1. No category

Went to Brownsville ― took a right hand road…
12-26/4 2012: Memphis – Clarksdale – Jackson – West Point – Muscle Shoals –
Nashville – Brownsville – Memphis – Little Rock – Clarksdale ― Memphis
Peter Arvidsson & Tommy Löfgren
Flyg bokat via Seat 24 med SAS 6609:- (billigare än att boka direkt med SAS). Byte O´Hare
både dit och hem; inrikes med American Airlines. Inga förseningar. SAS bjussar på aperitif +
matdryck + avec. AA: allt kostar.
Hyrbil via Seat 24/Holiday Autos/Flygvaruhuset: Alamo, bokad midsize blev full size
Chevrolet Malibu för samma pris. Pris 5608:-. 1952 miles = 314 mil. Bensinslukare, men
gick perfekt.
To 12/4: 6:50 pm till Memphis. Checkar in på Knights Inn Airways. Får “som vanligt” rum
175. Drar in till stan för middag på Flying Fish. Stor Frozen Marguerita och god dagens
(fisk)rätt. När vi ska parkera i det för downtownbesök geografiskt perfekt belägna Tower
Parking-garaget vid Front Street möts vi av extrapersonal och skyltar om 10 dollar i avgift
(normalt 2-3 dollar). Jag frågar vad som står på. Jo, det är rockkonsert med Red Hot Chili
Peppers. Jaha, var ska vi då parkera? Vi är turister, och skulle bara stå här medan vi äter
middag. Var ska ni äta, frågar vakten. På Flying Fish. Ja, det är ett bra ställe, säger vakten,
och vinkar in oss för normal taxa!
Fr 13/4: Vi startar dagen med att åka till AT&T och köper ett kontantkort för $15 + tax som
gäller obegränsad tid, till den cellphone jag köpte i december. Ett ”10 cent/local call”-kort,
som jag har ca $10 kvar på vid hemresan. Fikar på Starbucks, Union Street.
Thomas Pelz, min sjukgymnast, har ringt och pga ett missförstånd bokat en
tid. Ringer hans tel.svarare (från min svenska mobil) och avbokar.
Sedan är det ”Highway 61 revisited” till Clarksdale. Vi gör en avstickare till
fiskecampen i Tunica, som fortfarande ligger i ruiner, baren och husen, efter den stora
översvämningen för ett år sedan. Och åker förbi den Blues Trail Marker för Henry ”Hardface”
Clanton, som Peter och jag närvarade vid invigningen av 2008.
Anländer till Clarksdale lagom till invigningen av en ”boardwalk plaquet”
utanför Club 2000 på Issaquena Street för den bortgångne lokale musikprofilen Foster ”Mr.
Tater” Wiley.
Detta var ett inslag i årets JUKE JOINT FESTIVAL, som startade föregående
dag och pågår 12-15/4, med musik och andra inslag (t ex en halvmaraton och
griskapplöpning) på 13 scener dagtid, 21 kvällstid + förstås gatumusiker, runt om och
utanför Clarksdale. Invasionen av bluesturister gjorde det omöjligt att få logi på Shack Up
Inn. Vid en rundringning 7/4 fick jag det sista lediga rummet på Southern Inn Motel, ett
familjerum med tre sängar (för oss två). $245.45 för tre nätter = 285:-/natt/person.
Efter Mr. Tater-ceremonin åkte vi direkt till Delta Blues Museum, där det hölls
en presentation och frågestund med Big George Brock och Louis ”Gearshifter”
Youngblood, med Jeff Konkel (Broke & Hungry Records) och Roger Stolle (Cat Head Delta
Blues & Folk Art) som moderatorer.
Big George Brock (hca) och Earnest ”Guitar” Roy
Därefter till Southern Inn för incheckning. Jag berättade för innehavaren (indier) att jag
bodde där första gången 1972. Han övertog motellet 1979 genom ingifte i ägarfamiljen.
Fikar på Krugers; kaffet bläääääää. Parodi när vi ska betala, då serveringens kassaapparat ur
funktion och vid utgångskassorna vet dom inte vad kaffet kostar, eller ens att det serveras
kaffe därinne (om nu ”decaffed” kan kallas för kaffe, men vi var desperata. Vi hade inte
upptäckt nyöppnade Yazoo Pass ännu.) och det tog en bra stund innan de lyckades ta reda
på vad vi skulle betala. Fotnot: Urban Dictionary om “decaffed”: ” The act of intentionally denying you
caffeine in your drink when you are rude to the barista at Starbucks”.
Till Cat Head store och ser KM Williams & Washboard Jackson en stund.
Till Delta Cinema, där det ska bli premiärvisning av DVDn We Juke Up In Here!,
en dokumentär om musik på juke joints i Mississippi. Smokestack är en av sponsorerna för
filmen. Först är det bål och snacks och musik i lobbyn av Lil´ Poochie, Elmo Williams &
Ezekiah Early. Nice, och speciellt Robert Lee ”Lil´ Poochie” Watson har ett jäkla tryck i
sången. Hälsar på Scott Barretta med flickvän Juliana.
