utöva ett inflytande, som upphöjer din familj och upphöjer din hustru.
När du tappar din självbehärskning därhemma och handlar som en pojke, vilar sanningens betydelse
och uppdragets börda inte på dig. Du väljer inte dina ord eller ditt föredöme.
Din enda säkerhet består i att du rannsakar dig själv, din svaghet och dina fel och brister. Försumma
inte att vara på din vakt. Iaktta dig själv noggrannare när du är hemma. Iaktta dig själva när du är
hemifrån. Du försummar dina privata plikter, tar av dig din vapenrustning och ägnar dig åt en
oansvarighet, som driver änglar bort från dig (436) och din familj. Försumma inte att rannsaka ditt
eget hjärta därhemma. Ödsla inte hela din tillgivenhet på din familj. Bevara ditt hjärtas bästa
tillgivenhet till Jesus, som har återlöst dig med Sitt blod. Därhemma skall du hela tiden utrusta dig
för din Mästares tjänst tills när du är hemifrån. Om du gör detta, kommer du att ha en rustning för
varje ögonblick. Din själs högsta önskan kommer att vara att förhärliga Gud och att göra Hans vilja
på jorden och du kommer att hysa en ren förtröstan och tillit till Honom. Du kommer inte att vara så
rastlös, utan det ständiga ämnet kommer att vara meditation, helgelse och helighet. Jag blev
hänvisad till 1 Kor. 9:27: ”I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte
själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.” Du har en uppgift
att utföra med att förstå dig själv. Låt dig inte smickras av yttranden, som oförståndiga och
dåraktiga bröder kan göra om dina ansträngningar. Om de berömmer din förkunnelse, så låt det inte
göra dig upprymd. Om Guds välsignelser åtföljer ditt arbete, kommer frukterna att synas. Din
förkunnelse kommer inte endast att vara omtyckt, utan också att samla själar.
Bror Hull, du måste bevakas på alla sidor. Jag såg, att allt som splittrar tillgivenheten eller tar bort
den högsta kärleken till Gud från hjärtat eller hindrar obegränsad förtröstan och odelad tillit till
Honom, övertar karaktären och tar formen av en avgud. Jag blev hänvisad till det första stora budet:
”Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft”.
(5 Mos. 6:5) Vi får inte lov att skilja oss från vår tillgivenhet till Gud. Ingenting får lov att dela vår
högsta kärlek till Honom eller vår glädje i Honom. Hela din vilja, alla dina önskningar, planer och
nöjen måste underordnas. Du har något att lära dig, att upphöja Herren Gud i ditt hjärta, i dina
samtal, i allt vad du gör. Då kan Jesus undervisa dig och hjälpa dig, så att du kastar ditt nät på den
rätta sidan av båten, för att få den fylld med fisk. Men om Kristus inte får hjälpa dig att kasta ut ditt
nät, måste du (437) slita i veckor, månader och år utan att se mycket frukt av ditt arbete.
Jag såg, att du skulle bli frestad att känna att dina bröder vill bedöma dig, därför att de vill få alltför
mycket kontroll över dig. Men dina bröder vill bara tillämpa instruktionerna i Guds ord och Gud
vill föra dig dit och änglar vakar över dig med den djupaste omsorg. Du måste anpassa ditt liv efter
Guds ord, så att du kan bli välsignad och styrkt av Honom. Annars kommer du att gå förlorad under
vägen och trots att du förkunnar för andra, kommer du själv att förkastas. Men du kan segra och kan
vinna det eviga livet. Du håller på att befria dig från Satans snara, men han lägger ut andra snaror
för dig. Gud kommer att hjälpa och styrka dig om du söker Honom på allvar. Men rannsaka dig
själv. Pröva varje motiv. Låt det inte vara din avsikt att hålla strålande predikningar för att upphöja
Moses Hull, utan försök att upphöja Kristus. Framställ sanningen enkelt för åhörarna, så att små
barnasinnen kan förstå det. Gör dina predikningar enkla, tydliga och allvarliga. Led folk fram till ett
beslut. Få dem till att lägga märke till sanningens livgivande kraft. Om någon säger ett smickrande
ord till dig, så tillrättavisa dem strängt. Berätta för dem att Satan har plågat dig med detta en tid och
att de inte behöver hjälpa honom i hans arbete.
När du befinner dig bland systrar, så var reserverad. Det gör inget om de tror, att du är oartig. Om
systrar, gifta såväl som ogifta, visar någon förtrolighet, så avvisa dem. Var tvär och beslutsam, så
att de alltid kan förstå att du inte stöder en sådan svaghet. När du befinner dig inför unga människor
och överhuvudtaget så var alltid allvarlig och högtidlig. Jag såg, att om bror Loughborough och du
själv gör Gud till er styrka, kommer ett uppdrag att bli utfört av er för Hans stackars folk, ty två kan
vara en massa. Kom nära varandra, be tillsammans och enskilt och var fria inför varandra. Bror Hull
borde lita på bror Loughboroughs omdöme och lyssna till hans råd och vägledning.
-----------
Ohelgade förkunnare
(438) Predikanter som förkunnar den tredje ängelns budskap bör arbeta hårt eftersom de känner, att
det är Gud som har lagt bördan av deras tjänst på dem. Våra predikanter står över nöd, om de visar
någon liten sparsamhet. Om de lider brist, kommer de att göra det i vilken ställning de än är satta.
Ge dem den gynnsammaste möjlighet, som tänkas kan och de kommer att göra slut på allt de får. Så
har det varit med äldste Hull. Dessa behöver ett nästan outtömligt förråd att ta ifrån för att bli nöjda.
De, som underlåter att hantera världsliga saker på ett klokt sätt, lider i allmänhet brist på andliga
saker. De försummar att bygga upp församlingen. De kan ha naturlig begåvning och kallas för
duktiga talare. Trots detta saknar de moraliskt värde. De kan dra stora folksamlingar och väcka
avsevärd entusiasm. När man söker efter frukterna, finns det emellertid bara några få om ens några.
Sådana människor står ofta högre än sitt uppdrag och förlorar sin kärlek till evangeliets enkelhet. De
är inte helgade genom de sanningar de förkunnar. Så var det med äldste Hull. Han har lidit brist på
den nåd, som befäster själen och upphöjer och förädlar människans karaktär. Det är gott, att hjärtat
blir befäst med nåd. Detta är vår fasta grund.
De platser, där äldste Hull har gett en föreläsningsserie, har människor uppskattat hans lustigheter
och hans speciella predikostil. Trots detta är det endast få som tagit emot sanningen på grund av
hans tjänst. Av dessa som tog emot sanningen övergav en inte obetydlig del sin tro. Många blev
besvikna över att hans tjänst gav så litet frukt. Jag blev visad vad som var orsaken. Det saknades
livets ödmjukhet, enkelhet, renhet och helighet. Han hade trott, att hans slagfärdiga arbete var
ovärderligt och att Guds verk inte kunde fortsätta om han skildes från det. Om han hade insett de
bekymmer som Guds verks verkliga tjänare, som hade försökt att (439) hjälpa honom, hade upplevt
för hans skull, skulle han emellertid inte ha haft så höga tankar om sina egna ansträngningar. Hans
metoder har varit en ständig börda för Guds sak och den skulle ha haft större framgång utan hans
inflytande. Hans bröders bekymmer för att försöka rädda honom från fall, har fått dem att göra
mycket för honom när det gäller tillgångar. De har uppskattat hans förmåga att tala och somliga har
varit så obetänksamma, att de höjt honom till skyarna och visat en absolut förkärlek för honom
framför alla andra förkunnande bröder, vilkas inflytande skulle tala för Guds verks framgång på
vilken plats som helst. Detta har skadat honom. Han hade inte tillräcklig ödmjukhet eller tillräckligt
av Guds nåd för att stå emot sina bröders smicker. Måtte Gud hjälpa sina bröder att inse sina
misstag och aldrig mer göra sig skyldiga till att skada en ung predikant med smicker.
Alla, som önskar lämna Guds kvarleva för att följa sina egna fördärvade hjärtan, skulle villigt kasta
sig i Satans händer och bör undantas. Det finns andra bland oss, som är i fara. De har en hög
uppfattning om sin egen förmåga, även om deras inflytande i många avseenden endast har varit
något bättre än äldste Hulls. Om de inte helt och hållet bättrar sig, kommer Guds verk att fungera
bättre utan dem. Ohelgade predikanter skadar saken och är en tung börda för deras bröder. De
behöver någon, som följer efter dem, rättar till deras misstag och rätar upp och styrker dem som har
försvagats och slitits sönder genom deras påverkan. De är avundsjuka på dem, som har burit bördor
i Guds verk, och som skulle offra till och med sina liv om det behövdes för att utbreda sanningen.
De gör den bedömningen, att deras bröder inte har högre motiv än de själva har haft. När de gör
mycket för predikanter, som är föremål för Satans frestelser, skadar det dem. Detta innebär att det är
ett slöseri med resurser. Det ger dem inflytande och placerar dem därigenom, där de kan skada sina
bröder och Guds verk allra djupast.
(440) Jag har blivit visad, att det tvivel som har uttalats mot vår ståndpunkts riktighet och
inspirationen i Guds ord, inte är orsaken, som många tror det är. Dessa problem har inte så mycket
med Bibeln eller med bevisen för vår tro att göra, som med deras egna hjärtan. Guds ords krav är
alltför dolda för deras ohelgade natur. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig
inte Guds lag och kan det inte heller.” (Rom. 8:7) Om det naturliga hjärtats känslor inte är
behärskade och underkastade genom Guds nåds helgande inflytande, som mottagits genom trons
kanal, är hjärtats tankar inte rena och heliga. Frälsningens villkor i ljuset av Guds ord är förnuftiga,
tydliga och uttryckliga. De är inget mindre än fullständigt överens med Guds vilja och hjärtats och
livets renhet. Vi måste korsfästa självet med dess begär. Vi måste rena oss själva från all köttets och
andens orenhet och utveckla helighet i fruktan för Gud.
I nästan alla fall där personer har blivit osäkra på Guds ords inspiration, är det på grund av deras
oheliga livsstil, som detta ord fördömer. De vill inte ta emot dess tillrättavisningar och hot, eftersom
dessa kastar en skugga över deras felaktiga livsstil. De älskar inte dem, som skulle vilja väcka och
hindra dem. Problem och tvivel som förvirrar det illvilliga hjärtat kommer att undanröjas för den,
som utövar sanningens rena principer.
Många äger talenter som skulle åstadkomma mycket gott om de helgades och användes i Kristi sak
eller mycket skada om de användes i otrons och Satans tjänst. Tillfredsställandet av självet och dess
olika begär kommer att fördärva talenterna och göra dem till en förbannelse i stället för till en
välsignelse. Satan, ärkebedragaren, äger förunderliga talenter. Han var tidigare en upphöjd ängel,
näst efter Kristus. Han föll på grund av självförhärligande och skapade ett uppror i himlen och
förorsakade, att många föll med honom. (441) Därefter användes hans talenter och skicklighet mot
Guds regering, för att få alla, som han kunde styra, till att förakta himlens myndighet. De, som är
tjusade av hans sataniska majestät, måste välja att efterlikna denne fallne general och till sist dela
hans öde.
Livets renhet medför förädling, som leder dem som har denna till att alltmer dra sig undan grovhet
och eftergivenhet för synd. Dessa kommer inte att vägledas bort från sanningen eller överlämnas till
att betvivla Guds ords inspiration. Tvärtemot kommer de dagligen att ägna sig åt studier av det
heliga ordet med ett ständigt växande intresse. Bevisen för kristendomen och inspirationen kommer
att göra intryck på deras tankar och liv. De, som älskar synd vänder sig bort från Bibeln. De
kommer att älska tvivel och handskas vårdslöst med principerna. De kommer att ta emot och
försvara felaktiga teorier. Sådana kommer att uppfatta omständigheter som orsaken till en
människas synder. När denne begår en stor synd visar de honom empati i stället för att se på honom
som en överträdare som bör straffas. Detta kommer alltid att passa ett fördärvat hjärta, som med
tiden kommer att utveckla den fallna naturens grundprinciper. Genom någon allmän process,
avskaffar människor genast synd, för att undvika den obehagliga nödvändigheten av personlig
ansträngning och reformation. För att befria sig själva från plikten till ansträngning nu, är många
beredda att förklara att allt arbete och all ansträngning i deras liv, när de följde Guds ords heliga
principer, saknade betydelse. Äldste Hulls filosofi har sin rot i hjärtats fördärv. Gud uppfostrar
människor till att gå åstad och arbeta på skördefältet. Om de är ödmjuka, hängivna och gudfruktiga
kommer de att ta de kronor, som de tjänare gick miste om, som misslyckades beträffande tron.
Den 5 november 1862 blev jag visad, att somliga personer missförstod sin kallelse. De tänkte, att
om en människa inte kan arbeta med sina händer, eller om han inte är affärsbegåvning, kan han bli
predikant. Många begår ett stort misstag här. En människa, som inte har (442) affärsbegåvning kan
bli predikant, men han kommer att sakna kvalifikationer, som varje predikant måste ha för att
handla klokt i församlingen och kunna bygga upp Guds sak. Men när en predikant är bra i
predikstolen och, liksom äldste Hull, är svag när det gäller att leda, bör han aldrig gå ensam. Andra
bör gå med honom för att avhjälpa hans brister och leda för honom. Och även om det kan vara
förödmjukande, bör han beakta denne medarbetares omdöme och råd, som en blind följer en som
kan se. Genom att gör det kommer han att undvika många faror, som skulle visa sig ödesdigra för
honom, om han lämnades ensam.
Guds verks framgång beror i hög grad av de predikanter, som arbetar på det evangeliska fältet. De,
som lär ut sanningen, bör vara uppbyggliga, självuppoffrande och gudfruktiga människor, som
förstår sina uppgifter och ger sig i kast med det goda, därför att de vet, att Gud har kallat dem till
uppdraget. De bör vara människor som inser värdet hos själar och vill bära bördor och ta ansvar. En
grundlig tjänare är känd för grundligheten i det som uträttar.
Det finns bara få förkunnare bland oss. Och eftersom Guds verk tycktes behöva så mycket hjälp, har
somliga kommit att tro, att nästan alla som gör anspråk på att vara predikanter, kan accepteras.
Somliga har trott, att om någon med viss frihet kunde be och förmana under mötena, var denne
kvalificerad för att gå in i en tjänst. Och innan de prövades eller kunde visa upp några goda frukter
av sitt arbete, har människor, som inte var sända av Gud, uppmuntrat och smickrat dessa bröder,
som saknar erfarenhet. Men deras arbete visar arbetarens karaktär. De splittrar och förvirrar i stället
för att samla och bygga upp. Några få kan ta emot sanningen som frukt av deras arbete, men dessa
kommer normalt inte längre fram än den, som de har lärt känna sanningen av. Samma brister som
ses hos dessa förkunnare, ses också hos deras nyomvända.
