1. No category

Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia
En kvinna god
Hon liknas vid en rot
Av vilken alla dygder upprinna
Hon älskar sin vän
Han henne igen
Däri må de kunna finna varandra
(kärleksvisa från 1500-talet)
Fokus
Äktenskapets ingående enl. några germanska rättsregler f Kr och före kanoniska rätten (exkl.
kvinnans husfrudöme och kvinna och barnet).
Källor:
Bristande källmaterial, många ofullständiga delar.
Medeltidslagarna främst landskapslagarna från 12-1300 talen.
En del forskare menar att det kan ha funnits en gemensam germansk källa för alla lagar eftersom det
finns så mycket gemensamt gods i senare lagar.
Landskapslagarna:
landskapslag, medeltida lag gällande för visst landskap. Landskapslagar har funnits i alla de nordiska länderna. De svenska
landskapslagarna härrör från tiden före mitten av 1300-talet, då Sverige fick en rikslagstiftning genom tillkomsten av Magnus
Erikssons landslag.
landslagen, lag gällande för den svenska landsbygden från mitten av 1300-talet till 1736. Rikets enande och kungamaktens
växande styrka bidrog till skapandet av en rikslagstiftning vid mitten av 1300-talet, vilken var avsedd att ersätta den tidigare
lagstiftningen i de olika landskapen. Kung Magnus Eriksson gav en lagkommission i uppdrag att utarbeta en gemensam lag för
hela Sveriges landsbygd.
Om lagstiftningsarbetet vet vi endast att fem kaniker vid en sammankomst i Örebro med tre ledamöter av lagkommissionen
1347 avgav en protest mot ändringar i kyrkans rättsställning. Då kungamakten och kyrkan av allt att döma inte kunde komma
överens blev resultatet att landslagen kom att sakna kyrkobalk; varje landskap fick fortsättningsvis tillämpa den gamla
landskapslagens.
Senare blev det dock vanligt att man tillämpade Upplandslagens kyrkobalk. Den nya lagen blev antagligen fullbordad i början av
1350-talet. Liksom landskapslagarna var den indelad i balkar och flockar. Till sitt innehåll byggde den främst på Upplandslagen,
Västmannalagen, Östgötalagen samt ett antal kungliga stadgor från åren 1335–45. Den tycks ha börjat tillämpas i praxis i
Dalarna, mälarlandskapen, Östergötland och Småland på 1350-talet, i Närke och Finland på 1370-talet, i Västergötland och
Värmland på 1390-talet och i Norrland mot århundradets slut. En omarbetad redaktion av landslagen stadfästes av kung
Kristofer 1442.
De svenska landskapslagarna brukar indelas i Götalagar och Svealagar. Av Götalagarna finns bevarade Äldre och Yngre
Västgötalagen, Östgötalagen och kyrkobalken av Tiohäradslagen, dvs. Smålandslagen. Äldre Västgötalagen är den äldsta av de
till nutiden bevarade landskapslagarna. Ett handskriftsfragment av denna lag har daterats till omkring 1250.
Av Svealagarna finns bevarade Upplandslagen, Södermannalagen, Västmannalagen, Hälsingelagen och den s.k. Dalalagen.
Upplandslagen och Södermannalagen är de enda landskapslagar som är försedda med kungliga stadfästelsebrev. Upplandslagen
stadfästes 1296 av Birger Magnusson och Södermannalagen 1327 av Magnus Erikssons förmyndarstyrelse.
Västmannalagen och Hälsingelagen uppvisar i många avseenden stora likheter med Upplandslagen. Om den s.k. Dalalagen
verkligen tillämpats i Dalarna, vet man inte. Däremot vet man att det under medeltiden existerade även en Värmlandslag och
en Närkeslag. Gemensamt för de nämnda landskapslagarna är att de är indelade i balkar, som i sin tur är indelade i flockar.
Gutalagen, som tillämpades på Gotland, skiljer sig till sin karaktär från övriga svenska landskapslagar. Den saknar balk- och
flockindelning och visar till innehållet släktskap med dansk rätt.
Landskapslagarna är ett viktigt källmaterial för vår kunskap om det svenska medeltidssamhället, dess rättssystem, kultur och
politiska maktspel. Inflytandet från utländsk, framför allt kanonisk rätt vittnar om Sveriges tidiga internationella förbindelser.
Landskapslagarna är vidare en enastående källa för kunskapen om det medeltida svenska språket.
Landskapslagarna grundar sig på muntlig tradition, lagkunniga kom till tinget för att ”säga lagen”. ”Nu
skola män fara till tings och höra vår lagsaga, höra den de som äro här och säga den för dem, som
sitta hemma” (Tiohäradslagen). För att lättare kunna återges var lagarna ofta avfattade i rytmisk
rimmad form – allitererade. De är ofta som en dialog mellan parter i tinget ”nu vilja bönder bygga
kyrka…”, ”nu skola män fara till tings”..”nu är kyrka satt på syllar…”
1
Uplandslagen:
”Nu dör bonde,
Och barn lever efter honom;
Arvinge kommer till tings
Och äskar ljud;
Jag har ärvt min fader,
Och jag vill veta min lott,
Skära och skifta
Och råda över mitt fädernearv.
Då svarar hans broder:
Vi hade en fader, sparsam och god,
Som både kunde förvärva och vårda.
Det är det bästa för oss,
att vi båda förvärva
och båda vårda,
ty odelat är bröders bo bäst.
nej säger den andre,
jag vill skära och skifta,
veta min lott
och råda över mitt fädernearv.
Då får han vitsord
Till rätt laga skifte”
stadslagen, gällande lag för de svenska städerna från mitten av 1300-talet till 1736. Lagen
utformades sannolikt av en kommission tillsatt av kung Magnus Eriksson. Liksom landslagen kan
stadslagen ses som ett resultat av rikets enande och kungamaktens stärkta position. Lagen trycktes
första gången 1618 och fick då kunglig stadfästelse. Den byggde till viss del på landslagen och äldre
svensk stadsrätt.
bjärköarätt (fornsvenska bjærkøa rætter), de lagar som i äldre medeltid reglerade samhällslivet i de
nordiska städerna och på handelsplatserna. Ordets ursprung är ovisst. Man har sökt härleda det ur
”birk” 'avskilt område', 'handelsplats', och ur namnet Biærkø, syftande på Björkö i Mälaren, där Birka
var beläget.
