1. No category

1
Jönåkers Häradsallmänning, från 1000-tal till nutid.
Häradsallmänningar ett arv från Hedenhös
Artikelförfattare och faktainsamlare:
Stig Karlsson, Björkviksbo och styrelseledamot i Jönåkers Häradsallmänning.
Runar Åkerlund, skogsförvaltare på Jönåkers Häradsallmänning 1990 – 2009.
Allmänt om häradsallmänningar
”Ett härad var redan på vikingatiden ett administrativt område, vars huvudsakliga uppgift var att
samordna närsamhällets insatser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; i första hand i
sjömilitärt hänseende. Häradet är det äldsta kända begreppet för geografisk indelning och har sitt
ursprung från tiden före 1000. Begreppet anses invandrat från Danmark till Götaland. I Svealand hette
områden hundaren och först omkring 1300 döptes hundarena i Svealand och därmed i Södermanland
om till häraden. Obs att namnet, i grannhäradet Oppunda, innehåller det g:a hundarenamnet, det
betyder, - hundaret där uppe, - nämligen längs Nyköpingsån sett från Nyköpings horisont” (Oppunda
Härads 1000-åriga historia, C-E Sturkell)
Mycket tyder på att häradsallmänningar helt och hållet uppkom utifrån allmogens behov.
När härader växte fram fanns ännu inte landskapen som territoriell indelning, heller inget enat Götaeller Sveavälde, ännu mindre konungariket Sverige
Med tiden vid olika tidpunkter och med olika ursprung uppstod olika maktcentra främst i
formationerna Götaland och Svealand, samt landskapen. Landskapens lagar, landskapslagarna
överfördes i början muntligt från generation till generation. När de började upptecknas i början av
1200-talet existerade sannolikt redan olika typer av allmänningar. I lagarna bestämdes deras gränser på
ett för vår tekniska och precisa tid fantasieggande sätt
I Östgötalagen från slutet av 1200-talet beskrivs förfarandet (med modern stavning) ungefär, så här:
”Ropa…. då dagen är som dövast”…
”Nu ligger där en by,
gammal och med högar
från hednatid, nu ligger
den intill allmänning; nu
tvista de om gränsen. Då
skall man stå på äldsta
odlings kam (gränskant)
och ropa, då dagen är
som dövast,* det är
mellan Botolfs Mässodag
** och midsommar; så
långt skall byn äga, som
ropet hörs i gräns mot
allmänningen”
*(som dövast skall betyda att man skulle välja en tidpunkt, då det var så tyst att inget störande ljud hördes.)
**(17 juni i den medeltida kalendern.)
(Östgötalagen, byggningabalkens flock=kapitel 28, §2)
När byarnas gräns mot allmänning fastställts, vad skulle då allmänning nyttjas till? På 1350-talet blev
det fritt fram att hugga för häradsborna, alltså de som var jordägare, ej för ”löskefolket”. För odling
fordrades härads medgivande och avrad, arrende, måste lämnas till ”häradskistan”.
I Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet finns regler om allmänningar,
(Byggningabalken flock=kapitel 24) bl.a. kan läsas att en tredjedel av allmänningens avkastning
2
stannar kvar i allmänningen / lämnas till kungen s.k. ”Njuta tridhiung”. Allmogen/bönderna fick
behålla två tredjedelar.
Häradsallmänningar har till och från varit ett omtvistat land. Tvisterna om vem som ska äga det
gamla ”ingenmanslandet” har pågått i hundratals år. Gustav Vasa stramade under sitt välde åt ägandet
under 1540- och 1550-talen. Han förklarade allmänningarna som kronans tillhörighet, - - och ingen
annans.
Senare, under ”förläningarnas 1600-tal” menade kungamakten att adeln borde få del av
allmänningarna. Så blev det också fram till ”reduktionen” på 1680-talet då staten återtog mycket av
jorden Den ökade statliga regleringen av skogen under 1700-talet ledde till ett utbrett hot mot skogen,
med ibland medveten misshushållning från allmogens sida. För att övervaka att myndigheternas beslut
efterlevdes tillsattes de första s.k. skogvaktarna. De uppbar ingen lön men kunde utnyttja rätten att fritt
gästa bönderna och låta sig skjutsas av dem utan ersättning. Det förekom också att de medvetet
fördröjde avverkning för avsalu och lät sig mutas av befallningshavande för att tillåta otillbörlig
avverkning. I ett kungligt brev från 1777 beskrivs hur skogvaktarnas ”små löner och senare tiders
penninglystnad blivit anledning till stora förödelser för skogarna, varigenom deras tillsyn blivit fal,
förmånlig för den rike, ej sällan tung och obillig för den fattige”.
