1. No category

Ingrid-Marie
- en fallen flicka
Gunnar Ljunggren
46 sidor
Copyright Gunnar Ljunggren 2012
En fallen flicka
L
ätta moln glider som bomullstussar över himlen och sjön glittrar som silver i morgonbrisen.
Den svenska sommaridyllen är fullkomlig.
Gungan svänger fram och tillbaka på långa rep.
- Högre! Högre! Jag kan se slottet på andra sidan sjön!
Ingrid-Marie kiknar av skratt varje gång det vackra empireslottet på andra sidan Gyllebosjön
skymtar mellan grenarna.
Signe och Alexander njuter av att lyssna till dotterns glada utrop. Ett senkommet barn var något
alldeles extra. De hade nästan givit upp hoppet när Signe för fem år sedan, mitt i den vackraste
äppelblomningen, nedkommit med en efterlängtad dotter.
Ingrid-Marie.
Hon var inte bara efterlängtad hon var också garantin för att släktgården, det rosa stenhuset i
Vemmenhög och äppelodlingarna i Kivik skulle leva vidare. Både Signe och Alexander hade gamla
anor från Österlen. Signe var född Gyllenkrok och kom från ett gods i trakten av Eljaröd.
Alexander tillhörde släkten Tillich. Ursprungligen hade släkten bott i Kivik där de också hade sina
äppelodlingar. I mitten på 1800-talet, när gården i Vemmenhög blev till salu hade Alexanders
farföräldrar köpt den för att komma bort från blåsten vid havet. När Signe och Alexander gift sig
hade två släkter, båda med stora äppelodlingar, förenats. Tillsammans var de nu de största på
Österlen. Signe, Alexander och deras dotter Ingrid-Marie var de som skulle föra de båda släkternas
äppelodlartraditioner vidare.
- Högre fart! Högre fart!
Alexander reser sig och svänger gungan högre och högre. Ingrid-Marie tjuter av förtjusning.
Plötsligt brister ett av repen. Ingrid-Marie faller handlöst till marken. Alexander rusar fram och
böjer sig ner över den livlösa kroppen. Den nyss så roliga leken hade på en sekund förbytts till en
tragedi. All färg hade försvunnit från Ingrid-Maries ansikte och läpparna började bli blå.
Alexander lägger örat intill hennes mun för att lyssna om hon andas. Förtvivlad upprepar han
hennes namn om och om igen tills hon till slut slår upp ögonen.
Ingrid-Marie levde.
Lycklig över att åter se hennes ljusblå ögon märker han inte att hennes högra ben och fot ligger i
en onaturlig vinkel i förhållande till kroppen. Just nu hade han inte brytt sig. Det viktigaste var att
flickan levde. Försiktigt lyfter han upp henne i sin famn och bär in henne till huset. Hon håller
armarna om sin fars hals och gråter sakta. Inte för att det gjorde ont, skadan i benet hade inte
börjat värka ännu, utan för att leken i gungan var slut.
Signe som varken sett eller hört vad som hänt undrar vad som hänt när hon ser sin man komma
med dottern i famnen. Hon skriker förskräckt till när hon får syn på Ingrid-Marie´s högra ben som
hänger på ett konstigt sätt med foten vänd åt fel håll. Försiktigt lägger de ned sin dotter i hennes
säng och kallar på doktorn. Nu kom värken. En fruktansvärd smärta. Den lilla kroppen skakar och
svetten bryter fram i pannan. Signe gör allt hon kan för att lindra smärtan. Hon ger Ingrid-Marie
Aspirinpulver upplöst i varm mjölk och lägger en yllepläd över henne. Hon smeker hennes kind,
stryker henne över håret och talar tröstande ord. Benet vågar hon inte röra. När doktorn äntligen
kom kunde han bara konstatera att både benet och foten var brutna. Hon måste omgående till
lasarettet.
Det blev en betydligt besvärligare operation än man från början räknat med. Benet var av på två
ställen. Både uppe vid höften och nere vid skenbenet. Foten hade inte klart sig bättre, flera ben i
mellanfoten var krossade. När läkarna efter en lång operation gjort allt för att få benet och foten i
rätt läge var Ingrid-Marie gipsad från höften ända ut till yttersta stortån. Det skulle dröja länge
innan hon kunde springa och leka igen.
När hon kom tillbaka hem från sjukhuset var gungan borta. Istället stod nu en hammock i
trädgården. Hon fick nöja sig med att sakta gunga fram och tillbaka i den och på avstånd lyssna till
sina lekkamrater som badade och stojade nere vid sjön.
Livet kändes orättvist.
Först på sensommaren tar hon, med stöd av mamma och pappa, de första stapplande stegen i
trädgården.
Ingrid-Marie´s ben och fot läkte aldrig ordentligt men hon lärde sig gå. En lite lustigt haltande
gång som om hon dansade sig fram.
Istället för att springa omkring som andra barn intresserade sig Ingrid-Marie för musik. Hon
spelade både piano och fiol. Visserligen gick det till en början lite knaggligt men hon var envis och
tyckte det var roligt. Stod fönstren öppna kunde man från flygeln i salen få höra både Jungfruns
Bön och Für Elise men fiolen var hennes älsklingsinstrument.
Redan tidigt spelade hon sonater av både Beethoven och Mozart. Hennes musiklärarinna sade att
flickan var ovanligt begåvad och eftersom Ingrid-Marie aldrig kunnat delta i fysiska aktiviteter
fortsätter hon att studera musik. Hennes handikapp, vilket inte var särskilt svårt, avhöll henne ändå
från att gå på skoldanser och senare i livet även middagar med dans. Hon deltog hellre i
musikaliska soaréer och andra musiksammankomster.
Trots att hon var för ung, blev hon antagen som specialelev vid Musikaliska Akademien i
Stockholm. Signe och Alexander var omåttligt stolta över sin dotter. För dem var hon ett underbarn.
Inte bara för sin musikalitet utan för att hon trots sitt handikapp aldrig gav upp. Hon hade den
underbara kombinationen att vara både envis och begåvad.
Eftersom hon bestämt att ägna sitt liv åt musiken lät hennes föräldrar henne fortsätta sina studier i
Österrike. Återigen fick hon plats som specialelev. Denna gång på Akedemie für Musik und
darstellende Kunst ”Mozarteum” i Saltzburg.
Det var under åren i Saltzburg hon träffade den som skulle bli hennes man, Filip Moltke. En glad
och livlig gardesofficer vid den Österrikiska militärmusiken. Hans intressen var, förutom
hornmusik, Saltzburgs mondäna uteliv. Detta bidrog i hög grad till att också Ingrid-Marie drogs
med i det vilda festandet bland musiker, poeter och författare. Studierna kom i andra hand. Sina
ambitioner att bli solist fick hon lägga på hyllan. Till det fordrades förutom en exceptionell
begåvning också idogt arbete. Hon hade det ena men orkade inte det andra.
Som en blixt från en klar himmel kom sedan katastroferna slag i slag.
Den blivande maken Greve Filip Moltke kom underfund med att han var mer intresserad av män än
kvinnor och övergav henne för en av militärorkesterns trumslagare.
I samma stund kom ett telegram från Sverige som meddelade att båda hennes föräldrar omkommit i
en bilolycka. Allt detta skedde inom loppet av två veckor.
En dödsannons
K
lockan i Gustav Adolfskyrkan slår nio. Medan hans hustru plockar undan efter morgonens
frukost sitter Gustav i sin favoritfåtölj och läser Svenska Dagbladet. Sin vana trogen börjar han med
dödsannonserna för att se om det eventuellt fanns några nyblivna änkor som kunde vara värda ett
besök.
Gustav hade nämligen i vissa kretsar namn om sig att vara duktig med att hjälpa förmögna nyblivna
änkor att placera pengarna efter deras bortgångna män. Bland annonserna finner han en med sitt
eget efternamn. Märkligt, förutom en farbror i Skåne trodde han sig vara ensam om namnet. Han
läser vidare och förstår att det måste vara han och hans hustru som annonsen gäller. Den var
undertecknad med Ingrid-Marie. De var de sista i hans släkt. Tillsammans med sin yngre bror hade
han träffat dem tillsammans med sin far en gång för många år sedan. Hans visste att hans far hade
haft några ouppklarade affärer med sin bror och efter det talades de aldrig vid mer. Dottern hade
han bara ett svagt minne av. En ynklig liten svag flicka med någon sorts handikapp. Även om det
inte fanns någon änka kvar att hjälpa så fanns det en dotter. Och när hon inte längre fanns i livet så
var han och hans bror de enda arvtagarna.
Lägenheten på Breitenfeltsgatan var så stor att Gustav måste skrika för att göra sig hörd ut till
köket. Hans hustru Désirée avbryter omedelbart vad hon har för händer och kommer springande så
snart hon hör hans skrik. Gustav läser dödsannonsen för henne och förklarar vad som hänt. Nu
fanns det bara en arvtagerska som skilde dem från att med lite tur äntligen få möjlighet att leva det
liv de förtjänade. Trots att han förklarar två gånger förstår Désirée i alla fall inte riktigt hur han
menar. Det var inte ovanligt. Gustav skakar bara på huvudet och ringer istället sin bror Oscar. I
vanliga fall hörde bröderna sällan av sig till varandra men nu ansåg Gustav att de, med tanke på
framtiden, hade ett osökt tillfälle att visa sitt deltagande i sorgen och bevaka sina intressen.
Oscar hade först inte förstått varför Gustav ringde. Han hade ju inte träffat vare sig Gustav eller
hans fru Désirée sedan deras bröllop. Henne mindes han bara som ett blonderat bombnedslag med
stora bröst. Varför hade Gustav plötsligt blivit så intresserad av släkten i Skåne? De hade ju inte
träffat någon av dem sedan deras far blivit osams med sin bror och då hade ju både han och Gustav
bara varit barn. Själv hade han bara ett vagt minne av att de hade en kusin.
Precis som för Désirée hade Gustav fått förklara minst två gånger innan Oskar hade förstått vad det
rörde sig om. Först efter en halvtimmes övertalning hade Gustav fått sin bror att förstå att deras
deltagande vid begravningen skulle bana väg för ett kommande arv. Den sista arvtagerskan var
deras kusin Ingrid-Marie. Båda mindes att det var något fel på henne men ingen av dem mindes
vad. Kanske var det något allvarligt. Kanske något mentalt. Man visste aldrig. Det vore dumt att
inte ta reda på hur det låg till.
Mot Kivik
D
agen före begravningen lämnar Gustav och hans hustru Désirée lägenheten på
Breitenfeltsgatan i Stockholm. De svänger ut på Valhallavägen och kör mot Uppsala för att hämta
upp Oscar.
Tillsammans med en religiös sekt hade Oscar vigt sitt liv åt att hjälpa människor i själslig nöd.
Främst medelålders kvinnor. Han levde ensam men saknade inte kvinnor omkring sig. De flesta
kvinnor som kom till honom för att söka hjälp i olika trosfrågor lämnade honom stärkta i tron att de
fortfarande hade något att leva för. Efter besöken kunde däremot Oscar känna att han saknade någon
att bikta sig inför.
Den stora BMVn svänger glatt tutande in på Svartbäcksgatan. I svart blanksliten kostym, vit skjorta
och vit slips står Oscar utanför porten och väntar. Han ser tunn och blek ut. Gustav, klädd i
klubbjacka ljusblå skjorta med en röd sidenhalsduk i halsen och gula byxor kliver ur bilen och ger
sin sin bror en björnkram. Han tittar på Oscar och undrar varför i allsindar han klätt sig i svart.
Skulle han på begravning? Med ett bullrande skratt kastar han in Oscars väska i bakluckan. Oscar
som inte förstått skämtet kliver tyst in och sätter sig i baksätet. Han hälsar på Désirée som med en
avmätt nick bekräftar att hon sett honom och fortsätter att fila sina naglar. Hon kastar en blick i
backspegeln med en min som om Gustav släpat in något i bilen som luktade illa. Gustav märker
ingenting han är på ett strålande humör.
När de passerar Jönköping föreslår han att de stannar för lunch vid Hooks Herrgård. Själv spelade
han inte golf men ville gärna ge sken av att vara hemtam i golfmiljöer. Parkeringsplatsen är full så
han ställer bilen vid entrén. När Oscar lite försynt påpekar att det är en handikapplats ger Gustav
upp ett bullrade skratt. - Ja, vilken golfspelare har inte ett handicap. Så snart de kommer innanför
dörrarna till restaurangen hälsar han fryntligt till höger och vänster. Utan att vänta på att någon i
servisen skulle dyka upp flyttar han skylten med reserverat från ett av fönsterborden till ett annat
bord och ber med en yvig gest de övriga att slå sig ner. Han skulle bjuda. Lunchbuffén passade
utmärkt. Dessutom var den billig. Under lunchen förtydligar Gustav avsikten med deras resa. Varför
han ansåg det viktigt att de gjorde sig påminda om sin existens. Inte för att han sörjde sin farbror
och hans frus bortgång men, bortsett från deras dotter som visst var både halt och lytt, var han själv
och Oscar de sista i släkten. Därmed stod de närmast i tur till ett stort arv om deras kära kusin av
någon anledning skulle falla ifrån.
Oscar förstod resonemanget även om han tyckte det var lite väl cyniskt. Désirée lyssnar bara med
ett halvt öra medan hon petar lite i en tallrik med sallad. När de druckit kaffet och ätit kakan som
ingick i lunchen upptäcker Gustav att han glömt plånboken i bilen. Oscar får betala. Förresten
kunde det vara hans tur eftersom Gustav körde. Eller otur som, som Gustav med ett bullrande skratt
sa och dunkande sin bror i ryggen. Oscar förstod inte det skämtet heller men tar upp sin slitna
portmonnä och betalar. Irriterad knölar Gustav ihop lappen någon satt på vindrutan innan han med
en rivstart i gruset lämnar Hooks Herrgård. Resten av resan sitter alla tysta i bilen. Gustav
fantiserar om ett kommande arv. Oscar ångrar att han valt att följa med. Désirée tänker inte över
huvudtaget hon är fullt sysselsatt med sköta sina naglar.
På eftermiddagen dagen före begravningen svänger de upp utanför hotellet i Kivik där Gustav bokat
rum. Gustav och Désirée tar en promenad ner till grillbaren i hamnen för att få något att äta. Vis av
skadan från lunchen stannar Oscar kvar på sitt rum och ägnar sig åt att läsa. Livets gåtor av Marcel
Proust.
Efter en god natts sömn sitter alla tre vid frukostbordet omklädda för begravning. Oscar i samma
kläder som föregående dag. Trots att han försökt stryka kostymen och skjortan med ett lånat
strykjärn satt skrynklorna från gårdagens bilresa fortfarande kvar. Gustav hade klätt sig i grå
kritstrecksrandig kostym, en diskret grå slips med slipsnål i form av en gnistrande hästsko. Ett
minne från en lyckad kväll på Solvalla. Désirée hade gripen av stundens allvar klätt sig helt i svart
och vitt. En dräkt med lite för kort kjol, vit knytblus och högklackade svarta lackskor. Över det
blonda håret hade hon nålat fast en liten hatt med ett kort svart flor. En klädsam väska från Dior
hängde i en guldkedja över axeln. De var rustade till tänderna för att beklaga sorgen över en
bortgången farbror och hans fru.
Utanför Ravlunda kyrka hade det samlats folk från hela Österlen. Till Ingrid-Maries förvåning hade
också hennes två kusiner helt oväntat dykt upp. Gustav, en sorts börsmäklare med ett diskutabelt
rykte och hans blonda fru. Ingrid-Marie hade ett svagt minne av att hon läst om dem i någon
skvallertidning. Kusin Oscar hade hon bara hört talas om genom sin mor. Han var visst någon sorts
pastor i en religiös sekt som höll till i Uppsala. Hon visste att deras pappa var död. I övrigt kände
hon inte till något om dem.
Kyrkan blev snabbt fullsatt. De som inte fått plats att sitta stod efter sidorna.
Det blev en begravning helt i den stil som Ingrid-Marie planerat. Enkel och värdig. Prästen, en
gammal vän till familjen, hade trots att han varit djupt rörd, ändå avhållit sig från att bli alltför
känslosam. Då den sista psalmen var sjungen och endast defilering runt kistorna återstod hade
kusinerna helt oväntat visat ett överdrivet deltagande i sorgen. Gustav hade hållit ett långt och
rörande tal vid kistorna. Han hade talat om hur mycket de bortgångna betytt för honom, hans bror
och deras bortgångne far. Ingrid-Marie hade lyssnat till Gustavs tal utan att förstå vad han menat.
Désirée som stått bredvid sin man hade tagit upp en liten broderad näsduk ur sin Diorväska och med
ett välmanikyrerat finger torkat bort några obefintliga tårar ur ögonvrårna. Oscar hade avhållit sig
från att säga något. Han hade endast knäppt sina bleka händer och stått helt stilla med böjt huvud
för att markera en enskild andakt.
Efter begravningen var alla inbjudna till Brösarps Gästgiveri. Ingrid-Marie ville att minnet efter
hennes föräldrar skulle gå till historien som deras sista stora skånska gästabud. Nu var hon fullt
upptagen med att ta emot uppriktiga beklaganden från gamla vänner och bekanta, samtidigt som
hon undrande iakttog sin kusiner. Varför hade de plötsligt dykt upp? De hade ju aldrig tidigare hört
av sig. Vad hon kände till var att hennes far och hans bror för länge sedan delat arvet efter sina
föräldrar. Hennes far hade fått gården och äppelodlingarna medan hans bror fått en stor aktiepost i
Kreuger & Toll. Sedan börskraschen 1932 hade bröderna aldrig mer talat med varandra. Vad hennes
farbror gjort sedan dess för att försörja sig visste hon inte. Inte heller kände hon hans barn. Men
eftersom de två kusinerna var de enda kvarvarande i hennes släkt var hon trots allt nyfiken på att
lära känna dem lite närmare.
