Full text PDF

Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 114-132
ISSN 2001–7395
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga
bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras
tillkomst1
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities
[email protected]
Abstract. Klinckowström’s Collection. The Establishment of the Stafsund Manor
and Swedish Royal Library Collections of Church Slavonic Parchment
Fragments
This paper examines the role of the Swedish Baron R. M. Klinckowström (1816–1902) as a
collector of Church Slavonic parchment fragments. In the 1840s or early 1850s, he acquired
from the archives of the Swedish Chamber and War Colleges some 90 medieval East Slavonic
parchment leaves which during the 16th and 17th centuries had been used as wrappers for
accounts by Swedish bailiffs and administrators. Through an analysis of surviving
correspondence between Klinckowström, G. E. Klemming (acting head of the Royal Library)
and Professors B. Dudík and F. von Miklosich, as well as of data from the parchment
fragments themselves, it is shown that the Baron had his collection evaluated in Vienna in
1862–63 by the Slavists Dudík and von Miklosich. In connection with this he divided the
leaves between himself and the Swedish Royal Library, a fact which can still be traced in
some of the shelf numbers of the two collections. Miklosich later used his excerpts from those
manuscripts that are now held at the Royal Library in the second edition of his Church
Slavonic dictionary (1862–65). The Baron’s own collection, kept at his Stafsund Manor, was
examined by the Swedish Slavist K. Knutsson in the 1920s or 1930s but was then lost for
many years until acquired in 1981 by the Swedish National Archives at Stockholm.
1
Föreliggande arbete har presenterats i två föredrag med något olika tyngdpunkt, nämligen på The Nordic
Conference on Medieval Book Fragments (Stockholm, maj 2013) samt på det Nittonde nordiska slavistmötet
(Bergen, augusti 2013). Jag är tacksam för vid dessa tillfällen avgivna kommentarer. – Stavningen av namnet på
Klinckowströms gods föranleder en särskild kommentar. Stafsunds gods skrivs normalt ännu idag med ”f”,
vilket följaktligen är den stavning som generellt används i denna uppsats också när det talas om Klinckowströms
handskriftssamling och dess öden under 1800-talet. Emellertid anges Riksarkivets samlingar av bl.a. pergament
från Stafsund i den nationella arkivdatabasen NAD som ”Stavsundsarkivet”, varför även i föreliggande uppsats
denna moderna arkivbeteckning och dess här använda förkortning ”Stavs” (jfr fotnot 15) återges med ”v”.
114
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
1. De svenska fragmenten
De medeltida kyrkoslaviska pergamentsfragmenten i svenska samlingar, av vilka i
stort sett alla är av nordvästrysk extraktion, har länge tilldragit sig uppmärksamhet i
svensk slavistik. Detta gäller inte minst de omständigheter under vilka de flesta av dem
en gång kom till Sverige, företrädesvis till Kammaren och dess arkiv i samband med
Vasatidens svensk–ryska konflikter (Steensland 2005; Korobenko 2006; Brunius
2013:68–70). Även om det finns kvar betydande vita fläckar i vår kunskap om dessa
omständigheter, vill jag här i stället utreda hur de två största sammanhållna bestånden
av sådana slaviska fragment tillkom under 1800-talet. Även detta är en fråga som varit
ämne för en mångfald, om inte arbeten, så parenteser och fotnoter. Studien är ett
sidoresultat av arbetet inom ett infrastrukturprojekt, stött av Riksbankens
Jubileumsfond, som avslutas årskiftet 2013/14 och som syftar till att inventera,
katalogisera och beskriva äldre kyrilliska och glagolitiska handskrifter och tryck i
svenska arkiv och bibliotek (Ambrosiani & Granberg 2010; Ambrosiani et al. 2010).
2. Klinckowström och hans samling
2.1 Senatstalet
I ett tal den 13 mars 1897 i svenska riksdagens Första kammare reste sig den åttioårige
friherre Rudolf Mauritz Klinckowström upp. Han var 80 år jämnt och känd som en
outtröttlig talare (Broomé 1975–1977). Frågan som avhandlades denna dag var anslag
för ordnandet av handlingar i det illa underhållna Kammararkivet, och Klinckowström,
som för sin forskning hade ”arbetat [där] i många år”, ville ge de mindre insatta
senatorerna, som kammarens ledamöter ofta kallades, en initierad bild av arkivets
rikedomar. Han berättade om sin ungdoms och sina tidiga mannaårs forskningar och
om hur han 40 år tidigare hade räddat en mängd handlingar i samband med en stor
arkivgallring. Trots faktafel – och kanske talarsituationen i riksdagen krävde drama
snarare än historisk exakthet mitt i den klinckowströmska pedantismen – introducerar
hans historiska digressioner temata som är viktiga för denna uppsats och knyter an till
uppgifter i litteraturen. De förtjänar därför att återges generöst:
Under våra stora krig i Polen, Ryssland och Tyskland hafva vederbörande militära räkenskapsförare
plundrat de katolska kyrkorna och klostren på en mängd pergament-codices af största dyrbarhet,
sällsynthet och betydelse och användt dessa pergament till omslag på sina räkenskaper. Dessa
pergamentblad äro ännu bibehållna till en stor del. Men för många år sedan tog den dåvarande
öfverbibliotekarien i Stockholm, Klemming, som mycket lifligt forskade efter dylika saker, med
vederbörande myndighets tillåtelse bort dessa pergament och ersatte dem med karduspapper. Men det
var på långt när icke allt. Det finnes ofantligt mycket qvar af dessa pergamentblad. Jag hade sjelf
några få, som jag tog ifrån den del af krigskollegii handlingar, som brändes upp för omkring 40 år
sedan för att få plats för kammararkivet, som då var förlagdt på Marieberg, dit patrontillverkningen
sedermera flyttades, och dessa dyrbara handlingar fingo då plats i det så kallade »kolerasjukhuset»
vid Carl XV:s port [vid Tyskbagarbergen på Östermalm, A.P.-M.]. Men der var platsen för liten för
115
Alexander I. Pereswetoff-Morath
dessa handlingar, och då vidtog vederbörande myndighet den åtgärden att hvad som icke kunde få
rum brändes upp. Jag räddade då, med regeringens tillstånd, ungefär två kullbåtar med dyrbara
handlingar. Då brändes omkring 15,000 volymer. Som jag är road af historisk forskning, tog jag
några pergamentblad och visade dem (delvis) åt den panslavistiske professor Miklosich i Wien, som
sade, att det var en ytterst dyrbar codex, hvarifrån dessa voro tagna, rörande slavisk litteratur.
Andra pergamentblad äro tagna från kloster djupt nere i Tyskland och innehålla bland annat de äldsta
musikarbeten, som finnas antecknade. De äro utan notrader och visa oss den s. k. gregorianska
harmonien, som är så sällsynt, att derpå icke förekommer mera än några få exempel i ett kloster nere i
Basel. (Riksdagens protokoll…:27 (min kursiv, A. P.-M.))
Klinckowström talar vidare om halvruttna räkenskapsböcker i Kammararkivet som
han brutit loss ”ifrån kasematthvalfven” på Riddarholmen. Där hade det också funnits
”hela högar af bara lump och förstördt papper, som sedan på pråmar fördes ut och
sänktes i Mälaren” (ibid.).
Som vi skall se var talet om ”en” enda dyrbar slavisk kodex felaktigt, vilket han
hade varit medveten om några decennier tidigare. Vidare var de latinska
pergamentsfragmenten knappast (om alls) krigsbyten. De hade huvudsakligen hämtats
från svenska kloster och kyrkor sedan katolska böcker blivit ointressanta i och med
Reformationen och lutherdomens seger. Dock hade de fortsatt användning långt in på
1600-talet som material för slitstarka mappar och pärmar för svenska räkenskaper
(Brunius 2013). Just de drag av vetenskaplig betydelse som Klinckowström tar upp i
sitt tal är lätt överdrivna, liksom omfattningen av den sena förstörelsen; men materialet
som han hänfördes av var förvisso stort och av betydande vetenskaplig vikt. Av
latinska blad har vi idag cirka 23 000 fragment i behåll (ibid.:11). De kända
kyrkoslaviska bladen med detta ursprung var 2005 drygt 180; idag, hösten 2013, har
genom nya fynd under de senaste två åren antalet vuxit till cirka 210.2
Även om det citerade anförandet varit obekant i forskningen, har en avlägset
besläktad berättelse från Klinckowströms ättlingar varit känd i slavistiken sedan 1981.
