Queerfeministiska skapanden av utopiska rumsligheter
Stockholms universitet Centrum för genusstudier Genusvetenskap III HT08 Författare: Hanna Wildow Handledare: Fanny Ambjörnsson Seminariebehandlad: Januari 2009 Abstract I denna uppsats undersöker jag hur queerfeministiska aktivister utövar motstånd med visionära och utopiska förtecken. Med utgångspunkt i sexual difference- och queerteori närmar jag mig två kollektiva produktioner – Tidskriften Ful och TV-programmet HallonTV, för att analysera hur dessa genom text och bild förskjuter innebörder och destabiliserar ordningar. Det är en diskussion av såväl den form som dessa uttryck har, som det innehåll de fylls med. Analysen mynnar ut i en förståelse av dessa produktioner, och processerna de tillkommer genom, som inte bara ett visualiserande av aktivisternas utopier, utan som ett radikalt förverkligande av dem. 1 Innehållsförteckning INLEDNING ....................................................................................................................................................................... 3 ETT KÄRLEKSBREV ...................................................................................................................................................................... 3 MEN VEM ÄR EGENTLIGEN FÖRVIRRAD?......................................................................................................................................... 3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .................................................................................................................................................... 4 MATERIAL OCH URVAL................................................................................................................................................................ 4 METOD ................................................................................................................................................................................... 6 TEORI ..................................................................................................................................................................................... 8 Genus, queerfeminism och intersektionalitet .................................................................................................................. 9 Makt och motstånd........................................................................................................................................................ 10 Queerteori i möte med sexual-differenceteori ............................................................................................................... 11 Text och subversivt språk ............................................................................................................................................... 13 TIDIGARE FORSKNING .................................................................................................................................................... 15 MED UTGÅNGSPUNKT I DET SOM VARIT ....................................................................................................................................... 15 QUEER(FEMINISTISK) AKTIVISM .................................................................................................................................................. 15 ANALYS .......................................................................................................................................................................... 17 PRESENTATION AV MATERIALET .................................................................................................................................................. 17 Ful .................................................................................................................................................................................. 17 HallonTV......................................................................................................................................................................... 17 UTOPISKA UTTRYCKSMODELLER .................................................................................................................................................. 18 Gränsöverskridande och flytande identitetspositioner .................................................................................................. 18 Felaktiga kroppar ........................................................................................................................................................... 20 NOMADISKA RÖRELSER OCH GRÄNSÖVERSKRIDANDEN I SPRÅK OCH FORM .......................................................................................... 21 Lekfull flykt mot nåt mer ................................................................................................................................................ 21 Rörlig rör(l)ighet............................................................................................................................................................. 23 En elitistisk strategi? ...................................................................................................................................................... 26 VISIONÄRA FIGURATIONER ........................................................................................................................................................ 27 QUEERFEMINISTISK MOTSTÅNDSESTETIK ...................................................................................................................................... 29 Det överdrivna och parodiska ........................................................................................................................................ 30 Det Fula och äckliga ....................................................................................................................................................... 33 UTOPISKA UTRYMMEN ............................................................................................................................................................. 36 Ett Vi-forum för oss ........................................................................................................................................................ 36 Radikalt utanförskap...................................................................................................................................................... 38 Subversivt skapande ...................................................................................................................................................... 39 AVSLUTNING .................................................................................................................................................................. 41 FORM OCH INNEHÅLL I POLITISK SYMBIOS ..................................................................................................................................... 42 VERKLIGA VISIONER ................................................................................................................................................................. 43 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ............................................................................................................................ 44 MATERIAL ............................................................................................................................................................................. 44 Textmaterial ................................................................................................................................................................... 44 Intervjuer........................................................................................................................................................................ 44 LITTERATUR ........................................................................................................................................................................... 44 BILAGOR ......................................................................................................................................................................... 47 BILAGA 1: FRÅGESCHEMA FÖR SKRIFTLIGA INTERVJUER ................................................................................................................... 47 BILAGA 2: BILDER ................................................................................................................................................................... 48 1) Ulf, Ulf, Ulf, Ulf, Ulf och Ulf ................................................................................................................................... 48 2) Elle ......................................................................................................................................................................... 49 2 Inledning Ett kärleksbrev Såhär: Du var den första för mig, den första att sammanföra mening med språk och berättelse i en text. De innan hade skrivit vackert men innehållslöst, eller byggt en fin historia med dött språk. Eller så fanns jag representerad, men det var också allt. Och du kommer och skriver om mig, för mig, på det där språket du har. Orden ovan är egentligen inte mina, utan tillhör Tidskriften Ful (nr. 2/2008, s. 47). Aktivisten Helena Lindblom har skrivit dem i ett kärleksbrev till författaren Sara Stridsberg. Fast orden är samtidigt mina, eller, de skulle kunna ha varit mina, skrivna av mig i ett kärleksbrev till det som utgör mitt material i denna uppsats. De forum som jag i min analys vänder mig till för att undersöka queerfeministiska motstånd symboliserar för mig allt det som Lindblom skriver. Ful och HallonTV var de första för mig. De kommer och skriver om mig, för mig, på det där språket de har. För det säger jag, likt Lindblom, då de ”spränger mina tankar som ett fyrverkeri på himlen: Tack”(Ibid.). Men vem är egentligen förvirrad? Är allt postmodernismens fel? Det frågar sig samhällsmagasinet Arena i sitt decembernummer 2008, när de fastslår att postmodernismen anklagas från både höger och vänster för att ha förstört det mesta (Burman, Edenheim och Raattamaa, Arena 2008, s. 33-45). Inte minst anses den enligt kritikerna ha förvandlat radikala kämpar till handlingsförlamade gnällspikar, som ”inte vill lyfta ett finger för att bidra till samhällets bästa” (Edenheim 2008, s. 38). Med sitt tema kastar sig Arena in i en mångårig akademisk och aktivistisk diskussion, där den ”flummiga” postmodernismens möte med feminismen ställer frågan om praktisk politik på sin spets. När subjektet upplöses, vad är det då vi ska enas kring i kampen? När alla sanningar tas avstånd från, hur ska vi då veta vad vi vill? Och när inget existerar bortom systemet, hur ska vi då kunna formulera den framtid vi strävar efter? Kritikerna tycks trots sina i övrigt vitt skilda politiska ideologier vara eniga i att postmodernismen i allmänhet, och queerteorin i synnerhet, har orsakat en massiv förvirring. Men vem är det egentligen som är förvirrad? Samtidigt som debattörerna ägnar sig åt att gå till angrepp mot förvirringen, tycks en frodande aktiviströrelse ägna sin tid åt att istället just formulera – och realisera – sin framtid. På papper, i film, på internet, på TV, och på nattliga dansgolv, pågår en febril aktivitet bland queerfeministiska aktivister. Deras politik verkar förvisso vara tydligt präglad av den postmoderna queerteorins ifrågasättande av enhetliga och universella subjekt och sanningar, men deras verksamhet tyder på allt annat än en förvirrad handlingsförlamning. Mer än något annat tycks de ha tröttnat på att älta sakernas tillstånd, och istället valt att ta sakerna i egna händer – för att blicka och skrida framåt. 3 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att, med utgångspunkt i sexual difference- och queerteori, undersöka hur samtida queerfeministiska aktivister i Sverige i text och bild konstruerar visuella och reella utopier som en motståndsstrategi.1 Mer preciserat kommer jag att med utgångspunkt i två kollektiva produktioner – Tidskriften Ful och TV-programmet HallonTV – ställa följande huvudfrågor: Hur formulerar aktivisterna visioner och utopier i text och bild? På vilka sätt kan dessa texter och bilder, samt processerna genom vilka de tillkommer, förstås som motstånd? Följaktligen är syftet att analysera betydelsen av dessa aktivistiska motståndshandlingar, likväl som dess begränsningar. Det är ett utforskande som rör sig fram och tillbaka mellan produktionernas form och innehåll, i ett slags mellanläge där en gränsdragning mellan dessa två inte längre är självklar. Material och urval Mitt huvudsakliga material består av en tidskrift och ett TV-program. Totalt har jag tagit del av tre 48sidiga utgåvor av Ful, samt sex halvtimmeslånga avsnitt av HallonTV, vilket motsvarar samtliga utgåvor av Ful samt avsnitt av HallonTV vid tidpunkten då jag påbörjade uppsatsarbetet (oktober 2008). Då jag intresserar mig för ett aktörsperspektiv har jag även valt att komplettera mitt material med skriftliga intervjuer med aktivisterna bakom Ful respektive HallonTV. Trots att Ful och HallonTV utgörs av två olika medium väljer jag att betrakta allt material som text. Att alla medier är text är en numera en vanlig utgångspunkt för analyser av mediala uttryck, som kan härledas till teoretiker som Roland Barthes (1977). Han vill i sin förståelse av text frångå en betoning på en färdig produkt, som något som kan läsas från början till slut med en entydig betydelse, och istället betona en konstruerande och ömsesidig process inom vilken avsändare och mottagare absorberas tillsammans, där flera olika typer av ”skrivande” möts och tranformeras: the text is not a line of words releasing a single ‟theological‟ meaning (the message of an Author-God) but a multidimensional space in which a variety of writings, none of them original, blend and clash (Barthes, citerad i Stam 2000, s. 145). 1 Begreppet utopia myntades redan på 1500-talet av författaren Thomas More och har sedan dess återkommande teoretiserats kring och forskats på i relation till sociala rörelser. Så har även skett inom feministisk forskning, då ofta i relation till text och litteratur (se bl.a. Avril 2004, Gemzöe 2002, Hallgren 2008, Köre 2004, Mellor 1984 , Skärlund 2005, van Lenning, Bekker & Vanwesenbeeck 1997). Även i denna uppsats är utopia ett centralt begrepp och uppsatsen bör följaktligen ses som ett bidrag till detta forskningsfält. Samtidigt är uppsatsens huvudsakliga fokus aktivism, det är så att säga aktivismen som har utopiska förtecken och inte utopierna som är aktivistiska. Med hänsyn till uppsatsens utrymmesbegränsningar har jag följaktligen valt att avgränsa uppsatsens teorier och tidigare forskning till att beröra motstånd och aktivism. När jag använder begreppet utopia bör det följaktligen läsas som i en vardagsspråklig betydelse, vilket även gäller användningen av det närbesläktade begreppet vision. I uppsatsen använder jag dessa två som synonymer, där båda får symbolisera ett framtida tillstånd som strävas efter att uppnås, utan krav på realism eller tidsbundenhet. 4 Följaktligen betecknar ordet ”text” i min uppsats både ord på papper och rörliga bilder samt ljud på skärm. För läsbarhetens skull väljer jag dock att, när jag anser det vara nödvändigt, referera till Ful och HallonTV tillsammans som ”texter och inslag”. Mitt material ska inte ses som representativt för queerfeministiska aktivister eller den queerfeministiska rörelsen som sådan. Tvärtom har jag gjort en tydlig avgränsning till att enbart intressera mig för oetablerade forum, ideella produktioner som präglas av en DIY-ansats2 och där aktivister skapar egna plattformer. Således har jag valt bort queerfeministiskt material som produceras professionellt av anställda som får lön, inte för att sådant material är mindre queerfeministiskt men för att jag i min definition av aktivism utgår från att det är ett arbete som sker utifrån en ideologisk och inte ekonomisk grund (jfr Fielder & Sandström Lundh kommande). Ytterligare en avgränsning för mitt material är att jag enbart intresserar mig för kollektiva queerfeministiska produktioner som formulerar sina motstånd med utopiska förtecken. I urvalet har jag alltså valt bort grupper och kollektiv som förvisso ägnar sig åt queerfeministisk aktivism men som saknar en utopisk ansats, likväl som enskilda aktivister som agerar individuellt. Mitt fokus på kollektivet som avsändare färgar också av sig på hur jag presenterar materialet i analysen. Även när texter är signerade med enskilda personers namn, väljer jag att betona Ful och HallonTV som avsändare. Därmed förhåller jag mig till dessa titlar som namn, och har således valt att, för läsbarhetens skull, enbart kursivera dem i referenser. I förhållande till intervjuerna med aktivisterna valde också både Ful och HallonTV att betona sina svar som kollektiva. Samtidigt är det, både i de individuellt signerade texterna och i intervjuerna, enskilda aktivister som konkret formulerat själva meningarna. Som Fanny Ambjörnsson skriver kämpar queerfeministiska aktivister också mot osynliggörande och tystnad, och en viktig aspekt av detta kan ofta vara att just stå upp för sina identitetspositioner och sin aktivism (Ambjörnsson kommande, s. 5). Att enbart fokusera på kollektivet skulle ur ett sådant perspektiv kunna förstås som att jag reproducerar ett osynliggörande av de enskilda aktivisterna. Även om jag fokuserar på kollektivet som avsändare har jag därför valt att i analysen, både när det gäller texterna och intervjuerna, också presentera de enskilda aktivisternas namn. Att skriva om personer innebär att jag också måste använda mig av pronomen, en språklig konstruktion som tydliggör hur vårt samhälle organiseras utifrån endast två möjliga kön: hon och han. Som Kevin Kumashiro skriver kan detta skriftliga identitetskategoriserande innebära att läsaren tolkar informanternas berättelser genom en fixerad lins, där betydelser och laddningar ges till berättelserna utifrån vilken kategori de tillskrivs (Kumashiro 2002, s. 16). Jag vill i min presentation av materialet 2 DIY är ett begrepp som står för ”Do it yourself”, vilket kan översättas till ”Gör det själv”. Begreppet brukar användas i aktivistiska och kulturella sammanhang för att beteckna att arrangörerna gör allt, eller det mesta, själva, utan inblandning av stora institutioner eller kommersiella intressen. 