Under lunchen säger hon därför till Désirée att hon skulle tycka det vore trevligt om hon, Gustav
och Oscar ville stanna kvar i Kivik för äta lite kvällsmat tillsammans med henne hemma på gården.
Hade de inte bråttom hem kunde de sova kvar i någon av gästflyglarna. Där fanns gott om plats.
Désirée hade skjutit upp de stora solglasögonen i sitt blonda hår och kvittrande tackat ja till
inbjudan. Sorgen hon tidigare känt hade hon tydligen redan kommit över. Gustav som varit på väg
tillbaka till sin plats vid matbordet med en öl i ena handen och ytterligare ett glas beska droppar i
den andra hade också tackat för inbjudan. Oscar hade hon så småningom funnit utanför köket i
intimt samspråk men en av de unga servitriserna. Snabbt hade han tagit bort sin hand från hennes
midja och med ett blekt leende tackat ja, om det inte var till för mycket besvär.
Så snart de tre efter lunchen kommer tillbaka till hotellet checkar de ut och stuvar in sig i Gustavs
BMV för att ge sig av till det rosa huset i Vemmenhög.
Trots vägbeskrivningen Gustav fått av Ingrid-Marie var han efter att ha virrat runt en halvtimme
ändå tvungen att fråga sig fram. Vad han sett framför sig var att hon bodde i ett av de vanliga husen
efter huvudgatan inte i en herrgård vid slutet av en lång lindallé. Han svänger upp framför det rosa
sjuttonhundratalshuset flankerat av två flyglar. Han jämför herrgården med deras ganska skamfilade
femrummare på Breitenfeldtsgatan. Visserligen låg våningen på Östermalm, men en herrgård var ju
något mer i klass med honom själv. När han kliver ur bilen kommer Ingrid-Marie linkande ned för
trappan och ut på den nykrattade grusgången för att hälsa dem välkomna. Mot sin vilja får Gustav
en känsla av att ha hamnat i en värld där han inte hörde hemma. Ingrid-Marie har lagt av
sorgkläderna och bytt till en tweeddräkt. Gustav tyckte hon såg ut som klippt och skuren ur en
engelsk herrgårdsmiljö. Synd att hon gick så konstigt annars var hon riktigt snygg. Hjärtligt men
fortfarande med en sval distans visar Ingrid-Marie dem till deras rum i flyglarna. Lite osäker på hur
han ska bete sig kliver Oscar efter Ingrid-Marie in i det som skulle bli hans rum för natten. Hon
visar honom tillrätta och innan hon stänger dörren bakom sig hälsar hon honom välkommen till en
kvällsmåltid klockan halv åtta i herrgårdens matsal.
Oscar tar av sig skorna och sätter sig på sängkanten. Vad hade de egentligen här att göra? Redan
från början hade han varit skeptisk till att åka till en begravning av några personer han egentligen
inte kände. Men Gustav hade tjatat. Han hade ansett att det var deras plikt eftersom de var de sista i
släkten. Dessutom hade han tyckt att det kunde vara nyttigt att se vad deras farbror skrapat ihop
under sitt liv. Man visste ju aldrig vad som kunde hända.
Lite förvirrad packar han upp sin necessär och sätter den på hyllan framför spegeln i det enormt
stora badrummet. Något ombyte hade han inte tagit med eftersom de planerat att resa hem igen
direkt efter begravningen.
Gustav och Désirée hade inte kunnat hålla tillbaka en suck av avund när de gått igenom rummen i
sitt annex. Överallt fann de vackra allmogemöbler blandade med moderna. Sovrum och badrum var
i klass med ett finare hotell. Eftersom inte heller de räknat med att bli bortbjudna kunde de inte byta
om till middagen. De fick bli samma kläder som de haft under begravningen. Att sätta på sig
klubblaser, blå skjorta och banangula byxor kände Gustav skulle sätta honom i en klass som inte
rimmade med herrgårdsmiljön.
I det stora huset hade fru Blomgren, som varit husets allt-i-allo sedan Ingrid-Marie var liten, dukat i
matsalen. Ett rum som bara nyttjades vid större tillställningar. Ingrid-Marie hade bett henne duka
med det finaste porslinet, de finaste glasen och silverbesticken. Allt skulle vara precis som när
föräldrarna bjudit till kalas.
Fru Blomgren hade rynkat på näsan när Ingrid-Marie sagt kalas. Det var ju trots allt en
begravningsmiddag. För att dämpa den festliga stämningen hade hon därför ställt en vas med vita
kallor mitt på bordet och inte vikt servetterna till den franska liljan som hon brukade. Till middag
skulle hon servera gås med äppelsallad och mynta. Till dessert skånsk äppelkaka med vaniljsås.
Stockholmsfolket skulle allt få se vad ett äppelodlarhem kunde bjuda på. Kaffet skulle hon servera i
salongen, sen fick det vara nog. Skulle det drickas sprit fick allt lilla Ingrid-Marie servera den själv.
På slaget halv åtta står Gustav, Désirée och Oscar i den stora entréhallen.
Fru Blomgren, i svart klänning och vitt förkläde, hälsar vänligt men granskar var och en med kritisk
blick. Hon kände väl till förhållandet mellan Ingrid-Maries far och hans bror. Hon visste att brodern
varit en riktig slarver och alltid tyckt sig vara lite för mer än en simpel äppelodlare. Hans barn hade
hon träffat en gång när de var små och hade sedan dess sin uppfattning om dem. Bortskämda
storstadsungar. Varför hade de aldrig tidigare hört av sig? Vad ville de egentligen? Hon tyckte inte
om det hon såg. En blonderad pinuppa med alldeles för högklackade skor. En pösmunk med
guldarmband och klackring på lillfingret och en blekfis med slappt och fuktigt handslag.
Med en avmätt gest ber hon dem stiga in i salongen. Ingrid-Marie skulle strax komma.
Själv försvinner hon bort mot köket.
Ingrid-Marie kommer gående, ett trappsteg i taget, ner från övervåningen omklädd i en duvblå
klänning med ett enkelt pärlhalsband runt halsen. Hon ler avspänt mot kusinerna som känner sig
pinsamt uppklädda i sina begravningskläder. Gustav förbannar sig själv och känner sig löjligt
overdressed. Det kändes som om han inte förstått att han borde klätt om till något ledigare efter
begravningen.
Eftersom ingen av kusinerna besökt huset sedan de var barn föreslår Ingrid-Marie att de börjar med
en rundvandring. De börjar i hallen där de blivit mottagna. Från varsin sida om ett skåp fyllt av
troféer och prispokaler blänger ett par grymma vildsvinshuvuden ner på nykomlingarna. Désirée
tycker de ser farliga ut och trycker sig närmre sin man när de vandrar vidare in i salongen. Ett stort
ljust rum med utsikt över Gyllebosjön. Framför den öppna spisen står en Carl Malmstengrupp.
Soffa och fyra fåtöljer klädda i randigt linnetyg. I övrigt är rummet möblerat med vackra
allmogemöbler blandade med möbler ritade av 1900-talets främsta möbeldesigner. När Ingrid-Marie
ser hur Gustav med huvudet på sned betraktar tavlan av Gösta Adrian Nilsson GAN över den öppna
spisen förklarar hon att den heter Katarinahissen. Han bara skakar på huvudet men Désirée som
tillbringat en stor del av sin tid på Bukowskis auktioner trycker sin arm lite hårdare mot Gustav och
ger honom en menande blick. Hur i jösse namn hade den hamnat här? Den måste ha kostat en
förmögenhet. De vandrar vidare från rum till rum. Möbler och gardiner designade av Josef Frank,
ytterligare tavlor signerade av kända konstnärer till och med en liten kakelplatta signerad Picasso.
När de slutligen återvänder till matsalen för att sätta sig runt matbordet får Désirée svårt att hålla
tillbaka ett skrik. I två ovala guldramar på väggen mitt emot henne stirrar ett par allvarliga herrar
ner på middagsgästerna. Det är porträtt av hennes svärfar och hans bror. Minnet av svärfadern får
skinnet att knottra sig på henne. Hon hade aldrig tålt honom och vise versa. Han hade redan från
början bestämt sig för att hon var en slampa som bara var ute efter Gustavs pengar. När han fått ett
par groggar i sig hade han sett det som sin rätt att tafsa på henne. Han hade till och med vid några
tillfällen när Gustav varit borta tvingat henne att ligga med honom. Av rädsla hade hon inte vågat
säga nej. Något hon aldrig kunnat glömma och för sitt liv aldrig vågat berätta för Gustav. När
gubben äntligen dött hade hon jublat inombords. I smyg hade hon spottat på liket och önskat att
gubben måtte brinna i helvetet.
Middagen intogs under ansträngd konversation. Gustav hade svårt att koncentrera sig. Han hade
fullt upp med att värdera i pengar vad han sett under rundvandringen. Det var ju en förmögenhet
som gömde sig innanför väggarna i det gamla huset. Oscar satt bara och tänkte på den unga
servitrisen han lovat att frälsa om de bott kvar på hotellet. Den enda som håller konversationen
igång är Désirée. Med oförminskad energi pladdrar hon på om konsten hon sett och jämförde med
vad hon och hennes väninnor brukade se på Bukowskis. Den enda som förhöll sig avvaktande var
Ingrid-Marie. Hon lyssnar och svarar artigt på deras frågor. Då och då byter hon en förtrolig blick
med fru Blomgren. De hade båda samma uppfattning om sällskapet runt bordet.
Den stekta gåsen hade smakat förträffligt och när fru Blomgren kom in med äppelkakan hade hon,
inte utan viss stolthet, upplyst stockholmsfolket att äpplena naturligtvis kom från de egna
odlingarna. Medan de avslutar måltiden tänder fru Blomgren en brasa i salongen och placerar ut
kaffekoppar på bordet framför den öppna spisen.
Utan en tanke på att tacka för maten lämnar Gustav bordet och går in i salongen där han vräker sig
ner i en av fåtöljerna. Han knäpper upp en knapp i byxlinningen, pustar ljudligt medan han väntar
på de övriga som kommer in en och en efter att de tackat fru Blomgren för maten.
Kaffet och sju sorters kakor smakade ljuvligt. Nu kunde inte Gustav hålla sig längre. Med munnen
full av kakor han måste få veta hur det kom sig att det i hans farbrors hem samlats så mycket konst,
möbler, mattor och textilier av tidens främsta konstnärer och designers. Ingrid-Marie hade inget
svar på frågan. För henne hade hemmet alltid sett ut så här. Hennes far hade varit intresserad av
konst och hennes mor av heminredning. Svaret på hans fråga var väl helt enkelt att familjen alltid
varit intresserad av kultur och allt annat som gjorde livet vackert och meningsfullt. Gustav var för
tillfället nöjd med svaret, men hade svårt att förstå hur en enkel äppelbonde för det första kunde
tjäna så mycket pengar och för det andra varför köpte han tavlor och möbler istället för aktier och
värdepapper.
Ingrid-Marie går fram till barskåpet, designat Josef Frank, och håller upp en flaska Calvados med
hemgjord etikett. Husets egen Calvados gjord efter recept av hennes farfar. Utan att fråga serverar
hon lite i ett glas åt var och en. I skenet från brasan höjer de sina glas. För en stund blir de
allvarliga och låter tankarna gå till dem de nyss begravt.
Désirée ryser av den starka spriten och frågar om hon kan få något mindre starkt. Ingrid-Marie tar
fram en flaska sherry och ber henne servera sig själv. Oscar som aldrig smakar alkohol ger sitt glas
till Gustav som genast häller över det i sitt eget. Han tar också Désirées glas som han sveper i ett
drag. Calvadosen får tungans band att lossa. Han berättar skrönor från finansvärlden. Sådant som
egentligen bara han själv och andra initierade kände till. Han berättar om förmögenheterna han
förvaltar för sina klienters räkning. Klienterna som han föredrar att kalla dem för istället för kunder,
är företrädesvis äldre Östermalmsänkor. Det är ett stort ansvar som vilar på hans axlar. Värmen från
den öppna spisen och spriten har gjort hans ansiktsfärg högröd. Utan att fråga fyller han på sitt glas
igen och frågar vem det var som skötte familjens affärer. Ingrid-Marie svarar helt troskyldigt,
farbror Blomgren. Eftersom hon aldrig varit inblandad i ekonomi visste hon bara att farbror
Blomgren var den som alltid tagit hand om allt som haft med pengar att göra. Pappa och farbror
Blomgren brukade resa bort ett par veckor varje år för att prata affärer. Det var allt hon kände till.
Gustav bara skakar på huvudet. Han förstår att vidare diskussioner om ekonomi skulle vara
bortkastad tid. Under tiden Gustav pratat har Oscar suttit tyst. Han har stirrat in i brasan och
fantiserat om vad han och den unga servitrisen skulle ha gjort om han inte varit tvungen att delta i
middagen och lyssna på Gustavs pladder. Désirée hade tagit fram en liten nagelfil och intensivt
putsat sina naglar medan hon flitigt sett till att dricka av den framställda sherryflaskan. Nu hade
nagelfilen ramlat ner på golvet. Huvudet fallit bakåt och hon sov med öppen mun. Ingrid-Marie
kände att hon fått nog av sina okända kusiner. Hon hade lärt känna dem tillräckligt mycket under de
här korta timmarna och hade inget behov att lära känna någon av dem närmare. Därför reser hon sig
och föreslår att det var dags att säga god natt och att var och en borde gå till sitt. Imorgon skulle fru
Blomgren se till att de fick frukost i köket innan de gav sig av. Själv kunde hon tyvärr inte närvara
eftersom hon var upptagen på annat håll. Detta var naturligtvis en lögn men hon hade fått nog av
sällskapet.
Gustav sveper i sig resten av sin calvados och väcker sin sovande fru. Stödd av Oscar tackar han för
en förtjusande kväll innan de försvinner till sina rum.
Efter en spartansk frukost serverad av fru Blomgren sitter Oscar bakom ratten på Gustavs BMV på
väg tillbaka till Stockholm. Bredvid sitter Désirée som vanligt fullt upptagen med sina naglar. I
baksätet ligger Gustav som äntligen somnat. Hela vägen ända till Jönköping hade han förbannat sin
far som slösat bort deras förmögenhet. Det enda han lämnat kvar var våningen på Breitenfeltsgatan.
Den som Gustav och Désirée övertagit. Inte ens sommarhuset på Sandhamn hade de fått. Det hade
han skänkt till ung kvinna som han brukat kalla på när han känt behov av kvinnligt sällskap. Hur
hade han kunnat göra så mot sina egna barn? Sitt eget kött och blod. Och hur fan hade en simpel
äppelodlare som deras farbror kunnat samla på sig den konstskatt de sett igår? Och vem fan var
farbror Blomgren som hade kontroll över alla pengar? Var det den där feta hushållerskans man? Vad
kunde en sån om ekonomi och penningplaceringar? Désirée hade stängt öronen. Hon orkade varken
lyssna eller svara på hans tjat. Hon hade fullt upp med sina naglar. Tillslut hade Oscar tröttnat på att
lyssna till Gustav. För en gång skull höjde han rösten och sa åt Gustav att sluta svära och tala illa
om de döda och folk han inte kände. Vid Gyllene Uttern hade Gustav tystnat och somnat.
En omstart i livet
H
emma på gården i Vemmenhög var ingenting sig likt. Begravningen var över. Ingrid-Marie var
föräldralös. Hon känner sig ensam och vilsen när hon håglös vandrar genom tysta rum. Allt kändes
fel när inte mamma och pappa längre fyllde rummen med musik och glada skratt. Ingrid-Marie är
fullt upptagen med att bearbeta sin sorg. Oförmögen att bestämma vad hon vill göra med sitt liv.
Vid äppelskörden blir hon för första gången tvungen att sätta sig in företagets affärer. Utan herr
Blomgren skulle hon vara hjälplöst förlorad. Hon lyssnar och försöker förstå när han förklarar vad
som är debet och kredit och hur man gör för att få dessa att gå ihop. Det som sedan blev över när
alla utgifter hade betalats var den vinst som hon och företaget skulle leva vidare av. Affärerna var
emellertid inget som roade henne. De gjorde henne bara orolig och rastlös. Hela vintern vandrar
hon, som ett djur i bur, fram och tillbaka genom de tysta rummen. Oförmögen att kunna företa sig
något.
Trots att fru Blomgren anstränger sig att laga den mat som hon vet att Ingrid-Marie tycker om ser
hon med oro hur Ingrid-Marie bara blir tunnare och tunnare. Så här kunde det inte få fortsätta. Om
inte Ingrid-Marie själv kunde komma på något meningsfullt att göra så fick hon väl hjälpa henne på
traven. Hon bestämmer sig för att hämta fiolen som Ingrid-Marie inte rört sen hon kom hem från
Österrike. Hon vet var den ligger gömd. När hon som vanligt går runt i huset och städar och
dammar passar hon på att plocka ner fiolen från en hylla längst bak i klädkammaren.