Såsom det återberättats, uppenbarligen av R. M. Klinckowströms sondotterdotter
Margareta Reuterskiöld, skall den gamle baronen på 1880-talet ha räddat de ur
Kammararkivet utgallrade slaviska pergamenten med släde och inlemmat dem med
sina historiska samlingar.3 Pergamenten hade nämligen lagts ut på Strömmens is för att
föras bort av vårfloden, alltmedan stadens karamelltanter gjorde strutar av de finaste
exemplaren (t.ex. Löfstrand 1995:17). Denna tradition, som nedtecknades mer än ett
sekel efter händelsen, är inte helt tillförlitlig. Att det hela måste ha hänt ett par
decennier före 1880-talet står redan klart av Klinckowströms tal och kommer att bli
2
Det finns också ett helt litet antal kyrkoslaviska pergamentsblad i svenska samlingar, som har annan
proveniens.
3
Det förtjänar att påpekas här att Krigskollegiets arkiv erhöll viktiga serier från Kammararkivet i olika
leveranser 1800-talet igenom. Alla detaljer är härvid inte utredda. De militära räkenskaper som vi har anledning
att beröra i den här uppsatsen och som idag förvaras på Krigsarkivet i Stockholm härrör ytterst från
Kammararkivet, även om det kan var osäkert exakt vilket år de överfördes. Viss vacklan i omnämnanden av
Krigskollegiet eller Kammararkivet/Kammarkollegiet i källorna är därför inte problematisk här, så länge vi inte
avser att bestämma det exakta året för en ackvisition.
116
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
bekräftat i mer exakta källor nedan. Dock kan vi föra tillbaka åtminstone smärre
element på Klinckowström själv.
Det slags pittoreska detaljer som under ständig transformation gärna överlever
muntlig tradering finner vi exempelvis i uppgiften om karamellmadamerna. Dessa kan
vara ett eko av Klinckowströms beklaganden i andra sammanhang. I en programartikel
från 1879 om s.k. autografsamlande talar han om de två ”fiendtliga magter” som
förstör handskrifter, nämligen okunnighet och likgiltighet, och han manar fram bilden
av ”de dyrbaraste pergamentsbref” som stundom används ”att torka frukt uppå eller att
öfverbinda de rara sylt- och kompott-burkarne” (Klinckowström 1879:4). Gamla
handlingar på Strömmens is eller i Mälarens vatten är andra detaljer som kan ha ingått
i Klinckowströms fatabur, men som ursprungligen inte specifikt gällde hans slaviska
pergament.
2.2 Ramarna: det första införskaffandet och den sista försäljningen
Klinckowströms samlingar av handskrifter med kammararkivsproveniens, särskilt
militära handskrifter, var vid slutet av 1800-talet mycket omfattande, men större delen
av dem överlämnades av arvingarna till Krigsarkivet snart efter hans död. Till stor del
hade han förvärvat (och de facto räddat) dessa under olika gallringar, framför allt ur
Krigskollegiets arkiv 1868. Han hade dock även kommit i besittning av bl.a.
fogderäkenskaper och tullhandlingar ur Kammararkivet – typer av räkenskaper för
vilka slaviska pergamentsblad ibland använts – ”under ej utredda omständigheter”
(Broomé 1977:351). Något skall också ha bärgats ”vid gallring af dåvarande
krigskollegii arkiv […] efter hvad traditionen förmäler under 1840-talet”, men denna
uppgift kan redan vara färgad av Klinckowströms sonhustrus berättelser, då de är
nedtecknade av krigsarkivarien efter ett besök på det klinckowströmska godset
Stafsund i samband med en överlämning av handlingar.4 Broomé har i sin historik över
Krigskollegiets arkiv konstaterat att någon gallring på 1840-talet inte går att belägga i
källorna (1981:75, 124), och möjligen förenar sig också Klinckowströms konkreta
uppgifter i riksdagstalet bättre med en gallring under 1850-talets allra första år. Som vi
skall se kom verkligen en del av Klinckowströms slaviska fragment från omslag till
militieräkenskaper, som måste ha förvarats i Krigskollegiets arkiv eller i
Kammararkivet, och de förvärvades före hans stora och tillåtna ackvisition 1868. Den
komplicerade frågan om exakt vilka gallringar som Klinckowström utnyttjade kan
dock inte utredas närmare här. Att försöka föra tillbaka de slaviska pergament som
Klinckowström skulle visa sig ha skaffat till någon enstaka händelse är överhuvudtaget
problematiskt och sannolikt dömt att misslyckas. Samtidigt är det, som vi skall se
exempel på, generellt så att Klinckowströms lösa omslag inte härrörde från
4
PM av krigsarkivarie J. Petrelli, 11/4 1911 [dnr [1911/]43], f. 50r (min kursiv, A. P.-M.). Krigsarkivet.
Krigsarkivets ämbetsarkiv. E I:10.
117
Alexander I. Pereswetoff-Morath
räkenskaper han kommit i besittning av. I deras fall – i dessa gallringar av kasserade
omslag eller i dessa hans egna skarpögt genomförda expeditioner – tog han primärt
pergamentsomslagen, och det med stor urskiljning.
Klinckowströms sista (?) fragment såldes till svenska Riksarkivet i september 1981
som en sista del av samlingen på Stafsund.5 Detta skedde genom förmedling av Anders
Sjöberg, för vilka de först hade presenterats (Löfstrand 1995:17). Trots att bladen hade
varit kända och delvis analyserats av lundaslavisten Knut Knutsson på 1920- eller
1930-talet (Knutsson 1937/38), hade de därefter visat sig omöjliga att återfinna
(Knjazevskaja & Sjöberg 1981:168 fn).6 Detta berodde uppenbarligen på att de inte
ingått i de samlingar från godset som tidigare förvärvats av Riksarkivet och som
konsulterats; i stället förvarades de ännu hos en familjemedlem på Östermalm (jfr
Löfstrand 1995:17; Stafsund ägdes vid tillfället, liksom ännu idag, av ättlingar till R.
M. Klinckowström).
3. Klinckowström i Wien
3.1 Brevet från Dudík
Mellan 1859 och 1865 var R. M. Klinckowström, då överstelöjtnant i armén, svensk
militärattaché i Wien (Broomé 1975–1977).7 Såsom är naturligt för en diplomat hände
det att han under denna tid reste mellan Stockholm och Wien, och han hade därvid
bland annat agerat brevbud mellan Klemming, Kungliga bibliotekets tillförordnade
chef, och dennes vän, den mähriske historikern Beda Dudík.8 Den 17 februari 1862
skriver Dudík till Klinckowström, sannolikt inom Wien,9 att fragmentet denne
5
Dessa kvarvarande 19 (?) slaviska och 14 latinska fragment såldes av Margareta Reuterskiöld för 60 000 kronor
på uppdrag av hennes mor, grevinnan Linde von Rosen, och moster, grevinnan Thora Hamilton, Klinckowströms
sondöttrar (köpeavtal av 18/9 1981: Riksarkivet. Riksarkivets ämbetsarkiv. Yngre huvudarkivet. Handlingar
ordnade efter 1979 års D/D-plan. F1C:39. Dnr 2628/J 1; jfr ibid. F1C:24. Dnr 2426/D 5; jfr för klargörande av
släktskapet Sveriges ridderskap… 1959:501, 817, 858).
6
Jämför hur Widnäs i början av 1970-talet konstaterar att fragmenten på Stafsund inte var tillgängliga för
forskare (1973:235). I denna uppsats, som Widnäs möjligen inte hann korrekturläsa före sin död julen 1972,
kallas godset Stansvik (en herrgård på Degerö i Helsingfors).
7
Delar av de källor som behandlas i detta avsnitt har i olika kombinationer varit kända av tidigare forskare
(Sköld 1927:1f, 4, 8; Knutsson 1937/38:54f; Birnbaum 1959:410; Sjöberg 1981:86; Wesslén 1985:2, 22). Det
faktum att de inte samlats och betraktats i ljuset av varandra har emellertid lett till ett antal oriktiga slutsatser.
Dock bör framhållas att Knutsson i en kort kommentar insåg att handskrifterna på den lista som han sett på
Stafsund, och som han tycks tillskriva Dudík, torde befinna sig i Kungliga bibliotekets samling A 787 a.
8
Jfr G. E. Klemming t. B. Dudík, 11/9 1861. Kungliga biblioteket (Stockholm). Sign. Ep. D.7; G. M.
Klinckowström t. G. E. Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7. Klemmings och Dudíks
mycket vänskapliga relation, grundad senast i samband med Dudíks svenska arkivresa 1851 (jfr ex. Dudík
1852:122, 135), framgår tydligt av deras korrespondens på Kungliga biblioteket; jfr även Wolodarski 2013:206f.
