1. No category

THE MAD LUCK – and exhausted – TOUR 2011:
Memphis/Little Rock/Clarksdale/New Orleans/Jackson 21/4-11/5
Lasse Dunderberg & Tommy Löfgren
Flyg och hyrbil bokat gm Resia. SAS med byte i Chicago till Continental och (hem) i Newark.
6307:-.
Hyrbil gm Resia, med deras sedvanliga rabatterade kanonpris hos Alamo, en Pontiac G5 men
fick en Chevrolet Impala (midsize). 6533:- (inkl en full tank) + kom en efterdebitering på 71
dollar (454:-). Tackade nej till extraförsäkringar. Totalt 3494:-/person. Vi körde 3143 miles =
505 mil.
All logi bokat fr Sverige utom sista natten:
Memphis: Knights Inn Airport
- 9 nätter: 3171:- = 176:-/pers/natt
Clarksdale: Shack Up Inn
-5
”
2633:- = 263:-/pers/natt
New Orleans: Norska Sjömanskyrkan - 2
”
1012:- = 253:-/pers/natt
Jackson: Poindexter Park Inn B&B
-4
”
510:-/natt/enkelrum
Dollarkursen ca 6:35.
To 21/4: Anländer Memphis Airport enligt tidtabell; 17:55. Efter att ha checkat in åker vi till
Hi-Tone Café för att se Lightnin´ Malcolm & Cameron Kimbrough. Utannonserade 9pm blir
10:30 innan förbandet The Dirty Streets, ett ointressant rockband, börjar. Vi hälsar på
Malcolm och beklagar att vi är för trötta efter resan och inte orkar stanna och se deras
framträdande.
Fr 22/4: Sover till åtta. Glömde ta med sandaler, så jag handlar sådana. Lunch på China
Inn. Lasse kollar lite vid Graceland Visitor Center, men åker inte in på tour.
Ringer diverse folk. Melvin och Callie Burnside har flyttat till Byhalia, men Melvin
jobbar fortfarande som ”bail agent”, dvs återför personer till rättsväsendet som är under åtal
och inte inställt sig till rättegång. När jag ringer Richard Johnston blir det ”not available, try
again later”. Melvin ska nästa dag till Tupelo för att se brorsan Garry spela där, så han vill att
vi åker med. Jag hade planer på Du Drop Inn i Shelby, men vi kan inte gärna säga nej till
Melvin.
Middag på B.B. King´s Blues Club. Först spelar Will Tucker (vit 17-åring;
överraskande bra) med Brendon Barley (svart munspelare), org, bg, och på trummor Rodd
Bland (Bobby Blands son!!!). Sedan B.B. King All Stars. Bra helsvart proffsigt band med tre
blås och bra sångare.
Ca 22:45 till Wild Bill´s där The Soul Survivors = 2010, förutom Ben, en vit gitarrist,
som ersätter Chris till en början, tills denne anländer. Mizz Niki sjunger bra i några låtar. Vi
går i pausen 01:45.
Lö 23/4: Ringer Melvin, Roger Stolle, Scott Barretta. Vi åker till korsningen Union/McLean,
där det ska ligga ett AA (Anonymous Alcoholists), enl vad Lasse inhämtat information om,
men hittar det inte. Fikar på Starbucks Coffee.
Kl 17 startar vi mot Byhalia, där Melvin Burnside ska möta oss vid en bensinmack.
Det är Callie och en kusin som hämtar oss vid Exonmacken och kör före oss ca 20 minuter
till ett mobile home i Warsaw (R.L.´s sista bostad), där en del Burnsides bor. Efter ett tag
fortsätter vi i fyra bilar med niecer och andra hem till Melvin och Callie. De bor i ett fint,
relativt nybyggt hus ute på landet, några minuter från Byhalia.
Därefter i karavan till Tupelo. Garry Burnside spelar med ett band (vita killar) på
Ronnie´s. Bandet spelar bra hill country blues och även en Bobby Rush-funklåt är riktigt bra,
när vi kommer, men blir slarvigare vartefter kvällen går och ganska orepeterade med och
utan Garry. Garry har ingen speciell profil och gör inget större intryck. Hans flickvän och
manager Beverly Davis sjunger ett par låtar med bra attack. (Garry är med på några låtar på
ny CD med engelsmannen Ian Siegal, berättar han.)
En kul och intressant dag tack vare hemma-hos-Burnsides, men musikaliskt ingen
höjdare. Hemma 02:20.
Garry Burnside
Sö 24/4: Kl 11 till Bishop Al Green´s Full Gospel Tabernacle, 787 Hale Road. Bra kör och
sångare; The Sanctuary Band w. Orwen Wells (??), orgel, och The Full Gospel Tabernacle
Choir. Söndagsskolebarnen sjunger och framför ett litet skådespel. En man från St. Louis
bekänner sina synder och kommer snyftande halft i extas. Al Green predikar mer än han
sjunger. Slut kl 13.45 Många (vita) besökare från Tyskland, Brasilien, Australien, Danmark
etc.
Vi startar direkt mot Clarksdale och ger en ”aussie” lift en bit, som vi sedan stöter på
i Clarksdale igen. Hollywood Café i Robinsonville stängt, så lunch i Clarksdale. Efter
incheckning på Shack Up Inn till Foxfire Ranch, Waterford, vilket tar ca 1 tim 15 min. Stora
famnen av ägarna Bill och Annie Hollowell. Dottern Hollie sitter i entrén. Rev. John Wilkins
började redan 5pm, får vi veta av Scott Barretta och hans flickvän Juliana, så vi missade 1:a
set. Men set 2 är bra! Wilkins (son till legenden Rev. Robert Wilkins) kompas av ett tufft gäng
på två gitarrer, elbas, trummor. Vi hälsar på Kenny & Sara Brown. Kenny, som var R.L.
Burnsides lärljunge och följeslagare.
Rev. John Wilkins
Därefter blir det lite improviserat med Kenny Brown & Duwayne Burnside, kompade av
första bandet. Hälsar på Willie Wilkinson, han som sammanförde mig med Calvin Jackson
(son till R.L. Burnside) 2009. Wilkinson driver The Hut juke joint i Holly Springs, men har
ingen live musik där f.n. Kenny presenterar mig för Joe Ayers, som spelade bas med Junior
Kimbrough. Slut ca 9-9:30pm, varefter vi åker hem.
Må 25/4: Åker till Cat Head Store och köper sex ex av Roger Stolles bok Hidden history of
Mississippi blues till Smokestack. Vi gör en tur till Muddys blues marker vid Stovall Farm.
Ringer Carol ”Blues Mama” Marble och får reda på att Bill ”HOWL-N-MADD” Perry vid
middagstid har en ”Blues in the schools”-klass i bluesmuséet.
Vi åker och snackar med Red Paden (Red´s Lounge) ett tag och sedan till
bluesmuséet, där denna dag fyra svarta barn infunnit sig för att bli undervisade i bluesens
mysterier av Bill och dottern Shy (kbd). Det går väl så där, men en liten kille är duktig på
trummor. Och inte har dom kursavgiften med sig heller (som dom lovade vid förra lektionen),
så Bill bannar dom en del, halvt på allvar, halvt godmodigt.
Vid åttatiden till Bluesberry Café, där Watermelon Slim har födelsedagsparty (62
år). Förutom honom spelar Sean Appel, Da Boneman, Super Chikan och en trummis,
medan vi är kvar.
Vi åker hem för att se Lightnin´ Malcolm & Cameron Kimbrough spela i ”The
Chapell” på Shack Up Inn. En ”aussie”, som också gör ett kort soloset, imponerar på oss med
bra gitarr och en sjujäkla attack i sången. Sedan blir det även soul/gospel med en svart
sångare (missade namnet), Clarksdales nästa bluesstjärna Anthony ”Big A” Sharrod på
gitarr, Anthonys fästmö Sharita (?) och en australisk trummis. Allt mycket bra. Häftigt
åskväder utbryter och elektriciteten går i The Chapell. Det går inte att fixa, men musiker och
åskådare fortsätter gemensamt att sjunga a capella! Speciellt Malcolms svarta fästmö sjunger
bra.
En händelserik dag – skola, födelsedagsparty, thunderstorm, allsång!
Ti 26/4: Till Friars Point. Muséet lunchstängt. Försöker köpa frimärken på det lilla
postkontoret, men dom har inte frimärken för ”abroad”. En pickup truck med fångar i
svartvitrandiga kläder står utanför. De har antagligen jobbat med den omfattande
översvämningen av Mississippifloden. Postdamen är mycket orolig för släktingar i Tunica, vad
översvämningen kan medföra.
Besöker Sam Carrs grav vid Thompson Chapel (vid local Hwy 1, synligt från Hwy 49)
utanför Dundee. Hälsar på Sonny Payne, KFFA (AM 1360), som just avslutar dagens
radioutsändning från Delta Cultural Center (där finns mycket att titta på) i downtown Helena,
Arkansas. Han vill att vi kommer tillbaks nästa dag för att medverka i hans program King
Biscuit Time. Man kan lyssna på senaste programen 10 dagar bakåt på www.kffa.com.
Skitkul!
”Sunshine” Sonny Payne, DJ på King Biscuit Time sedan 1951. Den första utsändningen skedde 21/11 1941 med
Sonny Boy Williamson II och Robert Lockwood Jr. live i studion i Helena, Arkansas.
Vi beger oss till Magnolia Cemetery utanför Helena, där Robert Nighthawk och Frank Frost är
begravda. Den exakta platsen för Nighthawks grav är okänd, men en Blues Marker är
placerad intill Frosts grav.
I Clarksdale besöker vi The Delta Blues Museum. Jag vill intervjua Red Paden, men lyckas
inte bestämma tid med honom. Så det blir en lugn och vilsam skön hemmakväll med öl och
blixtar som genomkorsar den mörka natten på avstånd. Tornadovarning på radio/TV, men
den uteblir. Ringer ”Blues Mama” och får veta att Eddie Shaw har bluesjam i Greenville
onsdag kväll, där han ska få en Blues Trail Marker avtäckt till sin ära.
Dundrande åska och smattrande regn på natten.
Ons 27/4: Fortsatt grymt åskväder på morgonen. Vi åker till Helena igen för att medverka i
radioutsändningen, som sänds live. Vi hinner få några frågor under den halvtimme (12:1512.45) den varar, mellan bluesskivor och reklaminslag.
Lunch på New Haven i Clarksdale. Ringer Red Paden och får äntligen tid vi kan göra
intervju nästa dag. Ca 17:30 åker vi mot Greenville och Eddie Shaws jam. Stannar till hos
Bill Abel i Duncan och ger honom en Jefferson med bild på Cadillac John vid Åmål´s Blues
Fest. Bill och ”Da Boneman” (Randy Seppala, finskättling som bor i Michigan) håller på att
spela in lite låtar.