Några dagar senare när Ingrid-Marie efter frukosten som vanligt går in i salen för att läsa
morgontidningen ligger hennes fiollåda på flygeln. Hur i all världen hade den kommit dit? Hon
tittar lite förvånat på den svarta lådan och tänker tillbaka på tiden i Saltzburg. Hon ler när hon
tänker på Filip och hur han lämnat henne för den stilige trumslagaren. Det gjorde inte ont längre det
kändes mest komiskt. Snart skulle kanske sorgen efter föräldrarna också lägga sig och gå över i
saknad och ljusa minnen. Istället för att läsa tidningen öppnar hon fiolfodralet. Försiktigt greppar
hon fiolen om halsen och lyfter upp den mot näsan och drar in doften. Med ett finger följer hon
snäckans mjuka linjer. Allt kändes så bekant trots att det var länge sedan de träffats. Hon spänner
stråken och drar några drag med hartsklossen över taglet. Det vackra instrumentet skimrar i
solljuset. Men det är först när hon sätter fiolen under hakan hon förstår hur mycket hon saknat sin
fiol, sin musik. Försiktigt drar hon stråken över strängarna. G. D. A. E. Hon vrider stämskruvarna
tills hon är nöjd. De första tonerna kommer lite trevande men så sjunger fiolen med en klang som så
länge legat oförlöst i fodralets mörker. Hon sluter ögonen, fingrarna rör sig som lärkvingar över
greppbrädan och finner vägar hon trott hon glömt.
Tonerna flyger som sommarfåglar ut genom fönstret upp mot den molnfria himlen. Åter hade hon
funnit en mening i livet. Hon skulle aldrig bli den världsberömda solisten hennes föräldrar drömt
om men hon skulle lära andra att finna vägen dit. I köket står fru Blomgren och stryker. När hon hör
tonerna strömma in från salen förstår hon att hon gjort rätt. Strykjärnet löper lättare över tyget och
en tår trillar ner över hennes fårade kind.
Annonsen i Ystads Allehanda hade omedelbart givit resultat. Redan veckan efter den varit införd
hade två hört av sig. Den ena var en mamman till en ung gosse. Hon tyckte att det kunde vara en
god idé att hennes son lärde sig spela fiol istället för att drälla omkring på gatorna. Ingrid-Marie
hade vänligt avrått henne. Om det var så att hennes son var intresserad så kunde han ju själv
kontakta henne. Den andra var en ung flicka som redan spelat fiol i några år men hade svårt att
finna någon som kunde hjälpa henne att utvecklas vidare. Sedan dröjde det inte länge förrän
ytterligare elever hörde av sig. Många som kontaktade henne blev till sin besvikelse ombedda att
öva mer och komma tillbaka när de kände sig mogna att motsvara de krav Ingrid-Marie ställde. Hon
hade inte för avsikt att börja traggla med nybörjare. De skulle kunna grunderna i fiolspel och helst
spelat ett antal år. Sedan var hon villig att föra dem vidare i musikens underbara värld.
Ingrid-Maries teoretiska och praktiska kunskaper, hennes känsla för musiken och ett absolut gehör
gjorde henne till en perfekt pedagog. Dessutom hade hon ett oändligt tålamod vilket gjorde att
hennes elever aldrig kom undan förrän hon var nöjd.
Vid Brunnsparken i hörnet av Parkgatan och Trädgårdsgatan ligger Simrishamns enda musikaffär.
Thonströms Musik Och Nothandel. Den var en institution i Simrishamn. Familjen hade i början av
nittonhundratalet endast varit ombud för olika musikförlag, sålt noter och vishäften men hade nu
även ett begränsat sortiment av instrument och andra tillbehör. Fru Thonström kände naturligtvis
både Ingrid-Marie och hennes föräldrar. Hon hade med stort intresse följt Ingrid-Maries studier i
Saltzburg. Tidigare hade Ingrid-Marie bara handlat noter där men nu var hon stor kund både av
noter och andra tillbehör. Thonströms musikhandel hade fått nytt liv. Både Ingrid-Marie och hennes
elever var återkommande kunder.
Åren gick. Äppelodlingarna skötte sig själva tack vare herr Blomgren som med van hand tog hand
om både det praktiska och ekonomin. Ingrid-Marie kunde helt koncentrera sig på musiken och sina
elever. Salen i huset hade gjorts om till en konsertlokal i miniformat. Där hon höll lektioner med
sina elever och emellanåt arrangerade soarékvällar där hon också själv spelade.
En felkoppling
I
år kom hösten tidigare än vanligt. Sommaren hade varit kall och regnig och till råga på allt kom
kylan och dimmorna krypande redan i början av september. Löven skiftade redan i hela färgskalan
från ljusgult till orange. Ingrid-Marie kommer linkande genom Brunnsparken på väg till
Thonströms för att köpa ett nytt notställ. Med åren hade hennes gamla operationsärr allt oftare gjort
sig påminda. I synnerhet när kylan och fukten slog till. Många gånger hade hon funderat på att
lämna landet och flytta söder ut men hittills hade det stannat vid drömmar. Hon hade för mycket
som band henne till gården och odlingarna. Dessutom hade hon sina elever att tänka på.
Fru Thonström hälsar vänligt när Ingrid-Marie kommer in genom dörren och frågar vad hon kan stå
till tjänst med. När Ingrid-Marie ber att få titta på ett cykelställ stelnar leendet. Fru Thonström tittar
lite undrande på sin kund. Visserligen hade Ingrid-Marie blivit äldre men senil var hon inte. Även
om fru Thonström förstod att Ingrid-Marie menade ett notställ svarar hon, så obesvärat hon kan, att
de tyvärr inte har några cykelställ. Ingrid-Marie knycker på nacken, snörper på munnen och utan att
säga adjö lämnar hon affären.
- Konstigt jag har ju handlat notställ här tidigare.
Men så slår det henne. Sa jag cykelställ? Hon förstår att fru Thonström sett frågande ut. Genast
vänder hon om och går tillbaka för att be om ursäkt.
- Ursäkta fru Thonström, sa jag cykelställ? Jag menade naturligtvis cykelpump.
Detta var början till något som snart skulle visa sig bli mycket värre.
Något hade hänt i Ingrid-Maries huvud.
Inte särskilt lång tid efter händelsen i musikaffären hade hon tagit ut pengar från banken. Stoppat
sin handväska full med hundralappar och rest in till Simrishamn. Där hade hon gått omkring på
gatorna och delat ut hundralapparna till personer hon tyckte såg trevliga ut.
Detta var emellertid något som polisen betraktade som förargelseväckande beteende.
Herr Blomgren hade därför flera gånger fått hämta henne på polisstationen.
Till slut hade fru Blomgren tagit med Ingrid-Marie till doktorn hemma i Vemmenhög. Han hade
bara kunnat konstatera att något blivit väldigt fel och skickat henne vidare till sjukhuset i
Simrishamn där det fanns specialister. I Simrishamn hade läkarna haft henne under observation
under flera veckor utan att kunnat konstatera vad som hänt. Ingrid-Maries tillstånd förvärrades mer
och mer. Hon kände inte längre igen människorna i sin närhet. Till slut kontaktade sjukhuset
kusinen Gustav, en av hennes enda kvarvarande släktingar.
Gustav var numera pensionerad men försörjde sig fortfarande på att ”hjälpa” äldre damer att placera
deras tillgångar så att det även blev en slant över till honom.
Désirée gjorde också så gott hon kunde för att bidra till ekonomin. Hon hjälpte andra äldre damer,
där kapitalet redan var förbrukat, att diskret avyttra deras antikviteter när pengarna inte räckte till
för att betala hyran till deras stora Östermalmsvåningar. Désirée var numer en välkänd figur på
Bukowskis auktioner.
Även om de aldrig var riktigt nöjda så klarade de sig ganska bra.
De hade råd att behålla lägenheten på Breitenfeltsgatan.
De hade råd att handla i Östermalmshallen.
De hade råd att dricka Dry Martini.
Kanske hade Gustavs klubblaser med åren blivit lite blanknött men KSSS-emblemet på bröstfickan
var lagom slitet för att markera att han inte var någon ny medlem och mässingsknapparnas matta
glans vittnade om samma sak. En sliten elegans.
Désirée hade för länge sedan gjort sig av med minkpälsen. För att hålla skenet uppe klädde hon sig
numer i Busnelkofta, GoRaykjol och Lodenrock från Ströms.
Oscar har övergivit sin gamla sekt och hittat en ny som hyllade naturen och den fria kärleken. Han
var fortfarande ogift eller rättare sagt ”gift” med många. Företrädesvis ensamma kvinnor med
mycket pengar.
Gustav tog emot beskedet om sin kusins tillstånd som en skänk från himlen. Skulle Ingrid-Marie
avlida var Gustav och Oscar de enda arvtagarna. Han hade inte talat med henne sedan begravningen
för mer än tjugo år sedan men hade inte glömt huset och dess gömda skatter. I dystra stunder
brukade han beklaga sig för Désirée över sin slösaktiga far och avundsjukt tala om sin kusin och
hennes tillgångar.
Var nu Ingrid-Marie så pass illa däran att hon inte kunde anses tillräknelig borde det snarast utses en
God Man för att ta hand om hennes ekonomi. Gustav kände det som sin plikt att bistå sin kära
kusin. Full av entusiasm tar han reda på vad lagen säger.
Kunskaper i ekonomi, ett sunt förnuft kombinerat med ett personligt och socialt engagemang.
Vem kunde vara mer lämplig än han, hennes egen kusin. Gustav gnuggar händerna. Nu skulle det
komma nya tider.
Utan att informera Oscar om Ingrid-Maries tillstånd ger han sig omgående iväg till Simrishamn.
Han köper en bukett blommor och går till sjukhuset för att besöka Ingrid-Marie. Inte så mycket för
att visa sitt deltagande som för att kontrollera hennes mentala tillstånd.
En vänlig sjuksköterska visar in honom till Ingrid-Marie. Hon halvsitter i en säng med grindar
uppdragna längs sidorna. Hon tittar bara på honom med en tom blick när han sätter blommorna i en
vas på nattygsbordet. Han talar vänligt till henne men får ingen kontakt. Nöjd med vad han sett talar
han med läkarna på sjukhuset. Berättar att han har en mycket god vän som är läkare på
Beckomberga sjukhus i Stockholm och föreslår att hon flyttas dit. Då skulle han och hans bror inte
behöva känna sig så oroliga. De skulle ha bättre kontroll på hennes hälsotillstånd och kunna besöka
henne oftare. Han får medhåll. Läkarna i Simrishamn känner sig lättade över att bli av med en
patient som de inte vet hur de ska behandla. De lovar att se till att hon snarast blir förflyttad. Nöjd
med vad han hittills åstadkommit ger han sig av till Tingsrätten i Simrishamn där han redan beställt
tid hos en tingsnotarie för att lämna in sin ansökan om att bli God Man för sin kusin. Han hinner
också göra ett snabbt besök hos herr Blomgren för att beklaga Ingrid-Maries sjukdom och samtidigt
bilda sig en uppfattning om vem denne var och hur han i framtiden skulle handskas med honom.
Redan samma kväll sitter han på tåget tillbaka till Stockholm.
Gustav kunde vara oerhört effektiv bara han hade den rätta motivationen.
Några veckor efter Gustavs besök på sjukhuset i Simrishamn blir Ingrid-Marie överflyttad till
Beckomberga sjukhus. Efter ytterligare några veckor får Gustav besked från Tingsrätten att han
utsetts till God Man för Ingrid-Marie Tillich.
Nu tar Gustav kontakt med sin bror och informerar om vad som hänt. Oscars första reaktion när han
får beskedet om sin kusins öde är stor sorg. Han kom ihåg henne som en generös och allt igenom
ärlig människa. När Gustav påminner honom om att de är de enda arvtagarna till såväl
äppelodlingarna som huset med dess skatter. Om deras kusin skulle avlida kändes sorgen över
Ingrid-Maries sjukdom mindre tung.
Som God Man för Ingrid-Marie anser Gustav det vara hans skyldighet att snarast resa ner till
Vemmenhög för att i lugna och ro se över de egendomar och det kapital han nu är satt att förvalta.
Innan Gustav och Désirée hämtar upp Oscar för att ge sig av, gör de ett gemensamt besök på
Beckomberga för att övertyga sig om att ingen förbättring av Ingrid-Maries tillstånd har inträffat.
De hade inte behövt vara oroliga. Ingrid-Marie satt fortfarande i en säng med höga grindar längs
sidorna och gungade sakta fram och tillbaka. Hon såg på dem med en frånvarande blick och när de
tilltalat henne hade hon jollrat som ett barn. Lugnade över att ingen förbättring inträffat hämtar de
upp Oscar i Uppsala och ger sig av mot Österlen.
Den första de möter när de svänger upp på gårdsplanen framför huset är fru Blomgren som står
och skakar en dammtrasa i ett av fönstren på övervåningen. Hon stänger fönstret och går ner for att
se vilka besökarna är. Hon hade ett svagt minne av att hon sett bilen tidigare. När hon öppnar dörren
och får syn på de tre figurerna som kliver ur bilen mindes hon precis. Det var den där dryga
stockholmaren, hans blonda våp till hustru och den bleksiktiga pastorn. - Vad hade de här att göra?
Hon visste att Ingrid-Marie blivit flyttad till Beckomberga sjukhus och tills dess hon kom hem igen
var det hon som tog hand om huset och såg till att allt var i sin ordning.
Gustav går fram och lägger förtroligt sin arm om fru Blomgrens axlar. Hon ruskar honom av sig och
tar ett steg tillbaka. Vad var det fråga om? I en förbindlig ton berättar han att de just kom från
sjukhuset. Tyvärr hade Ingrid-Maries tillstånd inte förbättrats och som enda kvarvarande släkting
var han utsedd till God Man. Fru Blomgren skulle inte mer behöva bekymra sig för huset. Han och
hans bror skulle i fortsättningen se till att huset hölls i gott skick tills dess Ingrid-Marie kom
tillbaka. Om hon nu mot all förmodan skulle tillfriskna. Med lite myndigare ton ber han henne
lämna ifrån sig nycklarna och sedan visa honom var hennes man höll hus.
Fru Blomgren trodde inte hon hört rätt. Skulle hon lämna ifrån sig nycklarna till det hus där hon
tillbringat största delen av sitt liv. Dessutom till människor hon inte kände och som hon visste att
Ingrid-Marie, trots att de var kusiner, inte var överdrivet förtjust i.
När hon tvekar förbyts Gustavs tidigare så förbindliga ton till att han med myndig röst ber att få
nycklarna innan han kallar på polis. Från och med nu hade hon inget mer i huset att göra och hade
hon några personliga tillhörigheter där inne kunde hon hämta dem nu. Därefter skulle dörren vara
låst för henne.
Efter sammandrabbningen ute på gårdsplanen hämtar fru Blomgren sin handväska och en murgröna
som hon vårdat sen Ingrid-Marie var liten. Hon släpper nycklarna på marken framför Gustav,
spottar tre gånger och ger sig av.
Désirée hade hela tiden hållit sig på avstånd. Hon hade bittra erfarenheter av vad Gustav var
kapabel att göra när han tog till den där myndiga tonen. Nu vågade hon sig fram. Så snart fru
Blomgren avlägsnat sig slank hon som en katt in genom den olåsta dörren. Oscar hade också hållit
sig på avstånd. Under den häftiga diskussionen hade han vridit sina bleka händer och bett till Gud
att Gustav skulle lugna ner sig. Nu satt han på trappan utanför huset och såg efter Gustav som med
bestämda steg gav sig iväg för att söka upp herr Blomgren.
Gustav fann honom på kontoret, en skrubb i huset där alla redskap till äppelodlingarna förvarades.
Herr Blomgren blev lika förvånad av det oväntade besöket som hans hustru blivit. Utan vidare
krusiduller förklarar Gustav läget för honom. Han upplyser herr Blomgren att han inte längre
behöver bekymra sig för gårdens ekonomi. I egenskap av God Man för Ingrid-Marie beordrar han
honom att omedelbart överlämna alla papper till honom. I gengäld skulle han få behålla sitt jobb
och det praktiska ansvaret för odlingarna och för de anställda. För det arbetet var Gustav villig att
ge honom en mer än anständig lön. Han ger honom fem minuter att antingen acceptera hans
erbjudande eller också lämna företaget.
Blomgren hade egentligen aldrig varit förtjust i pappersarbetet som han mer eller mindre varit
tvungen att ta över efter Ingrid-Maries fars död. Att bli av med den biten skulle närmast kännas som
en befrielse. Men att överlåta ansvaret till en helt okänd kändes inte bra. Att fortsätta det praktiska
arbetet med odlingarna kändes däremot riktigt bra. Han hade länge känt sig splittrad mellan skötseln
av odlingarna och kontorsarbetet. Nu kunde han helhjärtat få ägna sig åt det som var hans stora
intresse och dessutom få en lön som var bra mycket högre än den han tidigare tagit ut.
När de fem minuterna var till ända sträckte han fram sin valkiga näve. De tar varandra i hand. Saken
var avgjord. Här behövde inte skrivas några papper, ett ärligt handslag kunde räcka.
Under kommande vecka installerar de tre sig i huset. Gustav och Désirée lägger beslag på den stora
sängkammaren. Under milda protester accepterar Oscar jungfrukammaren bredvid köket, den som
fru Blomgren brukat använda de kvällar hon arbetat sent.
Gustav sätter sig omgående och går igenom räkenskaperna. Han blir milt sagt förvånad över vilka
tillgångar Ingrid-Marie förfogade över. Men också lika förvånad över att alla pengar hade satts in på
sparkonton i banken. Inget var placerat i aktier eller andra värdepapper. Deras farbror hade tydligen
ansett att konst var en mer säker placering. Det skulle det bli ändring på. Pengar ska växa och
framför allt inte gå åt till att betala skatt. Detta var ju kapitalet de snart skulle få ärva.
Désirée går från rum till rum och adderar det kapital som hängde på väggar och stod på hyllor.
