1. No category

NORDISK-KATOLSKA KYRKAN
GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION
STOCKHOLM
TRONS GRUNDER
- en kort introduktion i Kyrkans tro i fem punkter
samt några viktiga texter och böner
NORDISK-KATOLSKA KYRKAN I SVERIGE
GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION I STOCKHOLM
www.nordiskkatolsk.se
Sammanställd 2011-05-28 av F. Matteus Maria Furemalm
Reviderad 2013-08-05 av F. Matteus Maria Furemalm
2
1
Kyrkan är nu en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka (d v s enligt orden i den nicaenskkonstantinopolitanska trosbekännelsen, som delas av samtliga stora kyrkosamfund; se
nedan s. 14). Kyrkan är EN, emedan det bara finns en enda Kyrka, KRISTI KYRKA, som
grundades av Jesus Kristus själv. Kristi Kyrkas uppfattning om sig själv, vilar på denna
grundföreställning, att Jesus Kristus grundade en konkret och synlig Kyrka, vars enda
överhuvud är Jesus Kristus själv. Åt denna gav han fullmakten att förkunna hans sanning
intill tidens ände och i Kyrkan har den obrutna linjen från apostlakyrkan bevarats. Denna
Kyrka är också, med aposteln Paulus’ ord ’Kristi Kropp’, med Kristus som huvud (jmf. t ex 1
Kor. 10: 16; 1 Kor. 12: 12-31; Ef. 4: 1-13), och tempel för den Helige Ande, varför Kyrkan
också kallas HELIG. Det som gör Kyrkan till en transcendent enhet är den gemensamma,
sanna bekännelsen till Herren Jesus Kristus och det gemensamma, sakramentala och
andliga livet i honom.
Kyrkan kallas även KATOLSK (ungefär ’för/över/av alla/allt’; eller i svenskkyrklig tradition
’allmännelig’), vilket betyder att den är universell, och menad för alla människor, men också
att den sträcker sig över hela världen och är en och samma Kyrka för alla människor. De
olika lemmarna i Kristi Kropp förenas av kärleken till Gud och varandra. De som flyttat bort
från det jordiska livet har inte upphört att vara medlemmar i Kyrkan. De har endast
överflyttat från Kyrkans synliga, jordiska del, till dess osynliga, himmelska del.
Kyrkan kallas slutligen också APOSTOLISK, därför att den grundades på apostlarna, Jesu
egna lärjungar, och det var apostlarna som gav Kyrkan en fast ordning. I Kyrkan har
apostlarnas muntliga och skriftliga undervisning bevarats och kommer att bevaras
oförändrad i alla tider. Kyrkan leds av Kristus själv genom Kyrkans biskopar, som var för
sig, på sin plats eller i sin provins, representerar Kristus och hans Kyrka. Kristus utvalde sina
apostlar och apostlarna utvalde och bemyndigade sedan själva, genom handpåläggning
och Helig Ande, andra ledare för Kyrkan, biskopar, vilka kunde hjälpa och ersätta dem
själva. Dessa biskopar tillsatte i sin tur nya biskopar etc., och på så sätt har den apostoliska
ledningen genom handpåläggningen och enheten i tron bevarats i en obruten kedja inom
Kyrkan.
Alla kristna betraktar sig som ’katoliker’, oavsett de olika namn som kyrkorna använder sig
av för att beteckna sig själva med, då vi alltså bekänner att vi är just detta i den gemensamma Trosbekännelsen, men inom Kristi Kyrka finns olika delar, såsom den romerskkatolska kyrkan, den nordisk-katolska kyrkan, de olika bysantinska, ortodoxa kyrkorna (t ex
den grekisk-ortodoxa och den rysk-ortodoxa), de orientaliska (eller österländska) kyrkorna
(t ex den armeniska, den syrisk-ortodoxa och den koptisk-ortodoxa).
