Appendice 2

Birgitta Berglund-Nilsson
1(3)
2013-10
FRANSKA OCH OCCITANSKA Michel Gasc talade mycket om det occitanska språket under vår resa till Provence. Jag har
försökt att göra en mycket kortfattad beskrivning av vad som skiljer de båda språken och
orsaken.
Man vet inte så mycket om vilka folk som ursprungligen bodde i södra Frankrike. Ca år 600 f
Kr kom grekiska sjömän från Mindre Asien och slog sig ner på en bergsudde, som de kallade
Massalía (lat. Massília), idag Marseille. Hundra år senare härskade grekerna över hela kusten,
från Alperna till Andalusien. I sju, åtta sekler talade man grekiska i detta område. Flera orter
har bevarat sina grekiska namn, t ex Nice, (grek. Níkaia), segerrik; Antibes (grek. Antípolis,
staden mitt emot); Agde (grek. Agathé týche, god tur).
Kelterna hade ca 500 år f Kr erövrat Gallien, norr om Garonne och Centralmassivet.
Romarnas erövring av södra Gallien, Gallia Transalpina, deras första koloni, província,
skedde 70 – 80 år före Gaius Iulius Caesars erövring av landet år 49 f. Kr. Provinsens
officiella namn var Gallia Narbonensis, efter huvudorten Narbo, nuv. Narbonne. Nuvarande
Provence är något mindre till omfånget. Caesar börjar sin beskrivning av Kriget i Gallien på
följande sätt:
Gallien är som helhet betraktat delat i tre delar. En av dessa bebos av belgierna, en av
akvitanerna och den tredje av dem, som på sitt eget språk kallas kelter, på vårt galler. Dessa folk
är alla sinsemellan olika till språk, samhällsliv och lagar. Gallerna avgränsas från akvitanerna av
floden Garonne, från belgierna av Marne och Seine (övers. av Åke Fridh).
Både det latinska skriftspråket och det romerska talspråket, vulgärlatinet, övertog den
språkliga hegemonien i Gallien. 700-750 år e Kr var skillnaden stor mellan språket i norr, la
langue d’oïl, och det i söder, la langue d’oc, och under sen medeltid var språken så olika, att
människor från norr och söder hade svårt att förstå varandra.
Benämningen langue d’oïl och langue d’oc kommer efter det olika sättet att bejaka en fråga i
de två språken, på latin hoc illud, resp. hoc ille. I norr säger man oui, i söder oc (uttalas som
ett långt o). Redan i klassiskt latin hade h fallit bort i uttalet: habere blev abere (fr. avoir).
Som bekant uttalas normalt inte slutkonsonanter i franskan. När bokstaven m stod i slutat av
ett ord, uttalades det mycket svagt redan på Ciceros tid: panem blev pane, finem uttalades
fine.
I regel förblir konsonanter i början av ett ord oförändrade. Undantag : i norra Frankrike blir c
framför a ch : lat. cantare – fr. chanter – occ. cantar ; lat. calorem – fr. chaleur – occ. calor;
lat. caballus – fr. cheval – occ. cavall.
I franskan har den germanska tryckaccenten haft mycket stor betydelse. Konsonanter och
vokaler förändrades mer än i occitanskan. I båda språken blev de hårda konsonanterna p, t, k,
i intervokalisk ställning b, d, g. Det latinska ordet maturum blev madur, latinets pacare blev
pagar, sapa blev saba. Dessa former finns i occitanskan. Norr om Loire var utvecklingen av
nämnda konsonanter mer radikal. I modern franska: mûr (mogen), payer (betala) och sève
(sav).
