1. No category

Bland platinaskivor och panik
Han är personen som toppat listor över hela landet och kallats för Sveriges svar på Van
Morrison, men han är lika mycket personen som drabbats av scenskräck, depression och
nattpanik. Det här är berättelsen om Peter LeMarc – musikern som befunnit sig på både
toppen och botten.
Text: Linda Fritiofsson
Det finns inte en ledig stol på Konserthuset i Göteborg. Året är 2007 och Peter LeMarc står på
scenen för första gången på 14 år. I över ett årtionde har han hållit sig borta från strålkastarljuset
- men inte från människors medvetande. Han är inte bortglömd, utan snarare ett stort skalligt
presens i en lokal där tiden nästintill står stilla. Peter LeMarc står där på Göteborgsscenen med en
sådan självklarhet att det känns absurt att det är just scenskräck som hållit honom borta från
rampljuset så länge. Låtframträdanden varvas med rungande applåder och stundtals liknar
stämningen någon sorts kollektiv extas. För oss åskådare handlar det om att sitta på
Konserthusets balkong och tycka synd om alla dem som inte får uppleva ögonblicket.
Från scenskräck till succé. Den långa musikkarriären har kantats av både framgångar och
motgångar. Good times, bad times. Så, är nog livet för de flesta av oss. Vi går igenom bra och
dåliga stunder men kanske har Peter LeMarc gjort det till extremer. Han är musikern som toppat
listor över hela landet och kallats för Sveriges svar på Van Morrison, men han är lika mycket
personen som lidit av scenskräck, depression och nattpanik. Peter LeMarc har befunnit sig på
både toppen och botten vilket också avspeglas i musiken. Där finns morgongråten och de bra
dagarna, där finns nattpaniken och den lyckliga idioten. Det handlar om glädje och sorg och den
hårfina gränsen däremellan. Här finns det ljusa och det mörka, och kanske också det paradoxala i
att dessa tenderar att gå hand i hand.
Allt började på en balkong till en hyreslägenhet i Trollhättan. På tredje våningen besteg en mycket
ung och blond Peter LeMarc sin första scen, då han med hjälp av en fläktorgel och några
kakburkar höll konserter för de andra barnen nere på gården. Boken 100 sånger och sanningen bakom
dem, från 2009, är enligt Peter den självbiografi han aldrig kommer att skriva. I boken berättar han
bland annat om sina föräldrar som träffades någon gång i slutet av 50-talet. Kärlekshistorian
påminner om någon sorts solkig kioskroman där pojke möter flicka. Eller snarare: En äldre
affärsman möter en ung och blond Jayne Mansfield-liknande servitris. Paret gifte sig och 1958
föddes Peter LeMarc, eller Peter Fransson som han egentligen heter. Pappan var borgare och
mamman kommunist. Men de var inte bara oense politiskt, de kunde inte heller komma överens
om vilket mellannamn de skulle ge sin son. Pappan röstade för Lennart och mamman för Marcus
och ingen av dem gav sig en tum. Det fick därför bli en fyndig om än lite komisk kompromiss då
hans fullständiga namn fick bli Peter Lenn Marc Fransson. Därav det senare och ännu mer
komprimerade artistnamnet: LeMarc.
Den som kan sin Peter LeMarc eller sitt Trollhättan vet att referenserna till staden är många i
musiken. Jag vet inte om man borde upptäcka Trollhättan genom Peter LeMarc eller tvärtom,
men de har utan tvekan en stark koppling till varandra. Peter LeMarc har bott i Stockholm i mer
än halva sitt liv, ändå är det småstaden som tycks återkomma i hans musik. Men Trollhättan är
Trollhättan. Där sträcker sig inga torn stolt mot himlen, som i Rom eller så, och det hör inte
heller till vanligheterna att någon besjunger staden. Om livet är älven som löper så bred, då är du och jag
drivved, du och jag vi är drivved. Om man någon gång varit i Trollhättan vet man ett Göta Älv rinner
rakt igenom staden och om man också vuxit upp där vet man att det halvt på skoj divideras om
vem som bor på ”rätt” sida om älven. Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik, jag var hennes
unga älskare, från Stallbackas bilfabrik. Att Stallbackas bilfabrik är eller var SAAB kanske man inte
måste ha någon närmare relation till staden för att förstå. Det var också i Trollhättan, på
Storegårdens fritidsgård, som Peter LeMarc i mitten av 70-talet höll sitt första offentliga
framträdande. Själv hängde jag på samma fritidsgård 25 år senare, men då hade de lokala
spelningarna bytts ut mot mellanstadiediscon där Aquas Barbiegirl dånade ur en cd-spelare. Efter
framträdandet på fritidsgården blev musiken en viktigare del i Peters liv och som så många andra
under den här tiden dyrkade han Beatles, The Who och Rolling Stones. Han ville bli rockstjärna
men småstaden var inte den bästa platsen för den sortens storslagna fantasier. I slutet av
gymnasiet bildade han dock gruppen Peter Fransson Band. Strikt styrde han bandet där Joakim
Björnbergs pappa Carl-Johan var en av medlemmarna.
-
Jag har förstått att Peter kunde vara ganska hård mot sina bandkamrater. De andra
spelade för att det var kul, men Peter var bestämd och ambitiös. Han hade ett driv och
ville komma någonstans, till alla pris. Det var väl också därför han senare lämnade bandet
och drog till Göteborg.
