1. No category

Albin 57 nr 240 ”Escape”
Min första båt
Jag har haft förmånen att äga två Albin 57. Den första för att göra stora
misstag med och den andra för att göra mycket mindre misstag med.
Den första, nr 240, köpte jag 1982 i Söderfors i norra Uppland. Den var i
mycket bra skick och med originaltrailer. Jag betalade 37,000 kr kontant
krokade trailern på bilen och körde ner den till Linköping där jag bodde
då. Jag hade nästan ingen erfarenhet av segling över huvud taget.
Dagen efter att jag köpt båten lyckades jag trots allt få ihop riggen och
allt det andra. "Montera stag och vant till röstjärn" och liknande som
stod i beskrivningen var dock inte så lätt att förstå. Glad i hågen började
jag genast segla och tappade omedelbart rodret då jag glömt sätta i
sprinten som håller det på plats! Innan det sjönk lyckades jag dock få
fatt i det.
Med en kompis tog vi oss senare denna sommar via Göta Kanal,
Söderköping och Mem ut i Östergötlands skärgård. Nuturen som jag
skådade där för första gången var helt underbar men en smula
svårnavigerad. Trots nyinköpta sjökort var det efter en stund svårt att
riktigt veta var vi befann oss. Vi trodde att vi bara kommit ett litet stycke
ut i skärgården. Vi gick iland på en ö. Av ortsbefolkningen lyckades vi få
reda på vad ön hette utan att avslöja vår belägenhet av att inte veta vår
belägenhet. Det visade sig att det var den allra yttersta ön i havsbandet
före Estland. Sjökortet avslöjade dessutom att området vi passerat var
alldeles fullt av grynnor och skär som vi inte sett. Efter tre dagar reste
min kompis hem. (Har aldrig förstått riktigt varför.) Jag fick fortsätta min
odyssé på egen hand. Att mina glasögon var tappade i Göta Kanal gyttja
gjorde inte saken lättare.
På hösten gick jag en kurs i navigation och tog förarintyg. Det kan jag
rekommendera alla att göra!
På somrarna skaffade jag så småningom en båtplats i Västervik och
seglade mycket i St. Anna, Gryts, Tjust och Misterhults skärgårdar. Till
och från Västervik tog jag båten antingen via Göta Kanal eller på trailern
bakom bilen. Båten var av den typen som har brytpinnar för att fixera
kölen nere. Det gick åt många brytpinnar eller M5 bultar som jag
använde. Höga vågor kunde också få brytpinnarna att gå av. Ingen bra
teknisk lösning.
Jag seglade Escape ganska tufft för att testa var gränserna låg både för
mig och båten. Det var svårt att kryssa mot vinden då det blåste mera
än 12 m/s. Med motor och revad stor gick det dock att segla mot i hela
© Örjan Kärrsgård 13-02-07
Sidan 1(3)
17 m/s. Med läns är det nog bara vågornas storlek och längd som sätter
gränsen. Det kan bli omöjligt att styra och man far bara runt som en
liten kork. Härligt var det att surfa länge på framkanten av vågor så
stora att horisonten försvinner då båten befinner sig i vågdalarna i
Hanöbukten. Albin 57 planar dessutom ganska lätt.
Det gick också bra att segla i minusgrader på vintern. Min hemmahamn
var då i Linköping och den ligger ett stycke upp i en å som heter
Stångån med relativt varmt vatten. Vid dess utlopp i sjön Roxen bildas
ett rätt stort område med öppet vatten innan isen tar vid. Den optimala
segelturen var att segla till iskanten, ankra i isen, ta på långfärdsskridskor och ta en tur vidare på den frusna delen av sjön. Det gjorde
jag en annandag jul. Upplysningsvis kan nämnas att en Albin 57 klarar
två centimeters nyis.
Någon sommar seglade jag upp till Stockholm en annan genom Kalmar
sund och vidare till Utklippan. Därifrån till Christansö och Bornholm. Att
uppleva Sverige från havet är verkligen något helt annat än att göra det
från land.
Mitt starkaste minne var dock att för första gången segla över öppet hav.
Dimman låg tät när jag lämnade Utklippan. Den förblev så under större
delen av dagen trots att väderprognosen hade utlovat något helt annat.
Stora bölande grå monster dök upp i dimman. Inte förrän fraktfartygen
kom riktigt nära blev jag klar över vilken kurs de hade. Lyckligtvis aldrig
rakt mot mig. Jag seglade på död räkning i dimman. En timme syd och
tre timmar väst, en timme syd och tre timmar väst osv. Sent på eftermiddagen tittade solen fram, fast bara en timme. Därefter tornade
mörka moln upp sig i väster. Vinden ökade i styrka och vågorna blev
efterhand allt större. Dessutom blev det kolmörkt. Bara skummet från
vågkammarna syntes. Att fräffa en ö som bara är 500 meter som längst
förstod jag var omöjligt och beredde mig på att tillbringa natten på sjön.
Gick ner i ruffen för att ta på mig ett par extra byxor och få i mig en
smörgås. Där upptäckte jag att flera centimeter vatten skvalpade runt på
durken. Jag hade dumt nog haft ruffluckorna öppna och de vågor som
sköljt över båten hade tagit sig in. Jag passade på att titta efter fyrar
och deras karaktärer på sjökortet. Kanske skulle jag få syn på något ljus.
I annat fall tröstade jag mig att jag seglade öster om Skåne med en kust
av sand. Relativt mjuk att kapsejsa mot.
Jag mådde dåligt av att sitta i ruffen. Gick upp i sittbrunnen, spydde,
startade motorn och tog upp den kurs jag gissade kunde vara den rätta
med tanke på avdrift och hur långt jag borde ha kommit. Då! Rakt
föröver … ett litet rött blink … fem sekunder … ett litet rött blink igen.
Det var utan tvekan fyren på Christans ö! Med revad stor och med
propellern ibland snurrande och ibland nere i en vågdal gick det framåt.
© Örjan Kärrsgård 13-02-07
Sidan 2(3)
Kanske i två knop. Efter många timmar red jag på en våg in i sundet
mellan Christansö och Fredriks ö.
Men äventyret var inte över. Det hade bara börjat.
För mig var den lilla ön bara tänkt som en mellanlandning för att inte
behöva gå till Bornholm i ett streck. Christians ö är inte så känt i Sverige
men är något av danska seglares Hawaii. Jag kom att ligga inblåst där i
en vecka. Gemytliga danskar är lätt att bli vän med. Vi hade mycket
trevligt både på ”Kroen” och ”Månen”. Men det är som man säger en
annan historia.
När jag väl var framme på Bornholm tog jag katamaranfärjan från
Allinge till Simrishamn. Det var dåligt väder då också och färjan gjorde
väl 20 knop. Jag tittade genom en ruta länge in på styrman. Vad jag
kunde se ägnade han inte radarskärmen någon som helst uppmärksamhet. Efter att vilat upp mig genom att jobba en vecka återvände jag
till Bornholm. På en fantastisk fin höstvecka med stadiga västvindar
seglade jag tillbaka till Västervik.
Jag flyttade till Skåne 1993. Jag seglade båten runt Sverige till Malmö.
Mina segel var slitna och utblåsta och dessutom hade någon stulit min
trailer. Väl i Skåne upptäckte jag att det stod en övergiven Albin 57 på
en rostig trailer i en trädgård i Barsebäcks hamn. Kanske något för mig?
Något år senare fann en annons i Sydsvenskan som jag ringde på. Det
var mycket riktigt båten jag sett i Barsebäck. Ägaren ville ha 20,000
kr. Det tyckte jag var för mycket. Jag behövde ju bara bättre segel och
en trailer. Två år senare gick jag förbi samma trädgård. Båten stod kvar
och ägarna var på plats. Läge för en förhandling! Vi hamnade på att jag
bjöd 9,000 kr och ägarna ville ha 10,000 kr. Låsta positioner! Då frågade
jag om det inte fanns en motor också. Den fanns i vedboden och jag
betalade 9.500 kr för båt, trailer, en 7,5 Hp motor och nästan oanvända
segel. Båten kördes till Lagunen i Malmö, min hemmahamn då. När vi
spolat av 5 cm löv på båten upptäckte vi att den var i bra mycket bättre
skick än Escape.
Några olyckor hände mig egentligen aldrig med Escape men någon sa
efterhand att min båt såg ganska "befaren" ut. (En vänligare omskrivning av sliten och misshandlad.)
Fortsättning följer …
I Escape hade jag en mobiltelefon för att kunna sköta
jobbet från båten. Om jag minns rätt kostade den lika
mycket som båten och vägde 12 kg. Den tömde ständigt
båtens batteri. Jag testade om jag kunde ringa när jag
var på väg till Christians ö. Det gick inte. Från en
bergsknalle på Bornholm gick det dock att få kontakt
med Trelleborgsändaren.
© Örjan Kärrsgård 13-02-07
Sidan 3(3)