1. No category

Sonja Harju
Åns egen badkultur
– folknöjen från Strandparken och Landsbro
A
något nedanför sköljhuset,
uppförde byggmästar H.B.
Törnqvist bryggan och simhuset inom några dagar samt anlade en liten sandplage,
varpå den första simkursen i Karis kunde taga sin
början”, skildrar Karis Simsällskaps första årsberättelse det s.k. Strandparksbadets tillkomst.
tt Karis inte kan göra anspråk på magnifika
sandstränder likt Hangö, Bromarf eller Ekenäs,
innebär inte att orten skulle ha saknat ett strandliv.
Längs den ringlande Svartån existerade under gångna
decennier aktiviteter – på egna premisser – som förmått locka ortsborna både ut i vattnet och som åskådare på landbacken.
Ur simsällskapets årsberättelser kan man skönja hur
Strandparkens siminrättning växer fram. Utvidgning
av det ursprungliga simhuset, nybygge av ett annat
och förstoring av den s.k. plagen. Våren 1939 uppfördes en tidsenlig trampolin med svikt. Tidigare hade
en trädstam på motsatta sidan av ån haft denna funktion i äkta Tarzananda.
Strandparksbadet
Man kan förmoda att ortsbefolkningen svalkat sig i
Svartån i alla tider, men i medlet av 1930-talet växte en
allmän sandstrand fram vid Strandparken. Samtidigt
fick också Karis sitt eget simsällskap, drygt 25 år efter
Ekenäs och Hangö.
Simsällskapet var visserligen i medelpunkten för
strandlivet under 1930–1950-talen eftersom det stod
som arrangör för de begivenheter jag här kommer att
lyfta fram. I blickpunkten får nu stå själva folknöjena
framom föreningen.
Sålunda kunde man i slutet av 1930-talet spana in flera
simbryggor på en kort sträcka. I närheten av pumphuset låg järnvägarnas simplats och en bit längre ner
det nybyggda Strandparksbadet. Ytterligare hade
Felix From, ”Storfrommen”, låtit uppföra en privat
brygga nedanom sitt hus invid gränsen till Pojo.
En mera organiserad badkultur fick sin början sommaren 1935 då en simkurs ordnades på köpingens
initiativ i syfte att lära ut grunderna i simning och
livräddning. Idrottsnämnden hade hoppats kunna
förlägga kursen till järnvägens simhus. Ett bifall från
högre instanser lät däremot vänta på sig och köpingsstyrelsen såg sig tvungen att anvisa medel för uppförande av egen simbrygga och ett mindre simhus i
Strandparken. ”På den låga strandängen vid Svartån,
Det var alltså skillnad på folk och folk. Till järnvägarnas simplats gick inga andra Karisbor. Men också vid
järnvägarnas simstrand fanns två omklädningshytter.
Stationstjänstemännen höll sig nämligen med skild
hytt, vars nyckel fanns i säkert förvar vid tågstationen, skriver lokförarhustrun Aino Ahlberg i sina memoarer gällande 1920-talets stationssamhälle.
Liv och rörelse vid
Strandparkens simstrand,
troligen i medlet av 1930-talet.
Observera hoppställningen med sina
tre nivåer på andra sidan ån.
Lokalarkivet Arresten.
10
Dottern Sirkka Korell minns att det var tryggt att lära
sig simningens grunder i den med träväggar och -golv
försedda bassängen vid järnvägarnas strand. När färdigheterna tillät vågade man kliva över kanterna och
fortsätta plaskandet ute i ån.
Landsbro siminrättning
särskilt efter att en ny siminrättning invigts i Ekenäs
under olympiasommaren. Landsbro uppfattades som
otidsenlig och inte värd att satsa på. Uppenbara brister i underhållet av läktarna och bryggan påtalas regelbundet. På 1960-talet förespråkades byggandet av
en landbassäng med argumentet förlängd simsäsong,
men också de planerna förföll.
I medlet av 1940-talet påbjöd myndigheterna flyttning
av badet efter att åvattnet konstaterats orent pga kloaker som mynnade ut i närheten. Simsällskapet sökte
därför en ny plats högre upp i ån, ovanför avloppet,
och enades om stranden intill den gamla bron vid
Landsbro.
Åsänkningen medförde att säsongen 1958 blev förlagd till Gålisjö och simsällskapets tävlingsverksamhet låg nere. Året därefter iordningställdes Landsbrosimplatsen på nytt, då utan hopptorn.
