En svensk folksaga från Omnibus

q
Den dumma
bondpojken
d
DEN DUMMA BONDPOJKEN
Sagan är satt med typsnittet Odense Neon, tecknat av
Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats
med typsnitt från samma typsnittstecknare.
De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor.
© 2002 Omnibus Typogra
2
OMNIBUS TYPOGRAFI
BOX 135 ∙ 135 23 TYRESÖ ∙ TEL. 08 – 742 83 36
[email protected] ∙ www.omnibus.se
DEN DUMMA BONDPOJKEN
D
et var en gång en bondhustru, som hade
en son, vilken var onaturligt dum. En
gång, då han var till stan, skulle han köpa
synålar. Då modren frågade efter dem, började
han söka bland höet i kärran, där han lagt dem.
— Trösta mig för dig! sade gumman. Huru
kunde du vara så dum och lägga dem lösa på
kärran?
— Nå, huru skulle jag hava gjort då? frågade
sonen.
— Du skulle hava stuckit dem emellan uppslaget på rockärmen.
— Jag skall göra så härnäst, svarade gossen.
En tid därefter for han åter till stan och skulle
köpa såpa. Han påminte sig då, vad modren
sagt, och vek upp uppslaget av rockärmen, dit
han stoppade all såpan.
När han kom hem, var såpan kringrunnen och
hade smetat ner alla hans kläder. Gumman ymkade sig som vanligt över hans dumhet.
3
DEN DUMMA BONDPOJKEN
— Nå, hur skulle jag hava gjort då?
— Du skulle lagt den i ett papper och stoppat
den i ckan
— Jag skall göra så härnäst, blev svaret.
Nästa gång skulle han köpa kritpipor. Desse
bröt han sönder, stoppade dem i ett papper och
förde dem hem i ckan.
— Bevara mig! sade modren. Kunde du intet
begripa, att du skulle trätt dem genom hattbandet och fört dem hem på det viset?
— Jag skall göra så härnäst, svarade pojken.
Åter skulle han fara till stan för att köpa en
järnstör. Denne bant han vid hatten och skulle
föra den så hem. Men när han skulle köra över
en bro, tog järnstörn överbalansen och var nära
att antingen bryta nacken av pojken eller draga
honom med sig i sjön. Likväl slapp han lyckligt
undan, men förlorade hatten, som järnstörn
drog med sig i sjöbotten
När han kom hem och berättade sitt äventyr,
jämrade modren sig över huru tokig han var.
— Nå, huru skulle jag ha gjort då?
— Du skulle ha bundit den på kärrbotten.
— Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken.
Då han en tid därefter skulle fara och hämta
4
DEN DUMMA BONDPOJKEN
en fölunge, bant han den på kärrbotten. Och
då han kom hem, hade han skakat livet ur den
stackars fölungen. Modren grälade, och han frågade endast:
— Nå, hur skulle jag fört honom då?
— Du skulle köpt en ny grimma och låtit honom springa efter åkdonet.
— Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken.
Modren sände honom till stan för att städja
en piga. Han köpte då en grimma, trädde på huvudet på pigan och lät henne oaktat böner och
skrik springa efter kärran.
Modren blev alldeles förskräckt, när hon ck
se honom anlända på det viset, ställde pigan tillfreds, så gott hon kunde, och bannade gossen,
som efter vanligheten endast frågade:
— Nå, huru skulle jag hava gjort då?
Gumman förklarade, att han först skulle frågat efter hennes orlovsseder, därpå givit henne
städsel, och sedan tillsagt henne att gå hem och
lappa och laga åt sig samt inställa sig i behörig
tid.
— Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken.
Därpå for han till stan för att hämta en ko.
5
DEN DUMMA BONDPOJKEN
Först frågade han efter hennes orlovssedel, så
gav han henne städsel och bad henne gå hem
och lappa och laga åt sig samt vände om hem
igen utan kon. Modren blev alldeles rådlös.
— Nu, sade hon, kan jag aldrig mer skicka dig
något ärende. Och som jag tröttnat vid dina
dumheter, vill jag gifta bort dig, så att någon
annan får sköta om dig.