Sakens framgång är inte beroende av, om vi har (443) ett stort antal predikanter. Det viktiga är i
stället, om de som tjänar i Guds verk är människor, som verkligen inser bördan och okränkbarheten
av den tjänst, som Han har kallat dem till. Några få självuppoffrande gudfruktiga män, små enligt
sin egen bedömning, kan göra mer gott än ett mycket större antal, av vilka en del är okvalificerade
för sin tjänst och är självsäkra och skryter över sin egen förmåga. En del av dem ute på fältet, som
bättre skulle fylla någon tjänst därhemma, skulle göra det nödvändigt, att nästan all den tid de
trogna predikanterna har, måste användas till att rätta till deras felaktiga inflytande. Unga
förkunnares framtida nytta beror i hög grad av det sätt, på vilket de kommer in i sin tjänst. Bröder,
som har Guds verk på sina hjärtan, är så ivriga att få se sanningen utbredas, att de riskerar att göra
för mycket för predikanter, som inte har prövats, genom att generöst hjälpa dem med resurser och
ge dem inflytande. De, som kommer ut för att evangelisera, borde överlämnas till att förvärva åt sig
ett omdöme, även om det måste ske genom prövningar och umbäranden. De bör först lägga fram
bevis för sin förkunnargärning.
Erfarna bröder bör vara återhållsamma. I stället för att förvänta sig att dessa unga predikanter skall
hjälpa och leda dem, borde de känna ett ansvar för att ta vara på dessa unga förkunnare och
undervisa dem, ge dem råd och vägleda dem och ha en faderlig omsorg om dem. Unga predikanter
bör ha ordning, en bestämd avsikt och ett flitigt sinne, så att de inte skall äta någon människas bröd
för inget. De skall inte gå från plats till plats och presentera några punkter i vår tro för att väcka
fördomar och sedan lämna platsen innan bevisen för vår tids sanning har presenterats till hälften.
Unga människor, som tror att de har en plikt att utföra i samband med Guds verk, bör inte ta på sig
ansvaret att lära ut sanningen, förrän de har begagnat sig av det privilegium det är, att bli påverkad
av en erfaren predikant, som arbetar systematiskt. (444) De bör lära sig av honom, som en elev i
skolan undervisas av sin lärare. De bör inte driva hit och dit, utan något bestämt mål eller några väl
utvecklade planer för att kunna utföra sin tjänst.
Somliga har endast en liten erfarenhet och är minst utrustade för att undervisa i sanningen och är de
sista till att be om råd och vägledning från sina erfarna bröder. De tar på sig predikantuppgiften och
placerar sig på nivå med dem, som har lång och beprövad erfarenhet. De är inte nöjda innan de kan
leda, och tror att eftersom de är predikanter, vet de allt som är värt att veta. Dessa predikanter
saknar helt säkert självkännedom. De saknar passande ödmjukhet och har överhuvudtaget en för
hög uppfattning om sina egna förmågor. Erfarna predikanter, som inser Guds verks okränkbarhet
och känner denna saks börda vila på sig, är rädda om sig själva. De betraktar det som ett
privilegium att få rådgöra med sina bröder och blir inte förnärmade, om förbättringar föreslås av
deras arbetsplaner eller av deras sätt att tala.
De predikanter, som kommer från de olika trosriktningarna för att ta emot den tredje ängelns
budskap, vill ofta undervisa när de borde vara elever. Somliga har en stor del från sin tidigare
undervisning, som de måste försöka glömma bort för att de helt skall kunna lära sig principerna i
sanningen för vår tid. Förkunnare kommer att skada Guds verk genom att gå ut och arbeta för andra,
när det finns ett så stort arbete, som måste utföras för dem själva, så att de blir passande för de
uppgifter de vill utföra för icke-troende. Om de är olämpliga för uppgiften, kommer det att behövas
två eller tre trofasta tjänare för att i efterhand rätta till deras felaktiga inflytande. Till sist kommer
det att vara billigare för Guds verk att ge dessa predikanter ett gott underhåll för att stanna hemma
och inte göra skada ute på fältet.
Predikanter har av somliga uppfattats som särskilt inspirerade, som det enda medium för Herren att
tala genom. Om de som är äldre och de som har lång erfarenhet ser något fel hos en predikant och
föreslår någon förbättring av hans metoder, i hans tonfall, (445) eller i hans gester, har denne ibland
känt sig sårad och har dragit den slutsatsen, att Gud har kallat honom just sådan som har var och att
kraften kom från Gud och inte från honom själv, att Gud måste göra arbetet för honom och att han
inte predikar så att det stämmer överens med mäsklig vishet o.s.v. Det är ett misstag att tro att en
person inte kan förkunna om han inte blivit upphetsad till en hög grad av begeistring. Människor,
som på det sättet är beroende av känslor, kan ha behov av förmaningar när de känner det så. De
kommer däremot aldrig att bli goda tjänare som förmår bära bördor. När arbetet blir svårt och allt
verkar vara nedslående, är den hetsige och de som är beroende av känslor inte beredda att bära sin
del av bördan. I mörka och nedslående tider är det viktigt att ha klart tänkande människor, som inte
är beroende av omständigheterna, utan i stället litar på Gud och fortsätter att arbeta i mörker lika väl
som i ljus. Människor, som tjänar Gud av princip, även om deras tro kan vara svårt prövad, kommer
att visa sig tryggt vila på Jehovas arm, som aldrig sviker.
Unga förkunnare och män, som tidigare har varit predikanter som har varit grova och råa i sitt sätt
och har använt uttryck i sin konversation som inte var helt anständiga och rena, är inte lämpliga att
delta i detta arbete, förrän de ger uttryck för fullständig förändring. Ett förhastat ord kan göra mer
skada än en hel serie möten av den som vill göra gott. De lämnar sanningens standard, som alltid
borde vara värdig, neddragen i stoftet inför församlingen. Deras nyomvända kommer normalt inte
upp till någon högre standard än den, som framställts för dem av predikanterna. Människor, som
står mellan det levande och döda, borde uppföra sig helt korrekt. Predikanten bör inte ens för ett
ögonblick brista i vaksamhet. Han arbetar på att lyfta andra genom att föra dem upp på sanningens
plattform. Låt honom visa andra, att sanningen har gjort något för honom. Han borde inse det dåliga
i dessa vårdslösa, råa och vulgära uttryck och borde förakta och lägga (446) bort allt av det slaget.
Om han inte gör detta, kommer hans nyomvända att ta honom som föredöme. Och när trogna
predikanter efteråt skall arbeta med dessa nyomvända för att rätta deras fel, kommer de att ursäkta
sig själva med att hänvisa till sin predikant. Om du fördömer hans tillvägagångssätt, kommer de att
vända sig till dig och fråga: Varför stöder du och påverkar människor till att gå ut för att predika för
syndare, när de själva är syndare?
Det uppdrag vi har engagerat oss i är ett ansvarsfyllt och högtstående uppdrag. De som tjänar i ord
och lära bör själva vara en förebild när det gäller goda gärningar. De bör vara föredömen i helighet,
renhet och ord. Guds tjänares uppträdande, i talarstolen och borta från den, bör vara en levande
förkunnares föredöme. Han kan uträtta mycket mer genom sitt gudfruktiga exempel än genom att
bara predika från talarstolen, när hans inflytande från talarstolen inte är värdigt att efterlikna. De,
som arbetar i detta uppdrag, framställer för världen den mest ädla sanning, som någonsin har
anförtrotts åt dödliga människor.
Människor, som Gud har utvalt till att arbeta med detta, kommer att ge bevis på sin höga kallelse
och kommer att anse det vara deras högsta plikt att växa och bli bättre tills de blir dugliga tjänare.
När de sedan med allvar visar att de vill förbättra de talenter, som Gud har anförtrott åt dem, bör de
på ett omdömesgillt sätt få hjälp. Men den uppmuntran de får, bör inte lukta smicker, ty Satan själv
kommer att göra tillräckligt mycket i den vägen. De människor, som tror att de har en plikt att
förkunna, bör inte uppmuntras att kasta sig själva och sina familjer över bröderna för att få stöd. De
är inte berättigade till detta förrän de kan visa goda frukter från sin tjänst. Det finns nu en risk för att
skada unga förkunnare och dem som endast har liten erfarenhet, med smicker och genom att befria
dem från livets bördor. När de inte predikar, bör de göra vad de kan för att hjälpa sig själva. Detta är
det bästa sättet att pröva deras kallelse till att predika. Om de vill (447) predika endast för att bli
stöttade som predikanter och församlingen slår in på en omdömesgill väg, kommer de snart att
mista bördan och överge förkunnandet för en mer lönande affär. Paulus, den mest vältalige
förkunnaren, som mirakulöst blev förvandlad av Gud till att utföra ett speciellt arbete, stod inte över
arbete. Han säger: ”Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas
och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs,
härdar vi ut.” (1 Kor. 4:11- 12) ”… vi åt inte hos någon utan att betala för oss. Nej, vi arbetade hårt
natt och dag för att inte ligga någon till last.” (2 Tess. 3:8)
Jag har blivit visad, att många inte riktigt värdesätter de talenter som är ibland dem. Somliga
predikanter förstår inte vilken förkunnartalent som bäst skulle främja sanningens sak, utan tänker
bara på tillfredsställandet av sina känslor för närvarande. Utan eftertanke visar de förkärlek för den
talare, som visar en avsevärd iver i sitt förkunnande och berättar anekdoter som kittlar örat och roar
sinnet för ett ögonblick, men inte efterlämnar något varaktigt intryck. Samtidigt sätter de inte stort
värde på den förkunnare, som under bön har bedrivit studier så att han på ett lugnt sätt och i en
sammanhängande form kan ge människor argumenten för vår ståndpunkt. Hans arbete uppmuntras
inte och han behandlas ofta med likgiltighet.
En man kan predika på ett inspirerat sätt och tilltala åhöraren utan att förmedla några nya tankar
eller någon verklig insikt till sinnet. De intryck, som tas emot genom en sådan förkunnelse, håller
inte längre än medan talarens stämma hörs. När det söks efter frukter från ett sådant arbete, kommer
det bara att finnas mycket litet. Dessa pråliga gåvor är inte så välgörande och väl beräknade för att
främja sanningens sak, som en gåva som går att lita på inom hårda och besvärliga områden. I
arbetet med att lära ut sanningen är det nödvändigt att de viktiga punkterna i vår ståndpunkt stärks
genom (448) vittnesbörd från Skriften. Påståenden kan göra den icke-troende tyst utan att övertyga
honom. Troende är inte de enda för vilkas skull arbetare sänds ut på fältet. Själars frälsning är det
stora målet.
Somliga bröder har begått misstag i det här avseendet. De har trott, att bror C var rätt person att
arbeta i Vermont och att han skulle kunna uträtta mer än några andra predikanter i denna stat. Dessa
ser inte saker och ting från rätt synvinkel. Bror C kan tala på ett sätt, som intresserar en församling.
Om detta är allt som behövs för att göra en predikant framgångsrik, då skulle en grupp bröder och
systrar ha rätt i sin värdering av honom. Men han är inte en grundlig arbetare. Han är inte pålitlig.
Vid prövningar i en församling saknar han betydelse. Han saknar erfarenhet, omdöme och
skarpsinnighet för att vara till nytta för församlingen när den prövas. Han har inte varit en
samvetsgrann man när det gäller världsliga saker. Trots att han bara har en liten familj, har han mer
eller mindre behövt hjälp. Samma brist visas i andliga ting som i timliga. Om rätt tillvägagångssätt
hade använts mot honom från början av hans förkunnelse, hade han nu kunnat var till nytta i detta.
Hans bröder skadade honom genom att göra för mycket av honom och endast låta honom bära få av
livets bördor, tills han har ansett att hans insats hade den allra största betydelse. Han ville att hans
bröder i Vermont skulle bära hans bördor samtidigt som han själv var befriad från bekymmer. Han
har inte haft en lämplig mängd uppgifter för att kunna ge spänst och kraft åt hans muskler och göra
han hälsa gott.
Han förmår inte bygga upp församlingar. Om han känner sorg om han inte predikar evangeliet, som
tidigare självuppoffrande predikanter gjorde, så kommer han liksom de att vara villig att arbeta med
sina händer för att förtjäna medel till att stöda sin familj så att den inte blir en börda för
församlingen. Därefter kan han gå vidare, inte för att enbart predika utan för att frälsa själar.
Ansträngningar, som görs i en sådan anda, kommer att uträtta något. Enligt sin egen uppfattning har
han varit högtstående (449) och har ansett att han kunde jämföras med vilken arbetare som helst i
Vermont. Han har känt, att han skulle ha samma rang som de och ge råd om församlingens
angelägenheter, trots att han inte har förtjänat ett sådant anseende och inte heller bevisat sig värdig.
Vilken självuppoffring eller helgelse har han visat för församlingen? Vilka faror och prövningar har
han utstått, så att bröderna kan sätta sin tillit till honom, som en arbetare som de kan lita på och vars
inflytande kommer att vara gott vart han än kommer? Så länge han inte har en helt annan ande och
handlar utifrån osjälviska principer, är det bättre, att han ger upp tanken på att förkunna.
Bröderna i Vermont har inte lagt märke till det moraliska värdet hos sådana människor som
bröderna Bourdeau, Pierce och Stone, som har en djup erfarenhet och vilkas inflytande har varit
sådant, att tillit väckts inom församlingen. Deras flitiga och konsekventa livsstil har gjort dem till
dagliga, levande förkunnare och deras tjänst har tagit bort många fördomar och har samlat och
byggt upp församlingen. Trots detta har bröderna inte uppskattat dessa mäns tjänst, samtidigt som
de är nöjda med det, som utförs av några, som inte kommer att bestå när de kommer att prövas och
som endast kan visa upp litet frukt av sitt arbete.
-----------
Predikantens hustru
Den 5 juni 1863 blev jag visad, att Satan alltid arbetar på att göra predikanter modlösa och leda dem
på avvägar, predikanter som Gud har utvalt till att förkunna sanningen. Det mest effektiva sätt han
kan arbeta på, är genom den påverkan han kan åstadkomma genom hemmet och ohelgade ledsagare.
Om han kan styra deras tankar, kan han genom dem lättare nå fram till den man, som arbetar i ord
och lära för att frälsa själar. Jag blev hänvisad till de varningar, som Gud upprepade gånger har gett
och till de plikter, som har anvisats för predikantens hustru. Dessa varningar har emellertid inte haft
någon bestående verkan. Det (450) vittnesbörd, som har getts har endast haft en kortvarig verkan.
Man har bara delvis levt upp till ljuset. Lydnad och tillgivenhet till Gud har glömts bort. Många har
försummat den heliga plikt som vilar på dem, att de skall följa det ljus de har fått och vandra som
ljusets barn. Om slöjan kunde dras undan och alla kunde se hur deras situation uppfattas i himlen,
skulle det ske ett uppvaknande och alla skulle med fruktan fråga: Vad kan jag göra för att bli frälst?
