1. No category

1
De små Stugorna på Kronobergshed (Dansjö Ryd)
i Lekaryd socken
av Kennedy Andersson
Dansjö Ryd
Dansjö Stöfvagård hade år 1694 låtit uppföra flera nya byggnader av timmer hugget på Dansjö Ryd.
I byn låg gårdarna Håkansgård, Mårtensgård, Norregård, Smedjegård. Södergård, Västergård och
Börjesgård.
Det gamla indelta regementet från 1632 hade Bäckaslöf i Växjö med intilliggande åkrar som sin
övningsplats. 1777 bestämdes att mötesplatsen skulle flyttas till Dansjö Ryd i Lekaryds socken.
Dansjö Ryd, blev Kronobergshed (efter Kronobergs Regemente). Samma år kalhöggs området och
1778 började regementets anläggningar ta form.
Regementets övningsområde på Kronobergshed i slutet av 1800-talet
2
Till en början skedde omdaningen i mycket enkla former. Under regementsmötena bodde oftast
befäl såväl som trupp i vävtält och maten fick man laga i kokgropar. Först 1840 påbörjades utbytet
av de gamla vävtälten till de för Kronobergshed säregna lägerhyddorna täckta av halm.
Officershydda
Två av dessa lägerhyddor har återbördats till Kronobergshed och står nu vid nuvarande gamla
Militärsjukhuset (numera Friskolan Kronobergshed), efter att ett antal år har varit placerade i
Regementsparken i Växjö. I dag är hyddorna byggnadsminnen i Alvesta kommun och omfattar en
officershydda och en manskapshydda.
Den gamla ”knektgatan” vägen från Dansjö till Kronobergshed. ( på bilden står felaktigt från Kronobergshed
till Dansjö). Till vänster ligger Karlsro (tidigare regementskyrkan Betania) och Villa Solhäll .
Till höger Holtzas (huset brann ned på 1950-talet) samt Minnet, Högalund, Lillegård, Dansjötorpet 1 och
Spjutsberg .
3
Så småningom tillkom den ena byggnaden efter den andra inom övningsområdet . Officersborgen
uppfördes i början av 1860-talet och år 1885 uppfördes den första träbaracken, den södra, som efter
hand kom att följas av ytterligare fyra baracker. Regementets etablering på Kronobergshed sågs av
lokalbefolkningen med blandade känslor. Som sysselsättningsfaktor spelade regementets närvaro
en betydande roll. Järnvägsstationens tillkomst på 1860-talet i Grännaforsa var också en direkt följd
av regementets utökade etablering. Detta i sin tur möjliggjorde brunnsorten Grännaforsas
blomstringstid och utveckling, med dess hälsobringande vatten.
Till Grännaforsa kom människor från hela landet och representerade både medelklassen och övre
medelklassen. Mellan brunnsgäster och officerskår utvecklades sociala umgängesformer som för
bägge grupperna blev till spännande avbrott i en ibland ensidig tillvaro.
Grännaforsa Brunn och Kronobergshed kom att skapa stor sysselsättning för alla dem som skulle
betjäna brunnsfolket och de officerare som besökte brunnen. I perioder innebar detta en temporär
befolkningsökning i Lekaryds socken och då, i synnerhet kring Kronobergshed och Grännaforsa.
Den spänning som utvecklades mellan soldatgrupperna och lokalbefolkningen kom att bli mycket
påtaglig.
Dansbanan på Kronobergshed före 1900.
Också kommunalstämmans inställning till regementet bidrog till att förstärka den negativa bild
som ibland målades upp av Kronobergshed. Bönderna i Dansjö hade ända fram till 1884 erhållit
arrende för statens användning av Heden.
Med 1885 års härordning utökades beväringsutbildningen, med behov av ytterligare byggnader
som följd. Staten föredrog nu att äga marken där nya investeringar skulle göras. När marken väl var
förvärvad från markägarna var fördelarna med regementsövningarna borta för dem och de kom att
4
falla på eget grepp. De årliga arrendeintäkterna som tidigare lockat ägarna av marken uteblev nu
helt. Istället kom nu regementet att uppfattas som något som årligen skapade oreda i invanda
mönster.
Anläggningens byggnader som 1901 stod till buds var otillfredsställande som
förläggningsmöjlighet och förplägnadsfunktionens förmåga var begränsad. I ett riksdagsbeslut
hade man fastställt behovet av ett kasernetablissemang som huvudstation bestående av kanslihus,
kaserner i tillräckligt antal, samt ett stort antal övriga förvaringsbyggnader för åretruntbruk.
Brunnsparken
Dessutom skulle stor omsorg nu ägnas åt sundhet och hygien. Allt detta stämde inte in på
Kronobergsheds byggnadsbestånd. Här fanns visserligen goda förbindelser genom den närbelägna
stambanan. Likaså fanns post och telegraf och andra nödvändigheter, med andra ord –
Kronobergshed hade inga egentliga begränsningar mot ytterligare utveckling.
Men den idylliska bilden av Kronobergshed kom dock att bli en produkt av korta
sommarupplevelser. Som åretruntarbetsplats ingav platsen betänkligheter ur en rad synvinklar.
1919 flyttade regementet följaktligen till ny lägerplats och nya kasernbyggnader. Bäckaslövsgärdets
övningsområde i väster om Växjö, fick med sina 175 hektar bli regementets nya övningsområde.
Under regementsepoken på Kronobergsheds uppstod ett antal småstugor och i området fanns också
ett antal soldattorp. Några av stugorna är sedan länge rivna, men övervägande delen finns ännu
kvar. Under hela 1920-talet, präglades Kronobergshed av nedmontering, försäljning och rivning av
den gamla ståtliga regementsslättens byggnader. I samband med denna upplösning kom många av
5
den bofasta befolkningen att få tillgång till billigt byggnadsmaterial för nybyggnation av
bostadshus, till- och ombyggnad av redan befintliga småhus, vilka bär sin spår än idag.
Att va dräng på Hea, dä hör faen te
en få legga å äte, precis som en gris
å bonna å späcke, di går breve
å skälle som hunna, å bjur på ris
i drängståvan råttera, äter upp maten
å bonmoran slår en, si arme saten
men te hösten flötta ja, härifrå
å ja hoppas dä alti, ska bli nåen rå
om ett hälsecke fenns, så är dä la här
å fenns dä non faen, så bonnen dä är.
John i Källeskruv 1860
Kartskiss över stugornas placering
6
Under 1800-talets senare hälft ökade folkmängden i landet kraftigt. Människor som inte själva ägde
en gård eller stuga, tvingades bosätta sig i torp och backstugor. De som ingick äktenskap blev ofta
hänvisade till en liten jordlott där de kunde slå sig ned, ofta med ett livslångt arrende. Efter ihärdigt
arbete skapades efterhand ett hem där mödor och försakelser var deras trogna vänner.
Jag har försökt att få med så många stugor som möjligt där människor bott och verkat. I vissa fall
har det varit svårt att hitta stugans hela historia. En mängd nedteckningar har funnits att tillgå från
boende och brukare, men som nu är borta. De människor som under senare tid intervjuats har i
många fall varit en till två generationer för unga, men det har varit berikande att ta del av deras
minnen med ett djupare perspektiv på hembygden och dess forna människor.
Skarnaborg
Skarnaborg (Silla-Axels stuga)
Torpet tillkom i slutet av 1700-talet och låg då under Dansjö Smedjegård.
En av de första som kom till torpet var soldaten Johannes Spjut f. 1798 i Sjösås med hustrun Stina
Håkansdotter f. 22 maj 1781 i Lekaryd. Efter dem kom Johan Johannesson f 19 juni 1824 i Lekaryd,
med hustrun Ingrid Svensdotter f. 25 mars 1827 i Öjaby, till torpet. I stugan föds döttrarna, Stina
Cajsa 14 september 1850 och Ida Catharina 1 februari 1856.
Johan Johannisson f. 5 februari 1859 i Ormesberga, med hustru Hilda Paulina Carlsdotter f. 29
november 1861 i Öhr, samt barnen, Hilda Viktoria f. 29 november 1883 i Aringsås, Magnus Edvard
f. 26 mars 1886, Carl Rickard f. 1 oktober 1888, samt sonen Gustav Emil f. 26 juni 1891 bor också ett
7
antal år på torpet. Efter dem kom skräddaren Johannes Holmqvist f. 28 juli 1854 i Slätthög, med
hustrun Matilda Kristina Johansdotter f. 2 september 1858 i Moheda, till torpet. I familjen föds
barnen, Emma Elisabeth 22 juli 1884, Axel 12 juli 1887, Teckla Emilia 6 november 1889, Johan
August 18 januari 1892 och dottern Hildur 26 mars 1894. Familjen flyttar till Moheda 4 oktober 1892.
1927 flyttar Axel Johansson med hustrun Hanna in i den lilla stugan.
Torpet gav föda åt ett par kor och en gris. Utöver torpbestyren arbetade Axel också med att hjälpa
bönderna i socknen, förtjänsten var liten och för att förbättra inkomsterna börjar Axel sälja sill. En
gång i veckan avhämtar han sillpartiet, som kommer från Karlshamn till Moheda
Järnvägsstationen, för att sedan dra ut på bygden med sin lilla dragkärra. Genom sin handel döptes
han snart av ortsbefolkningen till ” Silla Axel ”. Det har berättats att det ibland kunde hända att
någon gammelmor inte var hemma i sin stuga när Axel kom dragandes med sin kärra. Axel tog då
några sillar och virade in dem i lite tidningspapper, hängde paketet på dörrklykan och gick vidare,
sommar som vinter. En varm sommardag när gammelmor kom hem och tog in sitt paket luktade
det fränt. Nästa gång Axel kom på besök påtalade gammelmor det som hade hänt. Å vars – sa Axel
– si ho sa steka feska mean ho ä vame, då fösvenne lukta. Ja - men du sa väl inte läggna i sola din
spjuver. De va vält ment mor, men - ja få la slå å en 2 öring då, så ho bli nöjde.
Axel och Hanna fick barnen, Wilhelm och Sigrid. födda 1891, d.1962
Sonen Wilhelm f. 1891 hade planer på att ta över den lilla gården. 1923 påbörjar han bygget tvärs
över vägen för att reda sig ett hem för sig och sin hustru Ellen. 1934 bygger han också ny ladugård.
Gården döper han till ”Ellevi”, en gård som de sedan kom att driva under många år. År 1959 flyttar
Wilhelm och Ellen tillbaka till sitt gamla föräldrahem efter att ha avyttrat gården till Inga och Sture
Svensson. På 1980-talet köps Skarnaborg av sonen Jan-Erik som kom att göra en genomgripande
renovering och tillbyggnad av stugan. Sedan 2001 bebos stugan av Helene Persson och Joakim
Wicander med sonen Joakim f. 1967 och dottern Helene f. 1969.
Skarnalund
8
Skarnalund
I stugan bodde torparen Anders Isak Johansson född i Aringsås 26 februari
1854 med sin hustru Johanna Katarina Johansdotter Traner f. i Hjortsberga 23 mars 1853.
Där bodde också deras barn Ellen Karolina f. 20 februari 1882 i Lekaryd, Hulda Kristina f. 3
november 1887 i Öja, samt Elsa Margareta f. 21 januari 1896 i Lekaryd.
Torpet var uppfört under Dansjö Stöfvagård 1895 och innehöll 3 rum och kök.
1908 flyttar familjen lite längre upp i backen till stugan Skarnaberg.
Samma år friköpte knekten Carl August Lydig med hustru Maria ”Mia” Skarnalund, som var på
1/12 mantal och ägorna gick ända ned till Grännaforsaån som slingrar sig ned på maden.
Den gamla torrlagda ”Skarnsjöns” botten, utdikades och iordningsställdes till en odlingsbar yta.
Carl August Nilsson (senare soldat Lydig) var f. 10 mars 1862 i backstugan Fageräng under
Härlatorp Norregård Slätthög. Pappan var bonden Nils Petersson f. 3 december 1831 i Aneboda.
Han kom till Härlatorp den 3 maj 1861och fann kärleken i Britta Stina Andersdotter f. 1 januari 1823
i Slätthög. Vigseln skedde i Slätthög kyrka 15 juni 1861.
Sonen Carl August gifte sig 24 september 1884 i Kvenneberga kyrka med Ingrid Maria (kallad Mia)
Johansdotter f. 24 september 1858. Deras första barn, Karl Henrik Fabian föddes 19 januari 1885 i
Härlatorp Slätthög. Familjen flyttade den 31 mars 1886 till Hjortsberga, därefter till Lekaryd och ett
soldattorp som var beläget strax norr om Lekaryds gamla skola.
1908 kommer familjen till ”Skarnalund”, med barnaskaran Karl Henrik Fabian, Ellen Amanda
Jenny Sofia f. 4 april 1886 i Hjortsberga och Gertrud Emilia Elise f. 31 januari 1892 i Hjortsberga,
Selma Kristina f. 10 februari 1894, Knut Gunnar f. 23 mars 1896, Edit Elise f. 13 januari 1898, Gustav
Uno Reinhold f. 23 december 1901 och Johan Teodor f. 22 oktober 1903. De fyra sistnämnda var alla
födda i Lekaryd. Den 2 maj 1927, avlider Carl August, i ”Magkräfta”.
Hustrun Maria bor nu ensam kvar i stugan några år tillsammans med sina två hemmavarande barn
Gustav och Johan, båda ungkarlar, samt sonsonen Lennart Lydig.
Den 9 mars 1934 säljer Maria ”Skarnalund” med all tillhörande mark till Edmund Lund och torpet
läggs nu tillsammans med gården Skarnen. Kort tid efter köpet, säljer Edmund själva boningshuset
med en tillhörande tomt.
På 1960-talet bor Gunnar och Ingegärd Andersson, med dottern Gunborg i stugan.
Stugan hade åter fått nya ägare, för 1988 säljs ”Skarnalund” av Görgen Karlsson.
