1. No category

Paul Frigyes
Guilloutinen
Biografi om Jan Guillou
Lindelöws Bokförlag
3
Innehåll
Förord november 2014 • 7
Akt 1 Ikonen • 9
Akt 2 Vägen till scenen • 25
Akt 3 I Botolfsens trädgård • 97
Akt 4 TV-stjärnan och folkhjälten • 151
Akt 5 Berättare med ett kall • 211
Akt 6 Krönikor, agitation och bataljer • 239
Akt 7 KGB och kalla krigets återkomst • 263
Akt 8 Enmansprocessionen • 283
Akt 9 Åter till Saltis • 291
Epilog Därför stoppades boken • 293
Jan Guillous bokutgivning • 303
Källor • 305
Personregister • 309
5
Förord
– Men varför vill du egentligen skriva en bok om Jan?
Jan Guillous fru Ann-Marie Skarp ställer frågan i ett skeptiskt
tonfall när hon tar emot mig i sitt rum på Piratförlaget, på Östermalm.
Jag finner frågan besynnerlig. Självfallet är väl en av de mest
kontroversiella och centrala gestalterna i senaste halvseklets medievärld intressant för många. En rimligare fråga vore varför ingen
tidigare skrivit en bok om honom.
Ann-Marie Skarp ser inte nöjd ut efter mitt svar.
– Är det en skandalbok?
– Inte alls.
Mitt svar är uppriktigt menat. Jag vill förstå personen, yrkesmannen och fenomenet Jan Guillou.
Dessa tre aspekter hänger givetvis ihop. Men de är också nästan
besynnerligt skilda åt. Många avskyr personen Guillou, respekterar
yrkesmannen men älskar fenomenet Guillou.
Så hur hänger de tre delarna ihop?
Först har vi personen, hans drivkrafter och bakgrund som berättelserna har sitt upphov i. Våra egna liv är ofta målade i gråskalor,
i Guillous berättelser härskar de bjärta färgerna. Vad i hans egna
livserfarenheter ger upphov till detta?
Sedan har vi historien om yrkesmannen Jan Guillou. Den är
framför allt fascinerande eftersom han sökt sig in i hetluften och
med sitt inflytande över offentligheten själv påverkat mediebilden
av sin tids stora frågor och navigerat mellan dem. Vad handlade
historierna i grunden om, var fick de sin lyskraft och hur mycket av
genomslaget har Guillou själv orsakat?
7
För mig är ändå mediefenomenet Guillou den mest fascine­
rande delen. Det ligger utanför personen och handlar om det mo­
derna mediesamhällets villkor och dess behov av en ”Jan Guillou”.
Under det senaste halvseklet har medierna säkrat sin överlevnad
genom tvära kast mellan upplysning och underhållning. Detta, och
behovet av starka, tydliga berättelser, går ibland ut över sanning­
en. Mediefabrikerna premierar braskande historier, och berättelserna har ofta karaktären av moderna myter, vars användbarhet inte
främst ligger i sanningshalten, utan hur väl de hjälper oss förstå och
hitta en moralisk position i verkligheten.
I berättelsen om Jan Guillou och de villkor han verkat under
syns också det problematiska i mediernas dubbla roll, som förmedlare av både upplysning och underhållning.
Under arbetet har jag varit i kontakt med över 120 personer som
haft direkta erfarenheter av Guillou under skilda epoker. Tack till
er alla som gett små eller stora skärvor till berättelsen.
Jan Guillou har själv ställt upp på ett halvt dussin intervjuer och
svarat på frågor om sin karriär och var föredömligt tillmötesgående,
ända fram till dess att han fick läsa manus, då han med hjälp av
en rutinerad och överraskande TV-gestaltning lyckades skrämma
Norstedts förlag från utgivning. Hans fru, Ann-Marie Skarp, tidigare redaktör på Norstedts, hade då redan i flera månader utövat
påtryckningar på förlaget och dess chef. Berättelsen om den stökiga
vägen fram till tryckt bok beskrivs i pocketupplagans sista kapitel.
Det här är mitt försök att skriva en oberoende berättelse om den
spektakuläre svenske berättaren, och Sveriges besatthet av honom.
november, 2014
Paul Frigyes
8
Akt 1
Ikonen
En av Sveriges främste mediepersonligheter,
hans lyskraft och lockelse.
Mars 2010. Jan Guillou är i sitt hus utanför Östhammar för att
skriva på sin stora, episka bokserie, löst baserad på hans egen släkt­
historia. Solen har börjat luckra upp blottor i vägarnas hårt packade
vita täcke, men snön ligger ännu meterhög på fälten och i s­ kogarna
runt hans skrivarstuga. Jag är på väg för att besöka honom, men
nästan framme tvingas jag väja med bilen för grann­bondens risröjning, fastnar i en driva och får sedan lunka skogsvägens sista
­kilometer till fots.
