Sid Jansson rapporterar Foto: Carl Bergener och Anders Thuresson Sid Jansson och Inga-Britt Fredholm Jonsereds herrgård den 7 september 2009 "... strofer ur skön provençalsk poesi" Evert Taube och den medeltida trubadurlyriken Svenska Visakademiens samarrangemang med Göteborgs Universitet och Folkuniversitetet. Låt mig säga det först som sist: Detta var en synnerligen rolig tillställning med kunniga människor i dignande antal på båda sidor om manuspapper, projektionsapparater och musikinstrument i en knökfull lokal - välfylld är bara förnamnet. Nära till skratt, inspirerande informationsutbyte och en smittande glad atmosfär - ett möte mellan gedigen kunskap och receptiva mottagare. Bättre kan det knappast bli. "När jag kom till Provence i min ungdom var jag förälskad i Astri och gav fan i alla trubadurer utom mig själv" Så skrev Evert Taube på Södersjukhuset den 1 maj 1951, vilket Pia Schmidt de Graaf, föreståndare för Taubearkivet vid Göteborgs universitetsbibliotek bl a berättade i sitt välunderbyggda, rörande och underhållande anförande "Älskade magister & suzerain". Hon redovisade korrespondens mellan "damen i svart med violer i barmen", Margot Lithander, Taubes lärda introdusös i den provensalska trubadurdiktningen, poetiska förlösare, förälskelse, sångmö, bollplank, lektör m m från 1945 till 1960, 183 höviska, pockande, smått påträngande brev från Evert och 18 välbetänkta svar från Margot. Det blev en poetisk resa från en störtförälskad Taube på Särö, via bohusländska Hornö till den medeltida sydfranska och norditalienska trubadurlyriken med nedslag från Taubes resor i Latinamerika. Detta fruktbara möte för Taube med en lagom ung kvinna som behärskade fornfranska språk resulterade i många kända dikter och visor, inte minst alstren i Svärmerier, 1946 som Renässans, Så skimrande var aldrig havet (!) och Damen i svart med violer. Pia visade även upp en tidig version av Fragancia från 1952, som publicerades senare på svenska i Så länge skutan kan gå, 1963. Dessförinnan hade Olle Edström, professor i musikvetenskap vid Göteborgsuniversitetet presenterat exempel i ljud och ord på Taubes provensalska produktion med Ronsard och herdinnan, Hertig Vilhelms visa, Dukar och kläden och samarbetet med arrangörerna Gunnar Hahn och Ulf Björlin. Ett överfullt skepp kommer lastat Översättaren och regissören Leif Olsson och doktoranden i litteraturvetenskap Lena Ulrika Rudeke gav en livfull och underhållande presentation av Evert Taubes sorgesamt totalkvaddade drama Rikard Lejonhjärta och Philip II från 1970. Titeln till trots är Elénore av Akvitanien huvudrollsinnehavaren. Leif hade tidigt fått tillgång till originalmanuset med folkbildaren Taubes digra scenbeskrivningar och förslag till scenbilder som fått regissörer och teatrar att ge upp. Spelstarten med en naken Venus späds på med ytterligare fem nakna kvinnor. Här blandas riddarideal, feminism, våld och kärlek, avsexualisering i praktiken men sexualisering i retoriken, manlig och kvinnlig poesi, moralbegrepp med våldtäkt och slinkan som skall betalas efter förtjänst medan den aristokratiska kvinnan behandlas helt annorlunda. Det är ett hopkok som innehåller allt som ingår i Taubes bild av 1100-talet. Kvinnor står för fred, männen för våld och krig. Här förekommer antimilitaristiska tankegångar, nästan pacifistiska. Elénore är fredsgudinnan medan Rikard representerar det onda, mannen utan hjärta och här vandrar juden som motpol till krigiska kristna, en ganska kontroversiell Shylock-figur efter 6-dagarskriget några år innan dramat släpptes. Vi kan bara hoppas att Leif har energi att göra ett nytt försök att få dramat uppsatt. Efter denna hugnesamma genomgång avnjöts vår hedersledamot Britt Lings tolkning av Rempert av Apelsinien (Raimbaut d'Aurenga, Raimbaud d'Orange) med lutackompanjemang av Martin Bagge som äntligen fick visa sin artistiska sida efter månader av projektarbete. Att höra ord bli sjungna Sångaren, musikforskaren och dirigenten Paul Hillier med mer än hundra fonogram bakom sig och virtuosen på barockharpor Andrew Lawrence-King hade dagarna innan haft sina konserter med Bitter ballads, provensalskt och nutida - två grenar på samma träd i Christinæ kyrka i Göteborg och Skara Domkyrka. Här medverkade även sopranen Else Torp och allt förevigades av radions P2 för senare sändning under hösten. Nu berättade herrarna om sina erfarenheter av trubadurlyriken. Förmodligen var den dåtida instrumenteringen mindre än vi föreställer oss - ett instrument är mycket, två en mängd. Sångpoesi behövde inte nödvändigtvis instrumentering innan dansorienteringen blev större och viktigare med tiden. Harpa och fiddla var huvudinstrument, oftast två fiddlor. Andrew visade upp sin 16-strängade harpa, som ansågs vara ett stordimensionerat instrument den gången, det vanliga var 11 strängar och mindre format. Musikern spelar grupperingar, stavelser i fraser, som låter som tal. Avslutningsvis berättade de att stämningen av instrumentet ofta var en del av föreställningen då redan detta många gånger var tillräckligt för att fascinera en publik. Evert Taubes pilgrimsresa genom Nordspanien, Sydfrankrike och Toscana per Bugatti med sonen Pierre-Edouard Colombe vid ratten och Everts utläggningar om den medeltida trubadurlyriken ligger ju i botten för vår nio dagar långa projekt och festival, Rosor & Riddare. Detta genomsyrade naturligtvis även detta seminarium. Efter den alltid utmärkta Jonseredslunchen berättade Olle Edström om Ronsard och herdinnan varefter Olle och Marita Rhedin, sångerska och doktorand i musikvetenskap, framförde en