GAN, Zorn, Liljefors, Carl Larsson, Fjaestad skulpturer av Milles, Eldh och en del utländska
konstnärer som hon inte kunde uttala namnen på. Skulle verkligen allt detta kunna bli deras?
En tanke slår rot i hennes annars så blonda hjärna. Hittills hade hon varit tvungen att följa Gustavs
vilja. Hon var ju beroende av hans pengar, utan dem var hon ingenting. Många gånger när han tagit
fram den tonen han nyss använt mot fru Blomgren hade hon fått krypa undan och göra som hon
blivit tillsagd. Det hade också hänt att hon fått känna på slag av hans grova händer. Nu kanske det
kunde bli slut med det. Fick Gustav ärva Ingrid-Marie blev han riktigt rik. Han var hennes lagvigde
man så om det hände honom något eller om hon begärde skilsmässa skulle hon få tillräckligt med
pengar att klara sig på egen hand. Hon känner sig lite stolt över sig själv som lyckats tänka ut detta.
Den enda som kände sig utanför var Oscar. Han förstod att han stod inför en ny fas i sitt liv. Skulle
han överge sin nya sekt och kvinnorna och istället börja dyrka Mammon? Detta som han predikat
emot så länge men nu förstått hur frestande det var. Men å andra sidan skulle han ju kunna fortsätta
att utnyttja kvinnor även om det då skulle kosta en slant. Då skulle han kunna leva ut sina lustar
utan att behöva krypa bakom några religiösa motiv.
Eftersom Gustav antog att varken Désirée eller Oscar var särskilt väl insatta i betydelsen av att vara
God Man och vilka en God Mans skyldigheter var beslutar han en kväll framför brasan att förklara
hur han tolkade det hela. Han tar fram en flaska calvados, likadan som Ingrid-Marie tidigare bjudit
på. Slår upp ett rejält glas till sig själv utan att erbjuda de andra. Sedan förklarar han med myndig
röst.
- En God Mans skyldighet, förstår ni, är att alltid tillvarata en persons rättsliga och ekonomiska
intressen. I det här fallet alltså Ingrid-Maries. Vi kan alltså inte röra eller förbruka hennes kapital
men vi kan omplacera det så att det ger en bättre avkastning vilket senare kan komma oss till godo.
Äppelodlingarna ska skötas av herr Blomgren. De behöver vi inte tänka på och även om de gått i
släkten i flera hundra år ska vi se till att få bra betalt för dem när den tiden kommer.
Désirée hade besviken lyssnat på Gustavs utläggning. De var alltså tvungna att vänta. Kunde de inte
redan nu göra något för att sätta guldkant på tillvaron. Hon hade sett fram mot möjligheten att redan
nu kunna leva upp till samma nivå som sina väninnor på Östermalm och i Djursholm.
Även om Désirée ofta kunde tyckas naiv och lite dum så formades en idé i hennes huvud.
Hur var det med all konst innanför väggarna i huset?
Vilka kände till den?
Fanns den med i några räkenskaper?
Gustav stryker några nervösa tag genom det grå håret.- Visst fan, inget av det som fanns innanför
väggarna fanns registrerat någonstans. Det var inte ens försäkrat. Han fick motvilligt tillstå att
Désirée hade sina ljusa stunder. Oscar höll för öronen.
Hos Bukowskis går en unik liten keramikplatta signerad Picasso för rekordpris till en utländsk
köpare. En stor olja av GAN föreställande Stockholms Sluss säljs också för rekordpris till en
anonym samlare.
Ungefär var annan månad uppsöker någon av de tre Beckomberga för att försäkra sig om att ingen
förändring skett. Varje gång finner de Ingrid-Marie sittande i sin säng. Hon stirrar tomt på dem och
ser om möjligt ännu mer frånvarande ut än tidigare. De kan lugnt fortsätta att sakta men säkert
dränera huset på allt vad konst och skulpturer heter. För varje föremål de säljer dövar de sina
samveten med att de i alla fall så småningom skulle bli deras. Genom gamla kontakter bland
penningmäklarna lyckas Gustav också, genom diverse manipulationer, föra över betydande summor
av hennes sparade kapital till sin bank i skatteparadiset Cayman Islands. För att få ut maximal
utdelning lägger han in hennes pengar tillsammans med konton han själv förvaltar för några av sina
gamla klienter. Det enda avkall han var tvungen att göra var att se till att både han och Ingrid-Marie
hade täckningsrätt. Risken att hon någon gång skulle röra tillgångarna var minimal. Allt detta hade
han naturligtvis gjort för att tillgodose Ingrid-Maries ekonomiska intressen.
Under de år som gått sedan Ingrid-Marie togs in på Beckomberga sjukhus hade huset i Vemmenhög
tömts på i stort sett allt av värde. Gustav och Désirée hade sålt våningen på Breitenfeltsgatan och
flyttat ner till Strandvägen 7B. Lite avundsjukt kallar deras vänner läget på 7B att bo på
Strandvägen med skygglappar eftersom en plantering bakom höga järngrindar skiljer huset från
trafiken på Strandvägen.
Oscar har övergivit sin sekt och arbetade numer som konsult i relationsfrågor. Han har byggt ett
miljöhus i skärgården dit vilsna affärsmän under ledning av honom själv och en grupp värdinnor, de
flesta från Thailand och Östeuropa, helt anonymt kan vända sig med sina relationsproblem.
En fallen kvinna
A
llt var frid och fröjd. Gustav, Désirée och Oscar levde livets glada dagar ända tills den dag den
stora smällen inträffade. En smäll i dubbel bemärkelse.
Några sommarvikarier på Beckomberga har glömt att fälla upp grindarna på Ingrid-Maries säng.
Läkaren som just passerar hör en duns inifrån hennes rum. Han kastar en blick in i rummet och får
se att sängen är tom. Patienten har handlöst fallit ur sängen och ner på det hårda betonggolvet. Hon
har slagit huvudet i elementet. Det blöder från ett sår vid högra tinningen. Blodet rinner ner mot
halsen och färgar nattskjortan röd men trots skadan sätter sig patienten upp. Hon skakar på huvudet,
för handen över såret och undrar helt oförstående var hon är någonstans. Ytterligare läkare och
sjuksköterskor kommer springande från alla håll. Ingrid-Marie gör krampaktiga försök att resa sig
med benen vill inte bära. Hon får hjälp upp i sängen. Såret i skallen blöder ymnigt men är dessbättre
inte djupt. När hon blivit omplåstrad och fått ett par kuddar bakom ryggen samlar hon sig och ber
någon förklara vad som hänt och var hon befann sig.
Läkare, psykologer, terapeuter ingen förstod vad som hänt. Vad som hade hänt visste de. Men vad
som plötsligt gjort henne helt klar i huvudet kunde de inte förstå. Lika lite som de kunnat förstå vad
hennes tidigare tillstånd berott på. Nu gällde de att så skonsamt som möjligt tala om för henne att
hon varit borta från verkligheten i mer än tio år och sedan försiktigt lotsa henne tillbaka till hennes
nya verklighet.
Om detta var en chock för Ingrid-Marie var det ingenting mot den chock Gustav fick när han blev
kontaktad av sjukhuset och fick veta vad som hänt. Gustav hade haft all möda i världen att låta
positivt överraskad när läkaren ringt upp för att berätta den glada nyheten. När han lagt på luren
hade han som i trans gått till barskåpet, hämtat en flaska whisky och sjunkit ner i fåtöljen som en
säck potatis. Han kom sig inte för att göra någonting. Han satt bara och stirrade tomt framför sig.
Han levde ju livets glada dagar. Att Ingrid-Marie låg på sjukhus hade han nästan glömt. I början
hade han varit noggrann med att någon av dem besökt sjukhuset minst en gång i månaden, för att
övertyga sig om att hennes tillstånd var oförändrat. Men på sista tiden hade de slarvat. Besöken
hade blivit allt mer sällsynta. Nu var det mycket länge sedan någon av dem senast varit där.
När Désirée, efter sin vanliga tur till ”Buckan”, kom hem satt han fortfarande och stirrade framför
sig med en till hälften urdrucken flaska whisky i handen. När hon oroligt frågat vad som hänt hade
Gustav bara skrattat hysteriskt. Hon fick lov att ta flaskan ifrån honom och ge honom ett glas vatten
och några valium. När han så småningom lugnat ner sig så pass mycket att han, om än sluddrande,
berättat vad som hänt lyssnar Désirée uppmärksamt. I sådana här lägen var hon betydligt kallare än
sin man. Hon analyserar det som skett. Nu gällde det att hålla huvudet kallt och göra allting rätt.
Minsta misstag kunde leda till en katastrof. Så snart Gustav nyktrat till måste hon samla alla tre för
att tillsammans utarbeta en strategi.
Désirée ringer upp Oscar. Han mottar beskedet med ett tillkämpat lugn. Precis som Désirée förstod
Oscar att Gustav inte var någon att luta sig mot i detta läge. Han kliver upp ur sängen, tar farväl av
den lilla thailändskan som för stunden var hans favoritflicka på ön, och ger sig av in till stan.
Nu satt de alla tre samlade i våningen på Strandvägen. Gustav såg ut som han inte sovit på flera
veckor. Likblek och hålögd sitter han hopsjunken i soffan. Klädd i något som man med lite god
vilja skulle kunna kalla dressinggown. En halvlång kavaj i vinrött sammet med schalkrage.
Andedräkten skvallrade om att han trots den tidiga timmen redan styrkt sig med något för att lugna
ner nerverna. Gustav är en skugga av sitt forna jag.
Oscar är lugnet självt. Det var ju Gustav som var God Man för Ingrid-Marie. Var det någon som
skulle beskyllas för att inte fullgjort sitt sina åtaganden så var det han.
Désirée är fortfarande samlad och koncentrerad. Även om hon också förstår att Gustav är den som i
första han kan hållas ansvarig så inser hon att både hon och Oscar är medskyldiga. De måste hjälpas
åt för att skjuta upp den oundvikliga katastrofen. Först och främst måste de se till att Ingrid-Marie
inte får för sig att resa hem. De skulle istället se till att hon kom iväg på en skön semester så snart
rehabiliteringen var över. Det fick kosta vad det ville. Under tiden fick de försöka komma på någon
idé om hur de skulle lösa problemet med det ruinerade hemmet. Just nu gällde det bara att vinna tid.
Eftersom Oscar var den som utgav sig för att vara specialist på relationsfrågor fick det bli han som
först åkte ut till Beckomberga för att hälsa Ingrid-Marie välkommen tillbaka till livet. Utan att gå in
på detaljer, berättar han för henne att han tillsammans med Gustav och Désirée tagit hand om allt
nere i Skåne under tiden hon varit sjuk. Hon skulle absolut inte oroa. Nu skulle hon bara tänka på
sig själv och att komma tillbaka igen.
Redan dagen efter Oskars besök åker Désirée ut till Beckomberga och uppehåller Ingrid-Marie med
lite prat kvinnor emellan. Precis som Oskar försöker hon på alla sätt få Ingrid-Marie förstå att hon
nu bara skulle tänka på sig själv och inget annat. När hon blev lite piggare skulle Gustav komma
och informera henne om allt det ekonomiska.
Dagarna efter den stora smällen tillbringar Ingrid-Marie tiden med en spegel i knät. Trots att hon
kände igen sig var det ändå som att möta en främmande människa. Ingen ful och skrämmande, bara
främmande. Det var en märklig upplevelse. Det dröjde inte så länge förrän hon kom riktigt bra
överens med sitt nya jag. Håret hade blivit grått men det var vackert silverglänsande. Tillsammans
med hårfrisörskan på sjukhuset bestämmer de en ny frisyr. Med lite rouge på kinderna och ett svagt
rosa läppstift såg hon förvånansvärt pigg och kry ut. Till och med ganska söt om hon fick säga det
själv. Den mentala styrkan var på väg tillbaka. Nu gällde det att få tillbaka den fysiska. Eftersom
man på Beckomberga hade begränsade rehabiliteringsresurser när det gällde fysisk träning flyttar
Ingrid-Marie till Sätra Brunn utanför Sala. Här har man tagit hand om alla slags krämpor ända
sedan dem gamla kuranstalten grundades av Provincialmedikus Samuel Skragge på 1700-talet. Nu
var det en modern anläggning med specialister för all sorts rehabilitering. Ville man kunde man
fortfarande dricka brunn ur Trefaldighetskällan.
Sätra Brunn var verkligen ett paradis. En vänlig sjukgymnast möter Ingrid-Marie utanför den
rödmålade timmerstugan där Ingrid-Marie ska bo under rehabiliteringen. Hon låser upp dörren och
visar henne runt i det trivsamma huset. Där fanns allt hon behövde. Radio, telefon och till och med
ett litet pentry där hon kunde koka te eller kaffe. Frukost, lunch och middag serverades i
huvudbyggnadens matsal. I morgon skulle träningen börja men var det något hon undrade över
kunde hon bara slå nollan till receptionen. När Ingrid-Marie blir ensam slår hon sig ner på sängens
virkade överkast. Trasmattor på golvet och pelargoner i fönstret. Hon tittar ut genom fönstret på den
välklippta gräsmattan och även om björkdungen utanför inte var som hemma i Vemmenhög var det
en vänlig och vacker natur. På väggen ovanför sängen läser hon på ett gammalt gulnat inramat
anslag vikten av att dricka mineralhaltigt vatten. Minst två liter om dagen. Det skulle hjälpa mot allt
från öronfluss till vattusot och hålla de fyra kroppsvätskorna i balans. Tapeterna med de rosa
rosenknopparna bidrog också till att fullända den trivsamma 1800-tals miljön. Här skulle hon trivas.
Hon tar telefonen och ringer fru Blomgren. Hon tror inte sina öron och gråter av lycka när hon åter
hör hennes röst. Hon hade för länge sedan givit upp hoppet att åter få tala med Ingrid-Marie. Med
ett tillkämpat lugn, rädd för oroa Ingrid-Marie i onödan berättar hon allt som hänt under IngridMaries frånvaro. Huset i Vemmenhög hade övertagits av kusinerna. Hon hade blivit fråntagen
möjligheten att se efter Ingrid-Maries hem. De hade bytt lås och för att solen inte skulle bleka
möbler och tavlor hade de täckt för alla fönster med vita lakan. I början hade kusinerna varit där titt
som tätt men nu hade ingen varit där på flera år. Hon berättar också att kusinen Gustav nu var något
som kallades ”God Man” och övertagit allt som gällde ekonomin. Hennes man hade i alla fall fått
behålla det praktiska ansvaret för odlingarna. Under åren som gått sedan Ingrid-Marie blev sjuk
hade äppelodlingarna tack vare honom givit en god avkastning. Hur god kunde hon inte säga
eftersom det var Gustav som skötte ekonomin. Hennes man var nu så gammal att han mest gick
omkring och gav goda råd till sönerna som såg till att allt sköttes på bästa sätt. Hon behövde inte
oroa sig. Ingrid-Marie hade lyssnat utan att avbryta. Hon tackar för allt hon fått veta och lovar att
komma och hälsa på så snart hon är på benen igen.
Så snart hon lagt på luren ringer hon upp Receptionen och ber om ett enskilt samtal med kuratorn.
Det dröjde inte mer än tio minuter förrän det knackade på dörren. Utanför står en ung kvinna i
blommig klänning och vindrufsigt sommarblekt hår. Hon niger och presenterar sig. - Jenny kurator
på Sätra Brunn. Ingrid-Marie ler lite överraskad. Hon tycker Jenny ser som ut som en skolflicka
men ber henne stiga in. De sätter sig vid köksbordet och över en kopp kaffe och lite småkakor
Ingrid-Marie berättar hela sin historia. Jenny hade redan läst den men ville gärna höra den igen från
patientens egen mun. När Ingrid-Marie är färdig förklarar hon i tydliga ordalag att hon med
omedelbar verkan vill att ”God Man avtalet” omedelbart skall upphöra. Jenny förstår henne så väl
men måste förklara att detta inte var gjort i en handvändning men lovar se till att processen med
undersökningar och intyg från läkare och psykologer påbörjas så snart det bara gick.
Under veckor fyllda av samtal med psykologer, läkare och fysisk träning får Ingrid-Marie god tid på
sig att överlägga med sig själv hur hennes framtid skulle se ut. Skulle hon fortsätta med
äppelodlingarna? Eller skulle hon göra sig av med dem och bara sitta i sitt vackra hem och njuta av
allt vackert omkring sig. Kanske ta upp piano- och fiolspelet igen. Visserligen hade äppelodlingarna
gått i arv i generationer men var det inte på tiden att nya friska krafter fick ta över? Familjen
Blomgren var ju som en del av hennes egen familj. Farbror Blomgren hade ju alltid ansvarat för
odlingarna och deras barn var ju nästan som hennes syskon. Nej, nu fick det vara nog med äpplen.
Barnen Blomgren får ta över. Nu skulle hon leva livet och pengar hade hon ju gott om.
Strålande glad över att ärendet blivit så snabbt behandlat kommer Jenny tillbaka till Ingrid-Marie
och ber henne skriva under de sista pappren som undanröjer förmyndarskapet. Gustav var borttagen
som God Man. Nu kunde hon åter styra över sitt liv.
Ingrid-Marie ringer omgående till fru Blomgren och berättar att hon återfått kontrollen över sitt liv.
