1. No category

Jota i la n Ju tu t
19
Sl äktbu l l eti n N r 1 9, M ars 201 4
I SSN 2342-1 878
JOTAILAN JUTUT 2014
* Släktförening *
Styrelse
Ordförande
OLLI NYLANDER
Martintie 8
92150 Raahe
[email protected]
+358 40 519 8782
Vice ordförande / sekreterare
OUTI TASALA
2. Linja 31 C 93
00530 Helsinki
[email protected]
+358 40 757 9491
Skattmästare
SAMI SOVIO
Betonimiehenkatu 3 A 18
90530 Oulu
[email protected]
Suppleanter: E VA LINDBLAD, MARTTI SOVIO
KOMMITTÉER
Gravvårdskommitté (Vald vid släktmötet):
RAIJA I NGERTTILÄ (P J - ORDFÖRANDE . CHAIR), ANNALIISA N YLANDER, M ARTTI S OVIO
Publikationskommitté (Vald vid släktmötet):
TUULA M OILANEN , OLLI N YLANDER, P IA S OVIO-P YHÄLÄ, LAURA S OVIO
Stadgeändringskommittéen (Utsedd av styrelsen):
E VA LINDBLAD, I LKKA S OVIO, P ERTTI S OVELIUS
Internet-kommitté (Utsedd av styrelsen):
OLLI NYLANDER, P ÄR H ELENIUS (SLÄKTDATABAS)
P IA S OVIO-P YHÄLÄ, OUTI TASALA (ÖVERSÄTTNINGAR)
På släktmötet den 3.8.201 3 fick styrelsen i uppdrag att utreda huruvida kontaktpersoner för
de olika släktgrenarna behövs, vilka deras uppgifter skulle vara, samt om en paragraf om
dem och deras uppgifter borde införas i stadgarna.
2
Innehåll
Styrelsen och kommittéer
2
Ordförandes spalt
3
Möteskallelse
4
Förhandsinformation om styrelsens
förslag till stadgeändring
5
Frimärken och resor. del 2
6
Varför behöver våra släktgrenar 7
kontaktpersoner?
Projektet ”Digitalisering av SovioSovelius Suku, andra upplagan
2009”
8
Sovio-Sovelierna aktiva i södra
Finland
10
Tavlor till Brahestads museum
11
Släktens genetiska rötter
12
Fritidssegling som hobby och sport
i släkten
15
Släktens nykomlingar
22
Avlidna släktningar
24
JOTAILAN JUTUt 19
Släktbulletin
Redaktion :
TUULA M OILANEN , redaktör
P IA S OVIO-P YHÄLÄ och B RITA E KBERG
Svenska och engelska sammandrag,
översättningar samt språkgranskning
OLLI N YLANDER, layout
ORDFÖRANDES SPALT
NRO 19
Bästa släktingar
Jag tackar ännu en gång för
förtroendet ni visade genom att vid
senaste släktmötet förra sommaren
välja mig till ordförande för SovioSovelius-släktförening. Styrelsen fick
också för övrigt en helt ny
sammansättning och vi börjar så
småningom att vänja oss vi våra nya
roller.
Styrelsen har hittills sammanträtt två gånger; p.g.a. de geografiska distanserna har vi haft våra möten en gång per e-post
och en gång per telefon med Skype. Om enklare frågor har vi
kommunicerat per e-post. Eftersom styrelsen är så här
fåtalig har också suppleanterna deltagit när det varit möjligt.
På hösten skickade vi till er alla ett cirkulär där styrelsen
presenterar sig och berättar om de målsättningar den
förbundit sig att verkställa. Bland de viktigaste är att ge ut vår
bulletin på tre språk-finska, svenska och engelska- samt
lansera en ny skyddad medlemsspalt på webben, och
samtidigt förnya utseendet på hela webbsidan. Avsikten är att
överföra allt mera av informationen på internet, men samtidigt
också garantera att de släktingar, som inte vill använda
internet eller e-post, får sin information.
Vid förra släktmötet framfördes också frågan om behovet att
förnya och modernisera stadgarna för släktföreningen.
Styrelsen tillsatte en stadgeändringskommitté, bestående av
Eva Lindblad, Pertti Sovelius och Ilkka Sovio. Kommittén har
framgångsrikt satt sig in i sitt uppdrag och utarbetat ett förslag
till nya stadgar. För att de reviderade stadgarna skall finnas
tillgängliga vid vårt följande officiella släktmöte måste
stadgeändringen godkännas både av släktföreningen och av
myndigheterna. Därför har styrelsen beslutat sammankalla ett
extraordinarie släktmöte för att godkänna stadgeändringen.
Detta erbjuder dessutom oss en möjlighet att träffas utan att
behöva vänta tre år. Släktmötet beslöt redan med stor
majoritet att detta möte skall hållas på en kryssning mellan
Helsingfors och Stockholm den 6 -8 juni 201 4.
Pärmbild:
Jag hoppas att så många som möjligt tar fasta på detta fina
tillfälle att träffas redan innan ett år gått från det förra
släktmötet. Vi ses på kryssningen!
Bakpärm:
Med bästa hälsningar,
Olli Nylander
Dagmar (Daddi) Wangel. Tor Sovios foto av sin
trolovade, år 1 907
Soveliuska gårdens lilla port i Brahestad. Foto av
Olli Nylander taget under släktmötet år 2001
ISSN 2342-1 878
3
JOTAILAN JUTUT 2014
M ÖTESKALLELSE
Välkommen till Sovio-Sovelius släktföreningens extraordinarie möte på m/s Viking
Mariella, vid Stadsgården i Stockholm den 7 juni 201 4 kl 1 5.00 (Svensk tid).
Konferensrummet ombord är reserverat fram till 1 8.00
F ÖREDRAGNINGSLISTA FÖR MÖTET
1 . Möttet öppnas
2. Mötets lagenlighet och beslutförhet konstateras
3. Val av ordförande, sekreterare, protokolljusterare och rösträknare
4. Godkännande av arbetsordningen för mötet
5. Behandling av förslag till stadgeändring och beslut om densamma.
6. Övriga ärenden som i god tid före mötet tillställts styrelsen
7. Mötet avslutas
Förslaget till stadgeändringar behandlas separat i denna bulletin.
Program efter mötet
Efter mötet är det dags för samvaro och en Viking Buffet middag
kl. 1 9:00. Kom ihåg att boka också måltiderna när ni reserverar er resa!
TIDTABELL FÖR KRYSSNINGEN :
Avgång från Helsingfors fred. 6 juni, kl. 1 7.30
Ankomst till Stockholm lörd. 7 juni,kl. 1 0.00
Kryssningsavgång från Stockholm 7 juni, kl. 1 6.30
Ankomst till Helsingfors sön. 8 juni kl. 1 0.1 0
Avgång från Helsingfors sön. 8 juni kl. 1 7.30
Ankomst till Stockholm mån. 9 juni, kl. 1 0.00
1 0 st. fyrabäddshytter i hyttkategori A har reserverats för passagerare som reser från Helsingfors och 3 hytter av
samma typ för dem som reser från Stockholm. Priset för hela hytten från Helsingfors är 203, - euro och från Stockholm
1 47, - Euro. (Priset är billigare från Stockholm, eftersom resan avlutas på en måndag). I priset ingår biljetter och en hytt
för 1 -4 personer.
Middagsbuffén reserverad på förhand kostar 33 € för vuxna. Barn mellan 1 2-1 7 år betalar 1 0 € och 6-11 -åringar 6 €.
Frukostpris är 9,50 € för vuxna, för 1 2-1 7 åringar 5,50 € och för 6-11 åringar 4 €
Obs! Om du vill ha en annan typ av hytt/hyttplats, än den som vi beställt, var vänlig och meddela oss om dina önskemål
så snart som möjligt. Beställ samtidigt dina måltider och ev. övrig service du vill ha under kryssningen.
ANMÄLNINGARNA TILL KRYSSNINGEN OCH MÖTET BÖR GÖRAS TILL OSS SENAST 28.4.
Outi Tasala
[email protected]
2 Linja 31 C 93, 00530 HELSINKI
+358 40 757 9491
Olli Nylander
[email protected]
Martintie 8, 921 50 RAAHE
+358 40 51 9 8782
Information om fartyget m/s Mariella och dess faciliteter och service ombord hittar du på
www.vikingline.fi
4
NRO 19
FÖRHANDSINFORMATION OM STYRELSENS FÖRSLAG TILL STADGEÄNDRING
Vid förra släktmötet gjordes ett beslut om att uppdatera föreningens stadgar. Styrelsen utsåg för uppdraget en
arbetsgrupp bestående av Ilkka Sovio, Pertti Sovelius och Eva Lindblad. Arbetsgruppen arbetade flitigt under hösten
och överlämnade sitt förslag till styrelsen i slutet av november. Styrelsen har behandlat förslaget och avsikten är att
behandla stadgeändringsärendet vid ett extraordinarie släktmöte i juni. På begäran av vår ordförande presenteras
här förhandsinformation angående de centrala punkterna i förslaget
.
E VA LINDBLAD (T384)
Stadgeändringskommitténs ordförande
Medlemmar
Enligt 4 § i de gällande stadgarna kan
bl.a. ” person som kommit till släkten
genom äktenskap” ansluta sig som
medlem. Denna formulering föreslås
bli ersatt med orden maka/make.
Som nya medlemskategorier föreslås
understödsmedlem,
ungdomsmedlem, medlemsfamilj och
ständig medlem.
§
En privat person eller ett juridiskt
samfund, som vill understöda
föreningens ändamål och
verksamhet, kan ansluta sig som understödsmedlem.
Person under 1 8 år som är barn till en föreningsmedlem,
samt studerande som inte fyllt 30 år kan ansluta sig som
ungdomsmedlem . En ungdomsmedlem betalar ingen
medlemsavgift och hon/han saknar rösträtt. Avsikten med
ungdomsmedlemsskapet är att få med ungdomar till
släktföreningen utan att belasta dem ekonomiskt.