sparsmakad och från ackord rensad pianoversion av Vinterballad, Taubes hyllning till 1400-talspoeten François Villon. Nu var det dags för Pia Schmidt de Graafs tidigare beskrivna inslag som fick Margot Lithanders närvarande son Erik att bli ordentligt tagen. Han hade sällan hört så många vackra ord om sin mor. Svenska Visakademiens hedersledamot Alf Hambe har vagabonderat i Trubadurien såväl som i den äldre keltiska traditionen med fördjupade studier. I projektet Rosor & Riddare framträdde han två dagar tidigare med ett välbesökt uruppförande av sångsviten Parsifal - Vilse Per, en vilsevandring med Graal-blänk i Svartrå medeltidskyrka beledsagad av sin mesta sångerska och uttolkare Eva Bartholdsson och musikanten Greger Siljebo. Nu fick vi avnjuta Alfs kåserande om sitt livs första Graal - äggkoppen, som mor Lilly bar in på bricka till sin sjuke son - se där en livets symbol. Vi fick höra tre nyskrivna visor och en följsammare ackompanjatör än Greger på fiol och mandola får man leta efter. Han släppte inte sin poet med ögonen en sekund och öronen vara stora som paraboler. Dagens sista inslag var Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, som redogjorde för Taubes bild av Trubadurien med blandningen av sin samtid och riddartiden, en mix av dröm och verklighet som stöder sig på tre äldre historiker Jules Michelet (f 1798), Antony Méray (f ca 1830) och Alexander von Gleichen-Russwurm (f 1865), alla åberopade i boken Vallfart från 1957. Ett stort medkännande leende vidlådde församlingen. Lönnroths inlägg finns för övrigt publicerat i Taubesällskapets årsskrift 2009 med titeln I Trubadurien. Den sagolikt vackra septemberdagen avrundades med en ventilerande diskussion med frågor och svar mellan lärde och mångkunnig allmoge. Fanns det verkligen kärleksdomstolar? Marie Bergman frågade och många forskare tvivlar. Elénore-namnet i Taubes värld - lättfotad australienska, segelbåt, dotter, drottning av Akvitanien? Förslag och frågor kastades mellan Lena Ulrika Rudeke, Marianne Sandels, Pia Schmidt, Märta Ramsten, Lars Lönnroth, Leif Olsson och undertecknad. Kanske är det rent av Everts litterära sekreterare Inga-Britt Fredholm som förkroppsligar den akvitanska önskedrömmen. Inga-Britt hade för övrigt många roliga kommentarer att tillföra. Så böljade diskussionen fram och åter och inte minst mötet och utbytet med vännerna off record var lika intressant. Här var de ju alla - Göran Gynne från Taubesällskapet, emeritus Jan Ling, Eva Blume från Andra Bullar m m, Torbjörn Johansson och Gunnar Eriksson från Visakademien, vismester Lars Klevstrand fra nabolandet, representanter för universitetet och Folkuniversitetet samt moderatorn Anders Franck i högform. Vad roligt vi hade! Göteborgs Stadsmuseum, i förgrunden Marie Bergman Sid Janssons summariska rapport från föreläsningen Kättare! Göteborgs stadsmuseum måndag 7 september 2009 - ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien, Alliance Francaise och Göteborgs Stad museum. Efter en uppfriskande lekamlig spis kunde Michel Gasc på svenska och occitanska presentera kvällens föreläsare inför en fullsatt hörsal. Första ordet gick till religionsvetaren Ylva Hagman med gedigna kunskaper om de förföljda katarerna som brändes levande. De kallade sig kristna, apostlar, och de kom i kläm under förföljelserna i Albigenserkrigen under 1200-talet. De var principfasta och fastade måndagar, onsdagar och fredagar med tre 40-dagarsfastor årligen, förbjudna att äta kött utom fisk, ej heller bröd (som skriker i ugnen och när det skärs !!!), mjölk och ägg. När idéerna kulminerade krävdes 200-300 pater noster per dygn. Det gällde att bevara Guds godhet i världen genom celibat, sannfärdighet och tygling av den fallne ängeln Lucifer. Det slutliga andedopet måste utföras av en katarpräst, vilket försvårades väsentligt när den siste prästen bränts levande. År 1321 fick man ta sig till Bosnien där läran överlevde längst. Det sista katarfästet föll 1244 då flera hundra kvinnor, barn och män brändes. Ylva berättade initierat om kopplingar till Grekland, inkvisitionen, de fientliga dominikanerna, korsriddarna och påvekyrkan - som synes, en ofattbart grym epok där aristokratins höviskhet kontrasterar bjärt mot kyrkans och maktens barbariska aggressivitet. Sven-Eric Liedman Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman kompletterade med sitt djupa vetande om 1100- och 1200-talens Mariakult, katarerna, kopplingen till Ovidius, den arabiska lyriken och språkkulturen, hur den västra kristenheten försköt den grekiska lärdomsbilden, om 0:an som revolutionerade västvärldens matematik, hur Toledo blev översättarcentrum och hur remarkabelt den i väst ganska okände Aristoteles översattes via syriska och arabiska till latin. Sven-Eric uppehöll sig vid skolastikern Johannes Duns, som föddes i byn Duns 1266 och slutade sin gärning i Köln och avslutningsvis presenterade han några reflexioner kring den höviska kärlekens ursprung och påverkan på eftervärlden i konsten med bilder bl a av Abaelard (1079-1142) och den betydligt yngre Héloïse (1101-64). Programledaren Michel Gasc kunde lugnt avrunda med den inofficiella occitanska "nationalsången" till allmän glädje. Peter Rabanser, Mara Aranda Sid Janssons noteringar från ett seminarium med minst sagt kvinnliga förtecken "Att tänka på henne" - kvinnliga trubadurer, trobairitz, från 1100- och 1200-talet på Restaurang Trappan i Göteborgs Folkets Hus tisdagen den 8 september 2009 - ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien, ABF i Göteborg och den närbelägna Kvinnofolkhögskolan Kvällens