KAPITEL 2: SEKTEN SOM SÖNDERTRASAR FAMILJEN Sekten som söndertrasar familjen Min vän har verkligen förlorat mycket på att han någonsin kom i kontakt med trosrörelsen. Hans liv innan dess var behagligt, hans unga familj mådde väl och framtidsplanerna såg ljusa ut. De välutbildade makarna såg möjligheter till en god ekonomi och de var uppskattade i sin vänkrets. Barnen var friska och utvecklades normalt. Men så kom trosrörelsen in i deras liv. De mötte den som en positiv förnyelse och en uppfriskning av deras andliga liv. Deras vänkrets reagerade blandat inför det nya. Somliga stannade kvar i de ”etablerade” sammanhangen men han och familjen sökte sig in i nya grupper som var påverkade av denna annorlunda och friare form av andlighet med lovsång, kraftfull predikan och bruk av andliga gåvor, inte minst profetian, som attraherade. Snart var de fast – djupt involverade i utvecklingen av ett församlingssammanhang som startade som en trosförsamling, men som lämnade kopplingen till Trosrörelsen och blev en sektartad församling som skulle komma att bli katastrofal för dem. Underbyggt av profetiska uttalanden och med framgång som den stora motivationsfaktorn växte en församling fram där de blev djupt involverade. Deras gåvor kom väl till pass. De var människor som fostrats från barnsben till att visa lojalitet och hängivenhet gentemot det de engagerade sig i.”När jag gick maskinskrivningskursen på skolan hade man en skärm monterad över tangentbordet så att vi inte kunde se bokstäverna. Mina kompisar lärde sig att kika under skärmen utan att läraren märkte det, och de fick höga betyg och klarade sig bra. Jag visste att man kunde fuska och göra så, men jag gjorde det inte, även om alla andra gjorde det, för jag ville inte fuska. Och jag fick urusla betyg i maskinskrivning!” Så beskrev min vän en av orsakerna till att han blev ett offer för sekten. Tilltro till andra Tron på att det som sägs är det som gäller, att människor i ledarskap, förkunnare som säger sig vara kallade av Gud och påstår sig höra från Anden, har integritet och ärlighet i grunden, präglade familjen. De trodde sin omgivning om gott och det var det som blev dem deras olycka. Det fanns goda orsaker till varför de kunde ha dragit öronen åt sig. Hade de tittat noga bakom kulisserna, läst mellan raderna, synat sömmarna skulle de kanske ha upptäckt att här fanns det saker som inte stämde. Om de varit lite misstänksamma mot yviga löften och långtgående uttalanden kanske de vaknat. Hade de bett om ekonomiska rapporter och kollat vad som hände med kollekterna kanske de fått insikt i hur sjukt sammanhanget var. Men de var fostrade att tro andra om gott, att inte ifrågasätta och att utgå från att det inte fanns någon dold agenda bakom. Jag kände igen mig så väl när min gode vän tömde ut sin frustration och förtvivlan efter många års tortyr i den kristna centrifugen som med ökande hastighet kramade must och liv ur honom och berövade honom nästan allt som gör livet värt att leva. Jag hade också en ”near cult”-upplevelse tillsammans med min familj bakom mig. Jag hade inte riktigt perspektiv på hur farligt jag och de människor som betyder mest för mig i livet levat. När jag flera år senare såg BBC:s Jonestowndokumentär om självmordssekten som skördade mer än 900 liv i kommuniteten som flydde från USA till Guyana fattade jag hur nära döden människor kan komma, ja, där kanske också mig närstående varit, och sluppit undan. Räddad vid avgrunden! Vi lekte med krafter, långt mäktigare än enstaka ledares personlighetsdefekter och psykopatiska drag. Så här i efterhand kan jag göra en lista över händelser i människors liv som jag sett men förklarat med hjälp av argument som jag då trodde på, men som idag framstår oriktiga för mig. Förlorad familj Den stekheta eftermiddagen då en medelålders man med hjälp av en kraftig påk attackerade bilen några av oss i församlingsledningen åkte i, när vi sökte upp honom och hans vänner för att ”tala honom till rätta” trodde jag han förlorat förståndet. Idag, många år senare förstår jag att den auktoritäre ledaren i vårt gäng drivit denne