5 undvika en sådan lins. Därför har jag valt att inte anpassa mig till språkets begränsade möjligheter och använder genomgående hen och henom som pronomen när jag skriver om aktivisterna i tredje person.3 Som aktiv brukare av alla kulturuttryck som andas queerfeminism, var jag sedan tidigare bekant med både Ful och HallonTV, likväl som med flera av aktivisterna bakom forumen. Jag kontaktade följaktligen aktivisterna personligen för att få tillgång till materialet. Med den intersektionella ansats jag tillämpar har jag velat inkludera en mångfald av aktivister i mitt material. Samtidigt kan den queerfeministiska rörelsen i Sverige beskrivas som befolkad av framförallt vita aktivister, utan funktionshinder och bosatta i storstäder. Då de i analysen namngivna aktivisterna alla har namn som klingar väldigt svenskt, och då alla intervjuade har funktionella kroppar samt är bosatta i Stockholm, reproducerar också mitt material till viss del ett osynliggörande av icke-vita, funktionshindrade queers i mindre städer. Samtidigt vill jag dock framhålla en mer komplex förståelse av mitt material. Dess avsändare kan inte enbart förstås som individuella aktivister, utan också som grupper och kollektiv som befolkas av en mångfald av aktivister. Likväl undersöks inte materialet enbart utifrån dess avsändare, utan också utifrån dess innehåll, form och kontext. Ur ett intersektionellt perspektiv är det med andra ord relevant att materialen adresserar normer kopplade till en rad olika maktordningar. Metod Då jag intresserar mig för Fuls och HallonTVs texter ur ett aktivistiskt perspektiv har det varit nödvändigt att använda flera kompletterade metoder. Följaktligen har jag, för att analysera texterna använt mig av textanalys, och för att analysera aktörsperspektivet använt mig av intervjuer, samt för att analysera det material som texterna och intervjuerna tillsammans utgör använt mig av tematisk kulturanalys. Med den vida förståelse av textbegreppet som jag tillämpar, har jag valt att använda mig av textanalys som metod för att analysera ord, bilder, musik, tal och andra symboler som tillsammans bildar någon form av mening, på papper i Ful eller på skärm i HallonTV. För att kunna redovisa det material som utgör HallonTVs inslag har jag valt att nedteckna dessa i analysen så detaljrikt som möjligt. Nedteckningarna medför alltså att det vi vanligtvis betecknar som film blir till text i dess mer konventionella betydelse. Genom att presentera nedteckningarna i blockcitat har jag önskat underlätta för läsaren att följa med i mina analytiska resonemang. Genom vad som brukar kallas för närläsning har jag försökt att lägga mig tätt mot texterna, för att läsa och tolka det som kommer till uttryck i dem (se bl.a. Hallgren 2008, s. 71 f, Ladendorf 2004, s. 17 f). Som Hanna Hallgren skriver har närläsningen, när den sammankopplas med den teoretiska 3 Detta är också en strategi som används av aktivisterna själva. Se s. 22-23 för en mer ingående diskussion av denna strategi. 6 skolbildningen nykritik som den stammar från, utsatts för feministisk kritik (Hallgren 2008, s. 71). Kritikerna menar att dess fokus på textens form och innehåll har kommit att innebära att kopplingar mellan verk och samhälle har hamnat i skymundan, och att tolkningarna som möjliggörs därmed brister i fråga om maktperspektiv (Ibid.). Likt Hallgren ville jag söka mig bort från en sådan tillämpning av närläsningen och har därmed tillämpat en version av närläsning som införlivar ett maktperspektiv, där jag har tolkat texterna utifrån dess kontext, dess avsändare och dess mottagare. Med ett sikte inställt på aktivisternas agens fann jag det nödvändigt att komplettera mitt huvudsakliga material med intervjuer, för att på så vis undersöka hur aktivisterna själva formulerar den politik som de ger uttryck för i sina texter. Då jag också intresserar mig för processerna genom vilka texterna tillkommer, och betydelsen av dessa, har en personlig kontakt med aktivisterna varit mer eller mindre nödvändig. Intervjuerna har genomförts skriftligen via e-post. Anledningen till detta något okonventionella val av intervjumetod var att jag ville se vad som hände med svaren när aktivisterna fick tid och utrymme till att fundera samt noggrant formulera sina tankar och åsikter. Som en person som vid flera tillfällen själv blivit intervjuad har jag ofta upplevt mig som i ett maktunderläge i förhållande till intervjuaren. Med en rumslig närvaro, och en tidspress på förväntat svar, har jag erfarit hur jag vid intervjun kan höra både det ena och andra komma ur min mun för att vid ett senare tillfälle fråga mig varför jag svarade som jag gjorde, eller ibland varför jag inte förmått att svara alls. Genom att låta aktivisterna svara skriftligen på frågorna har jag velat frångå detta maktövertag hos mig som intervjuare, och istället ge aktivisterna makten att svara på sin tid, med sina väl valda ord.4 Ytterligare en fördel med att genomföra intervjuerna skriftligen var det faktum att metoden möjliggjorde för aktivisterna att svara kollektivt, vilket de i viss mån även gjorde.5 Slutligen innebar en skriftlig intervjumetod också fördelen att intervjuerna likväl blev till text, som aktivisterna har producerat själva. På så vis har jag kunnat integrera de texter som intervjuerna resulterat i tillsammans med de övriga texterna som utgör mitt huvudsakliga material.6 Med texterna väl i mina händer har jag valt att tillämpa vad som brukar kallas för kulturanalys. Den finns en mängd olika former av kulturanalyser, skriver Billy Ehn och Orvar Löfgren (1982). Jag väljer att fokusera på det de kallar för ”det aktiva kulturskapandet”, hur kulturer kan omformas genom 4 Detta innebär dock inte att jag frånsäger mig det ansvar och den makt som jag som analyserande part haft. Som Ambjörnsson skriver rymmer forskarpositionen alltid ett visst mått av makt och således är analysen och den berättelse jag vävt samman avhängiga privilegiet det inneburit att välja och styra denna process (Ambjörnsson 2004, s. 47 f). 5 I kontakten med Ful och HallonTV skrev jag att de själva fick besluta om vem eller vilka som skulle svara på frågorna, och att det följaktligen var deras beslut om de ville svara genom en representant eller kollektivt. Ful valde att svara kollektivt, genom att Helena Lindblom och Agnes Brynge svarade tillsammans. HallonTV valde att låta Bitte Andersson svara, men att låta aktivister som på en aktiv nivå är med och skapar HallonTV läsa, kommentera och godkänna svaren innan de nådde mig. 6 I överenskommelse med HallonTV har jag även använt två intervjusvar från en tidigare intervju med Bitte Andersson. 7 människors ifrågasättanden av dominerande föreställningar, och hur kultur kan användas som ett medel (Ehn & Löfgren 1982, s. 13 ff). I synnerhet har jag intresserat mig för det som Ehn och Löfgren kallar för ”kulturell dynamik” – uppbyggnad, kamp och gränsöverskridanden (Ibid., s. 93). Utifrån mina teoretiska utgångspunkter samt mina centrala frågeställningar har jag konstruerat teman, som sedan sökts efter i texterna (Ibid., s. 44). Efter att ha gått igenom samtliga delar av materialet har jag valt ut ett antal texter som korresponderar med dessa teman och frågeställningar. Efterhand har materialet också kommit att påverka mina teman, och således är de teman som presenteras i analysen resultatet av en ömsesidig växelverkan mellan teori och empiri. Med en postmodernistisk utgångspunkt menar jag att det också är viktigt att framhålla den kontext inom vilken texterna har analyserats. Jag betraktar inte analysen som en utsaga om en objektiv verklighet, bortom eller utanför mina läsningar och tolkningar. Tvärtom betraktar jag själva texterna och läsningarna av dem som konstituerande av det vi kallar för verklighet. Följaktligen existerar det inte bara en verklighet, utan flera parallella, som uppstår i relationen mellan fenomen och dess kontext. Hade jag befunnit mig i en annan kontext, och utgått från andra teoretiska ramverk, hade vi med stor sannolikhet fått ta del av en annan verklighet. Min relation till fältet, som genusstudent och som queerfeministisk aktivist, väl förtrogen med det som utgör mitt material, betraktar jag alltså självfallet som något som präglar analysen. Judith Halberstam skriver att det är vanligt inom queera subkulturer att aktivisten och akademikern är samma person, och betonar att det kan undvika det problematiska med att en expertblick ovanifrån ska undersöka en framställt avgränsad grupp (Halberstam 2005, s. 163). Samtidigt kan en alltför stor förtrogenhet med miljön som undersöks försvåra möjligheterna att inta en forskarroll. Därför har det för mig varit viktigt att under hela processen fråga mig själv om jag analyserade och talade om materialet, eller om mig själv (Ely 1993, 137 ff). Teori De övergripande teoretiska ramverk jag använder i denna uppsats kan tillskrivas ett poststrukturalistiskt fält.7 Den poststrukturalistiska teoritraditionen beskrivs ofta som en kritik mot den västerländska vetenskapens tro på en objektiv och universell sanning (se bl.a. Ambjörnsson 2006, s. 41 ff, Gemzöe 2002, s. 131 ff). Grundläggande är en anti-essensialistisk grundsyn, vilket betyder att alla åberopande av en ursprunglig och inneboende kärna ifrågasätts. Det existerar med andra ord ingen sann verklighet som kan observeras och analyseras, utan en rad olika verkligheter som är beroende av var, hur och när de berättas. Det är således en av alla dessa verkligheter som jag i denna uppsats berättar om. Nedan ska jag skissera de teoretiska utgångspunkter som min berättelse är beroende av. 7 Teoretiker som Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-François Lyotard räknas ofta till de viktiga poststrukturalisterna. 8 Genus, queerfeminism och intersektionalitet I själva verket visar det sig att kön per definition har varit genus hela tiden (Butler 2005, s. 48). I min förståelse av genus tillämpar jag en queerteoretisk ansats, grundad i Judith Butlers teorier, som ifrågasätter en dikotomi mellan ett biologiskt kön och ett socialt konstruerat genus. Jag menar följaktligen att sättet som vi kodar kroppar, genom att utifrån en binär könsmodell ge dem en konstant, biologisk och essentiell innebörd, är en diskursiv konstruktion (Ibid., s. 46).8 På så vis finns det varken något kön eller genus utanför den sociala, historiska och språkliga diskurs som konstituerar vår förståelse av dessa kroppar, och sättet vi definierar samt kategoriserar kroppar är därmed beroende av tid och rum (Ibid., s. 48 f). De identiteter som tillskrivs kroppar betraktar jag således som i ständig utveckling, de är föränderliga, instabila samt ej tydligt avgränsade från varandra (Butler 2004, s. 155). Centralt för de queera perspektiven är också synliggörandet av och kritiken mot en heterosexuell norm.9 När jag införlivar en queerteoretisk ansats är det således med en förståelse av queer som något som – likt Tiina Rosenberg skriver – alltid står i relation till en heterosexuell norm, och som ”en beteckning av det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet” (Rosenberg 2002, s. 12). För mig är det också viktigt att förankra min queera ansats i ett feministiskt perspektiv. Med utgångspunkt i Rosenbergs Queerfeministisk agenda (2002) väljer jag att använda begreppet queerfeminism. Rosenberg undviker att ge en koncis definition av begreppet, men min läsning av agendan förser mig med en teoretisk men samtidigt aktivistisk, en arg men samtidigt konstruktiv, en individbetonad men samtidigt kollektiv, kritik mot genus- och sexualitetsnormer – gentemot dikotoma uppdelningar i ”man”, ”kvinna”, ”heterosexuell” och ”homosexuell” samt den inbördes hierarkiska maktrelationen mellan dessa kategorier.10 Med andra ord, en ansats som är queer utan att förlora ett feministiskt maktperspektiv och feministisk utan att bli heteronormativ. Jag använder också både queer och queerfeminist som en benämning på aktivisterna bakom Ful och HallonTV. Syftet med detta är inte att reducera queer till en synonym för lesbiska, gay, bisexuella och transidentiteter. Istället vill jag betona deras icke-normativa, icke-konstanta genus- och sexualitetspositioner. Likväl vill jag genom dessa benämningar framhålla deras görande av motstånd gentemot normer och maktordningar, snarare än deras varande av en identitet. 8 Med diskurs avses de idéer, bilder och praktiker som gör det möjligt för vissa samtal att föras, och andra att inte föras, det är själva de språkliga sammanhang inom vilka ord, begrepp och fenomen får sin betydelse (Gemzöe 2002, s. 132). 9 Heterosexuell norm betecknar samhällets institutionella, juridiska, strukturella och mellanmänskliga upprätthållande av rätt sorts heterosexualitet som någonting ”enhetligt, naturligt och allomfattande” (Rosenberg 2002 s. 15, s. 200) 10 Med inspiration från aktivistgruppen Les Panthères Roses (Rosa Pantrarna) i Frankrike väljer jag att använda citationstecken då det är nödvändigt att använda begrepp som ”man”, ”kvinna”, ”heterosexuell” eller ”homosexuell”. Athena Farrokhzad och Tova Gerge skriver att pantrarna med hjälp av språket ägnar sig åt ett radikalt, queerfeministiskt och intersektionellt, motstånd. Ett exempel är att konsekvent sätta ut citationstecken kring de binära kategorier som fungerar som upprätthållande av den reproduktiva ordningen, vars makt över sociala relationer pantrarna önskar dekonstruera (Farrokzhad & Gerge 2007, s. 1 f). 9 Min förståelse av genus präglas även av en intersektionell ansats, som av Butler sammanfattas med den koncisa förklaringen att ”Om man ‟är‟ en kvinna är det säkerligen inte allt man är” (Butler 2005, s. 40). Det är en ansats som betraktar identiteter som komplexa och beroende av en rad olika maktordningar, såsom genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet, klass och ålder. I enlighet med Nina Lykke betraktar jag inte maktordningarna som separata, avgränsade eller konkurrerande enheter som kan adderas på varandra (Lykke 2005, s. 8). Istället betraktar jag dem som intraagerande och transformerande, som att de konstrueras och upprätthålls i samspel med varandra. För analysen blir en intersektionell ansats viktig då aktivisternas texter adresserar normer och makt kopplad till genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet, klass och ålder.11 Jag tillämpar dock även en intersektionell ansats på min analys, vilket medför att jag också försöker att konsekvent behålla en kritisk blick mot mig själv, för att i ifrågasättandet av en maktordning motverka ett reproducerande av andra. Makt och motstånd Centralt för uppsatsen är förståelsen av makt och motstånd, som jag på en övergripande nivå hämtar från Michel Foucault, Beverley Skeggs samt Judith Butler.12 För Foucault existerar makt överallt och hela tiden. Genom sitt konsekventa opererande konstruerar den våra förståelser av och gränser för vad som är verkligt och begripligt. Foucault fastslår att makten dock alltid står i relation till sitt motstånd, när han skriver att ”där makt finns, finns motstånd” (Foucault 2002, s. 105). Det är en förståelse av makt och motstånd som avhängiga varandra, där maktrelationer förutsätter motstånd och där motståndet föds i och med att makten utövas. För att kunna förstå makten blir det följaktligen både intressant och nödvändigt att analysera motståndet (Ibid., s. 121 ff). I min förståelse av motstånd vänder jag mig till Skeggs. Hon förklarar att ett utmanande av makstrukturer ”does not mean that one automatically shifts into positions of power, it means, straight forwardly, that one is refusing to be seen as powerless or be positioned without power” (Skeggs 2002, s. 11). Det är ett förhållningssätt som erkänner maktens maktfullhet men samtidigt erkänner agens hos den som utsätts för maktens förtryck, och som undviker att reducera den förtryckta till enbart förtryckt. Ett sikte inställt på aktivisternas agens leder mig till en analys med fokus på deras agerande, en blick som hämtar inspiration från Butlers performativitetsteorier. Butlers diskussion av performativa motstånd medför också att jag förflyttar fokus från en förståelse av identitetskategorier som ett varande, till en förståelse av dem som ett görande. Jag intresserar mig således för det aktivisterna gör, 11 Jag har dock valt att koncentrera min analys till att gälla intersektionerna genus, sexualitet, funktionalitet, klass och ålder. Att etnicitet och ras inte analyseras beror inte på att jag finner dessa intersektioner mindre intressanta, eller mindre viktiga. Avgränsningen kan snarare ses som ett resultat av bristande tid- och utrymmesomfång, samt att genus, sexualitet, funktionalitet, klass och ålder var de intersektioner som jag fann vara mest framträdande i materialet under analysen. 12 På en mer specifik nivå kan all teori som jag använder härledas till en förståelse av makt och motstånd. Således präglas hela det teoretiska kapitlet av ett redogörande för hur jag ser på makt och motstånd. 10 snarare än det de ”är”. För Butler är identitetskategorier inte reella, utan ett illusoriskt resultat av upprepade akter som konstituerar själva fenomenet vi kallar identitet (Butler 2004, s. 155). Ju fler gånger en handling upprepas desto mer självklar framstår den, och till slut uppfattas den som naturlig. Dominerande uppfattningar om vad som är naturligt respektive onaturligt förhåller sig till sociala sanktioner, ofta i form av bestraffningar och våld. Således konstrueras maktrelaterade normer, vilket tydliggör att identiteter inte är frågan om en roll som vi enkelt kan välja att ta av eller på (Butler 2005, s. 77). Eftersom en upprepning aldrig kan se exakt likadan ut är det dock samtidigt upprepningarna som ger utrymme att utöva motstånd, genom att utmana och förskjuta innebörden av akterna. Butler pekar således på det mellanrum som uppstår mellan de repeterade akterna, i vilket möjlighet till förändring finns: ”the possibilities of gender transformation are to be found in the arbitrary relation, between such acts, in the possibility of a different form of repeating” (Butler 2004, s. 154 f). Queerteori i möte med sexual-differenceteori I en västerländsk samtid räknas Butler som en av queerteorins kanske främsta teoretiker. Som en utpräglad queerfeminist, såväl akademiskt som aktivistiskt, är jag sedan länge även en inbiten Butlerian. Jag har svalt det mesta av Butlers texter med hull och hår och finner ofta små hjärtan ritade i marginalerna av hennes böcker. I mitt begär till queera visioner och utopier har jag dock upplevt mig en aning begränsad av hennes, i mitt tycke, stundtals rigida perspektiv på maktens sfär. ”Språkets och politikens juridiska strukturer konstituerar den samtida maktsfären; därför går det inte att ställa sig utanför denna sfär, utan endast att utsätta dess legitimerande praxis för en kritisk genealogi”, skriver Butler (2007, s. 54). Citatet är talande för hennes kritiska inställning till möjligheten att transcendera det maktsystem vi försöker förändra. För Butler existerar det inget bortom makten utan endast begränsade möjligheter att performativt försöka förskjuta innebörder inom makten (se bl.a. Butler 2007, s. 83 ff). I hopp om en mer visionär hållning har jag således blickat mot andra håll. ”I feel the need for an qualitative leap of the feminist political imagination”, skriver den feministiska filosofen Rosi Braidotti (1994, s. 3). Hon tillhör den teoretiska skola som kallas sexual difference-teori, en teoribildning jag väljer att inspireras av när jag analyserar aktivisternas queerfeministiska utopier.13 Braidotti är övertygad om att vi inte behöver fler analyser av maktens förtryck utan att vi behöver blicka framåt, mot berättelserna om vilka vi vill bli: We do need to say farewell to that second sex, that eternal feminine which stuck to our skins like toxic material, burning into our bone-marrow, eating away at our substance. We need to take collectively the time for the mourning of the old socio-symbolic contract and thus mark the need for a change of intensity, a shift of tempo. Unless feminists negotiate with the historicity of this temporal change, the great advances made by feminism 13 Till sexual difference-skolan räknas, förutom Braidotti, ofta teoretiker som Luce Irigaray, Julia Kristeva, Hélène Cixous och Elisabeth Grosz. Enligt Hallgren är teorin tämligen obeprövad inom den svenska feministiska forskningen, som hon menar präglas mer av ett angloamerikanskt tankesystem (Hallgren 2008, s. 29). 