livfullt rödsprakande programledare och sedermera moderator Lena Ulrika Rudeke kunde hälsa en proppfull lokal välkommen och ge första ordet till författaren Marianne Sandels, som specialiserat sig på trubadurlyriken och modern litteratur på de romanska språken. Särskilt har hon belyst kvinnliga trubadurer från 1100- och 1200-talen som skrev på occitanska och de mera okända diktarna från Portugal och Galicien. Hon har i flera böcker överantvardat sin kunskap. Nu introducerade hon oss i den occitanska trubadurlyriken. I ett av tio fall finns musiken bevarad, i tonhöjd men ej i rytm. För diktarna var det viktigt att texten gick fram, musiken fick inte dölja. Ett 20-tal kvinnliga diktare går att identifiera och den berömdaste är naturligtvis grevinnan Beatrice de Die (La Comtessa de Dia) medan de 450 manliga helt klart dominerar. Marianne har översatt ordagrant, originaltroget men orimmat, och deklamerade "Jag måste sjunga om det jag inte ville" (A chantar m'er de so qu'eu non volria), sången om den otrogne älskaren av nämnda Beatrice. Ordet sjunga "chantar", (chanter) är mångtydigt och innebär deklamation, sång eller tal inför en (aristokratisk) publik. Trobairitzorna kom från de högre stånden med starka politiska positioner och fungerade naturligtvis även som statushöjare för sina män. Det geografiska ursprunget omfattade Frankrike söder om Loire, norra Italien och nordöstra Spanien. Trobairitzorna har varit kända, uppskattade och accepterade under århundraden och kom i tryck under 1800-talet. Lyriken innefattar inte bara tillbedjare, höviskhet, aristokratiska överdåd och fester, utan även motsatsen med galenskap och vettlöshet. Oftast var trubadurerna manliga kungar, furstar och andra högdjur men även fattiga med talang kunde få hovligt beskydd. Men olika villkor gällde för manliga och kvinnliga utövare. Det ansågs exempelvis syndigt för kvinnor att röra sin kropp, även genom att sjunga (!). Det finns få levnadsbeskrivningar bevarade om de kvinnliga diktarna, så också om bl a bakgrunden till tillkomsten av deras verk. Marianne avslutade med att presentera en inspelning med Montserrat Figueras och läste upp några bevarade förtroliga samtal kvinnor emellan om kärleken samt en occitansk dikt som Marianne presenterade som ganska feministisk - fast rolig (!). Det var slående hur väl poesin stått sig genom århundradena. En synnerligen intressant presentation var till ända, från en tid när vår kulturvagga kom i gungning. Svenska Visakademiens hedersledamot Elisabet Hermodsson kunde tyvärr inte närvara personligen denna gång men fick en hommage som skulle ha glatt henne in i märgen. Jag tror att änglarna ruggade i de sju valven när Britt Ling, ytterligare en av akademiens hedersledamöter, presenterade sin inspiratör i ord och ton. Hon inledde med Elisabets dikt "Jag älskar dig som ljuset" som först skrevs på franska, arrangerad av Gunnar Eriksson och framförd per högtalare av Rilkeensemblen. Britt berättade om Elisabets inspirationskälla, den franska författarinnan Christine de Pisan (1364-1430), som brukar räknas som den första feministiska diktaren. Britt apostroferade Elisabet som essäist och hennes böcker, bl a Ord i kvinnotid (1979), essäsamlingen Rit och revolution (1968) om en nödvändig förändring i Latinamerika. Hon tog upp Elisabets samarbete med den norske tonsättaren Alfred Janson och fortsatte med hennes engagemang och välmodulerade protester i en tid av aggressivitet, teknikdominans och krigshets. Hon läste Elisabets välkända Signelse-visa och belyste hennes intresse för signerier, trollramsor och klokgummevisdom som skymtar i hennes visor. Självklart tog hon upp några andra av Disa Nilsons visor (1974) kring kärleken, romansen och det höviska tilltalet - Disa som satte reglerna för umgänget och avslutet med sin Apollo. Lika viktigt var det, tyckte Britt, att framhålla Elisabets Fåröskildringar med sina raukar och enar, från den blåa himlen över hedarna till djupet av Litorinas hav. Avslutningsvis framförde Britt Vara ingenting ackompanjerad av Martin Bagge på gitarr. Sköljas mot en strand vara hav och böljegång vara sten som havet sköljer mot hav som sköljer sten svepas av en vind vara vind och vindens gång vara gren som vinden böjer mjukt och vind som böjer gren ljuda långt ifrån, vara vindens vilsenrop vara vind som drar i trädets rot och träd i vindens hand susa vindens tid, blåsa mörka moln ihop vara vindens klagan, fågelropen över hav och land (ur Elisabet Hermodssons Vara ingenting) Poesin behövs inte endast i högsta instans för att citera Taubes Vinterballad om François Villon, poesin behövs i vardagen och i hela vårt samhälle som motvikt till vetenskapliga sanningar, teknikens kalla verktyg, mänsklig ondskap och byråkratisk stelbenthet. Marie Bergman var nyinsatt i programmet, en av vår tids genuina kvinnliga trobairitzor, som här fick möjlighet att lysa i ett av sina innerligaste och mest inspirerade framträdanden med mycket nerv och närvaro. Natten den blå visade tydligt varför hon nyligen fått både Nils Ferlin-priset och Fred Åkerström-stipendiet. Marie har inspirerats av och tonsatt Gunnar Ekelöf. Hon nämnde några rader som satt spår i hennes egen tankevärld: Det receptiva i människan, bristen på sund sensualism, gudomen som ett kvinnligt väsen och jungfrun mellan draken och riddaren som en tredje möjlighet. Hon framförde Ekelöftonsättningarna Envoi och den veckogamla tonen till En värld är varje människa. Samtalsledaren Lena Ulrika Rudeke, välstrukturerad och smittande entusiastisk, drog igång en frågestund med de medverkande om lik- och olikheter