Stannar till vid Po´ Monkey juke joint ute på vischan vid Merigold för att visa
Mississippis äldsta juke joint i bruk för Lasse. När vi står utanför och beundrar exteriören
öppnas dörren och Willie Seaberry, som driver juken, tittar ut (stället är kamerabevakat och
han har sett oss på monitorn) och vinkar att vi ska komma in. Ett band från Clarksdale ska
spela där om en stund! Han vet inte vilket band det är. Senare berättar Carol Marble, att det
är en affärsman i närbelägna Cleveland, Scott Coopwood (publicerar bl a Delta Magazine),
som ibland hyr stället och tar dit sina vänner för att umgås till live blues. Lasse köper en tshirt och vi ska till att åka vidare, när bandet anländer! Det visar sig vara Terry ”Big T”
Williams & The Family Band (som jag aldrig sett). När vi åkt en liten bit, kommer jag på
bättre tankar (än att fortsätta till Greenville omgående), att detta kanske är sista chansen att
se levande musik på Po´ Monkey. Så vi beslutar oss för att stanna ett tag i alla fall och
återvänder efter en runda på byn för att hitta något att äta. Efter en stund börjar vita yngre
människor anlända och bandet (”Big T, vo/g; Heather Tackett [f d Crosse], bg; Lee Williams,
dr) kör i gång. Efter ett tag ansluter sig Coopwood på gitarr. Det låter mycket bra. Efter ett
tag är det bysst med folk; vita och någon enstaka svart. Vi ser ett set.
Terry ”Big T” Williams
Kommer till Walnut Street Blues Bar i Greenville ca 22:15. Eddie Shaw & The Wolf
Gang (Vaan Shaw på 3-halsad gitarr) lirar. Vi hälsar på Carol Marble. Andra musiker sitter
in, bl a Caleb Emphry (trummis 35 år med B.B. King) och Leonard ”Mac” McIntosh, bra äldre
svart saxofonist. Slut någon halvtimme före midnatt. Vi gör sällskap med Carol och käkar på
hennes favorit-fast food-ställe i Greenville, Muddle House. Hemma i Clarksdale miss-inassen.
To 28/4: Köper Ken Murphy och Scott Barrettas fotobok Mississippi state of blues på Cat
Head. Intervjuar Red Paden (Red´s Lounge) och tar bilder på honom och ”sidekicken” Dingo.
Artikel ska komma i Jefferson.
Dingo (t v) och Red
Ger oss iväg mot Indianola och stannar till vid Sonny Boy Williamsons (Rice Miller)
grav utanför Tutwiler. Beklämmande att se denne legend begravd på en så anonym förfallen
f.d. kyrkogård (även om en minnessten rests över honom).
I Indianola lunch på China King Buffet (jättegott och superbilligt!) och sedan kaffe
hos Carol. Framåt kvällen tar hon oss med till da´ House of Khafre, ett afrikanskt/afroamerikanskt kulturcenter, där vi hälsar på föreståndaren Sade Turnipseed (hon bodde senast
i Mill Valley, CA, där min vän och f d Jeffersonmedarbetaren Maria Bainer bor!).
Hem till Clarksdale igen. För trötta för att åka och kolla på bluesjammet på Ground
Zero.
Fr 29/4: Checkar ut kl 11. Till Tunica, där vi åker ner till fiskecampen Lakefront. Där är
väldiga översvämningar och folket håller på att utrymma. CJ´s Cedar Tavern (baren som
Grahns och jag var på 2009) är stängd. Några killar håller på att bära ut grejer därifrån.
Verkligen trist att se. Vi blir inte länge där, utan fortsätter mot Memphis. Handlar på WalMarts och checkar in på Knights Inn Airport 2pm. Ringer Larry Chambers på Ecko Records.
Rekar bussterminalen vi ska åka från nästa dag till Little Rock.
Åker mot Clarksdale med stopp för middag på Hollywood Café. Kyparen (den unge
killen) känner igen mig från tidigare besök!! 8:30pm anländer vi till Red´s Lounge. Robert
”Bilbo” Walker är där, liksom trummisen Alex (vit). En munspelare anländer, som inte spelar
annars med Bilbo, men basisten, som alla väntar på, dröjer. Han kommer inte, så efter en del
ringande och väntande kommer en ersättare i form av pianisten Piano Red. Bilbo (74 år),
som sett rätt avslagen ut under väntan på musiker, börjar lugnt men jobbar upp sig, kör sina
Chuck Berry-licks, svänger runt gitarren med en hand etc. Bilbos gitarrspel är inte särskilt
varierat men vassare än en skärbrännare. En kanonkväll med otroligt tuff blues. Mest vita
(australier o dyl. och Roger Stolle). Mycket bra stämning.
Piano Red, Alex och Robert ”Bilbo” Walker
Lö 30/4: Till Cross Country Bus Terminal, 2995 Sandbrook Road (bara 3 min. från vårt
motell) 10:40am för avfärd till Little Rock, Arkansas, med Sweet Angels och Mike Dobbins
chartrade buss (två bussar faktiskt). Lasse och jag är de enda vita i denna skara av Sweet
Angel-fans, där det stora flertalet är kvinnor från yngre medelåldern och uppåt. Flera har
matsäck och (starka) drycker med sig, som de delar med sig av, även till oss. När vi kommit
över bron till Arkansas (West Memphis) är det stora översvämmade områden vid sidan av
vägen. Åkrar ser ut som insjöar. Sweet Angels skivor spelas i högtalarna, och tjejer dansar i
gångarna – ”The party bus is rollin´.” En man kommer och hälsar på mig. Han har träffat mig
i Eckos studio. Jag minns honom inte, men han är Eddie Taylor, som har Q.T. Records. Han
visar mig också på sångaren och låtskrivaren Big Jay (John) Cummings, som jag senare
pratar med och som ger mig ett par av sina skivor.
The 12th Annual Blues On The River Concert äger rum utomhus i en stor amfiteater.
Ett par av damerna i bussen drar med sig Lasse och mig och vi får även sällskap av en hiphoppare och hans tjej, Festivalen inleds av Gwenn White med två bakgrundsångerskor och
tre barbröstade (manliga) dansare och är helt ok. Tré Williams & The Revelations rätt
ointressanta. (Liksom när jag såg dem i soulgala i Sam´s Town Casino, känns de lite
malplacerade vid southern soul-evenemang.) L.J. Echols helt ok. I Why I sing the blues lirar
han gitarr. Ms. Jody är en rätt ordinär liveartist, enligt min mening, som överexploaterar
sina ”risky” texter och sin samlagskomediakt. Men hennes afro-amerikanska fans älskar det,
så varför överge ett vinnande koncept. Sweet Angel är mycket bra. Hon har karisma, och bra
låtmaterial. Fast hennes saxofonspel är väl inget man gör vågen för. Legenden Johnnie
Taylors son Floyd Taylor är också mycket bra. Det är klass över hans framträdande. Bobby
Rush avslutar (har med sig tre dansare, kbd, gtr, två(!) bg [varav en hans son], dr). Helt ok,
men kör samma show som jag sett honom göra tidigare. Att dessutom sitta så långt ifrån som
vi gör är ingen höjdare. Jag hade glömt be Larry (Ecko) fixa fotopass, så det är meningslöst
fotografera med min kamera. Bobby Rush måste dock avbryta sitt framträdande ca halvvägs
pga tornadovarning, och amfiteatern måste utrymmas omgående. Det här gör att det är
väldigt oorganiserat, när Sweet Angels ”fanclub”, ska hitta till bussarna. Till slut är vi dock
ombord. Alla utom en, som vi får vänta 20-25 minuter på. Tornadon ser vi inte till, den
passerade längre norrut. Men det regnar och blixtrar större delen av vägen hem, som
bussarna avverkar mestadels i omkörningsfilen (liksom på ditresan). Vi är tillbaka i Memphis
redan vid midnatt pga den avbrutna konserten. En mycket häftig dag har det varit (finns mer
beskriven i Smokestacks nyhetsbrev 110531).
Sö 1/5: Ringer Burnsides. Callie svarar. Melvin är ute och letar efter en kusins son i 30årsåldern, som varit försvunnen ett par dagar och vars bil man hittat utbrunnen. Kan vara
drogrelaterat. Ringer Vanessa Harris, men fortfarande svarare.
Till Burnsides familjegravplats i en skogsglänta vid sidan av den officiella
kyrkogården (för vita) utanför Harmontown vid en skogsväg mot Piney Point. Sedan jag och
Peter besökte platsen 2008 har även R.L. Burnside Jr. begravts där 2010. 2009 såg Thomas
& Ann Grahn och jag honom framträda på Foxfire Ranch..
Ca 5:20pm anländer vi till Foxfire Ranch. All Night Long Blues Band har lämnat
återbud, så det är Duwayne Burnside med komp som ska spela. Vi sitter en stund medan
dom soundcheckar, men soundet är rockigt och distat, och vi såg honom ju förra söndagen,
så vi åker. In till Holly Springs till Aikei Pro´s Record Shop, men innehavaren är inte där.
Cheeseburgare på Burger King till middag då vi kommer för sent till Catfish Cabin,
som stängt kl 19. Åker in till stan och ser The Dr. Feelgood Potts Blues Band (Potts,
vo/hca, Michael [Parker?}, gtr, Chiemi ”The Ice Lady” Fujio, bg, dr) i The Blues Hall på Beale
Street. Tveksamt om det var fri entré, men vi kom in gratis, och munspelsbluesen är helt ok,
men det är lite jobbigt med all reklam för tipshinken och Potts skivor, så vi stannar bara ett
set. Ute på gatan är folk samlade runt en TV i ett skyltfönster; Obama talar. En amerikansk
elittrupp har dödat Usama Bin Laden i Pakistan! Kraftigt regn på natten (igen).
Må 2/5: Åker till AA vid Union & McLean och Lasse pratar med några där. Det visar sig vara
regionens center och där hålls inga möten, som L kan vara med på. Lasses ena sandal går
sönder och måste limmas för att slippa gå i strumplästen. Och var finns lim att köpa? Jo,
Wahlgrens. Och var finns närmaste Wahlgrens? Jo, 40 meter bort; vi har nämligen parkerat
på Wahlgrens parkering. Vilken flax!
Till Ecko Records och hämtar skivor jag beställt till Smokestack. Larry fixar
backstage pass till Mother´s Day Blues Festival i Laurel, som vi ska till längre fram.
Middag på Catfish Cabin: small fried catfish (4 pcs) inkl 6 hushpuppies och 2 side
orders + Pepsi gick på $16.50 inkl dricks = ca 108:-. Mycket prisvärt!
Kl 20 är det AA-möte inne i stan, nära Union Avenue. Då det finns ett 30-tal AAavdelningar i Memphis, har Lasse rekat ordentligt för att inte hamna helt fel i slummiga
områden av stan. Det är en regnig kväll, så jag väntar i bilen den timme mötet pågår. Det var
mycket intressant, tyckte Lasse. Häftigt regn på natten igen (och igen).
Ti 3/5: Biltur i vackert väder till West Memphis och på hemvägen tar vi en tur på Mud Island
och kollar översvämningarna vid Mississippifloden och ute på åkrar och fält.
2pm möter jag vännen Memphis Gold, hans fru Barbara och deras vänner Matt
Burdetsky med fru på flygplatsen. Chet (Chester ”Memphis Gold” Chandler) har flygit in från
Washington D.C. för att spela in sekvenser i en dokumentärfilm om sitt liv. Därför har Lasse
och jag stannat en dag extra i Memphis, för att inte missa tillfället att träffa Chet, som
spelade på Åmål´s Blues Fest 2005 och Mönsterås Blues Festival 2006.
Lasse har inte följt med till flygplatsen, då han blivit biten av en bedbug, som han
dock lyckas få loss med hjälp av Mr. Patel (motellets chef). Så han väljer att stanna hemma
och badda bettet med sprit.