Med en medlemsfamilj avses par som bor i samma hushåll.
Paret betalar en medlemsavgift och har en gemensam röst
vid släktmötet. Paren betalar också för närvarande endast en
medlemsavgift och man vill införa denna praxis också i
stadgarna.
Till ständiga medlemmar inkallas egentliga medlemmar, vilka
erlägger sin medlemsavgift i form av engångsinbetalning till
ett tiofaldigt belopp.
vill man öka samarbetet mellan släktföreningen och fonden.
Föreningens namnteckningsrätt
Enligt 11 § i de nu gällande stadgarna krävs för föreningens
namnteckning underskrift av två personer. Nu föreslås, att
ordföranden ensam eller viceordföranden tillsammans med
en annan styrelsemedlem har rätt att underteckna
föreningens namnteckning. Med denna ändring vill man
underlätta skötseln av ärenden.
Föreningens kommitté för gravskötsel
De gällande stadgarna nämner inte kommittén för
gravskötsel. Vid släktföreningsmötet väljer man emellertid
medlemmarna till kommittén samt behandlar kommitténs
verksamhetsberättelser och bokslut. På grund av detta
föreslås att man i stadgarna tar med även ärenden som
berör kommittén för gravskötsel. Kommittén för gravskötsel
föreslås även närvaro- och yttranderätt vid styrelsemötena.
Förslaget till stadgeändring har beaktat de möjligheter som
användningen av digitala/elektroniska medier erbjuder.
Styrelsen önskar, att medlemmarna, för att underlätta
behandlingen av ärendet vid det extraordinarie släktmötet,
redan på förhand funderar om ändringsförslagen är
behövliga och fungerande. Om deltagarna bekantar sig på
förhand med de centrala ändringsförslagen underlättar det
arbetet vid mötet och sålunda blir mera tid över för trevlig
samvaro med släktingarna.
Styrelsens sammansättning
Enligt 9 § i de gällande stadgarna består styrelsen av
ordförande och två övriga ordinarie medlemmar, samt två
suppleanter. Det anses att styrelsen har för få medlemmar.
Nu föreslår man, att styrelsen skulle bestå av ordförande,
tre ordinarie medlemmar och två suppleanter. Dessuton
föreslår styrelsen, att Soveliuksen apurahasto-Soveliuska
Understödsfondens representant ges i stadgarna närvarooch yttranderätt vid styrelsemötena. Genom detta förfarande
5
JOTAILAN JUTUT 2014
frimärksresor
Del 2
En staty till minnet av ekspeditionen
restes i Torneå
I LKKA S OVIO (T340)
Anställd vid Finlands postverk 1 947-1 991
MAUPERTUIS-FRIMÄRKEN
Hösten 1 985 kontaktades Finlands postverk av Frankrikes postverks frimärksavdelning med förslag rörande en samutgivning av frimärken. Det
gällde ett frimärke till 250-års jubileet för franska vetenskapsakademins
gradmätningsexpedition till Lappland. Den av Pierre Louis Moreau de
Maupertuis ledda expeditionen utförde under åren 1 736 0ch 1 737 mätningar i Torneå, Pello och på Torneälvens is för att få reda på om jordklotet var tillplattat vid polerna. En motsvarande expedition under ledning av
Charles de la Condamine hade av vetenskapsakademin skickats till Peru.
Ilkka på Finlands avdelning i Franska vetenskapsakademin
6
Samutgivningslandet var historiskt sett
en aning oklart eftersom Finlands och
Sveriges administrativa gräns fram till år
1 809 gick längs Kaakamoälv. Torneå
och Pello, som varit mål för expeditionen, låg då inom Sveriges administrativa
område. En svensk filatelist anmärkte
om detta, men först efter att avtalet om
utgivningen hade undertecknats.
I början av år 1 986 kom en representant
för franska postverket till Finland. Han
talade endast franska. Efter de preliminära underhandlingarna beslöt man
att representanter för finska postverkets
frimärkscentral skulle göra en svarsvisit
till Frankrike i mars 1 986. Så skedde,
och vårt sällskap på tre personer, där
också Eeva Oino, som av Finska postverket valts att planera det finska märket ingick, reste till Paris för fortsatta
underhandlingar. Diskussionerna fördes
med hjälp av ambassadens tolk.
Följande dag flög vi 500 km till Perigueux i mellersta Frankrike. Stadens förra
borgmästare, som en tid hade verkat
som franska regeringens minister, hade
passat på att flytta frimärkstryckeriet till
sin hemstad. Vår uppgift var att granska
färgtrycket av det franska frimärket. På
Frankrikes frimärke är både Marpertuis
och La Condamine avbildade.
NRO 19
VARFÖR BEHÖVER VÅRA SLÄKTGRENAR KONTAKTPERSONER?
I LKKA S OVIO (T340)
Frimärkstryckeriets direktör bjöd oss på en sjurätters lunch.
Jag hörde när han åt en tjänsteman, som följt med oss från
Paris,nämnde att han efter att ha hört att vi var från Finland
bett föreståndarinnan tillreda så enkel mat som möjligt.
Frimärkena utkom i båda länderna den 5 september 1 986.
Det finska märket utgavs och förstadagsstämplades i Pello.
Jag hade på sommaren 1 986 besökt Pello och gjort förberedelser. Frimärkscentralen skickade en kassör och en
person ansvarig för stämplandet till Pello. Ett förstadagsevenemang ordnades också i Helsingfors och representater
för franska posten var närvarande och sålde sina produkter.
I Paris anordnades förstadagsförsäljningen i franska vetenskapsakademins byggnad. Bl.a. franska vetenskapsakademins president och Finlands ambassadör med följe deltog i
öppningen. Finlands ambassad ordnade en mottagning.
Ursprungligen var det meningen, att en tjänsteman som talade franska skulle skickas till Paris. Som otur blev han sjuk
just innan resan och jag fick hoppa in i stället. Som hjälp
fick vi en f.d. kollega från frimärkscentralen, som hade gift
sig med en fransman och nu var bosatt i landet.
Under hela processen var samarbetet med franska postverkets representanter utmärkt.
Postkontoret i Pello
På släktmötet år 2004 föreslog Eero SoveliusSovio, att vi skulle utse kontaktpersoner för de
olika släktgrenarna. Så skedde. Huvuduppgiften för en kontaktperson var att uppdatera uppgifterna om sin släktgren till matrikel II, som
då var under arbete. Detta lyckades bra. På släktmötena åren 2007 och 201 0 valdes nya kontaktpersoner till nätverket. Då diskuterade man
emellertid inte vilka uppgifter kontaktpersonerna skulle ha.
I ett senare skede kom Eero Sovelius-Sovio att tänka närmare
på kontaktpersonernas roll. Han gjorde upp en lista på olika
uppgifter, som en kontaktperson kunde ha, bl.a. sammankalla
till lokala släktsammankomster, skaffa skriftliga bidrag till
föreningens bulletin, värva representanter för sin släktgren till
olika funktioner inom föreningen, inskaffa information, fotografier och övrigt arkivmaterial till föreningen, uppdatera adresser
och övrig information, samt aktivera personer inom sin släktgren för att delta i släktföreningsverksamheten. Denna plan
kom aldrig så långt att den skulle ha verkställts.
Sommaren 201 2 samlades släktgrenarnas kontaktpersoner
bosatta i huvudstadsregionen för att diskutera sina uppdrag.
Detta resulterade i följande förslag till uppgifter för en kontaktperson:
1 .Att samla in ny data för släktmatrikeln. Kontaktpersonen
samlar årligen in uppgifter om alla födda, döda, giftemål, belöningar och övriga viktiga uppgifter, såsom namnändringar,
samt korrigeringar av tidigare angivna uppgifter. Avsikten var
att meddela alla dessa uppgifter till släktföreningens styrelse.
2. Att skaffa nya medlemmar.
3. Att aktivera försäljningen av släktmatrikeln och föreningens
övriga skrifter och produkter.
4. Förmedla ideer till Jotaila-bulletinens redaktion angående
artiklar och övriga bidrag.
5. Att samla in fotografier till föreningens arkiv.
6. Att till styrelsen vidarebefodra medlemmarnas önskemål och
förslag.
7. Att till medlemmarna förmedla styrelsens meddelanden och
förfrågningar.
8. Att medverka i övriga eventuella ärenden.
Många inom släktföreningen anser, att det fortfarande kan vara nyttigt att upprätthålla ett nätverk av kontaktpersoner, och
önskemålet är, att man vid det nästa släktmötet besluter att bibehålla systemet, som år 2004 grundades för att både aktivera
föreningens verksamhet och för att garantera att all data om
släkten och dess medlemmar införlivas i föreningens arkiv.
7
JOTAILAN JUTUT 2014
PROJEKTET ”DIGITALISERING
UPPLAGAN 2009” B AKGRUND
AV
SOVIO-SOVELIUS SUKU ,
ANDRA
P ÄR H ELENIUS (T307)
Jag, Pär Helenius, har sysslat med datorer redan under studietiden 1 970. Jag blev intresserad av släktforskning på datorn i mitten på 1 990-talet, då med amerikanskt program. Jag hittade ett svenskt program,
MinSläkt, i slutet av 1 990-talet som jag testade och tyckte om. Jag började då mata in från den första utgåvan av släktboken och koncentrerade mig på ”vår” släktgren, Tor Sovio, min morfar.
Några år sena råkade jag komma i kontakt med en
Wangel-släkt i Karlskrona som hade en ”fullständig”
databas med min mormor, Dagmar Wangel gift Sovio.
Jag fick en kopia av databasen och började själv komplettera den med information jag hade. Det var intressant i början och jag höll på några år. Det verkade
mest som ett slitjobb att mata in hela Sovio-Sovelius
boken, men tanken fanns i min skalle länge.
Mitt jobb på Ericsson tog slut, man skar ner hela den avdelning som jag jobbade på och jag blev arbetslös. Jag
fick nya intressanta hobbyer: husbil, sömnad och dator.