Nu var allt som tidigare. Det var hon som bestämde. Hon berättar om sina planer för framtiden. Att
hon ville skriva över odlingarna på hennes söner. Under förutsättning att de accepterade förstås men
huset tänkte hon behålla. Om de accepterade skulle hon snarast kontakta en advokat och se till att
odlingarna skrevs över på familjen Blomgren. Fru Blomgren börjar gråta igen och räcker över luren
till sin man. Farbror Blomgren var samlad när hon berättade vad hon tänkt göra. Han förstod att det
den här gången inte räckte med handslag nu skulle det behövas skrivna papper. På sitt lite kärva sätt
säger han bara tack och räcker över luren till sin fru. Lycklig över att allt hittills gått som hon
planerat ber hon fru Blomgren se till att någon låser upp. Städar huset, tar bort tygerna som täcker
fönstren, öppnar och släpper in frisk luft så att allt är som vanligt när hon kommer hem. Saknas
nyckel får de bryta upp entrédörren.
Redan ett par timmar efter hon talat med fru Blomgren ringer en av hennes söner. Han ber IngridMarie sätta sig ner. Han har något viktigt att berätta.
- Huset är tomt.
Ingrid-Marie förstår inte vad han menar. Tomt? Vilket hus är tomt? I så lugna ordalag han förmår
berättar han att han tillsammans med sin mamma brutit upp dörren och gått in i huset. Hans mamma
hade skrikit högt och fallit omkull. Bakom de vita skynkena för fönstren hade rummen gapat
tomma. Ljusa fläckar på väggarna var det enda som skvallrade om var tavlorna suttit. Några
pinnstolar och tomma flyttkartonger var det enda som fanns kvar. Han beklagar att hans mor inte
kunde ringa själv eftersom hon låg nerbäddad och fått något lugnande av doktorn.
Långsamt går det upp för Ingrid-Marie vad som hänt under tiden hon varit sjuk. Hade hon inte
redan vid begravningen tyckt att kusinerna verkat överdrivet intresserade av huset och dess konst.
Att all konst var borta var illa, men att de ödelagt hela hennes hem, det som var hennes hennes
barndom och hennes trygghet skulle hon aldrig förlåta. Hon fick tänka ut något. Hon hade ju gott
om tid.
Träningen på Sätra Brunn gav gott resultat. Det dröjde inte länge förrän hon kunde gå utan kryckor.
Hon haltar sig fram som hon alltid gjort sen hon föll ur gungan men hon kan gå igen.
Ingrid-Marie hade haft god tid på sig att tänka vad hon skulle göra med sina falska kusiner.
Att ringa polisen och anmäla dem för stöld var det inte tal om. Hon förstod hur svårt det skulle bli
att bevisa vad som försvunnit. Om hon mot förmodan skulle kunna bevisa vilka som låg bakom
stölderna skulle det ta alldeles för lång tid innan de skulle få sina straff. Hon hade istället tänkt ut en
plan som passade henne mycket bättre.
Hon ber Jenny hjälpa henne att få kontakt med en bra advokat. Redan dagen efter hon talat med
Jenny knackar det på dörren till den lilla röda stugan. Hans namn är Markus Kristenson, andra
generationen i advokatfirman Kristenson och Kristenson. Åter blir Ingrid-Marie förvånad över hur
unga både kuratorer och advokater var nu för tiden. Eller är det hon som börjat bli gammal? IngridMarie tar god tid på sig att sätta honom in allt som hänt både före under och efter hennes sjukdom.
Först och främst ber hon honom ordna med överlåtelsehandlingar av äppelodlingarna till familjen
Blomgren. Sedan ska han med hjälp av herr och fru Blomgren gå igenom vad som hänt under
hennes bortavaro och med ledning av det han får veta formulera ett åtal mot hennes båda kusiner
och Dèsirée. Så småningom skulle hon se till att de fick det straff de förtjänade.
Nöjd med första steget i sin plan ringer hon Gustav och ber honom komma till Sätra Brunn för att
informera henne om vissa saker i hennes ekonomi som hon inte riktig förstår.
Trots att Gustav duschat två gånger på morgonen och kletat på extra mycket deodorant både under
armarna och på andra ställen känner han sig genomsvettig när han kör ut bilen från garaget på
Artillerigatan och svänger ut på Strandvägen. Nybrovikens vatten glittrar i solskenet och några
måsar singlar omedvetna om Gustavs ångest tätt framför bilen när han svänger upp mot Hamngatan.
Trafiken har ännu inte satt igång. Solen lyser från en klarblå himmel. Det kommer att bli en het dag.
Trots luftkonditioneringen i den nya bilen syns redan mörka fläckar i armhålorna. Gustav har kramp
i bröstet. Skulle han bli tvungen att informera om pengarna han flyttat över till banken på Caiman
Islands. På samma konton där han också placerat pengarna han förvaltar för att hjälpa gamla tanter.
Han kramar hårt om ratten medan han om och om igen går igenom hur han på bästa sätt ska berätta
om pengaflytten. Totalt utmattad men samlad kommer han så småningom fram till Sala. Han letar
sig fram till Sätra Brunn och frågar sig fram till Ingrid-Maries hus.
Utanför en röd liten stuga ser Gustav en kvinna som påminner om Ingrid-Marie, men hon ser helt
annorlunda ut. Hennes kortklippta hår är glänsande grått, hyn är solbrun och hon har lagt på sig
åtskilliga kilo sen han såg henne sist.
Ingrid-Marie som suttit i trädgårdsmöbeln och läst Sala Allehanda tar av sig glasögonen och hälsar
vänligt på Gustav när han kommer in genom grinden. Hon ville invagga honom i trygghet. Han fick
absolut inte misstänka att hon kände till vad som hänt under hennes bortavaro. Av hans högröda
ansiktsfärg att döma förstod hon att han behövde svalka sig. Ur en glaskaraff på bordet framför
henne slår hon upp ett glas vatten från Trefaldighetskällan. Med en moders omtänksamma leende
räcker hon honom glaset. Gustav dricker. Vattnet smakar järnfilspån. Det vänder sig i magen och
han blir häftigt illamående. Ingrid-Marie ler och med samma oskyldiga min fyller hon ett nytt glas
samtidigt som hon upplyser honom om att han bör dricka minst två liter om dagen om han vill hålla
sig frisk. Med en illa dold min av avsky avböjer Gustav hennes erbjudande. För att komma bort från
ämnet om hans hälsa frågar han istället vad det var som hon inte förstod när det gällde ekonomin.
Ingrid-Marie räcker över några papper hon fått från en bank hon aldrig hört talas om. Hon lägger
dem framför Gustav och och ber honom förklara varför hon fått dessa. Ur sin portfölj tar Gustav
fram sina kopior på kontoutdrag från samma bank. Banken på Cayman Islands. Han lägger alla
kontoutdragen framför Ingrid-Marie och börjar en lite nervös förklaring om varför han flyttat
hennes pengar dit. På banken i Karibien skulle hon få en betydligt bättre avkastning på sitt kapital
än på en bank i Sverige. Därför hade han flyttat hennes kapital dit. Det var en absolut säker bank
och där var det dessutom ett mer fördelaktigt skatteklimat. Det var för hennes bästa han hade sett till
att pengarna förökade sig bättre där än i hennes gamla bank. Till sin lättnad ser han hur IngridMarie nästan blir rörd till tårar. Hon hade förstått att han gjort allt detta för hennes eget bästa. Glad
över att han valt en bank i Karibien påminner hon honom om att släkten faktiskt haft kontakt med
de karibiska öarna tidigare. De hade en gemensam anfader Emanuel Tillich som varit befäl på Fort
Karl i Gustavia på Saint Barthélemy. Han hade lämnat ön med det sista svenska fartyget, Vanadis år
1878. Att hon mindes det så noga berodde på att det hängde en oljemålning av fartyget i hennes
matsal målad av en känd svensk konstnär som varit bosatt i Gustavia under samma tid. Gustav
mindes tavlan mycket väl. Den hade han sålt till en skeppsredare i Göteborg. När Ingrid-Marie
föreslår att det kanske skulle vara en bra idé om hon tog en välbehövlig semester på Saint
Barthélemy kan Gustav inte annat än hålla med. Karibien hade ju ett underbart klimat och det skulle
ju vara trevligt för henne att vandra i sin gamla anfaders fotspår.
Nu var ju inte Emanuel inte bara hennes anfader, han var ju även Gustavs och Oscars. Eftersom de
varit så vänliga att se om hennes hus under hennes sjukdom och att hon dessutom nu hade mer
pengar än hon behövde ville hon, som tack för all hjälp, gärna bjuda alla tre, även Désirée, på några
veckors avkoppling i Karibien.
Nyss hade han dragit en suck av lättnad när han förstått att Ingrid-Marie inte känt till vad som hänt i
huset i Vemmenhög. Nu visste han inte hur han skulle agera. Detta var ju för bra för att vara sant.
Utan en tanke på att fråga Désirée eller Oscar var det omöjligt att tacka nej till hennes generösa
erbjudande. Vad som helst, bara det gav dem en ytterligare tidsfrist att bestämma hur de skulle lösa
problemet med det tomma huset.
Gustav erbjuder sig omedelbart att hjälpa till att arrangera resan men Ingrid-Marie säger bestämt nej
tack. Det här skulle hon sköta själv. Istället slår hon upp ytterligare ett glas vatten till Gustav. Det
vore oartigt av honom att tacka nej så med ansträngt leende sväljer han den beska medicinen i stora
klunkar. Ingrid-Marie ler nöjd när hon tar adjö och ser honom försvinna hem för att underrätta
Oscar och Désirée om deras förestående semester.
Gustav hade svalt kroken. Ingrid-Marie samlar ihop kontoutdragen och upptäcker till sin stora
glädje att Gustavs egna kontoutdrag av misstag hamnat bland hennes papper. Gud hör bön. Detta
var ju bättre än hon räknat med. Nu skulle det bli en semester som Gustav, hans falska lilla blondin
och Oscar sent skulle glömma.
Eftersom hon inte kan något om resor och framför allt inget om Saint Barthélemy kontaktar hon ett
av de lyxigaste hotellen på ön. Hon förklarar att de är ett sällskap på fyra personer som har för
avsikt att besöka ön för att vandra i spår där deras förfäder gått. Hon är mycket noggrann med att
framhålla att de endast nöjer sig med det allra bästa. Inget fick fattas. Efter en hel del korrespondens
och långa samtal är de överens. Under den första veckan har hon bokat in dem i tre sviter med utsikt
över hamnen i Gustavia. En privat guide ska finnas till förfogande under hela veckan och ansvara
för att de får bekanta sig med staden och dess historia och se till att de får besöka stadens bästa
restauranger. Efter en vecka med kultur ska de sedan flyttas över till ett annat hotell i samma
hotellkedja men på andra sidan ön. Där hon bokat tre bungalows med utgång direkt till en privat
strand. Ingrid-Marie telegraferar över en handpenning och som säkerhet uppger hon ett
kontonummer till banken på Cayman Island. När allt är klart bjuder hon in sina medresenärer till en
festmiddag på Sala Stadshotell för att informera om deras gemensamma semesterresa.
Försent att tacka nej
N
är Gustav efter besöket på Sätra Brunn kom hem och meddelade Désirée och Oscar att han
tackat ja till Ingrid-Maries generösa inbjudan till ett par veckors semester i Karibien möts han till
sin förvåning av misstankar i stället för jubel. Försökte hon lura dem? Var hon fullt tillräknelig,
hade hon blivit friskförklarad för tidigt? Gustav gör allt för att lugna ner dem. Han talar om för dem
att han så snart han fått beskedet att han inte längre var God Man för Ingrid-Marie omedelbart
kontaktat både bank, tingsrätten och hennes läkare och psykolog. Alla hade övertygat honom om att
hon nu var fullt frisk och att återkallandet av avtalet hade skett i vederbörlig ordning. Så nog var
hon tillräknelig. De fick väl tacka för hennes inbjudan och ge sig i väg till Sala för att bedöma
själva. Hur som helst hade de i alla fall fått ytterligare en tids respit att tänka ut hur de skulle
hantera vad de ställt till med under hennes sjukfrånvaro.
Oscar har givit sig av tidigt på morgonen från sin ö norr om Sandhamn. Han sitter bakom ratten på
sin ögonsten, en Storö 34 som han vårdar ömt som ett barn. Ända sedan han fick beskedet om resan
till Karibien hade han vänt och vridit på det märkliga erbjudandet. Varför plötsligt denna välvilja?
Vad hade hon i kikaren? Eller var kärringen helt enkelt fortfarande knäpp? Vad Gustav sagt fäster
han ingen större vikt vid. Under alla omständigheter kan han inte få reda på något utan att träffa
henne och bilda sig en egen uppfattning. Resan in till Stockholm tar inte mer än en timme. Han får
en bryggplats mellan de betydligt större och modernare Storebrobåtarna vid KMK:s brygga på
Djurgården och tar en promenad längs kajerna för att tillsammans med Gustav och Désirée ge sig
iväg till Sala.
Gustav har nu bytt bil till en Jaguar MkII 3,8 med en rak 6 cylindrig motor på 230 hk, vilken han är
mycket stolt över. Han anser den bättre än den gamla Mercedesen. Den speglar den klass han tillhör.
Under resan till Sala diskuterar de ingående hur de ska förhålla sig till Ingrid-Maries inbjudan till
några veckors semester i Karibien. Gustav är av den bestämda uppfattningen att de ska tacka ja. Det
kunde väl vara trevligt att komma bort ett tag. Oscar är mer skeptisk. Han hade ju sin verksamhet på
ön att ta hand om. Skulle inte Gustav och Désirée själva kunna ta hand om tanten? Han kunde ju
stanna kvar hemma och tänka ut något.
Désirée som suttit och lyssnat på deras diskussioner fram och tillbaka vänder sig om och tittar med
iskall blick på Oscar som halvligger i baksätet och tuggar på en tandpetare. Hade de tillsammans
varit delaktiga i att ”ta hand” om Ingrid-Marie under hennes sjukdom fick de allt tillsammans också
ta hand om henne nu. Färdigdiskuterat. Både Gustav och Oskar inser att hon har rätt.
Under tystnad fortsätter de till Sala och parkerar utanför stadshotellet. Där väntar Ingrid-Marie. Hon
står i Receptionen och ser med ett överseende leende när de kliver ur den exklusiva bilen. Gustav
som vanligt klädd i klubbjacka, vit skjorta, välpressade ljusgrå flanellbyxor och sidenscarf elegant
knuten i halsen. Désirée fortfarande blonderad i högklackade pumps och blekrosa Chaneldräkt.
Oscar i säckiga manchesterbyxor, rutig skjorta och numera långt hår uppsatt i en hästsvans. De såg
alla tre ut att ha fått det gott ställt på senare tid.
Efter en utmärkt middag beställer Ingrid-Marie in kaffe och avec i ett privat rum intill matsalen. En
brasa brinner i den öppna spisen och på soffbordet framför en ligger flygbiljetter till var och en var
och en resplan som presenterar vad som väntar dem under semesterveckorna i Karibien. De
bläddrar i broschyrer över luxuösa hotell och vita plager. I smyg kastar de oroliga blickar på
varandra. Hade sjukdomen gjort att hon helt tappat sinnet för pengar? Det var nog bäst att de höll
ögonen på henne för att se till att hon inte gjorde av med alla sina pengar. Fortfarande hade de trots
allt en förhoppning om att något skulle hända henne under resan och att arvet skulle bli deras.
Innan de skiljs kommer hovmästaren in med champagne i en ishink. Ingrid-Marie höjer sitt glas och
skålar för några härliga veckor i Karibien.
Det är märkvärdigt tyst i bilen på vägen hem. Var och en sitter i sina egna tankar om den
förestående resan. Gustav ser fram emot att under några veckor få leva ett liv som anstår en man av
hans klass. Désirée är fullt upptagen av att tänka ut vad hon ska packa för att leva upp till lyxlivet
på Saint Barthélemy. Oscar hoppas att eventuellt finna någon ny värdinna till sin verksamhet i
skärgården.
Ett liv i lyx och överflöd
R
esan till Saint Barthélemy var helt fantastisk. Förstaklassavdelningen var inte mer än halvfull.
De blir serverade både hummer, champagne och gåslever. Gustav har sin vana trogen passat på att
dricka för mycket, det var ju gratis. Redan efter ett par timmar somnar han in och vaknar inte
förrän flygvärdinnan ber honom resa upp stolsryggen före landning på Martinique.
Flygplatsen på Saint Barthélemy var nämligen för liten för att kunna ta emot den stora Jumbon. Här
var de tvungna att byta till ett mindre flygplan. Gustav hade grymtat och låtit missnöjd. Det var väl
själva fan att de inte byggde flygplatser som var stora nog att ta emot ett anständigt flygplan.
Désirée försökte tysta sin man och Oscar låtsades inte höra. Så snart de passerat alla kontroller möts
de i terminalen av en mörkhyad pilot med hotellets emblem på sin uniform. Han hälsar dem
välkomna och ser till att deras bagage blir omlastat i ett litet privat jetplan med hotellets emblem på
stjärtfenan. Ingrid-Marie ler i smyg när hon ser deras förvånade miner. Ingen utom Ingrid-Marie
hade räknat med att de skulle fortsätta med ett eget privat plan. Hon, Désirée och Oscar går upp för
den utfällda trappan och slår sig ner i bekväma läderfåtöljer i kabinen medan Gustav med självklar
auktoritet pressar sig ner i stolen bredvid piloten. De taxar ut och lyfter ut över det smaragdblå
karibiska havet. Så snart de nått marschhöjd kopplar piloten på autopilot och serverar sällskapet en
frisk och läskande Mojito. En försmak av vad som väntade.