Dudík, mährisk ”Landeshistoriograph”, var sedan 1855 privatdocent i Wien (se kortbiografin i Österreichisches
Biographisches Lexikon 1815–1950, band 1:3, ss. 201f, sökbar på http://hw.oeaw.ac.at/oebl?frames=yes). Han
var vid tiden bosatt i Brünn (Brno), men besökte ofta Wien (G. M. Klinckowström t. G. E. Klemming, 29/12
1861. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7).
9
B. Dudík t. NN [R. M. Klinckowström], 17/2 1862. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. D.7 (Brev till Beda Dudík.
Varia). Brevet, som är daterat i Wien och av allt att döma är bevarat i original, saknar adressat; den ende forskare
118
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
meddelat Dudík är ett kyrkoslaviskt kyrilliskt pergamentsblad innehållande ett
fragment av Lukasevangeliet. Dudík daterar det till slutet av 1200-talet. Han säger sig i
det ha funnit ordfogningar som berikar den fornslaviska grammatiken, och hans vän,
professor Miklosich, ”den störste nu levande slavisten”, har uttryckt ett liknande
gillande. Kunde Klinckowström visa Dudík och Miklosich ytterligare sådana
fragment, gjorde han forskningen och det vetenskapligt så blomstrande Sverige en stor
tjänst:
Ew. Hochwohlgeboren würden sich große Verdienste um die Wissenschaft erwerben, wenn Sie uns
noch andre Fragmente dieser Art mittheilen könten. Ihr Vaterland, Schweden, wo die Wissenschaft
bei kräftiger Unterstützung so herrlich erblüht, würde durch bekanntmachung solcher Fragmente an
literartuhme [sic – för ”literaturtuhme”? / A.P.-M.] nur gewinnen.
Slutligen ber den mähriske forskaren sin korrespondent att vara särskilt uppmärksam
på eventuella fragment med glagolitiska bokstäver, på vilka han lämnar ett skriftprov.
Uppgifterna gör att vi kan identifiera fragmentet som Dudík fått se med Kungliga
biblioteket. Sign. A 787 a 1, ett dubbelblad ur ett östslaviskt evangeliarium (евангелие
апракос) från andra hälften av 1300-talet, som innehåller läsningar ur Lukasevangeliet
för åttonde och tionde veckan på det nya året.10 Det har i första rectosidans huvud en
blyertspåskrift från 1800-talet (med all sannolikhet Klinckowströms): ”Genomgånget
af Prof: Dudík”.
3.2 Intrat Ritter von Miklosich
Reaktionen har inte låtit vänta på sig länge. Den 13 januari 1863 skriver Miklosich
(från 1864: von Miklosich) till Dudík och sänder tillbaka till honom med tack för
förmedlingen ”die mir anvertrauten in Sprachlicher und paläographischer Hinsicht
sehr interressanten Stockholmer fragmente”; han hoppas kunna beredas tillfälle att få
undersöka även ”die übrigen Fragmente”.11 Två dagar senare skriver Klinckowström
till Klemming från Wien och meddelar att ”Dudik o Miklositsch hafva studerat de
fornslaviska pergamentfragmentena jag fr. Stockholm [verb saknas, A.P.-M.] och
som uppmärksammat brevet, i en avskrift på Stafsund (jfr nedan), anmärker endast att det är ställt till en okänd
adressat (Knutsson 1937/38:54f). Brevet är emellertid riktat till en svensk (”Ihr Vaterland, Schweden…”)
högvälboren (”Euer Hochwohlgeboren!”; dvs en friherre eller i normalt bruk även en obetitlad adelsman), som är
i besittning av kyrkoslaviska fragmentblad som förvaras i Sverige, har uppvisats för Dudík och ”meddelats”
Miklosich. Detta kan endast vara Klinckowström (jfr talet från 1897 ovan samt G. M. Klinckowström t. G. E.
Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7). Den formella stilen utesluter Dudíks vän
Klemming som mottagare, även om denne som chef för Kungliga biblioteket i praktiken hade kunnat tilltalas så i
ett försök att behaga.
10
Detta är Steensland 2005:nr 1, ederat i Wesslén 1985:52f, 62f. Som vi skall se nedan, daterade von Miklosich
om fragmentet till 1300-talet.
11
F. X. Miklosich t. NN [B. Dudík], 13/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. D.7 (Brev till Beda Dudík.
Varia; tidigare möjligen förvarat tillsammans med pergamentsfragmenten, jfr Kungliga biblioteket. Hskr.
Realkatalog. A 787a), i avskrift av Klinckowström enligt gammalstavad påskrift i blyerts (sannolikt Klemmings
hand, vilket med säkerhet är fallet med blyertsidentifieringen av adressaten i samma brev som Dudík).
119
Alexander I. Pereswetoff-Morath
deröfver afgifvit skriftl: svar, som jag skall medföra när jag härnäst kommer till
Sverige”.12 Detta skedde, som vi skall se, endast ett halvår senare.
Kungliga bibliotekets avskrift av brevet från Miklosich har på baksidan en avskrift
av en kortfattad förteckning över 20 kyrkoslaviska fragment i rysk recension, av vilka
15 dateras och definieras på latin. Vi kan inte med absolut säkerhet utesluta Dudík som
författare till denna förteckning, men det är mest sannolikt att den härstammar från
Miklosich. Det var denne som, enligt vad Klinckowström 34 år senare skall minnas,
hade förklarat att bladen han fått se härrörde från “en ytterst dyrbar codex”, och vi
skall snart återkomma till bevis för von Miklosichs vidare arbete med fragmenten, där
han dessutom skiljer de många fragment han tagit del av från det om vilket han endast
har Dudíks upplysningar (dvs Kungliga biblioteket. Sign. A 787 a 1).13
Avskriften på Kungliga biblioteket är inte det enda kända exemplaret av
förteckningen. I sin banbrytande artikel från 1937/38 nämner Knut Knutsson två
handlingar som då förvarades på Stafsund. Detta var dels en avskrift av Dudíks brev
av den 17 februari 1862 till en okänd (dvs till Klinckowström), vars original, som vi
sett, finns på Kungliga biblioteket, dels vad som uppenbarligen är en annan avskrift av
den nämnda förteckningen. Han citerar här en påskrift av Klinckowström om att de
förtecknade fragmenten överlämnats till Klemming 1863 (Knutsson 1937/38:55).
Knutsson är inte medveten om något brev från Miklosich, trots att Miklosichbrevet i
Klinckowströms kopia på Kungliga biblioteket befinner sig på samma pappersark som
kopian av förteckningen. Sannolikt, och något förvånande, är det så att Klinckowström
på ett ark skrivit av sin kopia av Miklosichs brev till Dudík jämte en bilagd
förteckning, vilket överlämnades till Klemming (jämför hans löfte att medföra
skriftliga omdömen från de två forskarna). Vid Knutssons besök på Stafsund fick
denne inte tillgång till själva brevet, som kan ha varit förkommet. Dudíks brev till
Klinckowström kom tvärtom att förvaras i original på Kungliga biblioteket och endast
i avskrift på Stafsund.
Det är obekant var Stafsundsexemplaret av förteckningen förvaras idag, men jag
återfann nyligen en xeroxkopia, som 1981 användes som specifikation på de 19 eller
20 (jfr nedan) slaviska fragment från Stafsund som då såldes till Riksarkivet. Här kan
man svagt läsa blyertsanteckningen skriven med Klinckowströms hand: ”De ifråg.
12
R. M. Klinckowström t. G. E. Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7. Wesslén, som
också refererar detta brev, anger felaktigt att Dudík och Miklosich “were to examine the Slavonic fragments”
(1985:2).
13
Den ende forskare som hänvisar till denna avskrift, Hannes Sköld (1927), menar att det är ett brev från
Miklosich till Klemming, med största sannolikhet avskrivet av Dudík, vilken skall ha förmedlat fragmenten från
Klemming till Miklosich. Det är sannolikt ett eko av detta som vi finner hos Sjöberg, som menar att Dudík under
sin svenska resa undersökte ”некоторую часть отрывков, о существовании и ценности которых он известил
профессора Миклошича в Вене” (1981:86). Dudík nämner dock inte några fragment i sin omfattande och
exakta redogörelse för sin arkivresa år 1851 (Dudík 1852), och det finns ingen anledning att tro att han kände till
dem innan han fick tillgång till Lukasfragmentet genom Klinckowström ett årtionde senare.