Den kunde jag inte vara utan. Jag började hjälpa bekanta
och släkt i nöd med administration av deras datorer, då
hemifrån över internet. Jag hade ”klienter” bl.a. i Sverige, Helsingfors och grannskapet. Min kusin Pia SovioPyhälä behövde också hjälp.
Intresset och behovet vaknar igen
Min kusin Pia Sovio-Pyhälä återkom från sin utlandsvistelse
och behövde igen hjälp. I det skedet förde hon fram tanken
om att man måste göra något åt Släktboken. Tiden rusar
framåt och alla blir vi äldre. Eero Sovio-Sovelius lär ha uttryckt önskan om att någon skulle ta över hans digra arbete.
Jag slängde försiktigt fram en tanke: ”Jag har ju gjort en del
inmatning i datorn från boken”. Hon nappade direkt på tanken och då föddes flera mera utvecklande tankar, som födde
mer. Det kom fram till släktföreningens styrelse, diskuterades
där och jag blev utnämnd till något. I min skalle föddes en
idé om hur man skulle få boken digitaliserad.
parvis? Hur få kunskapen överförd till den som skall datorjobba? Hittar vi ett lämpligt gratisprogram vi kan jobba med.
Har detta datorprogram en funktion som ger ut datat så att
det kan sammanföras till en databas och sen ge ut den information som skall finnas med?
Mitt mål var att få med ALLT som står i boken!
Val av datorprogram
Jag började titta på de, över 90 program, som finns på marknaden. Kollade om man kunde få dem gratis och testkörde
ett tiotal program, varav jag förkastade alla. Dels var dom
svåra att använda (det skulle för mig ta en ”evighet” att först
lära mig programmet, för att sen lära ut det till de olika grupperna.)
Jag var i kontakt via e-post med föreningens ordförande , Olli
Nylander och han nämnde att han pratat med Eero SovioSovelius, som hade nämnt att han skulle ge boken i dataformat till gruppen. En ny tanke föddes i min hjärna: Då kan
man kopiera text från boken (i datorformat) och klistra in den
på rätt ställe i programmet. Det måste jag testa.
Första förslaget till kommitté
Jag insåg att det var ett digert jobb, matrikel delen, ca 300
sidor text skulle manuellt skrivas in i ett släktforskningsprogram. Jag uppskattade att om man gör jobbet parvis, en läser och den andra skriver, skulle det ta ca tio par ca 1 år.
Därefter ca ett halvår för en person att sammanföra de olika
delarna, korrekturläsa och spara undan resultatet.
Nästa fråga: var hittar man tio par som skulle vara intresserade att göra jobbet. Visst finns det flera som kanske skulle
ställa upp. Hittar vi dom på samma ort så att dom kan jobba
8
Pär (Priccen) Helenius för över data till en databas
från Eero Sovelius-Sovio's Släktbok, del 2.
Foto: Ethel Helenius
NRO 19
Inmatningen påbörjades
prata med mig.
Jag började testet (detta var ungefär i slutet av september Just före jul scannade jag de sista sidorna av boken. Det
201 3) med att scanna in de tio första sidorna av ma- blev ca 80 sidor. Jag fortsatte under julförberedelserna och
trikeldelen, och konvertera dem med ett datorprogram till varvade med inmatningen. Under julen blev det uppehåll,
text. Resultatet var inte det jag väntat mig. Programmet för- barn och barnbarn ville umgås med far och morfar. Men då
stod inte alla bokstäver, som t.ex finskans ”kk” och ”ää” i barnen åkt tillbaka till Sverige återtog jag arbetet. Det var ju
namn eller kombintionen av bokstäver, t.ex. ”li”. Sovelius endast några sidor kvar. Den 4 januari kunde jag meddela
blev Sovellus. Det resulterade att jag läste igenom all text på Olli och Pia att alla personer är inmatade. Återstår bara
sidorna och rättade till den. De tio första sidorna tog mig tre korrektur och en del utredning av släktgrenar som skall föras
ca tre dagar att läsa, rätta till och formatera om, så att det in som PDF-dokument och länkas till berörda personer.
såg ut exakt som i boken. Själva inmatningen till programmet var bekant
från tidigare: kopiera förnamn, klistra " Alla andra hobbies, sömnad Återstår jobb
in förnamn, kopiera efternamn, klistra datorspel osv lades åt sidan. Min
hustru sa en gång skämtsamt (om Jag fick ”Fantastiskt” av både Pia
in efternamn, osv.
det var skämt?) att man måste ta och Olli. Fortfarande återstår
Småproblem: Programmets datum- kölapp för att få prata med mig. "
korrekturen, länkarna och distribuformat var olika det som vi använder.
tionen. Jag ämnar också skriva en
Svenskarna (släktprogrammet är
förklaring/beskrivning på ansvenskt) använder formatet åå.mm.dd, medan övriga Europa vändandet förrän jag är klar. Styrelsen måste sen ta ställning
har dd.mm.åå. Det resulterade i att alla datumangivelser till hur man skall visa släktinformationen. Skall man kunna lä(över 8000) skulle skrivas in manuellt.
sa den från Internet och vem skall ha tillgång att gör detta?
Skall man läsa den med Släktprogrammet? Hur (och av vem)
Som jag tidigare nämnt var mitt mål att ALL text skulle föras skall den uppdateras?
över och helst på samma sätt. Jag hamnade från början att
göra kompromisser. T.ex texten i boken: Carl August Oden- En släktutredning blir aldrig klar. Det kommer nya personer
vall , s. 23.1 0.1 81 0 Siikajoella, k. 6.1 2.1 855 Toholammilla. och familjehändelser hela tiden.
Skulle föras in i olika fält så att han är född i Siikajoki och
död i Toholampi.
Ett annat problem jag stötte på i början var ortsnamn. T.ex.
Österby. Ja, det finns många tiotal Österby , både i Sverige
och Finland. Jag gjorde ett tillägg i alla ortsnamn. Jag lade till
landet och i vissa fall även beskrivning på var orten fanns.
Där var Internet en god källa.
Det tog mig ca två veckor att föra in de första sidorna, dels
för att det var ovant, dels skulle jag fundera och besluta hur
jag skulle forma de olika fälten i programmet. Sen var ju texten inte så enkel att förstå i början av matrikeln: Vems barn
och gemål som hörde ihop med varandra. (försök själv att
förstå sambandet i t.ex. Taulu 11 , Elisabeth Ervast os Floor.
Fortsatte av bara farten
Efter de första tio sidorna tog jag nästa ”bunt” 20 blad. Jag
informerade igen Olli att jag börjat och frågade försiktigt om
han fått datat från Eero Sovio-Sovelius. Näe, han skulle ge
det ”nästa gång som dom träffas”. Jaha, då är det bara att
fortsätta scanna.
Komment
Att skriva släktboken/-böckerna var i
sin tid ett enormt arbete. En lika
förvånansvärd arbetsinsats har nu
Pär "Priccen" Helenius presterat då
han överfört släktbokens data i digitalisk form, till en släktdatabas.
Styrelsens avsikt är att få släktdatabasen tillgänglig på medlemssidorna
på släktföreningens nätsida, men så,
att den är tillgänglig enbart för medlemmar. Där kunde man också lämna in önskemål om korrigeringar
och uppdateringar.
För att detta skall vara möjligt måste vi först omarbeta släktföreningens
hemsida.
Olli
Jag blev besatt av inmatningen. Alla andra hobbies, sömnad
datorspel osv lades åt sidan. Min hustru sa en gång skämtsamt (om det var skämt?) att man måste ta kölapp för att få
9
JOTAILAN JUTUT 2014
Sovio-Sovelierna aktiva i södra Finland
TUULA M OILANEN (T238)
Släktföreningens medlemmar bor utspridda, både i Finland och utomlands. Och vi träffas rätt
sällan eftersom de egentliga släktmötena sammankallas vart tredje år, och mötestidpunkten inte
passar för alla. För att få liv i sammanhållningen har Eero Sovelius-Sovio och Ilkka Sovio redan
under en längre tid försökt ordna släktträffar på olika orter.
I Helsingfors har man nu ordnat släktträffar: först
två möten under hösten 201 2 och ett möte på våren 201 3. Mötesplatsen var restaurang Glaspalatsets kabinett. Under det första mötet hade vi
endast fri diskussion, men tanken på att man
under varje träff skulle ha ett program vann gehör.
Reserveringen av restaurangkabinettet förutsatte
att var och en betalade för sin mat. För hösten
201 3 beslöt man söka en ny möteslokal.
”Vanha herra” eller ”Gamla herren”, som den kallas på svenska. Det är fråga om en dykardräkt i
läder från 1 700-talet, som varit utställd också utomlands. Minna presenterade också ”Den unga
herren”, som är en kopia av den gamla dykardräkten.
Södra Finlands släktingar samlas till ett inofficiellt
möte i Helsingfors
Outi Tasala, viceordförande och sekreterare för Sovio-Sovelius släktförening, överräckte vid vårt möte
den 19 oktober 2013 släktvimpeln till föreningens
långvariga ordförande Hasse Lindqvist.
På ett av mötena berättade Pia Sovio-Pyhälä och
Mikko Pyhälä om sin resa till den Karibiska ön St
Barthelemey och visade bilder därifrån. Vår släkBiblioteket på Rikhardsgatan har ett populärt mö- ting Maxmilian Myhrberg tjänstgjorde där på
tesrum, som kan hyras. Senaste höst samman- 1 840-talet då ön var en svensk koloni.
trädde vi där två gånger. Släktföreningens pengar
användes inte, utan hyran och serveringen sköt- På vårt senaste möte i biblioteket hade vi gentes på frivillig basis. Ungefär tio personer, från forskning som tema. Ilkka, Pia och Matti Kelskilda släktgrenar, kom till mötena.
tikangas höll anföranden. Alla tre har skrivit om
ämnet här i tidningen.