Inflygningen till Aérodrome Gustav III vart en skrämmande upplevelse. Efter att först nästan
skrapat landningsstället mot ett berg hade planet fortsatt i en brant dykning ner mot en trafikerad
väg för att till slut med en duns landa på en kort landningsbana och bromsa in några meter från
banslutet vid strandkanten. Piloten log åt Gustav när han likblek på vingliga ben klev ut mot den
väntande limousinen.
Hotellet motsvarade precis Ingrid-Maries förväntningar. I den marmorklädda entrén hälsas de
välkomna av hotellets manager, en elegant herre klädd i jaquett och blänkande lackskor. De blir
visade till sina sviter som bestod av en salong med bekväma rottingmöbler, ett sovrum med en
enorm kingsizebed och en altan med vidunderlig utsikt över hamnen i Gustavia och
kryssningsfartygen på redden.
Här väntade en vecka med guidade turer.
Efter en natts välbehövlig sömn möts de i entréhallen. Nu skulle de bekanta sig med de trakter som
Emauel Tillich lämnat 1878.
Gustav hade bytt om till en vit linnekostym som han ansåg passa omgivningen. Désirée hade satt på
sig ett par vita minishorts, en ärmlös lila topp och högklackade skor i färg som rimmade med
hennes topp. När hon får syn på Ingrid-Marie i sin vita dräkt och vita tygskor smiter hon snabbt
tillbaka till rummet och byter till något mer passande.
Utanför entrén väntar guiden i en öppen minibil med tygtak. Hon talar en perfekt engelska men kan
också uttrycka en del meningar på en mycket ålderdomlig svenska eftersom några av hennes
förfäder blivit kvar sedan ön en gång var en svensk koloni.
Som vanligt väntar de nu på Oscar. Gustav hittar honom i livligt samspråk med en av hotellets
infödda städerskor. Motvilligt lyckas han dra med sin bror ut till det väntande sällskapet. Oscar ser
ut som en sentida gigolo i mörka solglasögon, vita åtsittande byxor, vit sidenskjorta uppknäppt så
den blottade hans håriga bröst.
Dagens första tur går till den gamla befästningen Fort Karl där Emanuel Tillich en gång varit
befälhavare. De vandrar genom trånga gångar. Klättrar i branta trappor för att beskåda utsikten där
en gång Emanuel spanat efter fientliga fartyg. Gustav har, trots sin övervikt och dåliga kondition,
hängt med utan att klaga. Désirée har hela tiden lockat honom med att det snart väntade svala
drinkar i slutet av turen. Oscar hade flyttat över intresset från den infödda städerskan till den unga
guiden. Efter fåfänga försök att få henne att tala om annat än öns historia hade han givit upp och
tyst följt efter de andra. För att avsluta rundvandringen sätter de sig i skuggan på Place Vanadis,
uppkallat efter det sista svenska fartyget som lämnat Saint Barthélemy och som en sista anknytning
till forna tider beställer guiden in varsin ”Grogg”.
En drink uppkallad efter den brittiska generalen Edward Vernon även kallad ”Old Grog” som lät
spä ut sjömännens romransoner med vatten för att minska fylleriet ombord. Alla drack artigt av den
bruna avslagna drycken men längtade efter en frisk GinTonic.
Så gick dagarna. Klockan nio varje morgon väntade guiden på dem för en ny rundtur bland
sevärdheterna på ön. Gustav hade hellre suttit på altanen och druckit GinTonic men förstått att han
nog var så illa tvungen att följa med. Désirée skulle hellre ha shoppat och Oscar sovit för att orka
med nattlivet. Men eftersom Ingrid-Marie var den som betalade fick de vackert finna sig i att lyda
och snällt följa med på sightseeing varje dag.
Veckan i Gustavia led mot sitt slut. För att ge sina medresenärer en möjlighet att tänka över sina
missgärningar planerar Ingrid-Marie sista dagen, som är en söndag, in två besök. Ett med en
högmässa i den Anglikanska Biskopskyrkan och en eftermiddagskonsert i Notre-Dame de
l`Assomption. Kvällen innan de äntligen skulle få vila upp sig på lyxhotellet vid de vita stränderna
på andra sidan ön bokar hon en middag i hotellets privat matsal. Kaviar och champagne. Inga
sightseeingturer mer. Nu väntade bara sol och bad.
Eftersom det nya hotellet tillhörde samma ägare som det de nu lämnade behöver de inte checka ut.
Efter frukosten stod redan en limousin framkörd och efter en lugn färd genom ett grönskande
landskap lämnas de av utanför sina bungalows på andra sidan ön. Inbäddade i grönska ligger de
utspridda mellan palmer på en vit sandstrand.
Bagaget lastas av. Utanför varje bungalow står en vänligt leende tjänare och hälsar dem välkomna.
Under den kommande veckan skulle de bara behöva ringa på en knapp bredvid dörren så skulle de
få den hjälp de önskade. Efter att ha bytt om till något mer passande, var de ombedda att samlas
hos Ingrid-Marie. Omklädda i lätta strandkläder sitter de en stund senare avspänt utsträckta i
bekväma korgstolar medan den infödda betjäningen serverar dem kalla drinkar. Ingrid-Marie ser
med ett hemlighetsfullt leende hur de invaggas i trygghet utan att ana vad som väntade dem.
Hotellets restaurang ligger inbäddad i grönska en bit från havet. En orkester i vit smoking spelar
lugna evergreens medan sällskapet njuter av gratinerad lobster i den sammetssvarta Karibiska
natten. Gustav har valt ut en sval Chablis. Inte för han kände till sorten men han hade läst i
högerspalten och valt efter högsta pris. Désirée som förmodligen hellre valt en köttbit petar bara lite
i maten.
När de avslutat måltiden drar de vita smokingarna sig tillbaka och en grupp rastafigurer från
Jamaica tar plats på scen. Till desserten serveras careebean music. Dansen på modet just nu är
Marenque. En dans som ursprungligen kom från Kuba. Trots att några infödda i hotellpersonalen
visar de ganska enkla dansstegen är det trögt att få igång dansen. Gästerna sitter kvar vid borden
och gungar med i de häftiga rytmerna men ingen vågar sig upp på dansgolvet. Bandets ledare
PapaDole som tidigare sett Ingrid-Marie komma vaggande med sin speciella gångstil hade tyckt att
tanten var häftig. Marenque påminde mycket om Ingid-Maries sätt att gå. PapaDole lämnar
estraden, går fram till Ingrid-Marie bugar och räcker fram sin hand. Hon blir helt förskräckt. Hon
hade ju aldrig dansat i hela sitt liv. Men när hon ser hans bländvita leende och möter hans vänliga
ögon följer hon tveksamt med upp på dansgolvet. Rytmen var enkel, stegen var enkla. Man rörde
sig bara med ett steg i taget från sida till sida. Det gällde bara att hålla takten och framför allt att
svänga på höfterna. För första gången var hennes lilla handikapp till en fördel. Den stora svarta
mannen i rastafrisyr och den lilla silvergrå damen rör sig över golvet till applåder från borden runt
om. Aldrig hade Ingrid-Marie trott att det skulle vara så roligt att dansa. Snart var dansgolvet fullt.
När kvällen är slut och orkestern packat ihop sina instrument går Ingrid-Marie fram till PapaDole
och tackar för en underbar kväll. Han ler vänligt mot sin danspartner och hoppas att hon kommer
tillbaka nästa kväll. Då skulle hon få lyssna till riktig reggaemusik från hans hemö Jamaica.
Med överseende miner hade Gustav, Désirée och Oscar utan att själva gå upp på dansgolvet, sett hur
Ingrid-Marie dansat sig svettig. Det här kunde aldrig vara bra för hennes hjärta. Hade de tur var det
här nog det sista i livet hon gjorde. Sen kunde de resa hem och leva lugnt i fortsättningen.
Nöjda med vad de sett ger de sig av till sina bungalows för att i lugn och ro tänka på en framtid utan
Ingrid-Marie.
Smågnolande linkar Ingrid-Marie ensam i natten hem till sitt. Så snart hon kommer innanför dörren
klär hon av sig och ställer sig i duschen. Varm och lycklig. Hon låter det varma vattnet skölja bort
kvällens svett. Musiken sitter fortfarande kvar i öron och kropp. Hon sveper frottéhandduken
omkring sig och tar några danssteg ut på golvet. Den här musiken var så långt från den musik hon
brukade spela. Den var vacker och rytmen var något helt nytt. En fullmåne lyser in och målar hela
rummet i silver när hon smyger in under moskitnätet i den stora dubbelsängen. Hon lyssnar på
cikadorna utanför fönstret och undrar om hon fortfarande skulle kunna spela den musik hon en gång
spelat. Den här natten somnar Ingrid-Marie med ett leende på läpparna. I drömmen dansar hon den
vita svanen i Svansjön tillsammans med en svart svan i rastafrisyr.
En liten ödla springer över Ingrid-Maries ansikte. Hon vaknar. Det är fortfarande dunkelt i rummet
men utanför bryter de första solstrålarna över horisonten och kastar sitt ljus på palmkronornas
översta blad. En rysning ilar genom kroppen när hon sätter ner fötterna på det svala stengolvet. Det
är fortfarande svalt ute. Hon sätter på sig en tunn klänning och tassar iväg på en tidig promenad
längs stranden. Vackra snäckor lockar med klara färger i det kristallklara vattnet men slocknar så
snart hon plockar upp dem. Försiktigt lägger hon dem tillbaka och ser hur de återfår sin lyster. Hon
är helt borta i sin egen tankevärld när en skugga avslöjar att någon står bakom henne. Förskräckt
vänder hon sig om och möter PapaDoles vita leende. Hans bruna kropp och svarta hår glittrar av
vattenpärlor. Ingrid-Marie känner hur hela hon fylls av livsglädje när hon ser honom. Hon tackar för
igår och berättar att trots hennes ålder var drt första gången i sitt liv som hon dansat. Tillsammans
vandrar de vidare längs stranden bort mot den lilla kaffeserveringen. Man hade inte öppnat ännu
men PapaDole frågar ändå om han får bjuda på en kopp. Mannen som just startat kaffemaskinen ger
honom ett stort leende och slår upp två koppar kaffe. De slår sig ner i skuggan under palmtaket och
eftersom PapaDole aldrig varit i Europa och knappast hört talas om Sverige ber han Ingrid-Marie
berätta om sig själv och sitt hemland.
Hon berättar både om Sverige och sig själv och får själv veta lite om PapaDole. Ursprungligen kom
han från Jamaica där han också har sin familj. Fru och två underbara döttrar. Konkurrensen i hans
bransch är emellertid stenhård. Hemma på Jamaica finns inga jobb så han är lycklig över att ha fått
ett på Saint Bart under några veckor. Timmarna flyger iväg. När de skiljs åt lovar Ingrid-Marie att
komma och lyssna på honom efter middagen.
När hon kommer gående tillbaka längs stranden har Gustav och Désirée just avslutat sin frukost och
sitter på altanen med ett glas champagne. Oscar sover fortfarande. De vinkar till Ingrid-Marie och
inbjuder henne att hålla dem sällskap. Hon vinkar tillbaka men fortsätter bort till sin egen bungalow.
Allt fungerar precis efter hennes planer.
Efter lunchen tar Ingrid-Marie ensam en promenad till byn. I en butik bland solhattar och T-shirts
hittar hon en T-shirt med ett bild av en för henne okänd man i rasta frisyr och texten REGGAE FOR
EVER med stora bokstäver tvärs över bröstet. Visserligen var T-shirten i en storlek som bättre
skulle passat PapaDole men hon köper den i alla fall.
Hur de övriga spenderade dagen visste hon inte och brydde sig inte heller, men klockan sju var de
inbjudna till hennes bungalow.
Solen står lågt när Gustav, Désirée och Oscar kommer klivande över gräsmattan på väg mot
Ingrid-Maries altan. Runt en stor skål med jordgubbar står Champagneflaskor i ishinkar. IngridMarie ber Gustav hjälpa till att servera medan de andra slår sig ner i rottingmöblerna. Hon berättar
hänfört för dem om mötet med PapaDole. Om hans fru och de två barnen hemma på Jamaica. Om
hur han för att försörja sin familj var tvungen att ta spelningar långt hemifrån. Gustav ger Oscar en
snabb blick. Det här lät inte alls bra. Skulle hon få för sig att dela med sig av sina pengar till en
bondfångare som PapaDole? Gustav börjar omedelbart att i förtäckta ordalag tala illa om infödingar
och då i synnerhet musiker och rastafaris. Som en skollärare förklarar han för Ingrid-Marie att
rastafari är en religiös rörelse som hade sitt ursprung i Afrika och att den musik de spelar, den så
kallade reggaen var farlig. Kände hon inte till det? Det var nog säkrast om hon aktade sig för att
blanda sig med sånt folk. Ingrid-Marie lyssnar och spinner som en katt. Hon förstår vari deras
omsorg om henne ligger. Utan att låtsas om Gustavs utläggning ber hon Désirée servera mer
Champagne och beställer in en GinTonic till Gustav som han tacksamt tar emot. Champagne var till
för kärringar och fjantar så vida det inte serverades vid högtidliga tillfällen. När de skiljs för att åter
träffas till middagen tänker Ingrid-Marie ge Gustav vad han förtjänar.
Så snart de tre kommit utom hörhåll ber Gustav att Oscar följer med till deras bungalow. De måste
tala taktik. Vad skulle de göra om Ingrid-Marie plötsligt fick för sig att understödja en rastafamilj?
De kunde ju inte röja henne ur vägen. De var ju inga mördare. Det var nog med att de förskingrat
hennes hem. Désirée som druckit några glas champagne för mycket förslår att Gustav tar en simtur
med Ingrid-Marie tillräckligt långt ut för att hon inte ska orka simma tillbaka. Han blänger ilsket på
sin fru. Hon visste mycket väl hur dålig simmare han var. Ville hon kanske ta livet av honom också?
Oscar hade en svag förhoppning om att hon kanske skulle kunna bli PapaDoles älskarinna och dö
mitt i aftonsången. Dumheter. Inte fan kunde en gammal kärring som Ingrid-Marie bli en ung
familjefars älskarinna. Oscar ler och tänker på sina kunder ute på ön. Kunde gubbar finna tröst hos
hans unga värdinnor så kunde väl en gammal kärring ha en ung man att roa sig med. Nej, just nu
kunde de inte komma på något vettigt. De fick se till att klä om till middagen.
Désirée som föregående kväll fått ögonkontakt att en av musikerna i PapaDoles band lägger tillbaka
behån i byrålådan och sätter på sig en extra tunn bomullsklänning. Gustav sitter redan med kvällens
första GinTonic framför sig och väntar på altanen. Han har bytt om till vita linnebyxor och en
blommig hawaiiskjorta. Utan att ägna sin fru en blick när hon ställer sig framför honom sveper han i
sig den sista skvätten innan de tillsammans ger sig av mot restaurangen. De finner Oscar i baren
med armen runt midjan på en flicka i tjugoårsåldern. Hon lutar sitt blonda huvud mot hans axel och
snurrar hans hästsvans runt sitt finger medan hon suger i sig en drink ur en halv ananas. Gustav
nickar åt bartendern och beställer en GinTonic. Désirée pekar på den unga damens annans och
beställer en lika dan. Hon vet att det var lika bra att beställa själv om hon skulle få något att dricka.
Gustav var ju fullt upptagen av sig själv. Nu väntade de bara på Ingrid-Marie. Gustav som sitter
vänd ut mot trädgården får plötsligt något stelt i blicken. Ur skuggan mellan palmerna kommer
Ingrid-Marie haltande in mot baren. För kvällen iklädd blommig sarong och T-shirt. En flera
nummer för stor T-shirt med en bild av Bob Marley och texten RASTA FOR EVER tryckt på
bröstet. Désirée fnittrar hysteriskt. Gustav känner att allt i alla fall kanske ordnar sig nu när
sjukdomen verkar ha brutit ut igen men på ett nytt sätt. Oscar märker ingenting. Hans ögon har
förlorat sig i den unga damens urringning. Till bartenderns förtjusning tar Ingrid-Marie några
danssteg som hon lärt sig igår innan hon tar med sig de andra och sätter sig till bords.
Ingrid-Marie är på ett strålande humör. Hon beställer champagne till maten. Ingen vågar säga något
vare sig om champagnen eller om hennes klädsel. Smokingorkestern spelar stillsam musik medan
de under en något ansträngd konversation äter sin middag. Så snart de ätit färdigt ursäktar sig
Gustav och Oscar och försvinner mot baren. Båda känner starkt behov av att reda ut vad som tagit
åt deras kusin. Désirée och Ingrid-Marie blir lämnade ensamma vid bordet. För att lätta lite på
stämningen börjar Désirée förtroligt berätta att en av männen i PapaDoles band tittat lite extra på
henne i går kväll. Ingrid-Marie rör inte en min. Hon väntar tyst på att få höra vad Désirée mer har
att säga. När inget mer kommer. frågor hon om det var därför hon satt på sig den tunna klänningen
och visar brösten? Désirée blir högröd i ansiktet, daskar servetten i bordet och utan ett ord lämnar
hon Ingrid-Marie ensam kvar. Nöjd med reaktionen går Ingrid-Marie ut och slår sig ner i en av
rottingstolarna på altanen utanför restaurangen. Smokingarna packar ihop sina instrument och
reggaebandet packar upp sina.