Härnäst till The Bank Building och en scen i lobbyn i en stor bank, där Earnest
”Guitar” Roy, med munspelaren Big George Brock från St. Louis som gäst, lirade. Ganska
snart drar vi vid 9-tiden vidare till Red´s Blues Club (eller juke joint), där det redan är byst
med folk (förstås). Där lirar Cadillac John med komp av The Cornlickers. Kul! Ser 1½ set.
Sedan tar ”Gearshifter” Youngblood sååå lång tid på sig att börja sin spelning, att vi
tröttnar och åker till motellet redan vid midnatt. Det är ju en hård dag i morgon också.
Lö 14/4: Frukost på Rest Haven Restaurant. Vi avstår från stressen att springa runt bland
alla scener i den starka värmen (programmet omfattar 184 inslag bara denna dag [exkl
griskapplöpningen]!!!), och åker i stället till Belzoni Catfish Festival (Belzoni kallar sig ”The
Catfish World Capitol”), där Jacksongitarristen Jesse Robinson (som jag såg kompa Tommy
Tate i Jackson 1980) ska spela kl 11. Där är lika soligt och varmt. Vi är framme 10:45, och
Robinson har redan börjat. Han lirar solo med inspelat komp. En trevlig blandning av blues,
soul och jazz av en mycket skicklig allroundgitarrist och bra sångare under en timmes tid.
Naturligtvis koras en Miss Catfish. Terry Turner, en country/rock´n´roll-sångare och
pianist/gitarrist, personifierar (med peruker och kostymbyten) Jerry Lee Lewis, Johnny Cash,
Conway Twitty m fl. Josh Davis, en Elviskopia uppträder också. 5 st deltar i ”The Catfish
Eating Contest”, och världsmästare blir killen från Texas som vann förra året, som på 10
minuter lyckas pula i sig ca 1 kg (drygt 2 pound). 96 grader (ca 36 C) ― och varmare i solen.
Tillbaka i Clarksdale, där vi kommer till The Bank Building precis när Eddie C.
Campbell anländer, så jag överlämnar Sven Zetterbergs två senaste CDn (i Chicago 2010
hade han frågat hur det var med ”PeeWee” och Knut Reiersrud, vilka han turnerade i
Skandinavien med på 80-talet) och foton Leif Gäverth tog på Eddie på Buddy Guy´s Legends.
Peter och jag fikar på Yazoo Pass, där en man slår sig ner vid vårt bord och plötsligt frågar
om inte jag är Tom!! Det är Dave Wright, blues-DJ från Champaign, IL, som jag träffade vid
Sam Carr Day 2009. Han presenterar mig för sin kompis, som han flera gånger dragit vårt
”Bilbo Walker-äventyr” 2009 för. Efter lite vila på motellet till Eddie C.-gigget, där vi träffar
Dave Wright igen. Eddie är mycket bra, men han har bara sin basist med sig från Chicago
och är inte helt samspelt med bandet. Vi går till Delta Blues Room, där Jarekus Singleton
Blues Band från Jackson spelar. Han är en ung upcoming gitarrist, som blandar modern
distad blues på väl hög volym med mer traditionell stil. Mycket skicklig. Gör bl a en suverän
Ain´t no sunshine.
Jarekus Singleton
På Red´s spelar Earl The Pearl (Banks) kompad av The Cornlickers. Bra, men
väl mycket standardlåtar. Han har åldrats en del, sedan Erik Lindahl och jag träffade honom i
Memphis 1990. När han spelat klart åker vi till D.J. Hype´s R&B Lounge, en svart bar längst
norrut på Martin Luther King Blvd (f d 4th St.). Där spelar Roosevelt Roberts Jr. Blues Band
från Jackson (Wiley Irvin, gtr; Roberts Jr. vo/bg; Rocho Roberts, dr.) Inte mycket folk; Dave
Wright och några till, men när andra set börjar är vi några fler. Selwyn Cooper från
Louisiana, han spelade gitarr med Buckwheat Zydeco nästan hela 1980-talet, byter av Irvin i
några låtar. Jag blir även presenterad för munspelaren Deak Harp. Nattamat: glazed chicken
wings.
Sö 15/4: Frukost på Yazoo Pass (Espresso bar * Bistro * Bakery). Därefter till Cat Head store
(www.cathead.biz), som har en Mini Blues Fest utanför butiken. One-man-bandet Sean ”Bad”
Apple mycket bra med sin prewar- och hill country blues. Därefter resans höjdpunkt rent
musikaliskt, Rev. Peyton & His Big Damn Band (Peyton, vo/gtr; ”Breezy”, washboard/vo;
”Cuz”, dr). FANTASTISKT BRA! Peyton är ett geni med sin känsla för tradition, sin humor,
energi och ― inte minst ― bandnamnet. Sedan dags för brunch på Lady At The Levee. $9.98
för mat (dricka/dricks tillkommer) mycket prisvärt! Kaffet på Yazoo Pass. Till motellet för
någon timmes vila.