Vi upptäckte att många i vår sjöfararsläkt intresserar sig för dykning, och att många har dyk- Avsikten är att ordna regionala möten också i
ning som hobby. Martti Sovio och Pirjo Siitarinen framtiden. Ilkkas förslag är att vi träffas i maj. Då
har dykt i många länder under sina semestrar. På kunde vi prata om vår kommande kryssning i juni,
mötet med dykning som tema visade Martti samt samla ideer till vår nästa Jotaila-bulletin.
undervattenbilder från sina resor. Dykning är en
bekant gren också för Minna Pyhälä, som är Dessa träffar är öppna också för icke-helsingforhavsforskare. Hon berättade vid mötet bl.a. om sare. Om du råkar befinna dig i trakten, så kom
dykningens historia, och om vår kulturhistoriska med.
skatt som finns i Brahestads museum, dvs.
10
NRO 19
DONATION AV TAVLOR TILL BRAHESTADS MUSEUM
RAIJA I NGERTTILÄ (T31 9 )
I Brahestad museum anordnades den 1 0 oktober 201 3 en tillställning då två porträtt och en
skeppstavla överräcktes till muséet. I egenskap av representat för tavlornas ägare överlämnade
släktföreningens hedersordförande Eero Sovelius-Sovio konstverken, och donationen mottogs
av museets direktör Eija Turunen. Jag och min man Jukka Ingerttilä deltog i ceremonin.
Redaktören för lokaltidningen Raahen Sanomat var också närvarande, och tidningen
publicerade en artikel om donationen den 1 4.1 0.1 3.
Det kan nämnas att Raahen museo (Brahestads museum) grundades år 1 862 och är det äldsta
museet i Finland, som grundats fristående utan bindningar till en läroinrättning.
Porträtten föreställer Fredrik Oscar Sovelius
(1 855-1 896) och hans hustru Rosa Sovelius,f.
Borg (1 857-1 928). De var farföräldrar till min far
Jorma Sovio, min faster Inkeri Tuominen och mina farbröder Eero Sovelius-Sovio och Ilkka Sovio
porträttmålning som bisyssla, och Rosa lät honom
måla sitt eget porträtt, och porträttet av sin man
lät hon måla efter ett fotografi. Porträtten har
hängt i Inkeri Tuominens (f. Sovio) hem fram till
hennes död sommaren 201 3.
Fredrik Oscar Sovelius föddes som tredje barnet
till kommerserådet Fredrik Sovelius (1 822-1 897)
och hans hustru Johanna Franzén (1 830-1 957).
Efter att ha avslutat sina studier vid Trivialskolan i
Uleåborg ledde han tillsammans med sin far
handelshuset Johan Lang och var direktör för företaget fr.o.m. år 1 893 till sin död. Fredrik Oscar
var också vicekonsul för Danmark och SverigeNorge.
Skeppstavlan som överläts till muséet föreställer
ett segelfartyg vid namn Satama, som bygdes år
1 863 på Johan Langs varv. Fartyget var i rederiet
Langs ägo fram till år 1 888 då det såldes till en
utländsk köpare.
Tavlan är en s.k. ”kaptenstavla”, som sjökaptener
beställde av konstnärer som var verksamma i utländska hamnar. Tavlan har hängt i Paul Sovios
hem fram till hans död hösten 2003, och övergick
Rosa Sovelius föddes i Enare, där hans far Ed- sedan till hans dödsbo. Nu tio år senare har
ward Wilhelm Borg tjänstgjorde som kaplan. Ed- tavlan donerats till Brahestads museum.
ward Borg tjänstgjorde senare som kyrkoherde i
Utsjoki, i Brahestad-Salois, och i Pieksämäki. Rosas mor kom from prästsläkten Malmberg.
Rosa studerade som ung i Aubonne i Schweitz
(Finishing School). I början av 1 900-talet
tillbringade hennes son Tor flere år på ett sanatorium i Schweitz och Rosa besökte honom där.
Sanatoriets drektör hovrådet Behrens hade
T.v. Eero med farföräldrarnas porträtt
ovan: Eero Sovelius Sovio överlämnar släktingarnas
donation till direktören för Brahestads
stadsmuseum, Eija Turunen
11
JOTAILAN JUTUT 2014
SLÄKTENS GENETISKA RÖTTER
I LKKA S OVIO (T340)
manslinjen, och jag utsågs som ”testkanin”.
Mina släktingar besökte år 2011 sina vänner
bakom Atlanten frun är f.d. finsk kändis och
mannen amerikan. Mannen och min släkting
hade blivit bekanta genom sitt intresse för
fågelskådning. Under besöket kom det fram,
att mannen hade varit nyfiken på sin blonda
hustrus genetiska ursprung och skickat
hennes hårtest för genundersökning till ett
laboratorium. Resultatet visade sig vara, som
han misstänkt, frun var till 1 00% av
skandinaviskt ursprung.
Kontakten med den amerikanska firman ordnade sig lätt
genom den finska representanten. Några dagar efter att
inbetalningen (det var inte fråga om någon stor summa)
kommit in på firmans konto, fick jag ett brev med två
plasttuber och instruktioner om hur salivprovet skulle tas. Jag
skickade in provet till USA i slutet av oktober 201 2. I början
av december fick jag besked via e-post att provresultatet
postats (antagligen mejlats) till mig. Jag fick aldrig någon
post, men våren 201 3 fick jag hjälp av en i Spanien bosatt
finsk forskare och vän till familjen, som hade haft kontakt
med laboratoriet tidigare. Redan efter en vecka fick han en
kopia av e-posten, som laboratoriet hade skickat till mig, och
jag fick mina testresultat.
SOVIO-SLÄKTENS URSPRUNG?
Min släkting blev intresserad av att få reda på Sovioursprunget. Det har funnits olika teorier om vårt ursprung,
baserade på den muntliga traditionen, såsom t.ex. att den
första Sovion, dvs. gubben Jotaila, skulle ha kommit från
Savolax. Min släkting fick reda på ett laboratorium i Texas
med filial i Finland. Avsikten var att göra undersökningen av
Y-kromosomen visar det genetiska arvet, som går från far till
son. Min Y-kromosom hör till haplogruppen NO/N2,
undergruppen N1 b1 . Denna gengrupp härstammar högst
antagligen från en Y-kromosommutation, som skedde 60008000 sedan i centrala Asien, och denna manslinjen spred sig
En karikatyr av INGO ( Jukka Ingerttilä) Pratbubbla: HÄLSNINGAR FRÅN UZBEKISTAN. FINNS
DET ÄNNU PLATS PÅ SLÄKTMÖTET?)
12
NRO 19
med folkvandringarna t.o.m. till Baltien och Finland. Min Ygenlinje hör alltså till en gengrupp, som förekommer bland
finsk-ugriska folk samt folk bosatta i centrala Asien.
Undergruppen N1 b1 är sällsynt i Finland. Den här manslinjen
har påträffats endast bland män bosatta i västra Finland och
Karelen, och mindre en 1 % av de testade bär denna gen.
Mest förekommer denna kromosomtyp i Uzbekistan.
Det ser alltså ut, som om att förfäderna har börjat sin
årtusende långa vandring någonstans i centrala Asien och
småningom kommit till sina västliga jaktmarker, och till slut
hit till norden.
I min finska uppslagsbok, utgiven av förlaget Otava, står det
att
”Uzbekerna är ett folk i Central-Asien, och att denna
folkstam bor förutom i Uzbekistan också i norra
Afghanistan och i västra Kina. Uzbekernas förfäder
hörde till de iranska folken. Under de första
århundradena av vår tideräkning kom de i kontakt med
turkiska folk, och uppblandades med dem och övertog
deras språk. Stammarna bildade folk på 1500-talet och
uppblandades med turkiska folk, som kallade sig för
uzbeker och kom från Deist-Kiptsakien. Till sin
religion var de islamiska sunniter” .
Fakta:
"Ett barn ärver sina gener från sin far och sin mor.
Enskilda gener kopieras som sådana – från släktled till släktled vissa endast från fadern och vissa
endast från modern. På basen av detta kan man
följa en persons raka farslinje och raka morslinje i
generationer bakåt. Det genetiska arvet leder på
farslinjen till den genetiska anfadern ”Adam” och
på morslinjen till den genetiska anmodern ”Eva”.
Vetenskapsmännen har kommit till, att alla nuvarande människor på vår planet är ättlingar till dessa två människor, som levde i Afrika för ca 200 000
år sedan.
Små fel som uppstår då generna kopierar sig är
viktiga för släktforskningen. Dessa små genetiska
ändringar, mutationer, ger forskarna möjlighet att
följa hur människosläktet har förgrenat sig i tiden
och fastslå när dessa förgreningar har skett. Dessa genetiska förgreningar kallas för haplogrupper.
Det genetiska arvet är likadant hos personer, som
hör till samma släktgren ju närmare i det förgångna den gemensamma anfadern eller -modern finns
desto större är likheten i det genetiska arvet.
M ATTI KELTIKANGAs (T246)
ERFARENHET AV ATT PÅ BASEN AV EN
ANALYS FASTSTÄLLA MIN SLÄKTBAKGRUND
M IN
DNA-
Jag härstammar på fäderne från släkten Strang, som var
bosatt vid de sydösterbottniska insjöarna, närmare bestämt i
Vimpeli. Min farfar antog, i samband med den stora
namnändringen år 1 906, vårt nuvarande namn Keltikangas,
efter sin dåvarande gård i Alajärvi.
Släkten Strang kan på basen av kyrkoböcker och
skattelängder härledas tillbaka till år 1 546, dvs. till Gustav
Vasas första skattelängd. Strangarna hade kommit till
Lappträsk i Vimpeli från Esse ås mynning, närmare sagt från
Katternö i Pedersöre, där man år 1 540 hittar en gård på ett
mantal som heter Strang. På basen av gårdens storlek kan
det antas att röjningen av marken hade påbörjat redan på
1 400-talet.
Men varifrån hade Strangarna kommit till gården i Katterö?
Hade de kommit med den svenskatalande kustbefolkningen
från Sverige, eller från annat håll? Namnet Strang är inte
svenskt utan antyder tyskt ursprung. Det var bl.a. på grund
av detta, som jag beslöt mig att prova ifall en DNA-analys
kunde ge mera information.