120
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
fragmenterne redan aflemnade d. 23/7 [18]63 till Klemming”.14 Nästan jämnt ett
halvår efter det att Klinckowström lovat Klemming att medföra omdömena om ett
antal kyrkoslaviska fragment, överlämnar han alltså ett tjugotal sådana fragment till
Klemming. Eftersom han firar bröllop i Darmstadt den 25/6 (Broomé 1975–1977),
torde detta ha skett omgående efter hemkomsten.
I detta läge går det teoretiskt fortfarande att argumentera för två tolkningar av hela
skeendet. Antingen har Klinckowström agerat ombud för Klemming i Wien och
medfört Klemmings (eller Kungliga bibliotekets) slaviska fragment för bedömning.
(Inspirerad av finländska kolleger hade Klemming redan omkring 1855 börjat
undersöka pergamentsfragment i Kammararkivet [Wolodarski 2013:191, 198], men
ingenting talar för att han intresserade sig för eller uppmärksammade slaviska
fragment.) Men Klinckowströms reminiscenser av de slaviska fragment han hade
”räddat” i mitten av 1800-talet och sedan visat för von Miklosich, liksom Dudíks
formuleringar till Klinckowström om att denne visat honom fragmentet och skulle
göra vetenskapen en stor tjänst om han ville meddela fler sådana fragmenten samt
särskilt undersöka om det inte funnes några glagolitiska fragment, utan att med ett ord
nämna Dudíks gode vän Klemming, talar starkt för en annan tolkning. Klinckowström
har tagit med sig (en del av?) sina egna slaviska fragment till Wien, om vilka han
redan varit i kontakt med Klemming. Därefter, sedan fragmentens vetenskapliga värde
och natur fastställts, överlämnar (eller säljer) han dem till Klemming och Kungliga
biblioteket.
Att den senare tolkningen är den riktiga bekräftas av en annan observation, som
också ger oss ännu en nyckel till de nära banden mellan de kyrkoslaviska
pergamentsfragmenten i Riksarkivets Stavsundsarkiv å den ena sidan och Kungliga
biblioteket samling A 787 a å den andra.
4. En splittrad samling
4.1 Den mystiska numreringen
Det första övergripande försöket att oavsett genre rekonstruera de handskrifter från
vilka de svenska (och de finländska, sedan 1869 i Sankt Petersburg) kyrkoslaviska
fragmenten stammade gjordes av Anders Sjöberg med assistans av den ryska
handskriftsspecialisten Ol’ga Knjazevskaja. Sitt klaraste uttryck fick det i en
14
Riksarkivet. Riksarkivets ämbetsarkiv. Yngre huvudarkivet. Handlingar ordnade efter 1979 års D/D-plan.
F1C:39. Dnr 2628/J 1. Bilaga 2. Bägge avskrifterna är uppenbarligen gjorda av Klinckowström (jfr exempelvis
det karakteristiska versala ”H”), även om kopian på Kungliga biblioteket är utförd i en påtagligt mer
”latiniserad” stil. Inga notiser vare sig om lån eller förvärv av slaviska blad finns i Kungliga bibliotekets
ämbetsarkiv för 1861–63, även om Dudíks återlämning av en helt annan handskrift genom den österrikiske
envoyén i Stockholm är dokumenterad genom ett särskilt brev (Kungliga biblioteket. Ämbetsarkiv. KB:s
handlingar. 1861, 1862, 1863; brev från Utrikesdepartmentet till chefen för Kungliga biblioteket, 25/9 1861,
ibid., volymen för 1861).
121
Alexander I. Pereswetoff-Morath
förteckning över de 1981 kända fragmenten (c:a 149 blad, som gick tillbaka på 40
rekonstruerade handskrifter; Sjöberg 1981:89–92). Denna förteckning sammanställdes
just då fragmenten från Stafsund åter hade blivit tillgängliga. Som man hade kunnat
vänta sig av Knutssons undersökningar, visade sig många av dem ha motsvarigheter på
Kungliga biblioteket i det att de gick tillbaka på samma hypotetiska handskrifter. Det
verkar dock aldrig ha uppmärksammats att de interna fragmentnumreringarna i dessa
två samlingar företer ett märkligt mönster. Sjöbergs rekonstruerade handskrift nr 19
består således av bland annat Stavs. 5 och KB. 5;15 Sjöberg nr 20 av bl.a. Stavs. 7 och
KB. 7; Sjöberg nr 1 av bl.a. Stavs. 10 och KB. 10; Sjöberg 10 av Stavs. 12 och KB. 12;
Sjöberg 13 av bl.a. Stavs. 13 och KB. 13; Sjöberg 25 av bl.a. Stavs 19. och KB. 19. Att
detta inte är numreringar som Sjöberg infört är lätt att kontrollera. Numreringen
Kungliga biblioteket. A 787 a 1–27 var på plats på 1930-talet och stämde då överens
med den nuvarande (jfr Knutsson 1937/8:54, 60, 61, 63, 64, 65).16 Detsamma gällde
samlingen på Stafsund, som då dock var uppdelad i 19 nummer, och inte 20 som idag
(ibid.: 54, 66, 67, 68; jfr nedan).17
I alla de sex nämnda fall där numreringen i Stavs. och KB. överensstämmer är
motsvarande nummer i Miklosichs förteckning18 kompatibla med handskrifterna i
fråga. Stavs./KB. 7, en prólog (dvs en kalendarisk samling helgonliv och uppbyggliga
texter) från 1200-talet,19 motsvaras av förteckningens nr VII, ”Vitae Sanctorum saec.
XIV”; Stavs./KB. 10, ett evangeliarum från 1400-talet, motsvaras av nr X, ”Lectiones
ex Evangeliis saec. XVI”; Stavs./KB. 12, ett paroemiarion (dvs en liturgisk samling
gammaltestamentliga läsningar) från 1300-talet, motsvaras av nr XII, ”Lectiones e
Vet. Test. saec. XV”; Stavs./KB. 13, ett fastetriodium (dvs en liturgisk hymnsamling)
från 1300-talet, motsvaras av nr XIII, ”Hymni eccles. XV saec.”. Nummer XIX
definieras aldrig i 1863 års förteckning. Visserligen är Miklosichs dateringar
genomgående (!) ett sekel senare än dagens, men det kan inte betvivlas att den
numrering som existerade 1863 delvis fortfarande återspeglas i den interna
numreringen av såväl Stavs. som av KB., trots att ett antal omfördelningar sedermera
15
”Stavs.” står i det följande för ”Riksarkivet (Stockholm). Avtagna pergamentsomslag och pärmfyllnader.
Stavsundsarkivet, pergamentsomslag. Serie IV”, medan ”KB.” betecknar ”Kungliga biblioteket (Stockholm).
Sign. A 787 a”.
16
Knutssons arbete med handskrifterna på Kungliga biblioteket tycks i själva verket ha genomförts redan 1927
(Kungliga biblioteket. Hskr. Realkatalog. A 787 a). Omkring 1920, då Alexander de Roubetz skrev sin katalog
över en del slaviska handskrifter på Kungliga biblioteket (förvaras på Kungliga biblioteket. Specialläsesalen; jfr
för dateringen Kungl. bibliotekets årsberättelser… 1921:19 [andra pagineringen]), tycks den inte ha varit
officiellt genomförd, trots att somliga fragment uppenbarligen hade nummer påförda. Det finns tecken på att den
ej heller var genomförd då Sköld i början av 1920-talet studerade några av fragmenten (jfr Sköld 1927:9 om
“KB1”, dagens KB. 22).
17
Jfr också Knutssons beskrivning av Stavs. 3, som förvaras på ett löst papper tillsammans med fragmentet. Här
benämns fragmentet i fråga som nr 3.
18
Jag kommer hädanefter att attribuera den så, trots viss formell osäkerhet. I det följande citeras den efter
avskriften på Kungliga biblioteket.
19
Här och i det följande används dateringar från Steensland 2005. I västerländsk slavistik har prologen ofta
kallats synaxarium, men alltmer utkristalliserar sig ett mer korrekt bruk, där det senare ordet används för ett
förstadium till den prolog som är representerad i merparten bevarade kyrkoslaviska handskrifter. Parallellt med
detta används allt oftare i rysk vetenskap beteckningen ”синаксарь” i denna trängre betydelse.
122
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
gjorts, särskilt i den senare samlingen. Sålunda är exempelvis nr I i Miklosichs
förteckning, ”Ex ’pomênik’ saec. XIV”, nu KB. 22, alltmedan KB. 1 är det fragment
som Dudík hade studerat separat och som därför sannolikt inte ingick i Miklosichs
lista (jfr dock nedan).