Den predikantfru, som inte är trogen mot Gud, är inte till någon hjälp för sin man. Även om han
uppehåller sig vid nödvändigheten av att bära sitt kors och framhäver vikten av självförnekelse,
strider hans hustrus exempel ofta mot hans förkunnelse och ödelägger dess kraft. På det sättet blir
hon ett stort hinder och leder ofta sin man bort från hans plikt och från Gud. Hon inser inte vilken
synd hon begår. I stället för att försöka vara nyttig genom att med sann kärlek försöka hjälpa de
själar, som behöver det, drar hon sig undan uppgiften och föredrar ett onyttigt liv. Hon tvingas inte
av kraften från Kristi kärlek och kraften från osjälviska, heliga principer. Hon väljer inte att göra
Guds vilja och vara en samarbetspartner till sin man, änglar och Gud. När en predikanthustru följer
sin man i hans mission för att frälsa själar, begår hon en stor synd om hon hindrar honom i hans
arbete genom att visa sig olyckligt missnöjd. I stället för att av hela sitt hjärta gå in i hans arbete och
söka efter varje tillfälle att göra sitt bästa och arbeta tillsammans med honom, har hon ofta tänkt på
hur hon kan göra det lättare och behagligare för sig själv. Om saker och ting omkring dem inte är så
behagliga som hon skulle önska (vilket de inte alltid är), skulle hon inte ge efter för hemlängtan
eller plåga sin man genom brist på gladlynthet eller genom att klaga och göra hans uppgift svårare
och kanske dras med av hennes missnöje från den plats där han skulle kunna göra gott. Hon bör inte
leda sin mans intresse bort från det själavinnande arbetet, för att sympatisera med hennes besvär och
tillfredsställa hennes oberäkneliga och (451) missnöjda känslor. Om hon ville glömma sig själv och
arbeta för att hjälpa andra, tala och be med stackars själar och handla som om deras frälsning var
viktigare än något annat, skulle hon inte få tid att längta hem. Hon skulle dag efter dag känna en
djup tillfredsställelse som lön för sitt osjälviska arbete. Jag kan inte kalla det uppoffring, för
somliga av våra predikanthustrur vet inte vad det vill säga att uppoffra sig eller att lida för
sanningens sak.
Förr uthärdade predikanthustrur brist och förföljelse. När deras män led i fängelser och ibland
döden, led dessa ädla och självuppoffrande kvinnor med dem. Deras lön kommer att bli lika hög
som deras mäns. Fru Boardman och fru Judsons led för sanningen och led med sina ledsagare.
Bokstavligt talat offrade de hem och vänner, för att hjälpa sina livsledsagare i arbetet med att ge ljus
till dem som befann sig i mörker och för att uppenbara Guds ords dolda mysterier för dem. Deras
liv var hela tiden i fara. Själars frälsning var deras stora mål. För detta ville de med glädje lida.
Kristi liv blev framställt för mig. När Hans självförnekelse och självuppoffring jämförs med några
av våra predikanthustrurs prövningar och lidanden, framstår allt som de kallar för offer som en
obetydlighet. Om predikantens hustru ger uttryck för missnöje och modlöshet, gör det mannen
nedslagen och leder till att göra honom mindre duglig i hans arbete, i synnerhet om hans framgång
är beroende av hur han påverkas av sin omgivning. Skall en Guds predikant i sådana fall bli
ineffektiv och slitas bort från sitt arbetsfält på grund av sin hustrus känslor, som bottnar i ovilja att
göra sin plikt? Hustrun bör anpassa sina önskningar och nöjen till vad som är hennes plikt och
överge sina själviska känslor för Kristi och sanningens skull. Satan har haft mycket att göra med att
styra predikanternas arbeten genom påverkan från själviska och lättjefulla livsledsagare.
(452) Om en predikanthustru ledsagar sin man på hans resor, skall hon inte följa med för sitt eget
nöjes skull, för att göra besök, och bli väntad på, utan för att arbeta tillsammans med honom. Hon
bör ha samma intresse som han för att göra gott. Hon bör vara villig att följa sin man, såvida inte
plikter i hemmet hindrar det och hon bör hjälpa honom i hans ansträngningar att vinna själar. Med
mildhet och ödmjukhet, men ändå med en värdig självtillit, bör hon verka tilldragande på
personerna omkring henne och bör göra sin del och bära sitt kors och sin börda vid mötena,
omkring familjealtaret och i samtal runt brasan. Folk förväntar sig detta och de har rätt att förvänta
sig det. Om dessa förväntningar inte inses, är inflytandet från mannen mer än till hälften spolierat.
Predikantens hustru kan göra mycket om hon vill. Om hon har självuppoffringens ande och har en
kärlek till själar, kan hon tillsammans med honom göra nästan lika mycket gott.
En syster som medarbetare i sanningens sak kan förstå och i vissa fall, särskilt bland systrarna,
uppnå saker som inte predikanten kan. Ett ansvar vilar på predikantens hustru, som hon inte borde
och inte lätt kan kasta av sig. Gud kommer med ränta att göra anspråk på den talent, som lånats ut
till henne. Hon bör arbeta allvarligt, trofast och i enighet med sin man för att vinna själar. Hon bör
aldrig framhålla sina önskningar eller ge uttryck för brist på intresse för sin mans arbete, eller ägna
tid åt hemlängtan och missnöjdhet. Alla dessa naturliga känslor måste övervinnas. Hon bör ha ett
mål i sitt liv som bör fullföljas utan obeslutsamhet. Vad händer om detta står i konflikt med känslor,
nöjen och naturliga intressen? Detta bör med glädje och lätthet offras för att göra gott och vinna
själar.
Predikanternas hustrur bör leva heliga liv i bön. Somliga skulle emellertid vilja njuta av en religion,
i vilken det inte finns några kors och som inte begär någon självförnekelse och ansträngning från
deras sida. I stället för att själva vara rättrådiga genom att lita på Gud för att få kraft och bära sitt
personliga ansvar, har (453) de mestadels varit beroende av andra och hämtat sitt andliga liv från
dem. Om de bara ville lära sig att tillitsfullt, i barnslig tro, luta sig mot Gud, och ha sin tillgivenhet
samlad i Jesus och leda sina liv utifrån Kristus, den levande Vinstocken, hur mycket gott skulle de
då inte kunna göra, till vilken hjälp skulle de inte kunna vara för andra och till vilket stöd för sina
män och vilken lön skulle inte vara deras till sist! ”Bra, du gode och trogne tjänare”, skulle låta som
den ljuvaste musik i deras öron. Orden ”Gå in i din herres glädje” kommer tusentals gånger att löna
dem för allt det lidanden och de prövningar de har uthärdat, för att vinna dyrbara själar. (Matt.
25:23)
De, som inte vill förvalta den talent, som Gud har gett dem, kommer att gå miste om det eviga livet.
De, som bara har varit till liten nytta i världen kommer att blia belönade i förhållande till hur deras
gärningar har varit. När allt går smidigt, bärs de framåt på vågen, men när de allvarligt och
outtröttligt behöver använda åran och ro mot vind och ström, verkar det inte finnas någon kraft i
deras kristna karaktär. De vill inte ta på sig besväret att arbeta, utan lägger ner sina åror och låter
belåtet strömmen föra dem medströms. Så förblir de i allmänhet tills någon tar på sig bördan och
allvarligt och energiskt arbetar på att dra dem uppåt. Varje gång de överlämnar sig till en sådan
lättja, mister de kraft och visar mindre lust till att arbeta för Guds sak. Det är endast den redlige
segerherren som vinner evig ära.
En predikants hustru bör alltid ha ett ledande inflytande på dem hon umgås med och hon kommer
antingen att vara till hjälp eller ett stort hinder. Antingen förenar hon med Kristus eller också
splittrar hon. En självuppoffrande missionsande saknas bland våra predikanters ledsagare. Först
kommer självet, därefter Kristus på andra plats, och till och med på tredje. En predikant bör aldrig
ta sin hustru med sig om han inte vet, att hon kan vara honom till andlig hjälp, genom att hon är en
som kan bära och uthärda och lida, för att göra gott och vara till hjälp för själar för Kristi sak. De,
(454) som följer med sina män bör göra det för att arbeta i enighet med dem. De får inte förvänta
sig att bli befriade från prövningar och besvikelser. De skall inte tänka för mycket på behagliga
känslor. Vad har känslor med plikt att göra?
Jag fick Abrahams fall citerat. Gud sade till honom: ”Tag din son Isak, din ende, som du älskar, och
gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg, som jag skall visa dig.” Abraham
lydde Gud. Han lyssnade inte till sina känslor. I ädelsinnad tro och tillit till Gud förberedde han sin
resa. Med ett hjärta som var sönderslitet av oro såg han hur den stolta och älskande modern med öm
kärlek såg på löftets son. Men han förde bort denne älskade son. Abraham led. Ändå lät han inte sin
vilja göra uppror mot Guds vilja. Plikt, hård plikt, behärskade honom. Han vågade inte lyssna på
sina känslor eller ge sig hän åt dem för ett ögonblick. Hans ende son vandrade vid sidan av den
stränge, älskande, lidande fadern och talade engagerat och yttrade om och om igen det kära namnet
”far” och frågade sedan: ”Var är lammet till brännoffret?” O, vilken prövning för den trofaste
fadern! Änglar såg med belåten undran på denna scen. Guds trofaste tjänare band till och med sin
älskade son och lade honom ovanpå veden. Han räckte ut handen och tog kniven, när en ängel
ropade: ”Abraham! Abraham! ... lyft inte din hand mot pojken...” (1 Mos. 22:2, 7, 12)
Jag såg, att det inte är lätt att vara kristen. Det är enkelt att bekänna sig till det kristna namnet, men
det är stort och heligt att leva ett kristet liv. Det återstår nu endast en kort tid för att tillförsäkra sig
den odödliga kronan och att få en uppställning över goda gärningar och utförda plikter nedskriven i
himlen. Varje träd känns igen på sina frukter. Var och en kommer att dömas efter sina gärningar
och inte efter sin bekännelse eller tro. Den här frågan kommer aldrig att ställas: ”Vad har han
bekänt sig till?” utan: ”Vilken frukt har han burit?” Om trädet är dåligt, är dess frukt dålig. Om
trädet är gott, kan det inte bära dålig frukt.
-----------
Patenträttigheter
(455) Många av våra bröder ger sig in i nya företag, som ser lovande ut. Snart blir de emellertid
besvikna. Deras tillgångar har försvunnit, med vilka de annars skulle ha underhållit sina familjer
och främjat sanningen för vår tid. Så infinner sig samvetskval, ånger och självförebråelser. Somliga
av de samvetsgranna kastar bort sin tillit och går miste om sin andliga glädje. Till följd av sin
mentala nöd drabbas också deras hälsa.
De, som tror på sanningen, bör visa sparsamhet, leva av enkel och sund mat och alltid göra det till
sin regel att leva efter sina tillgångar. Bröder bör aldrig engagera sig i nya företag utan att rådgöra
med dem som har erfarenhet och som är goda ledare i världsliga och andliga saker. Därigenom
kommer de att bespara sig mycket bryderi.
Bröder borde hellre nöja sig med en liten inkomst och handskas litet försiktigt med den än att ta
risker för att förbättra sina villkor och därigenom göra stora förluster. Somliga sabbatshållare, som
har ägnat sig åt att sälja patenträttigheter, har rest bland sina bröder för att spara utgifter och har
förmått dem att använda sina tillgångar till patent- rättigheter. Dessa kommer inte att få sin sak klar
med Gud, förrän de har gottgjort den förlust, som dessa bröder har lidit.
-----------
Nummer 11 - Vittnesbörd för församlingen
Klädreform
(456) Kära bröder och systrar: Min ursäkt för att på nytt leda er uppmärksamhet till klädseln är att
somliga inte tycks förstå vad jag tidigare har skrivit. Kanske är det de som inte vill tro vad jag har
skrivit, som har ansträngt sig att skapa förvirring i våra församlingar omkring detta viktiga ämne.
Det har sänts många brev till mig som berättar om problemen och jag har inte haft tid att svara på
dem. För att svara på de många frågorna kommer jag nu med följande uttalanden, i hopp om att
skapa lugn omkring ämnet, så långt det angår mina vittnesbörd.
Somliga påstår, att det som jag skrev i Vittnesbörd för församlingen nr 10 inte stämmer överens
med mitt vittnesbörd i arbetet med titeln, Hur man lever. De har skrivits utifrån samma synsätt.
Följaktligen är det inte två synsätt av vilka det ena motsäger det andra, som somliga kan föreställa
sig. Om det finns någon skillnad handlar det bara om sättet att uttrycka sig. I Vittnesbörd för
församlingen nr 10 börjar jag som följer:
”Icke-troende skall inte ha någon anledning att kritisera vår tro. Vi anses vara udda och skall inte
handla så, att icke-troende leds till att tro något mer om oss än vår tro kräver. Somliga, som tror på
sanningen, kan vara av den åsikten att det skulle vara hälsosammare för våra systrar att acceptera
den (457) amerikanska klädstilen även om det sättet att klä sig skulle minska vårt inflytande bland
icke-troende, så att vi inte lika lätt kan nå dem. Vi bör under inga omständigheter anta den, även om
det leder till att vi får lida. Somliga är emellertid bedragna då de tror att det finns så stora fördelar
att hämta genom detta sätt att klä sig. Medan denna klädreform kan visa sig vara till nytta för
somliga, är den till skada för andra.
Jag såg, att Guds befallning hade blivit ogiltigförklarad. Hans särskilda anvisningar hade helt
ignorerats av dem som tog på sig amerikansk klädedräkt. Jag blev hänvisad till 5 Mos. 22:5: ”En
kvinna skall inte bära manskläder och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som
gör så är avskyvärd för HERREN, din Gud.” Gud skulle inte vilja, att Hans folk inför s.k. reform-
kläder. Det är inte någon anspråkslös klädsel. Den är fullständigt opassande för Kristi blygsamma,
ödmjuka efterföljare.
Det är en stigande tendens till att kvinnor i sitt sätt att klä sig och att uppträda är så lika det andra
könet som möjligt och att formge sina kläder mycket lika männens, men Gud har förklarat att detta
är en vederstygglighet. ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med
blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor
eller dyrbara kläder.” (1Tim. 2:9)
”De, som känner sig dragna till att ansluta sig till kvinnornas rättigheter och den s.k. klädreformen,
kan lika gärna avbryta all kontakt med den tredje ängelns budskap. Den ande, som ledsagar den ene
kan inte vara i harmoni med den andre. Bibeln är tydlig när det gäller förhållandet mellan män och
kvinnor och deras rättigheter. Spiritister har, i ganska hög grad, accepterat detta speciella sätt att klä
sig. Sjunde-dags Adventister, som tror på nådegåvornas återupprättande, stämplas ofta som
spiritister. Låt dem anta denna dräkt och deras inflytande är dött. Folk skulle placera dem på samma
nivå som spiritister och skulle vägra att lyssna till dem.
Med den s.k. klädreformen följer en lättfärdig och djärv ande enbart genom att bära kläderna.