Resultatet av salivprovet, som jag skickade till det
amerikanska DNA-laboratoriet Family Tree visar, att
manslinjens haplogrupp, som framgår av min Y-kromosom,
är av typ I1 eller M253. Den här haplogruppen är vanlig i
norra Europa, och särskilt i Fennoscandien, där dess andel
kan uppgå till 50% (i Västergötland, och i Satakunda i
Finland). Men också i Danmark och på Östersjöns sydvästra
kust stiger andelen till 30 %.
Släktnamnet Strang/Strange/Strangi/Strong,
samt
antagandet att det var pälsjakten som förde de första
Strangarna till gården vid Lappträsk, ger en hypotetisk
möjlighet att den första Strangen skulle ha kommit från
Jylland, eller Syd-Jylland, som pälshandlare för Hansan. Det
här måste dock undersökas närmare.
Efter utredningen av farslinjen beställde jag för ett år sedan
också en analys av min morslinje dvs. en sk. mitokondriell
DNA-analys. Min morslinje kan på basen av kyrkoböckerna
härledas åtta generationer bakåt i tiden:
Eija Sovio (Keltikangas) , f. Brahestad 31 .1 2.1 906
Ellen Brattström (Sovio), f. Lybeck 26.7.1 883
Adele Rein (Brattström), f. Brahestad 1 2.1 2.1 860
Helene Ahlqvist (Rein), f. Brahestad 3.7.1 829
Anna Charlotta Jurvelius (Ahlqvist), f. Brahestad 26.1 .1 800
Johanna Charlotta Hedman (Jurvelius), f. Brahestad
2.1 0.1 777
Maria Charlotta Tammelin (Hedman), f. Åbo 1 0.8.1 751
Den åttonde, dvs. Maria Charlotta Tammelins mor Maria
13
JOTAILAN JUTUT 2014
Betulia (namnet förekommer i kyrkoböckerna som Betulinia,
Bertulenia, Bectalinia, Petrelinia) och fadern som sjökapten
Matts Tammelin. Familjen var inskriven vid Åbo svenska
församling. Detta kan antyda att Maria Betulia(?) kom från
Sverige, eftersom jag inte hittat hennes rötter i Finland.
Kunde alltså en DNA-analys ge en förklaring?
Enligt den mitokondriella DNA-analysen tillhör jag på
möderne haplogruppen U5, närmare bestämt undergruppen
U5a1 g. De som hör till gruppen U5a1 anses vara de första
som efter den sista istiden började bosätta sig i de delar av
Europa som frigjordes från ismassorna. Av de finska
kvinnorna tillhör ca 1 8% haplogruppen U, varav 1 ,3%
undergruppen U5a1 . Av undergrupperna (a-h), som har sitt
ursprung i sistnämnda haplogrupp, är U5a1 g mycket
sällsynt, och i Finland har man hittills hittat endast ca 1
promille hos dem som testats.
Mot bakgrunden av detta var det inte alls överraskande att
man från Finland hittills inte bland de testade hittat en enda
person vars mitokondriella DNA passar ihop med min. För att
man bland dem som tillhör delgruppen på 0,1 % skulle hitta
0-3 flere fall att jämföra med borde man ha tillgång till
betydligt flere tester än de knappt 3000 som gjorts mer eller
mindre på måfå. Från Sverige, Vännes, som ligger ca 30 km
från Umeå, hittades en person vid namn Julia Christine
Moore. Några belägg på hennes tidigare släktled finns inte,
och utan dem kan man inte på basen av DNA-resultatet
fastställa hypoteser för vidare släktutredning.
P IA S OVIO-P YHÄLÄ (T290)
E N N EANDERTALARE TILL SLÄKTEN S OVIO
”Kommer fröken från norra Finland då ni har så mörkt, långt
och tjockt hår?”, frågade en äldre kvinna i den allmänna
bastun i Eira i Helsingfors. Det var hösten 1 960 och jag hade
kommit till Helsingfors för att studera och besökte bastun
varje vecka. Min mor var mörk och hade bruna ögon, samt
bredare ansikte och lägre panna än mina släktingar på
fäderne. När Ilkkas DNA resultat blev klart fick också jag en
DNA-test, som gåva av min dotter. På basen av resultaten
från testen kan jag nu få en uppfattning om varifrån mina
anmödrar härstammar.
Min mor Aino Sovio, f. Sankilampi, är dotter till Maria
Sankilampi f. Inkilä. Jag kände inte mina morföräldrar,
eftersom båda hade dött innan jag föddes. Min moders släkt
kan spåras till norra Finland. Med tillhjälp av ”Google” kan
man hitta personer med Inkilä- namnet, och också personer,
som tillhör min haplogrupp. Firman som gjorde min DNAundersökning gav mig dessutom en lista på släktnamn, som
påstås tillhöra samma genetiska undergrupp som min mor.
Testresultaten från kvinnor kan visa också arv från fäderne,
men de kan inte särskiljas. T.ex. Min dotter , som också tog
14
testen, har för övrigt samma resultat som jag, men också
östliga anor, som inte förekommer hos mig. Dessa torde
härstamma från fadern.
Jag tillhör haplogruppen H1 och undergruppen H1 f.
Geografiskt har undergruppen H1 existerat i Europa i 1 3,000
år. Genen återfinns hos basker 27.8%, samt hos spanjorer
och andra folk på Iberiska halvön, t.ex. i Portugal 25.5 %.
Mutationen för H1 f undergruppen tros ha uppstått på den
Iberiska halvön, och spritt sig därifrån med folkvandringarna
efter istiden enda till Skandinavien. Forskarna anser att
undergruppen är sällsynt i övriga Europa men påträffas
särskilt i mellersta och norra Finland, där 25% av de testade
finländarna med haplogruppen H bär den.
1 -4% av européerna har genetiskt arv från
Neandertalmänniskan, och medeltalet är 2,7%. Mina prov
visar att jag har 3,1 % Neandertalare-påbrå, vilket är över
medeltalet. Enligt fynden har Neandertalmänniskan varit rätt
intelligent. Hon var stark, hjärnan var större än
nutidsmänniskans, hon tålde kyla, begrov sina döda och
lämnade spår i klippväggar, som tyder på konstnärliga anlag.
Neandertalarens benmassa var starkare i skelettet än benet i
hennes tänder, och därför antar man att
yngre
familjemedlemmar tuggade maten för de äldre. I enligt den
tyska forskningen, som gjorts vid Max Planck -institutet, har
neandertalarna och nutidsmänniskan korsats. Medan
forskningen vid Cambridge universitetet, kommit till att
neandertalarnas och nutidsmänniskans genetiska likheter
högst antagligen beror på att de ärvt sina genetiska likheter
från gemensamma anfädrar. I Afrika har neandertalarnas
genetiska arv spridning endast i nordost bland berberna.
Jag ville också få reda på för vilka sjukdomar jag har anlag
för. En vän till min dotter, som är genetiker, konstaterade då
han granskade mina resultat, att min risknivå för olika
sjukdomar är lägre än den som finländarnas i allmänhet
ligger på. Men jag har 1 % högre risk än medeltalet för gikt
och artros, och en viss risk för ”Parkinsons sjukdom”, samt
benägenhet för hjärt- och kärlsjukdomar. Gikten har redan
konstaterats, artros har jag och min mor dog i blodpropp. En
intressant detalj är, att jag förbränner koffein snabbare än
européerna i medeltal.
NRO 19
Fritidssegling som hobby och sport i släkten
Segelsporten blev allmän i Finland i mitten på 1 800-talet. Till dess hade segling förknippats med fiske, handel och
transport. Liksom i det övriga Europa började fritidsseglarna grunda segelföreningar också hos oss. Dessa föreningar har från första början verkat för bättre sjömanskap och bättre förutsättningar för segling som hobby och
sport, samt ordnat kappseglingar. Segling spred sig inom alla samhällsklasser, både bland svensk- och finskspråkiga, och redan i slutet av 1 800-talet grundades segelföreningar för arbetarklassen.
Brahestad Segelförening rf -Raahen Purjehdusseura ry grundades år 1 890 och fyllde 1 20 år i 201 0. Föreningen hör
alltså till en av de äldre segelföreningarna i Finland, och är den äldsta idrottsföreningen i Brahestad. Brahestad har
ett ärevördigt förflutet som sjöfartsstad, och staden hade personer, som idkade segling som sport redan före segelföreningen kom till. Skeppsredarna ägde lustjakter, kuttrar och slupar. Under sina första årtionden hörde segelföreningen, vid sidan om handelsföreningen, till stadens viktigaste föreningar. Föreningen var först
svenskspråkig, men år 1 91 2 ändrades stadgarna och man beslöt att skriva protokollen också på finska. I början av
1 920-talet blev segelföreningen helt finskspråkig.
Under de första tiderna ordnade man varje sommar en kappsegling från Brahestad till Uleåborg. Ilkka Sovio berättar,
att hans far Jarl Sovio kom hem med en fin vandringspokal i silver. Den hade formen av ett horn. När manskapet seglade tillbaka från Uleåborg hade hornet tydligen använts som bägare för ädlare dryck, och hornets lock hade fallit i
sjön. Hornet utan lock ägs numera av Brahestads museum. En annan händelse, som vittnar om seglingssporten är,
att Pias farfar Tor Sovio miste synen i ena ögat av ett bomslag i tinningen. Som följd av detta berättas det att Tor på
en jakttur fick som byte fem ripor då han med sitt hagelgevär siktade på en hare.
EN KVINNA SOM TROTSADE VÅGORNA
P IA S OVIO-P YHÄLÄ (T290)
Dagmar (Daddi) Sovio, f.Wangel var en skicklig
seglare, kanske t.o.m. skickligare än sin man Tor,
som hade i sin ungdom tillbringat sex år på ett
sanatorium i Schweiz. Tor seglade också och ägde en vacker segelbåt, Signorita. Jag har fotografier av båten i ett gammalt album.