Chet med sällskap åker in till stan och jag åker tillbaka till motellet. Ringer Callie
och Melvin. Melvin undviker att svara hur det gått med sin kusins försvunne son.
Vi åker hem till Chet, där han under Memphisvistelsen bor i sitt gamla hus, och äter
middag med honom, Barbara, och hans syster Ruth på Central BBQ, framröstat som
Memphis No. 1 BBQ, vilket jag finner något tvivelaktigt. (Lasse tycker denna snabbmat borde
förbjudas.) Vi tar adjö av Chet och Lasse och jag åker och fikar på Starbucks på Union.
Sedan hem och packar.
Memphis Gold gläds över att
dokumentärfilmen om hans liv börjat
spelas in (och naturligtvis – över att
återse sina svenska vänner).
Ons 4/5: Checkar ut 08:30. Och anländer till Norska Sjömanskyrkan i New Orleans 14:30.
Vi har kört på 6 timmar, vilket torde vara snudd på rekord sträckan Memphis-New Orleans.
Stannar bara för en tankning + en gång för att käka bananer! Eftersom kyrkan låser kl 16,
och vi ville träffa personalen innan de försvinner, pressade vi lite extra. Adressen är 1772
Prytania Street och det är suveränt boende till sanslöst bra pris.
[email protected].
När vi installerat oss i rummet, ringer jag Chet (som nu är i Clarksdale för filmning)
och Nils Hanson (Göteborg), som befinner sig i ”The Crescent City” med polaren Börje för The
New Orleans Jazz & Heritage Festival. Vi gör upp om att träffas på Lafayette Square om ett
par timmar, där det blir gratiskonsert med Marcia Ball. Konserten varar ca 1½ timme och är
väl så där lagom intressant. Det är dock fint väder och mycket folk. Vi promenerar sedan
tillsammans till French Quarters och käkar shrimp & crawfish etouffé (en stuvning där ris
ingår) med sweet potatoes fries. Mycket gott!
Vi går till Funky Pirate Blues Club på Bourbon Street och ser 1½ set med Big Al
Carson & The Blues Masters, ett helt ok svart band med vocal, gtr, bg, dr. Planerna på att
sedan gå och se Walter Washington kl 23, skrotar vi, då vi är för trötta, utan vi promenerar
hem och är i säng 20 min. efter midnatt.
To 5/5: Frukost på trevliga Blue Plate Café, 3-4 kvarter inåt stan på vår gata, 09:30. Kl 12
åker vi mot Slidell för båttur kl 14 i swampträsken med Honey Island Swamp Tours. Kostar
23 dollar och varar två timmar. Intressant tur men alligatorerna är av det mindre slaget (dom
stora trivs bättre i lite djupare vatten än West Pearl River med omgivande swamps).
Tillbaks i N´awlins promenad till Praline Connection på Frenchmen Street, där jag
käkar jambalaya. Lasse tog meat balls (?). En stab på sex svarta kypare i plommonstop och
”dressed to the teeth”, servar oss fåtaliga gäster. Skitnödig lång snabb vandring hem!
”Toarusningen” hem tog knäcken på Lasse, så jag får åka själv till zydecokväll på Mid
City Lanes Rock´n´Bowl. Jag tar spårvagnen på St. Charles Street till ändstationen på
Carrollton (Vidar, sjömanskyrkans föreståndare, har noggrant informerat mig hur man åker
kommunalt till Mid City Lanes). Det blir en lång skumpig, men intressant, tur och sedan
promenad 7-8 minuter till klubben. Mid City Lanes är jättestort – bowlinghall och
konsertlokal i symbios – och det är mycket folk. Många dansar hejvilt till Rosie Ledet. Rosie
och hennes band som väntat för ”high octane” och enformigt för mig. Hennes nya CD på JSP
Records och dock fått en positiva recensioner. Clayton Sampy (of Sampy & The Bad Habits)
mycket bra med många valser och swamp pop-låtar. I hans band bl a Paul Sinegal, gtr, och
Lee Allen Zeno, bg (Rockin´ Dopsies gamle basist). Ser några låtar med Sunpie Barnes & The
Louisiana Sunspots, som är bra, men jag är för trött för att stanna längre. Därmed skippar
jag även kvällens headliner, Buckwheat Zydeco. Hemma 00:20.
Rosie Ledet, som har en sprillans ny CD på JSP Records utgiven i England.
Fr 6/5: Vaknar vid åttatiden. Frukost på Blue Plate Café. Utcheckning är redan kl 10 på
Sjömanskyrkan. Från början bokade jag tre nätter, men vi stannade ju en natt extra i
Memphis, vilket jag meddelat kyrkan redan innan vi lämnade Sverige, och Vidar är mycket
schysst och låter oss betala enbart för de två nätter vi bor där.
Åker gator till 9th Ward på andra sidan Inner Harbor Navigation Canal, där vi ser
spår av Katrina. På Tennessee Street ligger skådespelaren Brad Pitt bakom ett projekt med
nybyggda småhus i en experimentell byggnadsstil. De har ersatt hus som rivits efter Katrina
och dit de ursprungliga boende fått flytta tillbaka till. Vi vet inte vilken gata Fats Domino bor
på, så vi lämnar det därhän. Lämnar New Orleans via Lake Pontchartrain Causeway (bron är
38 km; tar ca 30 min. Ingen tull) och tar den mindre, idylliska, väg 22 genom små samhällen
norr om sjön fram till Hwy 55. Fikar i Ponchatoula.
Ca 4pm anländer vi till Poindexter Park Inn B&B ([email protected]) i Jackson.
Ingen tid avtalad, men innehavaren Marcia Weaver anländer turligen strax efter oss. Dagen
före var Marcia och sångerskan Dorothy Moore i Memphis på The Blues Foundation Awards.
Marcia är manager för Dorothy, som skrev in sig i soulhistorien med Misty blue 1976.
Lasse och jag åker till The Rainbow Grocery och handlar ekologiskt och äter middag
på närbelägna libanesiska Aladdin; mycket gott. Rekar på Queen of Hearts på 2243 Martin
Luther King Jr. Drive och E&E Blues & Jazz Lounge, 1024 Pecan Park Circle, granne med
svarta radiostationen WMPR (90,1 FM). E&E och WMPR ägs av förre civil rights-kämpen
Charles Evers. Det är tidig kväll och två kvinnor utanför entrén tjatar att vi ska komma in.
Lasse sitter kvar i bilen, medan jag lite tveksamt går in. När jag kommer in blir jag igenkänd
av Floyd Taylor/QT Records, som var med i bussen till Little Rock!! Han berättar att Big Jay
Cummings också är där och ska sjunga till backing tracks! Taylor vill förstås att vi ska
stanna och jag lovar att komma tillbaks. (Jag träffar aldrig Evers, som dock är mycket aktiv,
trots att han fyller 91 den 4 sep 2011. Han var den förste svarte borgmästaren i Mississippi, i
Fayette, efter ”Reconstruction”. Han har f ö en Mississippi Blues Trail Marker till sin ära i
Fayette.)
Vi åker hem med våra matvaror. Vår väg är avspärrad pga något slags större
evenemang, så vi måste åka omvägar och håller på att aldrig hitta vårt B&B. Lasse trött och
stannar hemma, medan jag återvänder till E&E och det blir en trevlig kväll med sång av Big
Jay Cummings och Menta Malone (a.k.a. Lil´ Morris J, son till Morris J. Williams), som har
en lokal hit med Southern soul lady. Jag är ensam vit förutom en kvinnlig bartender. En
kvinna bjuder upp mig. Skitkul att se när dom dansar The electric glide/The slide. Folk
börjar troppa av redan strax efter 10pm, men jag stannar till någon halvtimme före midnatt.
Kanske var det här bara förfest, innan de gick vidare till något elegantare ställe? Tänkte inte
på att fråga…
Big Jay Cummings.
Vinjettbilden överst: The electric glide på The E&E Blues & Jazz Lounge i Jackson, MS.
Lö 7/5: Kl 10 åker vi mot Greenwood via Hwy 49, där det 5-8 maj är Robert Johnson
centennial celebration. Lördagen är tyvärr enda dagen vi har möjlighet att närvara. Via
Yazoo och Tchula siktar vi – efter att ha frågat oss fram – ca halv ett Tallahatchie Tavern,
Money Road, där vi hinner närvara vid slutet av en paneldiskussion om Robert Johnson. Den
leds av Jim O´Neal och andra deltagare är Scott Barretta, Steve LaVere, Sylvester Oliver,
Federal District Court Judge Mike Mills, musikerna Vasti Jackson och Warren Haynes och
några till. Jackson och Haynes avslutar med att sjunga varsin Robert J-låt. När vi åker
därifrån stannar vi vid den närbelägna Little Zion M.B. (Missionary Baptist) Church, där en
av Robert Johnsons tre gravar finns. Vid 14-tiden startar den stora gratiskonserten i
Whittington Park. Medan vi sitter och väntar på att musiken ska börja, hälsar jag på och tar
bilder på 79-årige musikern L.C. Ulmer (som är där som åskådare) tillsammans med Cedric
Burnside. Snackar lite med Scott och Juliana. Först att uppträda är Robert Johnsons
grandson Steven ”T-Bear” Johnson & The RJG Blues Band (Johnson vo; + kbds, dr). Han
är en usel sångare, men har varit predikant i 30 år och ett plus för honom är att han tycker
att det är ok med att sjunga både blues och religiösa låtar. Jerry Fair & The Delta Blues
Crew är ett helt ok lokalt svart band. Sedan tillkännages att Honeyboy Edwards ställt in pga
att han insjuknat i lunginflammation. Cedric Burnside Project: Cedric vo/gtr/dr; vit
gitarrist; Cody Burnside rap; Garry Burnside gtr. Cedric är bra solo, men med bandet
ointressant. Lightnin´ Malcolm & Cameron Kimbrough är bra. Kenny Brown Band w.
Alvin ”Youngblood” Hart, Duwayne Burnside plus bg, dr, är mycket bra! Från Pelle Leuf
(Stockholms Bluesförening) har jag med mig en CD han köpt av Brian Kramer, som är en
hyllningsskiva till Robert Johnson, som jag ska överlämna till Robert Johnson Blues
Foundation (som arrangerar evenemanget). Jag lyckas inte träffa organisationens direktör,
utan överlämnar till slut bara skivan vid deras tält. Vi skippar Keb´ Mo´ och Warren Haynes
(frontman i Gov´t Mule) för att hinna tillbaks till Jackson och gå på Queen of Hearts.
Vi är hemma igen ca 22:30 och åker efter kort vila till Queen of Hearts. Louis
”Gearshifter” Youngblood (vo/gtr), Roosevelt Roberts (bg/vo) och Charlie Jenkins (dr)
börjar lira strax efter elva. Roberts sjunger ett par Howlin´ Wolf-låtar m m bra och med stor
inlevelse. Gearshifter också bra sång och gör min request Walkin´ the back streets cryin´
kanonbra. En man sjunger några soullåtar. Sångaren J.T. Watkins sitter vid ett bord och
presenteras, men han sjunger inget. Vi går strax efter 01.