Slutsatsen måste bli att delar av Klinckowströms ursprungliga samling, som han
bärgat i Kammarkollegiets och Krigskollegiets arkiv på 1840- eller möjligen 1850talet, i början av 1860-talet togs till Wien för att utvärderas av Dudík och Miklosich.
(Huruvida initiativet kom från Klinckowström själv, hans bekante Klemming eller
dennes vän Dudík, går knappast att utröna.) Det är inte otänkbart att Klinckowström
redan själv gjort något slags uppdelning på grundval av ytliga likheter, varpå han tog
med sig delar av sina ”nummer” till Wien, men troligare är väl att denna uppdelning
gjordes av Dudík (mindre sannolikt Miklosich), i större eller mindre hast.
Klinckowströms minne av att endast ha visat sina fragment ”delvis” för Miklosich
samt Miklosichs bön till Dudík att få se ”die übrigen Fragmente” kan tolkas på olika
sätt och ge stöd åt bägge hypoteserna. Fragmenten i fråga kan ha varit i Sverige, men
de kan också ha varit hos Dudík. Vi skall dock snart finna att Miklosich sannolikt
aldrig fick se dem. Att Klemming var informerad av vad som skedde står klart av
Klinckowströms brev till honom 1863, men det är oklart om det var hans eller
Klinckowströms initiativ att överlämna en del av samlingen till Kungliga biblioteket
tillsammans med dokumentation. Det är också oklart om detta var en gåva, ett byte
eller en försäljning, liksom om det hela tiden hade varit planen eller om
Klinckowström inspirerats av Dudíks ord i brevet från februari 1862 om att själv samt
för sitt fädernesland göra vetenskapen och ”unsere altslavische Grammatik” en stor
tjänst genom ”Bekanntmachung solcher Fragmente”.
Fragmenten i Riksarkivets Stavsundsarkiv är, liksom i Miklosichs förteckning,
numrerade med romerska siffror. Fragmenten på Kungliga biblioteket har stundom en
arabisk numrering i 1800-talsblyerts, som i flertalet fall är kompatibel med numren i
Miklosichs förteckning men också, som vi sett, ofta med dem i Riksarkivets
Stavsundsarkiv. Klinckowström tenderade alltså att dela upp sina sorterade fragment
enligt principen: en del åt Klemming och en del åt honom själv; härvid behöll den
borne samlaren ofta själv de vackraste bladen men endast ett exemplar av varje
”nummer”. Dessa påförda nummer kom tydligen att i ett flertal fall utnyttjas när
Kungliga bibliotekets samling genomnumrerades, sannolikt på 1920-talet. Somliga
fragment fick dock nya nummer (påförda i blyerts och ofta inringade), möjligen då de
saknade anteckningar, var nya uppdelningar av äldre nummer eller senare
ackvisitioner.
123
Alexander I. Pereswetoff-Morath
4.2 En lapsus i uppdelningen?
Klinckowströms arbete med att dela upp sin samling i två kan ibland följas i viss
detalj, och dessa detaljer ger oss också ökad visshet om att vår rekonstruktion är giltig.
Sålunda finner vi på två av Kungliga bibliotekets fragment, KB. 9 och 10, jämte
numren i blyerts namnet ”Klemming”, nästan säkert med Klinckowströms handstil. Ett
sannolikt olycksfall i arbetet som åskådligt visar hur samlingarna huvudsakligen går
tillbaka på en äldre samling fann jag spår av när jag upptäckte att det i mappen för KB.
8 låg en långsmal höjdgående pergamentremsa med kyrkoslavisk text, som tydligt var
skriven av en annan hand än de övriga fragmenten i mappen. (I december 2013 får
detta fragment en egen beteckning, vilken i skrivande stund inte är fastställd.)
Jämförelser med andra fragment (och hypotesen om släktskapet mellan de två
samlingarna ledde snabbt rätt) visade att detta var en smal remsa från samma
handskrift som Stavs. 15, som med sin datering till 1200-talet representerar en av de
äldsta prolog-handskrifterna bland de svenska fragmenten. Stavs. 15 är ett dubbelblad,
där blad 2 är kapat så att endast två tredjedelar av den inre textkolumnen återstår (låt
oss kalla denna återstod ”A”). Dubbelbladet har, som nästan alla de svenska
pergamentsfragmenten, tjänat som omslag till svenska räkenskaper, och det hade då
som fastklistrad ryggförstärkning minst en långsmal höjdgående textremsa som skurits
ur det nu stympade bladet. (Denna remsa kan vi kalla ”C”.) Trots att Stavs. 15 är ett så
värdefullt textvittne till den äldsta prologen att till och med de stundom stympade
orden på den stympade ”A” används i den kritiska apparaten i en nyligen påbörjad stor
textutgåva (Krys´ko 2010:185), har man inte kunnat använda den lilla fastklistrade
”C”, eftersom dess text inte ansluter sig omedelbart till den till två tredjedelar bevarade
kolumnen. Det visade sig nu att den nyfunna remsan i KB. 8 var den felande delen
mellan ”A” och ”C”, dvs ”B”. Med dess hjälp får vi inte bara den text som den själv
rymmer utan kan också tillgodogöra oss texten på remsan ”C”, varvid i princip hela
textkolumnens två sidor går att läsa. Möjligen har även remsan ”B” en gång ingått som
ryggförstärkning i det dubbelblad som nu är Stavs. 15, men den har fallit av och under
Klinckowströms uppdelning av sitt material råkat glida ned i den hälft han förberedde
åt Klemming och Kungliga biblioteket.
4.3 En verifikation på ej levererade handskrifter
Det är ett säreget faktum att den förteckning om 20 fragmentenheter, som upprättades
över de fragment som överlämnades till Klemming,20 vid en försäljning ett drygt sekel
senare skulle användas som verifikation över de fragment som nu avyttrades, men som
alltså egentligen var de som vid tidpunkten inte fanns kvar. Vi vet av Knutssons
20
Överlämningen kan dock ha omfattat 21 fragmentenheter, eftersom även Dudíkfragmentet ingick. Detta om vi
inte skall tolka von Miklosichs citat från ”Dudíkfragmentet” med angivande av förkortningen ”HOLM” (se
nedan) som att det parallellt kommit att ingå bland förteckningens 20 fragment.
124
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
redogörelse att den kyrkoslaviska samlingen på Stafsund på 1920- eller 1930-talet var
uppdelad i 19 nummer, bestående av totalt 41 blad (1937/38: 54), medan vi idag har 20
nummer, bestående av 41 blad. (Man kan alltid komma fram till något olika ”totalantal
blad” när man har med fragment att göra, men detta är den rimligaste siffran; något
mindre rimlig vore siffran 39.) Någon har reagerat över denna diskrepans, möjligen i
samband med köpet, ty den bevarade xeroxkopian av verifikationsförteckningen har
bevarat ett frågetecken i originalet vid post 20. Hur omfördelningen/kompletteringen
från 19 enheter till 20 kan ha gått till är dock oklart, eftersom den nuvarande Stavs. 20
härstammar från en handskrift som inte annars är representerad i Riksarkivets
Stavsundsarkiv.
5. von Miklosichs ordbok
5.1 Fragmenta Holmensia
Det första kända omnämnandet i tryck av ett av de ”svenska” kyrkoslaviska
pergamentsfragmenten är från 1842 och gäller ett ”ryskt mst som 1586 användts till
räkenskap vid Kolka gård” (Wieselgren 1842:221). Detta är ett fragment av en 1300talsprolog som nu har beteckningen Fragment 124 i Lunds Universitetsbiblioteks
handskriftssamling. Bara 20 år senare, så snart Miklosich 1862–63 hade beretts tillfälle
att (”delvis”) bekanta sig med fragmenten från Stockholm, skulle emellertid dessa
komma även slavistiken till godo, något som aldrig tidigare verkar ha
uppmärksammats. Miklosich var vid tidpunkten i färd med att färdigställa den andra
upplagan av sin än idag användbara stora kyrkoslaviska ordbok (Miklosich 1862–65).