Den musikaliska höjdpunkten på resan – och den fotografiska, när jag lyckades fånga hela Rev. Peyton &
His Big Damn Band (Breezy, Peyton, Cuz)
Till Shack Up Inns The Chapel för en stund med Kenny Brown Band. Högsta
prioritet har dock Bill ”Howl-N-Madd” Perry, som ska spela utanför programmet på Club
2000 kl 4 pm. En timme försenade kommer dom igång (Perry, vo/g; dottern Sharo, baskbd/
vo; Frank Rimmer och inhopparen Dave Donovan på gitarrer. Trummisen saknas. Det blir en
jätterolig spelning. Efter paus hettar det till när en svart kille i 15-årsåldern, utan att, som
det tycks, fråga Bill om det är ok, börjar montera upp ett trumset. Det blir munhuggning
mellan Perry och den kaxige grabben, som alltmedan Perrys tråkningar (av typ ”I don´t like
you”) helt cool fortsätter sätta upp trummorna. Bills mysiga fru Pauline och Sharo försöker
tona ner Perry. Till slut är grabben klar att börja spela och efter första låten, utbrister Bill: ”I
like your playing, but I don´t like you as a person”. Förklaring: Bill undervisar svarta skolbarn
i blues på Delta Blues Museum i Clarksdale, och den här grabben har varit elev hos honom
och inte betalat kursavgifterna till Perry. Men grabben verkar vara genuint bluesintresserad,
för på kvällen var han ― lika kaxig ― med på bluesjammet på Red´s. Och visade sig vara en
usel sångare, men han sjöng lika glatt för det. (Se Bill och Sharo med elever: http://
www.youtube.com/watch?v=pVkilI2fFeM&feature=related)
På väg till Club 2000 stannar vi till vid Riverside Hotel, där Frank ”Just call me
Rat” Ratliff visar ett par av rummen där Ike Turner och andra musiker bodde på sin tid. Jag
bokar ett tvåbäddsrum för Leif Gäverth och mig till i juni à 70 dollar/natten inkl tax.
På kvällen, som sagt, det traditionella bluesjammet på Red´s, som avslutar
bluesfestivalweekenden. The Cornlickers (Big Jack Johnsons kompband: Dave Groninger och
Bobby Gentilo, gtr; Tony Ryder, bg; Dale Wise, dr) är huskomp. Earl The Pearl ger nu ett
vitalare intryck när han står upp och sjunger i st f sittande, som föregående kväll. Deak
Harp och Watermelon Slim (som undrar när jag köpte Red´s-T-shirten jag har på mig, med
hans namn på ryggen) blåser munspel och sjunger. Terry ”Harmonica” Bean är MC och
sjunger en låt och spelar bra munspel. Guitar Mikey gör en slowblues från kommande CD
mycket bra. Och, som sagt, den unge killen, som ivrigt hoppar in när han blir framsläppt.
När vi tröttnat på alla munspelare som passerar revy, kör vi till Pete´s Grill, men lyssnar bara
utanför en kort stund, när The All Night Long Blues Band låter ”alltför-mycket-högljuddgitarr” för att locka in oss denna sena timme, utan vi åker hem.
Var det alla alla tjejerna som fick igång Earl The Pearl på söndagens jam?
Vid Juke Joint Festival utdelas två stycken Miss Sarah Awards.”Past recipient”: BIG JACK JOHNSON. Det
mottogs av hans änka Angenette Johnson (bilden med Bobby Gentilo, gitarrist i The Cornlickers).
”Living recipient”: PENNY MAYFIELD. ”Longtime organizer of Sunflower River Blues Festival and TM
Williams Festival.”
Må 16/4: Vi checkar ut och kommer strax efter att Yazoo Pass stängt 9 am, så det blir
frukost på Rest Haven i stället. Sedan sätter vi kurs mot Jackson, MS. Fika i Greenwoods
”old town”, där vi hittar en mycket trevlig bokhandel med cafeteria, Turnrow Rhythm &
Books, 304 Howard Street. En man kommer fram, när han hör vår dialekt, och blir till sig när
vi säger att vi är från Sweden. 1988 blev han vän i Tyskland med en Lars Svensson från
Karlsborg(?), som han tyvärr tappat kontakten med. Men han utgår från att det förstås är
svårt för oss att veta något om denna person. Damn right! Köper boken Louisiana Saturday
night om musikställen i Louisiana.
Svänger in i Bentonia, men ”Duck” Holmes´ Blue Front Café är stängt. Anländer
till Poindexter Park Inn B&B 5:30 pm, något försinkade av att jag missade State Streetavfarten från I55, och får vända tillbaks. För lätt middag rekommenderar Marcia Weaver
superb ”red lentil soup” på Aladdin, och den är verkligen god (fast grön; det blir den när den
tillagas, förklarar servitrisen). Av Marcia får jag ett ex av en singel från Dorothy Moores
kommande CD Blues heart.