Senaste veckan har Guillou varit mer synlig i medierna än vanligt. Han har kört sin Citroën de 90 minuterna till Stockholm flera
gång­er. I Kanal 5 var han jaktexpert hos underhållarna Filip och
Fred­rik. I en veckokrönika i Aftonbladet dagen dessförinnan gisslade han direktörerna för Vattenfall och skåpade ut privatiseringen
av el­bolagen. Under söndagskvällen var han inbjuden till SVT:s
Agenda för att med konstnären Lars Vilks och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni debattera konst, blasfemi och yttrandefrihet.
Den här veckan sänder TV4 reklamtrailers för serien om ridda­
ren Arn på bästa sändningstid.
Och denna måndag då jag ska besöka honom har han hamnat
på löpsedeln för sitt ”hån mot Vilks” efter sändningen. Hånet efter
att kamerorna stängts av bestod av samma sak som sades när kame­
rorna var på, nämligen att Vilks inte kan teckna.
2010-talet har inletts – sjätte decenniet som Guillou figurerar
9
med spektakulära utspel i riksmedier och på löpsedlar.
Efter några minuters rask vandring är jag framme vid skrivar­
stugan, ett mörkt trähus med något allvarligt över sig i skogsbry­
net. Ytterdörren står öppen mot det starka solljuset som gnistrar i
gårds­planens snötäcke. Jag går fram mot dörren, stannar till, och
ropar lite försiktigt in mot mörkret: ”Hallå där!”
När Guillou efter ett tag stegar fram i dörröppningen har han
något tärt i blicken. De karaktäristiska ögonen är små, rörelserna
långsamma och redan när jag hänger av mig rocken tillstår han:
­arbetet med den stora romanserien har fastnat.
Normalt är intervjuer hos Guillou ytterst formella arrangemang, en anvisning om var man ska hänga jackan, en gest om var
man ska sitta. Inget kaffe. Mer karaktär av audiens än kollegial
för­bröd­ring. Denna gång bjuder han på kaffe och ser man på en
croissant. Trä­huset i Ros­lagen, som Guillou lät bygga i början av
90-talet, har två stora centrala rum med högt i tak och en öppen
spis. Väggarna pryds av över 300 jakttroféer i långa rader, horn från
djur han själv skjutit.
På en vägg hänger afrikanska spjut och sköldar. Hans arbets­
plats med den omtalade Adler-skrivmaskinen är inrättad vid ett
stort arkadbågat panoramafönster. Ovanför hänger tre uppstoppade svarta buffelhuvuden. På det svarta golvet ligger björn- och
zebraskinn. Och framför spisen står ett 900 kilos stenbord i svart
och röd granit.
På golvet står ljusgrå stolar i gustaviansk stil och vid trappstegen mellan de två stora rummen tronar två förgyllda lejonstatyer.
Guillou är dämpad när han förklarar varför författandet går
trögt.
– KGB-historien tar all energi. Jag kan inte göra något innan jag
klarat av den. Det är faktiskt ganska plågsamt.
Vi sitter i två fåtöljer i ett burspråk som vetter mot husets fram­
sida och först efter en god stund inser jag att tiden efter Expressens artiklar nu 2010om Guillous KGB-kontakter under 60- och
70-talen har inte varit business as usual.
10
Vi är mitt i vad som kom att bli hans yrkeslivs dittills tyngsta strid. Han talar eftertänksamt, oroat dröjande, bara vid något
tillfälle klipper han till med ett av sina karaktäristiskt tvärsäkert
avfärdande ”Neh!”.
Men varför var just Expressens KGB-artiklar så förödande?
Jan Guillou har tidigare hängts ut av Dagens Nyheter s­ om
­Säpo­-­­­spion, och under IB-affären på 70-talet både a­ nklagades ­och
döm­des han som just spion. Han hamnade i fängelse för det. Varför
upp­lever han detta som så mycket värre?
– Med IB var det annorlunda. Opinionen var delad och vi fick
stort stöd. Och påståendet och hela upplägget med att vi skulle
vara spioner genom att publicera artiklar var så absurt. Men nu utmålas jag på allvar som landsförrädare. Det är väldigt obehagligt.
Det är ett sätt att karaktärsmörda mig, säger han och berättar hur
det gick till.
– Journalisten Micke Ölander insisterar på att få bjuda på mid­
dag, och till slut kommer jag, och vid ett tillfälle slänger han upp
namnet Gergel. Meningen var att jag skulle neka. Men det gör jag
inte. Jag svarar att jag visst minns honom och att det hände mycket
sådant på den där tiden, så vad vill du veta? Jag väntade på en följdfråga men det kom ingen. I artikeln refererar han sen mitt ansiktsuttryck, men inte mitt svar. Tio månader senare kommer r­ eportaget,
stort uppslaget i Expressen. De hade fantasin som källa!