varme, enkle, kärleksfulle familjefar bortom gränsen för vad han kunde klara upp. Han insåg med all tydlighet att hela hans familj gått förlorad för honom; hustru, barn, sonhustrur, barnbarn, hus och hem, allt. De hade valt sida, sugits in i den slutna gruppen; de var för ledaren och mot honom, och det enda han hade kvar var den vrede som nu rann över alla bräddar. Han kunde ha ”gjort sig olycklig” som man sa förr då svartsjuka eller hämndbegär driver en människa bortom gränsen, och gjort henne redo till att till och med angripa och skada. Det hånfulla leende som spelade på ledarens läppar när han såg sin motståndare så fullständigt förtvivlad, uppgiven och tillintetgjord glömmer jag aldrig! Det skulle inte bli den sista gången jag såg honom triumfera då han kunde trycka ner andra med sin självpåtagna auktoritet. Jag lyssnade vidare till berättelsen som min vän delade på min uteplats. Han berättar hur han vaknar på natten, badande i kallsvett och med hjärtat igång på högvarv. Hans tankar går till barn och barnbarn som har avsagt sig relationen till honom som pappa och farfar / morfar, hans faderskap, och nu håller sig till ”pastorn” som deras nye, ”andlige” far. Barnens förakt för deras pappas tolkning av den sektmiljö de lever i fyller honom med panikslagen förlamning. ”Jag kan inget göra, inget säga för att rädda dem. De lyssnar inte på mig!” I drömmen ser han dem fast i baksätet på en bil som pastorn kör. Bilen rullar mot stupkanten medan han springer efter den. Barnens och barnbarnens ansikte skymtar i bilfönstret, de skrattar och stimmar, han ropar, ropar och springer, springer och snubblar, de pekar mot den löjliga figuren bakom bilen och anar inte bråddjupet som närmar sig hastigt framför dem. De är ju trygga. Det har deras pastor sagt att de är. Han är chauffören. I hans ressällskap är de säkra. Faran finns utanför, inte inuti åkdonet, det tror de absolut. Att bli åtskilda Skilsmässa är ju för det mesta en ganska trist avslutning på ett misslyckat förhållande. Det som gör de söndertrasade familjerelationerna i sekten så exceptionellt sorgliga är att familjen från början ofta sökte sig till gruppen av gemensam övertygelse om att detta var en gudomlig avsikt och vilja för deras liv. I vart fall var det föräldrarnas övertygelse. De såg det som en möjlighet att få utveckla sina gåvor, förverkliga sina drömmar och uppleva ett rikt liv tillsammans med människor av likartad övertygelse. Någonstans längs vägen öppnas den ena partens ögon och hon börjar se vad som pågår. Handlingar och attityder, tänkesätt och metoder avslöjas plötsligt för vad de är; maktmissbruk och ond manipulation. Äktenskapet kanske knakar i fogarna, och kan ha gjort det en tid av andra skäl än att man tillhör en sluten grupp. Men nu tas de problemen till intäkt på att ledningen kan gå in med långtgående, ofta hårdhänta metoder för att lösa problemet. De tvingar fram långvariga separationer i namn av att kunna hjälpa makarna. Demoniseringen av den av de båda parterna som ifrågasätter, och omhuldandet om den som tyr sig till ledningen för hjälp, slår in en kil i förhållandet. Det gör att äktenskapet är näst intill omöjligt att ställa till rätta. Vädjanden från den ena parten: ”Vi försöker igen, men då måste vi lämna den här gruppen!” blir för den andre, med hjälp av ledarens tolkning, det yttersta beviset för att det är Djävulen som verkar i den andres liv, och att skilsmässa är en nödvändig konsekvens. Bara Djävulen skulle ju vilja att de lämnade den enda trygga plats som finns på jorden; församlingen, gemenskapen. Det är inte ovanligt att det finns inslag i ledarens agerande för att komma åt att få inflytande över den ena parten där en föreställning om ”den andliga hustrun” eller sexuell attraktion spelar en viktig roll. En föreställning som kan dyka upp är tanken om att en ledare av den karismatiska typ som sektledaren är har större behov än alla andra, och därför behöver flera kvinnor för att tillfredställas. I samband med Knutby-dramat fick vi följa en perversion i den slutna gruppen som ledde fram till dödandet av den part som enligt förståelsen av det hela