8:30 pm till Hal & Mal´s för Central Mississippi Blues Societys måndagsjam, där
bandet just börjat lira (vi missar den akustiska uppvärmningen i baren). Hälsar på
”Rock” (han har inga skivor nu, men ska ta med sig när jag kommer i juni), ”The Blues Man”
och Abdul Rasheed. Det här jammet (alltid med King Edwards husband) har jag skrivit om
flera gånger förut på Smokestacks hemsida hur bra det är, så det känns lite tjatigt att gå in
på detaljer. Anmärkningsvärt var att Grady Champion hade med sig en 18-årig gitarrfantom
från Cheyenne, Wyoming, Taylor Scott, han kommit i kontakt med. Den här grabben var
faktiskt enastående bra (och han spelar ”real deal blues”) och rev ner stående applåder och
jubel. Han kompades av husbandets Anthony Thomas, bg, och inhoppande trummisen Kodjo
Gonzales. Zack Hood från Santa Barbara, CA, spelade bra saxofon. Han såg vi även på
festivalen i Clarksdale. Lady L, som gjorde Ain´t no sunshine och ett par låtar till bra, hade
jag inte heller sett förut.
Grady Champion och 18-årige Taylor Scott
”Rock” twistar och ”The Blues Man” sjunger The Twist
Ti 17/4: Frukost 08.15. Till Malaco Records och hämtar skivor jag beställt av Maxie.
Tommy Couch Jr. får hon inte tag i. Till Deville Camera och köper batteriladdare till kameran.
Så anträder vi vår 3-dagarsfärd på Natchez Trace Parkway, en gammal
indianled som asfalterats till en tvåfilig väg, upp till Nashville. Man åker genom skogsbyggd
och åkermark, och ska man handla något eller övernatta får man åka in till något samhälle.
Det regnar oupphörligt kraftigt hela dagen, så det är inte läge göra några extra stops vid
sevärdheter (mest gamla indianbosättningar och civil war-slagfält). Med bilens ”cruise
control” är det enkelt att hålla hastighetsbegränsningen 55 m/h (vi är varnade att man lätt
åker på ”speeding tickets”) och det är bara att bekvämt tillbakalutad sitta och styra (och
hoppas på att ingen hjort hoppar ut på vägen). Men de enda vilda levande varelser vi såg
dessa tre dagar var ett bältdjur, ekorrar samt gamar och diverse andra fåglar. Så redan 2:15
pm är vi framme i West Point, där vi har förbokat Days Inn (456:- natten).
Howlin´ Wolf föddes här och downtown hittar vi i en park Mississippi Blues
Trail Marker för honom. Sedan åker vi Old West Point Road till den större staden Starkville,
där vi käkar middag på grekiska Zorba.
On 18/4: Checkar ut ca 9. Soligt och varmt, så vi gör några stops vid fina platser utmed The
Trace. Avfarten till Tupelo blir till Main Street rakt in i stan. Vi parkerar och går en sväng. Av
en ren slump kommer vi på en sidogata förbi en fabulöst fancy inredd nattklubb/rock´n
´roll-klubb, The Silver Moon Club, Ägaren och några till visar oss runt bland all
rockrekvisita. Alla bord är prydda med massor av foton på musiker och celebriteter under
glasskiva. Jävligt häftigt ställe, faktiskt. D.J. Fontana brukar komma ner från Nashville och
spela här regelbundet. Vi svarar svävande på om vi ska besöka Elvis´ födelsehem/museum
(som håller på att byggas ut ordentligt), för det tänker vi inte. Åtminstone kan jag säga, att
jag varit där förut. Vi blir också uppmanade att gå till Tupelo Hardware och fråga efter
Howard, som kan allt om Elvis. Så vi knallar väl dit, och får en föreläsning av denne grånade
old timer om när Elvis som 10-åring fick sin första gitarr där, precis vid den disk vi nu står. F
ö så har han på morgonen redan haft en busslast svenskar där! Vi fikar på ett trevligt café
downtown. Fortsätter sedan norrut och sträcker på benen vid en stor rastplats vid Tennessee
River.
Övernattning är bokad i Muscle Shoals, Alabama, legendariskt inom
soulmusiken. Rörigt som sjutton att hitta utan lokalkarta i fyrstadsregionen Florence/
Tuscumbia/Sheffield/Muscle Shoals, så vi hamnar först i Sheffield, innan vi hittar Muscle
Shoals Inn. Har aldrig sett så många vägnummer på en och samma tavla, inte ens i Frankrike.