Beskedlighet och (458) tillbakadragenhet verkar lämna många, när de antar denna klädstil. Jag blev
visad, att Gud skulle vilja ha oss till att handla konsekvent, på ett sätt som kan förklaras. Låt
systrarna införa de amerikanska kläderna och de skulle undergräva sitt eget och sina mäns
inflytande. De skulle bi ett ordstäv och ett hån. Vår Frälsare säger: ”Ni är världens ljus. Låt på
samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i
himlen. (Matt. 5:14, 16) Det finns ett stort uppdrag för oss att utföra i världen. Gud skulle inte vilja,
att vi slår in på en väg som minskar och förstör vårt inflytande i världen.
Det föregående gavs till mig som en tillrättavisning av dem, som är benägna att anta en klädstil som
liknar den som bärs av män, men samtidigt blev jag visad de dåliga sidorna i kvinnornas vanliga
klädstil. För att korrigera detta gav jag också följande som man finner i Vittnesbörd för
församlingen nr 10:
Vi anser det inte stå i överensstämmelse med vår tro att klä oss efter amerikansk klädstil, att bära
krinoliner eller att gå till ytterligheter genom att bära långa kläder som sopar stigar och vägar. Om
kvinnor ville bära sina kläder så, att de går fria från orenheterna på gatorna, skulle deras kläder vara
passande och de skulle vara mycket lättare att hålla rena och de skulle hålla längre. Sådana kläder
skulle stämma överens med vår tro.
Jag vill nu ge ett urval från det jag på andra ställen har sagt i detta ämne:
”Kristna bör inte göra sig besvär med att klä sig så att de blir uttittade därför att de skiljer sig från
världen. Men om de tycker att de är omoderna när de av plikt följer sin övertygelse genom att klä
sig anspråkslöst och hälsosamt, bör de inte ändra på sin klädsel för att vara lika världen. De bör i
stället visa sig oberoende och moraliskt tappra, för att göra det som är rätt, även om hela världen
skiljer sig från dem. Om världen inför en blygsam, bekväm och hälsosam klädstil, som
överensstämmer med Bibeln, kommer det (459) inte att förändra vårt förhållande till Gud eller till
världen att anta en sådan klädstil. Kristna bör följa Kristus och rätta sina kläder efter Guds ord. De
bör undvika ytterligheter. De bör ödmjukt följa en enkel kurs utan hänsyn till beröm eller kritik och
bör hålla sig till det rätta på grund av dess värde.
Kvinnor bör klä sina ben med tanke på hälsa och välbefinnande. Deras fötter och ben behöver kläs
lika varmt som männens. Längden på den moderna klädedräkten är förkastlig av olika skäl:
1. Det är orimligt och onödigt att ha kläder i en sådan längd, att de sopar vägar och gator.
2. Kläder i en sådan längd samlar dagg från gräset och smuts från gatorna och är därför inte rena.
3. I sina nedsmutsade tillstånd kommer de i kontakt med de känsliga anklarna, som inte är
tillräckligt skyddade, kyler snabbt ner dem och utsätter därmed liv och hälsa för fara. Detta är en av
de viktigaste orsakerna till snuva och till uppsvullnade körtlar.
4. Den onödiga längden lägger en extra vikt på höfter och inälvor.
5. Det hämmar gången och är ofta i vägen för andra människor
”Det finns ännu en klädstil, som har antagits av en grupp s.k. klädreformare. De efterliknar det
motsatta könet så mycket så möjligt. De bär mössa, byxor, väst, jacka och stövlar. De sista är
klädedräktens mest känsliga del. De, som antar och försvarar denna klädstil, för den s.k.
klädreformen mycket långt på ett sätt som gör den motbjudande. Förvirring kommer att bli
resultatet. De, som antar denna dräkt, kan ha rätt i sin syn på hälsofrågan, men de kan vara med och
uträtta mer gott, om de inte för klädfrågan till sådana ytterligheter.
I denna klädstil har Guds befallning fullständigt ogiltigförklarats och Hans särskilda anvisningar har
ignorerats. 5 Mos. 22:5: ”En (460) kvinna skall inte bära manskläder och en man skall inte klä sig i
kvinnoplagg. Ty var och en som gör så är avskyvärd för HERREN, din Gud.” Gud skulle inte vilja,
att Hans folk inför s.k. reform-kläder. Det är inte någon anspråkslös klädsel och passar
överhuvudtaget inte blygsamma, ödmjuka kvinnor, som bekänner sig vara Kristi efterföljare. Alla
som försvarar att man bortser från skillnaden mellan manlig och kvinnlig klädsel, tar för lätt på
Guds förbud. Den extrema ståndpunkt, som somliga av klädreformens anhängare har intagit i denna
fråga, försvagar deras inflytande.
Gud har avsett att det skall vara en tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors kläder och har ansett
saken tillräckligt viktig för att ge uttryckliga anvisningar om det. Om samma klädsel bars av båda
könen, skulle det skapa förvirring och brottsligheten skulle öka avsevärt. Om aposteln Paulus levde
och han fick se kvinnor med denna klädstil bekänna att de fruktar Gud, skulle han tillrättavisa dem.
” ”På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott
omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder.”
(1Tim. 2:9) De flesta bekännande kristna ignorerar fullständigt apostlarnas undervisning och bär
guld, pärlor och dyrbar prakt.
”Guds trofasta folk är världens ljus och jordens salt. De bör alltid komma ihåg att deras inflytande
är värdefullt. Om de skulle byta ut sina extremt långa kläder mot några extremt korta, skulle de i
hög grad göra slut på sitt inflytande. Icke-troende, som det är deras plikt att hjälpa och försöka föra
till Guds Lamm, skulle känna avsky. Kvinnors kläder kan på många sätt förbättras med tanke på
hälsan utan att förändra dem så mycket att det väcker avsky hos dem som ser det.
Formen bör inte pressas samman det minsta av korsetter och valfiskben. Kläderna skall sitta helt
lösa så att lungorna kan fungera på ett hälsosamt sätt. Kläderna bör (461) nå under översta kanten
på stövlarna men bör vara korta nog för att klara sig undan smuts från vägar och gator utan att
behöva hållas upp med handen. Ännu kortare kläder än detta skulle vara lämpligt, praktiskt och
hälsosamt för kvinnor när de utför sitt husliga arbete och särskilt för dem, som måste utföra mer
eller mindre arbete utomhus. Med denna klädstil är ett lätt skört eller högst två det enda som
behövs. Detta bör knäppas på midjan eller hållas upp av remmar. Höfterna har inte utformats för att
bära tunga bördor. De tunga skört, som somliga bär, trycker på höfterna och ger upphov till olika
sjukdomar, som inte är så lätta att bota. De som har ont på grund av detta verkar inte förstå orsaken
till sitt lidande utan fortsätter att bryta mot sin kropps lagar genom att spänna tunga skört om sitt liv,
tills de blivit invalider för livet. När deras fel påpekas kommer många genast att säga: ”Varför
skulle en sådan klädstil vara gammalmodig?” Vad spelar det för roll om den är det? Jag önskar att
vi kunde vara gammalmodiga i många avseenden. Om vi kunde ha den gammaldags styrka, som
utmärkte kvinnor för någon generation sedan, skulle det vara önskvärt. Jag talar inte överilat, när
jag säger, att det sätt som kvinnor klär sig på, tillsammans med att de följer sin aptit, är den främsta
orsaken till deras nuvarande svaga och sjukliga tillstånd. Det är bara en kvinna av tusentals som klär
sina ben som hon skall. Oavsett vilken längd kläderna har, så bör deras ben vara lika ordentligt
påklädda som männens. Detta kan göras genom att bära fodrade långbyxor, samlade i ett band och
fästade omkring ankeln eller med god vidd och avsmalnande nedtill. Dessa bör nå ända ned till
skorna. Benen och anklarna är på det sättet påklädda och skyddade mot vinden. Om fötter och ben
mår bra tack vare varma kläder, kommer cirkulationen att bli jämn och blodet att förbli rent och
friskt, eftersom det inte har kylts ner eller hindrats i sin naturliga bana genom kroppen.
(462) Det största problemet för många är klädernas längd. Somliga påstår att övre kanten av stöveln
betyder till övre kanten av sådana stövlar, som normalt bärs av män, som nästan når upp till knäna.
Om kvinnor vanligen bar sådana stövlar, kunde dessa personer inte förebrås när de säger sig ha
uppfattat saken på det sättet, men eftersom kvinnor vanligen inte bär sådana stövlar, har dessa
personer inte rätt att uppfatta mig på det sätt de har uppgett.
För att visa vad jag menade och att det råder överensstämmelse mellan mina olika vittnesbörd i
denna fråga, vill jag här ge ett utdrag av mina manuskript, skrivna för omkring tio år sedan:
Sedan artikeln om kläder kom i vittnesbördet, How to Live , har somliga missuppfattat den tanke
jag ville förmedla. De har intagit en extrem uppfattning om det, som jag har skrivit om klädernas
längd och har uppenbarligen haft svårigheter med den saken. De har med sin förvanskade syn på
den saken, diskuterat frågan om att göra kläder kortare tills deras andliga klarsyn har förvirrats och
de endast kan se människor som vandrande träd. De har trott att de kunde se en motsättning mellan
min artikel om kläder, som nyligen utgavs i How to live och artikeln om samma fråga i Vittnesbörd
för församlingen nr 10. Jag måste hävda att jag är den som bäst kan bedöma detta, eftersom de har
framställts för mig i en syn. Ingen behöver oroa sig för, att jag genom mitt liv skall motsäga mitt
eget vittnesbörd eller att jag skall underlåta att uppmärksamma någon verklig motsättning mellan de
syner jag får.
I min artikel om kläder i How to live försökte jag visa en sund, bekväm, ekonomisk och ändå
anspråkslös och klädsam klädstil för kristna kvinnor, om de ville välja det. Jag har försökt, kanske
ofullständigt, att beskriva sådana kläder. ”Kläderna bör nå under översta kanten på stövlarna men
bör vara korta nog för att klara sig undan smuts från vägar och gator utan att behöva hållas upp med
handen.” Somliga (463) har påstått att övre kanten av stöveln betyder till övre kanten av sådana
stövlar, som normalt bärs av män, som nästan når upp till knäna. Men med övre kanten av stöveln
menade jag övre kanten av en stövel eller damask som kvinnor normalt använder. Om jag hade trott
att jag skulle bli missuppfattad, hade jag skrivit mer utförligt. Om kvinnor vanligen bar sådana
stövlar, kunde dessa personer inte förebrås när de säger sig ha uppfattat saken på det sättet. Jag tror
att språket är mycket tydligt som det läses nu och ingen behöver blir förvirrad. Var snäll läs på nytt:
”Kläderna bör nå under översta kanten på stövlarna.” Lägg nu märke till villkoren: ”men bör vara
korta nog för att klara sig undan smuts på vägar och gator, utan att hållas upp av handen. Ännu
kortare kläder än detta skulle vara lämpligt, praktiskt och hälsosamt för kvinnor när de utför sitt
husliga arbete och särskilt för dem, som måste utföra mer eller mindre arbete utomhus.”
Jag kan inte se någon ursäkt för att förnuftiga människor missuppfattar och förvränger min
innebörd. Om jag hade refererat till stövlar med höga skaft som nästan når knäna, då jag talade om
klädernas längd, varför skulle jag då tillägga: ”men [kläderna] bör vara korta nog för att klara sig
undan smuts på vägar och gator utan att de skall hållas upp med handen.” Om högskaftade stövlar
avsågs, skulle kläderna säkerligen vara kortare så att de klarade sig undan smuts på vägar och gator,
utan att de skulle hållas upp och skulle vara korta nog för alla sorters arbete. Ryktet har gått runt
omkring, att ”syster White bär amerikansk klädedräkt” och att denna klädstil i allmänhet accepteras
och bärs av systrar i Battle Creek. Här blir jag påmind om det ord, som säger ”att en lögn från
någon kommer att gå runt hela jorden, medan sanning sätter sig på hans stövlar”. En syster
berättade allvarligt för mig, att hon hade fått det intrycket att amerikansk klädstil skulle komma att
accepteras av sabbatshållande systrar och att om en sådan klädstil skulle genomdrivas, skulle hon
inte underkasta sig den, för hon kunde aldrig förmå sig själv till att bära sådana kläder.
(464) Angående att bära korta kläder, vill jag säga, att jag endast har en kort klänning, som inte är
mer än en fingerlängd kortare än kläder jag normalt bär. Jag har burit denna klänning då och då. På
vintern stod jag upp tidigt och tog på mig mina kortare kläder. Då behövde jag inte hålla upp
kläderna med händerna för att de inte skulle släpa i smutsen på snön. Jag promenerade raskt en till
två mil före frukosten. Jag har många gånger haft den på mig till kontoret, när jag skulle gå genom
lätt snö eller när det var mycket vått och lerigt. Fyra eller fem systrar från församlingen i Battle
Creek har gjort i ordning några korta kläder till sig för att ha på sig när de tvättar och städar hemma.
Något kort plagg har inte burits på gatorna i staden Battle Creek och har aldrig burits på några
möten. Mina synpunkter avsåg att kritisera det nuvarande modet, de extra långa kläderna, som
släpar på marken och dessutom att tillrättavisa de extra korta, som bara når till knäna, som bärs av
en bestämd grupp. Jag blev visad, att vi skulle undvika båda ytterligheterna. Genom att bära kläder
som når ungefär till översta kanten av en kvinnas damask kommer vi att slippa det dåliga med de
extremt långa kläderna. Vi kommer också att undgå nackdelarna och det dåliga rykte, som extremt
korta kläder medför.
Jag vill ge det rådet till dem, som gör i ordning ett kort klädesplagg åt sig för att arbeta i, att visa
smak och noggrannhet när det framställs. Planera det noggrant så att formen passar perfekt. Även
om det är ett arbetsplagg bör det vara snyggt och bör skäras efter ett mönster. När systrar är på sitt
arbete, bör de inte ta på sig kläder, som får dem att se ut som en fågelskrämma, som skrämmer bort
kråkor från majsfältet. Det ger deras män och barn mer tillfredsställelse att se dem i en snygg och
väl sittande klädsel än det kan ge gäster eller främlingar. En del hustrur och mödrar tycks det inte
göra något, hur de ser ut när de arbetar och när endast deras män och barn ser dem, men de är
mycket noggranna med att klä sig för dem, som inte ställer några särskilda (465) krav på dem. Skall
inte mannens och barnens värdering och kärlek sättas högre än främmande och betydelselösa
vänners? Mannens och barnens lycka bör vara heligare för varje hustru och mor än alla andras.
Kristna systrar bör inte vid något tillfälle klä sig överdrivet, utan bör alltid klä sig så ordentligt,
lämpligt och hälsosamt som deras arbete tillåter.”
De ovan beskrivna kläderna tror vi kommer att vara värdefulla för reformen till korta kläder. De har
accepterats av Western Health Reform Institute och av några av systrarna i Battle Creek och på
andra platser där saken har presenterats för riktigt många människor. I skarp kontrast till dessa
lämpliga står den s.k. amerikanska klädstilen, som i hög grad liknar de kläder som män bär. Denna
består av en väst, byxor och en klänning, som liknar en jacka och når omkring halvvägs mellan
höften och knäet. Dessa kläder har jag motsatt mig utifrån det som har visats mig och som
överensstämmer med Guds ord. De andra har jag däremot rekommenderat som lämpliga, bekväma,
praktiska och hälsosamma.