11 towards the empowerment of alternative forms of female subjectivity will not have the time to be brought to social fruition (Braidotti 1996).14 För denna omställning efterfrågar Braidotti alternativa figurationer. Hon förklarar figurationer som politiska fiktioner som möjliggör nya sätt att tänka på, för att ta sig ur gamla tankemönster. Det rör sig, som hon skriver, om att formulera ett politiskt hopp, om en plats för ett utträde ur den fallogocentriska ordningen (Braidotti 1994, s. 33).15 Det figurativa tankesystemet blir ett teoretiskt och aktivistiskt verktyg för detta hopp, för att tänka och skriva visioner: The term figuration refers to a style of thought that evokes or expresses ways out of the phallocentric vision of the subject. A figuration is a politically informed account of an alternative subjectivity (Ibid., s. 1). Figurations are therefore politically informed images that portray the complex interaction of levels of subjectivety (Ibid., s. 4) Braidottis egna främsta figuration är det nomadiska subjektet. Hon förklarar denna som en myt, en politisk fiktion av rörelse och gränsöverskridande, som erbjuder henne möjligheten att ”think through and move across established categories and levels of experience” (Ibid.) Förutom dess visionära ansats är sexual difference-teorin intressant för min analys på grund av dess grundantagande om att materialitet och språk är oskiljbart när förtryck analyseras. Sexualdifferenceteoretikerna menar således att kön inte enbart konstrueras socialt, utan likväl i teoretiska och lingvistiska sammanhang, att symboliska och materiella strukturer är intimt kopplade till varandra.16 Detta grundantagande medför ett intresse för stilistiska och filosofiska språkexperiment som feministiska motståndsstrategier. Med andra ord undersöker flera av de sexual- differenceorienterade teoretikerna hur förtryck och underordning kan omkullkastas med hjälp av språk och skrivande som verktyg (Hallgren 2008, s. 26, s. 83). Ett av de kanske mest kända försöken till detta är Hélène Cixous teoretiserande av det subversiva skrivandet. Cixous menar att skrivandet är själva det verktyg genom vilket ”kvinnan” kan erhålla agens nog att frångå positionen som underordnad och förtryckt (Cixous 1996, s. 241). Följaktligen uppmanar hon högljutt kvinnor att skriva för sig själva: ”Och varför skriver du inte? Skriv! Skrivandet är för dig, du är för dig” (Ibid., s. 239). En annan grundläggande utgångspunkt för sexual difference-teorin är att könsskillnader betraktas som asymmetriska. Det innebär att den utgår från förståelsen av att ”Kvinnan” i ett västerländskt 14 Artikeln ”Cyberfemenism with a difference”, som citatet är hämtat ifrån, finns publicerad på Utretchts universitets hemsida, där Braidotti också är verksam. Det saknas dock publiceringsår på sidan och trots ett ihärdigt letande har jag inte lyckats finna när artikeln, i den utgåva som förekommer på hemsidan, blev publicerad. På hemsidan står det dock att sidan senast modifierades 1996. Därav har jag valt att referera till artikelns publiceringsår som 1996. 15 Fallogocentrism förklarar Hallgren avser att ”det kulturella och symboliska (värde)system som sätter reglerna för den västerländska kulturen på både ett symboliskt (till exempel språkligt) och sociokulturellt plan är maskulint kodat” (Hallgren 2008, s. 78). 16 Även queerteoretiker belyser ofta denna koppling mellan språk och materialitet, däribland Butler som menar att då identiteter konstrueras genom diskurser kan de även dekonstrueras i diskurserna, genom att språkligt och performativt förskjuta ords och handlingars innebörder och betydelser. 12 tankesystem förståtts som ”Mannens” motsats. Enligt en patriarkal ordning har ”Kvinnan” sammankopplats med negativitet och hierarkiskt underordnats ”Mannen”, som har fått representera det universella. Sexual difference-teorin vill överskrida ett sådant binärt tänkande, men istället för att peka på likheter undersöks och fokuseras skillnader som en positiv kraft. Därigenom vill teoretikerna frångå att reproducera den fallogocentriska ordningens uppfattning av skillnad som avvikande och negativt. I en sådan förståelse laddas det feminina istället med positivitet, med utgångspunkt i ett tillvaratagande av det specifika i den kvinnliga, levda, kroppsliga erfarenheten (Hallgren 2008, s. 83, s. 86 ff).17 I förhållandet till (kvinno)kroppen har teoretiker tillhörande sexual- differenceskolan många gånger kommit att kritiseras för deras något paradoxala hållning, och kritikerna menar att de tenderar att essentialisera femininitet (se bl.a. Moi 1985). Även jag finner deras essentialistiska tendenser problematiska, och det är med visst motstånd jag vänder mig till teoretiker som talar om ”kvinnan” med stort K. I förhållande till queerteorins förståelse av genus och sexualitet, och den queerfeministiska ansats jag skisserat ovan, finner jag sexual- differenceteorins diskussion om könsskillnader som asymmetriska överflödiga. Samtidigt finner jag de teoretiska verktyg teorin erbjuder fruktbara för min analys. Inspirerad av Braidottis strävan efter en kritisk och kreativ feministisk teori tillåter jag mig således att använda delar av olika teorier som jag finner tilltalande och lämna andra därhän, samt att kombinera dem fritt efter behag. För, som Braidotti skriver, krävs det gränskorsande och stöld för att kunna skapa nya teoretiska mönster: the crossing of disciplinary boundaries without concern for the vertical distinctions around which they have been organized. […] a practice of „theft‟, or extensive borrowing of notions and concepts that, as Cixous puts it, are deliberately used out of context and derouted from their initial purpose (Braidotti 1994, s. 36 f). Text och subversivt språk När jag vänder mig till text som uttrycksmedel för motstånd skriver jag samtidigt in mig i en feministisk teoretisk tradition där språket betraktas som en performativ kraft, där ord och symbolik förbinds med förändring av materiella strukturer. En sådan ansats vill luckra upp gränsdragningar mellan ”fiktion” och ”fakta”, och istället betrakta de två som ömsesidigt påverkande och konstituerande (se bl.a. Ambjörnsson 2006, s. 45, Fjelkestam & Lindén 2001, s. 86 f, Hallgren 2007, Hallgren 2008, s. 71 f). För Braidotti handlar det om ett feministiskt uppdrag, om att som hon skriver fiktionalisera teorier och teoretisera fiktioner (Braidotti 1994, s. 37). Jag närmar mig således aktivisternas texter med ansatsen att berättelserna de presenterar i sina alster inte bara handlar om och 17 Det är inte enbart skillnader mellan kvinnor och män som fokuseras inom sexual difference-teorin. Lika viktigt är skillnader mellan kvinnor, beroende av etnicitet, ras, klass, sexualitet, ålder, funktionalitet osv. Hallgren skriver att Braidotti menar att eftersom dessa skillnader existerar är det också viktigt att den feministiska teorin och aktivismen istället för att förneka dem försöker erkänna samt rymma dem (Hallgren 2008, s. 86 ff). Ytterligare en skillnadsdimension är den som Braidotti kallar för ”skillnader inom varje kvinna”, som pekar på en poststrukturalistisk förståelse av subjektet, där subjektet saknar ett inre jag utan istället är multipelt och i ständig rörelse (Ibid.). 13 påverkar verkligheter, utan att de konstituerar och är verkligeter (jmf Hallgren 2008, s. 72).18 Det är, som Fjelkestam & Lindén skriver, fråga om att betrakta språket som ”inte bara en avbildning av verkligheten utan det medel genom vilket verkligheten blir till” (Fjelkestam & Lindén 2001, s 90). Hallgren ringar in tre dimensioner av de feministiska teorier som syftat till att politisera samband mellan språk, stilistik och kropp. För det första, skriver hon, finns en förståelse av språket som fallogocentriskt och således begränsande för kvinnors uttrycksmöjligheter. För det andra förstås kvinnors underordnade position bidra till att deras texter blir väsensskilda från mäns. För det tredje förstås underordning och förtryck innebära en position från vilken ett experimentellt och politiskt subversivt språk kan uppkomma (Hallgren 2008, s. 278 f). Det är framförallt den första och den tredje av dessa dimensioner som jag finner intressanta för min analys av queerfeministiska motstånd i text. Eftersom jag tillämpar en intersektionell ansats finner jag det dock viktigt att, likt Hallgren, påpeka att de underordnade positioner som adresseras inte enbart rör sig om positionen ”kvinna”. Hallgren skriver att women of colour-teoretiker, däribland författare som bell hooks och Cherríe Moraga, har diskuterat rasism och vithetsnormer i vita feministers texter. Således, påpekar hon, är det ”viktigt att analysera hur olika subjekt talar och skriver till följd av olika sociokulturella positioner” (Ibid.). Detta är också något som är tydligt för aktivisterna i mitt material, som är noggranna med att adressera normer kopplade till och förtryck baserat på genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet och klass. Hur tänker sig då dessa teoretiker att språkets och textens subversivitet konkret fungerar? På en övergripande nivå handlar det, som nämnts ovan, om att språkets och ordens innebörd inte är statisk, utan i konstant förändring. Således finns utrymme att med språket som verktyg förskjuta innebörder och betydelser av de ord, begrepp och diskurser som vi förstår världen igenom. Om språket är själva det medel genom vilket verkligheten blir till ger alltså språket, och texten som vi kan formulera med det, oss utrymme att utöva ett motstånd genom att dekonstruera och förskjuta rådande uppfattningar och normer (se bl.a. Gemzöe 2002, s. 133). Då blir, som Fjelkestam och Lindén skriver, ” litteraturen en av de viktigaste platser där motstånd kan ske” (Fjelkestam & Lindén 2001, s. 93). Eller för att använda Braidottis ord: ”Writing in this mode is about disengaging the sedentary nature of words, destabilizing commonsensical meanings, deconstructing established forms of consciousness” (Braidotti 1994, s. 15). 18 På samma sätt som jag låter ”text” beteckna allt mitt material, låter jag även ”språk” och ”skrivande” beteckna alla de medel som aktivisterna i sina texter uttrycker sig med, oavsett om det är ett skapande av ord på papper eller av bild och ljud på skärm. 14 Tidigare forskning Med utgångspunkt i det som varit Svensk forskning på queers som progressiva och viktiga motståndsaktörer är förhållandevis sällsynt (jfr Ambjörnsson kommande, Wildow 2008). Med denna uppsats vill jag därför bidra till att fylla en kunskapslucka, genom att undersöka samtida queerfeministisk aktivism i Sverige, här och nu. Samtidigt menar jag, i enlighet med Hallgren, att det är viktigt att förstå den samtida queerfeministiska aktivismen utifrån sin historiska kontext. I sin avhandling om lesbiskfeministisk aktivism i Sverige på 1970- och 80-talen, När lesbiska blev kvinnor När kvinnor blev lesbiska, skriver Hallgren att hon har svårt att se några tydliga skiljelinjer mellan det sena 80-talets postmodernt inspirerade lesbiska feminism och den queera feminismen, trots att dessa två ofta kontrasteras mot varandra (Hallgren 2008, s. 449). Hallgren diskuterar en rad olika aspekter av den lesbiskfeministiska aktivismen, varav flera går att konkret förbinda med den queerfeministiska aktivism jag undersöker i denna uppsats. Hon argumenterar för att de lesbiska feministerna utgick ifrån och presenterade en visionär föreställning om lesbiskheten, som ett självvalt positivt alternativ snarare än en sexuell avvikelse. Att bli kvinna och lesbisk handlade för aktivisterna ”utopiskt sett – om kvinnoidentifikation bortom både patriarkat och kapitalism” (Ibid., s. 184). När Hallgren i avslutningen av sin avhandling blickar tillbaka på sitt egna lesbiska 90-talsliv, fastslår hon också att hon då ännu inte lärt sig läxan ”att inte konstituera gränser mot de lesbiskfeministiska föregångskvinnorna, genom att betrakta dem som mossiga” (Ibid., s. 448). På så vis förklarar Hallgren att hon genom avhandlingen också har dragit en lärdom: Och möjligen är detta den andra lärdom jag dragit genom att skriva min avhandling – att inte avfärda historien som något förutsägbart, trist, redan uttömt och hänt. Utan undersöka hur komplext den uppträder, verkar i, och formar det nuvarande. Att det finns en lesbiskfeministisk genealogi; en kontinuitet som varken uppträder dialektiskt eller lineärt utan formar olika lager av samtidighet (Ibid.). Med utgångspunkt i Hallgrens resonemang har jag låtit hennes avhandling om lesbiskfeministisk aktivism i Sverige under 1970- 80-talen följa med mig genom hela uppsatsarbetet – som inspiration, för empiriska jämförelser, och för analytiska resonemang. Förhoppningen är att på så vis också lyckas förankra uppsatsen i dess historiska kontext, som ”uppträder, verkar i och formar” den samtida queerfeministiska aktivism jag undersöker (Ibid.). Queer(feministisk) aktivism Även om det är förhållandevis sällsynt med forskning specifikt på den svenska queerfeministiska aktivismen, finns utöver Hallgrens avhandling ett antal viktiga bidrag till tecknandet av en queer och feministisk aktivism, i såväl Sverige som internationellt. 15 I Queerfeministisk agenda beskriver Rosenberg övergripande den amerikanska queeraktivismen, som hon menar kulminerade under 1980-talet som en krigsförklaring mot heterosexism och homofobi. Med utgångspunkt i bl.a. den teatraliska aktivistgruppen Queer Nation skriver Rosenberg att avståndstagandet från det heterosexuella majoritetssamhället, samt från gay-rörelsens identitetsbaserade assimilationspolitik, kännetecknade den konfrontativa queeraktivismens utveckling (Rosenberg 2002, s. 34 ff). En motsvarande generell beskrivning av den svenska queeraktivismen går att finna i Ambjörnsson Vad är queer?. Den har i mångt och mycket har handlat om en kritik och ett avståndstagande mot identitetsbaserad assimilationspolitik, ofta med kulturella förtecken och en tydlig DIY-ansats (Ambjörnsson 2006, s. 25 ff). Ambjörnsson menar att den feministiska aspekten har blivit framträdande och att många aktivister väljer att kalla sig just queerfeminister. I förhållande till annan samtida feminism intar den queerfeministiska aktivismen en mer flytande och icke-konstant hållning gentemot köns- och sexualitetskategorier, vilket bl.a. tar sig uttryck genom avsaknad av könsseparatism och genom ett ifrågasättande av könskategorier som sådana. Samtidigt, påpekar Ambjörnsson, går det att i den queerfeministiska aktivismen finna en förhållandevis pragmatisk hållning, där många aktivister rör sig fram och tillbaka mellan olika synsätt. Trots ett ifrågasättande av fasta identitetskategorier väljer de ibland av taktiska skäl att använda sig av desamma (Ibid., s. 172 ff). I en pågående studie går Ambjörnsson också på djupet med den samtida queerfeministiska aktivismen i Sverige. Hon undersöker bl.a. hur unga, queerfeministiska aktivister använder sig av färgen rosa som en queer motståndsstrategi i vardagen, något som Ambjörnsson menar att de gör för att vägra att inordna sig i en heterosexuell matris.19 Genom oväntade iscensättningar och kombinationer av beteenden samt uttryck vill aktivisterna ifrågasätta normer rörande genus, sexualitet, klass och ålder. Ambjörnsson betonar att denna aktivism måste förstås utifrån vilken roll den spelar för aktivisternas egna livsutrymmen (Ambjörnsson kommande). En liknande ansats har sexualgeografen Gavin Brown när han med utgångspunkt i aktivister bakom Queeruption i London undersöker skapandet av autonoma, queera platser och utrymmen. 20 Brown är tydlig med att framhålla denna aktivism som ett radikalt avståndstagande från massamhällets heteronormativitet, likväl som från homosamhällets kommersiella och assimilationsinriktade ”homonormativitet”. Brown argumenterar för att deras aktivism måste förstås utifrån vikten av den 19 Den heterosexuella matrisen är ett av Butlers välkända begrepp. Enkelt sagt handlar det om att kroppar, genus och begär organiseras i en specifik ordning i en heterosexualiserad förståelseram. För att bli begriplig kräver denna förståelseram att våra kroppar ska överensstämma med vårt uppträdande och vårt begär. Om en nivå görs ”fel”, ifrågasätts alla följaktligen nivåer (exempelvis ”Han har feminina kläder, är han bög? Om han är bög, är han då verkligen en riktig kille?”). 20 Queeruption är en queeranarkistisk festival som genomförs en gång per år, i ett nytt land och en ny stad varje år. Festivalen är har en utpräglad DIY-ansats och samlar en rad aktivister från hela världen för att ta del av konst, kunskapsutbyte, musik, fest, sex, samtal och debatt. 