Det fanns ytterligare ett motiv till att Guillou tog affären så hårt.
Han växte upp i en tid och miljö där riket och dess försvar visades
en grundläggande respekt. Han formades av en vänsterradikal
­tidning som hyllade det väpnade försvaret av fosterlandet.
Och nu rungade anklagelser om landsförräderi mot honom från
alla håll.
– Jag har i stort sett varit arbetsoförmögen sedan dess. Det har
blivit mycket större än från början ... sedan kom efterbörden med
kampanjen i Newsmill. Det är mycket dystert. En kombination av
glatt förtal och skadeglädje. Det är inte bara osanningarna, utan det
är förbannat otäckt att bli utpekad som landsförrädare, säger han.
11
Efter några tysta sekunder glimtar dock Jan Guillous självmed­
vetet sarkastiska humor till:
– Det sägs att jag ska fällas för att jag är en tiotaggare. Men en
älg med tio taggar är inget att skryta om. Om något är jag i så fall
en tjugotaggare!
KGB-affären blev ett lika omvälvande som oväntat haveri i Jan
Guillous karriär. Jägaren, som under så många decennier framstått
som osårbar, förvandlades plötsligt till villebråd. Det ledde till en
våg av kritik.
Själv hade jag under ett arbete med en bok om löpsedlar lite i förbifarten sparat de flesta av de många löpsedlar som Guillou figurerat
på genom åren. Inte för att de berättar så mycket om honom, utan
för allt de avslöjar om mediesamhällets fascination för Guillou.
Jan Guillou väcker känslor som få andra.
Hos många: beundran. För att han är ikonen Guillou. För att
han så övertygande och anspråksfullt axlat rollen som den obe­
roende sanningssägaren. Och för att han okuvligt intagit en radikal
position även när vänstern varit på reträtt.
Hos andra: avsky. För att han anses förolämpa och trycka till
folk. Eller påstås handskas ovarsamt med sanningen.
”Åh, herregud!” har varit en vanlig reaktion från folk när jag sagt
att jag skriver en bok om Jan Guillou. Möjligen framstår det som en
övermäktig uppgift. Antingen dras man in i beundran och underkastelse inför ikonens verklighetsbeskrivning, eller ger sig in i en
omfattande attack som slutar i en orgie av förolämpningar och hat.
Många ser sig också som experter på Jan Guillou, och berättar raskt och bestämt för mig den egentliga sanningen om Guillous moral, motiv och drivkrafter. Vissa hävdar att han är en cynisk
maktspelare, som medvetet kalkylerat fram ett hänsynslöst beteende för att nå framgång. Andra hävdar tvärtom att det är synd
om honom, att han är en social outsider och fånge i sin egen frust­
ration.
En Expressenjournalist anförtrodde mig till och med att Guil12
lous stora livssmärta ligger i att han aldrig lyckats få jobb på Expressen – en replik som förefaller spegla en alltför stark tilltro till
Expressens attraktionskraft.
Det finns de som säger sig strunta i honom, men de har ändå
starka åsikter om hans uppträdande eller till och med hans kroppsform ofta med en referens till hans korta armar.
För de allra flesta framstår han som en begåvad, framgångs­rik
journalist och författare, samt – vilket ständigt upprepas över ­öl­glas
– en självgod jävel. Hans yrkesliv har sträckt sig från avslöjan­de reporter och programledare till thrillerförfattare, pjäsförfattare och
samhällsdebattör.
Karriären speglar epoken från 60-talets ungdomsrevolt, över
kalla krigets andra hälft, in i medieexplosionens 90-tal och ­2000-­
talets digitala informationsflöde.
Han är riksledande samhällsgisslare som instinktivt dras mot
kontroversiella ämnen – och om de inte har varit det så har de ­bli­vit
det när han gett sig på dem.
Av hans mest kända reportage slängdes han i fängelse för det
ena, IB-avslöjandet, och fick Stora Journalistpriset för det andra,
om Keith Cederholm.
Bägge blev symboler för de moderna mediernas makt att för­
änd­ra. Kanske också dess plikt att göra det.
Hans tio böcker om agenten Carl Hamilton har sålt totalt fem
miljoner exemplar. Romanerna om korsriddaren Arn Magnusson
har blivit jämför­bara succéer.
Hans övriga litterära produktion omfattar totalt över 40 böcker
som har gjort Jan Guillou till en av våra mest säljande författare.
Boken Ondskan har sålts i över 600 000 exemplar i Sverige, har
filmatiserats, kandiderat i Oscarsgalan och sålts till totalt 131 länder. Ondskan har också satts upp som pjäs med Benny Haag på
Dramaten, där den har spelats i 507 föreställningar – ett antal som
aldrig överträffats på denna scen.