mellan den medeltida lyriken och vår tids, och allehanda synpunkter om improvisation, sensuell erotik, manligtkvinnligt, politisk propaganda och diktaren som nyhetsförmedlare ventilerades. Kanske Maries kommentar om att vi måste skydda det sinnliga och känsliga inom oss blev en träffande slutpunkt. För att visa att det alltid finns en fortsättning fick en tidigare elev vid Nordiska Visskolan i Kungälv, Erika Svensson, avsluta kvällen med fyra egna visor: Karin, Bilen, Som på låtsas och Uppåt framåt. Det gjorde hon alldeles strålande. Parsifal - Vilse Per Alf Hambes sångsvit med gammalt och helt nytt med honom själv och följeslagarna Eva Bartholdsson (sång, gitarr) och Greger Siljebo (fiol och specialbyggd 5-strängad mandola). Onsdagen den 9 september i Musikgemaket, Halmstad slott. Urpremiären av denna vilsevandring med Graal-blänk begicks ju under Rosor & Riddarprojektet lördagen den 5 september i Svartrå 1100-talskyrka. Även denna konsert blev totalt utsåld. Här hade nu Alf blandat 19 alster, äldre ur tidigare vissamlingar med nyskrivet material ur nätutgåvan Veckans Visa 2008, med en ny visa varje vecka på hemsidan således - alltsammans en fördjupad vandring i den keltiska graaltraditionen med Parsifal och modern-krigsänkan Herzeleyde och ekona från Arthursagan, som följt Alf från barnsben. Här slår hans alter ego följe med den narraktige Parsifal. Ursprunget har spårats till det keltiska kulturområdet i Bretagne, Wales och sydvästra England och traditionens överlevnad tillskrivs framförallt Chretien de Troyes, trubadur vid Marie de Champagnes hov och Wolfram från Eschenbach i Bayern. Nu guidades vi på lands- och irrvägar av en Alf till apostlahäst och frustande havremoped medan Parsifal på riddarvis sporrar sin schabrakade springare - sökande efter graal, ymnighetsbägaren, fruktbarhetssymbolen, livets guldkant. Efter besök och nedslag i såväl norska Soria Moria och Heidenstams Veda som Parsifals brettonska nejder och Avalons engelska dal med Graalkalk avrundade Alf med en hemlängtans hexametervisa till hustru Ulla och Måne-Kalk över Molom-hav. Det blev en fin musikantisk väv med berättaren Alf, hans mångåriga mästerliga uttolkare Eva och det följsamma tonsnillet Greger. Parsifal får känna sig lycklig. Folk har samlats som flugor kring en sockerbit runt sagoförtäljaren på den orientaliska mattan, förkunnaren i helgedomen, uttydaren av tidens tecken, berättarna vid torget och marknaderna i såväl Marakesch som Skänninge. Man har lyssnat till de senaste tidenderna från den vandrande kunskaparen, följt gycklarnas thespiskärra genom ett medeltida Europa, styrkts av folkbildaren i bygdegården, roats av Löpar-Nisses värmlandsskrönor och umgåtts på ljugarbänken utanför byhandeln, Till syvende och sist är samtalen under sykomoren på agornas uteservering ganska lika diskussionerna i Toscanas olivlundar och Norrlands storskogar. Det är bara detaljerna som skiljer. Den dagen sagorna tystnar upphör människan att vara människa. (ur Sid Janssons Om sagorna tystnar) Fotnot! När stämningen var som tätast kom en gäll, påträngande och evighetslång mobilsignal som slet sagan i trasor. Att den tursamt kom mellan två inslag får väl tillskrivas trollkarlen Merlins påpasslighet. Men när skall vi slippa detta nutidens gissel? Ensemble Unicorn/ Oni Wytars En ögon- och öronvittningsskildring av Sid Jansson Konsert med Ensemble Unicorn och Oni Wytars Torsdag 10 september 2009 på Bohusläns museum i Uddevalla Ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien, museet, Visans Vänner i Uddevalla, Collegium Musicum, Studieförbundet Vuxenskolan och Kultur och Fritid i Uddevalla. Marianne Stensson, preses i Visans Vänner i Uddevalla (instiftad 1945 av Evert Taube) berättade kunnigt om Evert Taube och dennes intresse för den medeltida trubadurlyriken varefter Mikael Aronsson (sång) och Sven Antonsson (dragspel) illustrerade Taubes översättning och bearbetning av Hertig Vilhelms visa. Visakademiens sekreterare Maria Lindström tog över och framförde några nyinstuderade Taubevisor: Dukar och kläden, dansvisa i Carcasonne och Rempert av Apelsinien, Beatrice de Dies välbekanta visa Jag måste sjunga vad jag helst ej ville. Maria föredrog sin egen tonsättning framför den traditionella av Gunnar Hahn. Så blev det dags för Uddevalla att uppleva den konsert göteborgarna fick avnjuta dagen innan i Oscar Fredriks kyrka med dessa på gammal musik världsledande sammanslagna grupper Ensemble Unicorn och Oni Wytars under musikalisk ledning av Michael Posch och Marco Ambrosini. Det blev en högtidsstund med dessa ytterst skickliga multiinstrumentalister: Peter Rabanser (arabisk luta, bujo - en 1300-tals säckpipa från Toulouse), Katharina Dustmann (persisk tombak och diverse ramtrummor), Marco Ambrosini (knäpp- och stråkfiddlan veille och nyckelharpa med specialstämning), Michael Posch (en bukett blockflöjter) och valenciskan Mara Aranda (den uttrycksfullaste av röster instoppad i ett vackert fodral med ett intensivt kroppsspråk). Den här kvällen blev ett fascinerande möte med den occitanska trubadurmusiken med arabiska och orientaliska influenser tolkade av skickliga gränslösa instrumentalister. Eftersom min egen musikaliska utbildning är ytterst begränsad blir detta en redovisning med ryggraden: instrumenten samtalade i ett musikaliskt bollspel, ögon- och öronkontakten var intensiv, fraserna växlade i längd och ekvilibristik och humorn sprudlade - en förunderlig upplevelse. Den sista visan handlade om en störtförälskad yngling som varken kunde sova, äta eller dricka. Det hoppas jag att ensemblerna