En annan orsak, som jag använder som en ursäkt för att på nytt rikta uppmärksamheten mot
klädfrågan, är att inte en bland tjugo systrar, som bekänner sig tro Vittnesbörden, har tagit det första
steget mot klädreformen. Det lär sägas att syster White vanligen bär längre kläder offentligt än de
som hon rekommenderar andra att bära. Till detta vill jag säga, att när jag besöker en plats för att
tala till folk där ämnet är nytt och det finns fördomar, tycker jag att det är bäst att vara försiktig och
inte tillsluta öronen på dem, genom att bära kläder, som kan vara anstötliga för dem. Men sedan jag
lagt fram ämnet för dem och förklarat min ståndpunkt helt och fullt, visar jag mig därefter i
reformdräkt för dem för att illustrera min undervisning.
Jämfört med att bära krinoliner, ligger klädreformen klart före. Den kan inte använda dem. Och det
är överhuvudtaget för sent att tala om att bära krinoliner, stora såväl som små. (466) Min hållning i
den frågan är precis vad den hela tiden har varit och jag hoppas, att jag inte skall hållas ansvarig för
vad andra kan säga om detta eller för den stil, som somliga väljer genom att ta på sig krinoliner. Jag
protesterar mot förvrängningen av mina egna samtal i denna fråga och ber att det, som jag har
skrivit och gett ut, betraktas som min bestämda hållning.
-----------
Våra predikanter
Våra predikanter
I en syn som jag fick i Rochester, New York, den 25 december 1865, blev jag visad att ett mycket
allvarligt arbete ligger framför oss. Dess betydelse och omfattning inses inte. Då jag märkte den
likgiltighet, som visade sig överallt, oroade jag mig för predikanter och folk. Det var som om
sanningen för vår tid var lamslagen. Guds arbete verkade ha avstannat. Predikanter och folk är
oförberedda för den tid vi lever i och nästan alla, som bekänner sig tro på sanningen för vår tid, är
inte beredda att inse vilket förberedelsearbete som krävs för denna tid. I deras nuvarande tillstånd
med världsliga ambitioner och deras brist på helgelse till Gud och deras hängivenhet till självet, är
de helt olämpliga för att få ta emot särlaregnet och att kunna stå emot Satans vrede, som genom sina
listiga knep skulle vilja förmå dem att lida skeppsbrott i tron genom att intala dem någon angenäm
villfarelse. De tror att de har helt rätt när de har helt fel.
Predikanter och folk måste göra större framsteg i reformarbetet. De borde utan dröjsmål börja rätta
till sina felaktiga vanor när det gäller mat, dryck, klädstil och arbete. Jag såg, att en hel del av
predikanterna inte är medvetna om detta viktiga problem. De är inte alla där Gud skulle vilja ha
dem. Följden är att somliga bara kan visa litet frukt av sitt arbete. Ordets tjänare borde vara
föredömen för Guds hjord. Men de går inte säkra för Satans frestelser. Det är just dem, som han vill
försöka fånga i sin snara. Om han (467) kan lyckas invagga någon predikant i ro i köttslig trygghet
och därigenom leda dennes tankar bort från hans uppdrag eller bedra honom med hänsyn till sitt
eget verkliga tillstånd inför Gud, har han uppnått mycket.
Jag såg, att Guds verk inte utvecklades så som det skulle kunna och borde. Predikanter försummar
att ta itu med sitt uppdrag med energi, hängivenhet och beslutsam uthållighet, vilket uppdragets
betydelse kräver. De har en vaksam motståndare att kämpa mot. Hans flit och uthållighet är
outtröttlig. Predikanters och folks svaga ansträngningar kan inte jämföras med deras motståndares,
djävulens. På en sida befinner sig de predikanter, som kämpar för det som är rätt och har hjälp från
Gud och heliga änglar. De bör vara starka och tappra och alltigenom helgade åt den sak de är
engagerade i och inte ha några särskilda intressen. De bör inte trassla in sig i saker i det här livet,
utan i stället behaga Honom, som har utvalt dem till att vara soldater.
På den andra sidan befinner sig Satan och hans änglar tillsammans med alla hans agenter på jorden,
som anstränger sig på alla tänkbara sätt och använder alla tänkbara knep för att främja villfarelse
och felsteg och för att dölja sin avskyvärdhet och sina karaktärsfel genom en tilltalande klädstil.
Själviskhet, skenhelighet och alla slags bedrägerier klär Satan in med en klädnad av skenbar
sanning och rättfärdighet och jublar i sin framgång, även tillsammans med predikanter och folk,
som påstår att de förstår hans listiga knep. Ju större avstånd de håller till Kristus, sin store Ledare,
desto mindre liknar de honom i sin karaktär och desto större likhet i liv och karaktär uppvisar de
med sin store fiendes tjänare och desto säkrare är han på dem till sist. Även om de hävdar att de är
Kristi tjänare, är de syndens tjänare. En del predikanter har sina tankar alltför mycket inriktade på
den lön de får. De arbetar för lönen och förlorar heligheten och betydelsen av Guds verk ur sikte.
Somliga är slöa och försumliga i sina arbeten. De passerar genom livet, men deras ansträngningar är
svaga och utan framgång. (468) Deras hjärtan är inte med i vad de gör. Sanningens teori är
uppenbar. Många av dem var inte med och sökte sig fram till denna sanning genom intensiva
studier och allvarlig bön. De vet ingenting om hur dyrbar och värdefull den är, genom att själva ha
varit tvungna att stödja deras ståndpunkter, som går emot deras fiender. De inser inte
nödvändigheten av att upprätthålla en ande som fullständigt ägnar sig åt uppdraget. Deras intressen
är delade mellan dem själva och uppgiften.
Jag såg, att innan Guds verk kan göra några bestämda framsteg, måste predikanter förvandlas. När
de är pånyttfödda kommer de att värdera sin lön mindre och lägga långt större vikt vid det viktiga,
helgade och högtidliga uppdrag, som de har tagit emot ur Guds hand för att uträtta och som Han
kräver att de skall utföra troget och väl, såsom några som måste avlägga samvetsgrann räkenskap
inför Honom. Dagligen görs en noggrann förteckning över vad de uträttar av de änglar som gör
uppteckningarna. Alla deras handlingar, själva hjärtats avsikter och målsättning, står noggrant
redovisat. Ingenting är dolt för det allseende ögat hos Honom som vi har att göra med. De, som har
använt all sin energi på Guds verk och som har vågat sig ut och investerat något i detta, kommer att
känna att Guds verk är en del av dem och kommer inte bara att arbeta för lönen. De vill inte vara
ögontjänare och försöka behaga sig själva, utan kommer att viga sig själva och alla sina intressen åt
detta högtidliga arbete.
En del kan i sin offentliga verksamhet med församlingarna begå misstag på grund av brist på
noggrannhet. Det ligger i deras eget och sakens intresse att de noggrant bör undersöka, pröva sina
motiv och vara säkra på att de frigör sig själva från själviskhet. De bör vara vaksamma, så att de
inte, när de förkunnar rena sanningar för andra, försummar att leva upp till samma regler och låter
Satan ersätta det djupa arbetet i hjärtat med något annat. De bör vara grundliga med sig själva och
med Guds verk, så att de inte utför sin uppgift för lönens skull och förlorar arbetets viktiga och
upphöjda karaktär ur sikte. De bör inte låta självet härska i stället för Jesus och de bör vara (469)
försiktiga med att inte säga till syndaren i Sion, att det skall gå bra för dig, när Gud har uttalat en
förbannelse över honom.
Predikanter måste vakna upp och visa ett liv, en iver och hängivenhet för det, som de under ganska
lång tid har varit nästan främmande för, därför att de har försummat att vandra med Gud. På många
platser gör Guds verk inte några framsteg. Det finns behov av själavård. Folk är överlastade av
övermättnad och dryckenskap och det här livets problem. De blir allt djupare invecklade i världslig
verksamhet. De är ivriga att samla förtjänster. Andlighet och helgelse är ovanliga. Den ande som är
mest utbredd är att arbeta, att samla in och lägga till det till, som de redan har. ”Vad kommer slutet
att bli på detta?” var den fråga som tyngde mig.
Konferensmöten har inte uträttat något bestående gott. De, som deltar i mötena för med sig en
affärsanda. Predikanter och folk för ofta med sig sina erbjudanden till dessa stora samlingar. De
sanningar, som uttalas från predikstolen, gör inget intryck på deras hjärtan. Andens svärd, Guds ord,
misslyckas med att utföra Sitt verk. Det faller intetsägande ned på åhörarna. Guds upphöjda verk
framställs till att alltför nära höra samman med världsliga saker.
Predikanterna måste omvändas innan de kan styrka sina bröder. De bör inte förkunna sig själva,
utan Kristus och Hans rättfärdighet. En reformation är nödvändig bland folk, men den bör först
börja sitt renande arbete bland predikanterna. De är väktare på Sions murar, som skall låta
varningssignalen gå ut till de likgiltiga och intet anande. De skall också skildra hycklarens öde i
Sion. Det föreföll mig som om en del av predikanterna har glömt bort att Satan fortfarande lever,
lika uthållig, allvarlig och listig som någonsin och att han fortfarande försöker locka själar bort från
rättfärdighetens väg.
En viktig del av predikantgärningen är att troget föra ut hälsoreformen till folk, så som den hör ihop
med den tredje ängelns budskap, som en del (470) av samma verk. De bör inte själva försumma att
ta emot den och bör enträget framhålla den för alla, som bekänner sig tro sanningen.
Predikanter bör inte ha något särskilt intresse vid sidan av det stora uppdraget att leda själar till
sanningen. Alla deras krafter behövs till detta. De bör inte engagera sig i handelsvaror och ivrigt
förespråka dem eller i någon sorts angelägenhet vid sidan av detta stora uppdrag. Den allvarliga
förmaning, som gavs till Timoteus, vilar lika tungt på dem och lägger samma högtidliga
förpliktelser och samma fruktansvärda ansvar på dem. ”Jag förmanar dig allvarligt vid Gud och
Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika
ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all
undervisning.” ”Ge akt på dig själv och din undervisning, och håll troget ut med den.” (2 Tim. 4:12; 1 Tim 4:16)
Felaktiga livsvanor har minskat den mentala och fysiska känsligheten. All den kraft vi kan uppnå
genom rätt livsstil och genom att förhålla oss på bästa sätt till liv och hälsa bör oförbehållsamt
helgas till det arbete, som Gud har avsett för oss. Vi kan inte tillåta oss att använda de få försvagade
och förlamade krafter vi har till att servera vid borden eller till att blanda in andra verksamheter i
det arbete, som Gud har anförtrott oss. Alla mentala och fysiska talenter behövs nu. Guds verk
kräver detta. Någon separat verksamhet utanför detta stora uppdrag kan inte läggas till utan att det
tar tid och kraft från sinne och kropp och därigenom minskar vitaliteten och kraften i vår tjänst för
Guds verk. Predikanter, som gör detta, kommer inte att ha all den tid till meditation och bön och all
den kraft och klarhet i sinnet som de behöver ha, för att förstå deras behov som behöver hjälp och
för att vara beredda att träda fram ”i tid och otid”. Ett rätt ord sagt i rätt tid kan rädda någon
stackars, felande, tvivlande och hungrande själ. Paulus förmanade Timoteus: ”Tänk på detta och
(471) lev i detta, så att alla kan se dina framsteg”. (2 Tim. 4:2; 1 Tim. 4:15)
Under Sitt uppdrag på jorden berättar Kristus för Sina lärjungar: ”Om ni förlåter någon hans synder
så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.” (Joh. 20:23) Om detta är
Guds förkunnares oerhört ansvarstyngda uppgift, hur viktigt är det då inte att de helt och fullt
överlåter sig själva till detta och vakar över själar som de gör som måste avlägga räkenskap. Skall
något enskilt eller själviskt intresse komma in och skilja hjärtat från uppdraget? Vissa predikanter
håller sig hemma och ger sig bara ut på sabbaten. Sedan återvänder de och förbrukar sin energi på
lantbruk och ägnar sig åt saker och ting i hemmet. De arbetar för sig själva under veckan. Därefter
använder de resten av sina utmattade krafter till Guds verk. Men så svaga ansträngningar kan Han
inte acceptera. De har ingen mental eller fysisk kraft att förlora. I bästa fall är deras ansträngningar
svaga nog. Men efter att ha varit upptagna och insnärjda av det här livets bekymmer och svårigheter
av alla slag under veckans arbetsdagar, är de fullständigt olämpliga för Guds stora, andliga och
viktiga tjänst. Själars öde beror på vilken riktning de eftersträvar och vilka beslut de fattar. Hur
viktigt är det då inte att de är måttliga i allting, inte bara i sina matvanor, utan också i sitt arbete, så
att deras krafter måtte förbli oförminskade och helgade till deras heliga kallelse.
Somliga, som bekänner sig tro sanningen för vår tid, har begått ett stort misstag genom att blanda in
affärsangelägenheter i en mötesserie och genom sin handel avleda sinnena från avsikten med
mötena. Om Kristus var på jorden nu, skulle Han driva ut dessa försäljare och handlande med en
piska av små linor, oavsett om de är predikanter eller lekmän, precis som den gång då Han kom in i
templet ”och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade
pengar och bänkarna för dem som sålde duvor (472) och sade till dem: ”Det är skrivet: Mitt hus
skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” (Matt. 21:12-13) Dessa som
bedrev handel kunde ursäkta sig med att varorna de sålde var avsedda för heliga offer. Men deras
verkliga avsikt var att tjäna pengar och att samla ihop medel.
Jag såg, att om de moraliska och förståndsmässiga förmågorna inte hade fördunklats av felaktiga
levnadsvanor, skulle predikanter och folk snabbt ha kunnar urskilja de onda konsekvenserna av att
blanda det heliga med det allmänna. Predikanter har stått bakom talarstolen och hållit den mest
högtidliga predikan som tänkas kan. Därefter har de genom att införa handel med varor och vara
affärsman, till och med i Guds hus, avlett åhörarnas tankar från de intryck dessa har tagit emot och
därigenom spolierat frukten av sin tjänst. Om deras känslighet inte hade trubbats av, skulle de ha
haft urskillningsförmåga för att kunna inse att de förde ned det heliga till samma låga nivå som det
vanliga. Arbetet med att sälja böcker bör inte vila på predikanter, som arbetar med ord och
undervisning. Deras tid och krafter bör sparas så att deras ansträngningar i mötesserierna kan bli
omfattande. Deras tid och krafter bör inte användas till att sälja våra böcker, eftersom dessa lika
gärna kan säljas av dem, som inte har till uppgift att förkunna ordet. När en predikant kommer ut på
nya fält, kan det vara nödvändigt att han tar med sig böcker och erbjuder dem till försäljning till
folk. Det kan i vissa andra fall vara nödvändigt att sälja böcker och traktater för
förlagsverksamheten. Detta arbete bör emellertid undvikas, när det kan utföras av andra.