Krav restes, så småningom, på att häradsallmänningarna skulle uppstyckas till delägare. I dåtidens
”politikerblogg” kan läsas: ”Så fort de blifvit delade blir det slut med skogen”. Det blev åtskilliga
årtionden av diskussioner om förvaltningsform. Slutligen fastlades i 1866 års skogsförordning bl.a.
följande:
1. Häradsallmänningarna skulle bibehållas oförminskade. Ingen delning var längre aktuell.
2. Hushållningsplaner skulle fastställas, meddelas Skogsstyrelsen och gälla även bete och
slåtter.
3. Delägare var, där ej annat bestämts, de som i häradet bo efter deras oförmedlade mantal
(Betecknade från början ett antal personer, som fick sin försörjning i en by eller
jordegendom, men övergick sedermera såsom kameral term till ett mått för deras jord och
blev efter hand ett för hela riket gemensamt skattemått.)
4. Oförmedlat mantal = ursprungligt förmedlat = gammalt. Förmedlat mantal = ändrat = nytt.
5. Om mulbetes- och slåtterrätt fanns på grund av urminnes hävd eller upplåtelse skulle denna
tills vidare kunna bestå.
6. Delägarna skulle årligen genom sockenombud välja häradsallmännings styrelse. Denna skulle
utöva delägarnas beslutanderätt enligt av Kungl. Befallningshavande fastställt reglemente.
7. Delägarna ägde rätt att (gemensamt) överta allmänningens bevakning och skötsel.
8. Sedan man betalt för skogvaktares löner och deras bostäders underhåll och för andra
kostnader, och undantagit virke som behövdes till broar och gemensamma byggnader, skulle
resten av avkastningen årligen fördelas in natura eller pengar efter oförmedlat mantal.
En c:a 50-årig period av lugn- och ordning rådde för häradsallmänningarna.
1915 startades av riksdagen en utredning som mynnade i förslag om hopslagning av de Ecklesiastika
skogarna och Häradsallmänningarna under det statliga domänverket. Utredningens förslag
anammades inte utan 1866 års skogsförordning blev, efter uppdatering, lag som inte förändrade
ägandet men förtydligade att hela ansvaret för häradsallmänningarnas förvaltning åligger ägarnas
valda styrelse. Dessutom beslutas att Skogsvårdsstyrelsen skall var kvar som tillsynsmyndighet. Såväl
skogsvårdslag och reglementen har uppdaterats under åren.
1952 togs ånyo häradsallmänningarna upp till diskussion i riksdagen. Det mynnade i en uppdatering
av lagen med endast smärre ändringar. Däremot startades en ny utredning efter knappt 30 år. 1979
tillsatte riksdagen en utredning. Det blev en långdragen historia som medverkade till att bygga upp en
tvist om vem som ägde marken. Det byggde på en teori som innebar att staten ansågs ha den
ursprungliga äganderätten till all mark. - Utredningen lades ner efter det att en partssammansatt
kommitté granskat såväl 1952 års lag som utredningsförslaget.
3
”Indelningen i härader saknar i dag betydelse utom beträffande häradsallmänningarna, som idag är
den enda existerande kvarlevan. Det var emellertid först när häradsrätterna och de
tingshusbyggnadsskyldige försvann den 1 januari 1971, som den gamla häradsindelningen i övrigt
helt upphörde att ha betydelse inom svensk statsförvaltning.” (Opuunda härads 1000-åriga historia,
C-E Sturkell)
Om Jönåkers Häradsallmänning
Till s.k. ordnad hushållning blev Jönåkers Häradsallmänning indelad åren 1845 – 46.
Hushållningsplanen från indelningen reviderades 1872, anpassades till 1866 års skogsförordning och
gällde sedan till 1898. Alltsedan dess har kontinuerligt hushållnings/skogsbruksplaner funnits och
uppdaterats. Senast 2008 – 2009.
Skogshushållning har hela tiden varit verksamhetsbas men under en tid har verksamheten varit
kompletterad med industriella engagemang såsom kalkbruk och sågverk.
Fram till 1908 stod Jönåkers Häradsallmänning under Skogsstatens förvaltning genom jägmästaren i
Nyköpings revir. För drygt 100 år sedan, 1909, övertogs ansvaret för skötseln av en genom
mantalsägarna utsedd styrelse som så småningom anställde en egen förvaltare med högre skoglig
utbildning. Allt enl. tidigare nämnda skogsförordning från 1866.