kunde göra efter denna strålande föreställning. Martin Bagge hade också haft den utmärkta idén att trycka upp en del av sångerna med översättningar så vi kunde följa med i det vackra occitanska språket med sina variationer beroende på ursprunget i geografin. Här mötte vi de gamla lyrikerna Berenguer de Palou, Raimon de Miraval, Ramon Llull, Guiraut de Bornelh, Bernart de Ventadorn, Jaufre Rudel och Peire Cardenal - fortfarande levande efter 800 år. Ja non cre qu'ab leis parei beutatz d'autra domna mais que flors de rizier quan nais non es plus fresca de lei cors ben fag e gen cregut boca et olhs del mon esclaire que beutatz plus no-i saup faire se-i med tota sa vertut que res no ne-s remazut. Jag tror inte att någon annan dams skönhet någonsin kan jämföras med hennes, för blomman hos en ros som knoppas är inte friskare än hon är, hennes kropp vackert skapad, full av grace, hennes mun och ögon lyser upp världen; ingen större skönhet kan finnas, i henne vilar alla dess dygder så att ingen lämnas oberörd. Det här är en strof ur Bel m'es q'eu chant av Raimon de Miraval, 1191-1229. Som synes står denna rimflätade panegyrik bra vid sidan av Höga Visan. Alla dessa fantastiska musikaliska intryck fick ytterligare ett crescendo av helt annan art. Efter föreställningen kom en städerska på Östrabogymnasiet i Uddevalla fram till mig och berättade att hon hört bägge grupperna vid skolkonserten tidigare på dagen och blivit så tagen av upplevelsen att hon absolut måste komma till kvällens konsert. Hon var helt uppfylld av dessa världsartister. Ensemble Unicorn/ Oni Wytars med Oscar Fredriks kammarkör Kvinnliga trubadurer - här finns dom idag! Fredagen den 11 september 2009 i Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn Ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien, Akvarellmuseet och Nordiska Folkhögskolan i Kungälv Är du poet så gyckla ej med orden men bruka folkligt språk i dina dikter! Det språk som talas man och man emellan skall du ge konstens prägel i din sång. (ur Så talade Rönnerdahl, Svärmerier 1946) Kvällen fick ingen slagsida från dagens beryktade datum 2001. Det blev istället en humoristisk och kompetent tillställning i den välfyllda vackra lokalen ackompanjerad av ekot från Rans rike utanför knuten. Under tre dagar onsdag-fredag har Hanne Juul arrangerat en skrivarkurs för kvinnliga skrivare Rim & Reson på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv med Christina Kjellsson och Marie Bergman som kursledare. Nu fick två grupper av deltagarna visa upp resultatet. Den första uruppförde Val Blues, ett bra uppslag kring beslutsångest: Val, val, val det är svårt att fatta beslut medan nästa grupp konstaterade att Inte gör det något att jag inte är gift, en lovsång till det kvinnliga med parafraser från Carmencita Ellinor, en homosexuell Fritiof Andersson och Taubes naturlyrik som utmynnande i ett tvärvänt behov av en karl. Så var det kursledarnas tur att äntra tiljorna. Christina Kjellsson har skrivit boken Rim & Reson - Om att skriva vistexter, 2008 och är precis som Taube, Adolphson och Alf Henrikson (hans sista verssamling bar för övrigt samma namn som Christinas bok) noga med språket och hon kan som dessa gotta sig åt de möjligheter det ger. Hon finns visserligen inspårad och tillplattad men bör alltid upplevas live; en ordlekande uttrycksvrängare med fyndiga skarpsyntheter, halsbrytande absurditeter och överraskande ordkaskader - en boren entertainer och ordbehandlare som sprutar snabbare än Lennart Hyland och Øystein Sunde. Hon reagerade mot våra onödiga ord som "barnfödd" och "fotvandring" (tautologier?), konstaterade att livet är direktsänt och andra djupsinnigheter innan hon fyllde våra paraboler med Min farmor hade en grön turban, den krumsprångade Sommargästen och klassikern Cirkus. Ikonen Marie Bergman kontrasterade alldeles utmärkt i denna konsert med aspekter i ord och ton med sin långa erfarenhet som bakgrund. Hon berättade om den fruktbara rädslan stöpt i trygghetsfodral, en drivkraft för många kreatörer. Hon bjöd på de tidiga Rädsla och Drömsjälen, den senare inspirerad av universalsnillet Leonardo da Vinci med sin gränslösa fantasi. Sedan en tid tillbaka har Marie fascinerats av diktaren Gunnar Ekelöf och bl a tonsatt hans Envoi (slutrad, som diktaren överlämnar på slutet, en dedikation) och En värld är varje människa. Som extranummer stämde alla medverkande upp i hennes Varje människa bär en historia. Men läs mig mellan raderna, uppmanade Marie. Sid Jansson fick avrunda med en personlig berättelse om ett möte med Taube på Sahlgrenska 1966 där Taube i ett premiärframförande från sjuksängen läste upp Ode till Ekelöf efter GP:s Harry Hjörne-angrepp på Everts egen idol. Envar har förvisso en förebild. Mikael Paulsson, Marie Lindström Sid Janssons fragment från seminariet, hoppeligen icke alltför felaktigt uppfattade. Rosornas språk på Ordverkstan på Göteborgs stadsteater lördagen den 12 september 2009 Ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien och Göteborgs Stadsteater Olle dolde doft Skinka lade kod Kaffe lade bunke bana Olle dolde doft Detta är den välkända barnramsan Ole dole doff, som skådespelaren och regissören Henric Holmberg underställt en stavningsgranskande dator. Vad tycks om det okänsliga och maskinella resultatet? Detta var en av de roande infall Henric av och till stoppade in i programmet som han avspänt, infallsrikt, påläst och humoristiskt ledde med avväpnande inslag och frågor till panelen med datorn som välanvänd medarbetare. Och återigen kunde ett fullpackat auditorium med kaffekopparna på