Det enda predikanterna bör göra är att förkunna ordet och sedan de har framhållit högtidlig sanning
för folk bör de bevara en ödmjuk värdighet, eftersom de är den upphöjda sanningens förkunnare och
representanter för den sanning, som de framhållit för folk. Efter sitt mödosamma arbete behöver de
vila. Det är också ett bekymmer att sälja böcker om sanningen för vår tid, en börda för sinnet och
(473) tröttsamt för kroppen. Om det är någon som har extra krafter och kan belastas utan att de tar
skada, finns det ett betydelsefullt arbete för dem att utföra och detta har just börjat när de talar
sanningen till folk. Därefter kommer den förebildliga förkunnelsen, den uppmärksamma omsorgen,
strävan att göra gott för andra, samtalen, besöken vid brasan från hem till hem, att komma in på
sinnets villkor och de människors andliga tillstånd, som har lyssnat till deras predikningar, att
förmana dessa, tillrättavisa dem och trösta de bedrövade, lidande och förtvivlade. Tankarna skulle
vara så fria från trötthet som möjligt så att de alltid kan vara beredda, ”i tid och otid”. De bör lyda
den förmaning Paulus ger till Timoteus: ”Tänk på detta, lev i detta.”
Somliga tar mycket lätt på sitt ansvar för arbetet. De känner det som om deras uppgift är slutförd
när de har lämnat talarstolen. Det är en börda att göra hembesök och en börda att samtala. De
människors som verkligen vill få del av allt det goda som är till för dem och som vill lyssna och lära
så att de kan se allt klarare, blir inte hjälpta och känner sig inte nöjda. Predikanter ursäktar sig med
att de är trötta. Trots det lägger somliga ner sin värdefulla kraft och tillbringar tid till uppgifter som
andra skulle kunna utföra lika bra som de. De bör bevara sina andliga och fysiska krafter så, att de
som Guds trogna tjänare ger ett fulltonigt bevis för sin tjänst.
På varje viktig plats måste det finnas förvaringsrum för böcker och skrifter. Och de, som verkligen
uppskattar sanningen bör visa ett intresse för att se till att dessa böcker når fram till dem som vill
läsa. Skörden är stor, men arbetarna är få och de få erfarna arbetare som är ute på fältet har
tillräckligt att göra med att arbeta i ord och lära. Människor kommer att träda fram, som vidhåller,
att Gud har gett dem en börda för att lära ut sanningen till andra. Alla dessa bör prövas och (474)
testas. De bör inte befrias från alla bekymmer. De skall inte heller få ansvarsfyllda ställningar
genast. Om de förtjänar uppmuntran, bör de däremot uppmuntras till att ge ett fullödigt bevis för sin
tjänst. Det bästa tillvägagångssättet för sådana personer skulle inte vara att gå in i andra människors
tjänst. Låt dem först arbeta tillsammans med någon som är erfaren och klok. Han kommer snart att
se om de förmår utöva ett inflytande som kommer att frälsa människor. Unga förkunnare, som
aldrig har haft något arbete och inte heller känt hur mycket andlig och fysisk kraft de har, bör inte
uppmuntras till att hoppas på stöd, oavsett sin egen fysiska insats. Detta skulle nämligen bara skada
dem och locka människor in i arbetet, som inte inser något av hur stor dess börda är eller vilket
ansvar som vilar på Guds utvalda tjänare. Sådana kommer att känna sig lämpliga att undervisa
andra, fastän de själva knappt har lärt sig de första principerna.
Många som bekänner sig till sanningen är inte helgade genom den och har inte utrustats med vishet
och erfarenhet. De är inte vägledda och undervisade av Gud. Guds folk är i allmänhet världsligt
sinnat och har övergett evangeliets enfald. Detta är anledningen till dess stora brist på andligt
omdöme i sitt bemötande av predikanter. Om en präst förkunnar fritt, kommer somliga att berömma
honom direkt. I stället för att dröja kvar vid de sanningar som han har förkunnat och använda sig av
dem och sålunda visa, att de inte är glömska hörare, utan ordets görare, så upphöjer de honom för
det som han har gjort. De uppehåller sig vid egenskaperna hos det fattiga redskapet, men glömmer
Kristus, som har använt detta redskap. Ända sedan Satans fall, som en gång var en upphöjd ängel i
härlighet, har predikanter fallit för att de blivit upphöjda. Okloka sabbatshållare har behagat
djävulen genom att väl prisa sina predikanter. Visste de, att de hjälpte Satan i hans arbete? De skulle
vara förskräckta om de visste vad de gjorde. De har varit förblindade. De rådgjorde sig inte (475)
med Gud. Jag höjer min varnande stämma mot att lovorda och smickra predikanter. Jag har sett den
ondska, den fruktansvärda ondska, som blir följden av detta. Säg aldrig, aldrig ett berömmande ord
om predikanter direkt till dem. Upphöj i stället Gud. Visa alltid respekt mot en trofast predikant.
Inse att han har bördor att bära och lyft av dem om du kan. Smickra honom däremot inte, för Satan
står klar i sitt vakttorn för att själv göra sådant.
Predikanter bör inte använda smicker eller ha anseende till personer. Här har det alltid varit och är
fortfarande en stor risk att göra misstag, så att man behandlar de rika på ett något annorlunda sätt,
eller smickrar dem med särskild uppmärksamhet, om inte med ord. Det finns en risk för att ”de är
stora i orden och smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud. 1:16), för att nå fördelar. Genom att
göra detta är emellertid deras eviga liv i fara. Predikanten kan föredras av någon förmögen person
och denna kan vara mycket frikostig mot honom. Detta tillfredsställer predikanten och i gengäld
berömmer han generöst sin givares gåvor. Hans namn kanske lyfts fram i tryck. Ändå kan denne
generöse givare vara helt ovärdig den uppskattning som visas honom. Hans givmildhet berodde inte
på någon djup och principiell önskan om att få göra gott med sina medel och påskynda Guds verk
för att han uppskattade det. Den berodde i stället på själviska motiv, därför att han ville anses vara
givmild. Han kan ha gett av impuls. Hans givmildhet härrör inte från någon djupare princip. Han
kan ha blivit gripen av att lyssna till en inspirerande sanning, som för en tid öppnade hans plånbok.
Hans givmildhet hade trots detta inte någon djupare bevekelsegrund. Han ger på grund av ett
plötsligt infall. Hans plånbok öppnas ryckvis och stängs också ryckvis. Han förtjänar inte något
beröm, för han är i ordets bokstavliga betydelse en snål man och såvida han inte helt förändrats
kommer han, med sin plånbok och allt, att få höra det tillintetgörande fördömandet: ”Lyssna, ni som
är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom skall förmultna och era
kläder förtäras av mal.” (Jak. 5:1- 2) Dessa kommer till sist att vakna upp ur en förfärlig villfarelse.
De, som har uppskattat deras periodvisa givmildhet, (476) har hjälpt Satan att bedra dem och fått
dem att tro att de var mycket generösa och mycket uppoffrande, trots att de inte kände till de största
principerna för givmildhet och självuppoffring.
Några män och kvinnor inbillar sig att de inte sätter så stort värde på den här världens goda, utan
lovprisar sanningen och dess utbredande högre än världslig framgång. Många kommer till sist att
vakna upp och finna att de har blivit bedragna. De har kanske tidigare värdesatt sanningen. Jordiska
rikedomar har kanske förefallit dem värdelösa, men efter en tid, när deras världsliga rikedomar blev
större, blev de mindre hängivna. Även om de hade tillräckligt för ett gott liv, visar alla deras
handlingar, att de inte på något sätt är tillfreds. Deras gärningar vittnar om att deras hjärtan är
bundna vid jordiska rikedomar. Mera, mera är deras slagord. I detta tar varje medlem av familjen
del i deras arbete. De ger sig själva nästan ingen tid till helgelse eller bön. De arbetar tidigt och sent.
Sjukliga och sjuka kvinnor och svaga barn piskar upp sin svaga ambition och använder den livskraft
och styrka de har till att vinna något och få litet mer pengar. De inbillar sig att när de gör detta,
hjälper de Guds verk. En fruktansvärd villfarelse! Satan ser på och ler, eftersom han vet att de säljer
sin själ och kropp genom sin lystnad efter mer. De gör sig hela tiden dåliga ursäkter för att de på det
sättet säljer sig själva för att få mer. De är förblindade av den här världens gud. Kristus har köpt
dem för Sitt eget blod. De stjäl emellertid från Kristus, stjäl från Gud, sliter sig själva i bitar och är
nästan onödiga i samhället.
De använder bara litet tid till att förbättra sinnet och endast litet tid till sociala eller husliga nöjen.
De är bara till liten nytta för andra. Deras liv är ett fruktansvärt misstag. De, som på detta sätt
missbrukar sig själva, känner att deras sätt att oavbrutet arbeta är berömvärt. De ödelägger sig själva
genom sitt pretentiösa arbete. De (477) ödelägger Guds tempel genom att överträda lagarna för sin
existens genom allt för mycket arbete hela tiden. Trots detta anser de det vara en dygd. När Gud ber
dem göra räkenskap, när Han kräver tillbaka de talenter som Han har lånat ut till dem mot ränta, vad
kan de så säga? Vilken ursäkt kan de lägga fram? När de hedningar, som inget vet om den levande
Guden och blinda i sin ivriga avgudadyrkan underkastar sig själva stormvindens vagn, skulle deras
fall vara mer uthärdliga. Men de hade fått ljus, de hade tagit emot varning efter varning för att
bevara sina kroppar, som Gud kallar för Sitt tempel, i ett så friskt tillstånd som möjligt, så att de kan
förhärliga Honom i sina kroppar och i sin ande, som tillhör Honom. De brydde sig inte om Kristi
lära: ”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:19. 21) De låter världsliga
omsorger få makt över sig. ”Men de, som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och
många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång.” De dyrkar
sina jordiska rikedomar, liksom de okunniga hedningarna dyrkar sina avgudar.
De inbillar sig, att deras önskan om att samla rikedomar bottnar i att de då kan hjälpa Guds verk. En
del lovar, att när de har uppnått en viss förmögenhet, skall de använda dem till att göra gott och
hjälpa till att sprida sanningen för vår tid. Men när deras förväntningar blivit uppfyllda, är de inte
mer villiga att hjälpa till än tidigare. De lovar på nytt sig själva, att när de har skaffat sig det hus
eller det landområde som de vill ha, skall de ge en stor del av sina tillgångar till att främja Guds
verk. Men när de har uppnått det som de innerligt önskar sig, är de mycket mindre benägna att
hjälpa Guds verk än då de var fattiga. ”Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet (478), men
världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Matt. 13:22)
Den bedrägliga rikedomen leder dem vidare, steg för steg, tills de förlorar all kärlek till sanningen
och ändå inbillar sig själva, att de tror på den. De älskar världen och det som är i världen, men
kärlek till Gud eller till sanningen är inte i dem.
För att skaffa sig litet pengar, inrättar många helt avsiktligt sin tillvaro så att det oundvikligen för
med sig en stor mängd hårt arbeta för dem som arbetar borta och för deras familjer därhemma. Alla
ben, muskler och hjärnor belastas till det yttersta. En mängd arbete ligger framför dem som måste
utföras. Ursäkten är att de måste åstadkomma precis allt de rimligen kan. Annars kommer de att gå
miste om något, någonting kommer att slösas bort. Allt måste vinnas, kosta vad det vill. Vad är det
sådana har uppnått? Det är möjligt att de har lyckats bevara det viktigaste goda och utökat det. Men
å andra sidan, vad har de gått miste om? Deras hälsokapital, som är ovärderligt såväl för fattiga som
för rika, har oavbrutet försämrats. Mödrar och barn har dragit åtskilliga växlar på sin hälsa och
kraft. De har trott att ett så orimligt slöseri aldrig skulle tära på deras hälsa, tills de slutligen
överraskades av att finna att deras livskraft är förbrukad. De har inga reservkrafter kvar i händelse
av en nödsituation. Livets sötma och lycka förbittras av plågsam smärta och sömnlösa nätter. Både
fysisk och andlig kraft är borta. Mannen och fadern som för vinnings skull inrättade sitt liv på detta
oförnuftiga sätt, kanske med hustruns och moderns samtycke, får kanske som en följd av detta,
begrava modern och en eller flera av barnen. Liv och hälsa offras på grund av kärlek till pengar.
”Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från
tron och vållat sig själva mycket lidande.” (1 Tim. 6:10)
Det är ett stort arbete, som skall utföras för sabbatshållare. (479) Deras ögon måste öppnas och de
måste se sitt verkliga tillstånd och bli ivriga och omvända sig, annars kommer de att gå miste om
det eviga livet. Världens ande har tagit plats i dem och de fångar under mörkrets makter. De ger inte
akt på aposteln Paulus' förmaning: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas
genom ert sinnes förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och
fullkomligt och som behagar honom.” Hos många överväger en världslig ande med begärelse och
själviskhet. De som har det ser endast till sina egna särskilda intressen. Den själviske rike mannen
intresserar sig inte för sin nästas situation, såvida han inte kan komma på hur han kan gagna sig
själv, till skada för sin nästa. Det ädla och gudomliga i människan är skilt från och offrat för
själviska intressen. Kärlek till pengar är roten till allt ont. Det fördunklar visionen och hindrar folk
från att inse sin plikt mot Gud och mot sin nästa.
Somliga inbillar sig, att de är givmilda, för att de ibland ger frivilligt till predikanterna och till
utbredandet av sanningen. Ändå är dessa s.k. givmilda personer tillbakahållande med sina tillgångar
och beredda att gå för långt. De har överflöd på denna världens goda och det ger dem ett stort
ansvar som Guds tjänare. När de hjälper en fattig och hårt arbetande bror, ställer de krav till sista
öret. Den negativa sidan av överenskommelsen är den fattiges lott. I stället för att gynna sin fattige
bror, drar den listige och stränge rike mannen nytta av situationen och ökar sin redan ihopsamlade
förmögenhet genom den andres olycka. Han berömmer sig av sin egen skarpsinnighet, men genom
sina tillgångar hopar han en stor förbannelse över sig själv och lägger en stötesten i vägen för sin
bror. Genom sin girighet och sina snåla krav stänger han sin möjlighet att gagna honom genom sitt
religiösa inflytande. Allt detta kommer denne fattige bror ihåg och de mest allvarliga böner och
skenbart ivriga vittnesbörd från hans (480) rike brors läppar kommer att resultera i bedrövelse och
avsky. Han ser på honom som en hycklare. En bitterhet spirar fram och här har många blivit
smittade. Den fattige kan inte glömma att han har blivit utnyttjad. Han kan inte heller glömma hur
han har har råkat ut för svårigheter för att han var villig att bära bördor, medan den välbesuttne
brodern alltid hade en ursäkt för att inte sätta sin skuldra under bördan. Trots detta kan den fattige
vara så genomsyrad av Kristi Ande att han kan förlåta sin rike brors missbruk.