Som de voro mycket välmående, var det icke
svårt för gumman att övertala en av grannickorna att bli sin sonhustru. När bröllopet
skulle ras, sade hon till sin son:
— Nu törs jag intet låta dig fara till kyrkan. Du
skulle endast begå den ena dumheten efter den
andra. Jag skall taga dina kläder och fara dit.
Men under tiden skall du sköta om här hemmavid. All maten är färdig. Du skall bara lägga
miram på kålen, samt allt grönt, du får tag i, på
soppan. Sedan skall du gå i källaren och tappa öl
på stånkan, tills den blir riktigt tung. Så skall du
göra en getbro över ån, ty den vägen komma vi
tillbaka. Då vi sitta till bords, får du intet glömma att som oftast kasta ögonen på bruden. Och
för all ting kom ihåg, att då vi äta sken, du
lägger benen på tallriken och icke slänger dem
under bordet, som du annars gör!
6
DEN DUMMA BONDPOJKEN
— Var intet rädd, mor! svarade pojken. — Res
ni! Jag skall nog bestyra om vad ni sagt!
Så snart processionen avrest, gick han först i
köket, plockade allt grönt han såg i soppkitteln,
och när han blev varse modrens gamla gröna
päls på väggen, hackade han även sönder den
och stoppade den i kitteln. Miram hade han aldrig hört talas om. Men som de hade en katt, som
hette Mirran, trodde han, att modren mente
den, varföre han också lade katten i kålkitteln.
Därpå begav han sig till källaren, satte stånkan
under ölfatet, tog ur tappen, men glömde att
taga upp locket, varföre ölet också rann över
hela källargolvet. Som oftast lyftade han på
stånkan för att känna, om den ännu vore nog
tung. Men som den var alltid lika lätt, låt han
ölet rinna, så länge det fanns en droppa kvar.
Därpå gick han ut på gärdet, tog fast alla getterna, dödade dem och lade dem på varandra i
ån för att gå över. Alla getternas ögon tog han
ut och stoppade på sig. Sedan gick han hem och
väntade förnöjd på det beröm, han skulle få av
mor vid hemkomsten.
Man kan föreställa sig gummans bryderi, då
hon såg alla hans upptåger. Så gott hon kunde
dolde hon dem, och man satte sig till bords.
7
DEN DUMMA BONDPOJKEN
Bäst han satt, tog han upp en näve getögon
och kastade dem i ansiktet på bruden, och då
skfatet kom på bordet, slängde han benen
upp på bordet, att glas och tallrikar föllo på golvet, och han och bruden, som han tagit fast uti
för att hålla balansen, höllo på att ramla över
ända.
Bruden började ångra sig med föresats att så
fort som möjligt komma därifrån. Därefter, så
snart de voro ensamne i brudkammaren, bad
hon om tillåtelse att gå ut, vilket han icke ville
tillåta på annat villkor, än att han bant ett rep
om foten, och sedan låt han henne gå.
Då bruden utkommit på gården, lossade hon
repet och bant det om foten på en bock, som
gick där utanför, och sprang sin väg.
När den dumma pojken väntat så länge, att
det blev alldeles natt, började han draga på
repet. Bocken gjorde väl allt möjligt motstånd,
men han drog av alla krafter, och slutligen ck
han bocken upp i sängen, som där hölt ett fasligt väsen.
— Mor! ropade han på gumman, som låg i
nästa rum. Bruden har horn.
— Å, din tok, svarade hon, det är hennes brudlockar.
8
DEN DUMMA BONDPOJKEN
— Mor! ropade han åter. Bruden gör av med
mig.
— Din narr, svarade hon, du måtte väl kunna
taga styr på bruden.
Därpå började han fäkta och slåss med bocken,
som trampade och stångade honom så illa, att
gumman slutligen måste komma in, då oväsendet blev för högljutt.
Misstaget blev då upplyst. Men han hade
emellertid fått en sådan förskräckelse för giftas,
att gumman aldrig kunde övertala honom varken att taga hem sin hustru eller söka sig en
annan.
9
OMNIBUS 02.99.366
DEN DUMMA BONDPOJKEN
a
Omnibus
10