PapaDole får syn på sin vän och går ut på altanen och sätter sig bredvid henne. Utan att
kommentera hennes klädsel tittar han gillande på Ingrid-Maries T-shirt. Hon tackar för morgonens
trevliga pratstund och kaffet. De sitter tysta och lyssnar till vågornas jämna rytm mot stranden
medan mörkret faller och cikadorna böjar sjunga. Ingrid-Marie känner sig så nöjd med livet och att
hon fått någon förutom kusinerna att tala med. Hon hade berättat mycket om sitt liv under deras
pratstund på morgonen, mycket utom själva anledningen till att hon var här och ingenting om sin
plan. Nu när allt kändes så bra kunde det ju inte vara farligt att avslöja sin hemlighet för någon hon
säkert aldrig skulle träffa igen. Hon lutar sig fram och fattar tag i PapaDoles händer. Tittar honom
djupt i ögonen och talar om att hon nu skulle avslöja en hemlighet som han absolut inte fick berätta
för någon. Så ger hon honom en snabb beskrivning av bakgrunden till varför hon befinner sig här
och vilka de andra i hennes sällskap är. Vad de gjort mot henne och vad hon nu hade för avsikt att
göra mot dem. PapaDole lyssnar andäktigt och skakar sakta på huvudet. Aldrig hade han trott att en
liten gråhårig dam kunnat tänka ut något sådant. Han är full av beundran.
Det är ännu en stund kvar innan musiken drar igång. PapaDole som nu fått reda på att Ingrid-Marie
tidigare spelat både fiol och piano frågar lite försiktigt om hon kunde tänka sig att spela något för
honom innan han skulle spela för henne. Han visste hur mycket hon saknade sin musik.
Vad skulle hon svara? Hon hade ju inte tagit i ett instrument sedan den dagen hon hamnade på
sjukhuset och det var över tio år sedan. Vad skulle hon svara utan att göra honom besviken. Hon
skakar bara hjälplöst på huvudet. Han flyttar sin stol närmre och ger henne ett bländvitt leende. Ett
leende som hjälpt honom att få sin vilja igenom ända sedan han var liten. Med ett fast grepp tar han
Ingrid-Marie i båda händerna, drar med henne upp på scenen och sätter henne på pallen framför
flygeln. Hon stirrar helt paralyserad på de svarta och vita tangenterna. Hade hon verkligen en gång
kunnat spela? Försiktigt klinkar hon några toner. Sedan kändes det som fingrarna fick ett eget liv
och började röra sig över tangenterna. Först lite tveksamt sedan allt mer bestämt. Så tonar
Beethovens Månskenssonat ut i den stilla karibiska natten. All verksamhet avstannar, Ingrid-Marie
spelar som hon aldrig gjort tidigare. Tårarna rinner, hjärtat känns som det ville brista. Nu förstår hon
hur mycket hon saknat musiken. När hon ser upp från pianot och torkat tårarna är hon inte den enda
som gråtit. Personalen som lyssnat till henne torkar ögonen och fortsätter med sitt arbeta där de
slutat. PapaDole hade också tagit upp en näsduk för att torka bort sina tårar. Nu var det hans tur att
spela för henne.
Reggae musiken gjorde ett starkt intryck på Ingrid-Marie. När bandet spelade Marenque hade hon
utan att blivit ombedd dansat. Ibland ensam ibland med någon av hotellets gäster.
Gustav och Désirée hade för länge sedan tröttnat och gått hem till sin bungalow. Oscar var
försvunnen och det var också den unga blondinen han suttit med i baren.
Under hela kvällen hade PapaDole inte kunnat glömma vad Ingrid-Marie berättat för honom. Han
tyckte hennes plan var fantastisk men den födde en liten annan idé som han ville att hon skulle
lyssna till. Medan bandet packar ihop sina instrument för kvällen ber han Ingrid-Marie vänta ute på
altanen. Han hade något viktigt att berätta. Medan hon väntar kommer barmästaren ut och ställer
ner två glas med varm choklad vid hennes bord vilket passade bra i svala nattbrisen. Strax därefter
kommer PapaDole. Han ser hemlighetsfull ut. Viskande anförtror han henne sin idé. Ingrid-Marie
känner sig rörd över omtanken och accepterar mer än gärna. Hans idé låg helt i linje med hennes
egen men gjorde den ännu mer raffinerad. De dricker ur den varma chokladen. Han ger henne ett
litet papper som han noga vikt ihop. Tar hennes huvud mellan sina stora händer. Ger henne en kyss
på pannan och försvinner bort mellan palmerna.
Sista dagen i paradiset. I morgon skulle de återvända till Sverige. Ingrid-Marie hade fått ändra en
del i sina ursprungliga planer men nu var allt noggrant förberett. Till den sista middagen hade hon
bokat ett avskilt rum längst ut mot havet. Hon ville att de skulle se solnedgången och sedan äta allt
av havets läckerheter. Hon låter Gustav beställa de viner han kunde rekommendera.
Att uttala vinernas namn var inte hans starka sida. I smyg ser hon hur hur han med kännarmin och
ett öga på priserna pekar på de dyraste. Under hela middagen ser hon noga till att alla får sina glas
påfyllda så snart de är tomma. Till kaffet beställer hon en flaska calvados som ett tack till äpplena
som gjort deras resa möjlig,. Gustav börjar ångra planerna de haft på att hindra henne att göra av
med sina pengar. Han njuter i fulla drag. Désirée ångrar att hon daskat servetten i bordet och gått sin
väg när Ingrid-Marie avslöjat hennes planer på att göra sig attraktiv för grabben i bandet. Oscar var
den enda som fortfarande tyckte de kunde ha tagit livet av tanten. När Ingrid-Marie ansåg att alla
druckit tillräckligt önskar hon dem en god natt och linkar bort i mörkret.
Adjö och tack för allt
Ingrid-Maries resväska stod redan packad. Klockan fyra på morgonen glider en bil tyst upp utanför
hennes bungalow. Hon hälsar på chauffören som skulle kunna varit bror till PapaDole och sätter sig
i baksätet medan han med ett brett leende lyfter in hennes väska i bakluckan. Helt ljudlöst glider de
bort i mörkret mot Aérodrome Gustav III.
Utanför en av hangarerna står ett tvåmotorigt lite skamfilat flygplan startklart. Bilen kör upp
bredvid planet. Chauffören öppnar dörren och Ingrid-Marie kliver ut. De första solstrålarna tittar
upp över horisonten när piloten, som även han kunnat vara PapaDoles bror kommer ut från
hangaren med en bunt papper i handen. Han och chauffören hälsar hjärtligt på varandra innan han
vänder sig mot Ingrid-Marie. Hans namn är Phil. Ingrid-Marie tar farväl av sin chaufför och kliver
ombord. Phil placerar henne i en av de något skamfilade fåtöljerna och ber henne spänna fast
säkerhetsbältet. Hon är enda passageraren och han hade fått noggranna instruktioner från PapaDole
att vara rädd om sin passagerare. Phil hoppar in på sin plats framför henne. Startar motorerna,
anropar tornet och ber om tillstånd att starta för att påbörja flygningen mot Cayman Island.
Medan det lilla silverglänsande planet försvinner bort över havet går solen upp över tre bakfulla
svenskar på Saint Barthélemy. De sitter vid frukostbordet och väntar på den fjärde. Ingrid-Marie.
Konstigt. Hon var ju alltid den som var först uppe på morgonen. Alla tre kände av att det föregående
kväll hade blivit väl mycket sprit. Hade hon druckit för mycket? Hon var väl inte död? Till slut går
Désirée bort till hennes bungalow för att se vad som hänt. Förvånad finner hon städpersonal i full
färd med att torka golv och bära ut sängkläder. När hon på stapplande engelska frågar var missis är
pekar de bara på receptionen. Désirée förstår inte vad de menar utan går tillbaka till Gustav och
Oscar för att berätta vad hon sett. Vad i helvete! Gustav far upp som stungen av ett bi och ger sig av
bort mot receptionen. Det dunkar i huvudet. Med ett ansträngt leende ber han att få veta var missis
Tillich tagit vägen. Den vänliga damen bakom disken tittar i sina kort och talar om att madame
checkat ut och avrest. Omöjligt! Högröd i ansiktet slår han sin håriga näve i disken och ber henne
förklara sig. När hade hon rest? Vart hade hon rest?
En vakt som hört oljudet närmar sig och frågar om det är något han kan hjälpa till med. Utan att
tänka sig för vrålar Gustav på svenska att det kunde ha ge sig fan på.
Ta reda på var kärringen i bungalow 22 är någonstans!
Fler vakter rusar till. För att Gustav inte ska skada varken sig själv eller andra leder de in honom till
ett rum bakom receptionen, trycker ner honom i stol och ber honom lugna sig.
Désirée och Oscar som hört bråket kommer springande över gräsmattan för att höra vad allt rör sig
om. Med ett behärskat lugn förklarar Gustav att Ingrid-Marie givit sig av. Det måste ha skett något
missförstånd. Visst var det i dag de hade bokat sin hemresa? De tre går tillbaka till sina bungalows
för att kolla på biljetterna.
Biljetterna! Dem hade ju Ingrid-Marie.
Ett paradis för pengar
S
olen bländar Ingrid-Marie när hon tittar ut genom flygplanets fönster. Långt under henne ritar
vågorna efter ett fartyg ett långt streck över vattenytan i Karibiska havet. Så minns hon det papper
hon fått av PapaDole. Hon hade lovat att inte läsa det förrän hon var i luften. Var hade hon lagt det?
I botten på sin handväska finner hon det väl gömt för att hon inte skulle frestas att läsa det innan
hon satt i planet på väg bort från St Bart. Hon öppnar kuvertet och läser. Med en barnslig stil hade
han textat ett meddelande till henne. När du är klar med dina ärenden i Georgetown hälsas du
välkommen till Jamaica. Det stod också att han redan avtalat med Phil att flyga henne vidare. På
baksidan av pappret hade han skrivit sin adress. Samuel Dole, Port Antonio, Jamaica. För att vara
säker på att hon skulle hitta hade han dessutom ritat en karta över byn och satt ett en ring runt sitt
hus.
För att slippa skrika knackar Ingrid-Marie piloten på axeln och lämnar över brevet. Phil läser,
skjuter upp hörlurarna och för att överrösta motorljudet ropar han och frågar om hon accepterar
erbjudandet att besöka Jamaica. Ingrid-Marie nickar, Phil svarar med att sätta upp en tumme.
Alltså överenskommet. De skulle fortsätta till Jamaica så snart hennes bankärenden var avklarade.
Den morgonen de druckit kaffe tillsammans på stranden hade PapaDole berättat att familjen hade en
liten bananodling ett stycke utanför staden. Odlingen hade varit betydligt större en gång i tiden men
för att överleva hade de varit tvungna att arrendera ut stora områden. Ingrid-Marie hade lyssnat
uppmärksamt. Hon visste en del om äppelodlingar men nu var hon nyfiken på att se hur man drev
en bananodling.
Trots det höga enformiga ljudet från motorerna somnar hon och vaknar inte förrän planet med en
lätt duns landar på flygplatsen i Georgtown. Phil kör bort och parkerar bredvid några andra mindre
flygplan och slår av motorerna. En doft av kryddor blandat med avgaser slår emot henne när
flygplansdörren öppnas. Phil skjuter upp solglasögonen i pannan och frågar om hon vill klara sig
själv. Annars kunde hon få åka med hans taxi in till stan.
Eftersom hon bara skulle göra sina bankärenden och leta rätt på ett hotell för natten tar hon
tacksamt emot erbjudandet om skjuts in till stan. Phil som ofta gör ett stop på ön rekommenderar
henne också ett litet välskött familjeägt hotell nere vid hamnen. Där tänkte han själv bo och om hon
inte hade bokat något annat kunde han säkert ordna ett rum åt henne också. Detta kunde ju
dessutom vara praktiskt eftersom de skulle flyga vidare till Jamaica dagen efter. Ingrid-Marie
accepterar tacksamt även detta erbjudande. Samtidigt som de kliver in i taxin ger han chauffören
adressen till hennes bank och ger Ingrid-Marie adressen till hotellet. Ville hon äta middag
tillsammans med honom lovade han att vänta på henne. Hotellet serverade nämligen en förträfflig
skaldjursgryta.
Vid den kraftigt trafikerade Mapel Road kliver Ingrid-Marie av och letar sig fram till banken. En
diskret placerad skylt på en tvärgata är det enda som visar var banken har sitt kontor. Innanför en
bastant ståldörr öppnar sig en sval lokal med en viss sober elegans. Den tjocka dörren och den
heltäckande mattan absorberar allt ljud. Ingrid-Marie får känslan av att hon befinner sig i en annan
värld långt bort från det brusande livet i Georgtown. Vid ett bord i andra änden av lokalen tycker
hon sig känna igen ett elegant par. Han solbränd med långt bakåtkammat silvergrått hår, klädd i vit
kostym och en panamahatt i handen. Hon betydligt yngre maskerad bakom stora solglasögon. Var
hade hon sett honom tidigare? När hon kommer närmare hör hon att de talar svenska. Nu var hon
säker. Hon kände igen honom från skvallerpressen. En av förgrundsfigurerna i en känd
välgörenhetsorganisation. Vad gjorde de här? Kanske var de här av samma anledning som hon. Var
hans pengar kom ifrån ville hon inte veta. Det räckte med att hon skämdes för sina egna.
Utan att ställa några frågor eller på något annat sätt visa sitt intresse hjälper en av bankens diskreta
tjänstemän henne att föra över hennes pengar till Royal Bank of Trinidad and Tobago. Där öppnar
de ett konto åt henne på deras kontor i Port Antonio på Jamaica. Vilka pengar som var hennes och
vilka som tillhörde Gustav kunde hon ju inte avgöra eftersom han lagt ihop alla i en pott för att
kunna tillgodoräkna sig en så hög avkastning som möjligt. För att inte vara helt hjärtlös lämnar hon
kvar en liten slant. Tillräckligt mycket för att Gustav skulle kunna betala flygbiljetterna hem.
Affären var snabbt avklarad och Ingrid-Marie skyndar sig att lämna banken och den tjusige
svensken med hans vackra väninna.
Så snart hon kommer ut från den trånga gränden tar hon några djupa andetag. Går snabbt över den
starkt trafikerade gatan och sätter på en av bänkarna längs kajen. Hon drar i djupa andetag in
doften från havet. Hon sitter där länge och vädrar bort tankarna på alla gömda och illaluktande
pengar som gömde sig i bankens kassavalv.
Precis som Phil sagt var Hotell Mare Nostrum ett blåmålat hus även om sol och havets stormar fått
färgen att blekna och flaga av på många ställen. Här doftar det fisk och dieselolja från fartygen i
hamnen. Utanför hotellet sitter en kvinna under ett parasoll och ammar ett barn. Från miljön på
banken kändes det som att komma tillbaka till den friska verkligheten igen. Så snart kvinnan får syn
på Ingrid-Marie vänder hon sig mot den öppna hotell dörren och ropar något som Ingrid-Marie inte
kunde uppfatta. Men omedelbart uppenbarar sig en solbränd man i blåbyxor och randig tröja som
med öppna armar kommer henne till mötes. Han presenterar sig som monsieur Philippe Bashir och
pekar på kvinnan med barnet. Hans fru madame Evelyne Bashir.
Mare Nostrum som Phil rekommenderat var mycket riktigt ett familjeägt hotell. Monsieur Bashir
hälsar henne välkommen, tar hennes väska och går före mot den skamfilade entrén. Hon följer
honom upp för en sliten marmortrappa. Bakom en dörr där någon målat Chambre Exelant visar han
in henne i ett enkelt men trivsamt rum där en gammaldags järnsäng med mässingsknoppar, ett
nattygsbord och en nedsutten fåtölj är de enda möblerna. Även om allt var gammalt och slitet så
doftade det rent. Över sängen ligger ett virkat överkast och på nattygsbordet hade någon ställt en
vas med färska blommor. Innan monsieur Philippe lämnar rummet öppnar han jalusidörren ut mot
den franska balkongen. Nedanför ligger torget och fiskehamnen. Hamnen var inte helt olik den
hemma i Kivik även om båtarna såg annorlunda ut. Ingrid-Marie känner sig verkligen välkommen. I
solnedgången knackar Phil på hennes dörr. Han ser nöjd och glad ut som om även han haft en bra
dag. De går ner på torget och sätter sig till bords tillsammans med familjen Bashir. Madame
Evelyne hade dukat fram en av de bästa middagar Ingrid-Marie ätit på länge. Om det var maten
eller samvaron med en alldeles vanlig familj visste hon inte, men den natten somnade hon med ett
leende på läpparna.
Svinhugg går igen
T
värs över Karibiska havet på hotellet på Saint Barthélemy sitter Gustav, Désirée och Oscar och
begrundar sitt öde. Varför hade de tackat ja och följt med? Visst, anledningen till att de följt med var
ju att de till varje pris skulle se till att hon inte återvände till huset i Vemmenhög.
Men kände hon till vad de gjort? Varför hade hon i så fall inte sagt något? Varför hade hon bjudit
dem på denna lyxresa och själv följt med?
Eftersom de inte kunde få svar på frågorna varför hon gjort som hon gjort fick de själva lov att göra
något åt sin situation. Gustav som alltid var den drivande får se till att skaffa fram deras
returbiljetter. Han ringer flygbolaget som ställer sig helt oförstående. Efter en del letande hittar de
deras bokning från Stockholm till Saint Barthélemy men det var enkelbiljetter inte tur och retur.
Gustav tror inte sina öron. Han tar sig åt hjärtat och börjar stamma. Medan Désirée hjälper Gustav
in i sovrummet tar Oscar över samtalet. Trots att det verkade helt otroligt inser Oscar vad som hänt.