”Sann, ädel och osjälvisk välgörenhet finns endast sällan bland de rika. I sin iver att samla rikedom
förbiser de människors behov. De ser eller märker inte behoven och de svåra villkoren hos sina
fattigare bröder, som kanske har arbetat lika hårt som de själva har. De säger som Kain: ”Skall jag
hålla reda på min bror?” ”Jag har arbetat hårt för det jag har, jag måste ta hand om det.” I stället för
att be, ”hjälp mig att lägga märke till min brors smärta”, försöker de hela tiden att glömma, att han
upplever djupt lidande och gör anspråk på deras medkänsla och givmildhet.
Många rika sabbatshållare gör sig skyldiga till att utnyttja den fattige. Tror dessa att Gud inte lägger
märke till deras små tarvligheter? Om deras ögon kunde öppnas skulle de se en ängel följa med dem
var de än går och göra en noggrann anteckning över allt vad de gör hos sina familjer och på sitt
arbete. Det sanna Vittnet kommer att säga om dem: ”Jag känner dina gärningar.” (Upp. 3:15) När
jag såg denne onde, bedräglige och snåle ande till och med bland en del sabbatshållare, ropade jag
högt i min själs ångest. Detta stora onda, denna fruktansvärda förbannelse, omger somliga i Guds
Israel i dessa sista dagar och gör dem avskyvärda för ädelt sinnade icke-troende. Detta är det folk
som bekänner sig vänta på Herrens ankomst.
Det finns en grupp fattiga bröder som inte är fria från frestelse. De är dåliga ledare, de saknar
omdöme och de vill erhålla tillgångar utan att förvänta sig (481) den långa processen av ihärdigt
slit. Somliga har så bråttom att förbättra sina villkor att de kastar sig ut i olika företag utan att
rådgöra med människor som har gott omdöme och erfarenhet. Deras förväntningar infrias sällan. I
stället för att vinna gör de förluster. Då möts de av frestelser och hamnar i ett tillstånd där de
avundas den rike. De önskar uppriktigt att få hjälp av sina bröders rikedomar och känner sig
prövade eftersom detta inte händer. Men de är inte värdiga att få särskild hjälp. De har bevisat att
resultatet av deras ansträngningar har skingrats. De har varit ombytliga i vad de gjort och är fulla av
bekymmer och oro, som endast ger litet tillbaka. Dessa bröder borde lyssna till de mer erfarnas råd.
Men ofta är dessa de sista som ber om råd. De tror att de har riktigt gott omdöme och vill inte
undervisas.
Det är ofta just dessa, som blivit bedragna av de skarpsinniga, rutinerade dörrknackare som säljer
patenträttigheter, vilkas framgång beror på bedrägeriets art. Dessa borde lära sig, att det
överhuvudtaget inte går att visa tillit till sådana dörrknackare. Men bröderna tar det lätt just på
sådant, som de borde ifrågasätta och undvika. De tar inte till sig Paulus´ undervisning till Timoteus:
”Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning.” ”Har vi mat och
kläder skall vi vara nöjda med det.” (1 Tim. 6:6, 8) Låt inte den fattige tro att de rika är de enda som
är giriga. Medan de rika girigt håller fast det som de har, som försöker att få mer, löper de fattiga
stor risk för att eftertrakta de rikas ägodelar. Det är ganska få i vårt stora land, som verkligen är så
fattiga att de behöver hjälp. Om de ville välja rätt livsstil, skulle de i nästan samtliga fall inte behöva
lida brist. Min uppmaning till de rike är: Dela givmilt med er till era fattiga bröder och använd era
resurser till att påskynda Guds verk. De verkligt fattiga, som har blivit fattiga genom olycka och
sjukdom, förtjänar er särskilda omsorg och hjälp. ”Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa
medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka.” (1 Petri 3:8)
(482) Till män och kvinnor, som bekänner er frukta Gud och räknar med att bli upptagna till himlen
utan att se döden: Jag varnar er, att ni måste vara mindre giriga efter vinning och bekymra er mindre
för er själva. Återvinn er gudomliga manlighet och er äkta kvinnlighet, genom ädla handlingar av
osjälvisk välgörenhet. Avvisa kraftigt habegärets ande, som ni tidigare hade. Enligt vad Gud har
visat mig, kommer Kristus att utspy er ur Sin mun, om ni inte med iver omvänder er.
Sabbatshållande adventister bekänner sig vara efterföljare till Kristus, men många av deras
gärningar motbevisar deras bekännelse. ”Av deras frukt skall ni känna dem.” ”Inte skall var och en
som säger ´Herre, Herre, till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders
vilja.” (Matt. 7:16, 21)
Jag uppmanar alla, som bekänner sig tro på sanningen, att begrunda Guds Sons karaktär och liv.
Han är vårt föredöme. Hans liv präglades av osjälvisk välgörenhet. Han kom alltid i kontakt med
den mänskliga smärtan. Han gick omkring och gjorde gott. Inte en enda handling i hela Hans liv var
självisk. Hans kärlek till det fallna människosläktet och Hans vilja att frälsa människorna var så stor
att Han tog Sin Faders vrede på Sig. Han samtyckte till att uthärda straffet för den överträdelse som
störtade skyldiga människor ned i fördärv. Han bar människans synder i Sin egen kropp. ”Den som
inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå
rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor. 5:21)
”Sann givmildhet utplånas alltför ofta av ägodelar och rikedomar. Män och kvinnor, i motgång eller
i ödmjuk fattigdom, vill ibland ge uttryck för en mycket stor kärlek till sanningen och ett särskilt
intresse för Guds verk och för deras medmänniskors frälsning. De vill också gärna tala om vad de
skulle vilja göra om de hade tillgångar. Gud prövar ofta dessa. Han ger dem framgång och välsignar
dem i smått och i stort, långt utöver deras förväntningar. Men deras hjärtan är fulla av svek. Deras
goda löften och avsikter är som rinnande sand. Ju mer de har, desto mer vill de ha. Ju mer framgång
de (483) har, desto mer ivriga är de efter att få framgång. Somliga av dem, som utövade just
välgörenhet när de en gång var fattiga, blir snåla och krävande. Pengar blir deras Gud. De gläder sig
över den makt som pengar ger dem och den ära de därigenom får. Ängeln sade: ”Lägg märke till
hur de består provet. Var uppmärksam på hur karaktären förändras av rikedomarna.” Somliga
förtryckte de fattiga som led brist och ville ha deras tjänster för lägsta betalning. De blev
dominerande. Pengar blev makt för dem. Jag såg, att Guds ögon vilade på dem. De är bedragna.
”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” (Upp.
22:12)
Somliga som är rika undanhåller inte predikanterna något. De fortsätter sin systematiska
välgörenhet ganska noggrant och berömmer sig själva för sin punktlighet och givmildhet och tror att
deras plikt slutar med det. Det är bra så långt som det går, men deras skyldighet upphör inte där.
Gud ställer krav på dem, som de inte inser. Samhället ställer krav på dem och deras medmänniskor
ställer krav på dem. Varje familjemedlem ställer krav på dem. Alla dessa krav bör respekteras. Inte
ett enda bör förbises eller försummas. Somliga ger till predikanterna och lägger pengar till kassan
med lika stor tillfredsställelse som om det skulle ge dem tillträde till himlen. Somliga tror att de inte
kan hjälpa till i Guds verk om de inte hela tiden har en stor tillväxt. De känner att de inte på något
sätt kan komma i närheten av det kapitalet. Skulle vår Frälsare säga samma ord som Han sade till
den självsäkre härskaren: ”Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då
skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig”, så skulle de gå bedrövade bort. Liksom
han skulle de ta risken med att behålla sina avgudar och rikedomar framför att skilja sig från dem
för att tillförsäkra sig rikedomar i himlen. Denne härskare påstod att han hade hållit alla Guds bud
ända från sin ungdom. Trygg i sin trohet och rättfärdighet och i tron att han är fullkomlig (484),
ställer han frågan: ”Vad är det mer som fattas?” (Matt. 19: 21, 20) Jesus bryter genast ner hans
känsla av säkerhet genom att hänvisa till hans avgudar, hans ägodelar. Han hade gudar framför
Herren, som var av större värde för honom än evigt liv. Egenskapen att älska Gud framför allt
saknade han. Så är det med dem, som påstår att de tror på sanningen. De tror att de är fullkomliga.
De tror att ingenting fattas, när de befinner sig långt från fullkomlighet och slår vakt om gudar, som
kommer att stänga dem ute från himlen.
Många hyser medkänsla med sydstaternas slavar som är bundna till att arbeta, samtidigt som slaveri
förekommer i deras egna familjer. Mödrar och barn har fått lov att slita från morgon till kväll. De
får ingen vila. En oupphörlig mängd arbete ligger framför dem och är samlad över dem. De
bekänner att de är efterföljare till Kristus, men när har de tid till meditation och bön så att de kan få
föda för sitt intellekt, så att det sinnelag, som vi tjänar Gud med, inte måste hindras i sin växt? Gud
kallar på alla och envar att använda de talenter Han har anförtrott dem till Hans ära och därigenom
bli bättre på att vinna andra. Gud har gett oss skyldigheten att hjälpa andra. Vår insats till andras
bästa i den här världen är inte färdig förrän Kristus säger i himlen: ”Det är fullbordat.” ”Den
orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra
vad som är rätt och den helige att helga sig.” (Upp. 22:11)
Många tycks inte ha någon egentlig känsla av ansvar inför Gud. De måste eftersträva att gå in
genom den trånga porten, eftersom många skall försöka gå in genom den men skall inte klara det.
Himlen kräver, att de skall försöka att också få andra till att gå in på den smala vägen. Unga och
gamla har ett stort arbete för att inte bara frälsa sina egna själar, utan men också andra själar. Det
finns ingen med sunt förnuft som inte utövar en viss påverkan. Genom sin likgiltighet använder de
antingen detta inflytande till att hindra själar att komma in på den smala vägen eller genom sina
allvarliga, ihärdiga och outtröttliga ansträngningar framhåller de att (485) man flitigt skall
eftersträva att komma in på den. Ingen är neutral och underlåter att antingen uppmuntra andra eller
att hindra dem. Kristus säger: ”Den som inte samlar med mig, skingrar”. Ta er i akt, gamla och
unga. Antingen utför ni Kristi verk genom att frälsa själar eller också Satans verk genom att leda
dem mot undergång. ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda
gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt. 5:16)
De unga kan utöva ett starkt inflytande om de vill ge upp sin stolthet och själviskhet och helga sig
själva åt Gud, men de vill i allmänhet inte bära andras bördor. De måste själva bli burna. Den tid har
kommit då Gud kräver en förändring i detta avseende. Han kallar på unga och gamla att bli ivriga
och omvända sig. Om de fortsätter i sitt ljumma tillstånd, kommer Han att utspy dem ur Sin mun.
Det Sanna Vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar.” Unga män och unga kvinnor, era gärningar är
kända, oavsett om de är goda eller om de är onda. Är ni rika på goda gärningar? Jesus kommer till
er som en Rådgivare: ”Jag råder er att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita
kläder att skyla sig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med,
så att du kan se.” (Upp. 3: 15, 18)
-----------
Hälsoreformen
I den syn jag fick i Rochester, New York, 25 december, blev jag visad, att vårt sabbatshållande folk
har försummat att handla efter det ljus, som Gud har gett om hälsoreformen. Det återstår fortfarande
ett stort arbete framför oss och vi, som ett folk, har varit alltför långsamma till att följa Guds
inledande försyn, när Han har valt att vägleda oss.
(486) Jag blev visad, att arbetet med hälsoreformen nästan inte var påbörjat. Även om några tar det
på allvar och omsätter sin tro i handling, förblir andra likgiltiga och har knappt tagit det första steget
mot reform. Det verkar vara ett otroshjärta i dem och när denna reform sätter gränser för den
vällustiga aptiten, drar sig många tillbaka. De har andra gudar än Herren. Deras smak och deras
aptit är deras gud. När yxan har satts till roten av trädet och de, som har följt sin fördärvade aptit på
bekostnad av hälsan, kommer i beröring med varandra och deras synd identifieras och deras
avgudar visar sig, vill de inte bli övertygade. Även om Guds röst talar direkt, att de skall lägga bort
dessa hälsoförstörande laster, kommer somliga fortfarande att klamra sig fast vid de skadliga ting de
håller av. De förefaller att vara förenade med sina avgudar och Gud kommer snart att säga till Sina
änglar: Låt dem vara.
Det visades mig, att hälsoreformen är en del av den tredje ängelns budskap och att den är lika nära
knuten till budskapet som armen och handen är fästade till vår kropp. Jag såg, att vi som ett folk
måste röra oss framåt i detta stora arbete. Predikanterna och folket måste arbeta tillsammans. Guds
folk är inte förberett för den tredje ängelns höga rop. De har ett arbeta att utföra för sig själva som
de inte får lov att lämna åt Gud att utföra för dem. Gud har överlämnat detta arbete till oss och det
är ett arbeta, som var och en av oss måste utföra själv. Den ene kan inte göra det för någon annan.
”Då vi alltså har dessa löften, mina älskade, så låt oss rena oss från all besmittelse från kött och
ande och i gudsfruktan fullborda vår helgelse”. (2 Kor. 7:1) Frosseri är en mycket vanlig synd i vår
tid. En vällustig aptit gör både män och kvinnor till slavar. Den förmörkar deras intellekt och gör de
moraliska begreppen i en så hög grad omtöcknade, att de inte värdesätter Guds ords heliga och
upphöjda sanningar. De lägre benägenheterna har fått makten över både män och kvinnor.
Guds folk måste lära känna sig själva för att kunna bli redo för förvandlingen. Vi måste förstå att
det är nödvändigt för oss att kunna säga om våra fysiska kroppar som (487) psalmisten sade förr:
”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.”
(Psalm 139: 14) Aptiten måste alltid underordnas moralen och förståndet. Kroppen måste vara
förståndets tjänare och inte tvärtom.
Jag blev visad, att det ligger ett mycket större arbete framför oss än vi ännu har en aning om, om vi
skulle vilja tillförsäkra oss hälsa genom att placera oss i rätt relation till livet. Dr. A har gjort ett
stort och gott arbete i behandlingen av sjukdomar och genom att upplysa dem, som hela sitt liv har
varit likgiltiga för det förhållandet, att ätande, drickande och arbete upprätthåller hälsan. Gud har i
Sin barmhärtighet gett Sitt folk ljus genom Sina ödmjuka redskap, som, för att övervinna
sjukdomar, måste förneka en vällustig aptit och utöva måttlighet i allting. Han har fått ett stort ljus
att lysa på deras väg. Skall de, som i Pauli brev till Titus beskrivs med orden att de: ”väntar på det
saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har
offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är
uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”, vara efter de dagreligiösa, som inte har någon tro på vår
Frälsares snara återkomst? Detta särskilda folk, som Han renar åt Sig, så att de kan förvandlas för
himlen utan att se döden, bör inte ligga efter andra i goda gärningar. I deras ansträngningar att rena
sig själva från köttets och andens orenhet, och att utveckla helighet i sin gudsfruktan, bör de vara
lika långt före någon annan grupp människor på jorden, som deras bekännelse är långt mer upphöjd
än andras.