16 kollektiva process som skapandet av queera autonoma utrymmen, utanför dessa hetero- och homonormativa sammanhang, innebär för de involverade aktivisterna (Brown 2007, s. 2685-2698). Det är i Rosenbergs och Ambjörnssons spår, i tecknandet av queer(feministisk) aktivism som ifrågasättande, avståndstagande, kulturutövande och med en tydlig DIY-ansats, som jag går när jag undersöker den aktivism som kommer till uttryck i Ful och HallonTV. Ambjörnsson skriver dock att dagens aktivister framförallt lagt sitt krut på att synliggöra och bekämpa heteronormativa strukturer, snarare än att visualisera en queer utopi (Ambjörnsson 2006, s. 219). Det är dels en beskrivning av aktivismen och dels en uppdelning av å ena sidan kritik och å andra sidan visualiserande av utopi, som jag inte håller med om. Tvärtom undersöker jag, med utgångspunkt i Browns resonemang, aktivister som just ägnar sig åt att visualisera och realisera utopier, och därigenom framföra en skarp kritik. Analys Presentation av materialet Ful beskriver sig som en queerfeministisk tidskrift som analyserar och kritiserar kultur, samt ger plats åt och lyfter fram queerfeministiska kulturutövare. Ful utkommer med fyra utgåvor per år, och deras första utgåva under namnet Ful utkom i början av 2008. Tidigare gick tidskriften under namnet Femkul, som under åren 2004-2007 hann utkomma med 11 utgåvor. Redan 2002 startade dock föregångaren till pappersutgåvan av Femkul i form av en nättidning. Fuls redaktion har nio medlemmar som jobbar mer eller mindre aktivt med produktionen. Utöver redaktionens texter publiceras också en rad olika skribenter, aktivister och konstnärer som tillfrågas av redaktionen eller som själva sänder in sitt material. Ful kräver att de texter som de publicerar ifrågasätter och analyserar olika former av maktstrukturer. De tre utgåvor som utgör det analyserade materialet i denna uppsats innehåller ett stort spektra av texter, där bildkonst och poesi blandas med recensioner, reportage och artiklar som explicit diskuterar queerfeministiska frågor. Resultatet är en genreöverskridande tidskrift, där också en och samma text i sig ofta kan förstås som utmanande av genreindelningar. Agnes Brynge och Helena Lindblom, de aktivister som formulerat Fuls intervjusvar, har båda varit aktiva i Fuls redaktion sedan 2006. HallonTV beskriver sig som ett queerfeministiskt lågbudgetunderhållningsprogram som kommer ut en gång i månaden med ett 30-minuters program. HallonTV sänds i Öppna Kanalen i Stockholm, samt på webben från www.hallongrottan.com. Första avsnittet hade världspremiär den 22 maj 2008, och under årets gång har kollektivet sänt totalt sex avsnitt. I skrivande stund håller de också på att sammanställa en DVD-box som ska innehålla bonusmaterial och förhoppningsvis vara tvåspråkig. De har även sökt pengar för att i största mån kunna sprida boxen till föreningar, festivaler och 17 mötesplatser runtom i Sverige och internationellt. Sju personer arbetar för nuvarande aktivt med skapandet av HallonTV, men de betraktar sig som en öppen grupp och växlar följaktligen i antal. Materialet som sänds produceras dels av den aktiva gruppen, men också av utomstående personer, föreningar och organisationer, såväl i Sverige som internationellt. HallonTV arbetar aktivt med att uppsöka aktivister samt TV- och filmproducenter som kan tänkas vilja delta med inslag. Ett krav för att inslag ska visas är det har en tydlig koppling till feminism och/eller HBT-frågor och att det inte får vara fobiskt mot minoriteter. De blandar medvetet olika genrer, såsom bl.a. underhållning, journalistik, kultur, fiktion och dokumentär. Bitte Andersson, som formulerat HallonTVs intervjusvar, är en av de aktivt drivande initiativtagarna till HallonTV. Utopiska uttrycksmodeller ”Vi vill inte tvåkönsmodellen. Vi vill nåt mer” (Ful nr.1/2008, s. 9). Citatet ovan kan ses som kännetecknande för de utopier som Ful och HallonTV visualiserar i sina texter, och för dess kritik mot binära konstruktioner i form av tvåkönsmodeller. Hur kommer då dessa utopiska förställningar till uttryck i Ful och HallonTV? Vilken förståelse av genus, sexualitet och andra identitetskategorier präglar dem? I detta avsnitt ska jag skissera några huvudsakliga drag för uttrycksmodellerna, utifrån två dimensioner: Gränsöverskridande och flytande identitetspositioner samt Felaktiga kroppar. Gränsöverskridande och flytande identitetspositioner För det första kommer ett utforskande av identitetspositioners överskridande och flytande möjligheter till uttryck. Ett sådant utforskande kan t.ex. urskiljas i Fuls text ”Vem är du i L-word? En populärkulturell identitetsjakt eller flykten från könen”, av Agnes Brynge (Ful nr. 1/2008, s. 30-32). Texten kan läsas som ett försök att formulera en utväg från de genus- och sexualitetspositioner som tvingar oss att förstå oss själva i motsats till någon annan: Då är jag lesbisk, tack och hej. Men det konstaterandet hjälper mig inte att få en fristående identitet. Jag vill skapa en egen roll utanför både mannen och kvinnan för att slippa identifiera min manlighet respektive kvinnlighet i förhållande till en annan. […] Du är under eller över mig och det spelar ingen roll jag är inte i motsats till dig (Ibid., s. 30). Fuls ansats kan i denna text förbindas med den explicita kritik av identitetskategorier som Butler ger uttryck för när hon skriver att hon alltid är ”bekymrad över identitetskategorier och betraktar dem som konstanta hinder” (Butler 2005, s. 60). Butler menar att när identitetskategoriska beteckningar används är det viktigt att ”det ständigt förblir oklart exakt vad beteckningen betecknar” (Ibid., s. 59). Istället för att kategorisera sin(a) identitetsposition(er) vägrar Brynge just dessa betecknande beteckningars konstanta innebörd, och därmed även en binär förståelse av sig själv, sitt genus samt sin sexualitet. Hen är istället på jakt efter att vara varken eller, lika lite som både och: 18 Jag vill inte vara två i ett jag är en i en och även om det inte är det ena eller det andra så är det väl något fastän något kan vara ingenting alls (Ful nr. 1/2008, s. 31). Skulle jag permanent försöka sätta in mig själv i dessa mallar skulle jag nog vara butch, bottom, femme, top, jävligt ambivalent, typ ibland tar du mig ibland tar jag dig, bög, flata, krokodil (Ibid., s. 32). Liknande gränsöverskridande drag kan vi finna bland de karaktärer som befolkar HallonTV, varav en majoritet uppvisar diskrepanser mellan kropp, anatomi, attribut, begär, agerande och benämning. Ett exempel är matriarken i såpoperan ”Päronsoppa” (HallonTV avsnitt 1). Matriarken är en kvinnokaraktär, vilket inte enbart märks genom dess benämning utan även genom det faktum att hen i scenen ska föda ”barn” (som dock visar sig vara grönsaker) samt att karaktären också har en rad olika feminint kodade attribut. Diskrepansen uppstår i förhållande till karaktärens storvuxna och maskulint kodade kropp, samt att hen uppvisar ett krävande, högljutt och dominerande beteende. Ett annat exempel är musikvideon ”I don´t want my TV” (HallonTV avsnitt 2). Här följer vi ett antal dragkings, vars förvandling till sina personas vi få ta del av. Genom förvandlingen blir diskrepansen mellan kropp, attribut och beteende explicit. I videons avslutande scen uppstår en sexuell laddning mellan kungarna. Således uppvisar karaktärerna ytterligare diskrepanser i förhållande till det begär som förväntas vara kopplat till deras kroppar, likväl som till deras attribut. Ytterligare ett exempel är en doktor i inslaget ”Plastikkirurgi”, vars kropp tycks påvisa en butchidentitet (HallonTV avsnitt 6).21 Diskrepansen uppstår i förhållande till hens attribut som är explicit feminint kodade, i form av kraftig sminkning och en klädsel som påminner om porrfilmens klassiska sjuksköterskedräkt. Eftersom butch-identiteter i sig innebär en diskrepans mellan kropp och identitet kan karaktären således tolkas som ett gestaltande av, så att säga, en diskrepans i diskrepansen. Ibland accentueras också gränsöverskridanden i form av explicita trans-identiteter och positioner. I Fuls text ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”, av Eli Levén, möter vi t.ex. karaktären Alex, som också är Ellie: Ellie, snöskredsflickan, hon som våldförde sig på tidens kraft och könets inbillade gränser, Ellie den sköna var kommen, nedstigen till att gå bland oss människor. Ellie hon som reste sig ur askan av Alex, hon hade väntat i nitton år på att få komma fram i ljuset och när hon gjorde det var hon välformulerad, varje steg inövat sedan många år, Alex själ var sedan länge avliden och nedsläckt. […] I annanvärlden löste tiden upp sig. Ellie fyllde Alex kropp med liv igen. Hon var allt han drömde om att vara (Ful nr. 2/2008, s. 32 f). Karaktären i texten rör sig fram och tillbaka mellan Alex och Ellie, samt mellan de femininitets- och maskulinitetspositioner som Alex respektive Ellie erbjuder. Kontrasterandet mellan Alex och Ellie 21 Butch är ett begrepp som är en aning svårt att översätta till svenska. Det är på engelska ett slanguttryck som brukar användas för att beteckna en lesbian med maskulint könsuttryck. Genom butchen frikopplas maskulinitet från en automatisk sammankoppling med ”Mannen”, och genom dess lesbiska begär frikopplas butchen likväl från heterosexualiteten. Butch som identitetsposition används också ofta för att beteckna en form av icke-identitet. Butchen är lesbisk, men som sådan är hen också samtidigt en icke-kvinna. 19 skulle kunna läsas som ett konstruerande av en dikotomi mellan maskulinitet och femininitet, vilket således inte skulle korrespondera med det avståndstagande från tvåkönsmodellen som Ful enligt sitt manifest ger uttryck för. En sådan läsning skulle ytterligare kunna styrkas av att Ellie framstår som något av ett drömscenario, en annanvärld, som kontrasteras mot en ”riktig” värld där Ellie är reducerad till Alex. Med utgångspunkt i den queera ansats jag tillämpar, samt i Butlers förståelse av kroppar och identiteter, kan dock berättelsen om Alex och Ellie snarare förstås som ett gestaltande av genusidentiteter som instabila samt ej tydligt avgränsade från varandra. I den läsning som jag gör, som fokuserar på vad Braidotti skulle kalla för fantasins potential, är berättelsen om Alex och Ellie också en där Ellies annanvärld i slutändan vinner, utan behöva lämna det som utgör Alex. En sådan läsning kan också styrkas mot textens visionära avslutning: En dag kommer jag att förvåna alla, tänker Alex och håller upp klänningen så att solen får fatt i den, jag kommer att ha långt hår, alldeles för rött läppstift och jag kommer inte att hålla för munnen när jag skrattar. Alla ska få se vem som växt inuti mig (Ibid., s. 33). Om vi till denna läsning väljer att knyta Braidottis nomadiska subjekt, får vi ytterligare tolkningsramar för berättelsen. Som Braidotti förklarar möjliggör det nomadiska subjektet ett tänkande och ett förflyttande bortom de kategorier vi trodde var de enda möjliga (Braidotti 1994, s. 4). Med utgångspunkt i denna figuration blir alltså det viktiga i berättelsen om Alex och Ellie just rörelserna mellan dem, och de gränsöverskridanden som dessa rörelser innebär. För, som Braidotti skriver, kan dessa rörelser och gränsöverskridanden erbjuda en väg ut (Ibid.). Felaktiga kroppar Den andra dimensionen av de utopiska uttrycken har jag valt att kalla för felaktiga kroppar, som för att symbolisera kroppar som utmanar normativa föreställningar om ”korrekta” kroppar. Dessa kroppar går framförallt att finna i HallonTV: ”Krampande queera krymplingar, som tar dig med storm, vill du komma i form, revolution eller deform” (”Skjut – en utställning av FHOBIT, TV-versionen”, HallonTV avsnitt 5). I inslaget ”Skjut” formulerar organisationen Funktionshindrade HBT-personer (FHOBIT) kritik mot en utredning om sexuell läggning och funktionshinder som Socialstyrelsen och RFSL22 har författat. FHOBIT menar att de i utredningen förminskats till att vara undersökningsgrupp, istället för att tillfrågas som expertis. Medan t.ex. RFSL utgör en avsändare, som haft makten att tolka intervjusvar och forumlera utredningens analys, har FHOBIT enbart inkluderats som de intervjupersoner vars svar ska tolkas, förklarar de. Inslaget, som består av bilder, musik och jag-berättelser av FHOBITs medlemmar, är en reaktion på utredningens förfarande. I inslaget formulerar FHOBIT med andra ord en röst som inte längre nöjer sig med att svara på frågor, utan som tar plats som självklar och agerande. Deras kroppars funktionsnedsättningar görs i 22 Riksförbundet för homo-, bisexuella och transpersoners rättigheter. 20 HallonTVs kontext på så vis till meriterande. Detta kan ses som kännetecknande för HallonTVs ambition att ”lyfta fram olika typer av människor som bryter mot fler normer än bara den heterosexuella” (Bitte Andersson, i ”Ful-TV”, Ful nr. 3/2008, s. 8-10).23 Normbrytande människor, eller felaktiga kroppar som jag valt att kalla dem, tar sig dock uttryck på fler sätt än genom funktionsnedsättningar. Karaktärer som enligt normativa föreställningar skulle betraktas som ”fula” och ”vulgära”, i förhållande till kroppsstorlek, språkbruk, matvanor, beteende osv., är också framträdande i HallonTV. Med utgångspunkt i Skeggs skriver Ambjörnsson att ett iscensättande av det fula och vulgära kan påvisa kulturella kopplingar mellan dålig smak, femininitet och klass. Hon menar att hänvisningar till stil och smak är centralt i urskiljandet och upprätthållandet av klass, och att uttryck som tillskrivs fulhet och vulgaritet således ofta har kopplingar till föreställningar om måttfullhet, seriositet och makt (Ambjörnsson kommande, s. 14 f). Utifrån Ambjörnssons diskussion bör alltså även klass tas med som en kategori vars gränser överskrids i de queerfeministiska utopier som HallonTV ger uttryck för.24 Nomadiska rörelser och gränsöverskridanden i språk och form Hur förhåller sig Ful och HallonTV till språkets och formens subversiva möjligheter? Vilka stilistiska experiment ägnar sig aktivisterna åt för att utmana förtryck och underordning? I detta avsnitt ska jag diskutera hur den teoretiska förståelsen av samband mellan språk, stilistik, makt och kropp kommer till uttryck i mitt material, utifrån tre dimensioner: Lekfull flykt mot nåt mer, Rörlig rör(l)ighet, samt En elitistisk strategi?. Lekfull flykt mot nåt mer Tidskriften Femkuls första utgåva år 2008 är dess sista någonsin, men samtidigt den första av dess efterträdare; tidskriften Ful. Utgåvan är med andra ord en genom vilken Femkul blir till Ful. Följaktligen har numret också givits temat ”flykt”, och i det ägnar sig aktivisterna genomgående åt en språklig lek med ordet, dess associationer och dess konnotationer. Flykt – ordet med oändligt antal romantiska associationer, men också negativa undertoner. För vem vill egentligen fly? Det är fegt att fly, mycket bättre att stanna kvar och möta sina rädslor, sina fiender. Lösa sina problem och vara den som vågade stanna. Men vem vill egentligen stanna? Det är svagt att stanna, mycket bättre att fly från förtrycket, sina fiender. Fly den store stygge mannen och vara den som vågade lämna. […] Vi flyr namnet Femkul och kommer därför ständigt vara på flykt från det som en gång var vi. […] Vi är fortfarande upptagna av vår kritik mot den store stygge mannen men vi gör det inte längre lika fint. Därför vill vi 23 I sin tredje utgåva har Ful skrivit om HallonTV, i ett reportage där mina två olika material alltså själva möts. Hallgren skriver att detta förhållande var vanligt även bland de lesbiska medier hon undersökt, där aktivisterna inom den lesbiska kulturen recenserade ”sig själva”, vilket ledde till vad Hallgren kallar för ett ”intrakulturellt tolkningsraster” (Hallgren 2008, s. 414). 24 För en mer ingående diskussion av kopplingar mellan smak, stil och klass, se s. 34 f. 21 också ha en titel som bättre beskriver vad vi gör. Därför vill vi också be dig kalla oss vid vårt nya namn – Ful (Ful nr. 1/2008, s. 2). Att begreppet flykt får tjäna som utgångspunkt för Fuls lek väljer jag att knyta till Braidottis figuration det nomadiska subjektet, i det avseendet att Fuls flykt, som citatet ovan påvisar, belyser språkliga rörelser och gränsöverskridanden i två avseenden. För det första, en rörelse från namnet Femkul, till namnet Ful. ”Vi gör det inte längre lika fint”, skriver aktivisterna, och artikulerar därmed ett avståndstagande från estetiska normer kring det fina. Det handlar om en rörelse mot en ful-estetik, som de själva formulerar det (Ful nr. 3/2008, s. 2).25 För det andra, en rörelse ”från förtrycket, från sina fiender”, för att ”vara den som vågade lämna”. Denna rörelse menar jag kan förstås som ett anspråk på det politiska hopp som Braidotti efterfrågar: I will define this sort of post-human utopia as a political hope for a point of exit from phallogocentrism; it is the basis for nomadic consciousness. (Braidotti 1994, s. 32 f) När Ful skriver att de flyr förtrycket och sina fiender, och således är den som vågade lämna, tolkar jag det utifrån Braidottis teorier som att de blickar framåt, i rörelse mot dit de vill och dem de vill bli. Deras flykt iscensätter således, som Braidotti skriver, ett ”system of thought or conceptual frameworks that can help me think about change, transformation, living transitions” (Ibid., s. 30). En viktig del i Fuls språkliga flykt är, som jag diskuterade tidigare, rörelsen bort från tvåkönsmodellens begränsningar. Tillvägagångssättet för denna språkliga flykt är att använda ett delvis könslöst språk: Välkommen till en tidning som använder sig av ordet hen. Istället för hon. Istället för han. Vi tror inte på tvåkönsmodellen. Vi förnekar inte att den finns. Vi medger att den hämmar. Vi vill belysa att dess existens förminskar. Ful erkänner att den påverkar oss alla. Men vi vill också fly dess begränsningar. […] Vad Ful erbjuder är ett smakprov på ett könslöst språk. Även om vi inte påstår att könet bara gör sig påmint i två specifika ord. Ful tror bara inte på tvåkönsmodellen (Ful nr. 1/2008, s. 9). Fuls blickande framåt, och deras korresponderande med Braidottis politiska hopp, märks här tydligt i formuleringen ”Vi vill nåt mer”. Genom att formulera att de inte förnekar tvåkönsmodellens påverkande och hämmande existens, tydliggör Ful att de erkänner förtryckets maktfullhet. Men genom att också formulera att deras vilja är något annat, ”nåt mer”, tydliggör de samtidigt att de inte låter sig fastna i förtrycket. En av deras strategier för att nå detta ”nåt mer” är att byta ut könsspecifika pronomen mot det könslösa hen. I artikeln ”(Sk)riv för en ny värld” diskuterar Hallgren en liknande visionär förståelse av ett experimentellt språk. Hallgren skriver att det experimentella språket är viktigt, inte enbart för att riva en ordning eller norm, utan för att generera något positivt, att skapa nya verkligheter genom nytt språk. 25 För en diskussion av den estetik som kommer till uttryck i Ful och HallonTV, se s. 29-36. 