De äldsta bjärköarätterna är de norska från 1100- och 1200-talen; de var avsedda för Nidaros och
Bergen. En svensk bjärköarätt finns bevarad från tidigast år 1345. Den har brukats i Lödöse i
Västergötland men torde ursprungligen ha varit avsedd för Stockholm. Förutom detta exemplar finns
bara några fragment bevarade från tidigast mitten av 1300-talet.
Visby stadslag, medeltida stadslag för Visby. Enligt företalet till lagen hade kung Magnus Eriksson
befallt att lagen skulle avfattas på både gotländska och tyska. Endast en handskrift på tyska från ca
1340 finns bevarad. Visby stadslag liknar till sitt innehåll i många stycken bjärköarätten. Lagen gavs ut
i tryck 1853 av Carl Johan Schlyter.
Ytterligare lagar såsom isländsk lag den sk Grågåsen utgör intressanta rättskällor. Annat material är
Tänkeböcker från städerna, i vilka allt av betydelse nedtecknades.
Grágás, [grau´gaus] (isländska Grågås), en samling isländska rättsuppteckningar från fristatstiden. Namnet förekommer först
omkring 1600 men hade tidigare använts om en norsk lag. Isländska Grágás innehåller dels äldre rättsuppteckningar från 1100talet, dels yngre uppteckningar från 1200-talet.
Bland de sistnämnda finns två huvudhandskrifter, Konungsbók från ca 1260 och Staðarhólsbók från ca 1270. Båda kan
betecknas som privata rättsuppteckningar. Grágás som är mycket omfångsrik, står på ett högt juridiskt plan. Dess kyrkorätt är
starkt påverkad av den kanoniska rätten. Det är dock ovisst om man någonsin tillämpat dess rättsregler i praktiken.
Då islänningarna på 1260-talet gav sig under den norske kungen, infördes en ny lag, Jarnisiða, som huvudsakligen byggde på
norsk rätt.
tänkebok, protokollsbok, minnesanteckningar eller protokoll som fördes vid rådhusrätterna i städerna under medeltiden och
på 1500-talet. De äldsta bevarade svenska tänkeböckerna härrör från Arboga, Jönköping och Stockholm.
2
Ättens betydelse och några nedslag i rättshistorien
”bästa ting som bonden har i sitt bo är hans laggifta hustru. Den som stjäl henne från bonden, han är
värste och störste tjuv. Och därför, den som lockar bondens hustru från honom och löper bort med
henne, blir han gripen på färsk gärning, då ska han föras till ting och dömas och hängas över andra
tjuvar.” (Kristoffers landslag 1442).
Kvinna åtnjöt högt skydd i äktenskapet även om hon var underställd mannen som till och med kunde
aga henne (Östgötalagen)”nu agar bonde sin hustru och hon får ej fulla sår eller öppet sår eller lyte,
då ska han ej böta”…
Vi mannens frånfälle övertog kvinnan makten som husbonde på gården, hon fick en självständigare
ställning i ätten och i bondesamhället.
Men mannen och kvinnan var i första hand medlemmar av ätten. Detta gav ett rättsskydd samtidigt
som det innebar förpliktelser, främst för mannen. Liv skulle tas för liv om en medlem dräptes.
Blodshämnden fick drastiska konsekvenser som kunde träffa fränder till dråparen.. Senare ersattes
blodshämnden med böter som ättemedlemmarna solidariskt fick erlägga – ätteboten enligt
landskapslagarna. Jorden ansågs i viss mån som ättens/släktens gemensamma egendom som
förvaltades för kommande generationer. Bonden kunde endast fritt förfoga över sådan egendom han
förvärvat genom eget arbete.
Ättejorden skulle ärvas av son, fanns både son och dotter gällde ”gånge hatt till och huva från”.
Dotter fick ärva endast om det inte fanns en söner. Senare 1260 erhöll dotter rätt till arv med ½ av
broders lott.
Giftermål var ingen privat angelägenhet utan angick hela släkten – ett ekonomiskt avtal ingånget
mellan två ätter. Mannens frieri skulle godtas till och med utan kvinnans samtycke enligt äldre
medeltid. Giftomannen skulle tillfrågas och lämna sitt medgivande, det var tillräckligt. Giftomannen
företrädde ätten och bestämde över flickans framtida öde.
Belysande för ättens betydelse berättas i Gunnlaug Ormstungas saga, Gunnlaug och Helga den fagra
hade fattat tycke för varandra, Gunnlaug friar till Helga genom hennes far och giftoman Torstein.
Denne var tveksam då han ansåg att Gunnlaug var vankelmodig. Gunnlaug framhöll då inte sina egna
företräden utan istället hans fader Illuges stora anseende:
”vem hoppas du få din dotter gift med om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var
här i Borgarfjord finns det någon som är mer ansedd än han?”
Torstein tvekar fortfarande. Då dyker Gunnlaug upp med ett stort följe för att fullfölja frieriet. Illuge
yttrade:
”min som Gunnlaug säger att han har talat med dig om gifte och friat till Helga din dotter. Nu vill jag
veta hur du ställer dig till hans frieri. Du känner till vad han är av för släkt och hur mycket jag äger och
från min sida ska varken sparas på gård eller hövdingeskap om det kan tjäna saken.”