De hade blivit grundlurade. Ingrid-Marie var försvunnen. Ville de resa hem fanns det inget annat att
göra än att boka nya biljetter. Inte första klass. För att få så billiga biljetter som möjligt bokar han
biljetter där de blir tvungna att byta flyg tre gånger. När bokningen är klar går Oscar in för att se hur
det står till med hans bror. Gustav har repat sig någorlunda och sitter upp i sängen. Han är
fortfarande högröd i ansiktet, vill bara glömma allt och se till komma iväg bort från den förbannade
ön så snabbt som möjligt.
När det sedan visar sig att allt, den första veckan i Gustavia, den andra veckan med egna
bungalower, de lyxiga middagarna, de dyra vinerna som Gustav själv valt ut, allt var bokat i
Gustavs namn blev Désirée tvungen att tillkalla hotellets läkare.
Trots att någon ställt en säkerhet hos Gustavs bank på Cayman Islands räckte inte hans
undanstoppade kapital till notan. Han blir tvungen att kontakta banken hemma i Sverige för att föra
över resten.
Bussen till flygplatsen skulle inte gå förrän på eftermiddagen men redan vid lunchtid sitter en dyster
skara färdigklädda vid hållplatsen. Svetten rinner efter Gustavs rödbrända nacke. Han försöker
svalka sig med en öl som han lyckats få med sig från minibaren innan han lämnat rummet. Désirée
sitter på bänken med händerna mellan låren och stirrar med tom blick utefter den dammiga
landsvägen utan att riktigt fattat vad som hänt. Nu skulle de inte få arvet hon räknat med. Dessutom
hade de förbrukat största delen av sitt egna kapital. Vad skulle henne väninnor säga om de blev
tvungna att göra sig av med våningen på Strandvägen? Skulle hon klara av att leva tillsammans med
Gustav om de blev tvungna att flytta till någon lägenhet i förorten?
Oscar är mest förbannad på kärringen som lurat dem. Han var inte van att bli lurad. Var det någon
som skulle lura någon så var det han. Det förmodade arvet bekymrade honom mindre och
kostnaderna för resan var ju Gustavs. Han kände sig inte skyldig. Så länge det fanns män som sökte
avkoppling var hans ”värdinnor” ute på ön hade han en säker inkomst.
Hemresan skedde under spänd tystnad. Timmarna i de trånga flygstolarna och vandringarna genom
otaliga terminaler vid varje planbyte tärde hårt på vänskapen.
Äntligen var de framme vid Arlanda. Gustav tränger sig som vanligt fram vid bandet för att först få
tag på sin väska. Han tillhör dem som anser den gula markeringen runt bandet betyder att andra ska
hålla sig bakom så han själv lättare kan fånga upp sitt bagage. Bandet rullar igång. Folk tränger sig
förbi Gustav som ovilligt ger plats åt andra när de hämtar sina väskor. Han står envist kvar. Trots att
den är tung plockar Désirée själv av sin väska från bandet. När Oscars väska dyker upp tränger han
sig förbi Gustav, lyfter av den och frågar retsamt Gustav vad han väntar på. Så småningom blir det
tomt runt bandet. Endast Gustav står envist kvar. Bandet rullar fortfarande. Till sist kommer
Gustavs väska igentejpad med röda remsor. Om Gustav var irriterad tidigare så gjorde inte detta
honom på bättre humör. Han kastar upp den tillsammans de andras väskor på en kärra och de ger sig
av mot tullfiltret. Gustav först sedan Oscar och sist Désirée som får dra kärran. Det är tomt i vid alla
banden, de är de sista passagerarna. Några tullare betraktar roat sällskapet. När de kommer närmre
stiger en av dem fram och ber dem vänligen stanna. Gustav som nu fått nog av motgångar
exploderar. Högröd i ansiktet med illa återhållen ilska förklarar han att han ta mig fan inte har
något att förtulla, dessutom är han trött efter en lång resa och vill hem. Istället för att svara kliver
tulltjänstemannen åt sidan för att släppa fram fyra civilklädda poliser som artigt visar sina
legitimationer och förklarar att alla tre är anhållna, misstänkta för förskingring och häleri.
Ett (o)väntat besök
D
agen efter middagen på Mare Nostrum vaknar Ingrid-Marie tidigt. Hon känner sig fortfarande
lika glad och lycklig som när hon somnade. Hon slår upp de franska dörrarna och drar in dem
ljuvliga doften av hav. Solen är på väg över horisonten. Båtarna som tidigare legat i hamnen hade
ännu inte kommit in med nattens fångst. Endast några äldre fiskare sitter och pysslar med sina nät
på kajen. Barfota tassar hon ut för att se om någon mer än hon hade vaknat. Den slitna stentrappan
känns sval och sammetslen under hennes bara fötter. Ända sedan hon var liten hade hon älskat att gå
barfota. Det var som skosulorna blev en gräns mellan henne och verkligheten.
Från köket kom en
doft av kaffe och nybakat bröd. Någon var tydligen vaken. Försiktigt gläntar hon på dörren. Vid det
stora köksbordet satt redan Phil med en kopp kaffe framför sig och vid spisen stod madam Evelyne
i full färd med att ta ut plåtar med nybakat bröd ur ugnen. Trots att inte fukosten var riktigt färdig
ber hon Ingrid-Marie att slå sig ner.
Efter en riklig frukost tar Ingrid-Marie och Phil avsked av familjen Bashir och Mare Nostrum och
en halvtimme senare lyfter de från Georgtown på väg mot Jamaica. För första gången sedan hon
flyttat över sina pengar ägnar hon en tanke åt de tre som hon lämnat efter sig på Saint Bart. Hade de
lyckats ta sig hem? Hur hade de blivit mottagna? Just nu brydde hon sig inte särskilt mycket. Hon
känner sig härligt lugn och avslappad efter mötet med familjen på det gamla slitna hotellet. En bit
verklighet i den overkliga värld hon levt i den sista tiden.
Solen står mitt på himlen när det tvåmotoriga planet landar i Kingston. Ingrid-Marie betalar och
tackar Phil för de dagar de tillbringat tillsammans. Innan de skiljs hjälper han henne med väskan ut
genom en terminal som genljuder av reggaemusik, kvinnor i färggranna klänningar och män som
alla ser ut som PapaDole. Utanför terminalbyggnaden ger han henne en stor kram och ber henne
hälsa till PapaDole innan han försvinner i vimlet.
I skuggan utanför ankomsthallen står rader av taxibilar av varierande utseende. En del skinande
blanka andra ganska skamfilade. Lutad mot en av de mer skamfilade står en lång chaufför i
undertröja och en färgglad stickad mössa över sin rastafrisyr. Han fyrar av samma bländvita leende
som PapaDole och bugar sig så djupt för Ingrid-Marie att hon får svårt att hålla sig för skratt. Var
dessa leenden något som männen här lärde sig redan som barn? Utan att tveka visar hon honom
lappen med PapaDoles namn, adress och den ritade kartan. Det räckte tydligen med att han läste
namnet så satte han upp båda tummarna och vaggade på överkroppen. En gest som inte kunde
missförstås. Med en elegant gest slänger han in hennes väska i bakluckan, öppnar bakdörren och
bjuder henne att sätta sig i baksätet. Ingrid-Marie sjunker ner på den brännheta plastklädseln.
Fjädringen känns rakt igenom stoppningen. Med ett illavarslande skrammel startar bilen och de
rullar iväg genom stan. Trafiken är helt galen. Ingrid-Marie förstår nu varför en del bilar såg ut som
de gjorde. Fanns det inga trafikregler? Antingen knuffade man sig fram eller så hade den som hade
det kraftigaste signalhornet företräde. Hennes chaufför tillämpade båda metoderna innan de så
småningom kom ut på en starkt trafikerad väg. Nonchalant, utan tanke på mötande trafik, vänder
han sig om, sätter upp ett pekfinger och säger One hour. Ingrid-Marie nickar att hon förstått. En
timme med den här chauffören vid ratten och samma trafik. Hon skulle vara tacksam om de kom
fram helskinnade. Efter en skramlig färd kommer de så småningom fram till Port Antonio en
betydligt lugnare stad än Kingston. Klocktornet på torget visar tolv. Tid för lunch. Chauffören
pekar. Blue Lagoon, Frenchman´s cove. Ingrid-Marie tycker båda ställena ser trevliga ut men utan
att bry sig om vad hon tycker kör han upp bilen i skuggan under ett träd på stranden vid East
Harbor. Som den gentleman han är går han runt bilen, öppnar bakdörren och räcker Ingrid-Marie sin
hand. Restaurangen han stannat vid liknar mest ett möblerat utekök. Han ger den tjocka kvinnan
som rör i grytorna framför den vedeldade spisen en vänskaplig klapp i baken. Utan att ens vända sig
om säger hon åt honom att sätta sig vid bordet närmast stranden. När hon lyfter blicken från
grytorna och får syn på Ingrid-Marie ber hon om ursäkt. Hon kommer fram till dem och torkar av
bordet samtidigt som hon tar chauffören i örat och och ger honom en lätt örfil. Utan att de beställt
något ställer hon fram två tallrikar med en rykande fisksoppa och två dricksglas vitt vin. Den
lunchen skulle Ingrid-Marie sent glömma. Innan de lämnar restaurangen berättar chauffören att de
var på väg till PapaDole. Den tjocka kvinnan skiner upp som en sol och ger Ingrid-Marie en stor
kram som hon ber henne vidarebefordra till hennes stora idol. Medan de skumpar vidare längs
småvägar börjar Ingrid-Marie förstå att PapaDole måste vara mer känd än hon anat. Då och då
stannar de för att fråga om vägen. Någon pekar åt höger samtidigt som en annan pekar åt vänster.
En timme hade hennes chaufför sagt för tre timmar sedan. Tillslut stannar de framför ett stort men
slitet hus omgivet av höga träd. Huset påminner Ingrid-Marie om bilder hon sett från den franska
kvartern i New Orleans. En rest från kolonialtiden? Runt övervåningen löper en bred balkong
uppburen av pelare från markplanet. Snickarglädjen runt balkongen påminde om gammaldags
tårtpapper. Hon betalar för skjutsen, tackar för en oförglömlig lunch och får åter samma kritvita
leende tillbaka innan han skramlande försvinner samma väg som de kommit.
Ensam med sin resväska i skuggan under de höga träden och med det stora huset framför sig känner
hon sig plötsligt ganska övergiven. I ett svagt ögonblick undrar hon vad hon egentligen har där att
göra. Det stora huset står där tyst och spöklikt. Ytterdörren och flera fönster står öppna men inte en
människa syntes till. Inte ens en hund som skällde. Hade hon verkligen kommit rätt? Inte kunde väl
PapaDole ha lurat henne? Försiktigt går hon fram och knackar på dörrkarmen. Inte ett ljud hörs.
Hon ropar hallå. Ingen svarar. Så får hon syn på ett litet barn som kommer krypande på marken runt
knuten. Barnet tittar storögt på henne och ler, återigen detta leende. Hon går närmare och plötsligt
kommer en ung kvinna springande. Hon lyfter upp den lilla i famnen, vänder om och försvinner in
mellan bananplantorna. Sedan dröjde det inte många minuter förrän det från skogen av bananplantor
dyker upp folk från alla håll. En kraftig kvinna i storblommig klänning som verkade vara chef
närmar sig med bestämda steg. Hon ställer sig bredbent framför Ingrid-Marie med armarna i kors.
Orolig för vad som skulle hända räcker Ingrid-Marie fram lappen hon fått av PapaDole. Kvinnan
rycker åt sig lappen och läser noga. Som genom ett trollslag förbyts den spända stämningen. Innan
hon hinner reagera befinner sig Ingrid-Marie inklämd mellan två enorma bröst i en varm björnkram.
Kvinnans kraftiga händer håller henne i ett järngrepp medan hon betraktar henne på armlängds
avstånd.
Ingrid-Marie! Welcome to my family.
Nyfikna ögon och glada leenden möter henne från alla håll.
MamaDole tar Ingrid-Marie i ena handen och hennes väska i andra och går in i huset. De går upp
för en ranglig trappa till övervåningen. MamaDole öppnar dörren till ett rum som, till skillnad från
de övriga rummen i huset, verkar reserverat för gäster. Det är ljust och nystädat, det doftar
fortfarande rengöringsmedel. Mitt i rummet står en gammal engelsk järnsäng med förgyllda
mässingsknoppar. Över sängen ligger ett virkat överkast. Storblommiga tapeter pryder väggarna och
framför fönstret står ett njurformat toalettbord med spegel inramad av rosa tyll. MamaDole ställer
ner väskan och visar med en stolt gest, all this i yours darling. Take a shower and I will see you
later. Hon visar Ingrid-Marie till hennes egen toalett och dusch innan hon lämnar Ingrid-Marie.
Mottagandet hade varit så överrumplande att Ingrid-Marie blir tvungen att sätta sig ner och pusta ut.
Hon packar upp sin väska och går fram till fönstret. Nedanför ligger ett välordnat grönsaksland och
bortom det bananodlingarna. Folk i alla åldrar rör sig mellan bananplantorna alla upptagna av sina
speciella arbetsuppgifter. Hon drar för gardinerna, tar av sina svettiga kläder och sveper ett badlakan
kring sig innan hon ger sig iväg mot badrummet. Inget verkar ha ändrats där sedan huset byggdes.
Efter den del trixande med en vattenkran lyckas hon få fram lite vatten och tar en välbehövlig
dusch.
När nattmörkret sänker sig över plantagen hörs reggaemusik genom de öppna fönstren. IngridMarie sitter i köket tillsammans med PapaDoles två döttrar medan MamaDole förbereder middagen.
Döttrarna har tävlat om att visa Ingrid-Marie sina rum och sina favoritleksaker. De har gång på gång
bett henne säga sitt namn och sedan försökt upprepa det. Ingrid-Mary gick bra men Tillich hade de
svårt med. Det skulle dröja ännu en stund innan PapaDole kom hem. När han inte hade spelningar
tog han ströjobb för att kunna försörja familjen. Just nu jobbade han på bilverkstad inne i
Port Antonio.
När flickorna i den stilla kvällen hör familjens bil komma skramlande upp för vägen mot huset
rusar de ut för att berätta nyheten om damen med silverhår som kommit på besök. Han blir inte
förvånad. Redan under veckan på Saint Barthélemy hade han förstått att det var något speciellt med
kvinnan som kunde dansa Marenge. Smågnolande går han bort till pumpen ute på gården och tvättar
av sig dagens damm och smuts och rufsar om sina döttrar i håret innan de tillsammans går in i
köket. Återseendet kändes inte underligt det var på något sätt förväntat. Han hälsar glatt som om det
var den naturligaste sak i världen att det satt en svensk musikälskande äppelodlare i han kök. För
första gången ger han Ingrid-Marie en kram och trots att han försöker dölja det ser hon att hans
ögon är väldigt blanka.
Jamaica
På Jamaica hände mycket på kort tid. Ingrid-Marie hade aldrig mått bättre. Hon hade fått en
familj. PapaDole, MamaDole och deras två helt underbara döttrar. De i sin tur hade fått en extra
farmor eller mormor eller vad man nu kunde kalla henne. De valde att kalla henne MamaPom efter
det creolengelska ordet för äpple.
För pengarna Ingrid-Marie flyttat över från Cayman Island hade hon köpt tillbaka familjens
utarrenderade bananodlingar. Tillsammans med familjen hade hon startat firman Dole&Tillich.
Export av bananer från Jamaica till Sverige. Import av äpplen från Kivik till Jamaica. Äpplena
gick direkt till destilleriet i Port Antonio där de startat tillverkning av Calvados efter recept från
Ingrid-Maries morfar, en Calvados med det exotiska namnet Gyllenkrok.
Inte långt från firman hade de köpt en f.d. lagerlokal vid kajen på Musgarve Market i East Harbor.
Här skulle de öppna Port Antonios nya musikcafé. Ett café där folk skulle kunna lyssna både till
den musik PapaDole och hans band spelade men också musik från Europa.
Just nu var hela familjen samlad i den nyköpta lokalen. Allt var en salig röra. Svettiga män bar in
stolar och bord. En lastbil från Kingston blockerade hela gatan medan alla hjälptes åt att lyfta in
den långa bardisken.
Solen lyser in genom lastporten som tidigare var ett varuintag. Ingrid-Marie sitter på några
uppochnervända ölbackar och betraktar allt från den lastkaj som senare skulle fungera som estrad.
Vid kajen utanför guppar färggrant målade fiskebåtar. Hennes tankar går till huset i Vemmenhög.
Hon ler för sig själv och tänker på samtalet hon fått från sin advokat.
Äppelodlingarna som numer drevs av familjen Blomgren. Huset som familjen lovat ta hand om tills
hon kom tillbaka. Om hon nu kom tillbaka. Samtidigt tänker hon på hur små omständigheter kunde
förändra allt i livet. En liten felkoppling i hjärnan. Någon som glömmer att sätta upp en grind vid
en sjuksäng. Ett slag i huvudet och - pang - så sitter en äppelodlare från Kivik och odlar bananer
på Jamaica.
Fiolen som hon fått i present PapaDole ligger i hennes knä. Hon stryker med handen över den
slitna lådan. Öppnar locket och tar fram fiolen. Den var gammal och nött men hade en vacker ton.
Den som spelat på den tidigare hade skurit in sina initialer på sargen T.I.M. Var den förutbestämd
för henne? Tillich Ingrid Marie? Slumpen var ingen tillfällighet. Hon spänner stråken. Sätter fiolen
under hakan och ut över ett glittrande Karibiskt Hav strömmar toner med doft av syrener och
jasmin. Vals på Sunnanö.
Vid Stockholms tingsrätt döms tre personer för trolöshet mot huvudman, förskingring och häleri.
Efter en razzia mot en misstänkt bordell på en ö i Stockholms skärgård döms dessutom en av dessa
för koppleri.