armlängds avstånd rikta blickarna mot stolarna på scenen. Språkvetaren från Hvitfeldtska gymnasietskolan och GU, Michel Gasc, redde ut begreppen kring det occitanska språkbegreppet som omfattar området från Gascogne över Sydfrankrike till Italien. Han drog en anekdot som påvisade att även Notre Dame, den heliga jungfrun, var occitanska, fan trot! Vi tog del av hyllningen till skönheten, La Venus d'Arles, den antika staty Théodore Aubanel besjöng 1854 på det vackraste av språk. Marie Lindström från gruppen De vandrande kvinterna berättade om Comtessa Beatritz, Beatrice de Die. Marie hade för övrigt till projektet Rosor & Riddare samlat en dubbelsidig A4 med litteraturhänvisningar och en förteckning inspelningar från perioden, intresserade till fromma under veckan. Skådespelerskan Bahar Pars från Backateatern läste Beatrice dikt Estat ai en greu cossirier i svensk tolkning av Nina Burton 1993 i vilken rimflätningen abba abba nogsamt behållits. Den manliga trubaduren skrev ju för den ouppnåeliga, höviskt, för att resa sig i anden. Trovar brukar ju knytas till finna, söka - dvs att hitta orden. Och riddaridealet gällde glädje, ädelmod, dygd, tapperhet och goda seder. Uppvaktningen var i sig själv lönen nog och den var ett spel. Det var tillåtet att i ord tillbe den sköna, gifta, aristokratiska kvinnan men oftast icke mycket mera. Uppvaktningen kunde dock börja med tillbedjan, fortsätta med att man blev en nådigt anhållande supplikant, dvs antagen vid hovet, därefter eventuellt mottagen älskare med möjlighet att bese sänggåendet hos den sköna och slutligen som kronan på verket få fullfölja erövringen. Den första (?) trubaduren Hertig Vilhelm av Akvitanien, Eléanores far, presenterades, likaså Beatrice de Die, som var förälskad i Rempert d'Orange, med hennes Älskarinnans klagan (A chantar m'er de so qu'eu non volria), Ej ville jag men måste ändå sjunga, i tolkning av Axel och Ulla Österberg 1971. Rimmad vers uppstod i Sydfrankrike, oftast med inrim och ganska komplicerat, aaaabab. Texter från 1100-talet, överförda till 1900-talet minsann! Alba är en gryningssång, besläktad med dagvisan. Gryningen var ju älskarens värsta fiende när älskogen måste avslutas. Ofta hade man en väktare som kunde varna för den hemvändande maken, en förtrogen som lika gärna kunde vara makens spion. Reis glorios (Himlens furste) av Giraut de Bornelh innehåller dessutom de typiska, uppvaknande fåglarna i dessa albor. Vi lyssnade till det vackra språket i Vos qe.m semblatz dels corals amadors (Ni tycks höra till de sanna älskarna) La Contesa de Proensa Garsenda de Forcalquier från 1229. Marie Lindström kompades av Mikael Paulsson på medeltidsluta. Man tävlade under den ljusa medeltiden i att skriva och occitanskan var ett ordrikt språk. Innan Henric lämnade över ordet presenterade han en roande förteckning på Taubes Kom-plex, syndromet med förekomsten av alla uppmanande Kom... i diktningen som Kom i min famn, kom du glade sjömatros, kom ner för kullarna, kom över spångarna, kom över bäcken, kom nu när morgonen är så skön, kom du som sjunger, kom du som har mig kär, kom under lönnarna, kom med den doftande vårens vind, kom till min sida, kom viska mitt namn, kom i min öppna famn, pappa kom hem, kom innan sommarn är slut, kom så lustelig och glad, kom låt oss fara i blomdoft, kom ej till Samborombon, kom låt mig få valsa med er, kom med bomber, kom böljans män och brudar, kom och dansa lilla Kajsa, kom till stranden, kom följ mig, präst kom och dansa, kom Rönnerdahl till Ängön, kom ut och lufta vinterdävna tankar, kom och se vårt Bohuslän, kom ut till oss, kom ut till stränderna, kom tag mitt hjärta, kom in i ringen, kom ut, kom med tjurar, kom med lock, kom med pock, kom med skrock, kom hit du lilla jungfru... Det här är naturligtvis onyttig kunskap men högst underhållande. Vi häpnade medan Henric malde på. Författaren Claes Hylinger lyssnade på Taubes skivor och började fundera. Hur gör han? Hur blir det så muntert och vackert? Det gäller att känna sin egenart, sa Evert Taube. Själv var denne medelålders när han fann den. Claes gjorde en resumé av Taubes liv och nämnde hur denne känt sig besviken i brist på respekt som visdiktare. Sedan förändrades ju bilden som vi vet genom bl a Lars Forssell och Gunnar Ekelöf på 50-talet. I slutet av 1000-talet uppstod således en brinnande kärlekspoesi med romantisk uppfattning i Sydfrankrike, förmodligen med rötter i det saracenska Spanien och arabisk instrumentering. Claes påvisade att ordet trubadur inte nödvändigtvis behöver förknippas med trobar, finna, utan från arabiskans ord för musik. Nu uppstod den platonska kärleken till en jordisk kvinna medan kyrkan överförde dyrkan till madonnan. Men vilken väg vandrade idéerna om det höviska? Araberna förknippas inte i första hand med höviskhet mot kvinnorna. Men, menade Claes, så hade de beduiner i spjutspetsen för sina erövringar över halva jorden. De var grymma mot sina fiender men de hade en stark hederskodex mot sina trofasta, kvinnorna bedömde och inspirerade och fick sina hedersbetygelser. Och man krigade lika mycket för ärans skull. Poesi, kärlek, dans och musik nedvärderades av kyrkan och även av araberna (!), men sufisterna hade en annan syn på detta. Sufisterna ansågs som både helgon och kättare och under 800-talet uppstod sufistiska skolor i Spanien. Evert Taube inleder sin lärda bok Vallfart från 1957 med en inledning om den ljusa medeltiden. Den ger en bra förklaring till varför man kan påstå att Taube egentligen var född i fel århundrade. Mycket av hans sätt att vara bottnar i Sydeuropas höviska och