Både romanserierna om Carl Hamilton och korsriddaren Arn
har filmatiserats.
13
Hamilton har synts i elva filmer och TV-serier, där skådespelarna Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk, Peter Stormare och
Mikael Persbrandt har avlöst varandra i huvudrollen. Korsriddaren
Arn har svingat svärdet i två filmer och en efterföljande TV-serie,
och Arnböckerna ledde till ett massivt uppsving för intresset kring
svensk medeltid. Utanför Götene i norra Västergötland uppfördes
2008 ett medeltidsland med Arn-attraktioner, som proklamerades
som en bro mellan fantasi och verklighet.
Korsriddaren Arn Magnusson har också fått ge namn åt en ost.
Jan Guillou har varit sommarpratare fem gånger: 1979, 1984,
1991, 1997 och 2009. Mest omtalat blev programmet 1979, då
han sade att den förre statsministern Per Albin Hansson tagit emot
­mutor från Guillous morfar. Denna uppgift, där källan var hans
egen mor, ledde till att programmet fälldes av Radionämnden.
Genom åren har Guillou förekommit ett femtiotal gånger på
kvällspressens löpsedlar, både som skapare av nyheter och som
­vandrande nyhet själv.
När internatskolan Lundsberg under hösten 2013 skakades
av en skandal om pennalism intervjuades han i Aftonbladet under rub­riken ”Lägg ner Lundsberg, Björklund”, två veckor senare
täcktes Expressens förstasida av bild och rubriken ”MAMMAN
gjorde Jan GUILLOU ARVLÖS”. Dessemellan recenserades hans
bok Mellan rött och svart i ett otal tidningar landet över.
Jan Guillou har i kvällspressen utpekats som både agent för S­ äpo
och KGB – och som Östhammars mest notoriske felparke­rare.
Ibland har han anklagats för att vara skrävlande rabulist, ibland
som passé och irrelevant. Han har rört sig så snabbt mellan verklighet och fiktion att publiken haft svårt att veta när det ena slutar
och när det andra börjar.
Ändå förblir han just Jan Guillou – en närmast tidlös gestalt,
ofta fruktad, men även beundrad bland såväl unga motorburna
män i landsorten som i kulturradikala mediekretsar i Stockholms
innerstad.
14
”Det finns bara två personer i Sverige som kan domptera sina
utfrågare till den grad att intervjuerna mera liknar en fotskrapande
audiens än ett skoningslöst förhör – Jan Guillou och Carl Bildt”,
skrev Nils Schwartz i Expressen 2012.
Vad är det Sverige utläser ur hans gestalt, varför upplevs han
som så respektingivande, angelägen och förarglig? Och hur har han
lyckats behålla sin position som kompromisslös riksleverantör av
obekväma sanningar?
I folks ögon är han uppenbart något mer än en känd skrift­stäl­
lare, snarare en slags urkraft i offentligheten. Kanske är han den
ende i Sverige som lever upp till begreppet larger than life.
Jan Guillou har valt att hålla sin egen familj, sina två fruar och två
barn, utanför sina offentliga berättelser. I memoarerna nämns de
knappt. Med sin halvsyster Pia, en parant dam som arbetat som
tjänsteman på USA:s ambassad i Stockholm, är relationen ytterst
kylig, precis som den var med modern. I praktiken bröt Jan Guillou kontakten med bägge två 2003 efter en Expressenartikel den
2 november 2003 där de hävdade att han for med osanning om att
ha fått regelbunden aga av styvfadern. Våren 2013 dog Marianne
Hansén vid 91 års ålder – sonen Jan efterskänkte sin laglott till systern, och fällde några osentimentala kommentarer om saken i Expressen. Sin mor har Guillou framställt som en svikare. Samma år,
2003, som filmen Ondskan hade premiär berättade han för DN:s
reporter Christina Kellberg hur han fått ett brev från en portvakt i
det hus han bodde under spädbarnstiden, som berättade att hans
mor hade lämnat sonen ensam för att gå ut och dansa.
– Och där låg jag full med skit och piss, citerades han i DN.
Hans släkt och närstående är i allmänhet noga med att inte stö­
ra Jan Guillous berättelse. Sonen Dan vill inte intervjuas, dottern
Ann-Linn besvarade frågor via mejl, men bad att få dem strukna när
far Jan fördömt mitt bokprojekt.
Dan Guillou är biolog och har – ända sedan åren på dagis i
15
Stock­­­­­­holm – beskrivits som påfallande tillbakadragen, även om
han 2009 trädde fram som kandidat för Miljöpartiet till Stock­
holms lands­­­­ting, dock utan att bli invald.