3
Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan (d v s egentligen ’den katolska kyrkan av
romersk rit’) som har biskopen av Rom, påven, till överhuvud för hela kyrkan (och även på
vissa andra, smärre punkter skiljer sig från de övriga kyrkorna), är den nordisk-katolska
kyrkan, de bysantinska, ortodoxa kyrkorna (som ibland tillsammans, något felaktigt, kallas
för den östliga eller grekisk-katolska kyrkan) och de orientaliska kyrkorna, var och en av
dem självständiga och oberoende kyrkor (s k ’autokefala kyrkor’), men som sinsemellan
ofta står i gemenskap (’kommunion’) med varandra.
Orden KATOLSK och ORTODOX, betecknar olika saker och är egentligen inte motstående
begrepp. ’Ortodox’ är ett grekiskt ord och betyder ungefär ’rätt troende’ eller ’rätt lärande’
eller ’rätt lovprisande’ (till skillnad från ’heterodox’ som ibland används för att beteckna
’oliktänkande’, d v s med en annan tro än Kyrkans traditionella). Därför kan alla ortodoxa
kristna också betrakta sig som ’katoliker’, vilket man alltså gör, och de som tillhör någon av
de kyrkor som använder ’katolsk’ i sitt namn kan också betrakta sig som just ’ortodoxa’, då
i förhållande till läran och traditionen.
Så betraktar sig Nordisk-katolska kyrkan som ortodoxa katoliker av västlig tradition och rit.
Vi är, traditionellt, historiskt och geografiskt, en del av Roms patriarkat och ser biskopen av
Rom, Västerns patriark, även som vår högste ledare och vår patriark. I somliga provinser av
vår kyrkogemenskap står vi dessutom i partiell interkommunion och sakramentsgemenskap
med biskopen av Rom och den romerska delen av den katolska kyrkan, något som vi i
praktiken verkar för överallt där någon del av vår kyrkogemenskap är verksam, och vi
erkänner överallt med självklarhet varandras vigningar, ämbeten och sakrament såsom
giltiga. Dock erkänner vi, med de ortodoxa kyrkorna, inte de olika förändringar i trosinnehållet som ägt rum efter brottet med den östliga, ortodoxa kristenheten på 1000-talet
och inte heller de olika s k ’dogmer’ som under de lokala koncilierna Vaticanum I och
Vaticanum II ensidigt deklarerades av de biskopar som då satt på Petri stol, utan vi
fasthåller vår tro och lära vid det som tidigare var den i sanning ’katolska’ tron även i
Västerns patriarkat.
När det gäller firandet av gudstjänsten och det språk man använder sig av i gudstjänsten,
finns också skillnader mellan de olika kyrkorna i Kristi Kyrka. Vissa av de katolska kyrkorna,
såsom t ex den nordisk-katolska kyrkan, delar också sin teologi och lära med de ortodoxa
kyrkorna, men firar gudstjänsten huvudsakligen enligt västlig rit, medan de unierade
kyrkorna (ibland benämnda östkatolska eller orientalisk-katolska kyrkor), d v s kyrkor av
östlig rit som till skillnad från de andra ortodoxa kyrkorna erkänner den romersk-katolske
påvens överhöghet och står i kommunion med honom (t ex den maronitiska, den kaldeiska,
den grekisk-melkitiska och den unierade syro-malankariska), delar sin teologi och lära med
den romersk-katolska kyrkan men firar sin gudstjänst enligt östlig rit.
4
Tillsammans med de ortodoxa kyrkorna, ser Nordisk-katolska kyrkan Kristi Kyrka som en
gemenskap av administrativt oberoende eller självständiga, lokala kyrkor, förenade i tro,
sakrament och kanonisk disciplin, men där varje kyrka åtnjuter rätten att själv välja sitt eget
överhuvud och sina biskopar. Traditionellt har patriarken av Rom, påven, ett visst ’primat’
bland de övriga patriarkerna i de fornkyrkliga patriarkaten (Alexandria, Antiokia, Jerusalem
och Konstantinopel), i det att han som Roms biskop åtnjuter speciella privilegier som ’den
främste bland jämlikar’ (på latin ’primus inter pares’) vad gäller t ex ordförandeskap vid
ekumeniska koncilier, väktare av den katolska tron, besvärsinstans vid teologiska strider
och Kristi Kyrkas främste talesman, men påven besitter därvid ingen direkt doktrinär eller
administrativ auktoritet och inte heller är han överställd någon av de andra patriarkerna
eller biskoparna, så att han på något sätt skulle kunna ingripa i de andra biskoparnas
suveränitet i sina respektive stift, provinser eller kyrkor.
5
2
Den av Gud uppenbarade sanningen fasthålls av Kyrkan i den heliga TRADITIONEN, som
även innefattar den HELIGA SKRIFT, Bibeln, som tillkommit i Kyrkans kontext och som
fortsatt leder sin rätta uttolkning från Kyrkan och dess biskopar. I kristen tro är GUDS ORD
alltid Kristus själv. Det kan aldrig vara Guds ord, Bibeln ensam eller ’Skriften allena’, eller
vår egen tolkning av densamma, som är grunden för vår tro. Därför ’tror’ Kyrkan s a s inte
på Bibeln, utan fastmer på Gud, genom Sonen, Jesus Kristus. Skriften är som Guds ord alltid
förankrad i GUDS ORD, utgående från Kristus genom Kyrkan, som är KRISTI KROPP. Om
Bibeln, utan anknytning till Kyrkan som Kristi Kropp, förstås och tolkas såsom i ett vacuum,
för sig själv och utanför Kyrkans gemenskap och sammanhang, leder det ofelbart till en
mängd heresier som är mer beroende av människan och människans tolkningar än av Guds
uppenbarade ord i Herren Jesus Kristus.
I den heliga Skrift bevaras de Guds ord som skrivits ned av heliga apostlar och profeter
under inverkan av den Helige Ande. Kristi Kyrka tror att Bibeln har tillkommit genom
gudomlig inspiration och den Helige Andes verk, och håller därför Bibeln som sin främsta
bekännelseskrift och som en del av Guds uppenbarelse, men anser alltså också att GUDS
ORD inte bara är Bibeln, utan först och främst Sonen, ’ORDET’ (på grekiska ’Logos’). Sonen
uppenbarar sig inte bara i Bibeln, utan ännu tydligare och mer genomgripande i Kyrkans
gemenskap.
I den heliga Traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och sedan
givit vidare till Kyrkan i lära och levnad, och som av Kyrkan, alltid, överallt och av alla,
uppfattats såsom överensstämmande med Kyrkans tro. Då Kyrkans Tradition är äldre än
den bibliska kanon, ses Bibeln mer som en del av Kyrkans Tradition än som dess
allenarådande fundament. Kyrkan avvisar därför också med självklarhet den subjektiva,
lutherska heresin om ’Skriften allena’ (’sola scriptura’), då denna dogm inte går att leda i
bevis vare sig med hjälp av Bibeln själv eller fädernas skrifter. Traditionen och Skriften
motsäger dock aldrig varandra.
Vid sidan av Bibeln, är andra viktiga, skrivna källor, även besluten från de sju ekumeniska
koncilierna, kyrkofädernas övriga skrifter och sådana kanoniska dokument från lokala
koncilier som vunnit inflytande över och godtagits av hela Kristi Kyrka.
Kyrkans grundläggande katolska och apostoliska tro och Kyrkans Tradition rörande Gud,
Treenigheten, skapelsen, inkarnationen, Kyrkan och frälsningen, uttrycks enklast och klarast
i Kyrkans TROSBEKÄNNELSER, varav de främsta är de tre fornkristna s k ’huvudsymbola’,
d v s den nicaensk-konstantinopolitanska (’Nicaenum’; som alltid används i Kyrkans huvudsakliga mässfirande), den apostoliska (’Apostolicum’; som alltid används i Kyrkans dop) och
6
den athanasianska (’Athanasianum’; som sällan används liturgiskt utan numera främst som
en lärosammanfattning). Endast Nicaenum godtas av samtliga kyrkor, varför denna intar en
särställning bland Kyrkans bekännelse (även om den romerska-katolska kyrkan och de
kyrkor som är unierade med Rom, har ett tillägg, ’filioque’ (’och av Sonen’), i Nicaenums
tredje artikel om Andens utgående, ett tillägg som inte godtas av de ortodoxa eller
orientaliska kyrkorna och inte heller av nordisk-katolska kyrkan). Kyrkans trosbekännelser
utformades av de heliga kyrkofäderna på de första ’ekumeniska’, d v s allmänna och för
hela Kyrkan bindande kyrkomötena på 300- och 400-talen.
7
3
I trosbekännelsen bekänner vi vår tro på Gud, Skaparen, vi bekänner Jesus Kristus som vår
Herre och Frälsare och vi bekänner oss vara medlemmar i den apostoliska Kyrkan, till vilken
vi förenats genom dopet. Slutligen bekänner vi att målet för detta liv på jorden är det eviga
livet i Guds rike, dit vi kommer efter de dödas uppståndelse och den yttersta domen.
Kristi Kyrkas centrala dogm är tron på ’DEN HELIGA TREENIGHETEN’ - Gud Fadern, Gud
Sonen och Gud den Helige Ande - tre gudomliga personer i ett enda väsen, samt tron på
Kristus som Guds inkarnation och därmed på hans två naturer - gudomlig och mänsklig två naturer i en person. Gud, den allsmäktige, är vår himmelske Fader. Han har skapat
allting, både det synliga och det osynliga och ingenting finns till som inte skapats av
honom.
Till den osynliga världen hör ÄNGLARNA, som Gud skapade allra först. Änglarna är
andeväsen, Guds sändebud, som inverkar på människorna och hela folkgrupper enligt Guds
heliga vilja. Varje människa har en skyddsängel, som beskyddar henne, hjälper henne och
inger henne goda tankar. Alla änglar skapades goda. Men en del av dem använde sin fria
vilja till att i högmod uppresa sig mot Guds vilja. Därför avföll de och blev onda. De onda
andarna försöker ständigt locka människan till sig, bort från Gud.
Efter den osynliga världen skapade Gud den synliga världen och människan till sin avbild,
alltså med fri vilja. Och fastän människan föll för den ondes frestelse, så övergav Gud henne
ändå inte, utan söker ständigt att resa henne upp igen, till hennes ursprungliga tillstånd.
Människans yttersta mål med sin existens är hennes ’gudomliggörelse’ (’theósis’), d v s att
avbilden skall växa till likhet, att vi alla skall helt och hållet fyllas av Kristus själv.
För att allt detta skulle bli möjligt, sände Gud sin enfödde Son, som själv är Gud, vår Herre
Jesus Kristus, till jorden och genom den Helige Ande föddes han som människa av
Jungfrun Maria. Han gav oss sitt evangelium (’det glada budskapet’) om frälsning och om
Guds rike. Han grundade sin Kyrka med apostlarna som grundvalar och förmedlade till dem
allt som de behövde för att vittna om honom och om Guds frälsningsverk med människan.
Han offrade sig frivilligt på korset för att försona människan med Gud. Han uppstod från
de döda, besegrade djävulen och döden, och lät också oss uppstå från döden. Han for upp
till himmelen och öppnade åter himmelrikets port, som varit stängd för oss av synden. Han
skall komma åter för att döma levande och döda och upprätta sitt kosmiska rike.
8
4
Den första Pingstdagen nedsände Jesus den HELIGE ANDE till sina lärjungar. Den Helige
Ande förenar oss med Kristus, såsom man fäster en gren vid ett träd. Den inympade grenen
får livssaft från trädet och börjar leva ett gemensamt liv med detta. Likadant får den som
förenas med Kristus sin livskraft från honom och börjar leva hans eviga liv. Den Helige
Andes nåd eller Guds kraft får vi del av i de heliga mysterierna eller sakramenten, som
Jesus Kristus själv givit oss. De främsta av dessa mysterier är DE SJU SAKRAMENTEN och de
första tre av dessa är nödvändiga för vår frälsning.
1. I DOPET renas människan från ursyndens skuld, föds till ett nytt, andligt liv och blir en
kristen. Dop sker med fullständig nedsänkning eller vattenösning.
2. I KONFIRMATIONEN (även kallad ’krismering’ eller ’myrrhasmörjelse’) får den döpte den
Helige Andes kraft att motstå frestelserna och att leva det nya livet i Kyrkans gemenskap.
Konfirmationen sker normalt i anslutning till dopet eller då en döpt vuxen upptas i Kristi
Kyrka.
3. I NATTVARDEN tar den kristne del av Kristi verkliga kött och blod, förenas med honom
till kropp och själ och får därigenom del av det eviga livet.
4. I BOTEN eller syndaförlåtelsen (även kallad ’bikt’) får den som med en uppriktig ånger
bekänner sina synder för biktfadern, genom honom förlåtelse, av Kristus själv.
5. I PRÄSTVIGNINGEN får en därtill utsedd och lämplig man av den Helige Ande genom
handpåläggning av en biskop, rättighet att fira Nattvarden och förvalta mysterierna (utom
prästvigningens sakrament som alltid förvaltas av biskopen).
6. I ÄKTENSKAPET vigs en man och en kvinna av Kristus själv till ett gemensamt liv i kärlek
samt för att, enligt Guds vilja, ta emot och fostra sina barn.
7. I DE SJUKAS SMÖRJELSE eller oljesmörjelsen ges en sjuk människa Guds kraft att åter bli
frisk till ande och kropp.
Kristi Kyrka ser sakramenten som tecken (ord och handlingar) som kan uppfattas med våra
sinnen och som är tillgängliga för vår mänskliga natur så som vi nu känner den. De
meddelar på ett verksamt sätt den nåd som de betecknar i kraft av Kristi handlande och
den Helige Andes makt. Frälsningens medel, mysterierna, förvaltas av Kyrkan och av
hennes ämbeten. Därför måste den som vill bli frälst från synden och döden höra till Kristi
Kyrka.
9
5
För varje medlem i Kristi Kyrka, som vill få del av det eviga livet, är ’KRISTI EFTERFÖLJELSE’
nödvändig. Att följa efter Kristus, betyder, att med fast tro på honom som vår Frälsare och
med honom som högsta exempel, aldrig tveka att göra hans vilja, försaka sig själv, outröttligt kämpa mot de onda böjelserna och ständigt göra bättring. Ingenting av detta kan man
göra utan hjälp av Guds nåd.
Av kärlek till oss lät sig Kristus frivilligt korsfästas; det var hans stora kärleksverk. Därför bör
vi visa vår kärlek till honom och vår vilja att följa hans bud genom kärleksverk till våra
medmänniskor. Därvid får vi inte tveka att offra vår egen trevnad, våra egna önskningar,
och slutligen vårt eget liv. Inte heller detta kan göras utan hjälp och kraft från Kristus själv.
Genom bönen står vi i ständig förbindelse med Kristus. I bönen lovprisar vi Guds fullkomlighet, tackar honom för hans stora godhet och ber honom om hjälp i våra andliga och
kroppsliga behov. Utan bön kan vi inte lära känna Gud. Till den inre bönen sluter sig den
yttre, ty Gud har skapat oss med både själ och kropp. Därför ber vi inte bara med tanken
utan samtidigt med ord och rörelser och gärningar. Korstecknet är de kristnas heliga
tecken. När vi gör korstecknet minns vi den korsfäste och uttrycker vår vilja att överlämna
oss åt honom.
Det finns människor som offrat hela sitt liv åt att följa Kristus. En del av dem har utvalts av
Gud till kyrkans heliga och dessa kallar vi HELGON. Främst av dem är naturligtvis Jesu mor,
vår allraheligaste Gudsmoder och ständigt rena jungfrun MARIA, som vi kallar ’Theotókos’
(ungefär ’den som framfödde Gud’).
Kristi Kyrka vördar Jungfrun Maria som den högst upphöjda och ärade människan i Kyrkan.
Maria är enligt Kyrkans tro Jesu moder och därmed också Guds moder i tiden och i evighet,
men som vår Herre och Frälsares moder är hon även Kyrkans moder och alla troendes
moder. Hon har enligt Guds vilja beretts en föregripande delaktighet i den frälsning som
alla människor är kallade till, då hon under sitt jordiska liv undanhållits syndens verk och
efter sin död med kropp och själ upptagits till himlen som den första människa som nått
det himmelska målet, och hon vördas därför som en förebild och förebedjerska och som
’Himlens Drottning’, delaktig i vår frälsning tillsammans med och genom sin Son, Jesus
Kristus och medverkande i den förmedling av Guds nåd som delgivits oss genom hennes
födelse av vår Herre.
Till de heliga hör också profeterna, apostlarna, kyrkofäderna, martyrerna, bekännarna,
undergörarna och många eremiter och munkar, som har dragit sig bort till kloster och
ökentrakter för att helt få ägna sig åt bön och kamp mot det onda.
10
De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden
överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem
om deras förböner och deras hjälp i våra egna böner. Den nåd, som Gud låtit dem få del av,
berör hela människan, både själen och kroppen. Därför är också deras jordiska rester eller
deras s k ’reliker’ heliga. Vidare vördar vi bilder av Kristus, Gudsmodern, änglar och heliga
människor. De kallas IKONER och vi bevarar dem i våra kyrkor och hem och ber framför
dem som ett tecken på att vi alltid tar emot de heliga sändebud som Gud sänder oss. De är
synliga bilder av Guds osynliga nåd och ständiga, osynliga närvaro.
Vi ber också för de DÖDA. Bönen för de döda förenar oss med dem som vi älskar här på
jorden och i himlen, ty för Gud är ingen död, vare sig de befinner sig här på jorden eller i
himlen hos Gud och kärleken dör aldrig. På samma sätt som bönen till änglarna och de
heliga, så förenar också bönen för de döda den jordiska delen av kyrkan med den
himmelska. I Kristi ljus och kärlek förenas allt till en enda stor enhet - Kristus själv, som är
hans heliga Kyrka.
11
Tio Guds bud
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn,
ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
4. Visa aktning för din far och din mor,
så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna,
hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
(2 Mos. 20: 2-17; 5 Mos. 5: 6-21)
Välsignelsen
Herren välsigne er (mig/oss) och bevare er (mig/oss).
Herren låte sitt ansikte lysa över er (mig/oss) och vare er (mig/oss) nådig.
Herren vände sitt ansikte till er (mig/oss) och give er (mig/oss) frid.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
(jmf. 4 Mos. 6: 24-26)
’Herdepsalmen’
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter
mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till
ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din
stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud
med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i
mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
(Ps. 23)
’Gyllene regeln’
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
(Matt. 7: 12)
’Lilla Bibeln’
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte
skall gå under utan ha evigt liv.
(Joh. 3:16)
12
Herrens bön
Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.
(Matt. 6: 9-13; Luk. 11: 2-4)
Jesus är vägen, sanningen och livet
Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
(Joh. 14: 6)
Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,
och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.
(Joh. 11: 25-26a)
Det dubbla kärleksbudet
Du skall älska Herren, din Gud,
med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
Du skall älska din nästa som dig själv.
(Matt. 22: 37, 39)
Dop- och missionsbefallningen
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på
jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den
heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla
dagar till tidens slut.”
(Matt. 28: 18-20)
Nattvardens instiftelseord
Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och
sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse.”
Likaså tog han kalken, tackade och gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av den alla. Denna
kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas
förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.”
(Matt. 26: 26-28; Mark. 14: 22-24; Luk. 22: 17-20; 1 Kor. 11: 23-25)
13
Den nicaensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen och tagit mandom
genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall vara någon ände;
och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras,
och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse
och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.
Den apostoliska trosbekännelsen
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,
syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
14
Morgonbön
Tack, käre himmelske Fader,
för att du i natt har bevarat mig för allt skadligt och farligt.
Jag ber dig om skydd också i dag mot synd och allt ont,
så att jag får leva efter ditt sinne.
I dina händer anförtror jag mig med kropp och själ och allt.
Låt din helige ängel vara med mig så att ondskan inte får någon makt över mig.
I Jesu namn.
Herrens bön, Välsignelsen och korstecknet
Aftonbön
Vaka över oss, Herre, himmelske Fader,
och bevara oss för allt ont, både till kropp och själ.
Giv oss nåd att i denna natt tryggt vila under ditt beskydd.
Och när en gång vår sista afton kommer,
låt oss då få somna i din frid, att vi må vakna till din härlighet.
Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Herrens bön, Välsignelsen och korstecknet
Aftonbön för barn
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, Fader vår.
Ära (’Gloria’)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara,
från evighet till evighet. Amen.
’Jesusbönen’
Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.
Var hälsad Maria (’Ave Maria’)
Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig.
Välsignad är du bland kvinnor
och välsignad är din livsfrukt, Jesus.
Heliga Maria, Guds Moder.
bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen.
15
Under ditt beskydd (’Sub tuum refúgium’)
Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds Moder;
vänd dig inte ifrån våra böner i all vår nöd,
utan rädda oss alltid ur alla faror,
du ärorika och högt välsignade Jungfru.
--Vår drottning, beskyddarinna och hjälp;
försona oss med din Son, anbefall oss åt din Son,
för oss fram inför din Son!
Guds helige ängel (’Ángele Dei’)
Guds helige ängel, min beskyddare;
upplys, försvara, styr och vägled mig,
som genom Guds godhet blivit anförtrodd åt dig. Amen.
Bordsböner
Före maten:
L: Allas ögon väntar efter dig,
A: och du ger dem deras mat i rätt tid.
L: Du upplåter din hand
A: och mättar allt levande med nåd.
(Ps 145:15)
Därefter en av följande böner eller fri bön:
L: Gud, se i nåd till alla som hungrar och lider nöd.
Ge oss tacksamma hjärtan och välsigna oss och dessa dina gåvor
som vi tar emot ur din milda hand.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
eller
L: Herre, vår Gud, du älskar din skapelse,
du mättar himmelens fåglar och kläder liljorna på marken.
Välsignad är du för jordens frukt och för den måltid vi skall äta.
Låt ingen sakna mat och husrum.
Om detta ber vi genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Efter maten:
L: Tacka Herren, ty han är god,
A: ty hans nåd varar evinnerligen.
(Ps 118:1)
L: Välsignad vare du, Herre vår Gud, världens konung,
som låter bröd framgå ur jorden. Amen.
16
De sju lasterna eller dödssynderna
Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Likgiltighet.
Andens nio frukter
Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet, Självbehärskning.
(Gal 5:22-23)
Bikt
Bikt är en väg till försoning med Gud och med sig själv. Att gå till bikt innebär att man
vägrar slå sig till ro med sina dåliga sidor. Den som önskar bikta sig kontaktar en präst.
Korstecknet
Korstecknet görs genom att man viker in lillfingret och ringfingret i höger hand och för
samman de andra fingrarna samtidigt som handen rörs från pannan till bröstet och därefter
från den vänstra axeln till den högra (enl. västlig trad.) eller från den högra axeln till den
vänstra (enl. östlig trad.).
Korstecknet kan t ex göras: vid morgon- och aftonbön, när man går in i en kyrka, vid
uttrycket ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”, sedan man tänt ett böneljus,
före och/eller efter det att man tagit emot nattvardsgåvorna.
Korstecknet är en påminnelse om att vi är döpta i Faderns och Sonens och den helige
Andes namn, en bekännelse att vi tror att Jesus dog för oss på korset och en bön om Jesu
beskydd.
De tre uppåtriktade fingrarna påminner oss om treenigheten: Gud är Fader, Son och Ande.
De två inåtböjda fingrarna påminner oss om att Jesus är både Gud och människa.
17
NORDISK-KATOLSKA KYRKAN
VI ÄR...
- en sakramental, episkopal och apostolisk kyrka, i den odelade Kyrkans tro
- nordisk-ortodoxa katoliker av västlig rit och tradition
- katolska, men mer nordiska än romerska
- ortodoxa, men mer västliga än östliga
- evangeliska, men inte protestantiska
- karismatiska, men inte pentekostala
VI BEKÄNNER...
- fornkyrkans samtliga sju ekumeniska koncilier
- de traditionella sýmbola; Nicaenum, Apostólicum och Athanasiánum
VI FÖRVALTAR...
- samtliga av Kyrkans sju, traditionella sakrament
- samtliga av Kyrkans traditionella minores- och majoresvigningar
VI VILL...
- leva det kristna livet i kärlek för Kyrkans både östliga och västliga arv
- bevara den nordiska och evangeliska traditionen i vårt andliga liv
- värna vår psalm- och hymnskatt, tidegärds- och själavårdstradition
- representera den ursprungliga, ortodoxa, katolska tron i Sverige
- stå fasta i samma tro som en gång kristnade vårt land
VI ERBJUDER...
- en varm och välkomnande församlingsgemenskap
- en plats för andlig växt och fördjupning
- en möjlighet att "andas med kristenhetens båda lungor"
18
GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION
ÄR DEN SVENSKA MODERMISSIONEN FÖR NORDISK-KATOLSKA KYRKAN,
SOM TILLSAMMANS MED (POLISH) NATIONAL CATHOLIC CHURCH
OCH FREE CHURCH OF ENGLAND
BILDAR ’UNION OF SCRANTON’; SCRANTONUNIONEN,
EN KYRKOGEMENSKAP AV ORTODOXA, GAMMALKATOLSKA OCH ANGLOKATOLSKA KYRKOR,
MED, AV SÅVÄL DEN ROMERSK-KATOLSKA SOM DE ORTODOXA KYRKORNA,
ERKÄND, APOSTOLISK SUCCESSION, VALIDA ÄMBETEN OCH SAKRAMENT.
Nordisk-katolska kyrkan (NKK) är en nordisk-ortodox, traditionell, katolsk kyrka av västlig rit,
en sakramental, episkopal och apostolisk kyrka, i den odelade Kyrkans tro, men vi söker även
med stor kärlek bevara den nordiska och evangeliska traditionen i vårt andliga liv. Vi erkänner
samtliga gammalkyrkliga sýmbola, samtliga av fornkyrkans sju ekumeniska koncilier och vi
förvaltar samtliga av Kyrkans sju, traditionella sakrament och samtliga av de traditionella
minores- och majoresvigningarna. Historiskt och geografiskt tillhör vi patriarkatet i Rom och vi
erkänner därför den romersk-katolske påven som Västerns patriark, biskop av Rom, 'primus
inter pares' och med en speciell kallelse att verka som ledare av patriarkerna och representant
för hela kristenheten, men då vi helt och hållet delar vår teologi med de ortodoxa kyrkorna,
godtar vi inte vissa, ensidigt deklarerade, romersk-katolska dogmer, såsom t ex påvens
ofelbarhet vid uttalanden 'ex cathedra' eller påvens universella jurisdiktion och vi kräver inte
celibat av prästerna. Vi har full och valid apostolisk succession, godkänd av övriga katolska och
ortodoxa kyrkor, och med erkända ämbeten och sakrament. Vår apostoliska succession
stammar från Romersk-katolska kyrkan, via det gammalkatolska Ütrecht-stiftet och vår moderkyrka i Nordamerika, (Polish) National Catholic Church (PNCC), med vilken kyrka och med den
anglokatolska kyrkan Free Church of England (FCE), vi tillsammans utgör ’Union of Scranton’,
en världsvid kyrkogemenskap av traditionella, katolska kyrkor, och genom vår moderkyrka är vi
också representerade i Kyrkornas Världsråd sedan dess grundläggning. I de länder där PNCC är
verksam, råder enligt bestämmelserna i romersk-katolska Code of Canon Law, canon 844 §2-3,
samt olika, nationella dokument som t ex beslut av den romersk-katolska biskopskonferensen i
USA, partiell nattvardskommunion och sakramentsgemenskap (dopet, nattvarden, bikten och
de sjukas smörjelse) med den Romersk-katolska kyrkan. Vi upprätthåller mycket nära och goda
kontakter med såväl den Romersk-katolska kyrkan som de olika, kanoniska, ortodoxa kyrkorna
och vi är representerade i olika ekumeniska råd i Sverige, såsom i Östermalms Kristna Råd.
Scrantonunionen bedriver, genom sina medlemskyrkor, för närvarande verksamhet i USA,
Canada, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Ungern, Polen, Norge och Sverige. Ansvarig för
verksamheten i Norden är Hans Excellens, biskop Roald Nikolai Flemestad, Oslo, som ingår i
International Catholic Bishops Conference (ICBC), Union of Scrantons biskopssynod, tillsammans med samtliga biskopar i PNCC och FCE, under ledning av Hans Nåd, ärkebiskopen
Anthony A. Mikovsky.
19
20