Denna kom uppenbarligen ut i faskiklar under loppet av tre år, varför, som alltid är
fallet, antalet källor ökade efterhand som ordboken växte. I den sist tillkomna
förteckningen över förkortningar för dessa källor finner vi intressant nog ”HOLM”,
vilket uttyds: ”Fragmenta holmensia, folia plura membr. saec. xiii—xvii. bibliothecae
regiae, quae est Holmiae. Cf. dud.” (Miklosich 1862–1865:xi; det är:
”Stockholmsfragmenten, ett flertal pergamentsblad från 1200–1600-talet i Kungliga
biblioteket i Stockholm. Jfr dud.”).21 Jag har noterat något femtiotal fall av
hänvisningar till HOLM i ordboken, det första på s. 454 (av 1171). Författaren
hänvisar aldrig till några fragmentnummer utan vanligen endast till HOLM, även om
vi i något fall också får veta att det t.ex. är en prolog eller får en uppgift om vilket
bibelställe som citeras (t.ex. оустатъ ’trätgirig’, från Ordspr. 21:19; ibid.:1068 s.v.). Då
21
Vi finner även förkortningen DUD, som uppges vara ett 1300-talsdubbelblad i Stockholm (jfr Dudíks datering
till 1200-talet i brevet som refereras ovan), innehållande ett evangeliefragment (ibid.:ix); uppgifterna därur skall
ha meddelats av Beda Dudík. Jag har inte funnit några referenser i ordboken som anger DUD, men fragmentet i
fråga (KB. 1) är med största sannolikhet det som åsyftas med förkortningen HOLM för den sällsynta läsningen
оуроки житнꙑꙗ ’andelar mat’ i Luk. 12:42 (Miklosich 1862–65:1063 s.v. оурокъ; jfr KB. 1, f. 1a; jfr för läsningen
Jagić 1913:345).
125
Alexander I. Pereswetoff-Morath
dessutom förkortningen i somliga fall endast ingår i uppställningar av vilken grupp
handskrifter som företer en särskild stavning till skillnad från en annan grupp (t.ex.
[соу]нк[литъ] ’senat’ utan halvvokalsbokstav, ibid.:904 s.v.), är det ofta svårt att
fastställa exakt vilket svenskt fragment Miklosich har excerperat.
5.2 Ord och hänvisningar
Hänvisningarna till Stockholmsfragmenten växer aldrig till någon flod, och endast i
något enstaka fall är ett av fragmenten ensam källa till ett lexem. Ett sådant fall är
поꙗрити сѧ ’vredgas’, vilket illustreras i ”normaliserad” form med Jes. 5:25 ur ett
HOLM-fragment: ”[поꙗ]ри сѧ господь саваовъ гнѣвъмь на люди своꙗ” (ibid.:654 s.v.).
Detta kan vi härleda till paroimiariefragmentet KB. 8, f. 3d: ”поꙗрисѧ гьⷭ9 саваꙫ;фъ
гнѣвомъ на люⷣ9 своꙗ”. Exemplet illustrerar också ett särskilt mönster. I nästan alla de fall
där vi kan fastställa med nästan fullständig säkerhet vilket specifikt fragment som har
använts i ordboken (detta görs utifrån den, som det tycks, rimliga hypotesen att von
Miklosich inte hade tillgång till för oss okända Stockholmsfragment) är det fråga om
fragment från en prolog eller ett paroimiarion, varvid han har använt de enda två
paroimiarier som finns representerade bland fragmenten på Kungliga biblioteket.
Författaren har helt naturligt koncentrerat sig på två viktiga kyrkoslaviska texttyper
som var svåråtkomliga för honom. (Paroimiariet, den viktigaste källan till en av de
äldsta slaviska översättningarna av Gamla Testamentet, ederades i någorlunda
fullständig form först 1998 [Ribarova & Hauptova 1998];22 den äldre prologen började
ges ut vetenskapligt först 2010 [Krys´ko 2010].) I praktiken blir här
Stockholmsfragmenten en inte helt oviktig källa till Jesaja och Ordspråksboken.
Bland de säkert identifierade hänvisningarna finner vi vidare endast ord och
passager ur Kungliga bibliotekets fragment, vilket ger visst stöd för att samlingen
redan förelåg i två hälfter (jfr ovan). Närmare bestämt hänför de sig till KB. 2 (en
1300-talsprolog = Steensland 2005:nr 32), 3 (ett 1300-talsparoimiarion = Steensland
2005:nr 13), 8 (en 1300-talsprolog = Steensland 2005:nr 32), 12 (ett 1300talsparoimiarion = Steensland 2005:nr 14) och 13 (en 1300-talstriod = Steensland
2005:nr 17). Vi finner här ur prologer lexem som:
(1) обечерити сѧ ’kvällna’ (Miklosich 1862–65:463f s.v.; jfr KB. 8, f. 1c)
(2) похабьство ’dumhet’ (Miklosich 1862–65:649 s.v.; jfr KB. 2, f. 1d)
(3) тети ’slå’ (”по чревоу тепемъ бꙑсть”, Miklosich 1862–65:988 s.v.; jfr KB. 2, f. 1b)
Ur paroimiarier exempel som:
(4) пособивъ ’hjälpsam’ (Miklosich 1862–65:636 s.v.; jfr KB. 3, f. 2b (Ordspr. 17:17))
(5) сълѧшти ’böja’ (Miklosich 1862–65:934 s.v.; jfr KB. 3, f. 3d (Jes. 58:5)
(6) съметиѥ ’dynga’ (Miklosich 1862–65:934 s.v.; jfr KB. 12, f. 3d (Jes. 5.25)?
22
De svenska paroimiariefragmenten har givits ut i Löfstrand 1984.
126
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
Och ur fastetriodiet:
(7) палица ’stav’ (Miklosich 1862–65:553 s.v.; jfr KB. 13, f. 1v)
6. Ur svenska räkenskaper
6.1 De löstagna omslagen
Det ligger i sakens natur att det vi nu kan kalla den ”odelade Klinckowströmska
samlingen”, dvs de fragment som nu ingår Riksarkivets Stavsundsarkiv liksom den
absoluta merparten fragment i samlingen A 787 a på Kungliga biblioteket, bestod av
löstagna omslag. Dessa kom från svenska arkivhandlingar från 1580–1610-talen, den
period av krig och konflikter då svenska soldater, ämbetsmän och privatpersoner,
oavsett hur det hela i vart fall konkret gick till, förvärvade kyrkoslaviska
pergamentsblad i nordvästra Ryssland. Det faktum att de är löstagna gör det emellertid
ofta oklart vilka svenska handlingar de Klinckowströmska bladen varit omslag för.
Detta är något som inte bara har arkivhistoriskt eller antikvariskt intresse, ty sådana
uppgifter kan generellt säga något om när och var omslagen kom i svensk ägo och
vilka olika handskrifter som svenskarna hade i händerna samtidigt. De kan alltså ge
oss uppslag om varifrån specifika handskrifter härrör, vilka handskrifter som har
snarlik härkomst och var i de svenska arkiven som vi möjligen kan hitta fler
pergamentsblad. Omkring hälften av de cirka 25 för slavistiken tidigare okända
kyrkoslaviska blad eller bladfragment som jag kunnat identifiera under de senaste två
årens arbete har jag också återfunnit just med hjälp av sådana ledtrådar.
6.2 Från omslag till inlaga
De flesta av de pergamentsblad som använts som räkenskapsomslag i Sverige har mer
eller mindre fylliga påskrifter på svenska eller tyska som anger vad för slags
handlingar de omslutit eller vilka tjänstemän som handhaft dem (Brunius 2013:27–29).
Detta ger oss ibland en möjlighet att med hjälp av innehållet identifiera den gamla
inlagan från ett löstaget omslag. Inte sällan upprepar nämligen omslagets text delar av
en rubriktext i inlagan, medan i andra fall ett arkivomslag från 1800-talet, som fått
ersätta det borttagna pergamentsbladet, delvis kan upprepa text från det gamla
omslaget. Det gäller härvid att förstå var en sådan handling kan finnas idag, om den
alls överlevt 1800-talets gallringar och äldre tiders arkivbränder.23
Som exempel kan tjäna påskriften på Stavs. 14: ”Larentz Wågners Reckning för sitt
Compagnie Rÿtttere ifrån 1610 · till Anno etc 1617.”. Vi kan med stor säkerhet placera
23
Det är endast i mycket få fall som ett slaviskt pergamentsomslag ger oss så mycket upplysningar att vi borde
kunna hitta inlagan, men där det visar sig att denna sannolikt är borta. Ett sannolikt fall är Stavs. 8. Detta ställer
under tvivel Klinckowströms uppgift av 1897 att han räddat fragmenten då man brände handlingar.