Sö 8/5: (Sen) frukost 08:30. Nya gäster; ett par från San Diego har anlänt. Vi är för trötta för
att gå till kyrkan. Halv två startar vi mot Laurel, 74 miles (119 km) sydost om Jackson, och
Mother´s Day Blues Festival. Det är lite snålt tilltaget visar det sig. Local Hwy 18 och 15 är
ganska krokiga, vi vet inte var Fairgrounds ligger, och lång bilkö är det till parkeringen. Så vi
missar starten kl 4pm med en halvtimme. Mycket folk, ett antal tusen, och så gott som
uteslutande svarta. Karen Wolfe är i full gång när vi kommer. Jag hälsar på Karen, när hon
går av scenen. Bigg Robb får Jefferson nr 160, där han är på framsidan. Han frågar hur det
är med ”my main man, Anders” (Jeffersons redaktör). Fotografering vill han vänta med till
efter sitt framträdande, när han har scenkläder på sig. Promotorn John Ray bekräftar att
Larry har fixat backstage pass och ingen stoppar mig heller, när jag är uppe på scenen och
plåtar.
”The Princess of Southern Soul Blues”, Karen Wolfe
Efter Karen är det O.B. Buchana & Total Control Band med Mr. Sam som
gästartist. O.B. är mycket bra, men Mr. Sam är helt furiös på scenen den låt han är med på
(plus gör han en extralåt) och Buchana blir då en staffagefigur. Det verkar inte vara planerat,
för O.B.´s stage manager ser irriterad och fundersam ut, och O.B. ser mycket förvånad ut.
Men O.B. är helt ok, och han är mycket populär hos den stora publiken. Det erotiska har, på
ett humoristiskt sätt, en stor plats i southern soul och O.B. är en som mjölkar det mesta
möjliga ur den beståndsdelen. Bigg Robb & The Problem Solvers (kbd, gtr, bg, sonen ”R-3”
trummor) + Sister Vicky och en till sångare är otroligt bra!! Fyra ombyten av kostymer
hänger redo vid scenkanten, men Robb hinner bara byta en gång på den timme han har på
sig. Good lovin´ är outstanding liksom flera andra låtar. När Robb stippat klart mellan
klädbytena har han en skär kroppstrumpa på sig! Det är mycket humor i hans show. Sister
Vicky tar den religiösa delen av Robbs scenshow med salvelsefull sanctified preaching. Robb
bäst på denna resa utan konkurrens. (OK, Lasse tycker Bilbo Walker var bäst.) Lyckas inte
fånga Robb för fotografering, när han skyndar direkt in i logen. Jag lyckas dock ta mig in där,
Robb torkar svetten ur pannan, Jefferson letas fram och vi går ut och tar bilder (när jag skriver
detta i augusti, ligger en bild på Bigg Robbs hemsida; www.heybiggrobb.com). Där vill även sonen ”R-3”
vara med, liksom en promotor, ”Mr. Baldhead”. R-3 är, förutom trummis i The Problem
Solvers, även rapartist, och han ger mig ett ex av sin vinyl-33:a. Som jag ger bort till en
kvinna, som tittar avundsjukt på skivan. Ser halva T.K. Soul, då jag just köpt ett jättelikt
turkey leg, när han ska gå på, och det benet var ingen lek att slaska i sig. Batteriet i kameran
slut, trött och huvudvärk, och Lasse inte det minsta intresserad av den här ekivoka konstiga
musiken, så vi skippar avslutande Sir Charles Jones (som jag dock sett 3 ggr senaste året).
Så vi är hemma i Jackson redan 23:30 helt utmattade. Värmen var mycket pressande.
Må 9/5: På TV:n reportage mest hela tiden om den värsta översvämningen av Mississippi
River och angränsande områden sedan 1926!!! Ringer Tommy Couch Jr. (Malaco Records)
och Greg Preston (Deep Rush Records). Marcia tar oss med på lite sightseeing. Vi stannar vid
Ishmon Braceys grav på kyrkogård vid Hattiesburg Avenue och Jim Hill High School (graven
vid 1:a grinden och gången mitt för gult hus). I närheten (utanför skolan) finns även en Blues
Trail Marker för Bracey. Vi åker förbi Bobby Rushs hus. Stannar vid Malaco Records. Efter en
tornado i april är byggnaderna förstörda (kontor/studiobyggnaden riven; det stora huset som
rymmer distributionsdelen under reparation; gaveln på lagerbyggnaden på andra sidan gatan
demolerad). I bilen lyssnar vi på Dorothy Moores kommande skiva inspelad i Nashville. Det
låter mycket bra. Marcia ska shoppa runt den till lämpliga skivbolag. Hon undrar om vi vet
några i Europa som kan vara av intresse att kontakta. Beräknad release först i februari 2012,
då Dorothy ska göra en knäoperation i höst och vill vara återställd för att kunna resa och
promota skivan. Vi åker till Farrish Street, den gamla svarta nöjesgatan, och parkerar utanför
möbelaffären (står tom nu), där Trumpet Records förr höll till. Marcia tar oss med in på The
Alamo Theater. Den är restaurerad, men dålig ekonomi gör att det väldigt sällan är några
evenemang där.
Lasse och jag åker till Malacos provisoriska lokaler, 4436 N. State St., och hämtar
skivor till Smokestack. Hälsar på Tommy Couch Jr. och Maxie Henderson. Lasse och jag
dinerar på Aladdin igen och handlar på Rainbow Grocery.
Vi är för tidiga till Hal & Mal´s måndagsjam, så vi relaxar lite på stan. Kl 20 är vi där
igen. Hälsar på Peggy Brown i Central Mississippi Blues Society. Lonnie Georg´e spelar
elgitarr solo och sjunger, påhejad av ”Rock”. The Blue Monday Band är detsamma som i
november 2010 med undantag att Dwight Ross Jr. är trummis (King Edward vo/gtr, Johnnie
Sharp kbd/as, Anthony Thomas bg). King Edward fyller 74 och firas med tårta. Dean
Mueller, basist i Insomniacs (nytt hyllat band på Delta Groove Records), som är på
genomresa, hälsar på oss. Greg Preston kommer med en bunt av Bobby Rushs nya CD till
Smokestack. Greg pratar sig varm för The Hill Country Picnic i juni, som han hjälper Kenny
Brown att arrangera.
Kvällens vokalister är King Edward, Abdul Rasheed, Pat Brown, Dennis Fountain,
en vit gitarrist med Dean Mueller på bas och Rick Lewis på dr, Lonnie Georg´e, Lady ? .
Grady Champion, Jacksons nya bluesstjärnskott, dyker in och gör två låtar och försvinner
igen. ”Rock” blir sidsteppad. Jammet slutar 23:30. Relaxar på balkongen till 00:30 i den
skönt svala Mississippinatten.
Grady Champion
och King Edward
Ti 10/5: Vi tar farväl av Marcia och checkar ut kl 10 för att åka tillbaka till Memphis och
flyga hem nästa dag. Dagens första stopp är för Lasse resans viktigaste händelse: att besöka
Elmore James grav, New Port M.B. Church, vid avtagsväg Newport Rd från Highway 17,
halvvägs mellan Ebenezer och Franklin. Här är också Lonnie Pitchford, från närbelägna
Lexington, begraven. Det är fruktansvärt hett. Lasses kamera går sönder, direkt efter att han
fotograferat Elmores minnestavla. Ett omen?? Eller bara en bekräftelse på vilken otrolig tur vi
haft på resan (se fotnot).
Elmore James grav
Dagens prio nr 2 är att göra ett stopp i Clarksdale och se om Red Paden är vid juke jointen,
för att försöka få honom att avslöja varför han kallas för Red.
Alex Thomas och Wanda Clark vid Junior Parkers minnestavla, Bobo, Mississippi
Lunchar mexikanskt i Greenwood. På väg in i restauranten ser jag i
tidningsautomaten att lokalblaskan skriver om Robert Johnson-firandet. Tänker att jag köper
den på utvägen. När vi är klara och jag köpt tidningen, visar det sig att dom hunnit byta till
dagens tidning, och i den står inget om RJ. Däremot en liten notis om att det ska avtäckas en
Mississippi Blues Trail Marker för Junior Parker i Bobo idag. Så vi gör en kursändring, genar
på ”dirt roads” och anländer till Bobo nån gång efter ett och ser folk just lämna platsen. Kvar
är dock presidenten i Mississippi Blues Trail, Alex Thomas och Wanda Clark, som är grafisk
designer för alla bluesmarkers, som vi växlar några ord med och fotograferar minnestavlan.
I Clarksdale har vi den otroliga turen att Red och Dingo är vid baren, när vi kommer
vid 3-tiden. De berättar att Terry ”Big T” Williams ska lira 4pm för en grupp svenska turister!!
Och guiden är xxx!!! (Svensken som Red 2010 [i fyllan och villan och skämtsamt] ville att jag
skulle döda, när han fick veta att jag är svensk!) Nu var alltså stunden kommen, att genom
en otrolig slump bevisa att jag platsade som ”hit man”. Men jag bad också Red berätta hur
han fått sitt smeknamn. ”You can´t bear to hear it”, säger Red, men ”Ok, I´ll tell you later”.
”Big T” anländer och bär in sin förstärkare. I väntan på att klockan ska bli fyra åker
vi och fikar. När vi återvänder till Red´s Lounge 10 minuter över fyra står en stor tour bus
utanför och därinne lirar Terry ”Big T” Williams med sonen Lee Williams på basgitarr As the
years go passing by för ett 25-tal turister. Vi sätter oss diskret längst in och Lasse frågar Red
vilken som är xxx. Ja, sedan blir det, helt snöpligt, bara en låt till, The tips song, som alltså
bara handlar om att åskådarn ska lägga dricks i ”the tip bucket”. Medan Lasse bekantar sig
med xxx, vinkar Red till sig mig och så berättar han: ”When I first started running my jukes, people
were fussing and fighting, so I used my bare knuckles to stop it. Beat them bloody. So I got a reputation not to
raise hell at my places. That´s why they started to call me Red.” (håller upp knytnäven)
Innan vi går, ber jag även Robert Gooch berätta hur han fick sitt smeknamn ”Dingo”.
Dingon är ju en austalisk vildhund. Det var inte konstigare än att han skickade efter ett par
boots från Australien av märket Dingo, och det fick han sedan heta. ”I´m Dingo, the mad dog!”
Vi startar sista etappen till Memphis. I Tunica åker vi ner mot fiskecampen vi var till
den 29/4 för att se hur läget är med översvämningen, men det är ”Road closed” innan man
kommer fram till vallen (”the levee”) och en polisbil står och vaktar. Även vägen till Mhoon
Landing är översvämmad, men vi stannar till och vadar ner i vattnet, där stora fiskar simmar
omkring (där det alltså är väg och ”levee”).
Vi checkar in igen på Knights Inn. China Inn har stängt, så det får bli McDonalds.
Lasse och ”the mighty flood in Mississippi” 2011
On 11/5: Inga konstigheter när vi lämnar in bilen och tar flyget hem. Memphis-Newark 2 tim
30 min. Väntetid 1:30. Newark-Arlanda 7 tim 45 min. Landar vid 7-tiden på morgonen och
min webbmästare Lennart Gullstrand möter oss.
Fotnot: Vilken tur vi haft på resan!: Att min efterlängtade intervju med Red Paden blev av. Att vi kommer till
Sonny Payne, KFFA, i rätt ögonblick. Likaså med Po´ Monkey juke joint, som väldigt sällan har levande musik.