Då Torstein alltjämt tvekar utbrister Illuge: ”med vänskapen oss emellan är det slut om du tycker att
jag och min son inte är goda nog”. Kärlekssagan fick ett tragiskt slut…
Gunnlaug Ormstungas saga, sannolikt skriven mot slutet av 1200-talet, är en av de mest omtalade bland de kortare
islänningasagorna. Dess röda tråd är de båda kämparna och skalderna Gunnlaugs och Hrafns inbördes kamp om Helga den
fagra. Den leder till en holmgång mellan dem, som förläggs till Norge. Efter de båda rivalernas död ingår Helga ett äktenskap
där hon tycks tyna bort. Sagan utmynnar i att hon dör, med en kappa utbredd framför sig, en gåva av Gunnlaug, den man hon
verkligen älskat. Det är en sentimental sluteffekt av sällsynt art i islänningasagornas genre.
Ännu längre tillbaka än tiden för landskapslagarna skedde äktenskapet enligt germanska lagar helt
enkelt genom köp, man köpte sig en brud genom avtal mellan mannen och giftomannen. Kvinnans
samtycke var inte nödvändigt. En tanke bakom denna ordning skulle kunna vara att förekomma
3
kvinnorov och att brudköpet snarare var ett skydd för kvinnan. Enligt isländska Grågåsen
betraktades bortgiftandet av kvinna som vilket köp som helst. Där heter det att fyra köp för att vara
gilla måste ske med vittning nämligen köp av land, godedöme, skepp eller fäster sig kvinna.
Kvinnorovet kunde godtas om rövaren till kvinnans målsman först betalade lagstadgad bötessumma
och därefter fick målsmannens medgivande till äktenskapet och tillslut betalade ytterligare
kompensation för rovet. Man ”köpte” alltså målsmannens samtycke. Flera exempel finns på
detaljerade böteslängder för dessa fall från 6 – 700 talet. Som exempel Alemannernas lag ”för icke
trolovad jungfru 40 sch, för gift kvinna 80 och för trolovad 200 sch. Rövaren kunde behålla kvinna och
ta henne till äkta hustru även om hon var gift eller trolovad om mannen resp. fästmannen tillät det
och rövaren betalade ytterligare 400 sch som förhöjd gottgörelse.
alema´nner, alamanner (latin Alema´nni, germanska alamann, eg. 'främmande människor'), germanfolk, tidigast omnämnt
213 e.Kr., då bosatt vid mellersta Main. Alemannerna var ej politiskt enade utan uppträdde i självständiga grupper, ledda av
hertigar. Under 200-talet anföll de flera gånger romerska riket över Donau och Rhen, besatte nuv. sydvästliga Tyskland och
hotade Norditalien. Under 300-talet expanderade alemannerna väster om Rhen, men hejdades 357 av Julianus Apostata i slaget
vid Argentoratum (nuv. Strasbourg). Fr.o.m. 450 utbredde de sig över Alsace och Schweiz.
I början av 500-talet underkastades de nordligast boende alemannerna det frankiska väldet. De sydliga sökte stöd hos
ostrogoterna i Italien, men blev också de frankiska undersåtar (536). Under frankerna gjorde alemannerna ofta uppror och
uppnådde ibland, som mot slutet av 600-talet, självständighet. År 746 infogades de slutligen i frankerriket. Alemannerna
kristnades sent, med början på 590-talet. Deras namn är upphovet till franska allemand, tysk.
alema´nniska lagen, alemannernas rättsregler. Den existerar i två samlingar – den tidiga, Pactus alamannorum (ca 613–
623), och den senare, Lex alamannorum (ca 712–725), vilken ofta tillskrivs alemannerhertigen Lantfrid. Kodifieringen var
främst resultatet av frankiskt inflytande.
Ett annat exempel på hur man löst kvinnorov visar medeltida frisisk rätt. Kvinnan själv fick besluta om
hon ville acceptera rövaren eller ej. Först skulle hon föras tillbaka till sitt hem, därefter skulle hon
efter tre nätter föras till tingsplatsen för att välja mellan rövaren eller sitt hem. Rövaren och
anförvanterna hade ställt upp sig vid två stolpar mellan vilken kvinnan skulle stå och göra sitt val.
friser, germansk folkstam som vid vår tideräknings början bodde i området vid Rhens och Ems mynningar. På 700-talet
införlivades friserna med det karolingiska väldet och kristnades. Vid denna tid upplevde de en kort glansperiod som handelsmän
i nordvästra Europa. Denna avbröts dock av vikingarna.
Som exempel på nordisk lag dömer Grågåsen kvinnorövare hårt oavsett kvinnans inställning till rovet.
Lämnade kvinnan utan giftomannens samtycke Island så drabbades hon och rövaren och alla som
medverkat i någon omfattning (besättning mfl) till landsförvisning och böter.
Brudrovsromantiken ger flera exempel i diktens form eller folkvisans form. 1288 rövade Folke
Algotsson bort Ingrid, båda var från stormannaätter. Denna kärlekssaga stod i kontrast med
konsekvenserna av rovet.
Algotssönerna, sentida benämning på en stormannasläkt från Västergötland, på okänt sätt befryndad med Folkungaätten.
Släktens äldste säkert kände medlem är Algot Brynolfsson (född ca 1230, död ca 1290), storgodsägare och från ca 1270 lagman i
Västergötland. Han och hans sju (möjligen åtta) söner tillhörde på 1270- och 1280-talen rikets ledande män.
År 1288 förlorade de sina positioner till följd av ett brudrov, känt genom Ericus Olais krönika (efter Skänningeannalerna) och en
medeltida svensk ballad; en av sönerna, Folke Algotsson, bortförde då Ingrid, dotter till riksrådet Svantepolk Knutsson, till
Norge. På grund av detta brott mot lagen om kvinnofrid fängslades för en tid Algot Brynolfsson, som tvingades lägga ned
lagmansämbetet, samt en av Folkes bröder, Rörik. Tre andra bröder – Peter, som varit kungens kansler, Karl och Bengt – följde
Folke till Norge; Karl greps och avrättades, när han 1289 återvände till Sverige. Den mest betydande av bröderna, biskop Brynolf
av Skara, tvingades avge en lojalitetsförklaring till kungen.
De lagregler som finns i landskapslagarna utvisar att kvinnorov förekom långt fram i medeltiden i
Norden. Regelsystemet innehöll också öppningar för att godkänna rovet exvis genom böter,
giftomannens medgivande.