musikantiska kulturvagga, framförallt är inledningen en hyllning till poesin som höjer människan i anden. "Din poesi har lättat upp det tunga Sverige" Så skrev Gunnar Ekelöf om Evert Taube. Den uppfattningen är vi många som delar. Musik och poesi kan inte skiljas åt. Det är en finslipning av de eviga värdena. Henric uppmanade auditoriet att någon gång läsa en sång. Det kan ge extra dimensioner. Titta gärna på rimflätningen i Taubes Sommarnatt. Poetry slam i riddarborgen! Henric presenterade slutligen ett projekt som sjösattes i den skälvande slutminuten. Under pseudonymen Harry Holmberg hade någon börjat en s k Joc partit, en sångform på ett givet tema där andra hakar på i versifierad form och bygger ut i en improviserad duell. Liknande sångtävlingar förekommer i flera folkliga kulturer som hos italienska herdar, gauchos och boskapsdrivare i Sydamerika. Även vår tids rappare sysslar med något liknande. Om du vill vara med och tävla så skriv en dikt som utmaning och hoppas på svar. Reglerna är enkla. Dikten skall vara rytmisk, rimmad eller nästan rimmad (hjärta-smärta, goda-gjorda), framföra en idé eller åsikt och om det är ett svar på en tidigare dikt: protestera eller håll med, men använd samma formspråk. Gå in på www.visakademien.se Henric Holmberg Sid Janssons rapport från konserten Taube med en touche av Provence Lördagen den 12 september 2009 i Mellerud Kulturbruket på Dal Ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien och Kulturbruket på Dal Det här var den andra föreställningen på Kulturbruket på Dal, byggt 2002, med en imponerande välakustisk hörsal och med en förväntansfull publik på ca 130 personer, nästan fullsatt för andra gången denna dag. Rilkeensemblen, bildad 1980, radade upp sig i en halvcirkel med 7 kvinnor och 7 män och klaviaturmästaren Harald Svensson, mångårig medarbetare till Gunnar Eriksson, gjorde sig klar att växla mellan synt och flygel. Visakademiens hedersledamot Gunnar Eriksson intog scenen, avspänd och laid back som en gammal bluesgubbe, och presenterade akademiens satsning på Rosor & Riddare och kopplingen mellan Evert Taube och den provensalska lyriken. Gunnar arbetade en hel del med kompositören Lars Johan Werle innan dennes bortgång och nu inleddes programmet med Rilkeensemblen i dennes alba till översättningaer av Evert Taube och Ulla och Axel Österberg. Är gryningen redan här? ur Peire Vidals Hemlängtan (Amour de Provence, Pois tornatz sui en Proensa). Vidal var en välkänd trubadur från Toulouse i slutet av 1100-talet. Delvis är ursprungstexten anonym. Vår hedersordförande Sven-Bertil Taube var solist i de närmast följande numren, utmärkta exempel på pappa Everts nedslag i Trubadurien. Pastoralen Ronsard och herdinnan handlar om mötet mellan två verkligheter, dels Ronsards medeltida diktning och den verkliga diktaren Evert under lakanen hos hulda makan. Sven-Bertil fortsatte med dansvisan i Carcassonne Dukar och kläden, en beskrivning av en duk för högtidliga tillfällen samt Hertig Vilhelms visa till sin frände Folco. Gunnar Eriksson har musiksatt Katarina Frostensons diktsamling Endura. Hon har tillsammans med sin fotograferande make rest i Sydfrankrike och inspirerats av katarernas oblida öde. Här fick vi lyssna på första och sista korsatsen med bl a Comtessa de Dias mest kända sång om kvinnan som sjöng om det hon inte ville. Katarina A. Karlsson var solist. Innan pausen framfördes helt överraskande Elisabet Hermodssons tidiga franska visa Jag älskar dig som ljuset arrangerad av Gunnar och framförd av ensemblen. Han apostroferade Elisabets engagerade, djupsinniga och varma dikter och framhöll att hon var en av våra finaste kvinnliga trubadöser - i occitansk mening. Den här dagen var det uruppförande av dansken Bo Holtens Rota Veneris, ny musik skriven för Rosor & Riddare. Bo är ju en av våra bästa nordiska kompositörer med över hundra verk bakom sig och lång erfarenhet av körledning. Som väl insatt i medeltida musik har han här utgått från gamla melodier. Vi fick höra några gotiska kärlekssånger, bl a en kärleksdröm som nästan övergår i verklighet och en sång om en nunnan som är trött på mässor, att sova ensam i kalla celler, att ej bära fina kläder och längtan efter en yngling att leva rullan med. "Alltsammans på latin så vi inte förstår det förfärliga", påpekade Gunnar stillsamt. Det välspäckade programmet fick avslutningsvis bjuda på en Sven-Bertil på charmant och lekande humör, tryggt vilande på en lång karriärs erfarenhet. Med Harald Svensson vid flygeln, Rilkeensemblen utspridd bland publiken och Gunnar Eriksson på lagom avstånd bjöds en överraskande och överdådigt vacker version av Så skimrande var aldrig havet. Sven-Bertil berättade att när han på 50-talet bodde och studerade i en fiskarstuga utanför Málaga fick han besök av en vacker Stockholmsflicka. Han frågade vad hon normalt sysslade med (studerade gitarr i Wien) för att visa att han också intresserade sig för vad hon gjorde. Hon lånade gitarren och sjöng och spelade nämnda visa. Den ovetande Sven-Bertil undrade vem som skrivit den vackra visan och fick som svar på bred stockholmska: Evert! Så var det med det. Tango i Nizza hade fått ett spännande och roligt arrangemang och i den efterföljande Nocturne, Everts parallell till Bellmans Glimmande nymf, en visa som stämmer till eftertanke, här i Lasse Gullins bossa-stuk blev en nöjsam duett mellan Sven-Bertil och Marianne Ejeby i ensemblen. Linnéa eller En titt i sjömanskistan (Jag har skrivit till min flicka...) gav utrymme för utspel. Det blev en skojfrisk upplevelse med en Sven-Bertil som oförtövat