Musikern Kristoffer Hedberg har inspirerats mycket av Peter LeMarc och för några år sedan fick
han möjligheten att spela tillsammans med honom. Han berättar att Peter till en början var
sammanbiten och koncentrerad. När Peter sedan blev nöjd med resultatet visade han dock en
mer lättsam och humoristisk sida. Kristoffer Hedberg beskriver en framgångsrik Peter LeMarc,
snart trettio år efter tiden med Peter Fransson Band men trots det är bilden sig ganska lik. Vi
finner fortfarande den ambitiöse och målinriktade musiken. Joakim Björnberg har dock exempel
på att den seriösa sidan har haft sina avstickare. Många tonåringar testar olika stilar i jakten på en
identitet men Peter Fransson Band gjorde det lite mer än alla andra.
-
En kväll fick Peter den briljanta idén att bandet skulle klä ut sig till cowboys. Utklädda
drog de ut på stan med tanken att göra succé och få varenda Trollhätteflicka på fall.
Kvällen slutade dock med att de stod vid korvkiosken på torget och blev utskrattade.
Sommaren 1987 spelades Peter LeMarcs låt Håll om mej! frekvent på radion. I augusti samma år
släpptes LP:n Peter LeMarc som blev en succé. Recensenterna lovordade ”nykomlingen” och
plötsligt ville varenda tidning veta allt om den där Peter LeMarc. Skivan sålde guld och Peter fick
en Grammis i kategorin årets pop/rockartist. Racet var igång. Killen som en gång var en
utskrattad cowboy på Trolllhättans torg hade tillslut slagit igenom. Framgångsåret 1987 var dock
en stark kontrast till det föregående då misslyckandena hade staplats på hög. Peter hade befunnit
sig på botten. Han hade gjort sig till fullständigt åtlöje i tv-programmet Måndagsbörsen och på
det lilla förlaget Trend Records hade han släppt tre album som ingen köpte. Tillsammans med sin
fru och deras två småbarn bodde han då i en minimal lägenhet i Stockholmsförorten Gröndal.
Frun försörjde familjen då Peters musikkarriär såg allt annat än ljus ut. Han började sakta se
slutet. Livsdrömmen om att bli artist och låtskrivare hade gått i kras och tanken gjorde honom
sjuk. Bokstavligen. Peter tvingades att söka hjälp och samtalen med terapeuten kom indirekt att
hjälpa honom med albumet Peter LeMarc. Allt flöt upp till ytan och texterna liksom rann ur
honom. Han skrev om barndomen och om fadern som dog i cancer när han gick på gymnasiet.
Jag ska gå hel ur det här, till varje pris, jag ska gå hel ur det här. Peter LeMarc berättar i sitt sommarprat
från 2008 att han var ett bortskämt barn. Om han ville ha kylskåpet som garage för sina
leksaksbilar, så fick han det. Han beskriver uppväxten som ett jätterum utan väggar. Gränslös.
Den totala friheten blev allt annat än det, den gjorde honom istället osäker för han hade ju inte
fått någon karta att navigera efter.
År 1992, fem år efter genombrottet, hade Peter LeMarc hunnit släppa fyra ytterligare album. Det
femte, Det finns inget bättre, släpptes 1992 och året därpå drog Peter ut på den turné som skulle bli
hans mest hyllade. Det fanns dock en baksida med de fem getingar och stjärnor han fick, för
framgång kan ju som bekant göra märliga saker med oss. För Peter innebar den att han tappade
bort sig själv och det skulle dröja hela 14 år innan han stod på de stora scenerna igen. Peter drogs
in ett mörkare skede i livet och till sin egen förvåning drabbades han återigen av
panikångestattacker. Historien upprepades och han tvingades än en gång att söka hjälp. Albumet
Det som håller oss vid liv kom år 2003 och är enligt Peter själv ett slags vykort från skärselden. Här
finns texterna om hur svårt det kan vara att bara andas och det råder ingen tvekan om att
låtskrivaren befunnit sig på botten. I en av låtarna sjunger Peter LeMarc till och med om sin egen
begravning. Prästen sa han inte känt mig personligen, sen ljög han om allt gott jag hade gjort. Men även i de
mest svarta texter finns en hoppfullhet. Det handlar om vägen tillbaka och om det albumtiteln
säger oss: Det som håller oss vid liv. Här kunde ju historien ha slutat, på en kyrkogård vid en bortglömd
grav, men detta är en grav där ingen vilar, här ligger den jag en gång var.
Det album som släpptes 2007 var en stark kontrast till det förra. Kärlek i Tystnadens Tid var istället
en glad skiva, kanske den mest lättsamma han har gjort. Den inleds med låten Så gott att må gott
igen, vilket säger en hel del. Peter LeMarc var åter på banan och för första gången på 14 år drog
han ut på turné igen. Han hade vunnit över rädslan och paniken. Spelningarna hyllades till
skyarna och Expressen konstaterade att ”En kung är tillbaka”. Hösten 2010 skulle alla dem som
missade segertåget tre år tidigare få en andra chans. Peter LeMarc annonserade att han skulle ut
på turné igen och biljetterna sålde slut på några dagar. I augusti kom dock beskedet om att han
tvingas ställa in turnén. Motgången kom även denna gång, men nu var det varken scenskräck eller
panikångest som stoppade honom. Orsaken var istället att Peter hade drabbats av cancer.
Behandlingen mot sjukdomen var avslutad men spelningarna ställdes in då han inte kände sig
tillräckligt känslomässigt stabil för att fullfölja dem. Jag hoppades att han skulle komma tillbaka,
så som han alltid gjort och att det var som han själv sjunger– Jag ska gå hel ur det här, till varje pris,
jag ska gå hel ur det här. På en av årets första dagar kom den glädjande nyheten att Peter LeMarc
släpper nytt album under 2012.