För att återvända till frågan om brudköpet så finns det inga svenska källor om brudköp. Man antar
dock att brudköp förekom i äldre tider. Under hand utvecklades det sk gåvoäktenskapet där
giftomannen överlämnade ”köpesumman” till bruden för hennes utstyrsel, begreppet vängåva
etablerades.
Trots den katolska kyrkans ambitioner anses att äldre seder fortlevde när det gäller äktenskapets
ingående. Så här rekonstrueras huvuddragen som antas ha varit i stort sett oförändrade från hednisk
tid:
4










Den giftaslystne ynglingen friar till kvinna genom giftomannen.
Gillas detta och man kom överens utsattes dag för fästningsstämman, dit de närmaste
fränderna skulle inbjudas som vittnen.
Här ägde högtidligen trolovningen rum, den sk fästningen.
Till giftomannen utlovades vängåvan, nödvändig för att äktenskapet skulle ha laga kraft.
Samtidigt överlämnade fästmannen gåvor till kvinnans fränder.
På stämman avtalades den medgift som kvinna skulle ha med sig i boet.
Nu var kvinna lagligen fäst vid mannen.
Nu kunde giftomannen högtidligt överlämna bruden till den blivande maken genom det sk
giftermålet, höjdpunkten i ceremonielet.
Från sin fädernesgård skulle kvinnan föras till mannens hem där bröllopsmåltiden ägde rum.
Äktenskapet fick laga kraft sedan man och hustru kommit ”på bolster och under lakan”
(Västgötalagen). Först då förvärvade kvinnan ekonomiska fördelarna och rättigheterna som
tillkom henne som hustru. Sängledningen skulle ske i vittnens närvaro. (Bruket kvarlevde länge även
vid hovet: ännu den blivande Gustav IV Adolf sängleddes vid sitt bröllop med Fredrika av Baden 1797.)
Frieriet
Frieriet var inte endast en sak för friaren och hans tilltänkta eftersom det rörde förhållandet mellan
två ätter. Var och en skulle inhämta fränders råd inför frieriet. Även senare i tiden, 1609 finns
exempel på att en bonde inför frieriet inhämtat sina föräldrars och vänners råd (Kinnevads härad i
Värend).
Begreppet böneman beskriver den sedvänjan att frieriet enligt urgammal sed framställdes av tex
friarens bror för förespråkare. Begreppet finns också i betydelsen att annan gick till kyrkan som
böneman, vilket förbjöds 1609. Bakgrunden var att bönderna försummade söndagsmorgonens
gudstjänst då de var druckna.
Olaus Magnus berättar i sin historia om de nordiska folken att det var sed bland allmogen att höra sig
för om giljarens härkomst och anseende, huruvida han var välfrejdad och rättskaffens eller ej, om
han är sedlig i sin vandel och arbetsam so ock om han är född i äkta säng.
Giftomannens befogenheter omfattade att göra upp avtalet om äktenskapet. Giftomannen var
fadern eller –om han var död- annan anförvant, broder först och sedan moder, syster eller annan
närstående (detaljerade regler återfinns i skilda landskapslagar). Giftomannarollen kan jämföras med
förmyndarskapet men med betydligt större myndighet och skyldighet. Till skyldigheten hörde att
gifta bort flickan. Eftersom giftomannen var sin skyddslings arvinge kunde han ha ett intresse av att
flickan förblev ogift och därför avvisa friare. För att råda bot på detta finns i isländsk rätt en
bestämmelse om att flickan fick ta sitt öde i egna händer om giftomannen hade avvisat två
godtagbara friare. Det gällde för giftomannen att ha koll på sitt uppdrag, att agera som giftoman utan
rätt därtill var ett med dråp likställt brott enl. UL (40 marker motsvarande enkel mansbot). På Island
kunde ett motsvarande brott leda till landsförvisning av giftomannen men också av friaren.
Giftomannen kunde också få sona den omyndiga flickans brott, erlägga böter, bli landsförvisad ,
förklaras fredlös. I gengäld ägde han rätt till vängåvan.
En udda situation var att även en som kunde vara giftoman till sin moder/ änkan, som ville gifta om
sig. Myndighetsåldern var 15 år!
Fästningsstämman följde på avtalet mellan friaren och giftomannen, det benämndes ölgillet.
Fastarna – den närmsta fränderna- skulle inbjudas och kunna intyga att allt gått rätt till. Genom
handslaget mellan mannen och kvinna ingicks trolovningen enligt laga form. I äldre tid ingicks
trolovningen genom handslag mellan giftomannen och friaren. Begreppet handslag har sedan
förekommit så sent som under 1700-talet, idag säger vi att en flicka har ”gett honom sin hand” dvs.
sagt ja till frieriet.
Fästningsgåvorna omfattade i första hand vängåvan som gavs till de närmsta fränderna.
Giftomannen fick enligt vissa lagar sin vängåva först sedan äktenskapet fullbordats och brud och
5
brudgum ”kommit på bolster och lakan”. Tidigt kom dock fästegåvan att överlämnas till bruden
istället för till giftomannen. Alltför överdådiga skänker kunde begränsas – exvis enligt Visbylagen fick
det inte omfatta siden. En rings värde fick inte överstiga 3 mark. Tälje stadga 1345 säger att en
brudgum inte fick ge sin brud eller hennes fränder mer än ”en gångare, sadel, betsel, armkåpa och
hatt”. Han fick dock ge brosch, guldring eller andra sådana klenoder- dock kunde ingen tvinga honom
därtill. Det är helt klart att här talar vi om adelskap och besuttna. Vid mannens död kom kvinnan att
få behålla det hon fått i fästningsgåva enligt flera lagar och sedvänjor, man kan se en utveckling mot
begreppet enskild egendom i senare tid.
Ringen hade en särskild betydelse som en del av köpeskillingen för bruden. Det var endast bruden
som fick en ring – ursprunget var romerskt. Det senare bruket med två ringar noteras först senare
mot slutet av 1400-talet (fästegåva och vigselring – fästningafä och vigningering).