stod i vägen för Guds avsikt. En annan lära som kan komma på tal är tanken att ett ingånget äktenskap, speciellt om vigseln skedde innan personerna blev frälsta, inte är ett uttryck för Guds fullkomliga vilja, och att det därför är okey att äktenskap upplöses, och man förenas med sin sanna andliga hustru/make. Guld till sand I sin trilogi om Utvandrarna berättar Vilhelm Moberg om vänskapen mellan Robert och Arvid, en vänskap till döds för den godtrogne, outbildade Arvid. I sin jakt efter guldet, det åtråvärda som ska lösa alla deras bekymmer hamnar de i öknen. Den förtärande hettan, torkan och förtvivlan driver dem till dödens rand. Det är då de finner vattensamlingen som ska rädda deras liv. Framstupa på alla fyra, som ett djur, sörplar Arvid i sig vattnet utan tanke på några risker. Men Robert känner den bittra smaken och innan han börjat dricka upptäcker han dödskalle-skylten POISON skrivet med darrande hand och djurkadavret på andra sidan pölen. I Jan Troells film blir kampen för att rädda en vän fysiskt plågsam för betraktaren. Vännen vill inte lyssna. Han skjuter bryskt undan Robert, dricker vidare, rapar och dricker, lägger sig på rygg och njuter av att äntligen ha druckit sig otörstig. Kan inte förstå Roberts skräck. Avvisar hans försök att rädda, slår undan hans händer då han förtvivlat söker få honom att spy upp det förgiftade vattnet. Kampen rasar, men Robert är dömd att misslyckas i sina försök. Natten kommer med oändliga plågor och på morgonen ligger Arvid död vid Roberts sida. Guldet blev till sand. Kanske kan man använda berättelsen som en liknelse. Så förtvivlad kan den känna sig som plötsligt börjat se skyltarna, kadavren runt vattenhålet. Sammanhangen klarnar, motiv avslöjas som inte var synliga tidigare. Församlingsledarens tankar och handlingsmönster står klart nu. Jag ser det. Hur kunde jag vara så blind? Och på alla fyra, tillbedjande och sårbara, står fortfarande de människor som betyder mer för mig än några andra i hela världen. De dricker. De är helt omedvetna om att för varje klunk av lära och värderingar de sväljer ner sprider sig giftet i deras lemmar, tankar och attityder. Familjen, de närmaste, barnen, maken är på väg att svälja. Jag var med om att leda dem till källan, och nu när jag ser varningstexterna är det för sent. Giftet har spridit sig. De skjuter med kraft och aggressivitet undan mina händer när jag darrande och hjälplös sträcker mig mot dem för att om möjligt få dem att inse vad det är de tagit in. I stället för räddning, gemensam flykt tvingas den ene att gå och den andre blir kvar. I ”Jonestown” berättar en av överlevarna om sitt livs mest smärtfyllda ögonblick då han lägger sin cyanidförgiftade döda hustru vid sidan av sin redan döda svärmor, reser sig upp och beslutar sig för att fly för sitt liv ut i djungeln. ”För första gången insåg jag att det inte fanns något mer kvar för mig här”, säger han med djup sorg i rösten. Intensiteten går inte att ta miste på. Valen görs. Stanna eller lämna. Varför blev du kvar? ”Varför stannade du kvar efter att du insett vad det egentligen handlade om?”, är en av de vanligaste frågorna som riktas till tidigare sektmedlemmar. Frågar vi så, visar vi att vi inte förstått de krafter som är i rörelse och svaret vi får är ofta detsamma. Det handlar om känslan av ansvar mot de andra, om att genom att vara seende bli de blindas försvarare mot den andre seende med det onda ögat – ledaren – som beväpnad närmar sig för att ”stjäla, slakta och förgöra”, ett Jesus-uttalande i Johannesevangeliets tionde kapitel som ofta felanvänds. Det citeras som om Jesus talade om djävulen, men sammanhanget i Joh 10 visar klart att Jesus talar om onda ledare som med falska motiv klättar över staketet iförda fårakläder som ska dölja deras vargnatur, så att de ska kunna sluka fåren utan att bli upptäckta. De kommer för att stjäla, slakta, förgöra. Läs texten och begrunda den från en sådan utgångspunkt. “Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren. Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem. Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren. Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem. Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.” Joh 10: En del av problemet - en del av lösningen Och så tänker jag att om jag stannar kvar kanske jag kan bli en del av lösningen. Jag har ju ett ansvar. Det är fegt att fly. Det är något som ledaren till och med kommer att kasta i ansiktet på dig. Fegt att fly, om du nu tror att jag är så fel ute och du har så rätt! Kanske kan sammanhanget räddas, kanske ska de lyssna, kanske ska ledaren ta reson, se sina misstag. Han är ju ändå intelligent, bibelkunnig, andlig... Om inte det går kanske vi kan rösta bort honom, välja andra att leda, få honom att ta timeout. Nästan alltid är det dessa skäl, uttryckta på olika sätt, som är orsaken till att människor blir kvar och medvetet utsätter sig för de faror som sekten utsätter dem för. I det sammanhanget där jag fanns med prövade vi alla de nämna lösningsförsöken, allt utan någon som helst framgång. Det är enkelt att som seende se den andre seende i en grupp av i övrigt icke-seende. Det är dessutom lätt för den som varit seende hela tiden att skrämma de andra för den som plötsligt börjat se och som nu attackerar den som varit seende från början. Vem ska man tro egentligen? Vem kan man lita på? Den ny-seende har själv varit en del av de förblindade tills alldeles nyligen. Han har tidigare inte ropat om farorna, varnat för riskerna och försökt stoppa ”vargen” i hans framfart. Varför ska de tro honom nu, då han bytt sida? Vad är motiven? Varför detta plötsligt påkomna engagemang för sanningen? Har han kanske maktanspråk själv, vill peta undan den rättmätige ledaren för att bli boss själv? Förlorade barn Sekters mest effektiva verksamhet är nästan alltid inriktad mot barn och ungdomar. Ledaren är övertygad om att kan han bara få kvar barnen har han framtiden i sin hand. Därför är föräldragenerationen oftast enbart ett medel till att nå till nästa generation. Det kan kännas trist att de äldre lämnar, men så länge barnen är kvar finns det hopp hos sektledaren att sekten ska överleva. Och greppet över de unga hårdnar. I de fall där hela familjer är engagerade börjar ett ibland subtilt angrepp på de familjeband som utmanar ledarens auktoritet. Om föräldrarnas röst och värderingar exempelvis har starkt inflytande på barnen, även vuxna sådana, börjar det kanske med att ledaren anklagar föräldrarna för att ha ett osunt inflytande och en alltför dominant påverkan på barnen. Ledaren kan uttrycka sin känsla av att inte riktigt ha fått barnens odelade förtroende eftersom pappans roll/mammans roll är så stark i deras liv. Den sortens angrepp är naturligtvis svåra att värja sig mot eftersom man vill att även barnen ska respektera ledarskapet. Om föräldern trots detta inte kliver helt åt sidan och överlämnar familjekontrollen till ledaren övergår detta successivt till direkta konflikter där barnen tvingas till ställningstaganden mellan förälder och ledare. ”Vi har deras barn”, sa en av ledarna i teamet den dag vi diskuterade vad som skulle komma att hända med en ganska ny medlem i församlingen som uttryckt kritik och ifrågasättande av gruppens ledare. Vi har deras barn - de kommer förmodligen inte att gå vidare med sin kritik. Vi har deras barn - i värsta fall, om de lämnar oss har vi ändå vunnit det som är det bästa. Vi har deras barn. Osund separation När barnen flyttar över sin lojalitet till ledaren sker en känslomässig förändring i relationen mellan föräldrar och barn som skapar en djup klyfta, en upplevelse som är oändligt smärtsam och svårbegriplig för den som inte upplevt den. Det är långt ifrån den sunda separation som vuxenliv och frigörelse innebär. Det är ju inte i det här fallet fråga om att barnet blir självständigt och tar sina beslut på egen hand, med föräldrarelationen som en stödjande och uppmuntrande del av vuxenlivet. Det är i stället så att den nya lojaliteten utmanar den gamla, utestänger föräldrainflytandet samtidigt som beroendet av en annan auktoritet, ledaren, växer sig långt starkare än vad relationen till föräldrarna någonsin varit. I dessa förhållanden blir