Problemet var att trädgårdsmästaren Josef Herrmans
redan förfogade över området. I närheten utbredde
sig hans stora växthus. När Herrmans kontrakt löpte
ut kunde ett tioårigt arrendeavtal undertecknas med
församlingen. Detta trädde i kraft 1949, men tack vare
dispositionsrätt över den icke odlade strandremsan
kunde simplatsen i Landsbro tas i bruk redan i slutet
av juli 1948, om än under primitiva förhållanden. När
simsällskapet stod värd för juniorernas distriktsmästerskap fick simmarna byta om i tält.
Intresset för den första simkursen 1935 var livligt
med hela 163 elever. Men för att kunna promovera
magistrar/kandidater fordrades en förening som var
medlem i Finska Simförbundet. Detta resulterade i att
Karis Simsällskap (KSS) såg dagens ljus samma sommar.
Diskussionerna kring omplaceringen blev segslitna.
Ännu när arrendeavtalet var påtecknat hade köpingen
och simsällskapet delade meningar om vem som skulle ansvara för simstrandens skötsel och hyra. Underhållet övertogs dock senare av köpingen.
En trampolin samt åskådarläktare uppfördes vid
Landsbro och pontonbryggan flyttades från den
gamla simstranden. Men de storvulna planerna på
en ny siminrättning som hade uppgjorts inför flytten förverkligades aldrig. På 1950-talet kan istället
ett ökat missnöjet skönjas med den egna simplatsen,
Landsbro på 1950-talet. Foto Runar Bäckström.
Lokalarkivet Arresten.
Simkurser och promotioner
Simkurserna blev årligen återkommande med bl.a.
Knut Wiik, Ulla Jansson och Maj-Britt Lassenius som
mångåriga lärare. Under 1930- och 1940-talen varierade deltagarantalet allt mellan 35 och 80 barn. Undervisningen gavs i början i simsällskapets regi, senare i
samarbete med Folkhälsan.
Traditionsenligt avslutades simkurserna med promotion av simmagistrar och -kandidater. Publiken fick
följa med uppvisning av simfärdigheter och livräddning samt skämtnummer. Dessa var högtidliga tillfällen och som promotor anlitades oftast en man med
framstående samhällsposition, t.ex. köpingens läkare,
apotekare eller bankdirektör. Barnen hade själva flätat
de kransar de kröntes med.
11
Återkommande klubbkamper
Under simsällskapets tredje verksamhetsår mötte det
för första gången Ekenäs i en klubbkamp. ”Tävlingen
gällde icke enbart äran utan även erövrandet av ett av
handlanden Paavo Sopen-Luoma uppställt vandringspris av silver”, avslöjar årsberättelsen från 1937.
Klubbkamperna blev en återkommande tradition. Sådana utkämpades sporadiskt även mot Hangö, Virkby
eller Pargas, men motståndaren Ekenäs Simsällskap
räknades som ärkerivalen nummer ett och var den man
duellerade med så gott som årligen. Klubbkampen
ventileras återkommande i såväl föreningens årsberättelser som pressen. Veritabla landskamper i miniatyr,
erinrar sig Gurli Nurmi i en kolumn ännu årtionden
senare. Attribut som tjutande hemmapublik och knutpatriotism förekommer i de samtida tidningsreferaten
och får här beskriva stämningen på åskådarläktaren.
Sträckorna utgjorde oftast 50 m för damer och 100 m
för herrar. Grenarna var bröstsim, ryggsim samt fritt,
därtill herrarnas raka hopp. Herrstafetten avgjordes
av 10-mannalag medan damerna simmade 4 etapper.
Klubbkampen avslutades oftast med en vattenpolomatch. Att det kunde gå häftigt till vittnar VN-reportern om, när denne återger publikens reaktion ”dränk
dom jävlarna”.
ansiktet. Den skulle vara synlig hela tiden. När man
simmade i kapp en motståndare, fattade man tag
om hans axlar, tryckte honom under vattenytan och
knyckte bollen.
Såväl promotionerna, klubbkamperna som ljusfesterna kan sägas ha varit folkfester av rang eftersom de
lockade talrik publik. Flera hundra åskådare var mera
regel än undantag.