Daddis familj, Wangel, seglade mycket i Nykarleby skärgård. Pappa Gustaf flyttade sin familj på
somrarna till sommarvillan på Skadön. Som lärare
hade han långa sommarlov. Daddis bröder Gustav (Tusse) och Brutus (Butte) – ursprungligen
brahestadsbor också de – blev framstående seglare, men tyvärr drunknade Butte och hans fru
Maj sommaren 1 948, då stormen överraskade
dem. Deras båt i 22-klassen klarade sig inte. Vågorna i Kvarken kan växa snabbt och vara
oberäkneliga.
Tusse deltog med sin vackra mahognybåt Vision
(svensk 30-klass) i kappseglingar och regattor ännu vid hög ålder. Tusses son, alltså min fars kusin, Anders Wangel, som flyttade till sin hustrus
hemland Australien, vann år 1 973 världsmästerskap i 420-klassen, och år1 980 vann han, med
frun Denis som gast, Australiens mästerskap i
420-klassen. Anders representerade Australien
fyra gånger i internationella tävlingar i 420, 470
och 505 klasserna. Efter pensioneringen från sin
Dagmar (Daddi) Sovio vid rodret, och sonen
Birger grimaserar.
15
JOTAILAN JUTUT 2014
Bild tagen uppifrån. Foto Birger Sovio år 1928; I mitten . Kappseglingen är över och båtarna angör bryggan;
t.h. Tor Sovios båt Signorita
universitetsprofessur i medicin kom han troget tillbaka till Finland och seglade med Vision. Han dog
förra våren. Också Tors och Daddis barn blev
seglare, och för Pontus (Nappe) gav havet ett yrke. Han avlade nämligen styrmansexamen vid
Åbo sjöfartskola.
Efter Tors död (1 934) fick Daddi hitta sig ett yrke,
och jobbet som elevhemsföreståndarinna tog
henne först till Uleåborg och sedan till Borgå.
Somrarna tillbringade hon på Kråkskär i Nykarleby skärgård, där hon köpt en liten sommarstuga. I
barndomens skärgård hade också bröderna Tusse och Butte skaffat sig sommarvillor, medan systern Märta (Poppius) med familj tog över
föräldrarnas sommarvilla. Daddi ägde en mycket
sjöduglig segel-roddbåt - Malin hette hon. Eftersom hon bodde på en holme och hade ingen
brunn, måste färskvattnet och mjölken hämtas
från bondgården på fastlandet, och matvarorna
köpte hon i stan, och senare i butiksbilen.
Kråkskärsfjärden var rätt stor, och inte alls så lätt
att korsa då det blåste upp.
hade mera valkar i händerna och hårdare armmuskler.
Farmor var sträng. Det var viktigt att vi kunde
simma. Vi fick inte frukost innan vi hade doppat
oss i sjön, oberoende om det vars sol, regn, eller
storm. Båten Malin skulle hållas i skick.Efter regnet skulle hon ösas och torkas med trasa. Om vi
gnällde fick vi höra att om vi ”pjasar”, så blir vi
inga riktiga sjömän. Som belöning berättade hon
sagor och berättelser, som hon hade ett stort förråd av, samt trollade fram läckerheter, trots att ingredienserna var nog så begränsade på den tiden
och i dessa förhållanden.
Mina kusiner, och särskilt Tor och Bo Helenius,
blev skickliga seglare, och båda bygde t.o.m. sina
båtar egenhändigt. Min egen familj var fattig,
pappa hade dött, och ingen som vi kände i Uleåborg ägde en segelbåt. En gång när jag var på
besök hos min klasskamrat Karin var det regatta i
Vasa. Tusse var där med sin båt och han bjöd mig
med i båtlaget under kappseglingen. Jag var
ganska stolt när jag fick göra nytta för mig. FockUnder åren 1 942-49 förlorade Daddi fyra av sina en lossnade i den hårda vinden och fastnade i
fem barn. Hon började ta oss barnbarn till sig på förstaget. Fastbunden med en lina fick jag krypa
somrarna och då fick vi lära oss ”sjövett”, samt på det våta däcket och bärga seglet.
regler, färdigheter och termer som behövdes i
båten. Någon knop lärde vi väl också. Men Gud Daddi tillbringade sina somrar på holmen, ofta
förbarme sig om man steg i båten med sandiga ensam, ännu efter hon fyllt 80 år. Hon var noga
fötter eller stod i båten!
med sin klädsel, och ofta till små fester med släkt
och vänner i skären, bar hon Nappes vita styrKusinen Bo (Bobi) Helenius och jag var samtidigt mansmössa. Motorer hade hon svårt med. Henpå Kråkskär. Vi var väl ungefär tio år gamla då nes dotter Ingeborg (Pipsan) Helenius köpte en
Daddi sydde åt oss ett segel av ett gammalt bols- glasfiberbåt med aktersnurra till stugan, men
teröverdrag. Seglet fäste hon i en gammal åra, Daddi ville inte använda den. Ortsborna konstatesom fick tjäna som mast. Vi rodde upp i rade på sin lokal dialekt, att ”tå hon int' ork ro så
vasskanten i motvind och länsade i medvind, dag reker hon”.
ut och dag in. Vi tävlade också om vem av oss
16
NRO 19
Sjöbjörnen Markku Lindberg (T407)
med den seglade jag i tio år. ”
Pia träffade Markku Lindberg i Brahestad och
frågade om han ville berätta om sina
seglingar. Markku har varit kommodor för segelsällskapet Raahen Purjehdusseura under
tre perioder och vicekommodor under en.
Han har också varit sällskapets sekreterare,
och hans hustru Sirpa dess skattmästare. Havet har givit Markku hans egentliga yrke. Han
är utbildad skeppsmäklare och fortsatte efter
sin far som direktör för mäklarfirman August
Lindberg, som familjen ägde.
Det blev paus i mitt seglande då jag fyllde 1 8 år och anmälde
mig som frivillig till flottan. Efter värnplikten flyttade jag till
London för att studera, och därifrån till Sverige osv. År 1 977
fortsatte jag att segla med en Medusa-motorsegelbåt, som
jag år 1 990 bytte till en Sunwind 35, som jag fortfarande har.
Jag har seglat med båtar av lite varje typ, och bl.a. så hyrde
vi med ett gäng år 1 995 från Marmaris en båt av typ
Sundance 36, och kappseglade med den under en vecka efter att ha först tränat en vecka. ”
Markku berättar om sitt seglingsintresse:
”Jag har seglat sen jag var sex-sju år gammal. Först byggde
jag en stockflotte som jag försåg med mast, och sommarvillans gardin fick fungera som segel. Rodret gjorde jag
av en planka. Det blåste hård östan när jag testade min flotte
och styrde ut från vår strand mot holmen Tasku. Flotten tog
emellertid kurs rakt ut mot öppna havet och Sverige, och jag
befann mig i ”sjönöd”. Mor och Lena rodde allt vad de orkade och fick fast mig. Flotten fortsatte till Sverige och jag
hem till villan. Det gick några år och jag fick göra en segelbåt
av pappas gamla roddbåt. Båten hade både klyvare och gaffelsegel. Som 1 4 åring köpte jag en söndrig Lighting och
Markku tror, att seglandet inte är ärftligt eftersom han inte
sett att hans släktingar skulle ha seglat, men fortsätter, att
han själv nog har haft med havet att göra under hela sitt liv,
och började redan då han var 1 4 år köra en bogserbåt i
hamnen på somrarna.
M ED SEGELBÅT ÖVER ATLANTEN
Markku fortsätter att berätta: ”År 1 991 var jag en av manskapet, som seglade en väns båt från Villamoura i Portugal
till Kanarieöarna. På den resan frågade en i man-
skapet om jag kunde tänka mig att segla som gast
på hans båt över Atlanten. Och så klart ville jag
det. Vi seglade över Atlanten i slutet av följande
år. Båten var en Swan 371 (11 ,28m), se
Markkus syster Lena Koski knäppte fotot av Markku och Pia i segelföreningens hamn
i Brahestad sommaren 2013
17
JOTAILAN JUTUT 2014
http://sailbo atdata.com/viewrecord.asp?class_id=2041 .
Vi var en besättning på fyra män, av vilka en var en kamrat,
som jag hade lockat med från Brahestad. En av killarna
hade jag inte träffat tidigare. Kemin mellan oss fungerade fint
och inga gräl uppstod. Vi delade på vaktturerna på natten
mellan tre av oss, så att vi hade två timmars pass var och
en. När morgonen ljusnade kom skepparen med i teamet.
Han var nämligen också vår kock. I Las Palmas bunkrade vi
proviant. Vi hade fyra burkar öl per dygn, och vatten tog vi
åtminstone ett par hundra liter i plastflaskor, av vilka vi
kanske konsumerade bara hälften. Maten inhandlades i olika
slags konservburkar, gröt åt vi förstås dagligen, och likaså
ägg. Vi fiskade också lite genom att dra ett drag efter båten,
men farten var så pass hård att vi fick inte många napp.
När man frågar Markku vad han rekommenderar att skall tas med i sjömanssäcken, kommer han att tänka på
åtminstone en ylletröja, seglarhandskar, tskjortor, kalsonger, strumpor, shorts,
jeans, ett par goda seglarskor, samt egen
livväst.
Markku berättar att båten togs upp på
Kanarieöarna. ”Vi målade båtbottnen,
reparerade rodret och fick service för motorn, som hostade då och då. ”.Tiden blev
inte lång under den tre veckor långa
seglatsen.”Som tidsfördriv underhöll vi
oss med att göra knopar. Kort spelade vi
inte. Vi hade inget instrument med oss,
men om jag skulle bege mig igen på en
likadan seglats skulle jag ta gitarren med
mig. Visst läste man och sov och slöade
på däcket. Vid solnedgången sjöng vi
sjömansvisor. Var och en fick en liten
whisky varje kväll, så länge som förrådet
räckte. ”
På frågan om Markku skulle vara redo att bege sig på en ny
tur över Atlanten, och huruvida han kan rekommendera en
likadan seglats för andra, svarar Markku såhär:
”Jag rekommenderar till personer som är intresserade av
segling och som tror sig orka göra en sådan här resa. Man
kommer ju inte bort därifrån innan man är framme i destinationen. Själv skulle jag gärna göra det om igen, om jag skulle
vara i skick. Med mina nuvarande krämpor går det inte”.