Äter god soppa på Sweet Pepper´s, som är granne till Fame Studios på Avalon Ave. Vi kollar
på studion exteriört, men går inte in. De verksamma artister de har på sin hemsida nu är
totalt okända för mig. På kvällen åker vi till Florence, den av de fyra städerna som ligger norr
om Tennessee River, där vi äter en lätt middag på Legends (för min del potato skins w.
cheese, bacon & sour cream; läckert!) med ett glas USA-riesling. Promenerar runt i den
sköna kvällen och går genom W.C. Handy Park och förbi en rivningstomt där den
ursprungliga Fame Studios låg, där Aretha, Wilson Pickett och mängder av artister gjorde
legendariska inspelningar.
To 19/4: Sista etappen till Nashville. Rastar vid Wayne County Welcome Center för att köpa
vykort. Trevliga damer och fika har dom. Åker in i Hohenwald, som skyltar att de är den
högst belägna staden mellan New Orleans och Chicago (298 m ö.h.; kan det stämma?). Men
det är inte därför, utan för att det där finns USA:s största park för rehabilitering av elefanter
från cirkusar och djurparker. Vi ser dock varken park eller elefanter och drar ut på Tracen
igen. Vi tar adjö av Natchez Trace Parkway med att vika av in till Franklin, en trevlig liten
museal stad, där det avgörande slaget stod vid the American Civil War 1864. 10 000 dödade
och skadade, gjorde att 24 byggnader i staden ianspråktogs som sjukhus. The Army of
Tennessee (sydstatarna) marscherade från Florence, Alabama, 21 nov och förlorade slaget
den 30 november.
Ruth, Brownsville Family Restaurant
Vi checkar in på Knights Inn i Nashville, där vi bor helt ok en natt för 335:inkl tax! Visserligen motbjudande vatten i den till synes oanvända swimmingpoolen och bara
Wi-Fi nätuppkoppling för laptop, men vad får man för det priset? Jo, faktiskt en något bättre
än vanligt frukost.
Det är en bra bit från motellet till Grand Ole Opry, och när vi kommer till det
jättelika Opryland är det nästan svårt hitta Grand Ole Opry, då området domineras av
köpcentra (malls) och hotell. Sedan in till stan för att kolla in ”Music Row”, som är betydligt
större och ännu stimmigare än Beale Street i Memphis. Country- och rockband i var och
varannan bar larmar ut på gatan. Vi käkar god pasta på stillsamma The Spaghetti Factory.
Nästan granne är B.B. King´s Blues Club, som har ett säkert mycket kompetent husband, men
vi är inte upplagda för live music. Så vi går och tar en pilsner på en utomhusservering nere
vid floden. Tittar in på Ernest Tubb Record Shop, när vi går till bilen.
Fr 20/4: Lämnar Nashville 9 am. I40 till Jackson, TN, och där Hwy 70/79 till Brownsville.
Drar en repa runt town square, parkerar och har turen att på Main Street, runt hörnet från
town square, just när vi gett upp hoppet att hitta en enda servering, se skylten Brownsville
Family Restaurant, ett härligt genuint ställe med lunchbuffé. Den svarta damen vid kassan,
Ruth, känner väl till Sleepy John Estes (se Jefferson nr 38 och 44) liksom flera andra där
gör, men ingen vet var han bodde. Så, visst, nog tog vi några ”right hand roads” där, men
säkert inte den rätta. En servitris, som frågar andra gäster om dom vet var Estes bodde,
berättar att hon flyttat till Brownsville för inte så länge sedan, då hon blev arbetslös där hon
bodde. Och nu går affärerna så dåligt, så hon räknar med att få avsked från den här
restauranten också. Den goda hemgjorda glass dom skyltade med i fönstret, som jag tänkt
avsluta lunchen med ― ja, det visade sig att hälsovårdsnämnden haft synpunkter på
skötseln av glassmaskinen och utfärdat förbud mot tillverkningen. Så mycket gick i moll här.
Finns det jobb i Sverige, undrade servitrisen, och så fick vi varsin rejäl kram när vi gick.
Fotnot: I låten The girl I love, she got long curly hair sjunger Estes ”I´m going to Brownsville, take that right
hand road”.
Releaseparty på Ground Zero. ”Howl-N-Madd” Perry och Sharo ”Shy” Perry
I Memphis checker vi in på Knights Inn och jag ringer Mike Dobbins inför
morgondagens bussfärd till Little Rock. Åker till Eckos skivaffär, men den är stängd. Kvällen
tillbringar vi i Clarksdale, där Bill ”Howl-N-Madd” Perry har skivrelease på Ground Zero. På
vägen Hollywood Cafés goda cheesburgare.
På Ground Zero hälsar jag på Carol och Ron Marble (Carol är manager för Bill
Perry). Värmer upp gör Bill Perry Jr. Trio, med Perry Jr. på piano/vocals plus elbas och
trummor. De spelar modern jazz och är sensationellt bra. Bill Jr. sitter kvar, när Bill ”HowlN-Madd” Perry Blues Band tar över (Frank Rimmer, gtr; Sharo Perry, bass keyboard; Joe
Eagle, dr). Bill sprider som alltid en skön glädje med sitt smittande skratt och goda humör.