Verksamhetsledning har förutom av styrelsen under åren utgjorts av: 1911 – 1950 Sven Callin, 1950
– 1954 Mats Schartau, 1955 – 1981 Jonas Hagman, 1981 – 1987 Nils Birgersson, 1987 – 1990 K-G
Pettersson, 1990 – 2009 Runar Åkerlund, 2009 - - Jonas Lund.
Regler och policy för verksamheten finns i lag om häradsallmänningar och reglemente omfattande ett
70-tal paragrafer. En av portalparagraferna säger bl.a. ”Allmänningens skogsmark med därå växande
skog skall genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas efter
hushållningsplan så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak
jämn avkastning erhållas.” Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet, vilket bl.a. innebär att en av
revisorerna utses av länsstyrelsen.
Skogsbruket / skogsvården / naturvården: Skogsbruket, den idag helt dominerande verksamheten
har under de senaste drygt 100 åren passerat flera olika faser. Stora delar av allmänningens
skogsbestånd drabbades av skadeinsekten, nunnefjärilens, härjningar vid sekelskiftet och betydande
arealer föryngringsytor uppstod och dessa har återbeskogats genom ett intensivt skogsodlingsarbete.
Genom god skogsvård och ambitiösa hushållningsplaner har idag åstadkommits ett virkesförråd som
är större än någonsin. Skogsbeståndet består till c:a 70 % tall med en omloppstid mellan 70 och 130 år.
För Jönåkers Häradsallmänning är det en självklarhet att naturvårdshänsyn i olika avseenden skall tas
vid planering av alla åtgärder inom såväl skogsbruk som övrig verksamhet. Naturvårdsplanering sker i
samråd med Skogsstyrelse och Länsstyrelse. Särskilt intressanta områden ur denna aspekt är området
kring Näsnaren och Hålvetten, klarvattensjöar med ett omväxlande landskap, som har mycket höga
naturvärden.
Redan 1909 lade skogsforskningsinstitutet ut den första tillväxtstudien inom området
Mossängsreservatet. I mitten av 1940-talet omnämnes beståndet i skogslitteraturen som norra
Europas virkesrikaste blandbestånd av tall och gran. Det unika skogsbeståndet inom
Mossängsreservatet fridlystes 1935, men har skadats så allvarligt vid stormar 1944, 1954 och 1969 att
fridlysningen sedermera upphävts. Jönåkers Häradsallmänning hävdar fortfarande området som ett
reservat och trots tidigare stormskador är trädbeståndet imponerande.
Den stationära Sågverksrörelsen startade1932 när en cirkelsåg med dubbelt kantverk uppfördes på
Näsnarstranden vid Aspnäset. Innan hade timret sågats på cirkelsågar vid avverkningsplatserna. I
nästan 50 år förädlade, först genom sågning senare även hyvling och impregnering allmänningen allt
sitt virke före försäljning. 1949 installerades ett ramsågverk Fr.o.m. 1964 ökade produktionen markant
då man köpte in all Oppunda Häradsallmännings virkesfångst för förädling och försäljning. Antalet
sysselsatta i enbart sågverksrörelsen var en tid c:a 25 personer. I slutet av 1960-talet uppgick den
4
normala försågningen till c:a 120 000 timmer per år. C:a 40 % av trävarorna exporterades till England,
20 % till Holland, Väst-Tyskland, Danmark och Norge medan resterande fann avsättning på
hemmamarknad.
Timmer kördes från början till sågen med häst av närboende bönder. Under 1940-talet köptes den
första lastbilen för timmertransporter. Sågverksepoken avslutades 1982 efter att en följd av år ha gett
otillfredsställande ekonomiska resultat. Konkurrensen från större handelssågverk blev för svår för
såväl allmänningen som många andra mindre sågverk i närområdet. Många inom skogs- och
sågverksnäringen blev under den perioden utan arbete eller tvingades byta till andra uppgifter.
Kalkbruksverksamheten startades 1930, efter det att man i samband med framdragning av ny väg
förbi Djupvik i slutet av 1920-talet upptäckte en rik kalkfyndighet.
Möjligheten att utnyttja kalkfyndigheten i kombination med ett stort lager av svårsåld klenved
(röjnings- och förstagallringsved från de stora återbeskogningarna efter nunnehärjningen vid förra
sekelskiftet) utgjorde underlaget för styrelsen och dåvarande skogsförvaltaren Sven Callins beslut att
anlägga ett kalkbruk. Kalkungnen Adam uppfördes 1930 och produktionen kom snabbt igång.