Markkus båt Baccus (Sunwind 35) på kryss.
Om navigeringen konstaterar Markku, att ”på den tiden hade
man ju inga ordentliga GPS eller andra fina instrument, som
vi har idag. Vi hade nog en sextant, och en GPS som angav
en ”fix” per dygn, om vi kom ihåg att observera när en satellit
passerade. Ibland lyckades det ibland inte. Båten seglade
fint och den var snabb. Först seglade vi från Las Palmas till
Cap Verde, och därifrån via Barbados till St. Lucia. ARC
sailing regattan startade ungefär vid samma tid, men den
gick direkt till St. Lucia. Vi såg nog tre ARC båtar på Cape
Verde, av vilka två var där i nödhamn.
Faror förekommer: man kan kollidera med en val, en container som fallit i havet, osv. Och naturligtvis kan man överraskas av dåligt väder ibland, och måste därför vara på sin
vakt. Förutom ”brousing” hade vi inga haverier, men seglen
revs nog. Vi körde söderom Sargassohavet, Golfströmmen
18
kände vi inte av. Delfiner siktade vi och en val. Vindarna var
passadvindar, dvs. vi seglade mest med spinnakern uppe,
eller så hade vi två Genuasegel ”i psalmbok” stödda av bommar. Vågorna var ju stora som höghus, då de rullade mot
aktern, och vi var rädda att de skulle sluka oss, men båten
lyftes alltid snyggt upp på vågkammen trots allt. ”
Termer:
gaffelsegel =ett
fyrkantigt segel vars övre kant är fäst i en
”gaffel” och nedre kant i en bom.
klyvare =framsegel
spinnaker=bollformigt framsegel
genuor ”i psalmbok” =vid segling i medvind, två framsegel
stödda med bommar på var sin sida om masten
sextant=ett instrument som mäter vinkeln mellan solens och
stjärnornas höjd över horisonten för att fastställa breddgraden
” brousing ”= farlig situation när segelbommen träffar vattenytan då båten lutar sig, vilket kan leda till att båten kantrar och
vänder sig upp och ner.
NRO 19
OM ATT HÄMTA EN BÅT FRÅN BELGIEN
TILL H ELSINGFORS
H ASSE LINDQVIST (T41 4)
Telefonen ringde i juli 1 990. Det är Seppo här!
Jag köpte en segelbåt från Belgien och samlar nu besättning. Vill du komma med? Jag
kommer ju från en sjöfararsläkt, så saken var
klar. När åker vi? Jag packade mina grejor
och den överenskomna morgonen befann jag
mig på Vanda flygplats.
Förutom Seppo fanns där Olli, så vi var
redan en besättning på tre. Vi steg på
planet och under flygresan till Bryssel
klarnade det vad projektet gick ut på.
Det var en större tvåmastad segelbåt
som väntade på oss i Ostende hamn vid
Nordsjökusten. Efter att ha fått i oss
stadiga biffar och mustigt öl i Bryssel
satt vi oss på tåget, som tog oss knappa
hundra kilometer till Atlantkusten och
Hasse Lindqvist styr genom Kiel-kanalen
Ostende. Vi tog vårt bagage till en stor
lägenhet, som ägdes av den finska juristen Matti, vår avfärd tog vi loss, och efter högvattnet drog
och begav oss att titta på båten. En tremastare ebben ut oss långt från kusten och vi vände fören
guppade i kanalen och väntade på att förflyttas till mot norr och Kiel-kanalen.
Finland.
Nordsjön är ett grunt och stormigt randhav till AtJakten undersöktes och vi konstaterade att mo- lanten, och en av världens mest trafikerade havstorn inte startade. Starten försenades. Stäm- områden. På vår rutt skulle vi passera två av
ningen var spänd och orden haglade, för det var världens största hamnar, Rotterdam och
meningen att allt skulle vara klart. Vi som var gas- Antwerpen, samt många andra hamnar. På nättar förstod nu att det var Matti som sålt båten. Vi terna var vi rädda när fartygen körde mot hammåste snabbt hitta någon som kunde reparera narna och korsade vår färdriktning. Vår skeppare
motorn. Vi hittade en reparatör, och det blev klart Antti var mannen på sin plats och hans sakkunatt ackumulatorn samt vissa andra delar måste skap lugnade båtens okunniga besättning. Matti,
bytas ut. Vi som kommit som hjälpkarlar tog det som sålt båten, hade bestämt att han vill komma
lugnt och bekantade oss med den soliga staden med på ett kort besök till Finland.
och dess ölutbud. På kvällen träffade vi Mattis
finska kontakter, som hade köpt ett hus till- Vi hade tur, för havet var lugnt, och Antti hade tid
sammans. De kallade huset för stenhuset, men att berätta för oss om Nordsjöns faror, dess gryndet lilla gamla sju meter breda trevåningshuset nor och sandbankar, som flyttade på sig. Antti
var byggt av trä och hönsskit.
varnade oss särskilt för Väst- och Ostfrisiska öarna, där många sjöfarare hade slutat sin färd. I
Vi satte oss på gården till huset, som finnarna äg- dessa farliga farvatten hade flere Sovelius' skepp
de, och planerade vår avfärd nästa morgon. Då lidit skeppsbrott, åtminstone skeppen Wasama,
först klarnade det att vi hade inte en enda riktig Tapio, Sovio och Salahmi.
sjöman i vår besättning. Vi konstaterade också att
vi saknade sjökort och kompetens, och visste inte Efter att ha seglat i fyra dygn kom vi sent på
skillnad på longitud och latitud. Men vi hade tur. kvällen till floden Elbes mynning. Nu var vi riktigt
Teknologistuderanden (en evig sådan), som hette rädda, för jättelika fartyg befann sig helt nära i
Antti och bodde i huset, var en erfaren sjöfarare. mörkret. Endast deras röd-gröna lyktor lyste och
Efter att ha lyssnat på oss ett tag sade han, att angav riktningen. Maskinernas dunkade hotade
han kunde hänga med över Nordsjön och hoppa alldeles bredvid. Jag märkte endast att det fanns
av när vi kommit till Kiel-kanalen. Morgonen för ett slags trafikljus i mörkret och förstod att de vi-
19
JOTAILAN JUTUT 2014
sade var man skulle köra in i kanalen. Jag förstår vinden, och jag skulle kliva upp i masten för att
fortfarande inte hur allt hände, men till slut var vi lösgöra sockeln och vajern som hade trasslat in
inne i kanalen. Vi stannade i det första ”hålet” och sig. Det visade sig vara ganska enkelt att kliva
lade oss till kojs.
upp i masten. Alltid när båten dök
nedförsbacken klev ja uppförsPå morgonen konstaterade vi, att kanabacken. Till slut fick jag lös vajern och
len var en rätt så stor ränna: 80 meter
kunde komma ner på däck. Jag
bred och distansen till Östersjön var
minns hur mina händer var helt
1 00 kilometer. Vi gjorde uppköp i
blodiga och utan känsel av kylan.
marketen, tankade båten och fortsatte
vidare. Väldiga fraktfartyg på väg mot
Den värsta rivande vinden hade lagt
Nordsjön kom emot oss. Sen meddesig och vädret klarnat, men vågorna
lade Antti, att han skulle hoppa av. Efter
gick ännu höga och knuffade oss mot
att ha önskat oss en god resa försvann han till Finland. Jag minns hur jag turvis kollade kompasTyskland. Antti var en riktig teknolog och världs- sen, vattendjupet och horisonten samtidigt som
van till på köpet. Vi var nu ensamma. Det blev jag vände på rodret. Alltid när båten sjönk ner från
klart, att relationen mellan köparen och säljaren vågkammen försökte den sticka undan och rulinte var OK. Seppo var inte nöjd, med vad vet vi lade både till vänster och till höger. En ny rädsla
inte, och juristen Matti,säljaren, trivdes i kajutan uppstod då man tittade på mätaren, som mätte
med sina vinbuteljer. Färden mot Östersjön gick djupet. Tidvis visade mätaren drygt en meter.
bra medan motorn surrade. Tidigt på morgonnat- Hoppas att den visade fel. Östersjön är ett grunt
ten hade vi hunnit till kanalens östra ända och vi hav, med ett genomsnitts djup på bara 54 meter.
förflyttade oss genom slussen till Östersjön.