127
Alexander I. Pereswetoff-Morath
detta blad som omslag till Krigsarkivet. Militieräkenskaper, 1610/1, vilken inlaga, som
saknar äldre omslag, har rubriken: ”Larentz Wågner Rÿttemesters Reckningh, för
Welborne Herres Greffwe Jacob Delagardie, Lijff Compagnij vthj Rÿßlandh, Ifrån Åhr
etc 1610 och till 1617.”. Väljer vi i stället ett av fragmenten på Kungliga biblioteket,
KB. 22, finner vi av påskriften ”Mons Strengens opbörd vttgifter och Leff<u>erering
sampt Vik<u>nnk<å>ster[?] och mantalet p[å I]üana slott p[ro] An<no> | 1582” att det
sannolikt omslutit delar av vad som nu är Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper,
164:2, där ett häfte har påskriften ”Vickun kost boock på Iüana slott … 1582” och där
vi vidare på f. 53r finner vi rubriken ”Mons strengens vttspijsningz Register på Jvana
slott p<ro> anno etc 1582”, i alla tre fallen med den skrivningen ”Ivana slott” för
Ivangorods slott (där lexemet ”gorod” i stort sett alltid återgavs på något sätt även på
svenska). Var inlagan inte just detta häfte, så var det med all sannolikhet ett nu
försvunnet häfte som en gång förvarades tillsammans med detta.
Denna (approximativa) identifiering av omslaget KB. 22 hjälper oss på två sätt: i
utforskningen dels av de svenska fragmentens medeltida historia, dels av deras öden
under 1800-talet. Fragmentet som sådant är ett stycke ur en sinodik eller pomjanik, dvs
ett obituarium med namn på avlidna, sannolikt från en särskild plats, som skall nämnas
liturgiskt (jfr Turilov 2010:330; Dergačeva 2011:11ff).24 En eventuell koppling just till
Ivangorod kan alltså vara en viktig kugge i framtida undersökningar. Samtidigt visar
det på ytterligare en nära koppling mellan samlingarna Stavs. och KB., ty liknande
preliminära sammanställningar av de slaviska fragmenten Stavs. 12, 17 och 18 med
svenska räkenskaper visar att också dessa måste ha använts som omslag till
Ivangorodräkenskaper från 1580-talet (och sannolikt hör till räkenskaperna
Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper, 166:1, ytterligare en del av 164:2 samt 164:1),
liksom även KB. 12 förmodligen använts som omslag till Ivangorodräkenskaper i
Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper, 166.
6.3 Om Klinckowströms källor
Vi finner alltså att Klinckowström har botaniserat bland de handlingar i
Kammararkivet som skulle bli Baltiska fogderäkenskaper (åtminstone ett drygt tiotal
av fragmenten i den odelade Klinckowströmska samlingen),25 liksom han flitigt använt
de handlingar i samma arkiv som senare skulle bli Krigsarkivets militieräkenskaper
(cirka 8 av fragmenten) och mer sällan dem som skulle bli Krigsarkivets
Arkliräkenskaper (1 eller 2 fragment). För att helt säkerställa identitet och exakta antal
krävs en särskild undersökning, men det står alltså redan klart att även 1800 24
Tre fragment från sådana kyrkoslaviska pergamentsobituarier är idag kända i Sverige, eftersom de två
fragment som är sammanförda i t.ex. Steensland 2005 (nr 46) enligt min mening bör skiljas åt, och eftersom
ytterligare ett fragment har uppmärksammats i Skoklostersamlingen på Riksarkivet.
25
Som vi ser av förteckningar från 1600-talet, kan på 1800-talet i samma samling ha ingått de två volymer
rörande Kexholms län som nu förvaras i samlingen Finska Cameralia på Riksarkivet, från vilka två av de
Klinckowströmska omslagen härrör.
128
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
talsproveniensen binder samman Klinckowströms ”två” samlingar. Vi ser också att
dessa samlingar gicks igenom mycket noggrant med avseende på slaviska fragment,
antingen av Klinckowström eller av arkivens tjänstemän. I dagens Baltiska
fogderäkenskaper finns ännu kvar 479 handlingar med icke löstagna latinska omslag,
men endast en handling med ett slaviskt omslag. För Militieräkenskaper är siffrorna
479 mot 5, i Arkliräkenskaper 98 mot 1. Samlingarna i fråga har alltså vid något
tillfälle blivit ”dammsugna” på slaviska omslag. Det är överhuvudtaget
häpnadsväckande att Klinckowströms odelade samling rymmer omkring 90 blad, dvs
mer än 40 procent av de slaviska fragment som idag är kända i Sverige och omkring
60 procent av dem som kan förmodas ha haft en direkt anknytning till Kammararkivet
och/eller Krigskollegiet.26 I samlingarna finns ett mycket stort antal handlingar som
idag saknar omslag, och med Klinckowströms ord om att han endast tog ”några”
pergamentsblad ekande i minnet kan man frukta att många av dessa mappar döljer en
sorglig historia av pergamentomslag som saklöst kasserats och förstörts på grund av
sina oläsliga och ”onödiga” bokstäver.
6.4 En tidig avyttring
Redan under Klemmings tid kan Kungliga bibliotekets samling lösa slaviska blad (A
787 a) ha kompletterats med ytterligare fem blad hämtade från (bibliotekets egna?)
omslag ur 1600-talsantikvarien Martin Aschaneus’ bibliotek. Av dessa är av allt att
döma fyra ännu på plats (KB. 16, 18, 21 [ett dubbelblad]). Ett annat kom att hamna i
filologen, den entusiastiske pergamentbladssamlaren och Klemmings gode vän27
George Stephens ägo och förvaras nu på British Library (tidigare British Museum)
(Add Ms 34386, f. 30; jfr Pereswetoff-Morath under färdigställande). Stephens hade
gjort biblioteket en stor tjänst genom att finna och återbörda en viktig runavhandling
av Aschaneus som varit förlorad i en mansålder (ibid.). Detta hände 1864, när de i
denna uppsats diskuterade slaviska bladen ännu var en helt färsk och intressant
ackvisition, och Kungliga bibliotekets Klinckowströmska bladsamling kan vid samma
tillfälle ha decimerats något. George Stephens andra slaviska blad (British Library.
Add Ms 34386, f. 29), från den mest omskrivna av de rekonstruerade ”svenska”
kyrkoslaviska pergamentshandskrifterna, ett praktfullt novgorodiskt evangeliarium
från mitten av 1400-talet (= Steensland 2005:nr 4; Wessléns (1985) ms F), är nämligen
i Sverige representerat endast i den odelade Klinckowströmska samlingens två hälfter.
26
Till de senare räknar jag försiktigt även dubbelbladet Uppsala Universitetsbibliotek. Sign. Slaviska fragment 6,
som har en svag påskrift från Kammaren och som möjligen är det blad angående vilket dåvarande docent Harald
Hjärne begärde ”tillstånd att från en i Kongl. Collegii Arkivkontor förvarad äldre handskrift lösgöra ett
permomslag” (Protokollsutdrag, 13/6 1884. Kammarkollegiet. Huvudarkivet, 1880–1972; jfr Riksarkivet.
Kammarkivet. Kammararkivets ämbetsarkiv t.om. 1921. CIa:6 (remissbok 1852–98), s. 290, där det specificeras
att det rörde sig om ”några pergamentsblad med fornslavisk skrift”). Att några av universitetsbibliotekets
slaviska pergamentsfragment (okänt vilka) är en gåva från Harald Hjärnes son framgår av dokumentation i akten.
27
Jfr deras korrespondens, som nu förvaras på Kungliga biblioteket.
129
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Kungliga biblioteket är den mest naturliga institution där ett löstaget Aschaneusomslag
och ett löstaget blad ur detta evangeliarium skulle finnas samtidigt. Det verkar inte
osannolikt att de två bladen var en tacksamhetsgärd från Klemming eller Kungliga
biblioteket till Stephens. Evangeliariebladet var slående vackert med guldinitialer (se
Dujčev 1978: plates xxii–xxiii), men det var inte av unikt antikvariskt värde för
Kungliga biblioteket, eftersom man hade ytterligare åtta blad från samma handskrift
(KB. 6, 10, 15, 23).
7. Gåtfulla motiv
Rudolf Klinckowströms bevekelsegrunder när han avträdde mer än hälften av sina
slaviska fragment undflyr oss. Vid den tid då han lät undersöka fragmenten i Wien var
han uppenbarligen redan väl bekant med det ryska geheimerådet och envoyén till
Hessen-Darmstadt Camille de Labensky (Łabęcki) och dennes familj, eftersom han
sommaren 1863 skulle komma att gifta sig med dennes dotter Marie (Broomé 1975–
197728). Det är därför inte helt omöjligt att vi i överlämnandet delvis bevittnar något
slags gest gentemot Labenskys ryska uppdragsgivares kultur och historia.