Dottern Ann-Linn har haft en högre profil. Hon var ­­­­­­­också­
­den som antog faderns utmaning, har varit reporter för Me­­­­­­
die­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­magasinet och Kobra och gjort en rad TV-produktioner för
­Ut­bil­­d­ningsradion. Tillsammans med en kollega driver Ann-Linn
Guill­ou i dag ett bolag för medieproduktion.
Även om Jan Guillou kritiserats för att vara en machotyp
­­
–
­ibland även med tillägget odräglig – och att han ansetts sakna för­
ståelse för kvinnliga värden, har han till livskamrater valt utpräglat
självständiga, starka kvinnor. Marina Stagh, mellanösternkännare
och doktor i arabisk litteratur, var genom hela äktenskapet hans
intellektuelle jämlike, och hon är även omvittnat omtänksam och
­social, medan hans nuvarande fru Ann-Marie Skarp varit en av få
som öppet och resolut kunnat säga emot maken. Skarp har själv
haft en lång, framgångsrik förlagskarriär. Hon ger gärna tydligt stöd
för det hon ser som Guillous kamp mot girighet och roffarmentali­
tet, men tillstår ändå att hans kritik mot personer kan vara onödig
– och att han får skylla sig själv för de strider han hamnar i.
Flera av Jan Guillous kritiker har uppgett sig ha planer på att skri­va
en bok som en gång för alla avslöjar honom.
Men medan hans egna utfall tycks vara ett naturligt och numera närmast folkkärt beteende, har fiendernas kritik tenderat
att framstå som bittra revanschförsök. Jan Guillou lyckas nästan
alltid föra striderna på sina egna villkor. Det är en fördel för honom,
givetvis, men de många kontroverserna har också lett till den kritik
i ­me­dierna han irriteras av mest av allt.
– De tycks vara svårt att skriva om mina romaner utan att ta
avstånd från olika upplevda låga drag i min personlighet. I recen­
sionerna skrivs hur illa man tycker om mig, men att min bok är bra.
Ständigt förs det fram påståenden om att jag är en besserwisser och
16
Akt 9
Åter till Saltis
November 2013. Det är en regnig kväll vid Strandpromenaden
och Saltsjöbadens äldre garde har fyllt Grünewaldvillans samlings­
sal till sista stol. Några minuter före klockan sju går kvällens föredragshållare sakta uppför den knarrande trätrappan och ställer sig
försiktigt väntande i salens bakre del med sin fru.
Jan Guillou är tillbaka i barndomens kvarter för att hålla föredrag i hembygdsföreningens regi. När han lite stelt stegar fram till
salens främre del sjuder det av förväntan hos publiken.
Författaren blir snart varm i kläderna, berättar livligt om sitt
stora romanprojekt och om strödda minnen från Saltsjöbaden.
Den magnifika Grünewaldvillan ligger bara några hundra meter
från platsen där hans barndomshem stod och när publiken bjuds
in att ställa frågor är det som om all gammal missämja har försvunnit mellan ortens vithåriga etablissemang och rabulisten, kommunisten och bråkstaken från Tattbyskolan.
Gamla män reser sig, påminner gladlynt om gångna tiders slags­
mål. På plats är också barndomsvännen Jonas Hallberg som ställer
en rad frågor, visserligen i försök att utmana, men som ändå mest
resulterar i åhörarnas välvilliga skrockande. Hallberg blir tillrätta­
visad när han kallar Guillou för Janne:
– ”Jan”, säger han, jag har aldrig kallats Janne.
– Men vi kallade ju dig ändå för Janne i klassen, försöker Hallberg.
– Om det i så fall gjordes brukade jag korrigera det med knytnävarna, klipper Guillou vant av, och publikens skratt bekräftar att
han vunnit replikskiftet.
291
Och så reser sig en kvinna, berättar att hon bor på det som tidi­
gare var familjen Botolfsens tomt, där lekstugan fortfarande står
kvar.
– Du får gärna komma och dricka kaffe hos oss i lekstugan
­nå­gon dag, erbjuder hon.
Jan Guillou må ha varit Saltsjöbadsandans mest oförsonlige
gisslare och sedan blivit den burgna klassens högljudde dissident
och direktörernas ständige plågoande – men varken detta eller
KGB-affärens chikanering tycks i slutändan ha tagit från honom
hans status som ortens store son.
Varje fråga som ställs, ofta i lite kaxig ton från upprymda män,
tycks mest bekräfta en vilja att inkludera. Jo, det handlar om oför­
ställd förtjusning över att Saltsjöbadens mest mytomspunne kändis nu är där, på riktigt – som för att bekräfta hans tillhörighet till
den gemensamma platsen.
Även Guillou rycks med och fäller sedan kommentaren att hans
barndom här var, åtminstone i stora stycken, lycklig.