Att Lasse kan deltaga i ett AA-möte. Att vi klarar oss från de tornados det varnas för. Att jag fick tillfälle se Bigg
Robb & The Problem Solvers. Att xxx hade fixat live music på Red´s Lounge mitt på blanka e.m. och att vi råkade
komma dit just då!!! Och det var bara de största turligheterna…
Postscript: Jag fick ett jättekul email i augusti 2011 från Micke ”Redhead” Holmström, gitarrist i Kingbees. Så här
skriver han: ”Vi tog in på Riverside Hotel hos ´Rat´ i Clarksdale och hade behändigt gångavstånd till
Red´s. Första kvällen spela ett band och jag vet inte om bandet hette Space Cowboy eller om det bara
var gitarristen som kallade sig så. Jag trivdes i miljön och fråga Red om det var någon idé att försöka
sitta in, man blir ju lite spelsugen ibland. Red svarade att jovisst, fråga bandet, det kan funka. Jag
frågade och fick löfte om att sitta in. Kvällen gick och det visade sig att dom hade alls inget intresse av
att ha någon rödhårig kille från Sverige på scen.
Nästa kväll gick vi tillbaka till Red´s och då hade dom en tributekväll för Big Jack Johnson,
som hade gått bort tidigare. Big Jacks fru och släkt var där och Mark ”Muleman” Massey spelade med
band och inbjudna musiker. Kvällen löpte på och det blev en fantastisk stämning i lokalen. Jag hade
ingen ambition att försöka sitta in, eftersom det var en speciell tributekväll, och dålig erfarenhet från
kvällen innan. Men däremot gick jag fram till Red och sa att jag hade en hälsning från Tommy i Sverige.
Red: ´So many tourists here… I don´t know your friend. You´re from Switzerland?´
Micke: ´His name is Tommy, from Sweden. He´s your hitman, remember?´
Red tittade då på mig och gav mig en stor kram och skrattade så högt att han nästan hördes
mer än bandet! Sen sprang han fram till bandet, tog mikrofonen och avbröt för ett meddelande: ´You
know, I´ve got people working for me. I´ve got Swedish people working for me. This is serious. And this
guy called Michael standing there in the bar, he´s a friend of the people in Sweden working for me. He´s
gonna play the blues for us, give him a guitar.´ Och vips så stod jag framför bandet med en gitarr på
magen!
´You tell Tommy that xxx is still around, you gotta get him for me´, skrek Red i mikrofonen!
Tack vare dig så fick jag lira hur mycket jag ville och hade en fantastisk kväll!”
Frågan är om det blir blues de här barnbarnen och barnbarnsbarnen till R.L. Burnside framför, när du växt upp.
Den äldste killen har redan skrivit raplåtar, som han här framför…
Rev. Joe A. Washington, Sunday service, Jackson, Mississippi.
”Hello somebody! Can I get a witness!”
Memphis/Mississippi/Arkansas 2010
Roffe & Katarina Isaksson/Stellan Johansson/Tommy Löfgren
Flyg och hyrbil bokat via Resia. Flyg 5247:-; SAS med byte i Newark till Continental.
Stellan med KLM från Göteborg och han ska vidare till Chicago, när vi flyger hem.
Chevrolet Impala (economy class) hos Alamo, där Resia har svinbra pris, 3925:- inkl
obegränsade mil och en gratistank. Vi tackar nej till extraförsäkring (punktering, stenskott
vindruta m m) för $4/dag. Vi kör 1950 miles = 312 mil. Bensinen ca SEK 4:75/liter. Trist:
ingen manual finns i dagens hyrbilar. Ett helsike lista ut vad alla reglage är till för. Vi fick
fråga hur man justerar förarsitsen framåt/bakåt…
All logi utom sista dagarna bokat från Sverige:
Memphis: Knights Inn Airport, ca 300:-/natt; två dubbelsängar. (150:-/pers)
Clarksdale: Shack Up Inn, ”Legends shack”; 2 rok, 2 dubbelsängar. $81.25/natt = ca 540:= 135:-/pers.
Jackson: Poindexter Park Inn Bed & Breakfast, $53.50/natt = ca 350:- för singelrum.
Vår enda (Katarinas) fungerande mobil visar sig reläa alla samtal in/ut via Sverige, så vi får
vara sparsamma med samtalen. Från Knights Inn ringer man dock lokalsamtal för 25 cent.
Dollar står i ca 6:70-6:80.
Stort tack till Katarina för bokföring av våra olika utlägg!
Fr 22/10: 10:40 fr Arlanda. Ca 18 till Memphis. Stellan skulle landa 20 minuter före oss,
men han syns inte till. Hämtar bilen, checkar in på Knights Inn Airport och käkar på
Catfish Cabin på Airways Blvd. Mängden mat – bl a intressanta och goda hush puppies
(friterade majsbollar) – som lastades upp hade räckt till ett kompani.
Till flygplatsen igen men ingen Stellan, så vi åker till Wild Bill´s, 1580
Vollintine, där The Soul Survivors spelar fr-lö. Chris vo/g, Melvin Lee bg/vo, Archie Turner
(Hi-studiomusiker) kbds, dr. Stället är en slags motsvarighet till gamla Checkerboard i
Chicago, en svart bar som vita söker sig till, för att få lite autentisk ”Blacknuss”. I pausen
står vi utanför och pratar en stund med musikerna. Turner har just gjort en längre turné
med Cyndi Lauper utifrån hennes nya bluesskiva. Vi förklarar att det gått 28 timmar, sedan
vi startade resan hemmifrån och behöver vila. Då är klockan över 01. En schysst musikalisk
start. Fast gitarristen körde på väl hög volym.
Tillbaks på Knights Inn är Stellan på rummet!! Avresan från Landvetter blev
kraftigt försenad pga att en dörr inte gick att stänga på planet och tekniker måste flygas in
från Amsterdam! Han kom till Memphis vid 23-tiden.
Lö 23/10: Till River Arts Festival, en stor gatufestival på Second Street, där David Evans
spelar med sitt Last Chance Jug Band kl 11.30. Vi hinner bara se en snutt av Robert
Belfour, som lirar samtidigt med jugbandet. Lunch på italiensk restaurant. Sedan till Ecko
Records, men den ende som är där är producenten/musikern/låtskrivaren Morris J.
(Williams). Larry Chambers är ute och kollar på bilar, sedan han krockat sin. Vidare till
Center for Southern Folklore, där vi hälsar på förståndaren Judy Peiser.
Last Chance Jug Band. Fr v Elmo Lee Thomas, hca; Keith Padgett, perc./jug;
David Evans, vo/g; Clint Wagner, fiddle/mandolin/banjo; Richard Raichelson, kbd.
Ringer Memphis Gold (svarare), Rev. Dickerson Wells (svarare), Jonathan Chandler
(svarare), Sweet Angels manager/make Mike Dobbins (svarare) och Larry. Tillbaks till
motellet för lite vila. Dobbins ringer att dom kommer till C.C.´s Blues Club på kvällen.
20.45 till Center for Southern Folklore-konsert med Blind Mississippi Morris &
Brad Webb (vo/hca resp gitarr). Morris är engagerande och det är en bra konsert. Vid
bordet bredvid oss sitter hela det ungdomliga awardsvinnande Homemade Jamz Blues Band
från Tupelo, MS. Vi går i pausen för att åka till C.C.´s Blues Club, 1427 Thomas Street, dit vi
anländer 22.45. Inträde $10 och bysst med folk (kapaciteten är ”flera hundra” enl Mike
Dobbins), så vi hamnar långt från scenen. Det är svårt att göra sig förstådd med ägaren L.D.
Conley i larmet, men han gör en kameragest för att signalera igenkännande. Senare talar
Larry (på Ecko) om att han ringt Conley, att vi skulle komma.
Liksom 2008, när jag var där med Peter A. är vi i stort sett de enda vita. C.C.´s är
Memphis största nattklubb för blues (dvs soul, som för de svarta är = dagens blues) och
förkommer inte i kalendarier någonstans; inte ens i spordiskt utkommande tidningen Lowlife guide to Memphis omnämns de. Stampubliken kommer oavsett vilka som lirar. Det är ett
ställe att ”socialisera” på, fira födelsedagar, fixa ett ”date” etc.
Husbandet Fade börjar strax efter 23 och spelar drygt en timme. 2:a set börjar 01
och vi stannar en stund. Varsin (4 st) 40 oz. Budweiser går på $15. De flesta har egen sprit
med sig och köper ett ”set up” i baren (memo för nästa resa). Volym och stämning är hög.
Fotoförbud, så när jag tar en bild på folket vid bordet intill, kommer en vakt störtande.
(Den obligatoriska husfotografen vill inte ha konkurrens.) Dobbins ser vi inte till. I säng 02.
C.C.´s Blues Club, Memphis
Sö 24/10: 10.20 åker vi till New Prospect Church of God in Christ, kyrkan Peter och jag
besökte 2008. Där hälsar vi på pastor Jonathan Chandler (bror till bluesmusikern
Memphis Gold), innan vi går in. Färre församlingsmedlemmar och musiker/körsångare än
förra gången och slut redan kl 12, men ändå en intressant stund. Elder Jerome Hudson
svarar även denna gång för dagens predikan. Det är en liten kvarterskyrka med få
medlemmar. Rivningstomten tvärsöver gatan de har köpt för att bygga en finare kyrka, har
det inte hänt något med sedan 2008. Inget mirakel ovanifrån ännu alltså.
Ringer Scott Barretta och (svarare) Melvin Burnside. 15.30 åker vi till Foxfire Ranch
utanför Waterford (1465 Old Oxford Road; www.foxfireexperience.net i häftigt regn och på
avstånd åska framför oss. Framme ca 17 och i det närmaste folktomt. Men Bill ”HOWL-NMADD” Perry med band (Frank Rimmer, gtr; Billy Perry Jr., elpno; Shy Perry, keyboardbas;
trummis) är där och gör soundcheck. Bill och Annie Hollowell har gjort en tillbyggnad till
utomhusladan, så att de kan ha musik inomhus. Musiken är ruffig som f-n, men det är kul
och riktig juke joint-feeling. Thunderstorms smattrar mot plåttaket och blixtarna jagar
varann över himlen, men Annie gör allt för att hålla stämningen uppe bland oss fåtaliga –
knappt någon mer än vi och en kille (Tommy heter han faktiskt) från New York, som tänker
dra igång GPS-styrda blues tours. Serveringen har inget starkare än öl – officiellt. Under
disk har dom moonshine, som Katarina och jag beställer i brist på whiskey. Det smakar
”orm”. Bill spelar två långa set och dom är på kanonhumör. Slut vid 21-tiden. Bill Jr. visar
glimtar av att han kan lira, men hur bra han verkligen är, får vi veta först en kväll på
Ground Zero längre fram.
Juke joint be jumpin´
With the blues be playin´
Catfish be fryin´
And the people be buyin´
We´ll be jukin´ and a-jumpin´
We´ll be jukin´, ya´ll, we be a-jammin´
― ”Juke joint jump” från CDn Twice as much med Adolpho Sanders & Bill ”HOWL-N-MADD” Perry
”Steppers” på Foxfire Ranch. Line dances som ”the glide” och ”electric slide” är populära.