Birgitta Berglund-Nilsson
2(3)
2013-10
Det är framför allt vokalsystemet som skiftar karaktär vid övergången från klassiskt latin till
vulgärlatin. Franskan går mycket längre i förändring av både konsonanter och vokaler än
occitanskan:
Betonat a i öppen stavelse blir på franska e : lat. mare – fr. mer, men behålls i på occitanska :
mar
Betonat e och o i öppen stavelse diftongeras i franskan : lat. mel blir miel på franska, lat. cor
blir fr. cuer – coeur). Nasalvokaler förekommer inte i occitanskan.
latin
cantare
cor
mel
flore
tela
langue d’oc
cantar
cor
mel
flore
tela
langue d’oïl
chanter
cuer
miel
flor
teile
franska
chanter
coeur
miel
fleur
toile
svenska
sjunga
hjärta
honung
blomma
väv
De texter som skrevs på medeltiden var fr a trubadurdikter, kärleksdikter med ett ganska
stiliserat innehåll och avancerad versteknik. Trubadurdiktningen hörde hemma vid de många
hoven hos drottningar, hertigar och andra furstar i det välmående Provence. Den
representerade ett nytt, förfinat sätt att leva och känna, och den blev beundrad och imiterad
över hela Europa. Alla ville vara trubadurer som trånade efter sin ouppnåeliga dam – eller
vara föremål för en trubadurs uppvaktning. På så sätt uppkom två romanska skriftspråk nästan
samtidigt, franska i Nordfrankrike och provensalska/occitanska i Sydfrankrike. De
utvecklades och blev alltmer stabila under 1000-talet och 1200-talet. Occitanska låneord
började tränga in i franskan redan under tidig medeltid. Sydfranska trubadurer har t ex
förmedlat orden amour, jaloux, ballade. Dessa slog ut motsvarande nordfranska ord.
År 1901 fick Frédéric Mistral nobelpriset i litteratur för sin ”betydelsefulla verksamhet som
provensalsk filolog”. Man poängterade också att ”hans diktning troget avspeglar hans
hembygds natur och folkliv”. För att återuppliva och utveckla kulturen i Provence skapade
han tillsammans med sex andra occitanska författare (félibres) Felibreförbundet (le Félibrige).
Evert Taube skriver följande i sin bok Vallfart till Trubadurien och Toscana (1958):
Island i Nordatlanten och Provence vid Medelhavet är tvenne antipoder i den europeiska
sångens och sagans värld. Namnen Island och Provence är båda förknippade med skaldekonsten
och sagoförtäljandet som verkliga yrken och offentliga sysslor. Båda dessa länders folk, de
hyperboreiska islänningarna och de meridionala provensalerna utmärker sig för fantasifullhet
och flödande fabulering. Det är under tidig medeltid endast Irlands kelter som kan tävla i
skaldekonst med dem (s. 110).
Medelhavets himmel, medelhavsländernas mark, värme, vegetation, befolkning, arkitektur,
konst, poesi. Och den förplägnad i fråga om mat och dryck som står till buds i medelhavslanden
(s. 111).
Här följer några exempel ur L’occitan sans peine av Alain Nouvel (Méthode Assimil), som
visar skillnaden mellan franska och occitanska :
1. Adieu, Guston ; vas plan ?
Uttal : adiou Gustou, bas pla?
Franska : Bonjour, Gustou ; tu vas bien ? (Goddag Gustav, mår du bra ?)
2. Òc : quand parlam occitan dins lo païs del solelh, tot va plan.
Birgitta Berglund-Nilsson
3(3)
2013-10
Uttal : ou : kam parlan outsita din lou païs del soulel, tou ba pla.
Franska: Oui: quand nous parlons occitan dans le pays du soleil, tout va bien. (Ja, när vi talar
occitanska i solens land, är allt bra.)
3. Diga-me, l’amic, l’occitan, qu’es aquò ?
Uttal : Digo mé l’amik l’outsita, kéz ako ?
Franska : Dis-moi, l’ami, l’occitan, qu’est-ce que c’est ? (Säg mig, min vän, vad är
occitanska.)
4. L’occitan, es la lenga del miègjorn de la Franca, la lenga de l’Occitania.
Uttal : l’outsita, és la léngo dél myédjour dé la franso, la léngo dé l’outsitaníyo.
Franska : L’occitan, c’est la langue du Midi de la France, la langue de Occitanie. (Occitanska
är det språk, som talas i södra Frankrike, i Occitanien.)