försökte hålla originaltext och ton genom verserna medan Rilkeensemblen gjorde allt för att distrahera solisten med fragment ur andra Taubska sjömansalster - stor underhållning och hjärtevarm respekt. För övrigt tror jag att Gunnar Erikssons underfundiga och humoristiska kleinkunst är det trivsammaste svensk körmiljö kan visa upp just nu. Bättre kan körsång knappast paketeras och presenteras. Sven-Bertil Taube, Gunnar Eriksson, medlemmar ur Rilkeensemblen Sid Janssons spridda hågkomster från finalkvällen för Rosor & Riddare Finalkonsert för Rosor & Riddare Sven-Bertil Taube möter Rilkeensemblen och Katarina Frostenson Söndagen den 13 september 2009 i Vara Konserthus, Stora Salen Ett samarrangemang mellan Svenska Visakademien och Vara Konserthus Så var det tid för slutarrangemanget av den välspäckade festivalen Rosor & Riddare med ett flerhövdat hundratal åskådare i Varas moderna och ståtliga konserthus. Precis som dagen innan i Mellerud började programmet med Lars Johan Werles Är gryningen redan här med text av 1100-talstrubaduren Peire Vidal och anonymus i översättning av Evert Taube och Ulla & Axel Österberg, allt bearbetat av Gunnar Eriksson och framfört av Rilkeensemblen med solister och Harald Svensson på synt. Här handlade det om kärlekslyrik och stämningar, och minsann kunde man också höra ekot från florentinaren Guido Cavalcanti genom Evert Taubes sonett Flickan i Tolosa, för övrigt den lilla stad i Baskien nära San Sebastian som, om jag inte missminner mig, är ursprungsort för "Carmencitas" släkt Cortejaréna i Cerro de la Gloria på våta Pampas i Argentina. Den viskade avslutningen var mycket effektfull. Eftersom Evert Taube och hans intresse för den medeltida trubadurlyriken löpt som en röd tråd genom hela festivalen fick nästa inslag ett symboliskt värde. Sven-Bertil Taube gjorde entré med Ronsard och herdinnan som visar att diktarens verklighet och diktarens verkliga verklighet kan skilja sig väsentligt. Litteraturvetaren vid Göteborgsuniversitetet David Anthin som doktorerat på Evert Taube intervjuade Sven-Bertil och berättade om Evert och diktningen. Poeten har en uppgift att beskriva vad livet egentligen handlar om. För att förtydliga klämde David i med Evert konstaterande: "Meningen med livet är att det ska bli dikt" I det sekunderande samtalet berättade Sven-Bertil om deltalandet La Camargue, om den inspirerande tiden på Dramaten med kollegor som Inga Tidblad, Thommy Berggren och Georg Rydeberg innan han avrundade med Dukar och kläden och Hertig Vilhelms visa, Eléonore av Akvitaniens vidlyftiga diktande far och kvinnokarl. Så framförde Gunnar Eriksson och Rilkeensemblen Katarina Frostensons ur Endura med författarinnan själv som inlevelsefull uppläserska och i dag fick vi höra samtliga satser med Gunnars musik. Katarina Frostenson, Gunnar Eriksson, medlemmar ur Rilkeensemblen Efter pausen bestegs scenen av den danske kompositören Bo Holten som fått uppdraget att komponera ny musik till festivalen. Han utgick från fem (eg tre) anonyma medeltida latinska texter: Quia sub umbraculum, Aprili tempore och Plangit nonna. Dikterna handlar om kvinnor som talar om kvinnors situationer i kärleksrelationer och den sista om nunnan som inte står ut med det fattiga, trista och livsfrånvända klosterlivet. Musiken bygger på medeltida musik. "Jag har suddat, lagt till och färgat på det gamla vardagliga språket", sade Bo. Även om vi fått ett smakprov i Mellerud dagen innan var detta verket Rota Veneris egentliga uruppförande med Gunnar Eriksson och Rilkeensemblen kompletterad med harpisten Åsa Hagerfors. Mera Taube igen när Sven-Bertil återvände med Så skimrande var aldrig havet med vidhäftande anekdot redovisad i Mellerud, följd av Tango i Nizza (fast det var egentligen i San Remo, avslöjar Evert) i samma häftiga arrangemang som tidigare och Nocturne eller Sov på min arm, denna gång utan bossa-rytm. Linnéa eller En titt i sjömanskistan blev samma röstflätande och roande upplevelse som dagen innan. I Nocturne ingår några väl beprövade ackord som förekommer i 64 andra Taube-visor och med utgångspunkt i detta låter Gunnar Eriksson den ambulerande ensemblen distraherande virra runt solisten Sven-Bertil i ett smått osannolikt och hysteriskt roligt scennummer. Så klart att det blev extranummer. Fritiof i Arkadien sjöngs med sådan bravur att man tydligt såg inte bara Collabellas berömda get och Korsika i siktigt väder utan även de nakna damerna alldeles tydligt. Damen i svart med violer, enkannerligen Taubes fornfranska inspiratör och mentor Margot Lithander, fick sätta musikalisk punkt på denna drygt veckolånga bildande resa i Trubadurien. Trodde vi. Men tackas den som hedras bör. Martin Bagge, ordförande i Svenska Visakademien, projektledare för Rosor & Riddare och som nästan bokstavligen levat i Trubadurien under ett år avtackades av bisittaren Britt Ling med ett fång rosor till en riddare. Dessutom fick han mottaga en bok om franska trubadursångare som förläggaren Bo Ejeby hittat på antikvariat. Han hedrades av Gunnar Eriksson för sin inspirerande förmåga och för den goda egenskapen att vara ett stöd för andra. Vackra ord och väl unnade efter denna jätteinsats i visans tjänst. Så höjde Gunnar händerna ytterligare en gång och lät ensemblen framföra hans körarrangemang från 1972 av Elisabet Hermodssons dikt från 1949 Chanson d'amour inspirerad av den första feminstiska 1300-talsdiktaren Christine de Pisan och i översättning betitlad Jag älskar dig som ljuset. En intensiv och upplevelsetyngd festival var tillända. Rättvik den 14 september och 1 december 2009 SID JANSSON