Vi skippar The Hut juke joint i Holly Springs pga vädret. I Memphis, ett kvarter från
vårt motell på Airways Blvd, stannar vi till vid The Executive Inn, där Don Valentine & The
Hollywood Allstars spelar söndagar i baren i The View (skyltat ”The Home of Memphis
Blues”! – hmm, vad säger Beale Street om det?) En trio spelar, när jag tittar in, och det låtar
baktungt och ointressant, så vi fortsätter hem.
Må 25/10: Till Memphis Visitors Center. Monorailen över till Mud Island är stängd
måndagar, så vi promenerar längs floden och till Gibsonbutiken. Nästa helg är f ö sista
helgen för året som Mud Island Park är öppen, men då är vi i Jackson. Fika på Starbucks,
där en snubbe hör oss prata svenska och frågar om vi känner till Jefferson! Det är Richard
Johnston, som jag handlade 10 ex (har fortfarande ett ex i lager) av hans debutskiva, Foot
hill stomp, 2002!! Vilken flax, för han brukar aldrig frekventera Starbucks! Han har flyttat
till Arkansas och ska dra igång en juke joint där. Premiär 29/10 med ett par Burnsides,
men då är vi ju ”down south”. Han producerar nu blues-DVDs med sig själv och andra,
mest för den japanska marknaden, där han bodde några år, och vi får ett ex. Richard är helt
överväldigad och vi måste lova att hälsa på honom, när vi är tillbaks i Memphis.
Den rekomenderade Rendezvouz Charcole Ribs har stängt måndagar när vi
kommer dit, varför god lunch på en cajunrestaurant, Flying Fish, 105-107 S. Second St. 6
grilled shrimp salad + importöl kostar 13.77 = ca 90:-. Sedan tillbringar vi några mycket
intressanta timmar på National Rights Museum/Lorraine Motel. Sedan till Borders
(bokhandel) för inköp av Jacksonkarta. Till John Ward och Larry på Ecko, där jag handlar
skivor till Smokestack och dom lyssnar på Darkest Whites (soulbandet Roffe spelar i) promo.
John spelar upp delar av Donnie Rays nästa CD, och det låtar riktigt bra med bra
låtmaterial och produktion.
Enkel middag med mackor på rummet. Stellan och jag avrundar kvällen med att
promenera till Executive Inn och ta en öl i baren.
Ti 26/10: 10.15-13 gör vi Stax Museum. Verkligen sevärt. Kul skylt utanför: ”HIP LONG
BEFORE HOP WAS ADDED”.
Checkar ut och styr mot Clarksdale. Jag misstar mig och tar Hwy 51 i st f Hwy 61,
så det blir lite extra sightseeing via Arkabutla och Little Texas för att hamna på 61:an söder
om Tunica. Vi stannar vid Sam & Doris Carrs grav vid Thompson Chapel utanför Dundee
vid local Hwy 1 (synligt från stora Hwy 49), där Sams niece Vanessa Harris ordnat
fantastiskt fint med gravstenar och ett gallerstaket. Vi stannar även vid Blues Marker för
Muddy Waters vid Stovall Plantation och dito för Robert Nighthawk (far till Sam Carr. Sam
var ju bandledaren för Frank Frost & The Jelly Roll Kings.) i Friars Point.
Sam och Doris Carrs grav
Checkar in på Shack Up Inn vid Hopson Plantation utanför Clarksdale. Kul att
återse Guy, Bill och Marc. Nytt sedan vistelsen i februari är att Bill och Guy inrett en enkel
bar, varför man inte behöver gå över till Hopson Commission (restaurangen) för att få en öl.
Marc frågar om jag vill ha en luftmadrass, då Stellans och mitt rum bara har en
dubbelsäng, och det tar jag tacksamt emot. Hemmakväll.
Ons 27/10: Ringer återbud till Bill Abel i Duncan, då det blir en omväg till Jackson.
Plötsligt kommer Lightnin´ Malcolm (partner till Cedric Burnside) gående över planen
mellan lobbyn och shacken, så jag plåtar honom. Åker in till Cat Head Store och handlar ett
par DVDn till Stacken. Middag på Rest. Haven (ingen höjdare), innan vi drar mot WDIA´s
Juke Joint Tour concert i Sam´s Town Hotel & Casino i Robinsonville (Tunica county).
Anländer ca 18.30 och den stora konsertlokalen (rymmer 2500-3000) är redan så
gott som fylld (det är fri entré!), men vi hittar fyra stolar långt bak. De första av en lång rad
artister (några av uppvärmarna kör playback) börjar redan 18.45; Nate Dog (såg jag på The
View 2008), Marcel (?), Big Joe och flera uppvämare till, som vi inte uppfattade namnen på,
innan de kända artisterna kom upp med 3-4 låtar var: Gerod Rayborn med två
sångare/dansare (i fängelsekläder med ”INMATE” på ryggen, då hans Feel like prison ligger
på southern soul-topplistan), Mel Waiters (bäst! Stor utstrålning, enormt gensvar. Snortajt
band med kvällens enda saxofonist), Tré Williams & The Revelations (inga större
ovationer; lite för mycket åt r´n´b för den här publiken), Bobby Bland (bara ca 1½ medley.
80 år och en skugga av sitt forna jag, men älskad och hyllad av publiken), Sheba PottsWright (lite tamt och stressat), Theodis Ealey (”the Stand Up In It Man” bra, varken mer
eller mindre), Latimore (helt ok, men Let´s straighten it out utan att spela keyboard är ju
tjänstefel) samt Bobby Rush (i fin form, men utan sina dansare). I pauserna presenteras
WDIA:s discjockeys och drar en MC skämt, som vi inte hajar mer än enstaka ord av, men
som den i övrigt svarta publiken skrattar sig fördärvad åt. Det hela är slut framåt midnatt.
Vi satt lång från scenen i casinots konsertsal
To 28/10: Till Jackson, med avstickare in i Glendora, där Aleck ”Rice” Miller/Sonny Boy
Williamson II föddes och där han fått en Blues Trail Marker. Där finns även en minnestavla
tillägnad 14-årige Emmet Till, som mördades under medborgarrättsrörelsen. Front Street
utstrålar förfall och misär. Annat var det juldagskvällen 1980, när jag, Erik Lindahl, Lasse
Linder och Jörgen Sandin följt med Big Jack Johnson och C.V. Veal till en spelning på Miss
Applewhite´s Place, då var det liv och rörelse här.
Blues marker för Sonny Boy Williamson (Rice Miller) i Glendora
Ny avstickare, nu in i Bentonia till The Blue Front Café, där ”ledighetskommittén”
häckar utanför och ägaren/bluesmannen Jimmy ”Duck” Holmes sitter och halvsover vid
ett bord. Efter inte alltför mycket trugande pluggar han in gitarren och spelar några låtar för
oss. Han är den siste (?) musikern i den speciella fingerpicking ”Bentonia blues-stilen” i
Skip James anda. ”Nobody can play this blues now”, säger Jimmy, som säkert tyckte att vi
var ett schysst avbrott på ännu en tröstlös dag. Och nu står även våra namnteckningar på
väggen bland alla andra bluesturisters. ”Be careful in Jackson”, råder han oss, när vi tar
farväl.
Holmes säger också att Skip James, bygdens store son, har en Mississippi Blues
Trail Marker vid utfarten till highwayen, som vi stannar till vid.
Jimmy ”Duck” Holmes
Ca kl 18 anländer vi till Poindexter Park Inn B&B ([email protected]), som ligger i ett
nedslitet svart bostadsområde. Vi är tidiga, men faktiskt kommer inte Marcia Weaver efter
bara några minuter! Marcia är manager för Dorothy Moore, aktiv i lokala blues-föreningen,
politiskt aktiv (demokrat förstås), ordnar bluesturer och vet det mesta om bluesen i
Jackson. Hon bor på annat håll tillsammans med sin make, men övernattar på B&B, när
hon har gäster. Dorothy är i England, får vi veta, så henne får vi tyvärr inte träffa.
Marcias B&B har 5 gästrum, varav vi ockuperar tre och är ensamma gäster i
tvåvåningshuset. En veranda på övervåningen är som gjord för att sitta och dra i sig en öl
och skriva vykort på. Tyvärr har ”reseledaren” dock inte avsatt tillräckligt med tid för
sådant, utan alltid är det ”dags att dra nu…”.
Vi åker in till stan och äter cajunmiddag på Que Sera Sera. Sedan till 930 Blues
Café, då Jackson Free Press listar den svarta sångerskan Jackie Bell där. I entrén får vi
dock veta att hon inte ska uppträda denna kväll, så vi åker hem.
Stellan och jag vilar 45 minuter och åker sedan ca 23.15 till F. Jones Corner, 303
N. Farish Street, som listar Amazin´ Lazy Boi & Sunset Challenge Band. En svart parant
lady kommer fram och välkomnar oss – och presenterar sig som Jackie Bell!. Bandet är två
killar i 20-årsåldern på elbas och trummor och en några år äldre gitarrist, samtliga vita.
Basisten sjunger en huvudsakligen soulrepertoar (Steal away; Cheaper to keep her…)
engagerat, men väldigt manierat. Så småningom kommer Jackie Bell upp, men sjunger bara
i par med basisten, och hon gör inget större intryck på oss. Bandet är så stereotypt, så det
blir farsartat roligt (tycker jag; Stellan ser bara lidande ut), och när basisten lämnar över
basen till en annan ungdom och agerar stand up singer, typ James Carr, skyndar vi oss ut.
Det är mest vita studenter där; Jackson är en stor universitets- och skolstad. Dom började
lira 0.15 och vi går efter en timme. Det kryllar av polisbilar på stan, både dit och hem. I en
gatukorsning på Farish Street står tre bilar, men vi blir inte stoppade.
Den gula byggnaden är Poindexter Park Inn Bed & Breakfast
Fr 29/10: Till lunchkonsert på F. Jones Corner. Utannonserade Stevie J. (Malacostudiogitarrist och f d Bobby Rush-bandmedlem jag bespetsat mig på att se) är utbytt mot
Norman Clarke (en svart medelålders gitarrist, annars ledare för Smoke Stack Lightning),
som stundtals får sällskap av Malcolm Shepherd, president för Central Mississippi Blues
Society, på vocals. Vi stannar en stund, och tar sedan en promenad på Farish Street
(Jacksons Beale Street), som på 1950/60-talen var stans svarta nöjescentrum (bl a låg här
Trumpet Records, där Lillian McMurry spelade in Elmore James, och H.C. Speir´s
Phonograph Company), nu förfallet men på väg att rustas upp. Marcia hade berättat att på
gatan ligger ”the home of the pig ear sandwich”, Big Apple Inn, i folkmun Big John´s, där vi
givetvis beställer denna soul food-specialité, förutom Stellan som fegar ur med en
hamburgare. Efter låång väntan – kanske kokade extra länge för vitingarna? – får vi varsitt
kryddstarkt grisöra i hamburgerbröd. Jag lyckas pressa i mig min, Roffe ger upp efter halva,
medan stackars Katarina får kväljningar av första tuggan och spottar ut den! Verkade
Marcia förvånad, när vi berättade vår upplevelse? Kanske, men hon medgav att det var
länge sedan hon åt någon.
Åker sedan den vindlande långa Martin Luther King Jr. Drive från början till slut
genom skiftande bostadsområden, f d m nedslitet och fattigt. Stannar till vid Queen of
Hearts, legendarisk bluesklubb sedan 1972, som har fått en Mississippi Blues Trail Marker
utanför. Kvällens sångare, Kenny Hollywood, håller på att testa sånganläggningen, när vi
tittar in. Vi hälsar på ägaren sedan starten, Chellie B. Lewis. Före avresan hade Marcia
mailat mig: ”The real deal juke rocks on Friday and Saturday nights at Queen of Hearts on MLK
Drive.”