Kolla http://www.howl-n-madd.biz. Jag köper 12 ex av skivan, The Clarksdale sessions, till
Smokestack. Vi är tillbaks i Memphis ett på natten.
Sångaren/gitarristen Mickey Rodgers dansar med Bill Perrys fru Pauline på releasepartyt. I bakgrunden
Bills och Mickeys manager Carol ”Blues Mama”.
Jackie (t v) och Wilma (mitten) på Blues on the River
Lö 21/4: 11 am går The Sweet Angel Bus till Little Rock, AR., den som Lasse Dunderberg
och jag åkte med för ett år sedan. Två bussar då, en buss nu, då flera åker i egen bil. Lugnt i
bussen i år när ”hålligångdamerna” Jackie och Wilma inte är med. Eddie ”Q.T. Records” Taylor
är med igen. Liksom förra året är vi svenskar de enda vita. Det gråmulna vädret i Memphis
blir stekande sol i Little Rock, där det inte finns mycket skugga i amfiteatern där Blues on
the River hålls. Väldigt mycket folk är det, mer än förra året. De flesta borden i VIP-arean
nedanför scenen är bokade av Buffalo MC Riders från skilda håll i USA. Det dröjer inte lång
stund förrän Jackie kommer störtande. Hon, Wilma och en till sitter bara några bänkrader
bakom oss. Vi väljer att inte ansluta oss, och skyller på att jag ska vara framme vid scenen
och fotografera mesta tiden. Ingen lögn direkt, för Mike Dobbins (Sweet Angels manager och
make) har fixat backstagepass åt Peter och mig).
Donnie Ray på scenen och linedansare på och nedanför scenen
Först på scen är ”Arkansas´ own comedian” FAM. Från Texas kommer Donnie
Ray med band och gör som vanligt ett bra jobb. Bl a introducerade han The new southern
soul blues slide och instruerade danssugna. Line dance-varianterna är oerhört populära.
Sweet Angel har en bredare repertoar och en mer distingerad stil än de flesta i southern
soul, speciellt som hon lirar en hel del altsax, och hon wailade på bra i avslutningsnumret,
Purple rain. Hennes bandledare Nathan Phyerstone såg att jag plåtade och bad att få
Jefferson med reportage från festivalen tillsänd till sig. En av körtjejerna höjde insatsen till
att alla i bandet skulle få varsitt ex. Kanske får hon bara det här omnämnandet, vad vet jag.
The Sweet Angel Band: Timothy Walker, kbds; Carl ”Sonny Boy” Fields, gtr; Nathan
Phyerstone, bg; Reginald Ector, dr; Anita Humphrey och Jackie Ingram backing vocals. (Se
Sweet Angel spela Purple rain vid 2011 års konsert på http://www.youtube.com/watch?
v=P2qnb5hpVR0.)
Sweet Angel
Bigg Robb tar sängkammarsoulen till sin extrem – och ut i det fria
T.K. Soul är en yngre sångare på väg uppåt; på hans visitkort står ”The Bad Boy
of Southern Soul” (se intervju i Jefferson nr 171) och även han red hårt på linedance-crazen
med The zydeco glide och Dancin´ the blues away (with the electric slide like back in the
day). Så gjorde han också en gammal Soul train och förstås sina egna radiohits. Men mig
lämnar han ganska likgiltig; han spelar nästan enbart på den kvinnliga delen av publiken
som sexobjekt. I intervjun framstår han som enormt egocenrisk, men gav intryck av att bli
genuint glad när jag efteråt ger honom ovannämnda nummer av Jefferson.
Sedan den som alla väntar på, Bigg Robb med sina Da Problem Solvers, och
alla 6-7000 reser sig upp som på kommando och förblir stående/gungande hela showen. Ett
jäkla spektakel är han ― men rolig . Den här gången fick han mer tid på sig, än när jag såg
honom förra året i Laurel, MS, så nu hann han med 5-6 klädbyten. Roligt, som sagt, men när
hans stab bär in en brits med en kvinna utsträckt på och han lägger sig jämte henne och
sjunger hennes lov, ja, då går det helt klart till överdrift. Men den svarta publiken älskar
dessa excesser. Ja, att beskriva hans show skulle ta alltför stor plats och skulle ändå vara
svår att göra rättvisa. Kön till hans försäljningsstånd, där han poserade för foton med fans
och skrev autografer, tog inte slut förrän halvvägs in i Clarence Carters framträdande. Robb
blev jätteglad, när jag gav honom Jefferson nr 168 och avbröt allt annat för att signera sin
nya CD till redaktör Lillsunde och mig.