Medgiften – hemföljd som flicka eller son skulle ha med sig i boet avtalades också om på
fästningsstämman. Dagens begrepp är hemgift. Medgiften kunde lagregleras, ex vis skulle boet delas
mellan fadern ½ och sönerna ½. Resp. son fick således med sin del. Flickas medgift kunde vara
beroende av vad fadern tilldelade henne. Medgiften kunde bestå av lärft, tyger, jord, trälar, boskap,
lösegendom. Men även guld och smycken förekom.
Brudkistan – där samlades brudens utstyrsel. ”Samla på kistbotten” har gammal hävd. Den fotsida
kappan skattades högt och tillhörde kvinnans högtidsdräkt och var mycket kostbar, den skulle räcka
livet ut.
Landskapslagarnas bestämmelser om formerna för trolovning kom att gälla till 1734 även om
skyldigheten att ge gåvor tagits bort under 1600-talet. Det var vanligt att paret flyttade ihop efter
trolovningen och levde som man och hustru. Barn avlade under det tiden var äkta barn, ett
förhållande som upphörde 1915 då dylika barna ansågs vara utomäktenskapliga.
Brytande av trolovning kunde leda till att böter skulle erläggas till biskopen, en ordning som hade
kanonisk bakgrund enligt vilken avbrytande av trolovning krävde kyrkans medgivande.
Regelsystemen kring detta varierade mellan de olika lagarna.
Giftermål, brudfärd och bröllopsfest
Om parterna höll fast vid avtalet som ingåtts genom fästningen så rustade mannen för bröllop, ett
gille som skulle äga rum i mannens hem ”där den unge mannen är där drickes bröllop” (Gutalagen).
Alla fränder intill tredje led skulle inbjudas (Östgötalagen) vilket kunde vara sanktionerat med böter.
Gästerna budades genom ”ölbud, dvs. man inbjöd till gillet- ”budade till öls”. Budande kunde vara
detaljerad föreskrivet, ex vis skulle enligt stadslagen två män bjuda män och två kvinnor bjuda
kvinnor.
Om fästmannen och giftomannen inte kunde komma överens om tidpunkten för bröllopet, så fanns
laga gästabudstid föreskriven enligt flera landskapslagar nämligen söndagen efter mårtensmässan
den 11 november då all skörd var intagen och visthusbodarna fulla. Laga förfall kunde åberopas
(sjukdom, uppbrunnen bruddräkt eller plundrat bo genom tjuvnad eller rån).
På dagen för bröllopet ”laga ölstämman” hämtade brudgummen med följe sin fästekvinna / brud i
hennes hem. Då var också giftomannen skyldig att lämna ut henne vid äventyr av böter och
omkostnader för bröllopsmåltiden. Giftomannen kunde högst tre gånger vägra att lämna ut bruden,
vilket fick till följd att bröllopet kunde förskjutas drygt två år, därefter kunde tinget besluta att
häradshövdingen skulle lämna ut bruden. Enligt vissa lagar kunde brudgummen få rätt att med våld
ta sig in i brudens hem för att före hem sin brud.
Det hela gick till så här i normalfallet får man anta. Brudföljet nalkas brudens gård och begär lejd,
grid, dvs tillåtelse att få komma i frid och att få lämna gården i frid. Att med beväpnad skara rida in
på annans gård var ett hemfridsbrott som kunde leda till vapenskifte. Två man skickas i förväg för att
be om lejd, gästerna måste förbinda sig att inte kränka gårdens frid. Därefter skickades ett antal
brudmän ut för att välkomna gästerna. Vapen och sadlar togs omhand och förvarades under lås
under den efterföljande festen i brudens hem, ”giftarölet”. ”Det är tre gästabud då man ska böta lika
mycket för träl (om han blir dräpt) som för fri man; ett är bröllop, det andra är giftaröl, det tredje
gravöl” vilket talar för ett starkt skydd. Att läsa grid över festen kunde ske i solenna former, vilket
6
isländska sagor kan förmedla. En motsvarande ordning gällde för tinget där domaren skulle lysa frid
över tinget.
Åter till brudparet. En första bägare töms, bruden tar plats i brudbänken – det heliga sätet
”satte de den unga brud,
oppå den brudebänk.
Före gick riddare och svenner,
de buro för henne skänk.”
sedan bruden uppvaktats av gästerna överlämnar giftomannen bruden till den blivande maken,
uttalande denna formel enligt UL:
”jag giver dig min dotter
dig till heder och till husfru (rättslig och social ställning)
och till halv säng (äkta sängen får ej besudlas genom äktenskapsbrott)
till lås och till nycklar (härskarinna över gods och dyrbarheter)
och till laga treding (kvinnans giftorätt i boet, 1/3 av gemensamma lösegendomen)
och till allt det han äger
i lösöre (fast egendom var undantagen)
och förvärva kan förutom guld och hemmahjon
och till all den rätt
som är uppländsk lag” (brundens rätt till morgongåva)
Åter till bröllopet. Nu återstod för husbonden på gården att återlämna sadlar och vapen till gästerna,
då skulle vapendrycken tas innan avfärd med bruden. Detta var brudfärden, brudloppet, bröllopet
som skedde under väpnad eskort genom ofta oroliga trakter. Dalalagens skildring är härlig.
”nu är bröllopsöl bryggt
Och mannen tillreder sin brudfärd
Den förste är brudgummen,
den andra bruden,
den tredje brudfrämman,
den fjärde är redomannen,
den femte, den sjätte och den sjunde
äro brudsvennerna.
Dessa äro alla heliga personer.
Om någon missfirmar dem
under denna färd
genom sår eller strid eller dråp,
skola böterna vara dubbelt så höga som annars.
De som rida bruden till mötes;
Skola hava vårdnad om henne mot all skada,
till dess hon kommer hem
och på lakan och bolster;
då har bruden kommit i sin mans vårdnad.