22 Det handlar, som hon skriver, om ”samverkan mellan diskurser och materia. Att språkliga diskurser faktiskt producerar verklighet, kroppslighet, erfarenhet” (Hallgren 2007-04-25). Jag menar att Fuls användande av hen som pronomen bör förstås mot bakgrund av en sådan förståelse av språkets möjligheter. Genom att skapa nya språkliga mönster, och samtidigt sammankoppla detta med en strävan mot ”nåt mer” (än tvåkönsmodellen), uttrycker Ful en tro på sambandet mellan skapandet av nya språk och skapandet av nya ordningar och världar (jfr Fjelkestam och Lindén 2001, s. 90). Eller som Ful själva uttrycker det: Vi har en tilltro till att språket kan förändra. Språket är inte bara ett verktyg för att föra fram ett budskap genom textens innehåll, ibland ligger budskapet i vilka ord en väljer att använda och vilken betydelse de ges (intervju Ful). Denna språkexperimentella strategi kan också knytas till lesbiskfeministisk aktivism i Sverige under 1970-80-talen. I sin analys av de skrivpraktiker lesbiska feminister brukade för att göra motstånd, visar Hallgren hur dessa ägnade sig åt liknande semantiska experiment. I fanzinet Lila Perspektiv bytte t.ex. författarna ut ”man” som allmän pronomen till ”kvinna”. På så vis kunde de synliggöra den fallogocentriska ordningen i språket, likväl som att peka på sprickorna i detta språksystem, menar Hallgren (2008, s. 305). Rörlig rör(l)ighet I texten ”Poetisk flykt genom det materiella” diskuterar Ful också frågan om språkets performativa kraft explicit. Författaren Kristina Enquist Källgren går i polemik med de stora kultursidornas recensenter, som enligt henom tycks leta efter ”mening i en text som inte verkar vilja förmedla sådan” (Ful nr. 1/2008, s. 18). Artikeln korresponderar tydligt med den teoretiska förståelsen av lingvistiska, symboliska och materiella strukturer som intimt sammankopplade. Även här kan ett fokus på betydelsen av rörelse återfinnas: Och kanske är det just denna materialens immateriella rörlighet som vi bör ta fasta på när vi letar efter mening i den ‟meningslösa‟ poesin. En rörlighet som gör det svårare att förstå poesin, att skapa mening kring den, men det ger den också en viss grad av transcendens, en flyktväg, en rörelse utåt och bortåt; det gör den obegränsad i sin slutenhet (Ibid., s. 20). Jag betraktar citatet ovan, ställt i relation till språklig performativitet, som intressant ur framförallt två aspekter. För det första förbinds ett experimentellt språk med rörlighet, vilket i sin tur förbinds dels med något rörigt och dels med visionära blickar utåt och bortåt. Rörligheten genererar alltså en rör(l)ighet, men i denna rörighet åberopar författaren samtidigt rörighetens potential som flyktväg. Som sådant korresponderar citatet tydligt med förståelsen av texten som en plats där motstånd kan utövas genom att dekonstruera och förskjuta innebörder av konventioner och normer (se bl.a. Braidotti 1994, s. 15, Butler 2005, s. 111, Fjelkestam & Lindén 2001, s. 93, Gemzöe 2002, s. 133, Hallgren 2002, Hallgren 2007). 23 För det andra införlivar författaren denna dekonstruktiva ansats själv, i sin text om text, genom att själv kombinera, och således språkligt dekonstruera, motsatser som materialitet – immaterialitet, rörlighet – fasthet, meningslöshet – meningsfullhet och slutet – obegränsat. Hen tycks själv poetiskt queerifiera språket (jfr Hallgren 2002). Eller som Enquist Källgren själv skriver om den ”meningslösa poesin”: ”Genom dikterna flyr meningsskapandet mot ett annat språk, ett språk som beskriver människan som splittrad och delad, aldrig riktigt identifierad som subjekt, men därmed med möjligheten att bli vad hen vill, åtminstone tillfälligt.” (Ful nr. 1/2008, s. 20). Tron på det splittrade, konventionsutmanande språket som genererande av nya, bättre verkligheter kan alltså återfinnas även här (jfr Hallgren 2007). Den rörliga rörigheten hittar vi även i HallonTV. För det första finns här ett tydligt genreöverskridande. Under de 30-minuterslånga avsnitten samsas animationer, musikvideos, spelfilmer, splatter-effekter, bildspel och dokumentära inslag som t.ex. aktivistintervjuer. Det saknas en koherens i förhållande till såväl innehåll som form, och hoppen mellan de ibland radikalt olika inslagen skapar en viss förvirring. För det andra tenderar inslagen att präglas av ett genomgående utmanande av narrativa konventioner. I ”Dykes of Hazzard” ser vi t.ex. en avsaknad av linjära narrativ: ”Dykes of Hazzard” börjar med att två cowboys sitter i en säng med en stor svart dildo, vilken de misstänker har ett kikhål genom vilket de blir bevakade. Plötsligt övergår scenen i ett bråk om vem av cowboysen som ska få bära dildon, och de brottas och skriker ”Give me back my cock!”. I nästa scen möter vi två andra karaktärer, en storbystad femme och en kortvuxen mansfigur i vit kostym, där den senare vill ha tillbaka sin klocka som tydligen fastnat inuti femmen vid en tidigare fistning. Scenen avslutas med att femmen anlitas för att kidnappa någon som går under namnet Daisy Dock. I nästföljande scen ser vi samma ”man” tala i telefon, och uppmana någon att skicka ett sms till ytterligare någon, om att Daisy Dock kidnappats. Det visar sig att detta sms ska gå till cowboysen i den första scenen, för att de ska rädda Daisy Dock. Kidnappningen visar sig därmed vara en manöver för att cowboysen ska lämna sitt rum, vad ”mannen” egentligen vill åt är den stora svara dildon. Med ett bullrigt skratt förklarar hen att hen med den kommer kunna regera hela världen. Filmen fortsätter med att Daisy Dock kidnappas, varefter cowboysen får sitt sms. De kastar sig omedelbart och skräckslaget ut ur sängen för att rädda Daisy Dock. I nästa scen står de dock lugna framför en spegel och betraktar hur de ser ut med dildon respektive en chokladkaka i byxorna. Filmen växlar sedan fram och tillbaka mellan kidnapparna, som ägnar sig åt allehanda förnedring av Daisy Dock, och cowboysen, som springer omkring och letar efter förstärkning bland andra cowboys. Parallellt visas ”mannen” på jakt efter den stora svarta dildon i cowboysens sovrum. Där dyker det dock upp ytterligare en karaktär, klädd i snickarbyxor och tomtemask, som kallar ”mannen” för patriark och kastar ut henom. Slutligen sker en konfrontation mellan kidnapparna och cowboysen, som byter den stora svarta dildon mot Daisy Dock. Då anländer även ”mannen” som kräver att få dildon från kidnapparna. Kidnapparna attackerar dock ”mannen” och börjar förnedra henom. I filmens avslutningsscen återvänder karaktären med snickarbyxor och tomteskägg och deklarerar att hen ska ”teach these girls a thing or two about feminism”. Så avslutas filmen med att övergå i en musikal, där alla karaktärer som medverkar gemensamt dansar och sjunger ”Estrogen, the finest of hormones” (nedtecknande av ”Dykes of Hazzard”, HallonTV avsnitt 3). Den ovan komprimerade beskrivningen av ”Dykes of Hazzard” kan tjäna som ett exempel på hur de berättelser som presenteras i HallonTV skiljer sig kraftigt från de narrativ vi är vana vid att följa på TV och i film. Berättelserna saknar både en tydlig början och slut, och de vändningar som de tar däremellan saknar någon direkt igenkänningsbar logik. Ofta tillämpas också en ”överdriven” 24 dramaturgi, med ljudeffekter, rörelser och ansiktsuttryck som känns orealistiska och dramaturgiskt ”dåliga”. Det röriga resultatet blir något som vacklar på gränsen till obegriplighet. Som jag diskuterat ovan kan denna röriga obegriplighet dock tjäna en viktig funktion. Berättelser som präglas av oförenlighet och godtycklighet kan, som Braidotti formulerar det, fungera destabiliserande och dekonstruerande genom att ifrågasätta våra föreställningar om meningsfullhet (Braidotti 1994, s. 15). Braidotti konstruerar sin figuration polyglott för att förtydliga denna strategi. Polyglotten, vars ordagranna betydelse är två- eller mångspråkig, är för henne någon som använder sitt språk på andra sätt än de som står till buds. En kan, som Braidotti skriver, prata engelska och skriva många olika engelskor. Polyglotten utmanar språkliga konventioner och begär möjligheterna till oförenligheter, repetitioner och godtycklighet, och skrivandet är för den ett verktyg: Writing is for the polyglot, a process of undoing the illusory stability of fixed identities, bursting open the bubble of ontological security that comes from familiarity with one linguistic site. The polyglot exposes this false security (Ibid., s. 15). Sett ur detta perspektiv blir de berättelser HallonTV presenterar ett motstånd mot allt vad vi uppfattar som sunt förnuft, seriositet, logik och mening. Genom HallonTVs obegripliga berättelser kan det vi trott varit stabilt och fixerat påvisas vara illusioner, och således kan det illusoriskt stabila och fixerade också lösas upp. På så vis kan vi alltså förstå det vi först tolkat som obegripligt, som ett dekonstruerande och destabiliserande av (makt)ordningens normer kring ordning (Ibid., s. 15). Ett annat sätt att betrakta denna obegriplighet är att den framhäver avvikelser. I ett konstnärsakademiskt upprop uppmanar Hallgren till att genom det poetiskt queerifierade språket utmana de språkliga normerna, genom att framhäva avvikelser. Hon skriver att det handlar om att queerifiera sina meningar, att ”språkligt transportera och uttryckliggöra annorlundaheten” (Hallgren 2002, s. 160). I artikeln ”(Sk)riv för en ny värld” utvecklar hon resonemangen och menar att det experimentella språket har en förmåga att gestalta komplexitet. Det genererar förvisso komplexa texter, men som sådana kan de gestalta och undersöka den komplexa samtiden, argumenterar hon (2007-04-25). Med utgångspunkt i Hallgrens resonemang väljer jag alltså att förstå HallonTVs narrativa obegriplighet som ett gestaltande och uppvärderande av den obegriplighet som ett heterosexistiskt samhälle medför för den som vägrar att inordna sig i de normer som bestämmer vad som är begripligt och verkligt. HallonTV presenterar inte några normala skildringar, av normala människor, utan obegripliga och komplexa skildringar av obegripliga människor i en komplex samtid. Samtidigt tas obegripligheten tillvara och hyllas. På så vis ifrågasätts också en assimilationspolitisk strävan efter att bli accepterad och betraktad som normal. Det är alltså inte en obegriplighet med snäll bedjan om att erhålla lika rättigheter inom en heteronormativ ordning som HallonTV iscensätter, utan ett medvetet avståndstagande från normsystemen som sådana (jfr Brown 2007, s. 2686 f). 25 En elitistisk strategi? Uppmaningarna till experimentellt skrivande har dock utsatts för mycket kritik. Rita Felski menar att förståelsen av det experimentella skrivandet som mer subversivt än konventionella former tenderar att få elitistiska och exkluderande konsekvenser, där bara vissa talar och förstår. På så vis menar hon att det är en fråga som berör klasstillhörighet. Den experimentella texten kan upplevas som svårbegriplig, och därigenom endast bli tillgänglig för en högutbildad och intellektuell minoritet, argumenterar hon (Felski 1989, s. 6 f). Ur ett sådant perspektiv framstår det nödvändigt att ställa de språkliga och formmässiga konventionsutmananden som Ful och HallonTV ägnar sig åt inför en mer kritisk granskning. För vem blir rörigheten och obegripligheten till rörlighet och gränsöverskridanden, till möjligheter för nya ordningar och världar? Vem tillåts tala och vilka förväntas lyssna i dessa forum? Kan Ful och HallonTV i sin strävan efter att synliggöra och ifrågasätta komplexa normsystem och hierarkier samtidigt falla i fällan av att reproducera andra, klassrelaterade hierarkier? ”Vi förstår inte tanken om att bara intellektuella skulle kunna förstå en text som inte håller sig till konventionerna”, svarar Ful (intervju Ful). De menar att risken att bli missförstådd alltid finns, oavsett om en ägnar sig åt konventionsutmanande eller inte, och framhåller att denna risk inte får bli ett hinder för att vara progressiv. De motsätter sig också tanken om att denna konsekvens skulle bli till en nackdel endast för läsaren: ”Om en text blir obegriplig på grund av konventionsbrott är det ett problem som inte bara drabbar alla sorters läsare, utan även oss som blir missförstådda” (Ibid.). Däremot är intellektuell elitism något som de konsekvent försöker motverka, genom att inte använda ett alltför akademiskt språk. Även om de, som de själva uttrycker det, ”värnar om skribentens konstnärliga frihet”, bearbetar de också tillsammans med skribenterna de texter de publicerar och använder sig av vissa övergripande språkregler för att göra texten just begriplig (Ibid.). Då akademiskt språk kännetecknas av en rad konventioner och regler, och eftersom tidskrifter som debatterar queera och feministiska frågor ofta just präglas av ett akademiskt språk, menar jag att även denna ansats kan tolkas som konventionsutmanande.26 Tvärtemot Felskis resonemang kan alltså själva konventionsutmanandet på så vis betraktas som ett verktyg för att göra politiken just tillgänglig. HallonTV tycks tillämpa en liknande strategi, då de säger att det ”klyshigt nog (…) gäller att hitta en balans” (intervju HallonTV). De menar att för att kunna fungera underhållande måste HallonTV följa vissa konventioner, samtidigt som de ändå eftersträvar det oförutsägbara och lite konstiga. De är också övertygade om att det konstiga och ”operfekta” i skådespeleriet och produktionen kan leda till en upplivande och stärkande energi. På så vis kan också tittare som inte läser in en queerfeministisk politik i HallonTV ändå bli inspirerade och stärkta av programmet och därmed inspireras till att göra 26 Se bl.a. tidskrifter som Slut, Bang och Arena. 26 DIY-kultur, vilket Andersson förklarar som ett av HallonTVs mål (Ibid.). Mot bakgrund av dessa resonemang kan även HallonTVs konventionsutmanande, eller det konstiga och operfekta som de själva kallar det, förstås som tvärtom i sig viktigt. Detta för att göra politiken just tillgänglig och inkluderande, oavsett tittarnas eventuella queerfeministiska förkunskaper. Samtidigt kan frågan om vem som egentligen tillåts tala och lyssna när det konventionsutmanande hamnar i fokus tyckas kvarstå. Felski skriver att texter bör förstås som medium, och som sådana kräver de sociala sammanhang för att kunna vara subversiva, det handlar som hon skriver om en förhandling mellan litterära och sociala kontexter. En feministisk skrivstrategis subversiva möjligheter avgörs följaktligen av vilka som inom dessa kontexter skriver och läser texterna, argumenterar hon (Felski 1989, s. 8, s. 19, s. 32). Med utgångspunkt i Felskis resonemang menar jag att det är viktigt att komma ihåg att en rörig obegriplighet, som den som ”Dykes of Hazzard” fick gestalta, för vissa bara stannar vid att vara just obegriplig, utan några språngbrädor eller politiska hopp för nya verkligheter. Oavsett om texternas tillgänglighet regleras av en nivå av utbildning och intellektualitet eller inte, menar jag i enlighet med Felski att dess eventuella subversivitet alltid är beroende av dess specifika kontext, likväl som dess förmåga att förbinda de konventionella normbryten med queerfeministiska visioner och kritikformuleringar.27 Visionära figurationer På ett övergripande plan kan, som min analys visar, merparten av Fuls och HallonTVs texter förstås som det Braidotti benämner som figurationer. Samtidigt menar jag att det både i Ful och HallonTV går att finna särskilt intressanta exempel, som kan förstås som konkretioner av figurationer. Både Ful och HallonTV konstruerar nämligen en varsin central och återkommande karaktär, genom vilken jag menar att de iscensätter sitt figurativa tänkande. I detta avsnitt ska jag diskutera dessa karaktärer. Låt mig presentera: Ulf och Elle.28 I första upplagan av Ful, iklädd en uniform och hårnät, med rosafärgat ansikte och med ett bryskt ansiktsutryck, framträder Ulf. I en annons söker hen efter medarbetare till ”en större påkostad arenashow” (Ful nr. 1/2008, s. 46). Efterfrågas gör bl.a. ”Dansande dildos”, ”En kulturminister”, ”Lastbilschaufförer”, ”Kungen”, ”Ett parti rökta snippor”, ”man”, ”Poet”, ”Genderbenders i allmänhet”, ”En sydeuropeisk prideparad”, ”En kirurg”, m.fl (Ibid.). Efter detta mitt första möte med Ulf, återkommer hen överallt där Ful är; i tidskriften, på hemsidan, i radio och på seminarier. Alltid i en, eller flera, nya och oförutsägbara upplagor. 27 28 För en mer ingående diskussion av kontextens betydelse, se sidan 37 f. Se bilaga 2 för bilder av Ulf (1) och Elle (2). 27 Några sekunder in i första avsnittet av HallonTV, i form av den första karaktären som möter oss när vi anländer till HallonTVs värld, tar Elle plats. Elle är TV-programmets pedagogiska konferencier i form av en handdocka med lila yvig päls, en blå tanig kropp och en stor trut. Med en skränig röst, som ibland utbringar lovord om programmets inslag och ibland deklarerar att hen inte förstått något alls, leder hen oss igenom programmens innehåll. Som oftast omger hen sig med paraplydrinkar och kakor, samt ibland en gäst med vilken hen samtalar eller uppträder. Jag menar alltså att både Ulf och Elle kan förstås som karaktärer genom vilka Ful och HallonTV konstruerar fantasifulla verktyg, för att, som Braidotti uttrycker det, iscensätta sina visioner (Braidotti 1994, s. 4). De är, för att använda Fuls ord, det Ful och HallonTV vill vara: Ful har ett alter ego. Hen heter Ulf. Ulf är Ful är Ulf. […] Ulf är det som Ful är men också vill vara (Ful nr. 2/2008, s. 2) . Ulf är det som Ful vill vara, men Ulf är också Ful. Således blir Ful det Ful vill vara, genom Ulf. Genom att konstruera ett alter ego uttrycks alltså en konkret tro på fantasins möjlighet att generera förändring. Denna fantasins möjlighet blir också tydlig i den ovan citerade annonsen, där Ulf söker medarbetare till sin påkostade arenashow. När såväl kungen och en kulturminister, som en sydeuropeisk prideparad och lastbildschaufförer förväntas ansöka om att få medverka, uttrycks också en visionär fantasi, om ett gränsöverskridande där allt är möjligt. Det är även Ulf och Elles karaktärsdrag som jag menar gör det relevant att förbinda dem med figurationsbegreppet. Deras kroppar, anatomi, attribut och agerande, samt benämnandet av dem, gör dem omöjliga att placera inom etablerade förståelseramar för identitetskategorier. De iscensätter således just det frigörande från statiska genus-, sexualitets, etnicitets-, ras-, klass-, ålders-, samt funktionalitetspositioner som Ful och HallonTV strävar efter. På så vis kan de förstås som just konkreta figurationer, som alternativa subjektiviteter bortom de vi är diskursivt bekanta med, som politiska tankebilder som gestaltar och uttrycker vägar ut (Braidotti 1994, s. 1, s. 3, s. 4). Ytterligare en aspekt av betydelsen av Ulf och Elle som figurationer är deras funktion som avsändare. När Ful presenterar Ulf som ett alter ego, diskuteras också denna aspekt explicit: Ful har bosatt sig i Ulf för att kunna prata, vara med på foto och svara på läsarfrågor. Ful har skapat en avsändare. För det är avsändaren som färgar meddelandet (Ful nr. 2/2008, s. 2). Genom att konstruera Ulf och Elle som de karaktärer som utgör ansiktet samt rösten utåt, skriver Ful och HallonTV samtidigt in sig i en tradition av kollektivt skrivande och skapande. 