Kanske är det bestående minnet efter denna kväll en påminnelse om att det i Guillous liv ändå också finns en annan möjlig
berättelse än de som handlar om svek, konfrontation och hämnd.
Det finns alltid ett möjligt uppslag till en ny berättelse – en annan
möjlig sanning.
292
Personregister
Agardtz, Björn 120
Ahlmark, Per 70
Ahlström, Kattis 258
Alfredson, Hans 51
Althin, Peter 20, 240
Andersson, Bibbi 245
Andersson, Per 207
Andersson, Roy 254
Andersson, Sus 271
Andersson, Sven 49, 54
Anstrin, Bo 48
Antonsson, Edgar 30, 145, 146
Arfwedsson, Fredrik 116
Aschberg, Robert 42
Atle, Per-Olov 230
Belfrage, Fredrik 270
Barnekow, Christoffer 156, 172,
173, 176, 202
Ben-Gurion, David 38
Bengtsson, Ingvar 177
Bennedich, Carol 50
Berg, Eric 112
Berggren, Henrik 185
Bergman, Ingemar 99
Bergström, Lasse 38
Bergwall, Sture 252
Bernstein, Carl 61, 92
Bildt, Carl 15, 242
Björklund, Jan 14
Bladh, Curt 142, 143
Bodström, Thomas 17, 18
Boholm, Lennart 34
Borné, Anna 231, 232
Boström, Donald 256
Botolfsen, Hanna 104, 130
Botolfsen, Lauritz 103
Botolfsen, Oscar 97–99,
103–106, 129, 130, 136, 142
Bratt, Peter 25, 44–48, 50–53,
59–63, 66, 68, 81–93, 142,
144, 148, 149, 186, 264, 268,
277
Bratt, Valter 91
Bryntse, Göran 117, 120
Buckard, Olof 51
Burenstam, Staffan 261
Bäckström, Kenneth 243, 249
Bäckström, Lars 272
Böök, Fredrik 286
Capote, Truman 34
Carl XVI Gustaf 20
Carlsson, Ebbe 255, 256
Carlsson, Ingvar 264
Castro, Fidel 50
Cederholm, Keith 21, 151, 152,
157-172, 250
Cederholm, Kermit 160, 169
Cederholm, Rick 160, 161
Cederskog, Georg 143
Charrière, Henri 217
Chopin, Frédéric 266
Chrispinsson, John 204–207
Cornil, Sylvain 140
da Costa, Catrine 235, 252
Dabrowski, Kjell 178, 184
Dahl, Peter 42
Dahlgren, Hans 182
Dahlin, Leif 279
Dahlström, Jan Håkan 215
Daniel, Viktor 192
de Gaulle, Charles 138
de Vaux Saint-Cyr 139
Delblanc, Sven 42
Dofs, Karin 288
309
Dominique, Carl-Axel 123, 124
Dubček, Alexander 35
Edsholt, Rolf 129, 131
Ehnmark, Anders 42, 45
Ekberg, Gunnar 46, 60, 264
Ekman, Gösta 52
Eliazon, Lars 154, 168, 169, 176,
177
Elmér, Birger 49, 53, 54, 59, 89,
144, 221
Elonen, Elisa Terttu 137
Engman, Ingemar 55, 56
Engman, Pascal 289
Enquist, P O 42
Enzensberger, Hans Magnus 52
Eriksson, Thord 295
Erlander, Tage 49
Erlandsson, Bengt 144, 145
Ernestad, Rune 34
Feldt, Kjell-Olof 185
Fichtelius, Erik 40, 41, 242
Fischerström, Barbro 242
Follin, Christer 177
Forsell, Harry 225
Franzén, Ivan 53, 54
Fredriksson, Marianne 231
Fredriksson, Stig 83, 242
Fremer, Björn 192
Fridell, Folke 42
Fröding, Gustaf 34
Garnier, Pierre Albert 139
Garpe, Margareta 39, 119
Gavelin, Peter 80, 93
Gedin, Eva 302, 303
Gedin, Per 11
Geijer, Lennart 82–84
Gergel, Jevgenij 11, 263, 279
Gilbe, Ebbe 156, 157, 176,
186–190, 193, 194, 196
Ginsburg, Råland 33
Giraud, Henri 139
Goding, Folke 113, 119, 120
310
Goebbels, Joseph 182
Golding, William 217
Goldman, Jan 108
Gorz, André 23
Grass, Günter 52
Grebäck, Kerstin 45, 76
Guevara, Che 152
Guillou, Ann-Linn, 15, 16, 72, 254
Guillou, Charles 77, 98, 99, 130,
136-141, 147, 297, 298,