Somliga har hånat detta reformarbete och sagt att det var onödigt och att det är en begeistring för att
vända sinnen bort från sanningen för vår tid. De sade, att det förde saker och ting till ytterligheter.
Dessa vet inte vad de talar om. Hur kan män och kvinnor, även om de bekänner sig vara
gudfruktiga, bedöma sanningens effektivitet och förstå Guds krav, samtidigt som är sjukliga från
hjässan till fotsulorna, (488) så länge deras fysiska, andliga och moraliska styrka är försvagad
genom tillfredsställelse av deras fördärvade aptit och alltför mycket arbete? Om deras moraliska
och förståndsmässiga förmåga är omtöcknad, kan de inte värdera försoningens värde eller den
upphöjda karaktären i Guds verk. De kan inte heller glädja sig över studiet av Hans ord. Hur kan en
nervsvag person, som lider av dålig matsmältning, alltid vara beredd att svara varje människa, som
ber att han, med saktmod och fruktan, skall tala om vilka skäl har för det hopp som lever inom
honom. Hur fort kommer inte en sådan person att bli förvirrad och nervös och av sin sjukliga fantasi
bli ledd till att se saker och ting i ett fullständigt felaktigt ljus och att genom brist på den ödmjukhet
och det lugn, som utmärkte Kristi liv, förmås att vanära sin bekännelse när han kämpar mot
omdömeslösa personer? Genom att se saker och ting från en hög religiös ståndpunkt, blir vi ivriga
reformatorer så att vi kan likna Kristus.
Jag såg, att vår himmelske Fader har gett oss den stora välsignelse som består av ljus över
hälsoreformen så att vi må lyda de krav Han har på oss och ära Honom med våra kroppar och i vår
ande, som är Hans och till sist stå felfria inför Guds tron. Vår tro kräver att vi skall höja standarden
och göra framsteg. Även om många ifrågasätter den livsstil som andra hälsoreformatorer
rekommenderar, bör de, som förnuftiga människor, göra något själva. Vårt släkte befinner sig i ett
eländigt tillstånd. Det lider av alla tänkbara sjukdomar. Många har ärvt sjukdomar och lider mycket
på grund av sina föräldrars felaktiga vanor. Trots detta lever de själva på samma felaktiga sätt och
deras barn för detta vidare. De är okunniga om sig själva. De är sjuka och vet inte, att deras egna
felaktiga levnadsvanor förorsakar dem stort lidande.
Det är ännu bara några få, som är vakna nog för att (489) inse, att deras kostvanor har att göra med
deras hälsa, karaktär, nytta i den här världen och deras eviga öde. Jag såg, att de som hade tagit
emot himlens ljus och inser att det är en fördel att vandra i det, har plikt att visa ett större intresse
för dem, som ständigt lider brist på kunskap. Sabbatshållare, som väntar på sin Frälsares snara
ankomst, borde vara de sista som visar brist på intresse för detta reformarbete. Män och kvinnor bör
undervisas, predikanter och folk bör känna att en börda för Guds verk vilar på dem att plädera för
ämnet och framhålla det för andra.
Jag blev visad, att vi borde inrätta en plats för dem som plågas och för dem som vill lära sig hur de
kan ta vara på sina kroppar, så att sjukdomar förebyggs. Vi bör inte förbli likgiltiga och tvinga dem,
som är sjuka och ivriga att leva i sanningen att gå till de populära vattenkurorterna för att återfå sin
hälsa. Där finns det ingen förståelse för vår tro. Om de återvinner sin hälsa kan det bli till priset av
deras religiösa tro. De, som har lidit mycket på grund av fysisk skröplighet, är både mentalt och
moraliskt svaga. När de ser fördelarna med att använda vatten, luft och kost på rätt sätt, leds de till
att tro att de läkare, som förstod hur de skulle behandla dem så framgångsrikt, inte kan missta sig
fullständigt i sin religiösa tro. De drar den slutsatsen, att eftersom de är engagerade i det stora och
goda uppdraget att göra gott för en lidande mänskligheten, måste de ha nästan eller helt rätt. På det
sättet riskerar vårt folk att bli insnärjt i sina ansträngningar att återvinna hälsan vid dessa
institutioner.
Återigen blev jag visad, att de som var kraftigt stärkta med religiösa principer och är fast beslutna
att lyda alla Guds krav, inte kan få samma nytta av dessa nya populära hälsoinstitutioner, som andra
med en annan tro kan. Sabbatshållare är speciella i sin tro. Att hålla alla Guds (490) bud, som Han
kräver att de skall göra, för att Han skall kunna äga och godkänna dem, är omåttligt svårt på en
populär vattenkurort. De måste ha evangeliets såll med sig hela tiden och sikta allt de hör, så att de
kan välja det goda och avvisa det dåliga.
Vattenkurorten i ___ har varit den bästa institutionen i Förenta Staterna. Dess ledare har gjort ett
omfattande och gott arbete när det gäller behandling av sjukdomar. Vi kan trots detta inte hysa tillit
till dess religiösa principer. Även om de bekänner sig vara kristna, rekommenderar de sina patienter
kortspel, dans och teater. Allt detta tenderar till ondska, eller framträder milt talat som ondska och
står i direkt motsättning till Kristus och Hans apostlars undervisning. Samvetsgranna sabbatshållare,
som besöker dessa institutioner i avsikt att återfå hälsan, kan inte få den nytta av sitt besök som de
skulle kunna, om de inte hela tiden vore tvungna att vara på sin vakt, så att de inte kompromissar
med sin tro, vanärar sin Återlösares verk och utsätter sina egna själar för slaveri.
Jag blev visad, att sabbatshållare borde öppna en väg, så att de som har samma värdefulla tro kan få
behandling, utan att tvingas spendera sina pengar på institutioner, där deras tro och religiösa
principer är i fara och där de inte kan möta förståelse eller enighet i religiösa angelägenheter. Gud
har i sin försyn lett Dr. B till ___, för att han där måtte få en erfarenhet som han annars inte skulle
kunna få. Gud har nämligen en uppgift för honom att utföra, inom hälsoreformen. Som
praktiserande läkare har han i åratal samlat kunskap om den mänskliga organismen och Gud vill nu
att han genom teori och praktik skall lära sig hur de välsignelser, som finns inom räckhåll för
människor, skall användas. Han skulle vilja att han förbereder sig för att kunna hjälpa de sjuka och
undervisa dem, som inte förstår hur de skall bevara den kraft (491) och den hälsa de redan har och
hur de skall förebygga sjukdom genom att på ett förnuftigt sätt använda himlens hjälpmedel - rent
vatten, ren luft och vital kost.
Jag blev visad, att Dr. B var en försiktig och rigoröst samvetsgrann man, en man som Gud håller av.
Han har gått igenom många prövningar, som har samverkat till hans bästa, även om han medan de
pågick inte alltid kunde se, hur han fick nytta av dem. Dr. B är inte en människa som vill bli
upphöjd, även om han tror på sanningen och följer dess väg. Han är inte en man som kommer att bli
egenmäktig eller dominerande. Han är alltför rädd för att ta på sig den värdighet, som hans ställning
skulle tillåta honom att ha. Han vill rådgöra med andra och det är lätt att be honom om något. Den
största risken för hans vidkommande är att han är villig att ta på sig bördor som han inte borde bära.
Han ser och känner vad som borde göras. Han löper risk att göra alltför mycket. Han är ytterst
medkännande och förstående och kommer att göra det allra bästa för sina patienter. Om han får lov,
kommer han att ta på sig ett så stort ansvar, att han skulle krossas under dess vikt.
Inflytelserika män och kvinnor bör hjälpa bror B genom sina böner, sin medkänsla, sin stora
samarbetsvilja, sina uppmuntrande och hoppfulla ord och sina råd och sin vägledning. Han kommer
att sätta värde på allt. Hans ställning kommer inte att vara avundsvärd. Om han tar på sig så stort
ansvar, kommer det inte att vara för att få ett levebröd. Detta kan han nämligen få på ett betydligt
enklare sätt och därmed slippa de bekymmer, den ängslan och de konflikter, som en sådan ställning
för med sig. Endast pliktkänslan kommer att leda honom och när han har förvissat sig om var
pliktens väg är, kommer han att följa den och stå på sin post, kosta vad det kosta vill. Han borde
möta förståelse och samarbetsvilja från dem som har inflytande, från dem som Gud skulle vilja se
stå vid hans sida och stötta honom i hans mödosamma uppgift.
Om den här världen intresserade sig för det, skulle dr. B kunna uträtta mer än i den ställning han har
nu. Jag blev visad, att denna (492) ställning skulle vara mycket vansklig. Det är många, som inte
har någon erfarenhet av detta. Många som saknar erfarenhet skulle inte kunna föreställa sig, hur
omfattande denna verksamhet är. De skulle önska att saker och ting skulle utföras så som de tycker.
Somliga skulle fråga sig varför de fattiga inte bara kan komma och bli behandlade gratis. De skulle
frestas att tro, att det som en helhet är en inkomstbringande verksamhet . Den ene och den andre
skulle vilja ha något att säga och skulle finna just så många fel och låta saker och ting gå som de
kan. Jag blev nämligen visad, att somliga skulle anse det vara en dygd att vara negativ och motsätta
sig detta arbete. De är stolta över att inte ta emot saker och ting så fort de kommer. Liksom Thomas
skryter de över sin otro. Men berömde Jesus Thomas? Samtidigt som Han gav Thomas de bevis
som han sagt, att han måste få för att tro, sade Jesus till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du.
Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” (Joh. 20:29)
Jag blev visad, att det inte saknas medel bland sabbatshållande adventister. För närvarande bestå
deras största fara i att de har samlat ägodelar. Somliga får ständigt större bekymmer och mer arbete.
De är överbelastade. Följden blir, att Gud och bristerna i Hans verk nästan glöms bort. De är andligt
döda. De har fått i uppdrag att göra en uppoffring för Gud, att ge en offergåva. Ett offer blir inte
större, utan mindre och förtärs. Jag blev visad, att det här är en värdefull verksamhet, som Guds folk
kan engagera sig i, en verksamhet i vilken de kan sätta in sina tillgångar till Hans ära och för Hans
verks framgång. De flesta av medlen bland våra bröder, visar sig bara vara till skada för dem som
har dem.
Vårt folk borde ha sin egen institution, under sin egen kontroll, till fördel för de sjuka och lidande
bland oss, som vill få hälsa och kraft, så att de kan förhärliga Gud i sina kroppar och sin ande, som
tillhör Honom. Om en sådan institution styrdes på rätt sätt, skulle den vara ett redskap till att (493)
framföra våra synpunkter till många, som det annars skulle vara omöjligt för oss att nå genom det
sätt vi vanligen försvarar sanningen på. När icke-troende söker sig till en institution, som är avsedd
för framgångsrik behandling av sjukdomar och styrd av sabbatshållande läkare, kommer de att
direkt påverkas av sanningen. När de lär känna vårt folk och vår verkliga tro, kommer deras
fördomar att övervinnas och de kommer att få ett gott intryck. Genom att på detta sätt påverkas av
sanningen, kommer en del inte bara att få hjälp för sina kroppsliga svagheter, utan kommer också
att få läkande balsam för sina själar, som är sjuka av synd.
När patienternas hälsa förbättras under en omdömesgill behandling och de börjar njuta av livet, får
de tillit till dem, som har varit redskap för deras tillfrisknande. Deras hjärtan är fyllda av tacksamhet
och sanningens goda säd kommer lättare att finna en plats att vara där och kommer i vissa fall att
finna näring som kommer att gro och bära frukt till Guds ära. En sådan dyrbar själ, som blir frälst,
kommer att vara mer värd än alla de medel, som går åt för att upprätta en institution. Somliga
saknar tillräckligt mod för att ge efter för sin övertygelse. De kan överbevisas om att de som håller
sabbaten har funnit sanningen, men världen och icke-troende släktingar står i vägen för att de skall
kunna ta emot den. De kan inte forma sitt tänkesätt så att de når fram till den punkt där allt offras till
Kristus. Trots detta kommer somliga i den sist nämnda gruppen att alltmer bli befriade från sina
fördomar och stå som försvarare av Sjundedags Adventisternas tro. Somliga av dem går vidare,
efter att ha tillfrisknat och i hög grad blivit hjälpta, och kommer att bli redskap för att införa vår tro
och höja sanningens banér på platser, dit det annars skulle vara omöjligt att få tillgång, om inte
fördomar först hade tagits bort ur deras tankar genom att de uppehållit sig bland vårt folk i avsikt att
bli friska.
Andra kommer att genomgå en mängd prövningar när de kommer hem. Detta skall dock inte
avskräcka någon eller hindra dem i detta goda uppdrag. Satan och hans representanter kommer att
göra allt (494) vad de kan för att förhindra, förvirra och lägga bördor på dem, som uppriktigt går in
för att påskynda detta reformarbete.
Vårt folk ställer generöst medel till förfogande och om alla kände vikten av detta arbete, skulle
denna omfattande verksamhet föras framåt utan svårigheter. Alla bör hysa ett särskilt intresse för att
stödja den. I synnerhet bör de, som har tillgångar, investera i denna verksamhet. Ett lämpligt hem
bör inrättas för att ta emot sjuka patienter, så att de, med hjälp av de rätta medlen och Guds
välsignelse, kan få lindring i sina sjukdomar och lära sig hur de skall sköta sig och därigenom
förebygga sjukdom.
Många, som bekänner sig tro på sanningen, blir slutna och giriga. De behöver väckas för sin egen
del. De har så många rikedomar på jorden, att deras hjärtan är där deras rikedomar är. En stor del av
deras rikedomar finns i denna världen och endast en liten del i himlen. Därför riktar sig deras
tillgivenhet till jordiska ägodelar i stället för till det himmelska arvet. Nu har de en god anledning
att använda sina tillgångar till nytta för den lidande mänskligheten och också till utbredandet av
sanningen. Denna verksamhet bör aldrig lämnas till att kämpa mot fattigdom. Dessa tjänare, som
Gud har anförtrott medel till, bör nu komma till Guds verk och använda sina tillgångar till Hans ära.
Till dem, som i sin girighet vägrar att ge av sina tillgångar, kommer det snart att visa sig vara en
förbannelse snarare än en välsignelse.
De, som Gud har anförtrott medel, bör bilda en fond, som skall användas till de värdiga behövande,
som är sjuka och inte har möjlighet att betala för behandlingen på denna institution. Det finns
somliga dyrbara, värdiga fattiga, vilkas inflytande har varit till nytta för Guds verk. En fond bör
upprättas för att användas med den uttryckliga avsikten att behandla sådana fattiga som den
församling, där patienten bor, skall avgöra om de är värdiga att få denna hjälp. Om inte (495) de
som har överflöd ger till detta ändamål utan att begära att få något tillbaka, kommer den fattige inte
att kunna begagna sig av den hjälp som erhålls genom sjukbehandling på en sådan institution, där
det krävs så stora resurser till det arbete som utförs. En sådan institution bör inte, när den börjar sin
verksamhet och kämpar för att överleva, besväras av ständig förbrukning av medel utan att inbringa
något tillbaka.
-----------