29 Genom att förflytta fokus från den enskilda skribenten och producenten till en gemensam fiktiv karaktär, som i 29 Hallgren skriver att denna form för skrivprojekt var framträdande såväl inom vänster- som kvinnorörelsen på 1960-, 70-, och 80-talen. Även i de lesbiska feministers texter som hon har undersökt var den kollektiva avsändarformen vanlig (Hallgren 2008, s. 303 ff). 28 sitt (identitets)kategorilösa tillstånd bjuder in en mångfald av människor att identifiera sig med denna, ifrågasätts också föreställningen om författaren som en enskild, autonom och specifik individ (jfr Hallgren 2008, s. 304). I förlängningen menar jag att detta även kan tolkas som korresponderande med ett poststrukturalistiskt ifrågasättande av essentiella och enhetliga subjekt (se bl.a. Braidotti 1994, s. 100 f, s. 165 f). Ulf och Elle kan, som diskuterats ovan, förstås som att de representerar ett kategorilöst tillstånd, ett icke-tillstånd där de är varken eller. Men det kan även förstås som att de representerar gränsöverskridande multipla positioner, som att deras flytande emellan och omöjlighet att kategorisera gestaltar en förståelse av subjekt som komplexa, multipla och i rörelse. Denna tolkning menar jag blir särskilt relevant i förhållande till Ful, där Ulf oftast uppträder i oförutsägbart många olika former och upplagor: Som ”Ulf i papper” (Ful nr. 1/2008, s. 46), som ”Ulf är fulradio är Ulf är Fulradio är Ulf” (Ful nr. 2/2008, s. 9), som ”Ulf som Catti Brandelius som Evert Taube” (Ibid., s. 3), eller som ett helsidefoto med ”Ulf, Ulf, Ulf, Ulf, Ulf och Ulf” på fest, där sex karaktärer med vitt spridda uttryck i fråga om kroppar, anatomi, attribut och ålder men alla med samma rosa ansikte och bistra ansiktsuttryck tar plats (Ful nr. 3/2008, s. 48). Ulf tycks på så vis presenteras som något som kan vara allt och alla, som något som vi som läsare nästan uppmanas att inta och bli en del av. Ett multipelt subjekt, utan ett fast eller sant inre, som rymmer oss alla. Queerfeministisk motståndsestetik Robert Stam skriver att estetiken, precis som resten av vårt samhälle, präglas av normer och att det således kan sägas finnas normativ estetik, likväl som alternativ estetik. En förståelse av normativ respektive alternativ estetik måste förbindas till dess specifika historiska, kulturella och geografiska kontext. Den realistiska estetik som utgör norm i den samtida västvärldens kulturella uttryck är således långt ifrån densamma som normativ estetik i andra rum och tider (Stam 2000, s. 258).30 För att förstå den estetik som aktivisterna skapar i sina texter har jag valt att konstruera begreppet queerfeministisk motståndsestetik. Den ska förstås som det Stam kallar alternativ estetik, i förhållande till den normativa estetik som dominerar samtida masskultur i västvärlden. Den queerfeministiska motståndsestetiken ska också förstås som subkulturell, intentionell och politisk, i den aspekten att valet av stil och uttryck sker medvetet och med syftet att särskilja sig från en masskulturell estetik, för att på så vis ifrågasätta dominerande diskurser kring genus, sexualitet, etnicitet, ras, klass, ålder och funktionalitet (jfr Hebdige 2001). 30 Termen ”realism” betecknar konstnärliga uttryck som kan beskrivas som sammanhängande och sannolika, som det som uppfattas vara ”verkligt”. Realism karaktäriseras av inre koherens, plausibel kausalitet, psykologisk trovärdighet samt en rumslig och temporär kontinuitet (Stam 2000, s. 259). 29 Det är med andra ord estetikens förmåga att utmana konventioner samt ifrågasätta normer och makt som intresserar mig, snarare än att den kan tillskrivas specifika genusbundna egenskaper. Som sådan skriver jag in den queerfeministiska estetiken i den teoretiska diskussion som vill förflytta fokus från en feminin estetik till en feministisk estetik (se bl.a. de Lauretis 2000, Ecker 1985). Syftet med att konstruera begreppet är inte att definiera vad queerfeministisk estetik per defintion är, utan hur den queerfeministiska estetik som kommer till uttryck i Ful och HallonTV ser ut, varför den ser ut som den gör samt vilka konsekvenser dessa uttryck kan få. Det är också viktigt att framhålla att estetiken i Ful och HallonTV inte präglas av en stringens. Tvärtom innehåller den ofta motsägelsefulla element, såväl inom kollektiven som i jämförelse med varandra. Själva dess ansats framhåller, som analysen redan visat, det rörliga, det icke-bestämda och det icke-konsistenta. Att försöka definiera Fuls och HallonTVs estetik vore således en paradoxal ambition. Det finns dock ett antal drag, gemensamma eller enskilda, som jag menar är intressanta att lyfta fram. Jag kommer nedan att diskutera två dimensioner av dessa: Det överdrivna och parodiska samt Det Fula och äckliga. Det överdrivna och parodiska I avsnitt två av följetongen ”Pärsonsoppa” möter vi två karaktärer som befinner sig i en kokvrå. De båda karaktärerna är klädda i vad som påminner om mainstreamporrens klassiska städdräkt, i form av svarta klänningar med djupa urringningar, svarta högklackade skor, vita förkläden samt vita hucklen i yviga hår. Deras kroppars kurvighet tycks vara förstärkt med uppstoppade bröst och rumpor. En uppfodrande röst uppmanar dem att laga mat, vilket också sker i en slags barnslig hysteri. Karaktärerna skriker, flämtar, stönar, flamsar, fäktar med armarna och skakar på rumporna, medan de successivt belamrar kokvrån med alltmer redskap och grönsaker. Deras stönande, i kombination med att de fnittrar och tar på varandra, skapar också en sexuell laddning (Nedtecknande av ”Päronsoppa”, HallonTV avsnitt 2). I analysen av HallonTVs utopiska uttrycksmodeller skrev jag att majoriteten av dess karaktärer uppvisade en diskrepans mellan kropp, anatomi, attribut, benämning, agerande och begär. Beskrivningen av de två karaktärerna ovan, som jag menar kännetecknar den estetikdimension jag valt att kalla ”Det överdrivna och parodiska”, skulle kunna tolkas som att de uppvisar motsatsen till en sådan diskrepans. Deras feminint kodade kroppar och anatomi tycks tvärtom uppvisa en samstämmighet med normativt förväntade attribut och beteende. Snarare än karaktärer som gör tvärtemot normer, tycks de gestalta en välbekant och stereotyp föreställning om ”Kvinnan” och det feminina, samt använda sig av fenomen som kan tillskrivas en masskulturell, och till och med mainstreampornografisk, estetik. Deras gestaltande kan dock också tolkas som exempel på det som brukar omnämnas som politisk parodi. Med utgångspunkt i drag och crossdressing diskuterar Butler parodiska akter, och menar att parodiska gestaltande av identiteter ofta har uppfattats som ett okritiskt anammande av stereotypa könsroller inom en heterosexistisk ordning. Butler ifrågasätter en sådan förståelse och låter klargöra att ”relationen mellan ‟imitationen‟ och ‟originalet‟ är mer komplicerad än vad kritiken vanligen låter 30 ana” (Butler 2005, s. 91). Hon menar istället att genusparodin parodiserar själva föreställningen om ett original och på så vis ifrågasätter föreställningen om en ursprunglig identitet. Eftersom kön och genus enligt Butler alltid är ett iscensättande, ett görande och ett imiterande, synliggör alltså parodin de sociala och kulturella mekanismer som skapar myten om ett äkta original (Butler 2005, s. 92 f). En liknande ansats tillämpar Braidotti när hon teoretiserar kring femininitet som icke-autentisk. Hon menar att parodin är politiskt fruktbar när den nyttjas med ett kritiskt medvetande som syftar till att omstörta dominerande koder och diskurser. Med utgångspunkt i en strategi som hon betecknar som ”the philosophy of as if” diskuterar hon denna parodins politik som en möjlighet för att dekonstruera femininitet. Genom att imitera femininitet på ett extremt, överdrivet och irriterande sätt kan femininitet åskådliggöras som en maskerad, argumenterar hon. Hon framhåller på så vis (åter)användandet av femininitet som fetischistiskt, det rör sig om ett frosseri i femininitet, som om ”Kvinnan” vore essentiell och sann: Feminist women who go on functioning in society as female subjects in these post-metaphysical days of decline – of gender dichotomies, act ‟as if‟ Woman was still their location. In doing so, however, they treat femininity as an option a set of available poses, costumes rich in history and social power relations, but not fixed or compulsory any longer. They simultaneously assert and deconstruct Woman as a signifying practice (Braidotti 1996). Med utgångspunkt i dessa förståelser av parodi som potentiellt subversiv, vill jag alltså framhålla en annan tolkning av de ovan beskrivna karaktärerna i HallonTV. Deras extrema, överdrivna och till synes stereotypa gestaltande av femininitet bör, som Butler påminner oss, förstås som betydligt mer komplext än som ett reproducerande av genusstereotyper. Vi kan, för att använda Ulrika Dahls ord, betrakta genusmaskeraden som en utklädningslåda istället för en patriarkal tvångströja (Dahl 2006-0824). Karaktärerna gestaltar förvisso femininitet som om den stereotypa bilden av ”Kvinnan” vore sann, som något hysteriskt, men de gör det på ett sätt som överskrider och stör den heterosexistiska ordning inom vilken femininiteten och dess värdeladdning kontrollerats. När karaktärerna iscensätter femininitet passerar den inte alls som självklar och omärkbar, utan upplevs istället som konstlad och onaturlig. På så vis kan deras gestaltande också tolkas som synliggörande av femininiteten som konstgjord, artificiell och konstruerad. Det vi först betraktar som en explicit samstämmighet mellan å ena sidan deras kroppar och anatomi, och å andra sidan normativt förväntade attribut och beteenden, kan med andra tolkningsramar alltså förstås som en diskrepans, som en misslyckad kopia av en kopia, utan varken ursprung eller original (jfr Dahl 2006).31 Ytterligare en viktig aspekt av karaktärernas gestaltande av en extrem och hysterisk femininitet är deras barnsliga tendens. Deras hysteriska beteende och deras belamrande av kokvrån skapar en känsla av infantilitet, som om de inte klarar av någonting alls. En liknande karaktär möter vi i en av 31 Även de karaktärer som beskrevs i ”utopiska uttrycksmodeller”, vilka uppvisade en explicit diskrepans mellan kroppar, anatomi, attribut, beteende och begär, kan relateras till och förstås i termer av parodins politik. Även de tenderar att just parodisera och överdriva genusuttryck. 31 HallonTVs andra följetonger, ”Flickdetektiverna”. Karaktären Bandito är en av de detektiver som tar sig an att lösa fallet då HallonTVs programledare Elle blivit kidnappad. Hen har en utstyrsel som påminner om en liten flickas, med två tjocka flätor, en enkel klänning och en ryggsäck. Det är framförallt hens beteende som i kombination med denna klädsel ger ett hysteriskt barnsligt, på gränsen till infantilt, intryck då hen genomgående pratar bebisspråk, slickar sig runt munnen, gråter och hulkar, skriker, flamsar och hoppar omkring. Ambjörnsson diskuterar hur de queerfeministiska aktivister hon undersökt synliggör den kulturella kopplingen mellan infantilitet, femininitet och låg status (Ambjörnsson kommande, s. 12 f). Enligt Ambjörnsson och hennes informanter är femininitet i vårt samhälle ofta kulturellt sammankopplad med infantilitet, och det infantila är i sin tur sammankopplat med underordning. Ett sådant perspektiv förstår ålder som en maktordning, likvärdig med genus och sexualitet. På så vis innebär en viss åldersfas mer privilegier än andra och normer gällande korrekt ”vuxenhet”, i form av t.ex. familjebildning, äktenskap och reproduktion, konstrueras. Åldersnormer är alltså intimt sammankopplade med normer rörande genus och sexualitet, och präglas av en heteronormativ förståelse av livet som distinkt och binärt uppdelat mellan ungdomsliv och vuxenliv (jfr Halberstam 2005, s. 153). Att vara vuxen ”kvinna” kräver således att iscensätta en korrekt heterosexualitet, och på motsvarande vis kan ett iscensättande av det barnsliga och infantila förstås som utmanande av heteronormativa föreställningar om vuxenhet och mognad (Ambjörnsson kommande, s. 13). Det som hos HallonTVs karaktärer upplevs som ett stereotypt reproducerande av normativa föreställningar om femininitet, bör vi alltså återigen förstå som mer komplext än vad vi vid en första anblick kanske trott. För det första kan det faktum att Bandito är den karaktär som, sina ”vuxna” och mogna detektivkompanjoner till trots, knäcker gåtan om var Elle tagit vägen tolkas som en form av omkodning av innehållet i det som vi tolkar som barnsligt och feminint. I ”Flickdetektiverna” kopplas det barnsligt feminina inte samman med infantilitet, utan med intelligens och skärpa, egenskaper som ofta associeras med såväl vuxenhet som maskulinitet. På så vis uppvärderas också det barnsliga och det feminina, det är en hyllning av det som vanligtvis uppfattas som en brist och ett skäl till underordning (jfr bl.a. Ambjörnsson kommande, Braidotti 1994, Dahl 2006). För det andra kan Banditos hysteriska barnslighet förstås som ett gestaltande av en queer vägran gentemot den heteronormativa föreställningen om en mogen och reproduktiv vuxenhet. Den pinsamhet som hens överdrivna och barnsliga hysteri frambringar, och det positivt laddade utrymme som denna karaktär ges, kan ur ett sådant perspektiv betraktas som ett möjliggörande av ett utrymme för en annan sorts vuxenhet, bortom de genus-, sexualitets-, och åldersnormer som annars positionerar Bandito som pinsam, knäpp och konstig (jfr Ambjörnsson kommande, Halberstam 2005). 32 Det Fula och äckliga I analysen av Fuls nomadiska gränsöverskridanden och rörelser i text och språk skrev jag att flykten från namnet Femkul till namnet Ful innebär ett avståndstagande från estetiska normer kring det fina. Jag menar att detta avståndstagande kan ses som kännetecknande för den estetikdimension som jag valt att kalla för ”Det Fula och äckliga”, en dimension som kommer till uttryck i såväl Ful som HallonTV. För Ful görs denna dimension explicit, inte minst genom tidskriftens namn, som de valt för att det, som de själva uttrycker det, ”bättre beskriver vad vi gör” (Ful nr. 1/2008, s. 2). De har även valt att tillägna det tredje utgåvan av Ful temat ”fulestetik”: Kära läsare. Vänner och nyfikna. Välkomna till Fulshow! FulTV, fulfilm, fulkonst – våra favoriter på samma scen, i en föreställning som ger ett litet men talande exempel på den fulestetik som är Fuls bränsle. […] En estetik som vägrar att definiera sig som antingen riktig konst eller populärkultur. Fin eller ful (Ful nr. 3/2008, s. 2). Även HallonTV väljer att lyfta fram det fula som en viktig dimension av sin estetik. När jag inför premiären av det första avsnittet pratade med Bitte Andersson intygade hen entusiastiskt att allting skulle vara väldigt operfekt och att fula, töntiga och tråkiga saker skulle dominera (tidigare intervju med Andersson, HallonTV). Med sex avsnitt i bagaget håller HallonTV fast vid det fula och operfekta som en vägledande princip och framhåller att estetiken, som förvisso är väldigt varierad, präglas av produktionstakten, ”saker får helt enkelt inte ta för lång tid”, förklarar de (intervju HallonTV). Det fula och operfekta går också att återfinna som en röd tråd i alla avsnitt, som handritade och till synes slarviga animationer, som neonfärger i överflöd, som skärande tal och sång, som amatörmässigt foto och klipp, som överdriven dramaturgi, och, som påtalades i diskussionen av HallonTVs utopiska uttrycksmodeller, som ”fula” och ”vulgära” kroppar. I förhållande till de ”fula” och ”vulgära” kropparna närmar vi oss också den del av dimensionen som jag kallar det ”äckliga”. Det äckliga är ett uttryck som framförallt är framträdande i HallonTV, där specialeffekter med syfte att framkalla äckel är återkommande: När programledaren Elle ska plastiskoperera sin näbb spårar operationen ut. Med gummihandskar, nagelsaxar och skalpeller utvecklas operationen till ett kirurgiskt kaos. Blod skvätter i sådana mängder att de båda doktorerna fullkomligt täcks av det. Ju mer stressade de blir av situationen, desto mer pumpar och skvätter blodet i floder över dem. Deras försök att kirurgiskt rädda situationen leder enbart till att den förvärras, och plötsligt börjar blodiga organ att flyga upp på dem. Organen hamnar i deras urringningar samt i deras munnar, och doktorerna börjar kräkas på varandra. Plötsligt börjar de skaka, deras ögon rullar och fradga väller ut ur deras munnar. Ett hånfullt, otäckt skratt ekar i bakgrunden, samtidigt som hela kamerabilden börjar snurra och det blir omöjligt att behålla fokus på vad bilden visar (nedtecknande av ”Plastikkirurgi”, HallonTV avsnitt 6). Som beskrivningen ovan visar är det äckliga närliggande med det överdrivna, det är ett iscensättande av äckel som helt enkelt går överstyr och eskaleringen sker väldigt hastigt, vilket skapar en överdriven 33 och ”overklig” känsla. Samtidigt ger specialeffekterna en ”verklig” effekt. Genom blodet, organen, kräket och fradgan skapas en realistisk känsla. Det blir svårt att titta på sekvensen utan att faktiskt känna sig äcklad. Hur kan vi då förstå denna strävan hos HallonTV efter att framkalla äckel? I sitt nyskrivna förord till Genustrubbel skriver Butler, som svar på kritik som hon erhållit sedan bokens första utgåva, att hennes avsikt med uppmaningar till genustrubbel aldrig har varit ”att leka med språket eller ordinera teatraliska upptåg istället för ‟verklig‟ politik” (Butler 2007, s. 33). Tvärtom är boken, som Butler själv uttrycker det, ett uttryck för en önskan att leva, att göra livet möjligt och att utmana det möjligas möjligheter (Ibid.). Som sådan har boken också uppstått i erfarenheten av att leva ”sitt sociala liv i egenskap av någonting ‟omöjligt‟, obegripligt, ogenomförbart, overkligt och illegitimt” (Ibid., s. 22). Det är mot bakgrund av denna ansats som jag menar att vi måste förstå HallonTVs iscensättande av det äckliga. Att iscensätta genus och sexualitet på ”fel” sätt uppfattas i ett heterosexistiskt samhälle ofta som just äckligt och kan framkalla massiva reaktioner, i form av sociala och verbala sanktioner, bestraffningar och våld.32 När Butler skriver om erfarenheten att som genustrubblare bli till något obegripligt och illegitimt, menar jag alltså att denna illegitima obegriplighet också kan översättas till att bli till något äckligt, till ett obegripligt äckel. När HallonTV iscensätter det äckliga menar jag följaktligen att det är denna position som något obegripligt, overkligt och illegitimt som de samtidigt gestaltar. Återigen ser vi dock hur denna position tas tillvara och hyllas (jfr Brown 2007, s. 2686 f). Således sker likväl språkliga och diskursiva förskjutningar, där aktivisterna bakom HallonTV förvisso citerar och upprepar den stigmatiserande bild som samhället projicerar på dem, men samtidigt gör något annat av den. Istället för att erkänna den stigmatiserande innebörden som äckel har i ett heterosexistiskt samhälle, vänder de upp och ned på de diskursiva konventionerna, genom att hylla positionen och dess innebörd (Butler 2005, s. 111). Det blir, som Butler skriver, fråga om ”att vara invecklad i det man bekämpar och att vända makten mot den själv för att därigenom skapa alternativa maktmodaliteter” (Ibid., s. 125). På så vis kan denna handling också tolkas som att de utmanar själva den ordning som tidigare kontrollerat dess innebörd och värdeladdning, genom att ”exponera den ‟lag‟ som inte längre kan kontrollera begreppen i de egna bortstötningsstrategierna” (Ibid., s. 111). Det fula och äckliga är också något som diskuteras av Ambjörnsson och hennes informanter, som menar att feminina uttryck inte enbart sammankopplas med infantilitet, utan även med föreställningar 32 I kandidatuppsatsen Performativa Pattar undersöker Carin Göransson (2009) de reaktioner aktivister med kvinnokodade kroppar inom nätverket ”Bara Bröst” möter, då de utmanar och överskrider den heterosexuella matrisen genom att i offentliga sammanhang visa brösten. Bland de kommentarer som nätverkets blogg fått av dess besökare framträder starka verbala sanktioner, där kommentarerna tycks ge uttryck för just äckel. Bl.a. går det att på bloggen läsa ”Skulle detta passa för barnen om ni kvinnor gick topless på offentliga platser? Löjligt att ni ens tar upp denna fråga eftersom det är äckligt” och ”Kom till ett badhus så ska jag mobba era äckliga kroppar så in åt helvete”. 