Guillou, Dan 15
Guillou, Lucien 136–141, 147,
297, 298
Guillou, Michel 138
Gustaf V 110
Gustafsson, Lars 42
Gyllenhammar, PG 153
Haber, Peter 14
Hagström, Annika 42, 154, 155,
300
Hallberg, Jonas 105, 106, 130, 291
Hallström, Knut 111, 126
Hallström, Per 286
Hammar, Filip 9, 239
Hammar, KG 20
Hansén, Marianne 14, 97–100,
103, 111, 118–120, 123–126,
129, 131, 303
Hansén, Nils 97, 99, 100, 103,
107, 108, 123–126, 130
Hansén, Pia 15, 99, 100, 103,
124, 129
Hansson, Per Albin 14
Hedberg, Lasse 125
Hedin, Thomas 115
Hedlund, Anna-Lisa 109
Hedlund, Lasse 100, 101
Hedman, Sten 58
Heimerson, Staffan 83, 182, 283
Helén, Gunnar 32
Helin, Jan 272
Hemingway, Ernest 18
Hemmel, Jan 176
Hermansson, C-H 56, 57
Hjärpe, Margareta 76
Hoffman, Dustin 61
Hofsten, Greta 64
Holmberg, Sören 270
Holmér, Hans 248, 249, 255
Holt, Anne 270
Huss, general 113
Hussein, Saddam 73–75
Hvenmark, Björn 101
Hyland, Lennart 172–174
Hylin, Mikael 267, 268
Håfström, Mikael 143
Häglund, Kjell 259, 260
Härenstam, Magnus 157
Isacson, Håkan 25, 47, 48, 51–54,
60, 62, 63, 86–90, 149
Israel, Joachim 192–194, 196
Ivarsson, Malena 201
Jarnhammar, Lennart 121, 122
Jeurling, Anders 112
Jigenius, Pär-Arne 268, 269
Johnsson, Hans-Ingvar 83
Josefsson, Dan 268
Josefsson, Janne 17, 18, 252
Jönsson, Christel 170
Jönsson, Siv 170
Jönsson, Stig 163
Kadhammar, Peter 42
Kallifatides, Theodor 42
Kapuscinski, Ryszard 276
Karjel, Robert 20
Karlsson, Bert 235
Karlsson, Peter 299
Kejne, Karl-Erik 110
Kellberg, Christina 123
Kerstell, Cecilia 303
Kjellberg, Christina 15
Koestler, Arthur 251
kropp, Göran 258
Kuhn, Helmut 245
Kumm, Björn 35
Källberg, Sture 39, 43
Kättner, Svanhild 91, 92
Lagercrantz, Arvid 49
Lagercrantz, Olof 39
Lakatos, Stefan 190
Lampers, Lars Olof 89, 92
Lantz, Annika 211, 212
Lanestrand, Rune 39
Larsson, Mats 264
Larsson, Petter 25
Larsson, Stig 261
Le Clezio, Jean-Marie Gustave
214
Ledin, Björn 107, 108
Leijnegard, Micke 247
Leijonborg, Ingemar 208
Leila, Abu 60
Lemberg, Arne 30, 33, 265, 266,
274, 279
Lenin, Vladimir 70, 71
Letmark, Peter 20
Libik, Georg 35
Libik, Maria 35
Lidman, Sara 42, 51
Liljedahl, Ola 134
Linder, Lars 42
Lindgren, Astrid 116
Lindman, Bengt 174, 175
Lindqvist, Herman 36
Lindström, Sverker 26
Linné, Bengt 200
Linell, Björn 230
Lorentzon, Pär 226–228
Lundberg, Tor 118–120
Lundquist, Börje 191, 192
Löwbeer, Hans 32
Lööf, Jan 42
Mailer, Norman 18
Manning, Chelsea 58
Marklund, Liza 211, 230, 231, 259
Marr, Phebe 74
311
Mattsson, Britt-Marie 270
Mattsson, Janne 84
Mattsson, Thomas 266, 267, 269,
272 281, 280, 281
Meschke, Kurt 127
Milles, Ulrika 249
Moberg, Vilhelm 20, 42
Myrdal, Alva 32
Myrdal, Jan 35, 37, 39, 42, 43, 52,
67, 70, 71, 94, 247, 283
Nixon, Richard 61
Nobel, Peter 193, 194
Nordegren, Thomas 229
Norén, Alexander 296
Norrman, Hans 120
Nyman, Nils 163, 169, 170
Nyström, Olof 190, 191, 193, 194
Nyström, Ulph 211, 212
Näslund, Annsofi 264
Oddner, Georg 42
Ohlsson Wallin, Elisabeth 19
Oldsberg, Ingvar 261
Olofsson, Clark 20
Olsen, Asbjörn 116, 127, 129
Olsen, Margareta 116
Olsson, Belinda 261