Köpare och ny ägare blev Håkan Ottosson född 1949, vilken är nuvarande ägare.
Övrig mark kring stugan ägs av Edmund Lunds barnbarn Magnus Eklund. På dennes mark ligger
också regementets gamla köttbod, som kom att flyttas från södra ändan av ”Heden” till sin
nuvarande plats när regementet flyttade till Växjö 1919.
Skarnaberg (Isakas)
1908 kom torparen Anders Isak Johansson född i Aringsås 26 februari 1854 med sin hustru Johanna
Katarina Johansdotter Traner född i Hjortsberga 23 mars 1853 samt deras barn, Ellen Karolina född
20 februari 1882 i Lekaryd, Hulda Kristina född 3 november 1887 i Öja, samt Elsa Margareta född 21
januari 1896 i Lekaryd, till Skarnaberg. Den lilla vackra stugan, bygd 1890 tillhörde då Dansjö
Norregård. Stugan innehöll 2 rum och kök och en liten hall.
Anders Isaks hustru Johanna Katarina avled av hjärtfel den 2 oktober 1922 och året efter blankade
Anders Isak läderstövlarna och spatserade till Kvenneberga där han friade till änkan Anna Karolina
9
Johansdotter Dag (kallad Dag-Anna) född i Kvenneberga. Anders Isak fick ”Ja” och Anna Karolina
flyttade med honom till Skarnaberg.
Izak och Anna utanför sin stuga på 1920-talet
År 1927 var paret rätt åldersstigna och bodde nu ensamma i stugan, barnen var utflugna sedan
många år tillbaka. Både gamle Isac och Anna hade trots allt en härlig förströelse, de älskade naturen
och dess fåglar ofantligt mycket och ömmade otroligt för dem.
I varje träd hade Isac satt upp massor av holkar och fåglarna matades dagligen med vad huset
förmådde. Till stugan hörde ingen speciell mark, däremot en täppa där de bl. a kunde odla kål i
fina rader. Vedbrand kunde Isac skaffa sig genom att gå hos grannbönderna och ”sne” lite pinnar
till en inte alltför uppseendeväckande hög som syntes lutade mot den lilla vedboden med den slitna
huggkubben.
10
Anna ute i sin trädgård
År 1941 förvärvades stugan av fotograf Einar Estvall född 31 mars 1910 och död 14 februari 1989
och hans hustru Valborg född Toppkvist från Slätthög . För att iordningställa tomten efter Isak fick
paret god hjälp av Valborgs föräldrar, Frans och Amanda Toppkvist. Einar och Valborg berikades
med tre barn Sigvard, Stig-Göran och Lars. Valborg var en reslig kvinna och då taket i stugan var
lågt var det inte utan att Valborg för byns barn såg mer respektingivande ut än vad som var fallet.
Hon var en lugn och stillsam människa och höll en nästan överpedantisk ordning och reda i den
lilla stugan. Hennes make däremot är mera känd som fotograf, nämndeman och häradsdomare. Om
honom kan man skriva en hel bok. Hans gärningar som nämndeman och häradsdomare finns
omvittnat för den som är intresserad, likaså hans många år i olika nämnder i kommunen. Jag väljer
därför några andra sidor. Det var för ungdomarna på 1940 och 50 talet, väl känt att Einar satt i såväl
barnavårdsnämnd som nykterhetsnämnd. Var det någon ungdom som inte uppförde sig som han
borde, hotade föräldrarna med att ” passa dig så inte Einar kommer och hämtar dig - då tar
barnavårdsnämnden hand om dig – och då du”. Över de lite äldre ungdomarna som redan börjat
11
vara ute och dansa och träffa flickor och som också kom i kontakt med brännvinet höll Einar ett
extra vakande öga över.
Einar Estvall med sin hustru Valborg vid Einars 50 årsfirande
Einar som startade sin fotografiska bana i Moheda hade vid den här tiden flyttat sin ateljé till
Alvesta centrum och utökat rörelsen. Vanligt på 1950-talet att de människor som bodde på Heden,
men jobbade i Alvesta, tog tåget från Grännaforsa för komma in till centralorten och jobben.
Här fick Einar ypperliga tillfällen att hålla förmanande föreläsningar om brännvinets förskräckliga
fördärv. En och annan hade väl redan på fredagskvällen på väg hem från Alvesta förfriskat sig,
något i överkant. Einar slog följe hem med honom och så hölls ytterligare ett föredrag om
brännvinets förbannelse. Han var en nykterhetskämpe av stora mått och lyckades säkerligen rädda
en och annan från brännvinsfördärvet. Som fotograv finns många historier om honom då han
började sin fotografiska bana mycket ung. På äldre dagar blev han mer och mer stressad och
glömsk. Det hände att han satt i sitt ”mörkrum” och framkallade filmer och bilder. När personen
ifråga kom tillbaka efter någon vecka för att hämta framkallade bilder, fanns inga. Einar - du
lämnade in tre rullar – eller hur? Tyvärr öppnade ett av barnen dörren in till mörkrummet där jag
sitter och framkallar, så filmerna blev förstörda. Men du - här får du tre nya filmer istället så kan du
ta nya kort. Nu var det bara så att korten var tagna på en resa långt upp i landet, så det var inte så
lätt att ta nya. Ja men du! Då ska du ha en rulle till – ta nu lite nya bilder hemma så ska du se att
dessa blir bättre!?
Vid ett annat tillfälle i samband med en bröllopsfotografering nere i hans ateljé på 1960-talet fanns
också brudgummens svåger med. Han hade investerat i en för dåtiden, modern kamera med bra
objektiv. Einar tillfrågades om det gick för sig att ta med kameran ned till ateljén för att ta några
bilder. Går utmärkt svarade Einar. Väl nedkommen i källaren, där ateljén låg, utrustad med växter,
fin soffa och avskärmad belysning, blir nu brudparet instruerat av Einar hur de ska sitta, le och se
lyckliga ut.
Två ”Hasselbladare” växlar snabbt plats på stativet med jämna mellanrum och Einar plåtar för fullt.
Under samma tid tar svågern en mängd foton och det hela är över på någon halvtimme. Efter en
månad ringer brudgummen till svågern och frågar? Du – tog inte du en del kort nere hos
fotografen? Jo - hurså? Har du framkallat dem? Ja- och de blev fina med tanke på att de är tagna i
12
en ateljé, så är de fräckt bra. Ta med dem när du kommer nästa gång! Du förstår - vi var i veckan
och skulle hämta våra brudkort, men det fanns inga. Vad säjer du – han tog ju flera rullar, – ja – ja,
utan film i ja. Är det sant? Ja det är sant. Man kunde ju inte gärna klä upp sig igen och göra om allt
ihop. Därför blev slutet gott – allting gott. Under alla år har sedan svågern kunnat glädja sig åt att
vid varje besök hos paret, se bröllopskortet, som tillkom av en slump och som turligt nog
förevigade ögonblicket, tackvare Einars välvilja att en amatör fick studiofotografera.
Nytorp
Nytorp (Augustas)
Stugan byggdes 1889 på avstyckad mark från Dansjö Stöfvagård (tidigare Dansjö Norregård) med
en markareal på ca 11 ha, inkl. odlingsbar mosse. Stugan byggdes efter den stora brännerismällen
på Dansjö Stöfvagård 1885 där en mäskkokare exploderade och anläggningen skadades svårt och
där en anställd fick sätta livet till. I april månad samma år dog också ägaren till gården, patron
Persson, under mystiska omständigheter i Göteborg, endast 42 år gammal. Ny ägare till Dansjö
Stöfvagård, blev nu Edvard K Danckwardt, som kom att bli en mycket omtyckt ledare för sina
anställda på gården. Det var också han som kom att förverkliga Emma Kristinas f. Sjöblom 1863 och
Sven Anderssons f. 1853 drömmar, om ett eget dagsverkstorp. 1908 skrevs ett köpekontrakt på
Nytorp, innehållande 31/480-dels mantal, inkl. ladugård med plats för 2 nötkreatur och en gris.
Köpeskillingen var 3 000 kr. Makarna fortsatte göra sina dagsverken på Dansjö och följande barn
kom till världen, Johanna f. 1884, Anders f. 1886, Karolina f. 1889, Nanny f. 1892 och Augusta f.
1898. I början av 1920-talet bodde också på torpet som inhyses, två mostrar till murare Sandbergs
dotter Anna. Det var Karolina och Augusta, döttrar till Sven Andersson och hustrun Emma
Kristina.
13
På 1940 – talet stod Augusta som egen ägare till Nytorp. Hon drev sitt lilla jordbruk och lämnade
inte sitt Nytorp förrän krafterna började sina. Hon var en ofantligt from, rar och omtänksam
människa, omtyckt av alla på Heden. Hon hade också tid med en hjälpande hand för behövande
grannar, när skördetid stod för dörren.
Kurt Larsson från Alvesta, kom senare att förvärva Nytorp, där hustrun bl. a drev ett mattväveri
under ett antal år. Paret flyttar 1988 till Moheda och stugan ”Hänget”. Ny ägare av Nytorp, blev
Sverker Ekdahl f. 1943, med sambo Sonja Lindberg f. 1949. Sedan några år tillbaka har Ekdahl flyttat
till Moheda och Nytorp har åter nya ägare.
Nybygget 2005 (Lille-Svens stuga)
Stugan uppfördes under Dansjö Norregård och tillhör idag Dansjö Gård. Byggt 1888 och hade en
tillhörande arrendejord på 3,5 ha. Stugan innehöll 2 rum, förstuga, veranda, kök och en liten källare.
Ladugården uppfördes under samma år delvis i timmer under spåntak.
I början av seklet bor småbrukaren Hörberg med sin hustru Sofia (Fia) här. När Hörberg gick till
Dansjö för att arbeta, hade han med sig lite mat för dagen, ofta lurade han den lilla fläskbiten på
brödskivan att finnas kvar även till nästa dags matsäck, genom att skjuta fläskbiten framför sig för
varje ny tugga han tog. När han gick hem om kvällen efter lång arbetsdag på herrgården väntade
ytterligare arbete där hemma i den lilla arrendeladugården, som hade plats för två kor, en kalv och
en gris. Såväl sommar som vinter gjorde Hörberg dagsverken på Dansjö Gård. På vintrarna jobbade
han i skogen och hade rykte om sig att vara en duktig och pålitlig arbetare.
Sofia var inte så stark till hälsan, hon hade dessutom fallandesjuka och kunde ibland råka ut för
diverse blessyrer där hon snubblande syntes gå mellan stuga, ladugård och ett litet hönshus.
14
Nybygget på 1920-talet, Ernst Svensson, stolt med sin trogne vän.
1922 får Nybygget nya brukare i Ernst Svensson (Lille-Sven) f. 29 juli 1892, d. 1 november 1973 och
hustrun Jenny f. Johansson den 2 maj 1898, d. 16 november 1970. Båda makarna var komna från
Öhrs församling. Ernst föräldrar var Anna och Sven August Pettersson, småbrukare under ett lite
torp. Ernst hade länge haft ögonen på den vackra flickan Jenny i byn och det dröjde inte länge
förrän hon hade besvarat hans känslor. Hon var lång, stilig och hade ett gudabenådat vackert
leende. I mitten på 1910- talet gifter de sig och har, när de kommer till Kronobergshed 1922, med
sig dottern Gunborg f. 4 april 1918,gift Ströberg, d. 2 mars 1972, samt dottern Berit f. 17 juni 1920,
gift Emilsson. Familjen kom med sina döttrar till ett mycket nedslitet litet torp. Första Världskriget
var slut och nu gällde det för familjen att bygga upp en bättre och rikare tillvaro.
Ernst såg dessa möjligheter på Nybygget. Det dröjde inte länge förrän han hade gjort en grundlig
repration av stugan såväl invändigt som utvändigt. Stugan kom också i samband med dessa
arbeten att tillfogas en fästveranda under tak.
I den lilla drängkammaren under takåsens dropp och där livets solstrålar värmde in genom det lilla
fönstret, spirade kärleken mellan utdragssoffans gulnande halmstrån. Här föds barnen Hanna 3
april 1922, gift Rosenberg, Olof f. 7 feb. 1924, d. 29 sep.2002, Ines f. 28 maj 1927, gift Karlsson, Thore
f. 24 sep. 1930, Gösta f. 11 juli 1933, Evy f. 7 okt. 1935 och Arne f. 17 nov. 1938.
För att dryga ut inkomsterna på det lilla torpet, tog Ernst jobb på Moheda skofabrik där han kom att
arbetade i över 25 år. På sin fritid och med sin fantastiska hustru till hjälp omdanade han hela
Nybygget till ett av Kronobergsheds bästa arrendetorp. Barnen växte upp under goda förhållanden
15
och efter hand fick de hjälpa mor och far med torpets skötsel. Samtliga kom att ha sin skolgång i
Lekaryds skola och det blev lång väg att traska förbi kvarvarande gamla regementsbyggnader, ned
genom ”smeakröken” för att i slutändan av Dansjö gårds marker, nå socknens läroborg, där
småskolelärarinnan Martha Sjögren, mellanstadieläraren Amy Melander och storskolans allt i allo,
kantor Joel Graner, fostrade sina adepter till duktiga samhällsmedborgare. Märta var lärare mellan
åren 1915-1955, Amy 1947-1954 och Joel Graner 1916-1952, vilken efterträddes av folkskolelärare
Karlberg. Ingen att förglömmas, den stränge slöjdläraren Gustaf Andersson, som regerade i den lilla
slöjdsalen, belägen strax intill den gamla valvbron över Lekarydsån vid Dansjöns utlopp. Gustaf
var en sträng lärare och höll sina adepter i sträng förmaning, att göra ett fullgott slöjdjobb.
Lekaryd skola 1936
Bakre raden, lärarinnan Marta Sjögren, Marta Skoglund, Gudrun Johansson, Maj-Britt Strid, Märta Sjökvist
och Greta Svensson.
Mellersta raden, Erik Tillström, Ingvar Persson, Sigvard Helander, Tore Karlsson, Bengt Aronsson, Rune
Gunnarsson, Karl-Lennart Persson och Tore Svensson
Främre raden, Inga-Britt Törnqvist, Berta Svensson, Britta Johansson, Hildur Tillström, Birger Ottosson, Elsa
Andersson, Ingvar Törnqvist, Ingrid Aronsson och Inga Lund.
Ernst – kom att bli en liten klurig gubbe. Långa perioder hade han tillgång till häst som han lånade i
Moheda och kunde utöver skötseln på torpet även köra ärende åt byborna ned till Moheda,
Grännaforsa kvarn och station. Han hade alltid vid dessa tillfällen en stor hjälpande hand till övers
för någon granne som behövde få hem ved från skogen, och kanske själv var värkbruten.
Kvarnen i Grännaforsa var ett samlingsställe där man kunde dryfta allt som förekommit i socknen
och kvarnägaren Gustavsson var en otrolig populär person. Ernst hade ett kvickt sätt att röra sig,
och hans humör kunde svänga i takt med dagens sysslor. När han var ute på vägen och körde gick
det alltid i raskt takt, alltid iklädd i sin karakteristiska baskermössa, sittande lite på kant, spöet i ena
handen gungade ”Lille-Sven” mjukt fram under 1940– och 50-talet, på en gummihjulsvagn, sittande
på en säck hö.
16
Den lilla rödmålade stugan, ruvade inte på sina hemligheter, hit vara alla välkomna, ett stort
vardagsrum, en liten kammare och ett smalt avlångt kök, stod alltid värmande för frusna hjärtan.
Jenny, hon fanns alltid till hands, ofta stod hon i köket, hukad över den lilla vedspisens ringar, med
däri nedsänkta grytor innehållande familjens olika måltider. Även hon som sin gubbe, pedantisk i
allt det hon gjorde, vänlig och tillmötesgående om någon behövde hjälp. Ute vid uthuset stod ofta
”bykgrytan” och puttrade för fullt, när kvällningen väl var till ända, hängde tvätten i två långa
rader, vajande vit för den nedåtgående Kronobergshedssolen.
Vissa speciella stunder glömmer man aldrig, det var bl a när sonen Thore, som i unga år ”gått till
sjöss”, kom hem till föräldrar och syskon efter sina långa resor ute i välden. Jag minns speciellt ett
tillfälle då han kommit hem och slagit sig ned i den lilla drängkammaren. Här kunde man sitta i
timmar och lyssna på hans spännande berättelse från alla främmande hamnar han besökt och det
var också här i kammaren som jag för första gången fick se ”kokosnötter”, en gång fick jag ta med
mig en hem – det var stort, främmande och exotiskt. Nöten finns fortfarande kvar än idag som ett
minne från denna tid, vilande i stugan Hedslund. Man lyssnade på Tore och drömde sig bort, jag
skulle utan allt tvivel bli sjöman, men – så blev det inte, livet ville något annat. Drömmen fick därför
en av mina bröder ärva, vilken han förverkligade och gick till sjöss under unga år och blev kock. Jag
glömmer hellre inte de latinamerikanska instrumenten som Thore köpt med sig hem ibland,
hängande på den lilla drängkammarväggen och som togs ned och spelades på i takt till
vevgrammofonens rytmiska musik.
Jenny och Ernst Svensson på 1950-talet
17
Saknades något arbetsredskap, eller något till hushållet för någon bybo, skickades vederbörande
som oftast bort till Jenny och Ernst för att få låna – aldrig några problem, alltid tillmötesgående och
förstående. En gång när slaktare Erik Sjökvist, som bodde i södra delen av Kronobergshed, behövde
ett ”årder” för att köra sitt potatisland, kom gåendes längs vägen och stegade in på Nybygget,
framförde sitt ärende och Ernst svarade ”det står bakom uthuset”, men kom in först och drick en
kopp kaffe. Efter kaffedrickandet gick gubbarna ut och Ernst skulle spänna för hästen och
transportera hem Erik och ”årdret”. När Ernst kom ut med hästen, mötte han Erik, med ”årdret”
lagt över axeln. Du va me en jäkel sa Ernst te o lötta, här gör ju varken hästen eller jag någon nötta.
Sjökvisten drog iväg över Kronoberghed med lånat ”årder”, hem till sin lilla stuga, spände för sin
ko och körde sina fåror. Framåt småtimmarna går Sjökvisten, vägen tillbaka till Nybygget, sätter
ned ”årdret” där han tog det, tackar för lånet och erbjuder sin hjälp vid julslakten. Sjökvisten var
känd för att vara ofantligt stark och hade en god fysik som han behöll långt upp i åren.
Nybygget andades alltid gästfrihet och det blev en stor saknad bland byborna när Jenny och Ernst
på ålderns höst, efter att alla barnen hade flugit ut, sa upp sitt arrende och flyttade in till Alvesta för
gott.
Jenny Svensson
Efter att Jenny och Ernst flyttat ifrån stugan, kom den sedan att hyras ut under många år till
familjen Karin och Olle Karlsson från Alvesta för avnjutande av några veckors sommarrekreation
på ”Heden” .
Den lilla ladugården är sedan många år nedriven, vedboden finns kvar intill ”klättertallarna” och
på de av möda och hårt arbete uppodlade tegarna, finns skog sedan många år tillbaka planterad.
På dessa små tegar där Jenny och Ernst lade ner sin stora odlarmöda för att mätta sin familjs
18
munnar, vajade säden på 1940/50-talet vackert för vinden, idag letar sig en liten trolsk stig fram
mellan delvis fälld granskog. Den sista solstrimman når fram till stugans gavel som ruvar på sina
vackra minnen från en svunnen tid och påminner om att här har faktiskt en familj med en härlig
barnaskara levt ett underbart framgångsrikt liv.
Idag 2010 står stugan ”slumrande” och öde, illa medfaren och där vattnet i den handgrävda
brunnen har sinat för många år sedan, men - ”Klättertallarna” vid den lilla vedboden finns kvar och
har hunnit växa sig knotiga och starka, där kan man slå sig ned och minnas Jenny och Ernst med
stor vördnad.
Från Nybyggets tall jag famnar en dag
som knappt hunnit ännu bli vaken
den första röken stod en gång högt i skyn
när Ernst från stugdörren drog låset och haken
Nu över Heden hörs klockornas slag
de ringer in Ernst & Jennys hårt arbetande dag
från ”Torasjö” mosse det kvittras i dur
en sång som mitt vemod nu söver
ej längre man hör några kvittrande skratt
och brisen från Dansjön kom också hitöver
till ångor av kåda från gran och fur
står skogen kring torpet nu tätvuxen hög
som främmande skuggor likt en högvuxen mur.
Här på Alvesta skogskyrkogård vila Ernst och Jenny efter ett långt liv.
19
Lill-Annas stuga i bakgrundens mitt, stugan revs på 1950-talet.
Lilla Skarnen (Lill-Annas stuga – nedriven )
Stugan hade tidigare stått i Slätthög, där den inköptes av Johannes Jonasson född i Slätthög. Han
var vid sekelskiftet verksam på gården ”Skarnen” tillsammans med sin hustru Anna Maria. Efter
köpet monterade Johannes ned stugan i Slätthög och flyttade den till Kronobergshed. Stugan
placerades på ”Skarnen Norregårds ” mark. I samband med att f.d. knekten och skomakaren köpt
Lilla Nydala och stod i begrepp att bygga nytt hus och ladugård, avstyckades mark till denna gård,
vilket innebar att Lilla Annas stuga kom under många år att ligga på gården Kristinelunds mark.
Efter att ha uppfört stugan på sin nya plats överlämnade Johannes och Maria gården ”Skarnen” till
Thilda och August.
Johannes tog nu anställning som dräng på regementet och var kvar där ända tills regementet
flyttade till Växjö 1919. Johannes och Anna Marias dotter kom en dag hem till mor och far och
berättade att hon var med barn, fadern var okänd.
1909 föder hon en flicka som döps till Astrid. Den lilla flickan kom sedan under hela sin uppväxttid
och ungdom att bo hos sina morföräldrar i den lilla stugan på Heden.
Jag fick förmånen för ett par år sedan att brevledes och via telefon samtala med Astrid, då över 90
år gammal. Astrid, berättar: Jo du – min mor dog mycket ung och jag är född som
”oäkting”. Vår lilla stuga kom att hamna mitt emellan gården Kristinelund och
klockemakarns Hedslund, förstår du – precis utmed den lilla allmänningstigen ned till Grännaforsa.
Stugan innehöll ett rum och kök, så vi hade inte sådär jättestor plats, men vi fick rum ändå. Ofta
kom besök till oss och då speciellt till morfar, det innebar ibland hårda och ledsamma stunder för
en liten flicka må du tro, gubbarna på den tiden söp jämt, ibland nästan dagligen.
Jag ska berätta för dig: Morfar som var kommen från Slätthög, var släkt med skräddare Glanz, han
var en riktig fyllbult. Jag tyckte aldrig om denne gubbe.
Han kom jämt full och då fick han ligga på kökssoffan och sova ruset av sig.
Ofta ”pissade” han ned sig på sofflocket – var det grant gjort du? Då fick stackars mormor städa
efter honom och ta hand om allt otyg. Däremot tyckte jag alltid om ”Toffelmakarns Emil ”, han var
20
en snälle gubbe, hjälpte oss med ved och jag kunde få en karamell när han kom från Moheda
marknad. Astrid berättar vidare: Hos skomakaren på Kristinelund du vet, där bodde en inhyses,
Nilsson – han söp ihjäl sig, stundtals jobbade han på regementet tillsammans med min morfar, men
han var den allra uslaste av alla att hantera flaskan, han tog ju livet av sig genom brännvinet.
I slutet av 1920-talet blev morfar sjuk, då låste de in honom, varför gjorde man så – va det rätt mot
en gammal människa? Ibland var vi tvungna att ta hjälp av den snälle skomakaren för att klara
morfar. Å - Gode Gud – jag tänker ibland på att, du förstår skomakaren satt i sin lilla verkstad det
var 1929 och mitt i sommaren kom ett hemskt åskväder dragandes över våra stugor. Åskan slog ned
mitt i hans lilla verkstad och han dog. Då var det stor sorg på ”Heden” och alla hans barn som blev
utan sin snälle far. Ja – käre Gode gud, vilka tider. Det är ett minne som förföljt mig hela livet.
Stackars människa, han var en otroligt duktig, arbetsam och snäll granne.
Det blev en obeskrivlig saknad efter honom inte bra på Kristinelund utan i hela byn. I många år
gick man med sorgfyllda hjärtan efter honom. Jag tror, ska du veta, att han där uppe, han fick veta å
at. Ja du Astrid, man har inget svar, får inget svar, och man vet inget svar, bara att livet ibland kan
vara ohyggligt svårt för många.
Men du Astrid! Hur gick det med stugan då? Jag har en gammal bild från regementsepoken, där
stuga syns. Ja – ja, kära nån. Ja - du förstår att efter mina morföräldrars död, kom stugan att stå tom
i många år. Jag tänkte behålla den för att kunna komma till ”Heden” ibland och då speciellt om
somrarna. Stugan låg på ofri grund förstår du och den var inte någon prydnad längre och så
skymde den utsikten, ut till stora vägen som gick till Moheda och Alvesta. Någon kunde uttrycka
att den var ”loje” – du borde riva stugan Astrid och så fick det bli. Ja få inte glömma att tala om för
dig att på Morfars gård Skarnen, dit kom det 1929 en stilig man från Amerika, ja – han var född i
Misterlås, men hade många år varit i Amerika och kom hem nu med väskan full å pengar. Han
köper hela gården kontant du. En skulle nog ha rest iväg dit bort en annan med, då vet inte hur det
slutat. Jasså du Astrid, du minns Edmund. Om jag gjorde – en mycket snälle människa, hjälpsamme
och en med riktiga tag i. Å – jag minns speciellt hur stilig han var, det syntes på långt håll att han
liksom hade ett annat uppträdande än folket här i trakten. Jag glömmer ju alldeles bort att berätta
för dig om de fina fruktträden som morfar hade planterat vid vår lilla stuga, de hade han fått av
kantor Borg i Lekaryd, vart enda träd och de var han alltid stolt och rädd om. Av äpplena skar
mormor ”ringar” som hon trädde på snören och torkade över spishällen. På vintern kokade
mormor soppa och kräm till oss, då var det nästan fest. Jag hörde efter många år att träden fick stå
kvar efter att stugan rivits, men till slut sågades även dessa ned för att ge plats åt mer åkermark.
Det tog mig många år att komma över att stugan revs, det var försmädligt.
Ja du Astrid var sak har sin tid. Hur har det fortsatta livet gestaltat sig då? Jo – du, jag flyttade till en
moster i Kinna, där träffade jag också min förste make.
Efter 10 års äktenskap, dog han och vi hade inga barn. Efter några år gifte jag om mig och i det
äktenskapet har jag tre barn, två pojkar och en flicka. Jag har fem barnbarn, vad säger du nu då! Ett
av barnbarnen bor i Åby och vistas jättemycket på Åby travbana, flickan älskar hästar, och du – hon
har egen häst också. Det är annat det du, än när jag växte upp på ”Heden”, då var det allt bra
många fattiga. Du förstår, jag fick som liten följa med mormor till ”Brunnen” i Grännaforsa för att
hjälpa till, det var en rolig tid för mig. När jag blev lite äldre fick jag gå och dansa, borta vid den fina
dansbanan som låg invid smedjan på väg ned till Brunnsparken. Trots alla vedermödor, med
fattigved och dåligt med arbete för många, fick mormor efter morfas död, 20 kr om året i pension
från regementskassan, så vi redde oss ganska bra.
Sedan några år tillbaka har Astrid lämnat sitt innehållsrika jordeliv, men minnena finns kvar och jag
är tacksam att jag fick förmånen att tala med henne på ålderns höst.
21
Lilla Nydala
Lilla Nydala (under Dansjö Norregård)
Stugan är byggd i mitten av 1800-talet och innehöll ett rum och kök. Stugan är utrustad med en
ofantligt stor öppen murad spis, där stugans folk kunde laga sin mat från en trefotabytta .
Den 26 augusti 1868 föds sonen Anders Gustaf i stugan, han kom sedan att överta Lilla Nydala 1890
i samband med sitt giftermål. Hans föräldrar var Jon Johansson och Ingrid Magnusdotter född 1834.
Tillsammans fick de sex barn.
I vigselböckerna dyker stugan upp den 26 juli 1890 då torparen Anders Gustaf Jonsson med hustru
Hilda Katarina Johannisdotter bor i stugan, efter att samma dag har blivit vigda i Lekaryd kyrka.
Familjen får sönerna Karl Gustav f. 9 oktober 1892 och Ernst Ivar f. 14 mars 1899.
I slutet av 1800-talet har nya gäster kommit till stugan. Johan Petter Karlsson f. 1835 i Lekaryd, d. 14
februari 1881, tillsammans med pigan Maja-Lisa Carlsdotter f. 1842. I den lilla stugan bodde också
som inhyses, Karl Ulrik Karlsson ”Kollin” f. 1808 i Öja församling, d. 1884, samt hustrun Britta Stina
Jönsdotter f. 1799 i Vittaryds församling, d. 1885
I början av 1900-talsseklet, bor också gamla Lena där, hon gick omkring och gjorde en del ”hjälpen”
på granngårdarna. När hennes krafter började sina, flyttade hon ifrån stugan och bosatte sig i
lägenheten på andra våningen i den gamla vapensmedjan på Kronoberghed, 1901 omdöpt till
Solhem. In på Lilla Nydala flyttar nu Augusta med sin make, ladugårdsförman Gustav Pettersson
och barnen Folke, Siri, Gustav, Stella och Astrid. I slutet av 1940-talet hade gamla Lena avlidit,
syskonen Pettersson flyttar då ifrån Lilla Nydala och bosätter sig även de i den gamla
22
Vapensmedjan. En efter en av systrarna gifter sig och flyttar ut, kvar blev Gustav som förblev
ungkarl och bodde kvar i smedjan ända fram till slutet av 1950-talet.
På 1920-talet bor också som inhyse i stugan, Maja-Lena Carlsdotter f. 13 oktober 1842, d. 13 februari
1926. Hon var dotter till Carl Ulrik Carlsson och Britta Stina Håkansdotter, brukare av Dansjö
Norregård.
Omkring 1945 förvärvas Lilla Nydala av Arvid Estvall, ägare till Kristinelund. Efter att Arvid låtit
modernisera det lilla köket, hyr han ut stugan till hovslagare Albin Johansson, som var en duktig
och erkänd yrkesman och hade efter dåtidens förhållanden ett stort arbetsrevir. Torparna och
småbönderna kom med sina hästar till Albin för att få dem skodda. De bönder som bodde lite
längre bort var inga problem för Albin, han lastade sin hovslagarlåda på cykeln och så bar det iväg
ända bort till bröderna Erik och Sigvard i Hågeryd. Erik berättar: Albin, ja – de va en redi
hovslagare de si - han var möe omtöckte här i trakta, ja si – han kånne handskas med hästar han,
liksom på de rätte vise. Albin kom sedan att flytta till Moheda när stugan i mitten av 1950-talet
gjordes om till ”Viphus” för Airtacos linjeflygsepok på Kronobergshed.
Hildingsborg
Hildingsborg (under Dansjö Stöfvagård)
Stugan uppfördes under Dansjö Stöfvagård, i senare hälften av 1800-talet.
23
På 1920-talet, bor två gamla tanter i stugan. Emma Kristina f. 17 april 1858, d. 12 december 1928 och
systern Stina-Kajsa f. 11 mars 1863, d. 5 mars 1930. Det fanns också en tredje syster Hilda Karolina
Karlsson f. 5 juni 1866, men som avlidit den 6 mars 1915.
Syskonen drev lite handel och betjänade militärerna på Heden med olika sorters varor.
Under 1940-talet förvärvar Arvid Estvall stugan och hyr ut den till syskonen Ida Jonasson född 15
november 1876, d. 31 mars 1951 och brodern Emil Jonasson f. 12 februari 1884, d. 5 juli 1974. Båda
syskonen var komna från Musteryd, där de under ett antal år förvaltar föräldrarnas gård, efter
deras bortgång. Föräldrarna var Jonas Svensson f. 1840 och Maja Stina f. Persdotter, f. 1845 på
gården Musteryd Norregård, som var på 45 ha. Den tredje systern Hanna emigrerade i unga år till
Amerika. Hon återkommer sedan till Sverige som en välbärgad dam, ogift och med pengar på
fickan köper hon Tornhuset, ”Tilda på tornets hus” i Grännaforsa och bor där 1948.
Ida och Emil driver sitt jordbruk i Musteryd och har 1942 två hästar 8 kor 3 svin och 25 höns.1944 är
syskonen 68 år respektive 60 år gamla. Då avyttrar de gården och flyttar till Hildingsborg på
Kronobergshed. Ingen kunde ana att dessa båda syskon hade innehaft en efter dåtidens
förhållanden så stor gård. Aldrig gjorde de sken av detta. Efter deras ekonomiska förhållanden
hade de mer än väl kunnat köpa sig en stuga, men väljer istället att hyra Hildingsborg .
Syskonen var stillsamma och godmodiga och var mycket omtyckta av byns befolkning. De kunde
inte helt släppa jordbruksbestyren utan kom under många år framöver att bli till stor hjälp för
Hedens bönder. När någon kom in till dem om kvällarna satt Emil för det mesta och kardade ull
som Ida sedan spann och stickade mängder med vantar och sockar av och som hon sedan säljer till
hugade bybor.
Under andra världskriget fanns också en 19 årig yngling från Österrike hos syskonen. Han kom
sedan att lämna Ida och Emil efter krigets slut och återvände till sitt hemland.
Emil var bl. a speciellt känd för att kunna handskas med bångstyriga hästar, åtskilliga gånger blev
han kallad till någon granngård för att sela på en bångstyrig häst.
Ibland kunde det hända att hästen tryckte upp ägaren mot spiltväggen, då var det dags att kalla på
Emil. När han kom, sa han till bonden, så här ska du göra: han satte en bogstör mellan hästens länd
och spiltvägg och så var problemet löst, att få på selen nu var inga problem.
Efter deras bortgång, hyrdes stugan ut till familjen Andersson, med sonen Bernt. Efter deras flytt
har stugan stått obebodd och förvaltas idag av Kenneth Estvall, som bl. a under 2010 renoverat
köket i stugan.
Ibland flyger tanken i tindrande vågor
då plogarna sattes i torvan en gång
jag ser både Ida och Emil i skymning
till knarret från logarnas luggslitna sång
Jag ser Ida i sommarens rödmålad stuga
vid spinnrockens enträgna snurrande ljud
hon spinner en tråd i ullgråa färger
på bordet en bok som handlar om Gud
Jag ser dem sitta i högtidlig andakt
där under ljusets högvälvda sken
med längtan i hjärtat och knäppta händer
två slitna ansikten, men en hand så len
24
Gröta-Daniels stuga som den en gång kan ha sett ut.
Jordkulan (Gröta-Daniels)
Gröta-Daniels lilla stuga var belägen strax nedanför torpet, Lilla Nydala och placerad på
”kronomark” . Här bland hasselsnår och tallar låg den lilla stugan en gång i tiden placerad. Synliga
rester efter stugans grundstenar finns kvar och på platsen finns en liten kulle där resterna av den
lilla stugans skorstensmaterial ligger väl gömda under mjuk mossa. Under senare hälften av 1800talet bodde i socknen fattighjonet Daniel Damm, f. 1795 och d. 30 december 1881, i en ålder av 86 år.
Han var inte känd i byn för att vara en speciell arbetsam man, han tiggde sig fram som man sa på
den tiden, för att få sig lite mat för dagen. En och annan småsyssla gjorde han väl på de närliggande
gårdarna, Dansjö Norregård, Stöfvagård, Smedjegård, Västergård och Börjesgård, men säkerligen
inte mer än vad som motsvarade en dagsranson gröt.
Ofta sågs han kommande till gård och stuga för att tigga lite mat. När husfolket inte alla gånger
kunde tillhandahålla honom några rester efter dagens måltider, nöjde han sig med en träskål
rågmjölsgröt som han älskade över allt annat. Detta kom sedan att bli hans signum att tigga gröt i
stugorna och på gårdarna, vilkas innehavare inte var sena att i folkmun ge honom smeknamnet
”Gröta - Daniel”. Berättelsen om ”Gröta - Daniel” har säkerligen berättats av de ogifta systrarna
på Hildingsborg som levde på 1800-talet och fram till 1920-talet. Likaså av människorna boende på
Lilla Nydala. De har fört berättelsen vidare till skomakare Petter ”Magni” Petersson på Kristinelund
och hans son Arvid Estvall som berättat den för sonen Kenneth Estvall, nu ägare av Kristinelund,
Lilla Nydala och Hildingsborg.
I hålslitna byxor och i randlappad väst
på fötterna träskor när det var som bäst
han gick sina rundor ur stuga ur torp
fick några smulor som en utsvulten korp
kom stöttande fram på sin käpp och sitt knyte
han haltade lite och hade nått lyte
25
han fråga och tiggde när bondmoran röt
ja – här finns endast rester av en surmulen gröt
sån gick han fram alla dagar och år
tills en dag genom folket sitt smeknamn han får
han är allt bra skrale och obotlig klen
lever på hoppet och tiggande sen
den där gubben
Gröta-Daniel
Hedslund 2005
Hedslund (Klockmakans)
Hedslund avstyckades 1890 från Dansjö Stöfvagård och fick beteckningen Dansjö 2:17. 1892
uppfördes stugan av en klockmakare från Ryssby. I Huset bedrevs klockmakeri med bl. a service till
regementets officerare och den indelte soldaten. Affärerna gick i början rätt lysande, men
avmattades radikalt i början av seklet, vilket gjorde att klockmakarn 1901 slog igen sin rörelse och
sålde Hedslund.
Ny ägare blev fabrikör Ljungdahl från Åseda, som dock inte flyttar till Kronobergshed, utan hyr ut
Hedslund under ett antal år. Bland annat hyr ett par tanter stugan och bedriver kaférörelse.
Tanterna ordnar servering för knektarna i det stora rummet och bor själva i den lilla
drängkammaren. 1904 avvecklas rörelsen och stugan hyrs nu ut till officerare. Drängkammaren
hyrs bl. a ut till soldaten och sedermera skomakaren Petter Magnus (Magni) Petersson och hans
blivande hustru Amanda. I den lilla drängkammaren föds sonen Arvid som kom att växa upp och
verka hela sitt liv på Kronobergshed. Samma år förvärvar ”Magni” och Amanda, den tidigare
26
avstyckade granngården Kristinelund från Dansjö Stöfvagård. Här bygger familjen nytt boningshus
och ladugård.
I det lilla uthuset öppnar Magni skomakeri . 1929 under dramatiska omständigheter i samband vid
ett åskväder, slår blixten ner i ”Magnis” skomakarlampa, och släcker hans liv. 1907 försäljs
Hedslund igen, fabrikör Ljungdal överlåter nu stugan till stenhuggare Ernst Gustav Sandberg f.
1883, d. 1969 med hustru Johanna, f. 1884, d. 1940.
Makarna får en dotter som sedermera kom att bli gift med Göte Karlsson från Lekaryd. På grund av
olika ägandeförhållanden av fastigheten får Sandberg inte ut lagfart förrän 1920. Stenhuggare
Sandberg som var född på det lilla torpet Nytorp under Dansjö Norregård, kom att bebo Hedslund
i nästan 30 år. Genom hustruns hastiga bortgång kom Gustav att allt mer känna sig ensam i stugan.
Efter dotterns övertalning beslutar de tillsammans att han ska flytta till henne och Göte, som byggt
hus i Kråketorp. Sina sista levnadsår tillbringar han här tills han avlider 1969 i en ålder av 86 år.
Ny ägare till Hedslund blir vägarbetaren och maskinisten Oskar Wilhelm Andersson f. 10 oktober
1902 i Mistelås, med hustru Ellen Gerda Kristina, f. 8 oktober 1913 i den lilla undantagsstugan
Högalund under Fällorna i Slätthög. Familjen kommer till Hedslund, tillsammans med sönerna, Bo
Gösta Wilhelm f, 1931 på torpet Fläshult, Åboda Slätthög, död genom trafikolycka 1963 i Värnamo,
Bengt Ove Holger f. 1934 på Norregård Bästerna, Slätthög (han tog sig namnet Banke) och dör i
hjärtsvikt 1986 på Möllevången i Malmö, Börje f. 1935 på Norregård Bästerna, Slätthög, boende i
Göteborg och utbildad sjömanskock, Fred Kennedy Bernhard f. 1940 i Banke kvarnstuga, Bästerna
Slätthög. Sonen Jan-Inge som var född 1937 dog i blodcancer på Lunds Lasarett 1941.
Jan-Inge Andersson
27
Hustrun Gerda, besatt en otrolig kunskap och förmåga att argumentera, diskutera och debattera,
speciellt inom den religiösa sfären. Hon fick sin skolgång i Gamleboda skola och i vuxen ålder tog
hon realen per Hermods, när familjen bodde i Moheda, i den lilla backstugan ”Fridhem”. En stuga
som revs under 1960-talet. Otaliga spaltmeter rullade i Smålandsposten på 1960-talet, med ständiga
religiösa utläggningar mot den store exalterade och frireligiöse smeden Cedert, boende i Moheda.
Maken Oskar – han tyckte det räckte med vigvattnet. Hans stora intresse var jakt och fiske. Hans
fiske i bl.a. Dansjön är omvittnat, när han inte höll till hos sina bröder på Jonsboda under Tagel och
på sjön Rymmen.
Hedslund 1902
Under mer än 100 år har Hedslund genomgått vissa inre förändringar, men behållit sitt yttre. Huset
som är byggt i timmer stod ända fram till 1905 helt blottat i sin konstruktion. Den befintliga
utvändiga beklädnaden samt finverandan på framsidan av huset gjordes av Gustav Sandberg efter
hans köp av Hedslund 1907 med material från regementet, när de hade flyttat. Fram till 1914 fanns
på långsidan av huset två stycken liggande vindsfönster för ljusinsläpp till det oinredda
vindsutrymmet. Yttertaket var beklätt med stickspån som beläggs 1910 med nytt underlag och
bekläds med tjärpapper. Nya gavelfönster på övervåningen insätts på båda gavlarna. I samband
med denna förändring målas stugan i småländsk röd färg, 1935 förändras färgen till ljust grönt
vilken färg huset hade ända fram till 1973, då Oskar byter färgen till herrgårdsgul. 1992 ändras
färgen om till den ursprungliga färgsättningen, röd med vita knutar och fönster.
I samband med regementets flytt till Växjö 1919, inköper Sandberg regementets
gammal tvättstuga, byggd 1883, med gallerförsedda fönster, och flyttar denna till Hedslund, som
förrådsbyggnad, innehållande brygghus, källare, hönshus och plats för en gris, samt vedbod och
28
utedass. 1966 får fastigheten ny förstukvist, innehållande bad och toalettutrymmen. Köket och övre
våningen har genomgått flera reparationer, 1952 och 1994, då också skivorna togs ned från
innetaket i köket och den gamla allmogepanelen från 1910-talet (troligen kommen från någon av
regementets byggnader), kom i dagen. Eldstäderna har bevarats, men murats om samma år. Den
gamla bakugnen är bevarad, nya golv och inneväggar i kök tillkom 1993, då även det vänstra
rummet på övre våningen fick bli större genom bortagning av befintliga vindsgarderober.
Kronopanelen i glasverandan, spis och diskbänk höjdes till nuvarande standardhöjd, viss kamin
återbördades i den lilla drängkammaren och centralelementen utbyttes i hela huset.
Brunnen anlades 1892 och är stensatt till 19 alnars djup, togs ur bruk 1968 efter att ha betjänat sina
innehavare i 76 år. Ny djupborrad brunn, 119 m djup anlades i södra delen av tomten, inkl. ny
trekammarbrunn för avloppsvatten. 1945 var den gamla brunnen försedd med brunnskar där man
vinschade upp vattnet som sedan bars in med spann.1948 drogs ledningar in i huset och en pump i
(storlek nr 2) installerades vid diskbänkens vägg. 1951 installerades hydrofon och pump och 1996
fick det gamla brunnskaret skatta åt förgängelsen då ett nytt återställdes. Intill brunnen stod också
ett antal mycket gamla träd, dokumenterade på bild från 1903, men som nu på grund av åldersskäl
har fällts, så även det gamla körsbärsträdet med en omkrets av 2,96 m och 20 meter högt . Trädet
fälldes den 9 april 2000 och innehöll bl. a gamla kulor avlossade av någon knekt under tidigt 1900tal, vilket förorsakade två havererade motorsågskedjor. 2010 har huset fått ny takbeklädnad.
Oskar avlider 1991 och Gerda 1998. Huset ägs av Kennedy Andersson.
Du gamla byggnad du kära bit på jorden
vad allt du hört och sett i över hundra år
det är allt synd att du är tyst om orden
när dina minnen själv du berättar må
Vad vacker saga skulle inte det ha blivit
om plikt och trohet där mänskor bor
där du i tysthet dina runor skrivit
i sorg i skratt och under glad amour
Här låg de skafföttes i halm som stampats
här smiddes planer för dag som kom
men du står ännu vid plats som vaktats
av liten skara som fick vända om
Fredriksborg
Byggnaden tillhörde regementet och tjänstgjorde som Kronans bageri. Stenfundament där
byggnaden en gång har legat finns synligt kvar ca 50 m söder om milstenen. Bageriet var inrymt i
nedre våningen och på andra våningen bodde bagaren Anders Johan Fredriksson f. 17 april 1831 i
Karlshamn, hustru Karolina Sofia Söderdal, f. 19 mars 1831 i Hjelmseryd. Makarna kom
inflyttandes från Moheda 17 september 1880, med sina fem barn Helga Elvira Georgina f. 12 mars
1860 i Karlshamn, Robert Karl Axel f. 8 april 1862 i Växjö, Agnes Viktorina Karolina f. 3 maj 1864 i
Växjö, Oskar Anders Jakob f. 18 juli 1866 i Västra Torsås och Klara Ulrika Elisabeth f. 3 maj 1869 i
Moheda . Paret hade gift sig i Karlshamn 25 april 1859. Efter att ha vistats 6-7 år på Heden flyttar
familjen tillbaka till Moheda där Johan övertar ett bageri som makarna driver ända fram till Johans
pensionering. Huset revs under regementets flytt till Växjö.
29
Fest på Kronobergshed under tidigt 1900-tal
Det var alltid en tradition att på regementets tid på Kronobergshed fira midsommar, med ståtlig
majstång. Ofta fick den ett nytt utseende för varje år. Så var det också under de indelta knektarnas
tid som seden fortsatte många år in på det nya seklet.
Nu samla sig leden, som sträva mot heden
av bönder och pigor i färgbrokig stass
ty det är ju lagen
att midsommardagen
den firar man gladast i knektarnas klass.
Den fryntliga minen
de målade skrinen
med förning av alla upptänkliga slag
nog gummorna föra
och gubbarna köra
i nyputsad trilla och fina beslag
De vackraste fröknar
från lantlivets öknar
i dag sig begiva till heden på bal
de rädas för mamma
men skämta och glamma
och rodna vid löjtnantens höviska tal
Efter att festen kommit igång var det många som sände längtande blickar bortåt lägret där de
trånadssjuka beväringarna gärna visade sina boplatser.
30
Där nere i tälten
soldaten är hjälten
han omfamna moran med välkommet skrin
och gubbarnas aska
den fuktas ur flaska
med landets bedårande, renande vin.
Carl Lindencrona
Småstugorna nedåt Grännaforsas kälkbacke
Grännaforsa Parks många vackra hus hade efter att brunnsnäringen tagit slut, stilla men säkert,
under många år börjat att nedmonteras för att användas vid reparationer och tillbyggen för andra
hus i Grännaforsa och på Kronobergshed.
Villa Skogstorp Grännaforsa Brunnspark 1948
Vi som var barn där under 1940-talet tyckte det var spännande och besökte mer än gärna dessa
”spökhus” med sin spännande historia. Samtidigt hälsade man på hos familjen Gustavsson som
31
rådde om parken och bodde i den gamla vackra ”läkarbyggnaden”. I parken fick vi gärna vara, men
med förmanande ord att vara försiktiga och akta oss noga för nedfallande bråte. Familjen var starkt
religiösa och under 1940-talets slut och långt in på 1950-talet, anordnades stora religiösa
sångevenemang i parken, ofta uppe vid kullen med utsikt nedåt ”Ada-stugan”
I början av 1960-talet får brunnsparken ny ägare, då familjen Westin tillträdde.
Läkarvillan var då fortfarande i bra skick liksom den lilla ”Ada stugan”.
Återstoden av halvrivna byggnader som då fanns kvar, eldades upp. Westin skaffade folk från
”Heden” och Grännaforsa för att hjälpa till att även riva Läkarbostaden. Medhjälpare var bl. a
Arvid Estvall, Oskar Andersson och Erik Sjökvist. De gillade inte Westins upptåg och tyckte att det
var för bedrövligt att riva denna enormt vackra byggnad med sina inre förnämliga snickeriarbeten.
Efter ett tag tröttnade gubbarna när de förstod att hela byggnaden skulle rivas. Westin kom sedan
att ensam gå kvar i sina rivningsbestyr, tills han var färdig på hösten 1963 att uppföra en ny liten
stuga på den delvis gamla husgrunden.
1988 förvärvar Jan-Inge Carlsson med familj brunnsparken.
Den nu varsamt och fint renoverade ”Adastugan”, lyser alltjämt som ett minnesmärke i parken. Det
är åter en fröjd att skönja den fina naturen med gångstigen ned till ”Fyhrs kulle” vid Dansjön. Ute
vid vägen står också de pittoreska lusthusen för livets avträde kvar och minner förbipasserande att
här gavs förr möjligheter att vid trängande behov, avlämna sin last.
Ada-Stuga
Ada stuga (Zaarstugan)
Stugan är bygd under Brunnsparksepoken, av Adolf Hagman för hans dotter Ada. Stugan innehöll
två rum och ett litet kök. Under Brunnsparkens glansdagar var stugan ofta uthyrd till någon familj
som under några veckor sökt sig till brunnen.
32
Under 1940- och 50-talet, bor två verkligt annorlunda människor i Adastugan. Knektdottern Berta
Zaar född i Hjortsberga, sammanbor här med värmlänningen Axel Karlsson. För att klara sin
försörjning under kriget fick Axel gå på nödhjälpsarbete. Axel var inte speciellt intresserad för ett
stadigvarande jobb, ett och annat nödhjälpsarbete fick han åka ut till. Hans stora intresse låg i att
fiska i Grännforsaån och Dansjön, för att bl. a mätta familjens kattor.
Strax intill stugan på den lilla gångstigen till ”Fyhrs kull” hade Axel också ett litet skjul som sin
vedbod. Veden som Axel anskaffat, var oftast ohuggen, inslängd i skjulet i klampar. Ofta högg han
inte mer ved, än vad som gick åt för dagen. Både Berta och Axel älskade djur och hade flera fina
hundar och katter som med varm hand fick sin skötsel av framförallt Berta. Axel cyklade ibland till
KLS i Alvesta för att hämta hundmat. När någon tittade in till dem i ”Ada-stugan” med ett
brödpaket eller dylikt, stod alltid någon gryta och puttrade på spisen. Lagar Berta mat, undrade
man? Nä - de är strupar jag kokar till ”hunnarna” . I slutet av 1940-talet fanns i den lilla kammaren
också två inhyses. Axel hade troligen med hjälp av snickare Karl-Ivan Jacobsson snickrat ihop två
”sängbås” till dessa tanter som var i övre 90- årsåldern. De hade det varmt och skönt från elden i
den öppna spisen och bodde kvar i ”Ada-stugan” tills de gick bort. Det berättades också att Berta
och Axel hade någon krona för att inhysa och passa dessa båda gamla tanter.
Berta Zaar 1950, i bakgrunden en av de gamla stugorna i parken
Både Berta och Axel var ofantligt snälla, men ibland tog övermäktiga demoner överhand på Berta.
När hon befann sig i detta tillstånd fick byns ungar inte gå dit – hon kunde vara farlig. Ofta kunde
33
man möte Berta i dörröppningen med en stor köttkniv i handen. Ve den som skrek åt henne ”
mokie, mokie Berta Zaar ” – vet hut med dig din förgrymmade slyngel, kommer du hit ska jag skära
strupen av dig. Vad ”mokie, mokie”, betydde vad det ingen som visste, bara att hon blev heligt
förbannad. Åtskilliga gånger fick de vuxna karlarna på Kronobergshed, bud att komma till
”Adastugan” eftersom onda andra red Berta. Vid sådana tillfällen var hon en stor risk både för sig
själv och andra, hon fick krafter som en björn. Ibland fick två man sätta sig på henne för att hålla
henne lugn, meden någon sprang och ringde efter ambulansen för transport till Sankt Sigfrid. Vid
ett tillfälle medan de väntade på ambulansen hade de lyckats få Berta rätt lugn. En av karlarna hade
gått till Ericssons speceriaffär i Grännaforsa (Stanlys) för att köpa några bakelser. Väl tillbaka hade
Axel kokat kaffe och även Berta skulle få en kopp – jo de skulle smaka, sa hon. Mannen som
vaktade henne serverade bakelsen – pang … då vaknade instinkten hos Berta igen, hela bakelsen
tryckte hon upp i ansiktet på honom och skrek, jag ska garnera hela ditt plyte din råbarkade
sittbänk.
I början av 1950-talet kom Axels syster med man och barn till stugan och nu blev det verkligen
trångt. Men Berta och Axel var godhjärtade. Under lång tid bodde denna familj hos dem, ofta
sovande på bäddad golvplats. Efterhand ordnades vindsutrymmet till, så att Berta och Axel kunde
sova där uppe.
Med tiden finner Axel på råd. I det lilla köket fanns en lucka i taket för uppgång till vinden. Axel
och Berta som börjat komma till åren fann denna uppgång mycket besvärlig. Då byggdes en ny
trappa utanpå den ena husgaveln och vinden inreddes på nytt med två fina sovplatser . Åtskilliga
gånger, sent på kvällen kunde man se Axel, först upp för trappan, lysande med en litet stearinljus
till lyse, tätt följd av Berta i vit särk. Man kunde bli mörkrädd för mindre.
I slutet av 1950-talet flyttar paret till en liten stuga i Öhr. En eftermiddag när Axel var på väg ned
till Helgasjön för att fiska, blir han påkörd av en bil och omkommer . Berta blir nu ensam kvar i sin
lilla stuga i Öhr där hon avlider några år senare. Hon ligger begravd i föräldrarnas grav på
Hjortsberga kyrkogård.
Sporsens stuga (Södra Grännaforsa)
Stugan var byggd under första delen av 1800-talet och kallades då för ”Gröndal” och var uppförd i
Åäng. 1870 revs en del stugor uppe i Ryd. Johan Eriksson-Bernhard född 1835 köpte en del virke
från dessa torp och byggde upp en stuga för sig och sin familj i Åäng under Ryd Södergård. Stugan
bytte nu namn till ”Åängstorp” och låg på den tiden100 m norr om nuvarande torpstugan Gröndal i
Åäng.
På 1860-talet bodde änkan Ingrid Cajsa Johannisdotter f. 1821 i stugan med sönerna Johannes
Andersson f.1851 och Nils Johan Andersson f. 1849, samt Carl Gustav Andersson f. 1854. Samtliga
tre söner emigrerade 1869 till Tyskland.
Under 1870-talet hade Ingrid Cajsa flyttat ifrån stugan och in flyttade nu Stina Cajsa Svensdotter f.
1824, d. 1908 tillsammans med sin bror Carl Magnus Rydén f. 1841. Som inhyses bodde pigan Anna
Cathrin Jonasdotter f. 1829. Torpet bytte nu namn till Korpral Rydéns stuga. Carl Magnus hade
tagit varvning vid regementet och blivit befordrad till korpral. Carl Magnus, fiskade mycket och
köpte upp höns och ägg av bönderna i Härlöv. Produkterna sålde han sedan på Kronobergshed.
Stugan stod kvar i Åäng ända fram till Korpral Rydéns död 1932 och i folkmun fick stugan heta
”Korpral Rydéns” stuga. Huset bestod av ett rum plus ett litet kök. Det fanns också en vedbod med
plats för en hushållsgris, samt en liten åkerlapp till potatis och lite grönsaker. Korpral Rydén
önskade att huset skulle rivas efter hans död 1932. Stugan revs samma år och flyttades till sin
nuvarande plats i Grännaforsa och fick nu namnet Sporsens hus. På tomten fanns förr en värdefull
34
gårdsbyggnad, f.d. brunnsbyggnad, ursprungligen tillhörande Grännaforsa Brunn. Enligt
traditionen lär vattnet till badgästerna ha delats ut där. Under 1950-talet tillbyggdes huset och vissa
yttre förändringar gjordes. Stugan ägdes sedan under många år av änkan Lilly Nilsson från Åboda
som förvärvade stugan 1952. Hon bodde i stugan under många år tillsammans med sina söner, Ulf
och Kaj. Under 1980-talet ägs stugan av Nils Olof Bergström, huset tillbyggdes och förändras helt.
Nuvarande ägarna Gulli Knuts och Malte Lindkvist, har för ett antal år sedan uppfört ny
gårdsbyggnad, som kom att inrymma, pannrum och verkstad för snickeriarbeten.
In i det nya seklet har huset åter bytt skepnad och tituleras numera som Södra Grännaforsa 1:2.
Soldattorpen i Grännaforsa
I mitten på 1800-talet fanns två soldattorp nr 107 och nr 116 placerade i Grännaforsa. Torpen låg
nära intill varandra, omedelbart öster om landsvägen, nedanför den plats där idag Grännaforsa
sjukhem ligger. Vid laga skifte i slutet av 1800-talet flyttades soldattorpen ut på olika platser i roten.
Soldattorpet 107
Var uppfört under Ryd Södergård. 1846 bodde soldaten Eric Carlsson Bernhard f. 1807 med hustru
Brita Stina Nilsdotter f. 1805 på torpet. I knektfamiljen föddes sex barn, Christina Catarina 1828,
Ingrid 1830, Sara 1832, Johan 1835, Anna Caisa 1838 och Carl Magnus 1841. Sonen Carl Magnus blev
likt sin far, knekt och verkade som sådan mellan åren 1860-1880. Som knekt tog han sig namnet
Rydén. Dottern Christina Catarina, fick vid 27 års ålder en oäkta dotter, Emma Christina.
Soldattorpet 116 Grännaforsa
Uppfört under Ryd Fällagård. På 1850-talet bodde där soldaten Johannes Svensson Krantz, f. 1815
med hustrun Maria Svensdotter f. samma år. Paret fick 8 barn. Efter laga skiftet byggdes torpet upp
i Åäng och fick där namnet Åängslund och Ljungsäng.
Nu grönskar det i backarna
och sol på himlen står
den sticker oss i nackarna
och säger det är vår.
Nu redas blomstersängarna
och lärkan slår i skyn
den drillar över ängarna
och bort mot skogens bryn.
Jag vandra här på stigarna
och vägen blir ej lång
jag tillhör inte tigarna
jag stämmer upp med sång.
Den klinga över Hedens fält
den klingar ned i dal
den svarar mej från hällarna
liksom från parkens sal.
35
Vi tar oss tillbaka upp till Heden
Torpet Spjutsberg
Spjutsberg (under Dansjö Börjesgård)
1880 flyttades alltså soldatstugan närmare den gamla byvägen, Moheda - Lekaryd, 100 m söder om
nuvarande vapenmagasinet, där den ligger idag och kom nu att tillhöra Dansjö Börjesgård.
Korpralen Johannes Sjökvist, innehade här sin tjänst ända fram till 1886
Stugan hyrdes under många år i början av 1900-tals seklet ut till Erik Sjökvist f. 12 januari 1897, d.
28 september 1977 på Furulidens servicehem i Moheda och hans hustru Anna f. Bergh 18 augusti
1898, d. 28 september 1979 på Furulidens servicehem. I samband med regementets flytt till Växjö
1919, friköper Anna och Erik Sjökvist stugan från regementet som då ägde den. 1947 tillbygger
Sjökvist en vinkeldel, bl. a innehållande kök och en förstuga. Makarna kom att få fyra flickor, Stina
f. 1925, Märta f.1927, Majt f. 1930 och Inga f. 1933.
Erik var en mångsysslare och verkade inom många yrken, jordbruksarbetare, banarbetare,
skogshuggare, snickare/byggare, vägarbetare, slaktare m. m . På äldre dagar ägnade han sig mest åt
fisket i Dansjön, tillsammans med sina ”gubbkompisar”. på Heden.
1975 förvärvar barnbarnet Lars-Erik Pettersson f. 1947 och hans hustru Else Marie f. 1952 stugan av
morföräldrarna. Familjen har barnen, Magnus f. 1973 och dottern Maria f. 1976.
Familjen Pettersson har försålt stugan och bor idag i Alvesta. Därefter har stugan bytt ägare flera
gånger under ett antal år fram till våra dagar.
36
Dansjötorpet 1 (Soldattorp under Dansjö Norregård)
År 1880 flyttas stugan till sin nuvarande plats och fick namnet ”Dansjötorpet”. Stugan innehöll två
rum och ett litet kök och kom i slutet av 1800-talet, att bebos av Frans August Sjökvist och hans
hustru Karolina, samt sonen Erik f. 12 januari 1897. Till torpet hörde 3 ½ ha mark samt ladugård
med plats för 2 kor och en gris. På nedanstående kort som tagits 1920 ser vi de båda tämjda korna,
med Frans August stående i höhäcken med sitt spö, manande på sina kor att förpassa sig till andra
sidan vägen för ny hämtning av ett lass handslaget hö. I dörröppningen står hans älskade Karolina.
Sonen Erik, med pinnräfsa, stödjande sig mot den gamla dragkärran, väntar på att ekipaget ska
starta. 1930 tar sonen Erik över torpet efter sina föräldras bortång. I slutet av 1940- talet rivs stugan
av Erik som med sin hustru Anna flyttar in på torpet Spjutsberg, granne med Dansjötorpet. Efter
Eriks och Annas bortgång tar dottern Inga över Dansjötorpets tomt. Den lilla gamla anskrämliga
ladugården som låg utmed 125:an revs för bara några år sedan.
Det har berättats att dottern hade velat bebygga tomten med en ny stuga. Hon ansöker om bygglov
hos Alvesta kommun men får avslag med motiveringen: Alvesta ska byggas inifrån och ut, inte
utifrån och in. Gäller kanske än idag, eller?
Lillegård
Lillegård (Soldattorp nr 99)
F.d. soldattorp och uppfört under mitten av 1800-talet i timmerkonstruktion med rödmålad panel.
Till torpet kom, Olof Svensson 1697, Yngve Mårtensson 1709, Per Högman 1713, Jöns Persson 1718,
Johan Månsson 1725 f, 1706 (1733 satt Johan i arrest för någon förseelse) flyttade ifrån torpet 1740.
Ny soldat anlände 1741 vid namn Carl Nilsson Linnelöf f. 1723, Carl stannade tills 1772. Året efter
kommer soldaten Gustaf Svensson Rolig f. 1749 (1802 får han avsked på grund av blesserad i kriget
och blev rekommenderad till underhåll). 1803 kommer Jonas Svensson Svan f. 1778 och 1839
37
tillträdde soldaten Amund Nilsson Kronoberg f 16 juni 1816 i Slätthög. Han kom 1869 att ersättas
med Carl Johan Andersson Ryd, f. 1844, d. 1917 med hustru Sara Lisa f. 1838, d. 1926. Sonen och
sedermera konstnären Carl Ryd, växer upp här.
Stugan är tillbyggd 1908 och på 1940-talet bor Erin Henrietta Fuhr f. 1892, d. 1958 och Fredrik Fuhr
f. 1895, d. 1977 där. Fredrik var yrkesmålare, men hade också en liten speciell hobby som han
troligen var ensam om att utöva på Heden. Han var djupt intresserad av astronomi och
vetenskapen om himlakropparna och universums mysterium. På 1960-talet lät han bygga en
observationsplats (i alla hemlighet) på husets vind. Här kunde Fredrik, sedan sitta många
stjärnklara nätter i lugn och ro och beskåda ett oändligt universum. Rummet var försett med en
öppningsbar lucka i taket och på golvet stod hans stjärnkikare, riktad mot oändligt avlägsna
stjärnbilder.
Högalund
Högalund (soldattorp nr 100 under Dansjö Västregård 1697–1880)
F.d. soldattorpet nr 97 under Dansjö Västergård, sedan Högalund under Dansjö Norregård
Torpet är mycket gammalt och en av de första knektarna som flyttade in på torpet var
1697 Soldaten Käll Månsson, torpet kom sedan att utnyttjas av följande soldater.
1709 Soldaten Karl Larsson, f. 1695 (var borta före 1713)
1719 Soldaten Johan Jönsson, f. 1690 (1719 bedöms Johan som ofärdig och får avsked)
38
1721 – 1747 Soldaten Anders Månsson Nyman, f. 1700
1747 Soldaten Nils Persson Oxelgren, f. 1725
1779 – 1790 Soldaten Gabriel Jonsson, f. 1757 (d. 1790)
1790 – Soldaten Erland Glader Pihl, f. 1764
1817 kommer soldaten Carl Svensson Liten, f. 1790 (1817 får Carl båda fötterna förfrusna och måste
amputera båda, under kampanjen på Åland 1808 (Tjänat utmärkt väl och rekommenderas till
underhåll efter avslutad tjänst)
1845 – Soldaten Jon Nilsson Spjut, f. 18 augusti 1798 i Sjösås (1845 begär Spjut avsked vilket beviljas,
har tjänat utmärkt väl och rekommenderas till underhåll)
1851 – Soldaten Anders Pettersson Sjöblom, f. 10 maj 1835 i Lekaryd socken. (1876 insjuknar
Sjöblom och ställs på ett års förbättring av roten)
1882 – Soldaten Sven Sjöblom f. 1862
1880 flyttas torpet till sin nuvarande plats och kom under Dansjö Smedjegård.
Under 1886 – 1894 bebos torpet av soldaten och sockensmeden Sven August Johansson Sjöblom, f.
20 dec. 1861 i Bergunda och hans hustru Johanna Svensdotter, f. 15 sep. 1864 i Bergunda.
År 1886 friköper Sven August torpet och året därpå gifter han sig med sin Johanna. Den 6 augusti
1889 föder Johanna ett dödfött flickebarn. Efter denna tragiska händelse, föddes nu en rad
fantasiska barn, Elna Maria, f. 14 feb. 1890, Axel Gunnar, f. 14 maj 1892, Anna Albertina, f. 24 april
1894, Ernst Gottfrid, f. 5 maj 1899 ”gifte sig med Rosa och bosatte sig i stugan Betania”, Sigrid, f. 19
okt. 1901 ”gifte sig med bryggare Per Andersson i Växjö, där de också blev bosatta”, Gustav, f. 24
okt. 1903 ”gifte sig med Ellen och båda flyttar efter giftermålet till Ellens hem i Sköldsta”, Erik
Vilhelm, f. 17 okt. 1907 ”gifte sig med Elin och efter giftermålet bosatte sig paret i Lekaryd” och
Oskar Albert, f. 5 feb. 1911
Anna Sjöblom
På 1950-talet, säljer brodern Gunnar torpet till sina syskon Anna och Oskar. Gunnar flyttar in som
”hyresgäst” på det lilla torpet ”Grönadal” under Ryd Södregård, Åäng. De sista 20 åren av sitt liv
förbrände Gunnar sin kropp på en mängd starka drycker. Ofta sågs han i Alvesta körandes på sin
39
flakmoped, på äldre dagar något lättretad och tvär. Efter en tids sjukdom i början av 1960-talet
avlider Gunnar på Öjaby Sjukhem.
1952 tar syskonen Anna och Oskar Sjöblom över torpet. Båda syskonen förblev ogifta och kom att
bo kvar på torpet hela sitt liv. I den lilla ladugården hade Oskar och Anna ett par kor, en gris och ett
antal hönor. Anna verkade i sitt vuxna liv som hushållerska, för sin två bröder Oskar och Gunnar.
Syskonen var snälla och hade god hand med barn. I den stugan var man alltid välkommen.
Torpet ägs nu av syskonbarnet Roland Sjöblom, son till Gustav och Ellen Sjöblom i Sköldsta och
stugan bebos idag av barnbarnet Maria Sjöblom, f. 1969 med familj. Under 1990-talet har stugan
genomgått en större förändring i form av tillbyggnad och inre modernisering.
Betania
Betania
Huset fick sitt namn efter forna regementskyrkan Betania, som är en del av nuvarande Dansjö 6:18
Karlsro. Huset uppfördes 1922 av material från forna regementsbyggnader på Heden och innehöll 3
rum och kök, med en liten matkällare samt visthusbod med utedass.
Byggherrar var Frans August Sjökvist och sonen Erik Sjökvist, som ägde intilliggande Dansjötorpet
och det gamla forna soldattorpet Spjutsberg.
Under många år uthyrdes Betania till Rosa, f. 20 maj 1903 och Ernst Sjöblom f. 5 maj 1899 på
soldattorpet Högalund Kronobergshed.
Paret förvärvade fastigheten 1937 av Erik Sjökvist. Ernst som i ungdomen hade prövat på många
yrken gjorde också en avstickare till Stockholm, där han i början av seklet kom att jobba i en
förnämlig speceriaffär. Efter Stockholmsvistelsen flyttar han tillbaka till Kronobergshed och gifter
sig med Rosa.
Under många år kom han sedan att arbeta som tegelbruksarbetare på Gåvetorps Tegelbruk.
År 1931 föds dottern Maj Ingegärd.
Makarna flyttar inte ifrån sitt ”Betania” förrän ålder och sjukdom tog ut sin rätt. Rosa blev under
våren 1982 sjuk och kom till Växjö lasarett där hon avlider den 20 april. Ernst kom nu att leva
40
ensam kvar några år på ”Betania”, men flyttar 1984 ned till Furulidens servicehem i Moheda, där
han avlider 24 februari 1986, efter ett långt och strävsamt liv. Båda fick sin sista viloplats på
Lekaryd kyrkogård. Dottern Ingegärd, säljer samma år fastigheten till Hans Svensson f. 1948 med h.
Jannie, f. 1956 och familjens tre barn, Danne f. 1974, Anette f. 1977 och Lina f. 1984.
Ernst och Rosa Sjöblom
Minnet
Minnet (uppfört under Dansjö Stöfvagård1864)
41
Kom till släkten Kronsjö 1881, genom Anders Gustaf Kronsjö, f. 6 mars 1844. Kronsjö var
trumslagare vid Kronobergs Regemente som då hade sin övningsplats på Heden. Han avled 9
augusti 1912, i magkräfta.
1886 görs en ombyggnad av stugan då bl. a en övervåning tillkommer, stugan kom nu att innehålla
två lägenheter om 4 rum, 2 kök och 2 hallar. Samma år byggdes också ladugård för 2 nötkreatur och
en gris samt plats för ett antal hönor.
År 1946 förvärvar målarmästare Karl och Ester Kronsjö fastigheten.
Karl var f. 27 maj 1884, d. 17 oktober 1971. Ester var f. 27 oktober 1890 och d. 26 november 1977.
Makarna fick två barn, Essie och Ulla. 1955 genomgår åter huset en större genomgripande
ombyggnad och 1957 moderniseras el, vatten och de sanitära utrymmena.
Under andra världskriget bedrev Ester kafé i nedre högra delen av huset. Här kunde ”bassarna” få
en fika till en rimlig penning. Ester bakade själv vetebrödet, medan hon i ett litet glasskåp på
väggen förvarade småkakorna i form av mariekex, banankaka, citronkaka, chokladkaka, alla
inköpta i ”rulle” från kexbolaget i Göteborg. När det kom lite finare folk på besök, då kom också de
hembakade kakorna fram. Var någon sugen på en chokladbit kunde hon stilla denna längtan med
det som fanns i glasskåpet (godisbiten Plopp) á 15 öre st.
Både Karl och Ester var måna om att hålla en hög social standard, mer än många andra mäktade
med och besökare släpptes ogärna in köksvägen.
Detta gällde även barn som exempel sålde vykort, bonader, pynt etc. vid jul och påsk. De fick vara
vänliga att komma in via serveringen och snällt vänta tills Ester hade tid. Karl var mycket duktig
yrkesman och utövade sin målarskicklighet och blev känd bland småbrukarna för att i första hand
åta sig större måleriuppdrag. Hans prissättning omöjliggjorde hans tjänster bland de mindre
bemedlade. 1995 förvärvas fastigheten av Pierre f. 1961 och Britt-Marie Wilhelmsson, f. 1961 med
barnen, Sanna f. 1990 och Marcus f. 1993.
Höganäs
42
Höganäs (byggt under Dansjö Södergård)
Under 1940/50-talet bodde här syskonen Gerda och Ragnar. De drev sitt lilla jordbruk med ett par
kor och några ungdjur. Utöver sina egna sysslor på gården gjorde de alltid dagsverken på de
närliggande gårdarna i bl. a Uråsa. Två stilla och försynta människor som inte gjorde något större
väsen av sig. Alltid tillmötesgående och vänliga, mötte de alla människor med respekt. Huset är
sedan många år tillbaka inköpt av Alvesta Hundklubb.
Haganäs
Haganäs (Snus-Idas)
Stugan är bygd av Johan August Svensson f. 1862, med hustru Matilda Kristine Johansdotter f. 1860
på Dansjö Gård. Paret fick en dotter vid namn Ida Emilia Kristina f. 4 mars 1894 på Skarnen, d. 1991
på Högåsens serviscentrum i Alvesta. Ida kom att i hela sitt liv bo kvar i sitt lilla föräldrahem, utom
de sista åren av sin levnad. Föräldrarna som tidigare innehaft gården Skarnen, förblev en gård på
Kronobergshed som Ida alltid återvände till för att hjälpa till med gårdens sysslor. På 1940-talet då
Skarnen ägdes av fam. Lund, sågs hon alltid sommartid komma gåendes på grusvägen i
arbetskläder för ex hjälpa till vid höskörd och potatisplockning. Av familjen var hon en älskad
medlem som alltid var välkommen, omtyckt och mycket arbetsam.
Ida hade en liten speciell läggning, hon var inte speciellt förtjust i karlar. Kanske hade hon i unga år
när regementet fans på Heden, blivit bedragen av någon beväring. Det manliga släktet litade hon
inte på. De vuxna kunde ibland omnämna detta vid kalas och träffar, då hon alltid kom ensam. Men
– hon hade en benägenhet till, hon snusade och det måste varit mycket ovanligt bland kvinnfolket
på Heden. Där av namnet ”Snus-Ida” som byborna kom att ge henne.
43
Mellan hennes lilla stuga och Betania, fanns förr en liten upptrampad stig, tillkommen efter Idas
otaliga vandringar till Rosa och Ernst Sjöblom, för att dricka en kopp kaffe, äta nygräddade våfflor
och prata bort en stund.
Jag hade i mycket unga år hört talas om hennes syn på manfolk och inte glömt bort detta. Jag
besökte henne 1991 på Högåsen, för att tala lite med henne om hennes liv på Heden. Hon satt där i
en rullstol, välklädd och i en ålder av 97 år, lika som jag minns henne från barnsben. Jag försökte
prata med henne, men misslyckades, hon frambringade dock några obegripliga konstiga ljud som
jag inte kunde tyda. Jag satt där en stund vid hennes sida, tog upp namn som hon borde känna igen
från Kronobergshed, men ingen reaktion. Minns du Anna och Edmund Lund, dit du alltid brukade
gå, skomakare Petersson och hans Manda, sonen Arvid, kommer du ihåg Rosa och Ernst Sjöblom,
målare Kronsjö, slaktare Sjökvist, Ivan snickare, Gerda o Ragnar, dina grannar, hon bara stirrade på
mig. Så sa jag; minns du gubbarna på gamla ålderdomshemmet som låg nära din stuga, minns du
att flertal av gubbarna snusade, men fick inte spotta ut snuset inne på golvet för de siktade illa, när
de skulle nå spottkoppen som stod där.
De hade fått ovett för detta, men – de löste problemet och gömde sina snusdosor ute i fågelholkar,
tog sig en pris, lade tillbaka dosan och gick en runda på Heden och utmed stigen behövde de inte
sikta. Jag han inte riktigt till slutet, för strax innan tog jag Ida på handen för en klapp och adjö, då –
hör hon och förstår, hennes högerhand kommer blixtsnabbt mot mitt ansikte och hade jag inte varit
kvick nog och duckat, hade jag legat där på golvet med en färgad kind. Så var det bekräftat, trots
Idas höga ålder satt hennes takter i och jag blev ytterligare en erfarenhet rikare. Kom inte nära!
Daga-Mias
Väster om torpen Haganäs och Höganäs i liten bit ned i Uråsaskogen låg Daga-Mias. Här bodde
änkan Maria Dag och hennes dotter Anna. Maria var maka till soldat Jonas Dag, som innehade
torpet Lindsberg på Klasarna i Sköldsta. Maria gick vanligen under namnet ”Daga Mia”, hon var
född 6 augusti 1826 i Moheda. Föräldrarna var Jaen Månsson och Anna Johansdotter på Ryen under
Wegby Forsagård. Barnen var Anna Karolina Jonasdotter f. 25 augusti 1866 i Kvenneberga, Karl
Johan Jonasson f. 25 februari 1868 i Kvenneberga. Mor och dotter hade sitt huvudsakliga uppehälle
genom att laga strumpor åt närbelägna Kronobergs regemente. De fick 10 öre paret för lagningen.
Dottern Anna, flyttade till Skarnen på Kronobergshed. Stugan revs 1925-26.
Östra Fällan
Ett 100 tal m från ”Daga Mias” lilla stuga låg ytterligare en backstuga. Den har gått under namnet
”Karl Erlandes” eller ”Östra fällan”. Stugan revs i slutet av 1800-talet. Här hade bott
backstugusittaren Anders Olsson f. 1793 i Kvenneberga och hans maka Lisa Amundsdotter f. 28
februari 1802 i Slätthög. Barnen var Karl Erland f. 15 oktober 1842 i Kvenneberga, Daniel f. 26
december 1844. Daniel kom att utvandra till Amerika i början av 1860-talet. Det berättas att en
lantbrukare i Uråsa skjutsade honom till Växjö. Därifrån fortsatte han resan till Karlshamn med en
”Sillafora” (ett åkdon som skulle hämta sill i Karlshamn). På nedresan förekom ofta att dessa
transporter tog med sig människor som skulle utvandra till främmande land.
I kyrkoboken omtalas också att i stugan bodde en tid ”inhysejonet f.d. gardisten Karl Erland f. 15
oktober 1842, han kom alltså på ålderns höst tillbaka till sitt fädernehem.
Holtzas (byggt i slutet av 1800-talet)
Låg i nordvästra hörnet av nuvarande kursgårdens tomt .
Under 1930-talet bodde här fanjunkare Holtz, stamanställd på regementet i Växjö.
Han var stallfurir och fick som belöning, graden fanjunkare.
44
Stugan brann ned under 1950-talet och byggdes aldrig upp igen. På kortet nedan finns stugan
förevigad längst fram till höger.
Solebo
Solebo
Huset byggdes 1912 och är mera känt som konstnär Carl Ryds familjebostad. Carl föddes 1883 på
det lilla soldattorpet nr 98, Dansjö Lillegård. Han fick andra planer än att gå i sin faders fotspår.
Som ung började han ta kvällskurser i teckning och kom efter 20-årsåldern in på sin första
konstskola. Redan under 1910-talet finner vi honom i de mest radikala konstnärskretsar. Han vistas
ett otal gånger i Paris och tog starka intryck från äldre målare. 1912 återvänder han till Småland.
1917 gifter han sig med Karin Fuhr och 1918 föds dottern Sara-Lisa.
1922 bosätter sig paret på Solebo, där han i samband med tillbyggnad och renovering av stugan
också byggde sig en passande ateljé.
Det har berättats att familjen vid ett tillfälle skulle ha gjutjärnsluckor till sin kakelugn. Vid leverans
av luckorna tillfrågades Karin om de inte kunde kvitta kostnaderna för luckorna mot en tavla. Det
hade gått bra, sa Karin ”men så små tavlor som ett vykort har Carl aldrig målat”. Karin var känd för
att högt värdera sin makes konstverk. Dottern Sara-Lisa hade redan före 1940-talet lämnat
Kronobergshed och gift sig Örtenholm. Hon gick i sin fars fotspår och ägnade stor tid åt sitt måleri.
1940 får hon dottern Christina, som kom att växte upp hos sina morföräldrar på Solebo ända fram
till vuxen ålder.
Christina Örtenholm började första klass i Lekaryds skola 1947 och jag fick förmånen att under
många år traska den långa skolvägen från Kronobergshed till Lekaryds läroborg, tillsammans med
45
henne. Hon var lång, mörk och stilig. Självfallet hade även hon ärvt den konstnärliga ådran och jag
minns mycket väl att hon alltid fick stort A i teckning.
Solebo, ägs sedan många år tillbaka av familjen Birgitta och Lars Wilhelmsson.
Sara-lisa
46
Petersburg
Petersburg (Putt i Böttas) (Torp under Dansjö Stöfvagård)
Var det någon förr som undrade, vad Petersborg låg eller vilka som bodde där, sa man alltid – du
menar väl ” Putt i Böttas”. Det var Henrik som hade myntat uttrycket. Tillfrågades han om en detalj
som skulle återbördas till sin plats, svarade han som regel, ”läggna i böttan bara”.
Stugan är byggd under mitten av 1850-talet och låg under Dansjö Stöfvagård. I början av seklet
bodde Henrik Johansson, f. 30 juni 1882, d. 10 augusti 1950, med hustrun Hanna Augusta
Johansson, f. Sjöblom 10 januari 1872, d. 7 juli 1944. Båda försörjer sig som dräng och piga på Dansjö
Gård. Torparparet fick två döttrar som båda föddes på Petersburg. Serline och Anna.
Serline bodde hela sitt liv kvar på föräldratorpet och förblev ogift, tills hon på äldre dagar träffar en
friarherre. På 1950 och 60-talet jobbade hon många år hos Inga och Sture Blom, som drev
Grännaforsa Sjukhem. Hon minns sin barndom och ungdomstid med visst vemod. Utanför hennes
rumsfönster vajade linet om somrarna när hon var barn. Under många år i sin ungdom hade även
hon sina arbetsuppgifter på Dansjö Gård. Där bland vajande linblommor, under höloftets fot, möter
hon stunder som blir till ett kärleksfyllt barn. När majsolen lyser på Heden 1943 föder Serline sin
son Karl-Anders den 31 maj. Sonen omkommer 21 april 1963, i en tragisk trafikolycka vid Vita Bro i
Alvesta, då han var på väg till Tyrolen. Det blev en tung börda för Serline att bära och hon
återhämtade sig aldrig riktigt från den stora sorgen. Karl-Anders som hade bott hemma hos mor
hela sitt liv, lämnade nu ett för Serline obegripligt tomrum. Många år efter hans bortgång skötte
Serline om hans pojkrum – precis som hon alltid gjort. Hon ville inte riktigt acceptera att han för
alltid var borta ifrån henne. Varje år sedan han gick bort, tog de tunga stegen till Lekaryds
kyrkogård för att själv vårda graven.
47
Vid ett sammanträffande sommaren 2000, berättade Serline, hur ofantligt hårt hennes föräldrar fick
slita i sina dagar för lite mat och husrum. Själv fick hon som mycket liten följa med ut på åkrarna
och hjälpa till. Jag minns nog allt hur det var sa hon, det finns ingen levande människa mer än jag
kvar här som vet hur mycket lin vi dragit upp på de här fälten, där idag en del av Alvesta Golfbana
ligger. På den tiden var arbetarna dåligt klädda, matkost fick de inte förrän de hade utfört sitt
arbete. Idag du – är golfrännarna klädda i fina kläder och en del bär vita skor och jagar efter en liten
boll.
De har också satt upp en liten kaffestuga vid vägrenen – ja det är allt en bra tokig tid vi lever i. Tänk
om mina föräldrar hade fått se detta, då hade de inte fått någon ro över att se allt detta. Tänk vad
sten mina föräldrar har burit i sina dagar på de här åkrarna, ja – ja, en orka inte tänka på att, hur de
fick slita. Men du – varje tid har ju sitt och jag ska säga dig, det är rätt trevligt ändå här nu, jag är ju
aldrig riktig ensam här i skogskanten, nu springer det gubbar och kärringar här jämt kring stugan.
Du ska veta – jag har alltid trivts bra här på Heden och med folket på gården, de har jag alltid tyckt
om. Hon satt där Serline, på sin lilla ljugarbänk och hon såg, trots hög ålder, rätt förnöjsam ut.
Inne i stugan hade hon några katter som hon inte gärna släppte ut och som med tiden kom att
lämna oförglömliga doftspår efter sig i den lilla stugan.
Hur har du det annars med hälsan frågade jag? Hälsan i min ålder, nu som gammal kärring, mår
jag rätt bra, med undantag för nacken. Har du ont i nacken? Ja – de ska du veta, sitta här på bänken
varenda sommardag och spana upp mot himmelen efter de smidiga segelflygplanen, kan man då
bli annat än styvnackad!
Jag ser att ladugården är nedriven och att ett nytt uthus har blivit uppfört. Jo du – det kom till mig
en gubbe på 1970- talet som hette Valter Rörman. Han var f. 1906 och vi trivdes så bra ihop att han
stannade hos mig ända tills han gick bort 1993. Han var duktig och byggde sig en egen snickarlya
här på tomten och där tillbringade han många timmar med att förfärdiga en mängd träsaker. Efter
hans död sålde jag av alltihopa, inklusive innankråmet i boa, till en bonde i Ryd. Gubben min var
också en hejare på att fiska, ofta tillsammans med Erik Sjökvist och Oskar Andersson som hade båt i
Dansjön.
Det finns nog inte många levande kvar nu, som tagit så många och stora gäddor i Dansjön som de
här gubbarna. Kommer du ut något från stugan frågade jag? Det är inte ofta, de du – allting har ju
blivit så hemskt dyrt, så snart har jag inte råd att åka till kyrkogården där Karl-Anders ligger. Jag
får inte åka färdtjänst dit, det har kommunen bestämt, så jag måste ta taxi dit, och var tro du det
kostar? Jo du - 400 kr för att lägga ner en liten vinterkrans, det har jag inte råd att hålla på med.
Systern Anna flyttade ifrån Peterborg i unga år och blev gift med hyvelförare Melker Johansson i
Moheda. Sedan några år tillbaka vilar Serline på Lekaryd Kyrkogård, efter ett långt och strävsamt
liv på Heden, f. 20 augusti 1914.
Torpet Lilla Sandträdan
Detta var ett torp under Dansjö Stöfvagård och var beläget ca 300 m från Dansjö Gård norrut mot
Kronobergshed. Endast grunden finns kvar.
Här bodde f.d. soldaten Sven Andersson Bill f. 1791 i Lekaryd, d.1867 och hans hustru Katarina
Jonasdotter f. 1780, d. 1858. Fosterdottern Britta Stina Karlsdotter Bill f. 1829, växte upp på
Sandträdan. Troligen undervisade Britta Stina barnen i Lekaryd, eftersom hon år 1872 på
kommunens bekostnad fick gå en kurs i Växjö från den 2:e juli till den 26:e juli för att bli utbildad
till småskollärarinna. Kommunen visade henne sin uppskattning då hon år 1887 belönades med 25
kronor. Hon tjänstgjorde sedan som lärare fram till år 1892, då hon begärde åldersunderstöd från
stat och kommun. Året därpå avled Britta Bill.
48
Från Kungsholmens församling i Stockholm tog Britta Stina 1877 hand om barnhusbarnet Nr 3165,
Karolina Vilhelmina Asplund, som då var fyra år gammal. Karolina genomgick fullständig
lärarutbildning och tog sin examen i Växjö 1892, varefter hon tjänstgjorde i Lekaryd fram till år
1899, då hon flyttade från församlingen.
Torpet Trädan
Torpet Trädan tillhörde Dansjö Stöfvagård och låg i skogskanten, 50 meter väster om gamla vägen
Dansjö – Kronobergshed. Torpet revs och skogsplanterades efter den siste innehavaren. Det har
dock blivit delvis avröjt när golfbanan anlades. Synliga lämningar är husgrunden.
Torpets ålder är okänt. Här bodde på 1800-talet torparen Anders Johannesson f. 1818 i Lekaryd d.
1901 och hans hustru Katarina Olofsdotter f. 1820 I Öja, d. 1899. Anders och Katarina hade en
fosterdotter som kom till Trädan 1873, Eva Kristina Andersdotter f. 1859 i Väckelsång. Hon gifte sig
1884 med Johan August Jonsson f. 1863 i Lekaryd.
Johannesson efterträddes 1907 av Anders Gustav Amundsson Kronberg f. 1853 i Lekaryd. Han var
gift med Josefina Kristina Nilsson f. 1860. Makarna fick fem barn. Kronberg dog 1935, 13 år efter sin
hustru. I stugan bodde också en kort tid gevärshantverkaren Josef Lundbäck f. 1895, gift med Karin
Elisabeth Kronberg f. 1897.
Torpet Vedins
Ett torp under Dansjö Stöfvagård, blev efter många år en backstuga. Torpet låg nära
Kronobergshed. Ända fram till början av 1990-talet fanns de vackra rosenbuskarna kvar som enda
synliga bevis på stugans läge.
Kronohejderiddaren d.v.s. skogvaktaren, Peter Vedin f. 1772 i Nöbble, d. 1854 bodde här från år
1803. Samma år hade han gift sig med Jacobina Vilhelmina Josefina Norman från Högahult f. 1779
d. 1853. Hon kallades senare för ”Sophia”. Peter och Sophia fick 1803 sonen Gustav och 1806 sonen
Johan.
Gustav gifte sig 1831 med Karin Jonasdotter, som var f. 1807. År 1859 är han undanrymd till
Amerika där han vistas på obekant ort. Paret hade sex barn. En son, Johan Peter f. 1843 följer i
faderns fotspår och emigrerar till Nordamerika 1865. Karin och en av hennes tvillingdöttrar, Ulrika
f. 1832, bor kvar i backstugan. Den andra tvillingsystern Eva flyttade till Berga och gifte sig 1871.
Backstugan skänktes senare till Kronobergs regementes lägerkassa av systrarna Ulrika och Lovisa.
Deras mor Karin hade dött år 1887. Ulrika Vedin arbetade som uppasserska på Kronobergshed och
fick år 1890 medalj för 23 års tjänst. Lovisa Vedin var piga på Dansjö Gård och fick 1865 en son
Anders Gustav Andersson. Ulrika dör 1911 och Lovisa 1917.
Till denna lilla stuga kommer 1897 Ida och Nils Gustaf Nilsson. Ida var född i Kulla By Bästerna
Slätthög, 31 juli 1874, d. 11 oktober 1968 i Rottne och Nils Gustaf f. 27 maj 1871 i Ekna Tjureda, d. 15
mars 1938 i Gårdsby. När paret kommer till Vedinstugan som nygifta hade Nils Gustav fått
anställning som statardräng på gården och Ida som piga. Den 19 oktober 1898 föds sonen Karl
Johan. En vinterkväll 1900, bryter en våldsam brand ut på torpet, Ida och Gustaf med sonen på
armen fick hals över huvudet kasta sig ut, för att rädda sina liv. I den våldsamma branden kunde
Gustaf endast rädda sina väl slitna läderstövlar, vilka sedan kom att bli allt vad de fick med sig när
de blev tvungna att söka sig ett nytt dagsverkstorp. Stugan brann ned till grunden, men – de hade
sina liv i behåll. Utan ägodelar kommer de till Sörby Jonsgård i Söraby. Med tomma händer blev det
nu att göra nya dagsverken och skapa sig en ny tillvaro. Här föds sonen Axel August den 13 mars
49
1900 och sonen Anders Ludvig den 2 oktober 1901. Familjen kom sedan att få ytterligare 6 barn och
bosatte sig på torpet Lövskog under Gårdsby Gods.
Nils Gustaf och Ida Nilsson
Soldattorpet ”Konungsbacken”
I ekbacken på östra siden om 126:an, där ”Kungshögen” ligger strax norr om Dansjö Gård, låg förr
ett soldattorp kallat ”Konungsbacken”. Torpet omnämns första gången 1742, då gossen Anders föds
den 5 december, fadern var soldaten Giermund Krok, moder Maria Anderdotter.
Torpet kom under en mängd av år att skifta soldatfamiljer och många barn kom till värden, i det
lilla soldattorpet. Den 8 september 1753 föds sonen Pär, fader soldaten Jöns Lindgren och moder,
kvinnfolket Kirsti Andersdotter. Två år senare bor soldaten Nils Oxelgren där. Många har också gift
sig i stugan. I november 1747, avskedade soldaten Anders Humble, med änkan Kirstin Nilsdotter.
12 juni 1766 soldaten Petter Strand, med pigan Stina Påfwelsdotter. 26 maj 1771 avskedade soldaten
Håkan Fagerbom, med pigan Kirstin Andersdotter. 27 februari 1774 soldaten Gustaf Rolig, med
pigan Bengta Germundsdotter.
Det var också många som fick sluta sina dagar på det lilla torpet. Den 4 november 1782, dör änkan
Maja Månsdotter, 80 år gammal i wattensot. 6 oktober 1787 dör soldaten Pils dotter, Brita Stina 6 år
gammal. 2 april 1789, soldathustrun Elin Persdotter 42 år gammal, i lungsot. 25 oktober 1809,
soldatgossen Johannes Jonasson 3 år gammal, dör av kopporna.
50
När ni idag far förbi denna vackra ekbacke, öster om Alvesta golfbana, se in bland de ståtliga
ekarna och den vackra glittrande Dansjön. Se – de av slit och möda upplagda små stenhögarna, den
vackra stengärdsgården. Skänk alla dessa fattiga och strävsamma människor som en gång levat här
under 1700- och 1800-talets oumbärligt fattiga förhållanden, en tacksamhetens tanke för den vackra
plats de lämnat efter sig.
Smedtorpet (under Dansjö Stöfvagård)
Jag kan bara inte ta förbi dessa små stugor som låg nära gården utan att nämna dem här. Det är av
två olika anledningar, vilka av oss hade sådana faddrar som när gossen Gustav Erik föds den 5
oktober 1808 på Smedtorpet. Föräldrarna var smeden Peter Holmgren med hustru Christina
Måndotter.
Faddrarna var, LANDSHÖFDINGEN OCH KOMMENDÖREN HERR GREFVEN CARL B.
MÖRNER, ÖFVERSTEN GREFVEN GUSTAF MÖRNER, HERR GREFVEN AXEL GABRIELSSON,
HERR GREFVEN ELIAS MÖRNER, FRU GREFVINNAN GUNILLA PÅ OCH FRÖKEN SOPHIA
MÖRNER PÅ GÅFVETORP.
Smedstugan under Dansjö Stöfvagård
Den 29 april 1819 föds sonen Fredric, fadern blev inte omnämnd, modern var Stina Peterdotter och
faddrarna var av mera normal standard.
JOHAN PERSSON I LEKARYD PRESTEGÅRD. DRÄNGEN ANDERS GUMMESSON LEKARYD
PRÄSTEGÅRD. DRÄNGEN JOHANNES PETERSSON I SMEDSTUGAN. HUSTRUN CAISA
SVENSDOTTER I HUMLARYD. PIGAN CAISA GERTONSDOTTER I PRESTEGÅRDEN OCH
PIGAN MARTHA CATHARINA JÖNSDOTTER I SMEDSTUGAN
Här på Lekaryd kyrkogård vila många av de som en gång levde sina liv på Kronobergshed
51
Augusta Andersson
52
53
54
Moheda Kyrkogård