34 om det fula och smaklösa. Som jag tidigare redogjort för skriver Ambjörnsson att hänvisningar till smak och stil påvisar klassrelaterade gränsdragningar och hierarkier. Föreställningen om en god smak präglas av en medelklassig norm om en kontrollerad måttfullhet och seriositet, argumenterar hon. Det som överskrider denna norm tenderar således att kodas och positioneras som vulgärt och smaklöst, vilket i sin tur ofta sammankopplas med arbetarklass (Ambjörnsson kommande, s. 14 f). När Ful väljer en titel som så explicit adresserar föreställningar om det fula, samt tillägnar fulestetiken ett helt nummer, och när HallonTV betraktar det fula och operfekta som själva den vägledande principen samt tydligt införlivar en diskursiv förskjutning av det äckliga, menar jag med utgångspunkt i Ambjörnssons resonemang att det kan förstås som att de även utmanar normer kring klass. Särskilt tydligt blir detta utmanande i Fuls vägran att definiera fulestetiken som antingen ”riktig konst eller populärkultur” (Ful nr. 3/2008, s. 2). Det är ett ifrågasättande av just de normer, gränsdragningar och hierarkier som positionerar viss konst som fin nog för att platsa i de fina, medeloch överklassiga salongerna, och annan konst som populärkultur, och därmed mindre värdefull. En liknande ansats går att finna i Fuls text ”Refuserat”. Texten är en uppmaning till oss som läsare, om att delta i ”den ultimata hämnden på alla Bonniers, Moderna Museet, Dramaten och Galago som någon gång vägrat att publicera ditt verk” (Ibid., s. 31). Ful deklarerar att deras hämnd består i att skapa en konstserie med just sådan ”refuserad men fantastisk konst” (Ibid.) Även här kan vi alltså urskilja hur en hyllning till det Ful kallar för sin bränslegivande fulestetik också synliggör, samt tar avstånd från, de finkulturella rummens normativa föreställningar om kvalitet och smak. Genom att placera det refuserade, det ”fula” och det ”operfekta” i centrum för uppmärksamhet utmanar Ful och HallonTV också dessa normer och dess värdeladdning, samtidigt som utrymmen för uttryck som överskrider dessa gränsdragningar och hierarkier skapas (jfr Ambjörnsson kommande). Det är dock i jämförelsen av Ful och HallonTV som Fuls hyllning till fulestetiken kan upplevas som en aning paradoxal. Samtidigt som de tar avstånd från det ”fina” tenderar deras egen estetik och form att vara just väldigt fin. Till skillnad mot HallonTV präglas inte Ful av ett amatörmässigt och budgetanpassat yttre, utan ligger tvärtom som ett professionellt, glittrande, glänsande och färgglatt konstverk i handen. Varför detta ifrågasättande av finkulturella föreställningar om stil och smak, när samma föreställningar till viss del tycks prägla den egna formen? ”Vi använder oss varken av en ‟ful‟ eller ‟fin‟ estetik utan försöker istället skapa ett eget uttryckssätt”, förklarar Ful (intervju Ful). De tydliggör att de ser poänger med att själva använda sig av en fulestetik, men framhåller samtidigt att de tror att den skulle kunna missförstås, ”Som att den signalerar att queerfeministiska projekt är fritidsintressen och inte kräver att bli tagna på allvar” (Ibid.). Samtidigt vill de inte att priset för att bli tagna på allvar ska vara att de måste se ut som de flesta andra kulturtidskrifter. Därför försöker de skapa en estetik som är experimentell och medvetet 35 okonventionell, förklarar de. Det är, som de själva uttrycker det, förvisso ”inte en ful-estetik men en Ful-estetik. Som är snygg” (Ibid.). Mot bakgrund av detta resonemang skulle Fuls något paradoxala val av en ”fin” estetik kunna förstås just som ett ifrågasättande av själva dikotomin mellan det fina och det fula, likväl som mellan en dikotomi mellan form och innehåll. Det innehåll som Ful presenterar är fortfarande ”fult”, men de gör det inlindat i en fin form. På så vis skulle det fula också kunna bli än mer framträdande och urskiljande. Istället för att positionera sig som varken fin eller ful – utan Ful – skulle Fuls strategi således kunna tolkas som att de placerar sig i just det rörliga, icke-konstanta, icke-definierbara mellanläge som de med sin queera ansats strävar efter. Paradoxen tycks emellertid kvarstå. Samtidigt som Ful ifrågasätter de finkulturella normerna, kan deras förhållningssätt till den egna estetiken och formen också tolkas som att de väljer att anpassa sig efter desamma. En sådan tolkning skulle även kunna styrkas mot deras uttryckta rädsla inför att inte ”bli tagna på allvar”, då de tror att fulestetiken kan signalera ”att queerfeministiska projekt är fritidsintressen”. Vem är det Ful räds inte ska ta dem på allvar? Varför kan inte också fritidsintressen vara bra nog att tas på allvar? Är ”professionell” kultur bättre än ”fritidskultur”? Med andra ord kvarstår frågan om varför Ful, i sin hyllning till det som ifrågasätter, överskrider och stör den normativa estetikens föreställningar om stil och smak, inte själva gör detsamma. Utopiska utrymmen Jag har hittills koncentrerat analysen till att undersöka hur aktivisterna konstruerar visuella utopier i text och bild. Jag intresserar mig dock inte enbart för de utopier som aktivisterna visualiserar i sina texter, utan även för hur skapandet av dem kan betraktas som att de realiserar desamma. Nedan kommer jag därför att undersöka tre dimensioner av hur deras texter, samt processerna de tillkommer genom, kan förstås som ett sådant realiserande: Ett Vi-forum för oss, Radikalt utanförskap samt Subversivt skapande. Ett Vi-forum för oss ”Kom med i vårat glada gäng! Intervjua nån eller spela på en sträng! Feminister av alla de slag. Aktivister med stora behag. Gör det själv även om det blir fel. En TV som ger dig mer.” (Vinjett till HallonTV) Redan i vinjetten till HallonTV klargör aktivisterna sin ambition med TV-programmet: Att bjuda in ”feminister av alla de slag” och ”aktivister med stora behag” att ta plats i det forum som HallonTV vill utgöra. I slutet av första avsnittet uppmanar också Elle, programmets konferencier, tittarna att bli en del av HallonTV: ”Om du tycker du kunde gjort något bättre film, så kan du skicka in det till oss. Haha, tänk på det när du sitter hemma på soffan och bara klagar.” När aktivisterna ombeds att svara på frågan om vad de vill uppnå genom sina produktioner, väljer HallonTV också att betona funktionen 36 som forum. De menar att queera och feministiska rörelser har präglats av dålig kommunikation mellan generationer, städer och länder, vilket har lett till att aktivister tvingats ”uppfinna hjulet igen och igen” (intervju HallonTV). HallonTV vill åtgärda denna brist genom sitt forum, då de tror ”att det är viktigt för queers/feminister världen över att få ta del av varandras kulturuttryck för att kunna utvecklas (…) kulturellt, konstnärligt och politiskt” (Ibid.). Ful resonerar på ett liknande sätt, då de menar att deras funktion inte bara är att analysera kultur, utan även att ”lyfta fram och ge plats åt queerfeministiska kulturutövare” (intervju Ful). De är också tydliga med att betona att de skriver för ett ”Vi”: Ful är för alla som vill läsa Ful, men vi försöker inte aktivt locka alla. (…) Vi vill ge våra läsare möjligheten att få vara del av ett skrivet Vi. […] Vi vill genom att skapa en Vi-känsla stärka den egna gruppen. […] Vi tror också att det är viktigt att som läsare bli tilltalad som ett Vi snarare än ett Dom. (Ibid.) Det forum som Ful skapar ska vara inbjudande och inkluderande och de betonar likt HallonTV betydelsen av en ömsesidig växelverkan mellan skribent, läsare och text. Samtidigt är de medvetna om att Fuls politiska inriktning gör dem till ett ”smalt” forum, något som de också tycker har i sig en viktig funktion (Ibid.). Det handlar, som de skriver, om att skapa miljöer som inte begränsar, där de kan ”diskutera fulkonst, njuta av fulkonst och sprida fulkonst” (Ful nr. 3/2008, s. 2). I ett sådant forum vägrar Ful att anpassa sig, för att bli insläppta, accepterade eller förstådda (Ibid.). Således vill de som de själva uttrycker det, ”vara smala på ‟rätt‟ ledd”, genom att försöka vara inkluderande och inbjudande men samtidigt konstruera ett tydligt Vi-tilltal (intervju Ful). Som jag tidigare nämnt skriver Felski att texter kräver sociala sammanhang för att kunna vara subversiva. Det handlar, som hon skriver, om en förhandling mellan litterära och sociala domäner. Följaktligen påverkas en texts sociala och politiska betydelse av sin specifika sociala, kulturella, historiska och geografiska kontext, samt vilka som inom denna kontext skriver och läser texterna, argumenterar Felski (1989, s. 8, s. 19, s. 32). Mot bakgrund av Felskis resonemang menar jag att det är viktigt att betrakta Ful och HallonTV som kollektiva forum, av, med och för queerfeministiska aktivister. Det är i förhållande till en queerfeministisk kontext, och i förhållande till queerfeministiska konstnärer, skribenter, TV-skapare, läsare och tittare, som deras produktioner bör tolkas och förstås. Vidare menar jag att det är viktigt att framhålla att Ful och HallonTV konstruerar en kontext där interaktivitet är ytterst centralt. En liknande ansats påvisar Gavin Brown hos aktivisterna bakom Queeruption i London. Med utgångspunkt i aktivisternas avståndstagande gentemot passiv konsumtion och deras framhärdande av ett aktivt deltagande för alla involverade i deras aktiviteter, beskriver han queer(aktivism) som en relationell process. Brown presenterar en förståelse av begreppet ”queer positionality”, som något som uppstår i själva processen av att arbeta kollektivt (Brown 2007, s. 2687, 37 s. 2693). Denna kollektiva arbetsprocess, där inte bara avsändarna utan även mottagarna ingår i kollektivet, menar jag är tydlig hos Ful och HallonTV. I motsats till passiv konsumtion, som mycket av kommersiella och massmediala uttryck präglas av, framhärdar deras forum i en interagerande ambition, där avsändare, text och mottagare integreras i en tranformerande process (jfr Barthes 1977, s. 146). Mot bakgrund av såväl Felskis som Browns resonemang menar jag att en förståelse för denna interagerande kontext, eller deras ”queera positionalitet”, är central för att kunna förstå dessa forums eventuella subversivitet. Radikalt utanförskap Vi kan vara hur queerfeministiska vi vill. Utan att vara rädda för att vara för fula. Utan att vara rädda för att vara för fina. […] Vi lyssnar på dom som annars tystas ner. De som i mainstream-kulturen är lite för obekväma för att få plats. (Ful nr. 2/2008, s. 9) Ful förklarar sig vara ett självständigt och oberoende forum som, likt de själva uttrycker det, kan vara hur queerfeministiska de vill. De menar att Ful ska ge queerfeministisk kultur dess välförtjänta, men i annan media obefintliga, utrymme (intervju Ful). Med, som Ful själva uttrycker det, ”nödvändighet att inte inkluderas” (Ful nr. 3/2008, s. 2). HallonTV betonar på motsvarande sätt att de vill ”skapa ett alternativ till den heterosexistiska underhållningen som massmedia erbjuder”. De förklarar att de upplever medier i allmänhet som alienerande och passiviserande och att den skeva representationen i medier påverkar människors självbild: ”Vi tror att det alienerar människor att hela tiden omges av professionell, tillrättalagd media med snygga, unga, perfekta människor och miljöer. Vi tror att det får tittarna att känna sig onormala, fula, misslyckade och passiva” (intervju HallonTV). Som motbilder till denna alienerande och passiviserande massmedia vill HallonTV istället skapa något annat, en ”märklig och fantasifull ickenormativ värld, en inspirerande utopi liksom” (Ibid.). Även om Ful och HallonTV är tydliga med att presentera sig som inkluderande forum, tycks de alltså samtidigt konstruera gränser och utöva avståndstaganden i förhållande till massamhället och dess mediala uttryck. Jag menar att detta förhållningssätt kan förbindas med Braidottis diskussion av subversivt skrivande. Utifrån sin figuration polyglotten skriver Braidotti att det subversiva skrivandet präglas just av ett avståndstagande gentemot massamhällets mediala uttryck. Det är ett skrivande som eftersträvar ett utanförskap, som ”longs instead for the desert: areas of silence, […] in a flirt with radical nonbelonging and outsidedness (Braidotti 1994, s. 16). När Ful och HallonTV förklarar sina uttryck som motbilder till dominerande massmediala bilder menar jag att det kan förstås som att de eftersträvar ett sådant positionerat utanförskap. De är inte 38 intresserade av att inkluderas i massmediala utrymmen, utan tillskriver sig istället det som Braidotti kallar för radikalt utanförskap. Deras skrivande och skapande står i explicit opposition mot massamhället, och de anser sig erbjuda ett innehåll som de menar att detta samhälle saknar. De, som Ful själva uttrycker det, ”fyller ett tomrum” (intervju Ful). Ett liknande resonemang påvisar Hallgren hos de lesbiskfeministiska aktivister hon undersökt. Genom att konstnärligt uttrycka sig ansåg sig aktivisterna inte bara spegla sina liv, utan också skapa något som inte förut funnits, skriver Hallgren (2008, s. 420). Hon menar att den lesbiska kultur som dessa aktivister skapade under 70- och 80-talen syftade till att generera nya rum, såväl symboliskt som materiellt (Ibid., s. 401) Med utgångspunkt i teoretikerna Verta Taylor och Leila J. Rupps diskussion av lesbiskfeministisk kultur i USA betonar hon vikten av dessa fredade rum. I ett i övrigt diskriminerande samhälle utgjorde rummen, och den subkultur inom vilken de växte fram, en betydelsefull del av de lesbiska kvinnornas livsutrymme, skriver Hallgren (Ibid., s. 417 ff). När Ful och HallonTV positionerar sig i ett radikalt utanförskap i förhållande till massmediala uttryck, och skapar egna forum, menar jag, i enlighet med Hallgren, att dessa forum alltså måste förstås som att de också skapar sina kollektiva, alternativa rum. Genom dessa rum kan de erbjuda ett gemensamt utrymme, inom vilket de normer och maktordningar som annars gör dem till obegripliga och overkliga inte längre existerar. Där äger forumets deltagare utrymmets möjligheter och där sätter de följaktligen själva ramarna för sin agens (jfr Rivera-Servera 2004). Som Skeggs skriver förflyttas dock inte makt från en situation till en annan (Skeggs 2002, s. 11). Aktivisternas symboliska och utopiska rumsligheter kan alltså inte förstås som att maktordningar vänts upp och ned, eller som att förtrycket som de annars utsätts för har försvunnit, och deltagarna i de forum som Ful och HallonTV skapar blir inte ”fria” när de träder in i dessa gemenskaper (jfr Brown 2007, s. 2696). Men genom de alternativa symboliska rumsligheter som aktivisterna skapar vägrar de att nöja sig med positionen som maktlösa underordnade. De utopiska rumsligheterna utgör på så vis nödvändiga livsrum, inom vilka forumets deltagare för en gångs skull inte längre är ”alternativa”, utan ”självklara” (jfr Ambjörnsson kommande, s. 20). Subversivt skapande Jag menar dock att det inte enbart är de forum som aktivisterna konstruerar som kan förstås som dessa livsrum, utan även själva skapandet av dem. Således är det inte enbart resultatet som är det viktiga, utan likväl processen inom vilka de tillkommer. När Brown med utgångspunkt i Queeruption i London skriver om aktivismen som en relationell och kollektiv process, är han också tydlig med att framhålla själva denna process som politiskt transformerande. Oavsett vilka resultat som aktivisternas skapande av autonoma, queera utrymmen kan, eller inte kan, generera, menar Brown att de praktiska och 39 politiska försöken att konstruera alternativa och kollektiva gemenskaper bör förstås som i högsta grad stärkande för de involverande (Brown 2007, s. 2685 – 2698). På vilka sätt kommer då betydelsen av denna skapandeprocess till uttryck hos Ful och HallonTV? ”HallonTV är till stor del en spegel för oss själva, ett sätt att stärka vår självbild som kvinnor/HBTQpersoner”, säger aktivisterna bakom HallonTV (intervju HallonTV). Med hjälp av HallonTV kan de annars normbrytande och osynliggjorda identiteter, som aktivisterna bakom HallonTV utgör, också vara på TV, lösa kidnappningsfall, ha en egen talkshow, eller spela i ett band, förklarar de. De är tydliga med att framhålla betydelsen av det kreativa utloppet som de menar att HallonTV utgör för de involverade: HallonTV är rekreation, stimulans, underhållning, realiserade drömmar och hybris. Det skapar också en känsla av att allt är möjlighet. Vi kan krossa det heterosexistiska massmedias förtryckande monopol på representation av människor (Ibid.). De är samtidigt medvetna om att detta är långt ifrån den enda läsningen som kan göras av HallonTV. När jag inför premiären av HallonTVs första avsnitt pratade med Bitte Andersson medgav hen att hen oroade sig för att folk skulle tycka att det var meningslöst och töntigt. Samtidigt konstaterade hen dock att det i så fall ändå inte skulle vara meningslöst. ”En sak är liksom meningsfull även om det bara är för dem som gör den”, påpekade hen, och förklarade att