Orback, Jens 245
Orrenius, Niklas 287
Orton Åqvist, Birgitta 164
Oscarsson, Per 219
Palm, Thede 144
Palme, Joakim 178-183
Palme, Mårten 264
Palme, Olof 32, 48, 49, 52, 56, 57,
82, 85, 177–186, 248, 249, 252,
255
Palmenfelt, Ulf 42
Percan, Tonchi 64
Persbrandt, Mikael 14
Persson, Astrid 162
Persson, Bertil 188
Persson, Carl 48, 53, 54, 82–84
312
Persson, Git 157
Persson, Göran 242
Persson, Johan 257
Persson, Leif GW 18, 20, 82–85,
226–228
Persson, Siv 52
Peterson, Thage G 181
Pettersson, David 190
Petri, Hjalmar 119
Pleijel, Sonja 153
Pot, Pol 71, 72
Pundik, Herbert 276
Quick, Thomas 235, 236,
251, 258, 304
Rainer, Ove 203
Ramel, Mikael 116
Ranstorp, Magnus 261
Rauscher, Deanne 84
Ruwaida, Yvonne 275
Redford, Robert 61
Reinfeldt, Fredrik 264
Renklou, Lennart 108, 111
Ringqvist, Lage 108
Robbe-Grillet, Alain 214
Rosenberg, Göran 223, 224, 283
Råstam, Hannes 251
Sabuni, Nyamko 9
Sahlin, Mona 250, 264
Sandberg (Guillou), Amalia 137
Sandberg, Gösta 84
Sandell, Gunnar 181
Sauk, Stefan 14
Scherman, Jan 209, 210
Schibbye, Martin 149, 257
Schimanski, Folke 117
Schori, Pierre 63, 65
Schulman, Alex 20
Schulman, Allan 174
Schwartz, Nils 15
Schöier, Sören 28
Sellin, Bjarne 261
Sharon Krafft, Eyal 271
Sigfridsson, Sigge 230–232
Sigsjö, Ragnar 235
Šik, Ota 35
Silvia, drottning 153
Simon, Claude 214
Sjögren, Henrik 143
Sjöström, Henning 164, 240
Skarp, Ann-Marie 15, 16, 18, 207,
208, 212, 223, 229–233, 261, 270,
284, 288, 291, 298, 302, 303, 305,
Skarp, Kerstin 240
Skarsgård, Stellan 14, 205–207
Skinnarmo, Ola 257
Skog, Rolf 106
Skogman, Thore 207
Skytte, Göran 20, 155, 202–204,
254, 283
Smoliansky, Gunnar 42
Sprengel, David 287
Stagh, Marina 15, 16, 27, 34, 37,
68, 72–76, 132, 207
Stalin, Josef 70
Stenbeck, Jan 207–210
Stenius, Yrsa 266, 269, 272
Stenmark, Ingemar 153
Stigson, Gubb Jan 289
Stolpe, Jan 39, 44, 67, 68, 76, 93
Stormare, Peter 14
Strindberg, August 34, 215, 286,
287
Sträng, Gunnar 41
Strömstedt, Bo 19, 80, 192–195,
280
Svensén, Stina 127
Svensson, Bertil 201, 202
Svensson, Massi 54
Svensson, Per 134
Svensson, Sixten 28, 168
Svenstedt, Carl Henrik 39, 44
Söderberg, Marianne 172
Söderbergh, Bengt 103
Söderbergh, Fritz 103
Taikon, Rosa 192–194
Thorgren, Ulf 125, 126
Thorson, Karl 295, 298
Thorvall, Kerstin 42
Thunborg, Anders 64, 65
Tranströmer, Tomas 289
Tripp, Charles 74
Trotskij, Lev 94
Tryti, Svein 46, 65, 66, 89, 90
Trädgårdh, Maria 218
Tse-Tung, Mao 70
Tunström, Göran 42
Törnqvist, Steffo 209
Uvhagen, Ann 153
Vall, Bärbel 101, 102
Vilks, Lars 9, 289
Wahlgren, Olof 143
Wall, Anders 153
Wallenberg, Knut 98
Wallfält, Krister 102, 103, 125
Wallin, Totte 81
Wallraff, Gunter 61
Weiss, Lars 210
Wendel, Per 20
Werner, Gunnel 86–89
Westin, Bo 55
Weyler, Svante 230
Wikingsson, Fredrik 9, 239
Wilhelmsson, Markus 124
Winnerlind, Lisa 153
Wistbacka, Kaj 111
Wolff, Rickard 254
Wolodarski, Peter 269, 270
Woodward, Bob 61, 92
Zelmanovits, Charles 251
Zetterlund, Monica 51
Åkerman, Lisbeth 199, 275
Åkerman, Nordal 273
Åkesson, Jimmy 229
Ölander, Micke 11, 184, 267, 268,
269
Östberg, Kjell 50
313