föräldrarna att betrakta som vilka gruppmedlemmar som helst, utan någon direkt relation till barnen som skulle kräva någon speciell lojalitet. Om föräldern blir föremål för ledarens motvilja och utsatt för någon form av bestraffning, eller anses demoniserad och objektifieras, kommer maktmänniskan att finna en speciell glädje i att använda barnen mot sina föräldrar. Detta accentueras om barnet blir involverat i någon form av ledarskap i gruppen, då förödmjukandet av föräldrar kommer att avkrävas dem för att utgöra ett slags yttersta bevis på lojalitet mot ledaren. Detta sätt att avkräva barnet det yttersta beviset för lojalitet och nedbrytande av all motståndskraft påminner mig i någon mån om rekryteringen av barnsoldater, som kan tvingas börja med att misshandla eller till och med avrätta sina släktingar, föräldrar och syskon, för att på det sättet bryta ner deras moraliska motstånd. I alla slutna grupper finns ”de förlorade barnen” – syndromet. Den allra vanligaste formen för detta är kanske då barnen dras in i gruppen medan föräldrarna finns utanför, aldrig involverade och därför ofta naivt okunniga om vad som sker. Den ”omvändelse”-process som inträffar då en person närmar sig en grupp kan vara dramatisk. Den innehåller de klassiska omvändelsemomenten. Det är fråga om främlingskap, innanför – utanför, subkulturens egenartade vokabulär som till en början känns främmande, det sunda motståndet mot total överlåtelse och självutplåning. Detta leder fram till en kris, där ett beslut måste fattas. Om man i det läget beslutar sig för att bli en del av gruppen blir förändringen drastisk, och kan beskrivas i termer av ”före - efter”. Det är inte ovanligt att beteendemönster snabbt utvecklas, vilka står i bjärt kontrast till hur man tidigare uppfattat personen. Den blyge blir kraftigt utåtriktad, den konflikträdde en tuff agitator, analytikern en vettlös ja-sägare och den nya vokabulären är ett slags Kanaans tungomål med koder som bara de innanför fullt ut kan förstå sig på. Föräldern beskriver det som om man inte längre förstår sitt barn, har förlorat barnet genom en drastisk förändring av beteende, personlig stil och värderingar. Under krisen med Knutby-församlingen hörde vi i reportage hur föräldrar beskrev denna smärtsamma separation. Ledarna avvisar kan ofta de anklagelser som riktas mot dem om att de försöker hindra barnen att umgås med föräldrarna. Det går ju inte heller till på det sättet. Separationen är oftast självpåtagen från barnens sida, eftersom smärtan och konflikten är så svårhanterlig. Nya lojaliteter formas, ny relationer övertar tidigare viktiga förhållanden. I detta läge är man beredd att bli Jerusalemsfarare eller följa med till Jerusalem på prärien, sälja allt, anamma gruppens hela värdegrund. Vi har rätt och ni har fel! När uppemot tusentalet hälsingar lämnade Långhed, Alfta, Söderala och andra socknar i Hälsingland för att följa Erik Jansson till Bishop Hill i USA i 1840talets början satt mödrar, fästmör, hustrur, husbönder och fästmän på flyttlassen och vinkade farväl till barn, fästmän, makar, husfolk och fästmör. De visste om att de som lämnade landet för att slå sig ner på den amerikanska prärien aldrig mer skulle återse sitt hemland eller de kära ansikten som skymtade bakom hucklen, hattar, näsdukar och händer i avskedets bittra ögonblick. Den desperation som man känner då man ser den här processen drabba ens närstående är djup och välgrundad. Det finns stora risker med sekttillhörighet. Allvarliga sociala konsekvenser, hälsorisker, ekonomisk katastrof, karriärhot och i värsta fall risk för livet hotar. Det är därför svårt att ge min vän ett råd när vi sitter och samtalar om hans barns belägenhet. De har förlorat hela nätverket av relationer, lever under ständig press och stress med orimliga förväntningar på arbetsinsatser. De tvingas skuldsätta sig för att skaffa de saker som ledare begär. De skaffar sig inte den utbildning som kunde ge dem möjligheter till ett framtida yrke, och de laborerar med krafter som kan leda till allvarliga psykiska problem, personlighetsstörningar och depressioner. PTSD, ett