Ljusfester i höstskymningen
Svartån som simplats
Efter förflyttningen till Landsbro lanserades ett nytt
nöje. Äldre ortsbor kommer ännu ihåg simsällskapets
ljusfester, som ordnades en bit in på 1950-talet. Dessa
verkar ha varit ett exotiskt inslag i den mörknande
höstkvällen vilket fastnat i minnet.
Simningen i Svartån skedde som sagt på egna premisser. Man mötte vissa utmaningar som grannarna ute
vid havsbandet inte konfronterades med. I ett brevkoncept från 1939 påtalas inte bara den låga, sumpiga stranden vid Strandparken – en olägenhet som
åtgärdats med sandpåfyllning. Något som inte var lika
lättåtgärdat var den stora variationen på vattennivån,
t.o.m. hela 80 cm per dygn, beroende på behovet i
Billnäsbrukets turbiner.
Första gången en ljusfest omnämns är i årsberättelsen för 1949. Dåvarande ordföranden Ingiald Lassenius ger en utförlig beskrivning av programmet:
”Simplatsen var belyst av kulörta lyktor. Strålkastare spelade över vattnet. Brinnande bassäng och
ring gav en säregen flammande belysning. Raketer
stego mot skyn. Najader med facklor bildade figurer, som brötos sönder av den uppdykande näcken.
Tävlingar, uppvisningar och skämtstycken löpte väl
in i varandra. En tacksam och talrik publik avlägsnade sig tillfreds med det föreningen kunnat bjuda
på
på.”
Nedanom nuvarande yrkesskolan låg den s.k. Andra
stranden. Dit tog man sig längs en smal stig genom
buskaget, eftersom omgivningen längs Centralgatan
neråt Kanaltorget var obebyggd under 1920-talet.
Trots sin fina strand hade den ett vådligt rykte. Längre
ute var strömmen stark och där hade inträffat drunkningsolyckor.
Även högre upp, vid Landsbro, besvärades simmarna
av strömmen. Banorna konstaterades vara tunga av
strömdraget. Ortsborna vande sig men särskilt tävlingsdeltagare från andra orter var missnöjda. Vid
Landsbro var vattendjupet också så pass grunt att
trampolinen inte uppfyllde kraven på arrangemang av
större tävlingar.
Sedermera anlades en badstrand vid Pumpviken.
Denna var däremot inte kopplad till simsällskapet,
vars tävlingsverksamhet för övrigt torkade in på
1960-talet. Simskolverksamheten fortsatte tills upptäckten av nya vattenföroreningar igen satte stopp för
Svartån som simplats.
Källor:
Lokalarkivet Arresten
Karis Simsällskaps arkiv (årsberättelser, brev, tidningsurklipp) Aino Ahlberg.
Muntliga uppgifter av Sirkka Korell, Knut-B. Lindgrén
och Sven Åkerblom.
Vattenpolomatcher
Idrottsgrenen vattenpolo introducerades för Karisborna i och med simsällskapets tillkomst. Årsberättelsen
från 1936 avslöjar att de första tävlingarna hade hållits.
Nybörjarivern var det inget fel på trots att träningsförhållandena konstaterades vara ogynnsamma, beroende
dels på strömdraget, dels på avsaknaden av både bana
och mål. Att föreningen verkar ha haft ebb i kassan
lät sig entusiasterna heller inte hindras av, de samlade
själva medel för inköp av boll. Publiken sägs ha vallfärdat ner till Strandparken för att följa med träningarna.
Knut-B. Lindgrén ingick i KSS-laget och berättar att
planen var omkring 25 m lång och markerad med ett
rep med flytbojar. I vardera ändan fanns målburarna.
Spelet försiggick ute på djupt vatten där man inte bottnade. I lagen ingick sex spelare förutom målvakten.
Spelarna förflyttade sig crawlande med bollen framför
Vykort av foto taget 31 juli 1934 av Veljekset Karhumäki. Järnvägens
badbrygga syns vid udden nere t.v., byggnaden vid vattnet ett stycke t.h.
kallades sköljhuset. Den sanka stranden bortom detta utfylldes till den
s.k. Strandparken. Observera det vita flervåningshuset i bildens vänstra
kant, där idag internatsbyggnaderna till Västra Nylands folkhögskola
finns, och det s.k. ”fromska palatset” vid motsatt bildkant som i ytterligare ett par decennier skulle omges av en parklik trädgård. Nedanom
denna skymtar festplanens äreport. Där festplanen låg står idag den
ditflyttade hembygdsgården Antkärr.
12
13