Och återigen överraskade havet. En ogenomOch igen hade vi problem! Inte ett enda sjökort för tränglig dimma isolerade oss. Havsytan blev
Östersjön. Det var meningen att de skulle finnas, spegelblank och sikten var bara 2-4 meter. En
men vi hittade inga. Vi vände om, och i hamn- fullständig tystnad rådde, var befann vi oss,
kontoret fick vi köpa några kort, efter att ha talat kommer någon att ramma oss. Autopiloten och
med vakten. Vi körde vidare med maskin och radarn var döda. Stanna maskinen, låt oss lyssgick i land när vi hittade en lämplig plats där vi na om det finns båtar i närheten. Seppo försökte
kunde duscha och äta. På morgonen fyllde vi tan- få navigeringsapparaten att fungera, men med
ken och styrde vidare. Jag undrade hur en motor dåligt resultat. Han ropade på hjälp. Sen hörde
kunde vara så fantastisk, för med undantag av man en lugnande röst i radion: ”Bore Star hör er,
våra pauser hade den surrat hela resan. Vi åkte hej. Ni råkade ut för en storm”. Jo, sade Seppo,
genom danska sundet och satte kosan hemåt. var är vi? Bores radist gav oss koordinaterna och
Vädret var fint, med lätt medvind, vi hissade segel berättade att vi är nära gotländska kusten. Det
och slörade sakta mot Gotland.
lugnade oss. Dimman började lätta och vi kunde
höra snattret av en motorbåt. Till slut upptäckte vi
Efter att ha seglat i tre dygn förändrades allt plöts- en fiskebåt alldeles bredvid oss. Männen lyfte upp
ligt. Östersjön visade sin makt och helvetet var nät. Där fanns vår räddning och det gällde att hållös. Det regnade, vinden tjöt och rev seglen. Det la sig bredvid dem. Seppo ropade i radion och
var orkan. Vindstyrkan var 27 m/s. Båten kräng- försökte få kontakt med fiskarna. Vi hörde Seppos
de, steg och sjönk. Vågorna var stora som röst från fiskarnas radio, men karlarna besvärade
stenhus. Båtens för vände sig stundom motvinds sig inte att svara. Efter att ha väntat i ett par timstundom sidlänges och baklänges, höjde sig på mar hörde vi hur en fiskare uppmanade oss att
vågkammen och sjönk på nytt ner i det tomma. följa dem till hamnen. Vi följde fiskebåten och körHela besättningen tog skydd i kajutan och nere i de in i hamnen genom en liten öppning. Vi var
sittbrunnen, för efter att ha lösgjort sig från seglen räddade och tackade fiskarna.
snurrade vajrarna nu runt i cirkel, och det var bäst
att hålla sig borta från däcket. Stormen bara fort- Vi befann oss i en liten by på Gotlands ostkust.
satte, och jag har funderat efteråt hur märkligt det Jag stod på bryggan och värmde mig i solen. Allt
var att jag inte blev alls rädd. Till slut fanns endast var väl igen. Men så var det inte. Matti, som sålt
storsegelvajern kvar och i den hängde en meter båten, meddelande att det här räckte nu för holång bit av det kvarblivna seglet, som vi måste få nom och han skulle ta flyget till Finland. Min åsikt
bort för att kunna stiga ut på däck. Vi kom öve- var, att vi behövde återigen hjälp av en sjökunnig
rens om hålla motorn igång och styra fören mot person. Vi hade inga sjökort och ingen av oss
20
NRO 19
hade de färdigheter som behövdes. En man
ställde sig bredvid mig på kajen. Han tittade på
vår båt och konstaterade att havet kunde vara
oberäkneligt. Jag presenterade mig, och mannen
svarade ”Bengt”. Han berättade att han är fiskare
i tredje generation och har fiskat i dessa vatten
redan i trettio år. Jag berättade för Bengt, att
kaptensplatsen var ledig på vår båt, och undrade
om han var intresserad. Bengt svarade, att den
passade honom utmärkt för han hade sommarsemester. Jag ropade åt Seppo, att båten har nu en
ny kapten, och att han fick betala hans flygresa
tillbaka till hemön när vi kommit hem. Klart, sa Seppo.
Biler uppifrån och ner. Segelbåtar och
åskådare, antagligen vid en kappsegling i
Brahestad. Birger (19 år) kliver upp för att
hitta sin bildvinkel (jmfbilden på sid. 19).
Bilderna är från Pia Sovio-Pyhäläs
samlingar
.
Vi satte oss i Bengts Saab och åkte till hans hem där han
packade lite grejor åt sig och tog avsked av sin familj. Båten
h ade provianterats, vi kastade loss och styrde mot
det öppna havet. Också Matti hade ändrat åsikt,
och följde igen med oss med sina vinflaskor.
Bengt kunde sitt yrke. I en handvändning ställde
han in navigationsapparaturen och andra hjälpmedel som behövdes. Resan mot Helsingfors
gick lugnt, motorn spann och autopiloten skötte
styrningen. Jag satt ett par sommarnätter och
lyssnade på och pratade med Bengt. Vi satt på
kanten av sittbrunnen varifrån vi kunde iaktta ett
det ganska stora ljusbordet, vars roterande kägla
berättade oss vad som pågick runt oss. Bengt
identifierade alla skepp som vi passerade från det
de dök upp som små gröna, några millimeter stora, ljuspunkter på skärmen. De där är ryska
fiskebåtar, det där är Bore, och det där Silja och
där är Viking. Efter några timmar seglade fartygen
förbi oss.
Den moderna tekniken väckte också förundran.
Autopiloten, som styrde vår båt automatiskt
såsom vi programmerat den, höll faktiskt vad den
lovade. Destinationen som vi programmerat in utanför Hangö visade sig vara Gråhara fyr utanför
Helsingfors. Om vi inte hade ingripit hade vår båt
kört rakt på den. Klockan fyra på morgonen angjorde vi bassängkajen vid Helsingfors saluhall.
Vi hade en oförglömlig ca 21 00 km lång båtresa
bakom oss. Följande morgon kl. 1 2 samlades vi
på salutorgets uteterrass och gick igenom vår sjöresa, och konstaterade att det var inte alls en tokig upplevelse som vi hade haft. Också de stora
båtarna satsar på tur. Tänk nu vad som hände
Costa Concordia, som kantrade i strandvattnet i
Italien fredagen den 1 3.1 .201 2. En sjöman är alltid en sjöman!
21
JOTAILAN JUTUT 2014
SLÄKTENS NYKOMLINGAR
Joar Sixten Cederblad Eldh
27.1 2.2011 , Göteborg
Föräldrar: Pär Vilmar Sovio Cederblad och
Stina-Kajsa Eldh (T298).
Joar är lillebror till Olle
Konstantin Johann Liesz
3.11 .201 3, München
Föräldrar: Arhur Joann Liesz och
Anneli Victoria Tillmanns- Liesz
( T278)
Anna Aino Anneli Sovelius
Aurora Ella Adelia Weikkolainen
30.05.201 3, Brahestad
Föräldrar: Susanna Sovio och Miika
Weikkolainen (T233e)
27.1 .201 0, Helsingors
Föräldrar: Pertti Antero Sovelius och
Elisa Anneli Sovelius, f. Rauhala
(T363)
Alexandra Matilda Hellenius
Julia Hippu Helmiina Koski , 29.3.201 0, Ylivieska
Konsta Konrad Koski , 23.6.201 2, Ylivieska
Föräldrar: Janne Koski och Tutta Elmiina Koski, f.
Leskinen (T406 )
22
4.5.201 0, Kyrkslätt
Föräldrar Åsa Hellenius och
Jerry Kämpe-Hellenius (T309)
NRO 19
Elviira Elisabet Sovio s.08.1 0.2011 , Reso
på bilden tillsammans med sin bror Elia
Föräldrar: Jussi Sovio och Linnea Sovio,
f. Valonen (T233a)
Eleonora Elina Linnea Lahtivirta,
1 6.1 0. 2008, Helsingfors
samt tvillningarna Niklas Jan Armas Lahtivirta
och Wilhelm Jeremias Gustaf Lahtivirta
24.6 2011 , Vanda
Föräldrar: Tapani Armas Lahtivirta och Dordi
Eva Marika Lahtivirta, s. Ekberg (T383)
Edvard Anders Helenius
Lorelei Eleanora Sovio
20.4.201 3, Kanada, Abbotsford
Föräldrar: Lucas Johan Sovio
och Tatjana Sovio, f. Shurr
(T283)
f. 1 3.1 2.201 0, Stockholm
Emilia Helenius
f. 29.8.201 3, Stockholm
Föräldrar: Johan Anders Helenius
och Malin Olofsson (T303)
För uppdateringen av vår släktmatrikel och adresslista ber vi er vänligen informera oss om nya släktingar,
giftermål och avlidna, samt meddela oss om er adress ändrats, i synnerhet er e-mailadress. (Och håll
gärna kontakt också när ni inte har något särskilt ärende. ) Meddelanden tas emot av våra
styrelsemedlemmar. Kontaktadresser finns på pärmens insida. Eller använd släktföreningens email
[email protected]
Efter att vi utsett kontaktpersoner för släktgrenar kan ni skicka meddelanden också genom dem.
23
JOTAILAN JUTUT 2014
Följande släktingar har avlidit
Kerttu Inkeri Tuominen , f. Sovio
T 311
Esko Eljas Koivusalo
T251
f.1 2.8.1 920
d. 1 2.7.201 3
f.23.6.1 936
d.1 2.1 .201 2
Brahestad
Sammatti
Seinäjoki
Helsingfors
Ina Gertrud Harala, os. Sovio
T274
Alpo Salomo Harala
T274
f. 25.4.1 91 8
d. 29.1 201 2
f. 24.9. 1 91 3
d. 21 .6. 201 2
Brahestad
Tammerfors
Kangasala
Tammerfors
Lauri-Matti Keltikangas
T247
Riitta Kyllikki Sovio, f. Iljamo (förr Ingman)
T280
f. 1 .3. 1 962
d. 6.2. 201 3
f. 1 5.4.1 923
d. 6.1 0.201 0
Helsingfors
Helsingfors
Kuopio
Kanada, Abbotsford
AV GRAVVÅRRDSFONDEN
I förslaget till stadgeändring kommer vi att beakta också gravvårdskommitténs verksamhet och
dess gravvårdsfond. Gravvårdskommittén har från första början deltagit i skötseln av släktgravar,
främst i Finland och Brahestad, men också släktens gravar i Stockholm och Florens har
kontrollerats. Gravvårdsfonden får ingen regelbunden finansiering utifrån. I huvudsak har
försäljningen av släktvapnet och i synnerhet donationerna från släktingar givit intäkter. Förslaget
till stadgeändring ändrar inte denna praxis, utan vi välkomnar donationer också i fortsättningen.
Gravvårdskommitténs bankkonto är (IBAN) FI74 1 200 3000 01 90 26
Bank Nordea (BIC NDEAFIHH).
24
NRO 19
Foton från släktmötet den 3. aug. 201 3
Photos: RAINER B ERNDES
Den årliga medlemsavgiften till Sovio-Sovelius släktförening är 20 € / person. En
familj betalar endast en medlemsavgift om familjen bor i samma hushåll.
Medlemsavgiften faktureras årligen.
Släktföreninges kontonummer är (IBAN) FI24 1 200 3000 01 87 62, och banken är
Nordea, Finland (BIC: NDEAFIHH)
25
I SSN 2342-1 878