Blir bruden dräpt i det heliga sätet,
Då skall för henne gäldas i böter 80 marker,
För ofödd son 40 marker,
För ofödd dotter 80 marker.
Dessa böter skola treskiftas;
En lott tager konungen,
En annan målsäganden,
Den tredje hundaret.
7
Brudfrämman: klädde bruden, an viktig person som hade hedersplats, sk brudsäta.
Redomannen ansvarade för bröllopsmåltiden och vara brudgummens ombud.
Ursprunget till Dalagens regel anses ”urgermanskt” och fritt från kristna värderingar. Det gäller bl. a
synen på straff, böterna för kvinna och ofödd dotter , som kunde föra ätten vidare, var högre än den
för man/ofödd son. Mansboten för bruddråp kunde enligt DL vara 5 ggr högre än motsvarande för
man , 200 marker.
Hade man lyckligt anlänt till brudgummens gård vidtog bröllopsfesten i glädjens och överdådets
tecken. Visby stadslag (12-1300-talet) var influerad av tysk rätt, Visby som centralpunkt för
internationell handel skapade ett välstånd som inte hade sin motsvarighet på fastlandet. Om
gotlänningarna sades det att de var så rika att ”svinen åto ur silvertråg”. Ur det sk Rigafragmentet
från 1200-talet:
”då man kommit till bords,
Skall brudgummens bruttoge (brudförare)
Stå upp vid dessa ord;
Brudgummen tillerkänner härmed sin brud
Sådant gods som han nu har
Och ännu kan förvärva efter stadens rätt.
Med samma tal skall brudens förmyndare svara och säga så;
Vad brudgummen har tillerkänt bruden,
Detsamma tillerkänner hon honom enligt stadens rätt”.
Här utelämnas en del föreskrifter som begränsar festandet, ex vis genom överflödsförordningar.
Bl. a begränsades antalet gäster (50 ibland fler exkl. utifrån kommande fränder, varierande regler
beroende på lag) med risk för böter om man bröt mot detta. Festen fick pågå endast en dag (något
som aristokratin inte brydde sig om, Karl Knutssons bröllop 1438 pågick i 12 dagar). Det förekom
också att gästerna skulle bidra till festen. Ett visst antal dagar efter festen skulle brudgum och
giftomannen enligt Visbylagen inför rådhuset ta på sin ed att lyxförordningarna inte hade
överskridits. Länsmannen kunde också kontrollera detta genom att själv infinna sig vid festen.
Bröllopsmåltiden:
5 rätter
Utöver det bog, skinka och torr ost.
Spelmän vid bröllopet ledde dansen (oftast i ring). Minnesdrickning mm utelämnas här.
Brudbadet och brudstenen
Brudbadet försiggick tillsammans med jungfrur, det utgjorde en rit dagen före bröllopet. Natten
skulle tillbringas tillsammans med jungfrurna (spisa och sova tillsammans) , detta kan sägas vara
upphovet till möhippan (mökvällen). Även denna företeelse kunde urarta, därför fanns begränsningar
stadgade i form av antalet deltagande jungfrur mm. Denna urgamla företeelse förbjöds uttryckligen
av kyrkan i slutet av 1500-talet, och senare på 1600-talet genom kungl. förordning. I praktiken levde
mökvällarna vidare och är i dag möhippor.
Brudstenen, vissa stenar ansågs besitta hemlighetsfulla magiska krafter, ex vis Mora Sten, där
konungen placerades sedan han ”dömts till krona och konungsdöme”. Brudstenar anses ha
fruktbarhetsinnebörd och har hedniskt ursprung. Bl. a skulle bruden ledas av brudgummen tre
gånger kring en eld och efter varje varv bestiga stenen.
Sängledningen
8
Sängledningen var den sista akten i en serie av rättshandlingar som var nödvändiga för att ett
äktenskap skulle vara ingånget i laga ordning. Äldre VL har inga inslag av kristet ursprung utan
procedurerna är urgamla, germanska och hedniska (gäller trolovningen, giftermålet och
sängledningen). Begreppet vigsel förekommer inte alls.
Mycket kan sägas om sängledningen och dess ursprung, at ha en kvinna i sin säng var ofta ett uttryck
för att de var gifta. Äldre VL säger:
”så skall i giftermål sägas;
Så snart de komma samman på en bolster och under ett lakan,
Då äger hon en tredjedel i boet och i morgongåva tre marker av hans lott”.
Även vängåvan (som tillföll giftomannen och som utlovades av fästmannen på fästningsstämman)
hade inte vunnit laga kraft förrän brud och brudgum kommit i säng samman.
Äldre VL;
”så snart fästning har skett och man lagt händerna samman, då äro alla tillgåvor förvärvade men
vängåvorna ej förr, än de komma båda på en bolster och under ett lakan” (a en bulstaer ok vndir ena
bleo – under bolster och blä….)
Kyrkans påverkan skedde gradvis mot att genomföra trolovning, lysning, vigsel och sängledning i
kyrklig regi under medverkan av präst (laterankonciliet 1215). Under århundraden framöver
tillämpade allmogen i vart fall äldre hedniska seder i konflikt med kyrkans ceremoniel enligt kanonisk
ordning. Det gamla ättesamhället stod i kontrast mot det nya statssamfundet, här respresenterat av
kyrkan. Gammalt och nytt vävdes under hand samman, Östgötalagen krävde bl. a både vigsel och
sängledning för att kvinnan skulle komma till alla rättigheter hos mannen och för dennes
målsmanskap över hustrun. Enbart vigsel räckte inte, det var betydelselöst i fråga om äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar - ”om hon dör förrän de kommit i säng samman, då har han ej rätt att få
något av hennes egendom även om de varit vigda”.
En kuriositet är att det inte var ovanligt att mannan avled innan sänggåendet till följd av våldsamma
festligheter. Fast egendom som endera parten köpt återgick således till den avlidnes ätt om
dödsfallet inträffade innan sänggåendet. Rätt arvinge i detta fall var den avlidnes släkt- ätten.