skapandet av programmet har fyllt en viktig funktion för henom själv (tidigare intervju med Andersson, HallonTV). Ful förklarar på ett liknande vis att arbetet med tidskriften fyller en viktig funktion för dem själva. ”För oss som redaktörer är det viktigt att faktiskt göra någonting konkret för att förändra en situation som vi är missnöjda med”, förklarar de (intervju Ful). De menar också att den gemenskap som arbetet med Ful erbjuder dem innebär inspiration, och ett utrymme för prestigelös queerfeministisk diskussion, det utgör som de formulerar det ”en oerhörd lyx” (Ibid.). Ful är för dem således ett konkret resultat av dessa diskussioner, men lika mycket ett samtal, som ”alltid leder (…) framåt” (Ibid.). Betydelsen av att skapa de aktivistiska forumen blir också särskilt tydlig när aktivisterna ombeds svara på vilka texter och inslag de själva är mest stolta över. Andersson beskriver chockkänslan som uppstår varje gång hen tittar på ”Flickdetektiverna”, en av de följetonger hen själv varit med och producerat, och framhåller att det finns mycket känslor investerade i materialet. Hen lyfter också fram ”Päronsoppa” som en följetong som hen förklarar sig vara stolt över, trots att hen ofta snackar skit om den, då de ”lyckades skapa något ur tomma intet och få det gjort ändå liksom” (intervju HallonTV). Även Brynge och Lindblom ger uttryck för alla de känslor som förbinds med Ful. När de ombeds svara på vilken text de är mest stolta över svarar de att de känner sig tvungna att lista de fem texter som delar på ”andraplatsen”, innan de kan förmå sig att uttala sig om sin favorit. Trots att de har läst texterna ”säkert tio gånger”, känner de fortfarande sug efter att läsa dem, om och om igen. När de beskriver 40 texterna förklarar de också den fascination de känner när de läser dem, likväl som de starka känslosamma reaktioner som de kan framkalla (intervju Ful). För att teoretiskt kunna förstå innebörden av den process som själva skapandet av Ful och HallonTV innebär, vänder jag mig till Hélène Cixous och hennes förståelse av skrivandet som en subversiv rumslighet. Cixous betraktar skrivandet som en av de främsta feministiska strategierna för att utmana det fallogocentriska systemet, och för henne sker något i och med det att själva pennan fattas och orden formuleras. Det är således inte nödvändigtvis den slutgiltiga produkten, eller dess eventuella påverkan på dess mottagare, som är avgörande för henne: skrivandet är själva möjligheten till förändring, det rum där en subversiv tanke kan bryta fram som förebud om en omvandling av de sociala och kulturella strukturerna (Cixous 1996, s. 241) Med utgångspunkt i Cixous teorier, likväl som i Browns resonemang, menar jag alltså att själva skapandeprocessen bör förstås som symboliska och utopiska rumsligheter. När aktivisterna bakom Ful och HallonTV engagerar sig i processen med att skapa sina forum, är det en process som, likt Ful uttrycker det, ger dem möjligheten att göra något konkret för att förändra en situation de är missnöjda med. Men det är också en process som, likt Cixous uttrycker det, erbjuder en subversiv rumslighet, ett skapande som i sig ”är själva möjligheten till förändring” (Ibid.). Denna rumslighet menar jag likväl utgör livsrum inom vilka aktivisterna individuellt och kollektivt kan stärkas. Som Brown skriver kan dessa aktivistiska praktiker öppna upp ett diskursivt utrymme inom vilket sociala och politiska alternativ, för ett liv bortom existerande sociala maktrelationer, görs såväl tänkbara som reella (Brown 2007, s. 2696 f). Den stryka och gemenskap som skapandeprocesserna innebär för de involverande kan således betraktas som en form av mobilisering av kraft. Oavsett vilken direkt effekt denna strategi kan tänkas ha på det heterosexistiska massamhället menar jag därmed att skapandeprocessen har en subversiv funktion (jfr Ambjörnsson kommande, s. 20). Avslutning I min analys av de queerfeministiska konstruktionerna av visuella och reella utopier, hoppas jag att jag har visat på en komplex och flerdimensionell aktivism, ständigt i rörelse. Samtidigt som den pågår här och nu, i en samtida svensk kontext, är det också en aktivism utan självklara gränser, en del av en historisk rörelse utan varken början eller slut. Som Hallgren konstaterar finns det en lesbiskfeministisk genealogi, ”en kontinuitet som varken uppträder dialektiskt eller lineärt utan formar olika lager av samtidighet” (Hallgren 2008, s. 448). I denna uppsats har jag tecknat en del av den berättelse som utgör dessa lager av samtidighet, med historier om det som är, likväl som, med hjälp av Hallgrens avhandling, om det som varit men som samtidigt ”uppträder, verkar i, och formar det nuvarande” 41 (Ibid.). I framtida forskning kan således en annan del berättas, den om det som ännu inte varit, men som genom blotta tanken om sin existens likväl formar det som just nu pågår. Nedan ska jag teckna min berättelses sammanfattande avslutning utifrån två dimensioner: Form och innehåll i politisk symbios samt Verkliga visioner. Form och innehåll i politisk symbios När Ful och HallonTV formulerar sina visioner och utopier sker det med en rad experimenterade och konventionsutmanande drag. De vänder upp och ned, de förvirrar, de gör sig obegripliga, och de parodierar. De låter sig inte begränsas av de maktordningar och normer som begränsar språkets och formens möjligheter. Istället utmanar de dessa begränsningar, genom att ta tillvara och hylla sina annars underordnade positioner och låta den obegriplighet som de representerar i ett normativt samhälle förkroppsligas i de texter de skapar. Det är, kort sagt, en form med siktet inställt på att dekonstruera och destabilisera våra föreställningar om det självklara och vedertagna. När Felski kritiserar det experimentella skrivandet, ifrågasätter hon dock att det skulle finnas en självklar koppling mellan störtandet av språkliga strukturer och den feministiska kampen för social förändring. Hon menar att en text måste beröra feministiska teman för att kunna fungera subversivt: A link between litterature and feminism can only be established if a text adresses themes in some way relevant to feminist concerns; multiplicity, interdeterminacy, or negativity are not in themselves specifically feminist, or indeed specifically anything (Ibid., s. 7). Som jag diskuterat i analysen finner jag Felskis kritik mot den experimentella formen, som i sig subversiv, relevant. Utifrån Rosenbergs påminnande ord bör vi inte heller förstå det queera som en allmän motståndsidentitet, utan som något som alltid står i relation till en heterosexuell norm (Rosenberg 2002, s. 12). Med ett sådant perspektiv blir alltså inte konventionella normbryt som sådana tillräckliga, utan det subversiva kan uppstå när dessa förbinds med queerfeministiska kritikformuleringar och visioner. Eller för att använda Hallgrens ord, det handlar inte ”om normbryten i sig, utan om hur och med vilka ögon och skrivande händer vi existerar” (Hallgren 2007-04-25). När Ful och HallonTV skapar sina produktioner, menar jag också att det måste förstås som att en politisering av dessa uttryck är själva utgångspunkten. De dekonstruerande och destabiliserande förskjutningarna betraktas inte av aktivisterna som i sig tillräckliga, utan aktivisterna fyller dem genomgående och aktivt med politiskt innehåll. Ful och HallonTV förklarar sig också enbart vara intresserade av texter som utmanar maktstrukturer och berör queerfeministiska frågor. Således uttrycks deras strävan mot politisk och social förändring både genom den form texterna har, och genom det innehåll som denna form presenterar. Det är en förståelse av texters subversiva möjligheter som något som uppstår när form och innehåll förbinds i en symbios, utan distinkta eller självklara gränsdragningar dem emellan. 42 Verkliga visioner ”Det går inte att ställa sig utanför denna sfär”, skriver Butler om (o)möjligheterna att transcendera den samtida maktsfären (Butler 2007, s. 54). Det är inte heller det jag avslutningsvis vill hävda att aktivisterna, genom sitt konstruerande av visioner och utopier, gör. Den queerfeministiska aktivism som jag i denna uppsats tecknat en berättelse om, träder inte ut ur maktsfären. Men den skapar utrymmen, visuella och reella, inom vilka aktivisterna tillfälligt frigörs från den hegemoniska maktsfär som annars begränsar eller förtrycker dem. Vilken effekt deras lekfulla konventionsutmananden och parodiska akter har på massamhället är förvisso omöjligt att avgöra. Som Butler själv säger är det inte heller särskilt intressant, om ens möjligt, att fastslå nivån av handlingars subversivitet (Butler 2007, s. 34). Men mot bakgrund av min analys vill jag hävda att effekterna av de processer genom vilka Ful och HallonTV tillkommer, samt den rumslighet som dessa forum och skapandet av dem innebär, däremot kan fatslås vara stora. De avståndstaganden som aktivisterna tillämpar gentemot ett massamhälle bör alltså inte förstås som att de avskärmar sig, och därmed förlorar möjligheten att förändra eller påverka detta massamhälle. Revolutionen sker inte enbart på barrikaderna, utan också genom att visualisera och realisera alternativa världar och liv. De symboliska rumsligheter som dessa utrymmen utgör är platser där heterosexistiska normer vägras tillträde, där strategier kan formuleras och kraft mobiliseras, för att medtagas ut i samhället utanför dessa utopiska utrymmen. Där äger aktivisterna själva sitt utrymme och sätter själva ramarna för vad de kan, får och vill göra. Där utsätts de varken för hot eller betraktas som ”annorlunda”, ”fel” eller ”konstiga”. Där är de självklara. Kanske skulle det kunna hävdas att Ful och HallonTV inte är mycket mer än en tidskrift och ett TVprogram i mängden, och kanske väljer en majoritet att betrakta dem som oseriösa eller obegripliga hobbyprojekt, som någonting långt bort från den verklighet som pågår i deras liv. Som Hallgren påminner oss handlar det dock om något mycket större och betydligt mer komplext än så, om ”att skapa en ny verklighet genom ett nytt språk” (Hallgren 2007-04-25). Ful och HallonTV är förvisso på låtsas, en rosaskimrande och drömlik vision. Men Ful och HallonTV är samtidigt alldeles på riktigt, konkreta verkligheter, redo att intas av vem som helst som vill bli en del utav dem. Eller, för att stjäla några avslutande ord av Braidotti, genom sina texter fiktionaliserar Ful och HallonTV våra verkligheter och förverkligar våra fiktioner. När vi formulerar visioner börjar saker hända. 43 Käll- och litteraturförteckning Material Textmaterial HallonTV, -avsnitt 1 -avsnitt 2 -avsnitt 3 -avsnitt 4 -avsnitt 5 -avsnitt 6 Avsnitten finns tillgängliga via www.hallongrottan.com/hallontv, samt inom kort på DVD-box Tidskriften Ful, -nr. 1/2008 -nr. 2/2008 -nr. 3/2008 Utgåvorna går att beställa via Fuls hemsida, www.tidskriftenful.se Intervjuer Skriftlig intervju med Bitte Andersson, HallonTV, frågor utgick 2008-12-04, svar inkom 2008-12-09 samt 2008-12-11 Skriftlig intervju med Helena Lindblom och Agnes Brynge, Ful, frågor utgick 2008-12-04, svar inkom 2008-12-12 samt 2008-12-14 Tidigare intervju med Bitte Andersson, HallonTV, 2008-05-05 De skriftliga intervjuerna finns tillgängliga i textform hos författaren Ljudupptagning samt transkription av den tidigare intervjun med Bitte Andersson finns tillgängligt hos författaren Litteratur Ambjörnsson, Fanny, - 2004. I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Stockholm: Ordfront - 2006. Vad är queer?. Stockholm: Natur och Kultur - Kommande. "En rosa revolution i vardagen. Om femininitet, queera strategier och motstånd". I Lilja och Vinthagen (red) Motståndsstudier. Att förstå motstånd och maktens sociala förändring. Lund: LiberFörlag 44 Avril, Chloé, 2004. ”Hur kan den feministiska utopin förändra verkligheten?”. I Ahlstedt, Eva (red) Vision och verklighet: populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 9-10 oktober 2004. Göteborg: Göteborgs universitet, Humanistiska fakultetsnämnden Burman, Anders, Edenheim, Sara, & Lars Mikael, Raattamaa, 2008. ”Tema: Är allt postmodernismens fel?”, s. 33-45 i Arena, nr. 6/2008 Butler, Judith, -2004. ”Performative acts and gender constitution: an essay in phenomenology and feminist theory”, s. 154-166 i Bial, Henry (red) The Performance Studies Reader. New York: Routledge -2005. Könet Brinner! Texter i urval av Tiina Rosenberg. Stockholm: Natur och Kultur -2007. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos Braidotti, Rosi, -1994. Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory. New York: Columbia University Press -1996. ”Cyberfeminism with a difference”, tillgänglig via Utretchs universitets hemsida, senast modifierad 1996, http://www.let.uu.nl/womens_studies/rosi/braidot1.htm (2009-01-06) Brown, Gavin, 2007. “Mutinous Eruptions: Autonomous Spaces of Radical Queer Activism”, s. 26852698 i Environment & Planning A, vol. 30 (2007:11) Cixous, Hélène, 1996. ”Medusas skratt”. I Esseveld, Johanna & Larsson, Lisbeth (red) Kvinnopolitiska nyckeltexter. Lund: Studentlitteratur Dahl, Ulrika, 2006. ”Femme-inism”, i Arena, nr. 4/2006, 24 augusti http://www.tidskriftenarena.se/text/2006/08/femme-inism (2009-01-06) de Lauretis, Teresa, 2000. ”Rethinking Womens‟s Cinema: Aesthetics and Feminist Theory”. I (red) Stam, Robert & Miller, Toby, Film and Theory. An Anthology. Malden, Massachusetts: Blackwell Publishers Ltd Ecker, Gisela, 1985. Feminist Aesthetics. London: Women‟s Press Edenheim, Sara, 2008. ”Ständigt denna queerteori”, s. 38-41 i Arena, #6 2008 Ehn, Billy & Löfgren, Orvar 1982. Kulturanalys. Ett etnologiskt perspektiv. Lund: LiberFörlag Ely, Margot, 1993. Kvalitativ forskningsmetodik i praktiken. Lund: Studentlitteratur Farrokzhad, Athena & Gerge, Tova, 2007. ”Rosa pantrarnas politiska PR-språk”, s. 82-89 i Ord & Bild, Nr 2-3 Felski, Rita, 1989. Beyond Feminist Aesthetics. Feminist Literature and Social Change. London: Hutchinson Radius Fielder, Christoph, & Sandström Lundh, Elin Emil, , kommande. TransUS. Stockholm: Normal Förlag Fjelkestam, Kristina & Lindén, Claudia, 2001. ”Kropp, verklighet, fiktion. Läsning som subversiv handling”. I Johansson, Anna (red) Svensk genusforskning i världen. Göteborg Foucault, Michel, 2002 (1976). Sexualitetens historia Band 1: Viljan att veta. Göteborg: Daidalos Gemzöe, Lena, 2002. Feminism. Stockholm: Bilda Göransson, Carin, 2009. Performativa pattar. En analys av könsöverskridande aktivism och den heterosexuella matrisens gränser. Opublicerad uppsats Statsvetenskap III, HT08. Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 45 Halbertstam, Judith, 2005. In a Queer Time and Place. Transgender Bodies, Subcultural Lives. New York: New York University Press Hallgren, Hanna, -2002. ”Poetiskt queer. Ett konstnärsakademiskt upprop”, s. 159-161 i Lambda Nordica, 2002: 3-4, (8) -2007. ”(Sk)riv för en ny värld”, i Aftonbladet, 25 april http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article427011.ab (2009-01-06) -2008. När lesbiska blev kvinnor När kvinnor blev lesbiska. Lesbiskfeministiska kvinnors diskursproduktion rörande kön, sexualitet, kropp och identitet under 1970- och 1980-talen i Sverige. Göteborg: Kabusa Böcker Hebdige, Dick, 2001. Subculture: The Meaning of Style. London: Routledge Kumashiro, Kevin, 2002. Troubling Education. Queer Activism and Antioppressive Pedagogy. New York: RoutledgeFalmer Köre, Carina, 2004. ”Systrar, när vi skapar världen…: poesi och utopi inom kvinnorörelsen”. I Ahlstedt, Eva (red) Vision och verklighet: populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 9-10 oktober 2004. Göteborg: Göteborgs universitet, Humanistiska fakultetsnämnden Ladendorf, Martina, 2002. Grrlziner – Populärfeminism, identitet och strategier. Roskilde: Institut for Kommunikation, Journalistik og Datologi, Roskilde universitetscenter Lykke, Nina, 2005. ”Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter”, s. 7-16 i Kvinnovetenskaplig tidsskrift, 2005: 2 – 3 Mellor, Anne K., 1984. ”Om feministiska utopier”, s. 37-51 i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1984: 1 Moi, Toril, 1985. Sexual/Textual Politics. Feminist Literary Theory. London and New York: Routledge Rivera-Servera, Ramón H., 2004. “Choreographies of Resistance: Latina/o Queer Dance and the Utopian Performative”, s. 269-289 i Modern Drama, 47:2 Rosenberg, Tiina, 2002. Queerfeministisk Agenda. Stockholm: Atlas Skeggs, Beverly, 2002. Formation of Class and Gender. Becoming Respectable, London: SAGE Publications Skärlund, Sanna, 2005. Pornografi som queer utopi: en studie av Anastasia Wahls ”Klittyböcker”. Opublicerad uppsats Genusvetenskap C. Göteborg: Institutionen för genusvetenskap, Göteborgs universitet Stam, Robert, 2000. ”Alternative Aesthetics”. I (red) Stam, Robert & Miller, Toby, Film and Theory. An Anthology. Malden, Massachusetts: Blackwell Publishers Ltd Stam, Robert, 2000. “Text and Intertext. Introduction”. I (red) Stam, Robert & Miller, Toby, Film and Theory. An Anthology. Malden, Massachusetts: Blackwell Publishers Ltd Van Lenning, Alkeline, Bekker, Marrie, Vanwesenbeeck, Ine, 1997. Feminist Utopias in a postmodern era. Tilburg: Tilburg University Press Wildow, Hanna, 2008. Mellanrummets konstnärer – Utopiska motstånd av unga, queerfeministiska aktivister. Opublicerad uppsats Genusvetenskap II, VT08. Stockholm: Centrum för genusstudier, Stockholms universitet 46 Bilagor Bilaga 1: Frågeschema för skriftliga intervjuer 1. Hur skulle du välja att kortfattat beskriva Ful/HallonTV? 2. Vem och vad vill ni ska plats i Ful/HallonTV? Vad ”krävs” för att ni ska publicera eller visa något - i förhållande till dess innehåll, dess form och dess avsändare? Fokusera på det ni vill publicera och visa, snarare än det ni inte vill publicera. 3. Vem är Ful/HallonTV för? Vem vill ni ska läsa Ful/titta på HallonTV? Varför? Motivera. 4. Vad vill ni uppnå genom Ful/HallonTV? Vill ni påverka eller förändra något? Hur tänker ni konkret att Ful/HallonTV ska kunna uppnå detta? 5. Är Ful/HallonTV viktig? För er själva? För dem som ni jobbar tillsammans med? För dem som läser? Motivera. 6. Vilken text i Ful/vilket inslag i HallonTV är du mest stolt över? Motivera. 7. Hur skulle ni beskriva Fuls/HalonTVs estetik? Hur skulle ni själva säga att ni förhåller ni er till konventioner för text och språk? 8. Hur resonerar ni konventionsbryt och tillgänglighet, dvs. förmågan att förstå det som uttrycks om tittaren / läsaren inte förstår de konventionsbryt som görs? Finns det en risk att konventionsbryt leder till en intellektuell elitism där bara vissa talar och förstår? Eller kan konventionsbryt innebära något positivt, som får stå över denna risk? 47 Bilaga 2: Bilder 1) Ulf, Ulf, Ulf, Ulf, Ulf och Ulf 48 2) Elle 49
© Copyright 2024