Detta förklarar dock inte Klinckowströms långt tidigare ådagalagda intresse för
fragmenten. Hans formuleringar i riksdagstalet 1897 gör tydligt att han inte besatt
några särskilda kunskaper om det slaviska. Han hade dock samlarens blick, och de 14
latinska fragment som långt senare såldes till Riksarkivet tillsammans med de slaviska
är anmärkningsvärt värdefulla och uppenbarligen omsorgsfullt utvalda.29 Han lät inte
slumpen verka utan assistans. Vi måste dock här, utöver att erkänna
handskriftssamlarens öga, stanna vid förklaringen han själv skulle ge i sitt ovan
citerade tal i Andra kammaren 1897: han var ”road af historisk forskning”. I sin
programartikel från år 1879 talar han om det helt nya, bara några år gamla mer
allmänna autografsamlarintresset i landet. Det skiljer sig, skriver han, från den
situation som tills helt nyligen rått, då bara ”en och annan samlare i största tysthet […]
hopat sina skatter och njutit af deras betraktande, lik Harpagon öfver sina guldmynt”
(Klinckowström 1879:3). Var det självinsikt med en doft av ironi?
Men många av de slaviska guldmynt som denne Harpagon räddade hade han vid
denna tidpunkt redan villigt släppt ifrån sig, och numera kan slavisten arbeta med dem
alla, vare sig hon finner eller ej att filologisk forskning ”med kraftfullt stöd” ännu, som
då en gång, tillåts ”underbart blomstra”.
28
29
Jfr även http://www.rusdiplomats.narod.ru/hessen.html
Muntlig uppgift till författaren av docent Jan Brunius, Stockholm.
130
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
Referenser
Ambrosiani, Per & Granberg, Antoaneta. 2010. Slavonica Glagolitica and Cyrillica in
Swedish Repositories: The Project Digitalised Descriptions of Slavic Cyrillic
Manuscripts and Early Printed Books in Swedish Libraries and Archives. Slovo
(Uppsala) 51, 107–113.
Ambrosiani, Per et al. 2010. = Granberg, Antoaneta, Lysén, Irina, Pereswetoff-Morath,
Alexander. Preliminary Inventory of Slavic Cyrillic and Glagolitic Manuscripts and
Early Printed Books in Sweden (= Cyrillica Suecana 1). Gothenburg: Göteborgs
universitet. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/24090. 2010/12/29.
Birnbaum, Heinrich. 1959. Über einige Fragmente altrussicher Handschriften der
Königlichen Bibliothek Stockholm. Die Welt der Slaven 4, 410–413.
Broomé, Bertil. 1975–1977. Rudolf M. Klinckowström. Svenskt biografiskt lexikon 21.
Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 307.
__________
. [1977]. Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700–1950 (= Acta
Bibliothecae Regiae Stockholmiensis 29). Stockholm: Kungliga biblioteket.
__________
. 1981. Bidrag till krigskollegiets arkivs historia (= Meddelanden från
Krigsarkivet 8). Stockholm: Krigsarkivet.
Brunius, Jan. 2013. From Manuscripts to Wrappers. Medieval Book Fragments in the
Swedish National Archives (= Skrifter utgivna av Riksarkivet 35). Stockholm: The
Swedish National Archives.
Dergačeva 2011 = Дергачева, И. В. Древнерусский Синодик. Исследование и
тексты (= Памятники древнерусской мысли. Исследования и тексты 6).
Москва: Кругъ.
Dudík, B[eda]. 1852. Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte. Im Auftrage
des hohen mähr. Landesausschusses im Jahre 1851 unternommen und veröffentlicht
von D.r B. Dudík, O. S. B. Brünn: Carl Winiker.
Dujčev, Ivan. [1978]. Slavonic Manuscripts from the British Museum and Library.
London, December–June 1977/1978. [London: British Library].
Jagić, V[atroslav von]. 1913. Entstehungsgeschichte der kirchenslavischen Sprache.
Berlin: Weidmannsche Buchhandlung.
Klinckowström, Rudolf Mauritz [”R. K.”]. 1879. Några ord om autografer. Svenska
autografsällskapets tidskrift 1:1, 1–5.
Knjazevskaja & Sjöberg 1981 = Князевская, О. А. & Шёберг, А. П. Древнерусские
пергаменные рукописи Швеции. Археографический ежегодник за 1980 год.
Москва: Наука, 167–171.
Knutsson, Knut. 1937/38. О нескольких древне-русских пергаментных отрывках
евангельских чтений в Швеции. Slavia 15, 53–72.
Korobenko 2006 = Коробенко, Лариса. Från Pskov till Uppsala – så här! In: P.
Ambrosiani, I. Lysén, E. Löfstrand, J. Muskala (red.), ꙗко бл҃гопѣсниваѧ птица.
Hyllningsskrift till Lars Steensland (= Stockholm Slavic Studies 32). Stockholm:
Acta Universitatis Stockholmiensis, 71–87.
Krys´ko 2010 = Крысько, В. Б. (red.). Славяно-русский пролог по древнейшим
спискам. Синаксарь (житийная часть Пролога краткой редакции) за
сентябрь-февраль. І. Текст и комментарии. Москва: Азбуковник.
131
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Kungl. bibliotekets årsberättelser för åren 1919 och 1920. 1921 (= Kungl. bibliotekets
handlingar 39). Stockholm: Kungl. biblioteket.
Löfstrand, Elisabeth. 1984. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. I.
Paroemiarion, Triodion, Psalter. A Text Edition (= Stockholm Slavic Studies 16).
Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
__________
. 1995. въ наEѧлѣ бѣ слово – om språkhistorisk forskning vid Institutionen för
slaviska och baltiska språk. Institutionen för slaviska och baltiska språk femtio år.
Högtidsföreläsningar 25 november 1994 (= Meddelanden från institutionen för
slaviska och baltiska språk 31). Stockholm: Institutionen för slaviska och baltiska
språk, 17–26.
Miklosich, Fr[anz von]. 1862–1865. Lexicon palaeoslovenico-graeco-latinum
emendatum auctum. Vindobonae: Guilelmus Braumueller.
Pereswetoff-Morath, Alexander I. Under färdigställande. Ord och blad. Martin
Aschaneus och allt det ryska. Festskrift för N.N.
Ribarova, Zdenka & Hauptova, Zoe. 1998. Paroimiarion Grigorovici. I. Textus et
apparatus criticus. Skopje: Makedonian Academy of Sciences and Arts.
Riksdagens protokoll vid lagtima Riksmötet år 1897. Första kammaren. Första
bandet: N:is 1–13. No. 12. 1897. Stockholm: Isaac Marcus’ boktr.-aktiebolag.
Sjöberg 1981 = Шёберг, Андерс. Славянские пергаменные отрывки в Швеции.
Palaeobulgarica 5:4, 86–94.
Sköld, Hannes. 1927. Aperçu sur un texte de lectionnaire en vieux slave de la
Bibliothèque Royale à Stockholm. Lund: eget förlag.
Steensland, Lars. 2005. Trash and Treasure. Russian Parchment Fragments in Swedish
Archives. In: J. Brunius (red.), Medieval Book Fragments in Sweden. An
International Seminar in Stockholm 13–16 November 2003 (= KVHAA
Konferenser 58). Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien, 210–225.
Sveriges ridderskap och adels kalender 1959. 1958. Stockholm: Alb. Bonniers
boktryckeri.
Turilov 2010 = Турилов, А. А. Slavia Cyrillomethodiana: Источниковедение
истории и культуры южных славян и Древней Руси. Межславянские
культурные связи эпохи средневековья. Москва: Знак.
Wesslén, Siv. 1985. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. II. Gospels. A Text
Edition with Glossary (= Stockholm Slavic Studies 17). Stockholm: Almqvist &
Wiksell International.
Widnäs 1973 = Виднэс, М[ария]. Славяно-русские пергаменные отрывки в
скандинавских собраниях. Текстология славянских литератур. Доклады
конференции. Ленинград, 25–30 мая 1971 года. Ленинград: Наука, 235–238.
Wieselgren, P[er]. 1842. DelaGardiska Archivet eller Handlingar ur Grefl.
DelaGardiska Bibliotheket på Löberöd 16. Lund: Lundbergska Boktryckeriet.
Wolodarski, Anna. 2013. Klemming och jakten på de försvunna inkunablerna. M.
Lennersand, Å. Karlsson & H. Klackenberg (red.) Fragment ur arkiven. Festskrift
till Jan Brunius (= Skrifter utgivna av Riksarkivet 37). Stockholm: Riksarkivet,
191–210.
132