Marknaden var god och lönsamheten bra. Produktionskostnaden beräknades till 10 kronor/ton och
försäljningspriset var 20 kronor/ton. 1939 byggdes ytterligare en ugn, Eva. Kalkbruket drevs fram till
1957 och under de 6783 dygn som ugnarna varit i drift tillverkades 153 638 ton kalk. Verksamheten
var inte helt konfliktfri, 1932 gick arbetarna ut i en 160-dagars strejk mot sänkta löner.
Industrianläggningen/ugnarna stod kvar till 1983 då de revs och vräktes ner i den närbelägna dammen
som bildats i det närmaste dagbrottet. 15 á 16 personer inräknat de som transporterade dit veden var
sysselsatta med verksamheten, vid nedläggningen av kalktillverkningen kunde ersättningsarbete
erbjudas i skogen och inom sågverksrörelsen. Produkterna såldes främst inom Södermanland Östergötland som murbrukskalk och jordförbättringsmedel samt till industriändamål bl.a.
glastillverkning. Idag används material från kalkfyndigheten till att bygga upp och underhålla det
egna, omfattande skogsbilvägnätetet om c:a tio mil.
Länsantikvarien i Södermanland beskrev vid ett tillfälle industrisatsningarna och framförallt
kalkbrukssatsningen som ett monument över felslagen industrisatsning. Något som artikelskrivarna
inte ställer sig bakom. Industrier lever inte alltid och i evighet. Tänk istället vilken nytta och
försörjningsmöjlighet verksamheten utgjorde under framförallt det i mångt svåra 1930-talet, och tiden
är föränderlig.
Arbetskraften, den viktigaste komponenten i all industriell verksamhet, var för trakten av omfattande
numerär. Som exempel kan nämnas att år 1947 fanns totalt 118 personer engagerade inom Jönåkers
Häradsallmänning. Tjänstemännen utgjordes av 1 skogsförvaltare, 1 överskogvaktare, 4 skogvaktare, 1
förman för kalkbruket 1 förman för sågverket och 1 kamrer. Skogsförvaltaren och kamreren hade
samtidigt ansvar för Oppunda Häradsallmänning. De 87 kollektivanställda var fördelade med 15 som
brännare och stenarbetare vid kalkbruket, 12 som lastbilschaufförer med tre bilar till körning av muroch jordbrukskalk, 14 som sågverksarbetare, 4 som byggnadsarbetare och 42 som skogsarbetare. Det
var en levande trakt där människor på 1930-talet byggde och bosatte sig. Det fanns bl.a. både skola
och affär.
I en redovisning 1968 konstaterade jägmästeren Jonas Hagman att: - ”Allmänningen har en skicklig,
yrkeskunnig kår av arbetare i skog, sågverk och annan verksamhet. Vad detta betyder kan inte nog
understrykas. Några större rekryteringsproblem föreligger inte.”
Förändringarna i samhället, framförallt ökad effektivitet genom mekanisering och redskapsutveckling
leder under 1970- och 1980-talen till en successiv avveckling av arbetskraften och de sista nio
kollektivanställda slutade den 31 augusti 1993. Idag utförs den operativa förvaltningen av en
skogsförvaltare som utöver förvaltningen av allmänningens samlade markareal om 9182 Ha, varav
7122 Ha är produktiv skogsmark även förvaltar en del externa skogar. Den administrativa och
kamerala funktionen sköts av en deltidsanställd tjänsteman.
Alla för skogsdriften nödvändiga tjänster handlas idag upp externt och huvuddelen av försäljningen
sker som försäljning av rotstående skog. Dagens verksamhet präglas av ett produktivt skogsbruk i god
balans där goda naturmiljöer bevaras och skapas till gagn för såväl delägare som jakt, fiske och
allmänt naturintresserade.
5
2009 års styrelse och förvaltningspersonal (2009, alltså jämt 100 år sedan mantalsägarna utsåg sin
första styrelse)
Fr.v: Anders Larsson, Stig Karlsson, Jonas Lund förvaltare sedan 1jan 2010, Gustaf Wachtmeister
styrelseordförande, Runar Åkerlund förvaltare t.o.m. 31 dec. 2009, Arne Eriksson, Kerstin Gullstrand Hermelin,
Gustaf Hermelin styrelsesuppleant och Erik Österberg styrelsesuppleant.
Avverkningsexempel från vintern 2009 – 2010.
Tack vare den kalla vintern har gallring av beståndet på en ö i Näsnaren, Fårö, kunnat genomföras.
Skotare transporterar ut virket över en på isen anlagd väg. Byggnaden till vänster på bilden,
Ulrikshamn.
Där annan källa inte anges: Jönåkers Häradsallmännings skrifter
Björkviks Hembygdsförenings skrift ”Jönåkers Häradsallmännings kalkbruk vid
Djupvik” 1983.