Kyrkans påverkan kan antas ha lett till att sängledningen ersattes med krav på att makarna skulle
tillbringa en natt tillsammans för laga kraft. Bakgrunden kan vara copula carnalis – makarnas köttsliga
förening som tillsammans med äktenskapsavtalet konstituerade rätt äktenskap. Detta finns i bl. a
Kristoffers landslag och i Magnus Erikssons landslag liksom i stadslagen.
”nu är brud hemkommen hel och helbrägda, då ska hon i säng gånga med bonde sin; då de hava natt
sammanlegat, då är han hennes rätte målsman och äger söka och svar för henne; då skall henne
morgongåva givas”
Sängledningens betydelse framgår även i allmängermansk rätt, exvis i isländska Stadarholsbok,
norska Borgatings Christenret, tyska medeltidslagar m fl.
Här utelämnas katolska ritualer och lutheranska. Dock kan nämnas att sängledningsinstitutet levde
kvar i Sverige ända i 1600-talet under insyn av präst.
Sängledningen ingick i ceremonielet vid hertig Karls bröllop 1579 i Heidelberg med pfalziska
kurfurstedottern Maria, och vid hans andra bröllop 1592 i Nyköping med Kristina av Holstein-Gotorp.
Brudparet satte sig på en paradsäng i vittnens närvaro. Samma ceremoniel tillämpades 1654 då Karl
X Gustaf vigdes vid Eleonora av Holstein-Gottorp. Nämnas ska också Gustav IVs bröllop med Fredrika
av Baden 1797. Vid den egentliga vigseln i Stockholmfördes i procession bruden och brudgummen till
sina respektive våningar först, bruden till den kungliga sängkammaren. Efter avklädning lades bruden
9
i sängen, kungen infann sig lika djupt rodnande som bruden, omgivna av kungliga damerna och
hovdamer.
Därefter och ända in på 1800-talet kunde det som var sed på Gotland ”att sjunga brudparet i säng”.
Ett av de yngst exemplen på sängledning hämtas från Alseda socken i Östra härad, Småland, en trakt
som ska vara känd för sin trohet mot gamla seder. Vittne berättar om ett bröllop 1917 som ägde rum
i brudens hem. Därefter fördes brudparet till brudgummens hem och brudgummen kläddes av och
ifördes brudgumsskjortan som bruden sytt. Bruden var för blyg för att klädas av innan sänggåendet
skedde i vittnens syn.
Först 1942 utmönstrades ur vigselformuläret också välsignelsen över brudhuset, i vilket sängledning
tidigare hade skett enligt kristen ceremoni. Då hade sängledning sedan lång tid förlorat sin
rättsverkan.
Morgongåvan
1920 utmönstrades morgongåvan ur svensk rätt. Begreppet har forngermanskt ursprung. Alla
svenska landslagar innehåller mer eller mindre utförliga bestämmelser om morgongåva, som var
lagstadgad. Morgongåvan tillföll hustru först vid mannens frånfälle och utgick i fast och lös egendom.
Om morgongåva inte givits hade änkan rätt till bestämt belopp ur det oskiftade boet. På hennes lott
skulle alltså utöver giftorätten 1/3 av det gemensamma boet läggas 3 marker av mannens lott enligt
VL och DL. Gåvan hade alltså karaktären av kvinnans enskilda egendom som under äktenskapet
förvaltades av mannen. Det var en form av änkeförsörjning som kunde ges i form av fast eller lös
egendom.
I och med morgongåvans överlämnande var den sista lagfästade handlingen i äktenskapets ingående
fullbordad.
10
Bilagor:
Germaner
Germanerna formades troligen som etniska grupper i Nord- och Mellaneuropa under de fem sista
seklen f.Kr. Deras huvudnäring var boskapsskötsel och jordbruk. Stammar och stamförbund styrdes av
kungar och krigsledare valda ur stammens övre skikt, men en folkförsamling av fria män var länge ett
centralt samhällsforum. Deras första expansion söder- och västerut hejdades av romarna. Efter att
Gallien erövrats sökte Augustus förlägga den romerska gränsen vid Elbe, men denna plan övergavs
efter germanernas seger 9 e.Kr. i slaget i Teutoburgerskogen. Gränsen mellan romare och germaner
kom att gå längs Rhen och Donau. Trycket från Rom ledde hos germanerna till bildandet av två stora
förbund under Arminius i väst och Maroboduus i öst, men redan på 20-talet var dessa upplösta. Under
följande sekler sökte romarna vinna inflytande hos enskilda stammar och således säkra freden. Genom
handel tog germanerna djupa intryck av romersk kultur.
I mitten av 100-talet e.Kr. inleddes en ny germansk expansion, delvis p.g.a. inre oroligheter.
Stammarna var ibland heterogena krigarförbund som identifierade sig genom traditioner, något som
nu blev allt tydligare. På 200-talet framträdde nya stamförbund, t.ex. alemanner. Området norr och
väster om Svarta havet beboddes på 200- och 300-talen av goter. Stora delar av det romerska riket
härjades i mitten av 200-talet av dessa och andra germaner, och gränsområden avträddes för
germansk bosättning. Många germaner tog också värvning i den romerska armén.
Germanernas stora uppsving kom under folkvandringstiden (ca 370–600), då det västromerska riket
upplöstes och ersattes av germanstyrda riken. De flesta av dessa var kortlivade, och germanerna
assimilerades snabbt med den inhemska befolkningen men satte dock en bestående prägel på det
medeltida Europa. Flera områden i Öst- och Mellaneuropa, som tidigare bebotts av germaner,
befolkades nu av slaver och andra folk. Under 300- och 400-talen inleddes den övergång till
kristendom som präglade germanerna under tidig medeltid.
Medeltidslagar
medeltidslagar, under medeltiden gällande världslig och kyrklig lagstiftning. Före mitten av 1300talet hade landskapen i Götaland och Svealand – även Gotland – sina egna lagar, landskapslagarna;
dessutom hade städerna egna stadsrätter. Denna särlagstiftning ersattes under Magnus Erikssons
regeringstid av en rikslagstiftning bestående av en gemensam lag för Sveriges landsbygd och en
gemensam lag för de svenska städerna.