Vi kör ut till International Airport, där det i terminalbyggnaden är en permanent
Medgar Evers exebition. Vi trodde även de skulle ha en bluesutställning, men den finns
inte, så vi måste ha missuppfattat Marcia.
Jag ringer Greg Preston, som sköter Bobby Rushs skivbolag, Deep Rush Records,
och han kommer över till oss vid 18-tiden med en flaska vin. Han ser inte alls ut som jag
förväntat mig. Vit visserligen, men som en korsning av Keith Richards och Jack Nicholson.
En kul snubbe som kan konsten att hålla låda. Jobbade förut med promotion hos Malaco
och har massor av historier att berätta.
Middag Mississippi broiled catfish m. stuvad spenat på Mayflower Café, 123 W.
Capitol St. Hade vi vetat om det, hade vi kunnat ta med oss vin/sprit in.
Anländer till Queen of Hearts ca 21.30. $5 i entré. Louis ”Gearshifter”
Youngblood, g/vo, Charlie Jenkins, dr, och en basist börjar lira ca 22.15. Ojämnt; ibland
tajt, ibland orepeterat. Jenkins, en veteran som spelat med Bobby Rush m fl och på många
skivor, spelar rätt slarvigt. Dålig medhörning? Hög ålder? Men basisten är mycket driven. Så
småningom sjunger också Kenny Hollywood. Han är hyfsat bra, men ”Rock”, en enarmad
man som suttit vid ett bord, är bäst med ett par fina soullåtar + The twist. Bandet lirar till
0.45 utan uppehåll! Skitkul! Bara svart arbetarklass. 40 oz Bud $4, normalstor burk en
dollar mindre. Fast här är det nog den stora burken som är normal.
Lö 30/10: Frukost 09. Handlar i The Rainbow Grocery, som har ekologiskt sortiment, t o m
knäckebröd. Kollar email och svenska nyheter via internet vid dataaffär i samma byggnad.
Kl 14 spelar Mississippi Blues Allstars (Abdul Rasheed och Pat Brown vo, King
Edward, g/vo, Johnnie Sharp, kbds/as, Anthony Thomas, bg, Rick Lewis, dr, Malcolm
Shepherd, congas) på en utomhusscen vid en filmfestival downtown. Varmt som tusan och
tyvärr väldigt tunnt med åskådare. Vid entrén sitter Pat Brown (som har southern souls
varmaste och goaste röst) vid Central Mississippi Blues Societys informationsbord, så jag
inhandlar 3 ex vardera av hennes två CDn från tidigt 2000-tal till Smokestack. Hälsar på
Peggy Brown, som är aktiv i CMBS, och som jag träffade vid Dorothy Moores födelsedagsfest
2008.
Ca l7.20 startar vi mot Meridian och J. Blackfoot´s Birthday Bash. Efter bara en
felkörning anländer vi till Frank Cochran Center, tio minuter innan portarna slås upp kl 19.
Centret är en stor arena med en mängd långbord. Jag hälsar på arrangören, den svarte
promotorn Terry Morton, som jag haft mailkontakt med. Budweiser och radiostationen KISS
är sponsorer och entrén är $20. Lokala Love Undercover Band feat. Patricia Allen drar igång
det hela, följt av tre sångare till playback; Adrena (bl a Clean up man), Columbus Toy från
Belzoni, som senare kommer och ger oss varsitt ex av sin singel, samt en sångare vi missade
namnet på. Sedan är det dags för ”the headliners” med sina resp band och först ut är Ms.
Jody, southern soul/blues´ ekivokaste artist, vilket hon ger prov på i texter och handling,
när hon plockar upp en manlig åskådare på scenen. Sedan kommer en av dagens största
stjärnor i genren, Omar Cunningham, och ger en superb show understödd av sina – mest
kvinnliga – fans. Check to check; The beauty shop; The same soap; han radar upp sina hits.
J. Blackfoot ger ett något slitet intryck, som kan bero på att han varit sjuk. Men
tillsammans med sin mångåriga medsångerska, Queen Ann Hines, gör han ändock ett starkt
framträdande. Skulle tro att alla (svarta) i lokalen kunde sjunga med i Taxi, hans stora hit.
Kul att det är tre så olika artister stilmässigt. Hines visar vilken excellent sångerska hon är,
när hon får chansen. Hon och Blackfoot (John Colbert) har sjungit ihop till och från sedan
1991 och hon är med i de återuppståndna The Soul Children.
I den stora lokalen är det svårt att få den rätta feelingen, så länge vi sitter kvar vid
bordet, även om vi sitter långt fram, då det är ett stort utrymme mellan borden och scenen.
Det blir ett helt annat tryck och närvarokänsla när vi går fram. Första gången vi presenteras
från scenen (vi ser bara en till vit) är vi från Switzerland, men Morton rättar MC:n ”Little D”,
så efter pausen är vi rätt placerade på kartan. Så småningom får vi bra kontakt med ett par
damer från Quitman vid vårt bord. Roligast verkar Katarina haft det, med de scener som
utspelades inne på damtoan. Slut vid 24-tiden och 01.15 är vi hemma igen. De 94 milesen
till Jackson i stort sett en enda lång raksträcka över böljande kullar.
Ms. Jody
Sö 31/10: Vi ska följa Marcias rekomendation att närvara vid Sunday service med
predikanten och sångaren Rev. Joe Washington, men hon ger oss fel gatunamn till kyrkan
Old Stranger´s Baptist Church, så det blir lite stressigt. Efter att ha frågat om vägen hittar
vi fram till kyrkan, men där visar det sig att the Reverend ska predika i en annan kyrka, Old
Ship of Zion Church. En äldre man tar sin bil och kör före oss till den (2570 Bailey Ave.) och
vi anländer strax innan gudstjänsten tar sin början. Ett band med pno, gitarr, elb, dr drar
igång (ingen kör i denna kyrka dock). I en bänk sitter Pat Brown! Efter att en vicepräst
klarat av de inledande procedurerna, skrider Rev. Joe A. Washington (pastor) in i salen
iförd prästskrud, och han har en helt annan framtoning och karisma än pastorn i kyrkan i
Memphis. Han skämtar, sjunger och går an och involverar församlingen mycket mer. En
jävel på att predika, helt enkelt. Som tur är lyckas jag uppfatta, när han snikar in att det är
dags för gästerna att presentera sig, så jag får resa på mig och säga några ord om hur
tacksamma vi är att få tillfälle närvara. Detta är kutym att göra så.
Avslutande Don´t let the devil ride blir en gungande ”blues”. Jag kan för mitt liv inte
komma på vem jag hört denna grymma låt med, men hemma igen ser jag, att jag haft den
på Smokestack med t ex James Peterson (titeln på en av hans Waldoxy/Malaco-CDn), Corey
Harris, Campbell Brothers och kanske fler. Har också sjungits in av Gospel Hummingbirds,
Brother Joe May och många fler.
Dagens rekomendation nr 2 är från Scott Barretta, att det är värt den långa
bilresan till Foxfire Ranch för att se Sam Mosley with the Mosley & Johnson Band från
New Albany, MS. Så vid 3-tiden startar vi och är framme 17.45, efter att först ha missat
skylten vid avtagsvägen. Stora famnen från Annie Hollowell, men återigen väldigt litet med
folk. Bandet håller på och soundcheckar. Sam Mosley (född 1946) och Bob Johnson hade ett
31-årigt samarbete som musiker och låtskrivare (för Malaco) tills Johnson dog 1998 på
scenen av en hjärtattack. Deras mest kända skiva är CDn Juke joint på Malaco 1988.
Mosley drev bandet vidare, till en början tillsammans med två av Bobs bröder.
Nu, ett antal år senare, består bandet av en grånad Sam Mosley på gitarr/sång,
Sherwanna Shumpert, vo, James ”Smooth Groove” Juden, kbds, Larry ”Meto” Berry, bg/vo,
”Stinky” Johnson, bg/perc., Jason Palmer, dr/perc., James ”Crow” Price, dr/perc. Mosley är
excellent och ljudbilden är mycket bättre än förra söndagen. Shumpert gör dock inget större
intryck. En habil sångerska, som har svårt göra sig hörd över bandet. Inte mycket besökare,
som sagt, men det räcker till ett gäng linedansare, som dansar ”glide” eller ”the electric
slide”. Jag försöker också, men skulle behöva några lektioner till, trots handgriplig
handledning av Annie. Dom börjar lira ca 18.30 och med en paus slutar de 21.30. Vi köper
varsitt ex av bandets nya skiva The whole world has still got the blues. Och så anträder vi
den långa färden tillbaks till Jackson…
Everytime I pick up my paper
And turn my TV on
Something somewhere is always going wrong
We got to get out there together
Find out what we can do
Funny thing about it
Seems like the whole world has still got the blues.
Up in Washington D.C.
We got a brand new president
They still lie and try to denie
And it still don´t make no damn sense
They got to get themself together
But what they´re doing will never do
Hmm, funny thing about it
Seems like the whole world has still got the blues
― Sam Mosley; ”The whole world has still got the blues” från CD med samman titel 2010 med The Mosley &
Johnson Band.
Sam Mosley t v
Må 1/11: Kl 11 till Malaco Records, 3023 W. Northside Drive, och möte med Tommy
Couch Jr., som visar oss runt. Vi hälsar på Wolf Stephenson, som startade Malaco ca 1967
tillsammans med Couch Jr.´s far och en till. Kul att möta Maxie Henderson, som är min
inköpskontakt. Vi slår oss ner i Tommys rum och han spelar låtar från deras nästa
soulskiva (annars är nästan allt Malaco gör nu gospel), Queen Emily, ett fynd från
Houston. En 42-årig hemmafru som gjorde succé och tog 5:e plats i America´s Got Talent
2008. Det låter sensationellt bra. Skivan släpps i England av Nova Distr. den 20/11, där
hon är och lanserar den i bl a Jools Hollands TV-show, men släpps först till våren i USA.
Lunch på Mayflower Café. 19.30 till Hal & Mal´s och Central Mississippi Blues
Societys måndagsjam. Husbandet är The Blue Monday Band, som är = bandet som spelade
vid filmfestivalen på lördagen. Jason Bailey spelar ett akustiskt set, innan King Edward,
Abdul Rasheed (en mycket fin Five long years) och de övriga tar över ca 20.15. Rasheed &
Pat Brown gör Let´s straighten it out. En vit gitarrist med eget komp larmar några låtar.
Carol ”Blues Mama” Marble har mer eller mindre för vår skull kommit från
Indianola/Greenville med sin artist Mickey Rogers och dennes 15-årige – men biffige –
basist Little Willie, och Mickey gör fina versioner av Can I change my mind, Little red
rooster, Are you serious och Woke up this morning. ”Rock” gör två av sina tre låtar från
Queen of Hearts. Dennis Fountain tillhör jamets permanenta sångare. Dorothy Moores bror
Melvin ”Homecat” Hendrix gör inhopp på kbds. En toppenkväll som slutar redan 23.30.
Carol har också levererat 10 ex av Adolpho Sanders & Bill ”HOWL-N-MADD” Terrys CD
Twice as much. Jag får kredit tills vi ska träffa henne nästa dag i Indianola.