Sonny Mack och Thessalonia Smith
Clarence Carter, ja. Han ser gammal och bräcklig ut när han leds ut på scenen,
men när han väl fått gitarren på plats och något så när stämd, låter han ungefär som han
alltid låtit. Låtarna är också stapelvaran; Patches, Strokin´, Slip away, Too weak to fight, ett
Jimmy Reed-medley. Mellan låtarna långa monologer, där han luftar en förskräckligt unken
kvinnosyn. Förvånansvärt många är kvar under hans framträdande; jag befarade att det
skulle bli trängsel mot utgångarna när Bigg Robb slutat. Ja, sedan återstod bara bussresan
hem till Memphis.
Sö 22/4: Kl 11 anländer vi till True Faith M.B. Church, 1070 Rozelle St., där Sonny Mack (ex
William ”Dead Eye” Norris) spelar gitarr. Jag intervjuade Sonny i december, men såg honom
inte lira, och enda möjligheten att se honom utöva musik denna resa var i hans kyrka. Lite
obekväm känner mig i dessa sammanhang, men alla i dessa församlingar är ju så förbaskat
trevliga och glada över sina gäster. Predikan hölls av Rev. Britton, medan kyrkans pastor,
Rev. J.O. Short, höll sig i bakgrunden pga huvudvärk, förklarade han. Musikalisk ledare var
en tonårig tjej, Thessalonia Smith, som spelade piano/orgel och sjöng både vackert och
med tryck, och trummor spelade 8-årige Marcus Blenson. Efter mitt tacktal, blev Sonny,
enligt vad han sade, inspirerad att sätta sig vid pianot och sjunga en av sina favoritspirituals,
The Blood. Ett nytt inslag för mig var när alla gick ut i mittgången, ställde sig i ring och höll
sin granne i handen under bön. Bänkarna var dock ganska glest besatta och kyrkans kör var
inte på plats. Det hela slutade med att samtliga ställde upp sig på kyrktrappan för
gruppfotografering. Vi blev där presenterade för Robbie Faye Norris, Sonnys fru.
Kyrkobesökarna denna söndag. Damen i blå dräkt är Robbie Faye Norris och bakom står hennes make
Sonny Mack (a.k.a. William ”Deadeye” Norris).
Från kyrkan åkte vi direkt till ett klaustrofobiskt stort köpcentra vid Goodman
Road i Southhaven (Airways Blvd rakt söderut ca 7-8 miles från motellet) och inhandlade
kvalitetsjeans (förhoppningsvis) för 29.50 dollar i butiken Old Navy.
Ca 4:40 pm anländer vi till Foxfire Ranch (www.foxfireexperience.net) utanför
Waterford (söder om Holly Springs) för deras söndagsblues. Det är rätt kyligt, så musiken
blir inomhus i deras juke joint denna kväll. Spelar gör Mark ”Muleman” Massey från
Clarksdale, kompad av Duwayne Burnside, bg, Garry Burnside, dr, och Billy Earheart på keys
(namnet lät bekant, men jag kunde inte placera honom. Senare kollade jag på nätet och han
är en originalmedlem av The Amazing Rhythm Aces; pianist för Hank Williams Jr.
1985-2006; turnerat med Al Green, Waylon Jennings;, och 25 maj är det “Billy Earheart Day”
i Memphis!). De kommer igång vid 6-tiden och vi är inte många besökare, men det droppar
in några vartefter kvällen lider. Little Joe Ayers får Jefferson där hans CD recenseras. Willie
Wilkinson, som driver The Hut juke joint i Holly Springs, säger att han ska börja med live
blues lördagar i maj igen.
Duwayne Burnside och Mike ”Muleman” Massey
Nate Dogg
Vi bryter upp vid 21-tiden och åker till B.J.´s Secret i Memphis. Där lirar
samma band (i stort sett), Nate Dogg & the Fellas, som på nyårsdagen, när Holger och jag
åkte dit på tips av gitarristen Alby Sutherland. Det var mer folk då, men denna kväll blir i
stort sett lika häftig, beroende på den hysteriskt goda stämningen som alltid tycks råda här.
Kvinnan som drog upp mig på dansgolvet förra gången är där och drar med oss till deras
bord, där vi bjuds ta för oss av vodka, gin och drinkmixers. Jag köper öl i baren och får en
hink is med fem Bud Light i. Kostar 5 dollar. Fattar inte hur det kan vara så billigt, och lägger
2 dollar i dricks. Nate Dogg är i toppform och ute bland borden och munhuggs med
gästerna mest hela tiden och uppvaktar damerna med sång och retsamheter och männen
med tråkningar om deras påstådda bristande förmåga att tillfredställa damerna. I pausen
dansas det electric slide. Några knuttar sitter i baren och en av dem tar sångmicken och drar
igång Sweet home Alabama (Lynyrd Skynyrd), räcker över micken till Nate Dogg, som sjunger
färdigt låten. Bandet består av Alby Sutherland, gtr; Rick, kbds; Marcus Phillips, bg; Jarrell
Causey (son till Nate Dogg), trummor. 01.40 lägger de av. En toppendag, med en grym
avslutning.