Tillkomsten av Magnus Erikssons landslag och stadslag var ett tecken på rikets enande och
kungamaktens ökade inflytande och styrka. Det tog dock rätt lång tid innan de nya rikslagarna
tillämpades i hela landet. År 1442 omarbetades landslagen och stadfästes av kung Kristofer. Förutom
de ovan nämnda lagarna utfärdades under medeltiden flera kungliga stadgor och förordningar med
laga verkan. Dessutom fanns en självständig kyrklig lagstiftning.
Den katolska kyrkan hade sin egen internationella rätt, den kanoniska rätten, som kompletterades
lokalt i de olika länderna genom provins- och stiftsstadgar, s.k. synodalstatuter. Den kyrkliga
lagstiftningen reglerade framför allt kyrkans egna inre angelägenheter, medan relationerna mellan
kyrkan och det världsliga samhället reglerades genom de världsliga lagarna.
11
Kanonisk rätt
kanonisk rätt (av latin ca´non 'regel', 'rättesnöre'), den romersk-katolska kyrkans
rättsordning. Den nu gällande lagsamlingen, Codex juris canonici, trädde i kraft 1983.
Den kanoniska rätten tillskrivs i visst avseende absolut giltighet genom sitt ursprung i
den gudomliga uppenbarelsen, den naturliga lagen och den fortsatta inspirerade
traditionen, men den innehåller också mänskliga ordningar.
Som kanonisk rätt betecknas från 300-talet kyrkomötesbeslut som vunnit kyrkans erkännande och
från 400-talet de romerska påvarnas auktoritativa föreskrifter och avgöranden i rättsfrågor. Gentemot
germansk rättsuppfattning hävdade den kanoniska rätten på 800-talet den romersk-hierarkiska
rättsprincipen.Det fanns tidigt privata lagsamlingar och Joannes Gratianus i Bologna, "kanonistikens
fader", samlade, systematiserade och kommenterade kyrkorättsliga beslut i sitt verk Concordia
discordantium canonum ('Samstämmigheten i motstridiga kyrkorättsliga regler'), vanligen kallat
Decretum Gratiani, ca 1140. Genom olika påvars försorg utgavs kompletterande kyrkorättssamlingar,
nämligen Liber extra (1234), Liber sextus (1298), (Constitutiones) Clementinae (1317) och två
samlingar Extravagantes (1484). Från 1582 blev det officiella namnet på alla dessa Corpus juris
canonici, en benämning som uppstått redan på medeltiden som parallell till Corpus juris civilis. Den
första versionen av Codex juris canonici, systematiserad och uppdelad på fem ämnesområden,
stadfästes av påven 1917 och trädde i kraft 1918. Den kanoniska rätten hävdade på flera områden
kyrkans frihet gentemot staten och slog framför allt vakt om påvens överhöghet. Den innebar att
kristen tro och världsåskådning förändrade den romerska rätten och dess grundläggande tankar. Detta
gäller bl.a. äktenskapsrätten, som lades under kyrkliga domstolar, straffrätten och fridsrätten.
Latera´nkoncilier
Latera´nkoncilier, sammanfattande benämning på fem koncilier som under medeltiden hölls i
Lateranen. Koncilierna betraktas som allmänna (ekumeniska) av den romersk-katolska kyrkan men
inte av östkyrkorna . Första Laterankonciliet 1123 avslutade investiturstriden genom att fastställa
konkordatet i Worms. Också det andra konciliet 1139 präglades av den gregorianska reformen. Den
därvid meddelade korstågsavlaten utsträcktes av det tredje konciliet 1179 till att också gälla kampen
mot katarerna. Långt betydelsefullare var Fjärde Laterankonciliet 1215 under Innocentius III:s
ledning; det blev västkyrkans viktigaste kyrkomöte under medeltiden och betecknar påvemaktens
höjdpunkt. Begreppet transsubstantiation möter här för första gången i ett officiellt kyrkligt
dokument. Vidare föreskrev man bl.a. årlig bikt. Olika heresier skulle bekämpas och judarna ålades att
bära särskild dräkt. Ett nytt korståg proklamerades. Det femte konciliet 1512-17, omedelbart före
reformationen, var helt betydelselöst.
Den mosaiska rätten och den svenska rättsutvecklingen
Redan i de svenska medeltidslagarna finns bestämmelser som tyder på inflytande från den mosaiska
rätten. Bl.a. tycks den mosaiska principen "öga för öga och tand för tand" ha påverkat dåtidens
straffbestämmelser. Starkast gör sig dock inflytandet från den mosaiska rätten gällande på 1600-talet.
När Karl IX 1608 stadfäste och lät utge Kristofers landslag, förklarade han att domstolarna skulle följa
bestämmelserna i Mose lag vid bestraffningen av grövre brott. Till landslagen bifogade kungen också
ett tillägg med utdrag ur Moseböckerna. Det mosaiska rättsinflytandet märks även i den svenska
rättsvetenskapliga uppfattningen på 1600-talet. Domstolsmaterialet visar också att det blev vanligt att
domstolarna anförde bestämmelserna i Mose lag i sina domar. Redan på 1600-talet reagerade man
dock mot denna hårda straffrätt, och i praxis började hovrätterna vid överprövningen av domarna
utdöma mildare straff än de som lagen föreskrev (leuterationsrätt). Under de följande århundradena
avtog successivt inflytandet från den mosaiska rätten.
Källor
Lizzie Carlsson, ”Jag giver Dig min dotter”Institutet för rättsvetenskaplig forskning, Lund 1965
N a t i o n a l e n cy k lo p e d i n , 2 0 1 4 - 0 3 - 0 5
G E R H A R D H A F S T R ÖM , D e s v e n s k a r ät t sk ä l lo r n a s h i s to r i a ,
H E N R I K M U N K T EL L , M o s e la g o c h s v e n s k r ät t s u t v e c k l i n g , L Y C H NO S 1 9 3 6 .
12