sjukdomstillstånd hos den som gått igenom en allvarlig olycka, en krigssituation eller blivit utsatt för övervåld, är vanligt hos sektoffer och självmord är inte ovanligt bland dem. Samtidigt är det inte mycket man kan göra konkret för att bryta den trollbindning som finns. Den dramatiska avprogrammeringen som har prövats kan fungera i vissa fall, men riskerna med det är också stora. Det barn som blir kvar En speciell ”förlorade barn” – situation uppstår då föräldrar, som varit engagerade i en sekt, lämnar den under konflikt, samtidigt som något av deras barn, i värsta fall samtliga, stannar kvar i sekten. Det är ett grymt och svårt beslut att ta för föräldrar. Ofta dröjer de sig kvar desperat länge i hopp om att kunna rädda sina barn. Konflikterna med barnen under en sådan period kan bli oerhört uppslitande och påfrestande. Föräldern plågas redan svårt av skuldkänslor i förhållande till barnet, samtidigt som denna visar sig oförstående över reaktionerna hos föräldrarna. De har för det mesta redan gjort sitt val att bli kvar, och blir briefade av ledaren vad som är på gång. De vet därför ofta mycket väl vad som kommer att bli utgången av konflikten och har troligen inget intresse av att följa föräldrarna i deras planerade utvandring. Tvärtom handlar det om att distansera sig så mycket som möjligt för att inte drabbas av sektledarens bannstråle om han misstänker att det finns en ”familjeande” familiar spirit, en liknande upproriskhet hos son som hos far, hos dotter som hos mor. I samband med Tsunami-katastrofen kunde vi ta del av skakande vittnesbörd från föräldrar som krampaktigt sökte rädda sina barn från att slitas med av de oerhörda vattenmassorna, bara för att till sist vara tvungna att släppa taget. En pappa berättade i en TV-intervju om den mentala utmattning som drabbade honom sedan han kämpat för sitt liv i vattenmassorna. En person virvlade förbi i vågorna och sträckte hjälplöst sina armar mot honom, men han kände det som om han inte orkade tänka på att ens försöka hjälpa den här personen. Först i efterhand fick han klart för sig att han avvisat sin egen dotters rop på hjälp till räddning. Hon hade ändå lyckats ta sig till fast mark och rädda sitt liv, men de skuldkänslor han gav uttryck för över sitt handlande var oerhört gripande. Det är ofattbart och omöjligt att försöka leva sig in i de känslor han och andra i denna katastrof måste genomlida, men jag tror att det finns en viss likhet med föräldrar – barnrelationen i en sekt. Föräldern kanske börjar känna det som om han har funnit någon fast punkt att hålla tag i för att komma loss ur greppet gruppen hållit honom i, och nu kämpar han för allt vad han är värd för att söka hålla sitt barn till sig. Men kraften i de anstormande vågorna av angrepp är stark och vid något tillfälle måste han besluta sig för om han ska hålla fast och förgås eller släppa taget och rädda sig, för att leva med ett hopp om att detta handlande i sig kan leda till räddningen för hans barn. Ett hopp som är osäkert och inte innehåller några garantier, men som till sist är det enda möjliga att hålla fast vid. Då man lämnar någon av sina familjemedlemmar kvar överlämnar man den personen ännu mera totalt till den slutna gruppen och dess värderingar: deras liv sugs upp i relationerna till sektens medlemmar, och de har ännu mindre möjlighet till ett utifrånperspektiv. Det blir ledarens tolkning av varför föräldrar och släktingar lämnade som blir den enda gällande. Du får inte själv chansen att som förälder ge din syn på frågan. De överväganden som du gått igenom innan du beslutade dig för att lämna, de erfarenheter du har av hur ledaren behandlar människor runt om sig, manipulationerna och maktkampen, de ekonomiska oegentligheterna; allt sådant tvingas du nu att inse att du får ha för dig själv. Ditt barn kommer inte att få veta vad det var som gjorde att du lämnade – bara vad du anklagas för, felsteg du gjort, demoner du bär på och synder du begått. Att aldrig få chansen att rentvå sitt namn ens inför en så närstående som ditt eget barn, ditt kött och blod, kan kännas gränslöst förlamande.