Alby Sutherland
Miss Lanette och Sean ”Bad” Apple
Må 23/4: Till Ecko Records en kort stund och sedan till The Blues Foundation, 421 S. Main,
där jag överlämnar tre ryska böcker om prewarblues på uppdrag av författaren Valery Pisigin
(med foton av sambon Svetlana) till Jay Sieleman, Det var min idé att de skulle donera dem,
för dessa inbundna böcker är verkligen imponerande. The Blues Foundations nya lokaler är
också imponerande, med många intressanta föremål på display. Vi hinner inte stanna lång
stund, då vi nu ska till Clarksdale igen. På väg ut ur Memphis köper jag några skivor i Eckos
skivaffär och så äter vi lunchbuffé på China Inn. Vi stannar vid Sam och Doris Carrs välskötta
grav vid Thompson Chapel utanför Lula. Det gröna huset som stod som en fyrbåk på
bomullsfältet utefter Hwy 49, där Claes Hedman, Hassarna Andréasson och Schweitz och jag
första gången besökte Sam Carr (bandledare för The Jelly Roll Kings) 1974, och där Peter
och jag hälsade på Sam 2008, är borta nu. Senaste året blev huset vandaliserat och brann
nyligen ner. Sorgligt! En gång repeterade Frank Frost och Sam inför en turné, när Björn
Khönberg och jag var där. Av Doris fick jag recept på sweet potato pie (efterrätt); se nedan.
I Clarksdale fikar vi på Yazoo Pass och jag hämtar skivor till Smokestack hos
Cat Head. När vi kommer till Hopson Farm och Shack Up Inn pratar Bill i receptionen i
telefon. Han överlämnar luren till mig med ett ”here´s someone who talks Swedish”. Jag tar
luren och en kvinna säger ”jag har huvudvärk” (på svenska alltså). Och tillägger (på
engelska), att det är det enda hon kan på svenska. Jag frågar vem hon är, och det visar sig
vara konstnären (metal artist) Stephanie Dwyer, som skapat ”the bottle trees” på Hopson.
Efter att ha slappat ett tag, åker vi vid 7-tiden till Bluesberry Café, som har
”spaghetti night w./live blues” måndagar. Det är den mycket se- och hörvärde Sean ”Bad”
Apple som underhåller. Ännu mer underhållning blir det när en svart kvinna, klädd som för
att gå i kyrkan, kliver in. Med yviga gester insisterar hon på att få sjunga, så till slut får hon
det. Hon har papper med sig med texter nedskrivna. Hon sjunger bra och med känsla. Sedan
går hon igen. Apple presenterade henne som Miss Lanette. Hon sjunger ibland med The All
Night Long Blues Band, och jag har mina misstankar att detta ingick i ”showen”. Munspelaren
Steve Kolbus visar sig också på styva linan. Underhållningsgraden stegras till max när
Watermelon Slim glider in och gör sig bekant med alla. Även han går förstås upp och han
sjunger Fred McDowells Keep your lamp trimmed and burning och, a capella, en work song.
Slim är en jätteskön lirare och en av USA:s mest uppskattade bluesartister, men en mycket
jordnära varelse. En trubadur från Kanada på besök, får också visa vad han kan. 22.45 är vi
hemma i vårt Electric Blue Shack igen.
Summering: Ain´t no party like a down south party!
Ti 24/4: Frukost på Yazoo Pass, innan vi återvänder till Memphis. Där hämtar jag beställda
skivor hos Ecko Records. Sitter ett tag i det sköna vädret på en uteservering och intar ett
glas vin och lite tilltugg, innan vi går till Peabody Hotel och kollar på ankorna, när de tar
hissen upp till på taket kl 17 för sin nattvila. Det är byst med folk, så man ser nästan
ingenting. Sedan tar vi bilen för en liten utfärd till Mud Island. Sista måltiden i Memphis
senare på kvällen blir varsin 9-tummare på Exline Pizza, 3375 Elvis Presley Blvd, som skyltar
med ”Best pizza in town”. Och den är god.
On 25/4: Min resväska väger 42 lb (19,1 kg) vid incheckningen. Som tur är har Peter kunnat
ta en del av mina inköpta DVDs. Hemresan går bra med undantag att vi, efter att vi checkat
in på utrikesterminalen på O´Hare, det inte finns något riktigt kaffeställe (varken Starbucks
eller Wayne´s Coffee!), bara ett som heter Metropolis, som endast hade regular coffee.
På SAS-planet hem ett kanonvin, Janeil Gros Manseng 2010 från Francois
Lurton, någonstans i Frankrike. Tror mig aldrig ha smakat Gros Manseng-druvan, i varje fall
inte som endruvsvin. Fantastiskt aromatiskt och gott!
To 26/4: Landar Arlanda ca 07.30.
Tommy L
PS
Här är Doris Carrs recept för sweet potato pie: