1. No category

Annika SahlinPlatt, parodontolog och Lotta
Eriksson, tandsköterska arbetar
på Söder i Stockholm.
Hon lägger upp vården på ett sätt som hon tror
på och bestämmer själv vilka medarbetare som
hon vill jobba med. Det bidrar till att Annika
Sahlin-Platt trivs som privat specialist.
Text: Janet Suslick Foto: Michael Melanson
18
A
nnika Sahlin-Platt är privat parodontolog inom Praktikertjänst. Hon arbetar på en klinik nära Nytorget på Söder i Stockholm. Två dagar varannan
vecka jobbar hon i Nyköping.
Att jobba som specialist är ett teamarbete –
inte bara mellan Annika Sahlin-Platt och de
tandhygienister och tandsköterskor som hon
jobbar närmast med, utan även med patienternas ordinarie tandläkare.
– Min roll är att vara tillgänglig för allmänTandläkartidningen årg 102 nr 13 2010
Större frihet
som privat specialist
tandvården. Det ska vara lätt för tandläkare och
tandhygienister att kontakta mig och snabbt få
hjälp.
– Vi resonerar om vad jag ska göra och vad de
vill göra själva. Kommunikationen är a och o.
Annika får de allra flesta av sina patienter på
remiss, främst från privattandläkare, men en del
patienter hittar till henne via internet och gör ett
eget vårdval.
– När en »rå« patient, en som inte har varit hos
någon hygienist, kommer till mig på remiss från
TandläkarTidningen årg 102 nr 13 2010
en allmäntandläkare, undersöker jag och ger ett
behandlingsförslag, säger Annika Sahlin-Platt.
Vilka tänder kan räddas? Vilka kan kanske räddas? Hur? Hon ger också förslag om protetik eller implantat.
– Ibland är det uppenbart att det bara finns en
väg att gå, men det är sällan att det inte går att
rädda några tänder som kan fungera bra. För det
mesta finns det flera olika behandlingsmöjligheter.
Tillsammans med tandläkaren resonerar hon ➤
19
REPORTAGET
»Implantatkirurgi är scenografi.
Det ska vara funktionellt, men jag gör kulisserna
för att det ska vara vackert också.«
➤ om vad som är odontologiskt och ekonomiskt
möjligt och vad patienten orkar med.
När patienten kommer på återbesök hos henne
diskuteras möjligheterna med patienten. Annika
ger patienten ett hum om vad allmäntandläkaren
kan göra och försöker förankra det hos patientens ordinarie tandläkare. Det gäller att vara tydlig utan att låsa fast ett behandlingsförslag innan
en utvärdering av behandlingen är gjord.
– Teamarbetet är viktigt. Vi kommunicerar
på olika sätt, via telefon och säkra kommunikationssystem.
I Stockholm arbetar Annika Sahlin-Platt i team
med två tandsköterskor och två tandhygienister.
Kliniken består av 123 väl utnyttjade kvadratmeter och har fem behandlingsrum. Det är små
rum utan dörrar längs en labyrintlik korridor.
Bara Annikas behandlingsrum har skjutdörrar.
– Patienterna måste kunna känna att de kan
prata privat. Många gånger är det jobbiga besked
som de får, berättar hon.
På kliniken arbetar två andra team med var
sin allmäntandläkare. De jobbar i sologrupp och
utnyttjar samma behandlingsrum. Sammanlagt
arbetar fyra tandhygienister och sju tandsköterskor på kliniken.
Annika
Sahlin-Platt
20
Toklånga dagar
Själv jobbar Annika »i sologrupp med sig själv«
fyra dagar i veckan. Det blir långa dagar.
– Jag jobbar tills jag är färdig. Jag har inte vett
att gå hem, men jag brinner för det jag gör. På
fredagar försöker jag forska, och det ger omväxling.
Det är väldigt roligt och nyttigt att forska,
tycker hon. Att öva kritiskt tänkande har man
glädje av i den kliniska vardagen, och därför rekommenderar hon alla tandläkare att pröva.
Annika Sahlin-Platt var st-tandläkare på
Skanstull i Stockholm 1999 till 2002. Många av
kurserna hölls i Umeå, och där passade hon på
att gå en ettårig mastersutbildning i endodonti
under specialistutbildningen.
– Jag lärde mig om regenerativ kirurgi, och har
stor nytta av kunskaperna i dag.
I dag forskar hon om biomaterial och oral cellbiologi. Det handlar mest om benersättningsmedel och varför det fungerar.
– Vi är en bra grupp i Umeå som håller på med
interaktioner mellan biomaterial och cellerna
runt omkring.
Annika har för avsikt att disputera, men hon
vet inte när det blir.
– Det är det där med att dygnet bara har 24
timmar. Patienterna och den personal jag ansvarar för går alltid före, säger Annika Sahlin-Platt
bestämt.
Forskningen påverkar också hennes jobb som
parodontolog. Hon tror att hon är mer benägen
att använda benersättningsmedel eftersom hon
har frågeställningarna med sig hela tiden. Och
eftersom hon är insatt i nya metoder, vill hon
gärna använda dem.
Hans, 72 år, hade en djup ficka. Annika var inställd på att använda en kombination med Emdogain, men efter hygienistbehandling har den
läkt sig själv.
– Operera ska man göra med händerna på ryggen, har någon sagt. Man behöver inte gå på med
älgstudsaren på en gång, utan ska låta kroppen
läka sig själv om det går, säger hon till Hans.
På andra sidan i Hans mun använder hon plasmafält för att göra rent i stället för traditionell
parodkirurgi. Det blöder inte så mycket.
Operationstekniken kallas coblation, och är
på utvecklingsstadiet inom odontologin. Inom
sjukvården används metoden till tonsillektomier
och snarkoperationer, bland annat.
Coblation är en bipolär radiofrekvensbaserad
plasma. Skadorna på tandköttet som är kvar minimeras, vilket gör att ingreppet gör mindre ont
efteråt och att vävnaden läks snabbare.
Vad klarar patienten av?
Det är viktigt att inte dra in patienter i behandlingar som de sedan inte reder ut på hemmaplan,
tycker Annika Sahlin-Platt.
Svårt sjuka eller dementa patienter klarar kanske inte av fastsittande konstruktioner, och kanske inte implantat över huvud taget. Även pigga
äldre patienter har tiden emot sig, och det tar
Annika med i beräkningen.
Vad patienten själv vill är förstås också en avgörande faktor.
– Jag gör en riskbedömning utifrån patientens förutsättningar, men sedan är det upp till
patienten i samråd med sin tandläkare att välja
behandling.
När Rune, 85 år, gapar ser Annika att han kommer att förlora sista tanden som håller bryggan
på plats, och han har också karies under den
fasta konstruktionen. Själv har han inte förstått
situationen, utan säger:
– Man kan inte knäcka nötter med tänderna
längre, men annars fungerar de bra.
När hon förklarar hur det ligger till, kommer
det fram att han inte vill vara utan tänder, men
att han vill göra så litet ingrepp som möjligt.
– Man vill inte lida pin när man snart har kommit upp i 90, förklarar han.
Tandhygienisten ska ta fickdjup och röntgenbilder, och Annika Sahlin-Platt vill resonera med
Runes allmäntandläkare innan hon ger några
råd, men hon tror att täckprotes på två implantat
kan vara en bra lösning för honom.
Att resultatet ska vara estetiskt tilltalande är
en rolig del av jobbet, tycker Annika Sahlin-Platt.
Astrid är på återbesök för att distansopereras,
men Annika är inte helt nöjd med läkningen.
Tandläkartidningen årg 102 nr 13 2010
Annika Sahlin-Platt
gör vad hon kan för
att patienten ska
kunna behålla sina
tänder livet ut.
Distanserna får vänta. Hon bestämmer sig för
att göra ett fritt bindvävstransplantat först. Det
är en metod som inte ger ersättning från Försäkringskassan, men hon är övertygad om att det
kommer att ge fastare tandkött och ett snyggare
resultat.
– Implantatkirurgi är scenografi. Det ska vara
funktionellt, men jag gör kulisserna för att det
ska vara vackert också.
lägger ribban själv
Vad finns det för likheter och skillnader mellan offentliganställda specialister och privata?
– Jag har kortare beslutsväg som privat specialist än inom folktandvården. Besluten sker runt
fikabordet. Jag väljer vilka material jag vill ha,
och jag har större möjlighet att själv bestämma
var jag lägger ribban för behandlingen.
– Samtidigt avgör ekonomin ramarna inom
Praktikertjänst liksom inom folktandvården. Det
tandläkartidningen årg 102 nr 13 2010
är frihet under ansvar. Men jag har det »lyxigt«.
Det är lätt att göra upp med min rådgivare på
Praktikertjänst om inköp, kurser och liknande.
Annika känner sig inte alls isolerad som ensam
specialist på sin arbetsplats.
Varifrån hämtar du inspiration och kunskap?
– Umeå!, utbrister hon spontant.
Hon passar också på att diskutera med kolleger på konferenser och kongresser, både i Sverige och i andra länder. Annika är en av runt 150
medlemmar i Svenska parodontologföreningen,
och hon är även med i European Federation of
Periodontology och American Academy of Periodontology.
Hon läser även tidskrifter och söker på nätet
när hon har vetenskapliga frågeställningar.
Hon lovordar också Odontologisk Riksstämma.
– Riksstämman är ett viktigt forum med bra
föreläsningar, tycker hon. n
21