”Rock” (i vit tröja) och (sittande) King Edward
Mickey Rogers och Little Willie
Ti 2/11: Idag är det ”election day”, dvs val till The House of Congress, senaten och en
massa guvenörsposter. Och dags checka ut och ta farväl av vår underbara värd Marcia.
I Indianola siktar vi in oss på The B.B. King Museum, där jag ringer Carol att vi är
framme. Hon är på gång åka till Clarksdale för att fixa något inför en benefitkonsert för
HOWL-N-MADD Perry nästa dag, men kommer förbi och hälsar på oss och får betalt för
skivorna. Vi gör det imponerande muséet och lunchar sedan billigt och bra med
kinarestaurangbuffé.
I regn upp till Memphis, med en avstickare över bron till Arkansas och in i Helena,
där vi åker Cherry Street, huvudgatan downtown. (”When you go to Helena, stop on Cherry Street
[x2]/And just ask anybody to show you Reachin´ Pete//He´s the tallest man walks on Cherry Street [x2]/And the
badest cop, ah, ever walked the beat – Memphis Minnie, ”Reachin´ Pete”) Checkar in på Knights Inn
igen. Lugn kväll med slötittande på valvakan, där det snart bekräftas att det går åt pipan för
demokraterna.
On 3/11: På TV:n: republikanerna har sopat banan med demokraterna; trist. Ringer David
Evans och (svarare) Richard Johnston. Roffe & Katarina åker till Graceland, medan Stellan
och jag promenerar en timme i gråvädret, där vi frapperas av att så många
kontorsbyggnader står tomma med så jävla många ödsligt tomma parkeringsytor. USA är
verkligen i kris. Lunch på China Inn på Elvis Presley Blvd, där det blir stor uppståndelse,
när en råtta springer över golvet.
Ca 17.30 startar vi mot Clarksdale och välgörenhetskonserten för Bill ”HOWL-NMADD” Perry på Ground Zero. Perry fick ett finger infekterat, som han misskötte och det
gick så lång att han fick amputera fingertoppen. Bl a fick han göra läkarbesök under en
turné i Kanada, och han har stora sjukvårdsräkningar, som han (i likhet med många andra
amerikaner, musiker eller inte) inte har försäkringar som täcker.
Vi stannar för middag på The Hollywood Café, ”The Home of the Fried Dill Pickle” i
Robinsonville. (Betydligt godare än det vi bestods på Big John´s i Jackson.) Det här lilla
samhället (inte mycket kvar av det numera, i skuggan av en rad casinon) är stort i
blueshistorien; här bodde och verkade Son House, Robert Johnson, Willie Brown m fl tidvis.
Hollywood Café är ombesjunget i Marc Cohns awardsvinnande låt Walking in Memphis.
På Ground Zero ska musiken just köra igång när vi anländer. Under kvällen spelar
Dave Dunavent (spelar trummor tidvis och håller i arrangemanget), Abdul Rasheed (bg),
King Edward, Adam Gussow (vo/hca), Adolpho Sanders, Billy Perry Jr. (pno; strålande
spel, kvällens utropstecken), Frank Rimmer, Mickey Rogers, Josh ”Razorblade” Stewart,
Laura ”Lala” Craig (pno), ”Fishtail” (bg/dr), Daddy Rich (dr), Stan Street (sax) och Bill
”HOWL-N-MADD” Perry himself. Bills supergulliga fru Pauline är också där. Det samlas,
som sagt, in pengar till Bill Perrys läkarkostnader. En gitarr med samtliga musikers
autografer på ropas in av en kanadensare för 220 dollar. Peggy Brown i email: ”Carol estimates that she has received almost $1000 for Bill including the event that night! That is wonderful. I think some checks have been sent to the Blues Society so maybe the amount is higher now. The Ground Zero event went well, we thought – I am glad you guys were there.” Den här bilden på Bill “HOWL-N-MADD” Perrys band är från Foxfire Ranch. Fr v Shy, Bill,
Frank Rimmer, och trummis.
Shys pojkvän, Shy, Bill och Pauline Perry
To 4/11: Vi eskorterar Roffe till Gibsonfabriken, där han går en givande entimmestur. (Roffe
spelar bl a på en ES-175 från 1966 i Darkest White, soulbandet.) Under tiden fikar vi andra
på Starbucks, Katarina letar uttagsautomat, men hennes bankkort funkar (fortfarande) inte,
medan Stellan och jag kollar efter R. Kelly i skivaffär på Beale Street. God lunch på Oysternånting. Till Shangri-La Records för att försöka hitta R. Kellys radiohit When a woman
loves, men dom har inget med honom.
Vi stannar till vid Royal Studios (Hi Records), men hinner inte gå in. Vi har ju
lovat hälsa på Richard Johnston i hans juke joint och vill åka medan det är ljust. Den lilla
byggnaden, mest känd som Hi Records, ser rätt nedsliten ut, liksom hela stadsdelen.
Kvarteret av Lauderdale Street är faktiskt omdöpt till Willie Mitchell Boulevard. Mitchell dog
den 5 oktober 2010. Hans sista produktion blev Solomon Burkes (också!) sista CD.
Lämpligt nog, efter Rd 147 i Arkansas till Richard Johnston (901-412-6362),
ligger Albert King begraven på kyrkogården Paradise Gardens i Edmondson, AR, så vi gör
ett fotostopp där. Vi fortsätter till det otroligt pittoreska Kamp Karefree vid Horseshoe Lake
(Hughes, AR) och vi kommer fram till en större byggnad, en nedlagd restaurant vid
sjöstranden. Den ska Richard och hans partners Chris Phillips och Jennifer Sexton driva
som en juke joint. Invigningsspelningen ägde faktiskt rum redan under nyss passerade
Halloweenhelgen. Richard visar oss det hus han och hans fru ska renovera och hyra. I sjön
finns massor av fisk. Här har Richard funnit sitt paradis efter otaliga bosättningar. Ska bli
spännande se om de får snurr på det hela. Han tror stenhårt på att det går locka folk från
Memphis och samhällena runt om till en blues-juke joint. Här vid Horseshoe Lake bor det
bara vita (en hel del ”rednecks”), men här ska jävlar inte spelas någon country! – Memphis
är bara en kvart borta. Vilket vi betvivlar, men faktiskt tar det – utan gravstopp – bara
knappt 20 minuter tillbaka till Memphis.
Richard (t v) och Chris med Horseshoe Lake i bakgrunden
På motellet är vi för utmattade för att åka in och se pianissan Di Anne Price, utan
det blir hämtpizza och öl/vin på rummet. Vi behöver pusta ut efter två fullmatade mycket
lyckade veckor inför flygturen hem. Dessutom har Roffe varit förkyld några dagar, men
tappert kämpat på med hjälp av lämpliga doser Ipren. Vi har varit i de mest skilda ”hoods”,
hört musik av skilda slag, och bott på de mest skilda ställen.
Fr 5/11: 06.50 kör jag Stellan till hans flyg till Chicago. 08 lämnar vi tillbaks bilen. 12.55
går vårt flyg från Memphis till Newark, efter att ha flyttats från 11.30 (när vi bokade) till
12.05 till 12.55. Hälsar på Super Chikan, som ska flyga till Virginia och en festival där.
Från Newark till Arlanda är det kraftig medvind; en rutinerad flygvärdinna säger till
Katarina, att hon aldrig flygit så snabbt över Atlanten, och vi är framme ca 07 lördag, en
halvtimme före utsatt tid.
Taxi till Vallentuna 400:- med lite dricks. Jag är inte alls trött (trots att jag inte sov
just nånting på planet), så jag åker in till Stacken. Blir irriterad när jag får vänta på tåget
och det inte ropas ut varför det är försenat (jag dubbelkollar lördagstidtabellen). På Stacken
kraschar Outlook. När jag kommer till Östra på väg hem är det andra tider på monitorn än i
tidtabellen. Jag fattar ingenting; frågar en konduktör om inte tidtabellen gäller. Jodå, men
det är röd dag. Jag fattar fortfarande ingenting – det är Allhelgonadagen, säger han. Tablå!
Fotnot: Förklaring till rubriken. Rev. Joe Washington i Jackson interfolierade ung. varannan/var tredje mening med
”Hello somebody! Can I get a witness!” i sin predikan.
Sam´s Town Casino under soulkonsert. Foto: Mike Dobbins.
Fotnot 2: text Walking in Memphis av Mark Cohn:
Put on my blue suede shoes
And I boarded the plane
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain
W.C. Handy -- won't you look down over me
Yeah, I got a first class ticket
But I'm as blue as a boy can be
Then I'm walking in Memphis
Walking with my feet ten feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel
Saw the ghost of Elvis
On Union Avenue
Followed him up to the gates of Graceland
Then I watched him walk right through
Now, security they did not see him
They just hovered 'round his tomb
But there's a pretty little thing
Waiting for the King
Down in the Jungle Room
(Chorus)
They've got catfish on the table
They've got gospel in the air
And Reverend Green be glad to see you
When you haven't got a prayer
But boy you've got a prayer in Memphis
Now Muriel plays piano
Every Friday at the Hollywood
And they brought me down to see her
And they asked me if I would -Do a little number
And I sang with all my might
And she said -"Tell me, are you a Christian child?"
And I said "Ma'am I am tonight"
(Chorus)
Put on my blue suede shoes
And I boarded the plane
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain
Postscript: Det är inte utan att man känner sig kluven, att gå på gratiskonserter typ Sam´s Town Casino, när jag
tar del av vad fotografen Bill Steber skrev på sin website 2000 under rubriken ”The juke joints are dying”.
Han har pratat med folk som drev juke joints i Mississippi vid den tiden.
”We used to have big crowds, every Friday night especially, and check nights.” said James Alford,
manager of Smitty´s Red Top Lounge in Clarksdale, Miss. ”But (now) it´s not like that… The casinos have
affected this place terribly.” Casinos, home to the gambling that Mississippi legalized six years ago (1994
alltså), are also home to free music, free drinks and free food. To a juke joint business already fighting a slow
death from more modern entertainment competition, the casinos are accelerating their demise. Perry Payton runs
the Flowing Fountain Lounge in Greenville, Miss. ”Right now… I play a band here, I have to charge at
least $15. Tyrone (Davis) played (at the casinos) and it was free. I think Little Milton was $5. Lynn
White was free.” Paytons says his business has fallen off 65 percent to 70 percent since the
arrival of riverboat gambling.
”As long as you play the machines and give away liquor you can´t compete with that, you
know.” Even the traditional juke-joint back room gambling has taken a back seat to glitzy
corporate casinos. ”They´ve stopped that business. Done stopped that.”, says Chester Johnson of
Dublin, Miss. ”They don´t look for no crap games and card games now… Everybody be going (to the
casinos) now. Yeah, that casino got everything they near about wanted. They got them games and
whiskey too up there, you know, them drinks. They got the crowd now.” For most of this century,
the Delta had as many country jukes and blues joints as it did churches. Casey George, a
former professional gambler from Dublin, Miss., remembers a time when ”just about every
house you pass, near abouts everybody (having a party).”
Fotnot: Nov. 2010 fick Bill Steber The Blues Foundations ”Keeping the blues alive” award för ”Photography”.
Ett av de få juke joints som finns kvar; Queen of Hearts i Jackson